Kompensationsföreställningar: orättvisor balanseras

Kompensationsföreställningar tänker sig att orättvisor automatiskt balanseras. De som underordnas kompenseras för det. Världen är egentligen ganska rättvist ordnad.

Kompensationsföreställningar generaliserar utifrån logiken: Visst, de saknar det vi har men just därför har de fått något som vi saknar. Denna logik används i helt olika sammanhang.

1. Människor med synnedsättningar har bättre hörsel än seende. 
2. Fattiga har större empati än de som måste tänka på hus och karriär.
3. Fattiga som lever enkelt är lyckligare än rika.
4. Hemlösa bryr sig om varandra och har en starkare gemenskap än de som har fullt upp med sig själva.
5. Arbetarklassen är mer progressiv än överklassen och leder oss till det framtida samhället.
6. Hantverkare och arbetare är mer verklighetsnära än akademiker och tjänstemän.
7. Afrikaner är mer naturliga och avslappnade än europeer.
8. De med asberger syndrom är smartare än andra.
9. Indianer äger en speciell visdom.

Kompensationsföreställningar idealiserar människor som underordnas. Vilket innebär att de idealiserar underordning och orättvisa. Det människor saknar ger dem fördelar. De har något vi inte kan få. Orättvisor är inte så farliga egentligen.

Denna mystiska balansering kamouflerar hur överordning och ojämlikhet producerar förtryck och underordning. Privilegierar handikappar andra. Trygghet och fri rörlighet för medelklass och vita håller fattiga, bruna och flyktingar instängda i "sina" områden. Instängda där de hör hemma, där de kan bli mycket lyckligare än hos oss.

Per Herngren
26 augusti 2016, version 0.1

Ickevåld

Här är ett försök att i koncentrerad form begripa Mohandas Gandhis ickevåld utifrån plogbillsrörelsen och Judith Butlers sårbara, performativa feminism. Ett koncentrerat extrakt som det här upplevs bäst med friskt vatten och gott sällskap för att det ska börja sprudla och få liv.

Sårbarhet genom beröring

1. Ickevåld berör våld. Ickevåld gör sig sårbart genom beröring.
2. Ickevåld söker inte fridfulla oaser bortom våld och makt.
3. Ickevåld är att tillsammans intervenera i våld och förtryck.
4. Interventionerna får maktordningar att olagligförklara ickevåld. Civil olydnad och ickevåld är sammanvävda.
5. Ickevåld och civil olydnad är kamp mot den lydnad som förtryck och makt är byggt av.

Ickevåld börjar med målet

1. I ickevåld är målet medlet. Ickevåld börjar med målet. Ickevåld är performativt, målet förverkligas alltså genom att ickevåld utförs. Målet är alltså inte en följd av medlet. Mål och medel är ett.
2. Genom att ickevåld är performativt kan det misslyckas med att genomföra målet. Misslyckandet är en del av ickevåld och performativitet.
3. Själva förverkligandet tvingar ickevåldet vidare dit det behövs mest. Annars skulle ickevåld gå vilse i självgodhet, i en återvändsgränd som förpassar ickevåld till något avklarat och överspelat.
4. Förverkligandet förverkligar utan att bli avslutat. När ickevåld tränger undan våld söker sig ickevåld ut på resa, för att återigen söka upp våld och förtryck, för att söka sig dit där det behöver intervenera.

 

Ickevåld pulserar

1. Ickevåld pulserar. Ickevåld lever vidare genom att återskapa sig som rytmer och pulser.
2. Pulser blir till organisationer, institutioner och traditioner.
3. Pulser kan hamna i resonans med helt andra pulser, vilket skapar ömsesidig förstärkning. Ickevåld behöver dansa med andra. Ickevåld är faktiskt beroende av resonansens ömsesidiga förstärkning. Ickevåld har ingen egen, autonom kraft.
4. Ickevåld är inte en aktion eller händelse utan snarare återskapande av händelser. Eller mer precist återskapande av återskapande av händelser. Ickevåld blir blivande av blivande, inte att bli färdig.
5. Det går inte att slutgiltigt genomföra ickevåldsrevolutionen. Revolutionen revolverar, den är återkommande.
6. Ickevåld blir därför ständigt pågående revolutioner, där revolutioner förverkligas igen och igen.

Ickevåld är svärmar av små handlingar

1. Ickevåldsliga handlingar är små. De är lika små som kapitalistiska och nationalistiska, queera och feministiska, motstånds och befriande handlingar. Men precis som kapitalismer och krig, befrielser och feminismer, så svärmar ickevåld. De simmar gärna i stim. De flockar sig. Det lilla möjliggör många fler än vad det stora och det storskaliga gör.
2. Ickevåldsliga handlingar är inte enastående, de är mångfaldigande.

Ickevåld gör sig beroende 

1. Ickevåld behöver andra och annat än sig själv. Ickevåld är ömsesidig hjälp, inte hjälp till självhjälp.
2. Ickevåld blandar sig i alla andra befrielsekamper. Ickevåld bygger ömsesidighet inte komplementaritet.
3. Ickevåld är inte en kamp vid sidan av queer, feminism eller fristad, inte heller vid sidan demokratiseringen av organisationer och ekonomier. Ickevåld flätar samman befrielser.

Ickevåld tränar och experimenterar med sanningen

1. Ickevåld är att experimentera med sanning. Det sanna finner vi inte i svaret utan snarare i sann kamp och sanna problem. Sanning är det vi behöver kämpa med. Det vi har redan har svar på är avklarat. Och det som är avklarat är något vi kan lämna. Det som är avklarat är inte längre ett sant problem eller en sann kamp.
2. Ickevåld är träning och färdigheter. Ickevåld är att ömsesidigt träna varandra att intervenera i våld och förtryck genom jämlikhet och demokrati.

Per Herngren

11 augusti 2016, version 0.2

Konflikträdsla kamouflerar makt och saboterar demokrati

Konflikter och motsättningar är del av alla samhällen. Ibland är de roliga och spännande. Ibland skapar de innovationer och bygger nya typer av samhällen. Ibland trängs de undan och tas över av mobbing, våld och förtryck.

Konflikter ska inte blandas ihop med krig, förtryck och orättvisor. Etymologiskt kommer konflikt från båtar på kollisionskurs. Kollisionskurs går att upptäcka på långt håll och båtar som önskar samspela på havet hanterar detta utan att de behöver styras av nån central kapten i Stockholm eller Bryssel.

Kollisionskurs hjälper oss att begripa vad konflikt inte är. Att köra ikapp  bakifrån och ramma en båt är inte kollisionskurs. Att pressa undan nån är inte kollisionskurs. Förföljelse är inte kollisionskurs. Kollisionskurs har något jämlikt över sig. Två eller flera båtar är på väg. De är aktörer. Men deras vägar är inte förenliga. De behöver avvika från kursen så inte deras vägar kolliderar. Avvikelse är avgörande för att leva tillsammans på samma hav.

Konflikter förutsättning för demokrati och politik

Konflikter gör politik relevant. Harmoni och frid behöver ingen politik. Politik och demokrati är att göra gemensam sak vid konflikter, problem och andra svårigheter. Harmoni skulle bara störas av politik.

Genom att misstänkliggöra konflikter kan demokrati och politik trängas undan och ersättas med föreställningar om trygghet och säkerhet, frid och lycka. Konflikter utmålas som deras hot.

Misstänkliggöra konflikter

Det finns många sätt att misstänkliggöra konflikter och på så sätt samtidigt kamouflera våld och förtryck:

1. Ett är att ersätta ordet krig med konflikt. Mord, våld, vapenhandel, förtryck, makt och härskande kan på så sätt elegant kamoufleras bakom ordet konflikt. Samtidigt görs konflikt till något tragiskt och olyckligt. 
2. En liknande variant är att benämna förföljelse av befrielsekämpar och flyktingar som konflikt.
3. Eller att kalla slaveri för konflikt. Metaller som utvinns under slavförhållanden benämns konfliktmineraler. På så sätt kamoufleras att en del av vår elektronik produceras genom slaveri.
4. Ett annat sätt är att skapa föreställningen om kulturer som stora lådor som skulle vara i konflikt med varandra. Konflikt kamouflerar då rasifiering, koloniala strukturer och befrielsekamp. Konflikt blir då ett sätt att utmåla andra som lika varandra och därmed annorlunda vår kultur. Kultur ersätter ordet ras. Konflikt ersätter biologiska karaktärsskillnader.
5. Genom att i en grupp tysta kritik för att undvika konflikter kamoufleras makt. Kritik och ifrågasättande skulle vara det som skapar konflikter snarare än att hantera dem.
6. Att benämna mobbing som konflikt utpekar indirekt offret som delaktig i mobbingen.

Ersätta demokrati och konflikt med andra ordningar

När konflikt framställts som negativt blir demokrati ett tomt ord som fylls med andra betydelser som säkerhet och trygghet, lycka och harmoni.

Inom liberala rörelser har det föreslagits olika ordningar som ska kunna ersätta konflikter och därmed ersätta behovet av gemensamma överenskommelser (demokrati): Privat ägande av landområden, finanser, arbete och produktion. Marknader, avreglering och individualism.

Liberalism bejakar dock i flera fall konflikter. Konkurrens ses som nödvändigt för att individer, samhällen och ekonomier ska växa och utvecklas.

Dialektik som idealisering av konflikter

Utifrån Hegels och Marx dialektik har vänstern ibland idealiserat konflikter. Konflikter skulle med närmast nödvändighet leda till utveckling och befrielse. Demokrati och överenskommelse skulle i så fall kunna ses som hinder för den nödvändiga konflikten. Som ett batteri skulle konflikten producera en egen kraft. Tron på konflikten och motsättningen blir till mysticism.

Inom proteströrelser har tron på konflikt, protest och nej-sägande gärna fått funktionen av fetischism. Kraft utvinns ur nejet istället för att bygga befriande samhällen. Det är mer attraktivt att vara emot än att bygga och organisera befrielse. Protestens nej kamouflerar lydnad till ordningen.

Postdemokrati

Det är först på senare år som konflikter så konsekvent och massivt svartmålats i press, politiska debatter och även i många folkrörelser. Det har blivit självklart att kalla krig för konflikter. Och det har blivit självklart att konflikter är negativt. De som i en gemenskap påtalar rasism och sexism pekas ut som konfliktskapare.

Det är möjligt att denna konflikträdsla är en del av övergången till postdemokrati. Demokratin används för att ersätta demokratin med andra ordningar.

När "demokrati" får betydelsen demokrati-är-överspelat skapas utrymme för andra maktordningar som ska göra oss trygga och säkra. "Demokrati" får legitimera gränser, säkerhet, fängelser och makt. Jämlikhet och demokrati ersätts med trygghet och säkerhet.

Demokrati kan dock göra motstånd. När demokrati gör motstånd drar den in oss i osäkerhet. Så länge vi inte är säkra på saker och ting behöver vi prata och samarbeta med varandra. Vi behöver varandra. Vi är sårbara och beroende av varandra. Att bejaka konflikt och demokrati är att leva i detta sårbara, osäkra beroende.

Per Herngren
2016 08 04, version 0.2

Postreformism

Postreformism överger reformer. Inte för att den är emot reformer, men reformerna uppfattas som redan genomförda. Reformismens tid är förbi. Givetvis behöver de Andra reformer så att de utvecklas och blir som Vi. Formen har förvandlats till norm.

Postreformism föreslår inte reformer. Den kräver inte reformer. Och den experimenterar inte med reformer.

Reform

Reform är att återskapa något så att det får en annan form. Reformismen experimenterar med olika former. Reformism blir med tiden en dans där syfte, verksamhet och form hamnar i resonans med varandra. Och när de hamnar i resonans förstärker de varandra. Reformism är ömsesidig förstärkning. Denna resonans gör det möjligt att förverkliga saker.

Postreformism föreslår istället traditionellt administrativa åtgärder, justeringar, höja eller sänka nivån, öka eller minska. Det är åtgärder som behåller den rådande formen istället för att reformera den.

Folkrörelser går över till postreformism

Folkrörelser och intresseorganisationer kan gå in i postreformism. Om fackförbund slutar kräva exempelvis arbetstidsförkortning eller nya ägandeformer har de gått in i postreformism. Om folkrörelser slutar utveckla eller föreslå andra former än den rådande har en postreformistisk dynamik trängt undan reformism. Folkrörelser föreslår i så fall hellre adminstrativa justeringar som behåller ordningen i den form som den har. Att exempelvis reducera sin kamp till att flyktingar som redan bor här ska få stanna kan vara tecken på postreformism.

Postreformistiska krav behöver inte vara dåliga, men de tränger gärna undan strukturella och långsiktiga lösningar.

Det är inte så att postreformism har fastnat i en statisk form. Formen justeras ständigt, ökar och minskar. Och formen kan ändras på grund av externa orsaker. Alla dessa ständiga ändringar gör att illusionen av det politiska döljer övergivandet av reformer. Illusionen av reformer döljer att andra former och strukturer inte testas och prövas. Ordningen omordnas så ordningen blir kvar.

Riksdag och kommunfullmäktige blir administrativa organ

Om riksdagspolitiker och kommunpolitiker lämnar reformerna och istället börjar justera rådande ordningar har postreformism gjort om dessa till administrativa organ. Det politiska ersätts med administrativa beslut. Politiska organ övergår till att bli administrativa organ. De ägnar sig åt beslut som administrationer egentligen borde sköta.

Postreformism kan göra att det politiska tar sig utrymme i organisationer som inte uppfattas som politiska. Det kan mycket väl vara så att vissa lokala föreningar, företag, kooperativ, forskargrupper, arkitekter, administrationer sysslar mer med politik än de som enligt normen betecknas som politiker.

Per Herngren
7 juli 2016, version 0.1

Liten ordlista kring postreformism

Reform är att återskapa något med en annan form. Reformism kan förstås som dans där syfte, verksamhet och form hamnar i resonans med varandra. Resonans är ömsesidig förstärkning.

Revolution är att bygga upp och experimentera med parallella ordningar och organisationer som när de finslipats tillräckligt mycket börjar ersätta och tränga undan tidigare ordningar. Revolution är alltid ett reformerande. Men det är ett reformerande med en annan ordning än den som den ersätter.

Administration utför justeringar i rutiner och praktiker för att en verksamhet ska fortleva och fungera. Det är vanligt att administrativa justeringar görs inom formen för verksamheten. Formen består. Det behöver dock inte alls vara så. En administration kan mycket väl syssla med reformer. Det är exempelvis vanligt att medicinska metoder och praktiker reformeras internt inom en administration. Även mötestekniker och strukturer kan mycket väl reformeras internt i en administration. Administrationer är politiska, men de kan precis som parlament och folkrörelser gå över i ett postpolitiskt tillstånd, sluta ta gemensamma beslut som löser problem.

Funktionell dumhet är meningslösa och dumma beslut som inte löser problem eller förverkligar verksamhetens syfte. Dessa idiotiska beslut kan dock göra att organisationen växer och frodas. Funktionell dumhet är funktionellt för organisationens fortlevnad men inte för verksamheten.

Postpolitiskt tillstånd är när organisationer och beslutsfattare slutar ta gemensamma beslut som löser gemensamma problem.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med påbud vilka inte ifrågasätts, ex evidensbaserade modeller.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med kvasipolitik, som att producera åsikter och attityder.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med funktionell dumhet.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med instrumentellt rationalistisk beslut. En logik styr istället för människors beslut utifrån kommunikation.

Exempel på reformistisk politik i svenska statens riksdag

1920-talet
Jämlik rösträtt för medborgare, rösträtt för kvinnor

1930-talet
Arbetslöshetsförsäkring,
Folkpension,
Semester
Folktandvård,
Offentliga arbeten mot arbetslösheten.
Bostadsbidrag för barnfamiljer,
Förebyggande mödravård
Statlig arbetsförmedling.

1960-talet till 1970-talets början
Införandet av indirekta skatter som omsättningsskatten (momsen).
Miljonprogrammet, bygga 100 000 lägenheter per år.
Medbestämmande
Anställningsskydd och arbetsmiljöskydd.
Föräldraförsäkring,
Allmän förskola, tandvårdsförsäkring infördes.

Film med Per Herngren om boken Mode & Motstånd

Under bokreleasen berättar Per Herngren om Mode & Motstånd: 

Hur begriper vi civil olydnad, postprotest, rekursiv politik?

Vad kan Gandhis ickevåld lära sig av kläddesign och mode?

Är flera politiska föreställningar egentligen vidskepelse?

Hur tar vi oss ur containervärldsbilden?

Producenten vill göra fler filmer och undrar vad som kunde fördjupas och utvecklas mer? Önskemål?

Beställ boken

Mode & Motstånd

Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik

Författare Otto von Busch & Per Herngren
Korpens Bokförlag 2016

Flykt är olydnad och befrielse

Flykt från makt och förtryck, krig och nationalism, är att dra undan sitt samarbete. Flykt är en form för olydnad. Flykt blir på så sätt politisk handling. Den förändrar ordningar och öppnar upp för befrielse.

Flykt intervenerar i det politiska genom att överge en maktordning, krossa nationsgränser och söka fristad.

Flykt drar undan stöd till maktordningar och krig. Flykt överger den lydnad och det samarbete som återskapar en maktordning som ordning.  

Ifall makt är lika med lydnad och följsamhet är flykt maktens förlust av makt. Varje grupp som flyr drar undan sitt samarbete till en maktordning. Makten förlorar alltså den makt som motsvarar dessa flyktingars samarbete. Det blir därmed begripligt varför nationalismen kräver att folk ska hålla sig hemma, stanna i sitt hemland. 

Flykt är olydnad mot hemlandet. Nationalstaten utger sig för att vara ett hem. Ett hem där man hör hemma. Folk hör hemma i "sitt" hemland. Och de bör stanna i sitt hemland. Tja, åtminstone nångång återvända. När det blir säkert. För det är egentligen där de hör hemma.

Nationalstatsapartheid

Flykt blir fortsatt flykt. Att envetet och innovativt fly genom fientliga områden där andra nationalstater mobiliserar nya hot är olydnad mot den internationella ordningen av nationsgränser, där stater samarbetar för att kontrollera människors rörelser.

Nationalstatsapartheid är en ordning där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i vissa områden. Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att bryta sig ur sin instängdhet.

Nationalismen är en religion som till stor del bygger på fantomer och vidskepelse. Det har aldrig funnits nationer med suverän makt. Nationer som ockuperar landområden har aldrig lyckats göra dessa helt till sina egna. Kontroll möts av motstånd. Ockupationen bryts.

Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma, där de hör hemma. Apartheid är metod för att hålla människor isär, apart.

Identitetspolitik

Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Nationalisms utopi är att göra stat, folk och landområde till en identitet. Detta har aldrig lyckats. Men nationalismen förkunnar att så redan är fallet. 

Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. En tro som i sin extremaste, mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. En tro som ofta kallar sig för realismen.

Flykt behöver organisationer och institutioner

För att flykt ska bli befrielse behöver den organiseras. Med solidaritet och inbördes hjälp bygger flykt institutioner och organisationer.  

Med hjälp av underjordiska järnvägar bryter sig flykten ut ur nationalstatsapartheid. Underjordiska järnvägar organiserades under tidigt artonhundratal för att hjälpa slavar att fly från USAs sydstater till nordstaterna. Underjordiska järnvägar bestod huvudsakligen av guider, vagnar och säkra hus vilka fungerade som tillfälliga fristäder. Lokala guider vandrade med slavar på säkra vägar. Organisationer och familjer ordnade hus där flyktingar fick fristad och vila inför den fortsatta flykten till städer och samhällen där de kunde få bestående fristad. Hundrafemtio år senare, under tidigt åttiotal, organiserades underjordiska järnvägar på nytt för att öppna upp för de som flydde från krig och diktaturer i Centralamerika och Sydamerika.

Desertera som befrielse från krig

Flykt är olydnad mot krig. Civila vägrar göra sig till offer för terror från flygbomber, drönare och självmordsbombare. 

Terror är vanligtvis en pardans där parter samverkar kring att skapa skräck (terror) hos människor. Pardans innebär att motparter går samman och blir en part. Enheten i dansen uppstår när motparter dansat ett tag med varandra så att resonans och följsamhet uppstår. Resonans är ömsesidig förstärkning. Paret placerar sig som en gemensam part gentemot andra parter, mot barn och gamla, mot samhällen och folkliga organisationer.

Soldater som flyr kriget drar undan förutsättningar för krig. Krig kräver resurser: arbetare, handel, transporter, administration, soldater och lydnad. Att desertera är en av huvudmetoderna för att dra undan krigsresurser samt bygga befrielse och fred. Andra metoder är att med verktyg avrusta vapen och blockera vapentransporter.

Fristad bryter negationen

Att söka fristad är ett erbjudande. Flyktingen erbjuder sig att bli del av ett samhälle. Och bli medhjälpare i att bygga nya städer och samhällen. Flyktingen är med och skapar nya relationer och ordningar. Flyktingar erbjuder befrielse. Flykt är inte bara flykt från. Flykt är konstruktivt byggande. Att få fristad är också att vara med och bygga fristäder.

De samhällen och organisationer som ger fristad vägrar fly rätt och moral, de sätter solidaritet framför nationens och de rikas önskan att fly de fattiga, fly de som inte hör hemma hos oss.


Per Herngren
6 juni 2016, nationaldag för nån organisation i Stockholm
version 0.1.1


Funktionell metod: Analysen av flykt använder funtionell maktanalys. Funktionell innebär att saker kan fungera utan att det finns någon avsikt, plan, toppstyrning eller konspiration. Flykt kan alltså få en funktion som inte reduceras till flyktingarnas rädsla eller viljan att överleva. Även om flyktingar dödas genom gränskontroller kan deras flykt skapa politiska funktioner för befrielse. Men dödandet kan även få funktioner för att återskapa nationalism och gränskontroller. Ett exempel på funktion är att välvillig framställning av flyktingar som hjälplösa och i behov av hjälp från vita västerlänningar kan få funktionen att sudda ut flyktingar som subjekt och aktörer, vilket återskapar koloniala föreställningar om att vita behöver upplysa och rädda bruna.

Referens

Erica Chenoweth, Hakim Young, Seeing Flight as a Non-violent Option: One Way to Change the Discourse about the World’s 60 Million Refugees, 2016, för Denver Dialogues.
Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Samtal med Erik Tängerstad 4 juni 2016. Tängerstad ska ge ut På flykt under 2016, Korpen.