Etik är ingripande: Agamben-Gandhi

Etik är inte att dra sig undan från våld och ondska för att bli god. Etik är att intervenera i våld, visar den italienske filosofen Giorgio Agamben. Etik bygger därför inte öar av godhet och självrättfärdighet. Etik blandar sig i. Etik griper in där våld och förtryck utförs.

"The meaning of ethics becomes clear only when one understands that the good is not, and cannot be, a good thing or possibility beside or above every bad thing or possibility"(1).

Agamben och Gandhi

Agambens etik hamnar i resonans med Mohandas Gandhis ickevåld. Gandhi tar bort mellanrummet mellan icke och våld. Han trycker inte in ett särskiljande.  Ickevåld tar inte avstånd, ickevåld berör våld.

Ickevåld går på så sätt åt motsatt håll gentemot icke-våld, att dra sig undan. Det blir därmed mer begripligt varför Gandhi var så kritisk mot pacifismen, att vägra delta i våld. Det räcker inte med att vägra våld. Ickevåld ingriper där våld och förtryck utförs.

Utan fullkomlighet

En intressant skillnad mellan Agamben och Gandhi är att Agamben blir mer pessimistisk kring genomförandet av det goda, av verklig rättvisa och demokrati. Målet avlägsnar sig medlet hos Agamben.

Gandhis ickevåld genomför ickevåld även där våld och förtryck dominerar: i fängelsecellen, mitt i kriget.I ickevåld är genomförandet av jämlik fördelning av makt och resurser, av demokrati och omsorg, själva medlet. Målet blir medlet. Att genomföra målet blir startpunkt snarare än en avlägsen, omöjlig slutpunkt.

Möjligen är Agamben så skeptisk till fullkomlig godhet att han återinför det fullkomliga för att bevisa dess omöjlighet.

Gandhis ickevåld behöver däremot inte fullkomlighet eller totalitet. Ickevåldet förverkligar ickevåld genom osäkert, sårbart beroende. Det genomförs i beroende av dem som inte är som oss, som inte tycker som oss, som är kritiska till oss.

Agambens kritik mot fullkomligheten riskerar att dra in honom i fullkomligheten. Negerandet blir del av det som negeras. Ickevåld behöver inte hamna i samma fälla.

Satyagraha

Misslyckandet är del av experimenterandet med ickevåld. Gandhi uppfattade ickevåld som experiment med sanningen. Gandhi utvecklade begreppet satyagraha: sanningsgripande, greppa tag med sanningen, sanning som greppande.

Satyagraha hjälper oss att begripa sanningen som kroppsligt greppande. Det bryter dualismerna ande-kropp, sanning-materia. Sanningen är ingen andlig representation av en materiell verklighet. Sanningen är en intensifiering av det materiella.

Sanningen greppar tag i det ofullkomliga. Och sanningen, ickevåldet, är i sig ofullkomligt. Sanningen fumlar. Ändå genomförs den. Det ofullkomliga uppnår målet. Inte ensamt. Utan genom att ingå relationer.

Ifall vi använder Agamben för att förstå Gandhi behöver vi begripa sanningen som något som inte kan existera bortom våld och förtryck. Sanning kan inte vara sanning i sig, för sig. Sanningen berör våld och förtryck. Att ingripa är det sanna.

Per Herngren
26 maj 2016, version 0.1.1

Fotnot

1. Giorgio Agamben, The Coming Community, elektronisk utgåva, Regents of the University of Minnesota, 2007, original 1990.

Lagfundamentalism norm i regering och riksdag: postpolitiska

Parlamentsledamöter och ministrar säger ibland att de inte kan stödja civil olydnad eftersom de sitter i riksdagen eller regeringen. En given norm ersätter kravet på att argumentera för ett påstående. Lagfundamentalism görs till den självklara normen för organisationen. Detta får intressanta konsekvenser.

När moraliska, juridiska och politiska argument avfärdas som irrelevanta skapas en ideologi där parlamentsledamöter och ministrar förväntas gå in i totalitär lydnad till lagen.

Lydnaden blir totalitär

Totalitär förstås här som att motsättningar och motstridiga argument avfärdas. Frågan behöver inte avgöras. Den är redan avgjord.

Det etiska kravet från förtryckta medmänniskor på vårt ingripande avfärdas. Det etiska kravet på att både lydnad och olydnad behöver avgöras på ett likvärdigt sätt utifrån behov och hänsyn avfärdas.

Valet mellan lydnad och olydnad görs till en ickefråga. Det totalitära i lydnaden kamoufleras effektivt bakom en självklar norm. Normen är laglydnad.

Regering och riksdag går i så fall in i lagfundamentalism. Det är lagens bokstav som råder. Etiska, politiska och rättsfilosofiska argument görs irrelevanta. Medmänniskors krav görs irrelevanta. Förtrycktas krav på ingripanden görs irrelevanta. Det som står i lagen står i lagen.

Det totalitära består av mängder med små handlingar med anspråk på total lydnad. Det totalitära blir dock aldrig totalt. Det totalitära är myller av lydnadshandlingar som gör totala anspråk. Det formar aldrig en stor helhet. Alla motioner i riksdagen om civil olydnad är exempel på hur det totalitära alltid möter motstånd.

Lagfundamentalism och det postpolitiska

Lagfundamentalismens brytning med våra medmänniskors krav på oss, krav på moral och rätt, har även funnits som rörelse inom lagen. En sådan rörelse kallas rättspositivism.

I rättspositivism är lagen sig själv nog. Lagen behöver inte jämlikhet, rättvisa, solidaritet eller moral. Den behöver inte rättfärdigas. Lagen rättfärdigas med sig själv. Lag och lagstiftning bildar sitt eget fundament.

Rättspositivismen har dock fått en svagare ställning i lagpraktik och juridik. Civil olydnad får regelbundet stöd av domstolar, i allt från medborgarrättsrörelsen i USA till dagens användning av civil olydnad vid krig och förtryck, i kampen för jämlikhet och demokrati.

Själva bruket av domare istället för att ersätta dem med tjänstemän som noggrant följer regler är ett bejakande av att beslut behöver tas. Lagen är inte självklar. Vad som är rätt och fel behöver avgöras från gång till gång. En domstol tycks faktiskt fungera mer politisk än riksdag och regering.

Ifall lagfundamentalism tidigare varit del av auktoritära regimer är total laglydnad i dagens demokratier snarare en följd av att parlament alltmer går in i postpolitiskt och postreformistiskt tillstånd. Parlament övergår till att bli administrativa organ som justerar ordningen istället för att reformera och förändra. Idag tenderar parlament att fly det politiska.

Per Herngren
2016 05 18, version 0.1.1

Referens 

Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Per Herngren, Civil olydnad - en dialog, Göteborg: Lindelöws Bokförlag, 1999.
Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad, Stockholm: Bonniers, 1990.
Peczenik, A, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes 1995, s 521-563
Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.
SOU 99:101, Olydiga medborgare, Statens Offentliga Utredningar 1999.

Beröra sig själv eller beröra andra

I massmedier och i sociala medier dras individualismen gärna in i olika loopar. Utan konspiratorisk avsikt återskapar individualismen sig själv, igen och igen. Individualism blir självskapande system. Man läser och delar kanske det som berör en själv. Med tiden blir man alltmer upptagen med att beröra sig själv. För att känna sig berörd. Faktiskt beröring ersätts med upplevelse av att bli berörd.

Mycket kan utnyttjas för att generera upplevelser. Det behöver inte vara fel. Men upplevelse av beröring kan användas för att ersätta relationer. Dessutom kan andra exploateras för att göra oss berörda. Bilder och historier om flyktingar, tiggare och katter kan utnyttjas för självberöring.

Istället för att intervenera i ordningar kan vi använda förtryck och katastrofer för att göra oss upptagna med oss själva, med att pilla på oss själva. Pilla på våra egna känslor för att generera upplevelse av beröring.

Detta pillande kan tränga undan andra former av beröring: det börjar i så fall ersätta jämlika möten med andra som hade kunnat leda till kontakt. Långvarig beröring. Samarbete.

Motstånd berör

Varje möte är en beröring. Beröring berör alltid åt minst två håll. I vår bok Mode & Motstånd tar Otto von Busch och jag upp hur det som berörs alltid berör tillbaka. Det gör motstånd. Motstånd är att beröra och låta sig beröras. Utan motstånd går det inte att beröra. Att beröras är aldrig ren andlighet. Beröring blir möjligt när saker, djur och människor gör motstånd.

Beröringen med andra och annat gör att vi inte längre är oss själva. Vi blir något annat. Vi är inte själva nog. När vi dansar tillsammans med förföljda och förtryckta, kopplar oss, organiserar ihop, sammansluter oss, då bygger vi relationer som inte längre kan härledas ur oss själva eller ur vår goda vilja. Nya och oväntade saker uppstår.

Relationer stör

Relationer stör oss. Stör vår lycka, vår duktighet och vår självupptagenhet. Relationer utför något annat än vad vi kan göra själva. Relationer intervenerar i våra och andras liv.

Ickevåld i traditionen från Mohandas Gandhi är interventioner. Och intervention är att vidröra. Röra vid våld och förtryck snarare än att undvika beröring. Ickevåld vidrör när det sker baktaleri, härskartekniker, utfrysning, krig, förtryck och exploatering. I ickevåld berör icke våld, det finns inget mellanrum mellan icke och våld: ickevåld snarare än icke-våld.

Motstånd och interventioner skapar gravitation: vi dras till andra än oss själva. Vi dras ut ur oss själva. Det är så beröring blir möjligt. Vi får kontakt genom att komma ut ur oss själva.

Det är ytor som berör. Ytor får kontakt. Det är ytor som kopplar sig. Ytlighet snarare än något mystiskt inre, äkta djup gör samhällen möjliga, gör motstånd och politik möjligt.

Per Herngren
2016 05 10, version 0.2.1

Referens

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.
Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014. 

Ta hand om flyktingarna: kolonial praktik

"Ta hand om flyktingarna som kommit hit", får flera funktioner vilka alltför ofta återskapar orientalism och en kolonial relation till de som inte rasifieras som vita.

1. Uttrycket pekar ut flyktingar som hjälplösa som behöver tas hand om av vita och av Sverige. Ömsesidigt beroende och sårbarhet ersätts med gamla koloniala föreställningar om bruna i behov av vitas hjälp.
2. Uttrycket ersätter samarbete med "ta hand om". Det omyndigförklarar.
3. Uttrycket döljer möjligheter som uppstår med befrielse, exempelvis att ge flyktingar mark och stöd att bygga upp städer och samhällen i de 170 kommuner som räknas som avfolkningsbygd och glesbygd.
4. Uttrycket är en del av nationaliseringen av flyktingar. De ska göras till svenskar. Integreras. Den nationalistiska identitetspolitiken hindrar andra visioner, som exempelvis att bygga ett Nya Damaskus.
5. Uttrycket kamouflerar att Sveriges och EUs lagar som hindrar bruna flyktingar från att flyga hit (så som rika och vita kan göra) försätter dem i livsfarliga situationer. Vår apartheidpolitik dödar flyktingar. Lagarna producerar hjälplöshet bland människor som ifall de behandlas jämlikt och som samarbetspartners skulle vara kapabla att organisera samhällen. 
6. Uttrycket pekar ut människor som praktiserar befrielse och vägran att delta i krig till "stackare", det offergör.
7. Uttrycket exploaterar våra flyktingar, de som redan är här, för att legitimera stängda gränser. "Vi måste ta hand om de som kommit hit innan vi släpper in fler." Rättighet avskaffas som rättighet genom omsorgsargument. Omsorg kräver gränsmurar. Flyktingar ställs mot flyktingar.

Analysen är en del av en större maktkritik om att förföljelse och dödande av flyktingar genomförs mer genom "välvilja" och "den goda nationalstaten" än genom flaggviftande högerpopulister. Michael Billigs analys är att nationalism sedan länge blivit banal och självklar. Den flaggviftande nationalismen motsäger nationalismens självklarhet. Den flaggviftande populismen blir paradoxalt en negation till den etablerade nationalismen som blivit mäktig genom att dra sig in i bakgrunden.

Per Herngren
2016 04 05, version 0.1.1

Referens

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.

Neshast, vänligt samtal över en kopp te: persisk problemlösning

Neshast är farsi, persiska, för att dela tid och tala vänligt med varandra. Neshast kan förstås som en politisk metod för problemlösning och samhällsförändring. 

Metoden neshast

1. Ställ fram bord och något att sitta på i en cirkel.
2. Fixa te eller kaffe och ställ på bordet
3. Prata vänligt med varandra om frågor och problem.
4. Låt frågor skapa nya frågor så samtalet inte blir målstyrt.

Samtalet fastnar på så sätt inte i motsägande utan blir istället utvidgande och avvikande. Som svamprötter ger samtalet sig av i nya riktningar, det blir rhizom och mycel.

Neshast är en möjlighet att komma ur inskränktheten med debatter där deltagare har invändningar och fastnar i negerandet, säger mot varandra.

Så här beskriver Samira Motazedi neshast inför sitt samtal på Textival i Göteborg: "Nes­hast är farsi och beskri­ver ett till­stånd då tid delas, till exem­pel över en kopp kaffe. De som med­ver­kar talar vän­ligt med varandra, kanske vill de komma fram till sva­ret eller lös­ningen på en fråga som de stäl­ler sig eller för en situ­a­tion som de befin­ner sig i. Vid denna nes­hast är frå­gan hur sam­talsprak­ti­ker kan omdis­tri­bu­era erfa­ren­het och ansvar, samt till­gång till rum och uttryck." (1)

Per Herngren
2016 04 02, version 0.1

Fotnot

1. Textival, Göteborg 2 april 2016, Program http://textival.se/litteraturfestivalen/program/

Människohandel och slaveri: nationalstater blir medaktörer

Tillsynes motstridiga aktörer skapar ibland oavsiktligt relationer och band. Dessa relationer kan bygga upp omfattande människohandel och slaveri. Nationalstatsgränser, migrationslagar och gränskontroller skapar möjligheter för människosmuggling. Andra aktörer som accelererat slaveriet de senaste tjugofem åren är liberaliseringen av marknader för pengatransaktioner och handel med varor. Denna delaktighet i slaveri, våld och död behöver kamoufleras. Kamouflerandet av etiskt ansvar sker på olika sätt.

Motstridiga aktörer som skapar strukturer och förutsättningar för människohandel kamoufleras bland annat genom att människohandel reduceras till brott. Människohandel är inte en följd av vår politik och våra ekonomier, slaveri är istället kriminell avvikelse från den goda nationalstaten. Andra sätt att kamouflera vilka som är inblandade kan vara att konsekvent individualisera både förövare och offer: monster och stackare.

Jennifer Suchland, feministiska professor på Ohio State University, kritiserar nyliberal retorik kring människohandel. Denna retorik tas ibland över av människorättsorganisationer. Under en föreläsning på genusvetenskapen i Göteborg (23 mars 2016) analyserar hon hur carceral feminism ramlar in i samma fälla. Carceral feminism (fängsla-dem-feminism) betonar fängelse och straff som metoden för att hindra våld mot kvinnor. Detta kamouflerar hur myndigheter, naiv välvilja, etablerade organisationer och ibland även människorättsorganisationer kan vara inblandade. Kan vara med och bygga upp förutsättningar för människohandel.

FN kamouflerar hur människohandel fungerar

FN definierar och förklarar människohandel med ”hot eller bruk av våld eller andra former av tvång bortförande bedrägeri vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet” (FN protokoll, 2000). Det är brottslingar som hotar kvinnor och barn. Våldsamma psykopater! Organiserad brottslighet! Absolut inte hur vi organiserar våra samhällen och våra marknader. Människohandel kan inte vara en del av vår ordning.

Den kriminella retoriken kamouflerar att nationalstaternas gränser och regler om uppehållstillstånd gör människohandel möjligt. Organiserandet av nationalstater med id-kontroller och gränser är med och bygger strukturer för hur människohandel ska fungera.

Kvinnor och barn kan givetvis vara instängda och förslavade på grund av att enskilda hotar med direkt våld. Det gäller att inte kamouflera detta. I många fall kan dock hotet att fängslas och utvisas effektivare hålla kvinnor och barn kvar i slaveri än utövande av misshandel. En slav som hela tiden måste vaktas och hotas minskar profiten. Utan tuffa migrationslagar skulle det bli dyrare och svårare att hålla människor förslavade. Nationsgränser är med och skapar slaveri och död.

Rätten till rörlighet och fristad tar bort förutsättningar för människohandel

Att veta att en alltid har rätt till fristad gör flykt och frigörelse till säker befrielse snarare än till risk för ny fångenskap där fångvaktarna är anställda av nationalstaten och lyder migrationslagar.

Att veta att en alltid kan bosätta sig runt om i världen även om en är fattig och icke-vit gör att en inte känner sig tvingad att rekryteras av människohandlare för att ta sig ur en hopplös situation.

Öppna samhällen utan nationalstatsapartheid som stoppar fattiga och bruna från att röra sig fritt tar bort förutsättningarna för en stor del av den människohandel och det slaveri som växt fram de senaste tjugofem åren.

Per Herngren

2016 03 23, version 0.1

 

FN:s protokoll om handel med människor från 2000

”Människohandel innebär rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer genom hot eller bruk av våld eller andra former av tvång bortförande bedrägeri vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Utnyttjande skall innebära åtminstone utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande tvångsarbete eller slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor träldom eller avlägsnade av organ.” (FN:s protokoll om handel med människor från 2000, översatt på Brottsoffermyndighetens webbsida Människohandel)

Referens

Jennifer Suchland, Economies of Violence : Transnational Feminism, Postsocialism, and the Politics of Sex Trafficking, Duke University Press, 2015.
FN:s protokoll om handel med människor från 2000.

Berättelser om terrorism: Mia Eriksson

Vad genomför berättelser om terrorism? Hur används terrorism för att bevara nationalstaten? Hur skyddar berättelser nationalstaten mot etiska och medmänskliga krav på drastiska förändringar?

Jag lyssnar på opponentens och Mia Eriksson dialog under disputationen av hennes avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism (2016). Och jag funderar hur jag själv läser hennes berättelser om hur journalister, politiker och författare pratar om terrorism.

Vita, nationalistiska terrorister förklaras i böcker, politiska tal och artiklar som avvikare från den goda nationalstaten. De görs till undantag, inte till följd av. Bruna terrorister och islamiska terrorister förklaras däremot i samma berättelser som del av religion och kultur.

Ifall vi istället skulle prata om vit, nationalistisk terrorism som en följd av landsgränser, utvisningar, staters vapenhandel, krigsapparater och myndigheters särskiljande på människor då skulle vi tvingas börja bygga och genomföra andra politiska ordningar. Nationalstatens självklarhet skulle hotas.

Berättelserna om vita, nationalistiska terrorister som avvikare, onormala kan i så fall ses som del av västerländska nationalstaters immunförsvar. Som skydd mot etiska krav från medmänniskor att bygga helt andra ordningar.

Berättelserna om terrorism kamouflerar att vi byggt upp en värld av nationalstatsapartheid där stater använder krig, våld och rasifiering för att upprätthålla maktordningar.

Tja, det var en väldigt kondenserad läsning av Mia Erikssons komplexa och moraliskt krävande avhandling.

Per Herngren
2016 03 11, version 0.1

Referens

Disputation 2016 03 11 på Mia Erikssons avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Göteborgs Universitet.
Mia Eriksson, Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Makadam förlag, 2016.

Mobbing som ’aktivism’ ersätter befrielse

Mobbing kan göras till en form av aktivism. Mobbing ersätter då befrielse med självrättfärdig individualism som sorterar undan de dåliga.

Mobbing förstås här som upprepat utpekande av enskild där omgivningens ovilja att ingripa fungerar som resonanslåda, som förstärkare. Mobbaren och mobben förstärker varandra. Stormöten och aktionsgrupper kan fungera mobb. Mobbing är att inför gruppen peka ut och baktala de som gjort fel, de som borde skämmas.

Mobbing blir en form av aktivism genom att utpekandet poängterar misslyckandet med koder och regler vilka gäller för aktivismen. Mobbing negerar istället för att konstruktivt bygga befrielse.

Mobbing som aktivism syftar till att skapa särskillnad mellan de radikala och de dåliga, de som bör skämmas. Resultatet blir att aktivister knäcks och blir rädda. Paranoia och misstänksamhet blir del av aktivismen. Långvarigt byggande av befriade samhällen kollapsar och kraften går ur gemenskapen. Varaktigt organiserande trängs undan av kortlivade rörelser vilka ersätter varandra.

Mobbing som aktivismform får flera funktioner

1. Skapa självbild av radikalitet. Genom att peka ut den som inte passar in i gruppen.
2. Rena och rädda gruppen från de dåliga och opassande.
3. Maktkritik ersätts av personkritik.
4. Skapa upphetsning över att äntligen få konfrontera den som borde skämmas.
5. Skapa stimulans över att den som borde skämmas verkligen ser ut att skämmas.
6. Fungera som sammanhållande ritual under stormöten och aktioner.
7. Splittra allianser med oliktänkande Krossa samarbete med dem som inte är tillräckligt radikala. Väv av samhällsbyggande allianser ersätts med öar. 
8. Långvarigt organiserande av befriade samhällen ersätts med individuella uppförandekoder.
9. Omsorgen om varandra och varandras misslyckanden ersätts med lojalitet mellan elit av duktiga.
10. Ingripanden i härskartekniker och mikrobestraffningar ersätts med skammning och utpekanden. Att få den utpekade förövaren utskämd, att skämmas eller knäckas, blir viktigare än omsorgen om de som underordnas, gjorts till offer eller kränkts.
11. Ingripande i våld och förtryck ersätts med att dra sig undan från förtryckarna. Makten lämnas på så sätt i fred.
12. Experimenterande med revolutionärt annorlunda system ersätts med renlevnad.

Per Herngren

2016 02 04, version 0.1

Referens

Per Herngren, Ickevåldsrätten, 2002.
Per Herngren, m fl, Rituella mord på ledare, 1998.

Lyckönskningar som härskarteknik: Sara Ahmed

Genom att uttrycka att man är glad och lycklig över att någon annan får jobb, hus, bra omdömen eller betyg, produceras förväntningar på att anpassa sig till rådande ordningar och normer. Annars gör man inte sin familj och sina vänner glada, annars gör man dem olyckliga. 

När det går bra för andra inom de rådande normerna säger vi att vi är lyckliga för deras skull. En ömsesidig förväntan att man ska göra varandra lyckliga hamnar på så sätt i resonans med en rad olika maktordningar: kapitalism, lönearbete, karriär, kärnfamilj, egna hem, utseende, nationalitet. En förstärkning skapas mellan makt och ömsesidiga förhoppningar.

Ifall andra misslyckas, inte passar in, ifall de hamnar utanför, blir vi olyckliga. Ja, då gör de oss olyckliga.

Lyckönskningar kan producera ömsesidig förväntan att vi behöver lyckas för att göra vänner och familj nöjda.

Hur lyckan härskar genom ömsesidighet

Sara Ahmed tar upp flera sätt att uttrycka lyckönskningar så de riskerar att bli förväntning och krav på underordning och inordning:

1. Jag är lycklig för din skull! (Att du fått en bättre ställning.)

2. Jag är lycklig för att det går bra för dig! (Enligt rådande ideal.)

3. Jag vill att du ska bli lycklig! (Att det ska gå bra enligt rådande ideal.)

4. Jag är lycklig ifall du är lycklig! (Och jag blir olycklig ifall du gör dig olycklig.)

5. Jag vill ju bara att du ska bli lycklig. (Det är därför du borde …)

6. Jag skulle bli väldigt lycklig om du fick vara lycklig (med din plats).

Sara Ahmed analyserar det som att lyckönskningar kan göra oss ömsesidigt beroende av att vi strävar i bestämda riktningar: “Happiness involves reciprocal forms of aspiration (I am happy for you, I want you to be happy, I am happy if you are happy) and also forms of coercion that are exercised and concealed by the very language of reciprocity, such that one person’s happiness is made conditional not only on another person’s happiness but on that person’s willingness to be made happy by the same things.”[1]

Per Herngren

2016-01-23, version 0.1.1

Referens

Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010.

Fotnot

---

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 91.