Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.

Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.

Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.

Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.

Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.

Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.

Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.

Vi är sårbara, vi behöver varandra.

Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.

Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.

När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.

Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.

Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.

I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.

Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

2014 02 04, version 0.1.3

Texter om postprotest 

Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken

Fröken Frimans revolutionsmetod

Ikväll såg jag alla tre avsnitten av Fröken Frimans krig. Det är en spelad kortserie om det historiska kvinnokooperativet Svenska Hem som startade 1905 trots våld från unga män och bojkott från kapitalistiska Stockholms Specerihandlareförening. Och trots dåligt stöd från det manligt dominerade Konsument Förbundet, Konsum.

1905 hade kvinnor inte rösträtt, juridiskt var ofta män förmyndare över kvinnor, matfusket var utbrett i Stockholm och många blev sjuka av dålig mat. Undernäring och svält förekom. Kvinnokooperativet Svenska Hem revolutionerade kvinnors organiserande och kooperationen på flera sätt.

Fröken Frimans revolutionsmetoder (i serien)

1. Revolutionen Svenska Hem byggdes inte av upplysta, medvetna eller radikala personer utan av de som var skickliga på olika saker, och som kunde tillföra det som de andra inte kunde tillföra, ex kvalitetsbedömning, räkenskap, djurvård, organisering, skapa kontakter.
2. Revolutionen innebar olydnad mot ett flertal ordningar. Revolutionärerna behöver därför omsorg som klarar straff och kontroll från familj, lag och grannar.
3. Revolutionen byggde inte på enhet eller identitet utan på allianser mellan motstridiga intressen och uppfattningar, några av kvinnorna i serien var exempelvis mot jämlikhet men dessa skildras som helt avgörande för att få nya system att fungera. Allianser i serien är bland annat deltagare från olika klasser, olika kön, olika sexualitet, olika åldrar, olika politiska uppfattningar. En häst, en affärslokal och några smugglare från svartamarknaden i Stockholm får också räknas in bland allianserna. Allianser skapas även med "fiender" till Svenska Hem.
4. Revolutionen fick ta tid. För snabb revolution blev inte hållbara.
5. Revolutionen byggde inte på tillfälliga "event", föredrag eller protester mot det som var dåligt, utan på envetet och tålmodigt byggande och uppfinnande av metoder, rutiner och system, som sedan behövde justeras gång på gång för att fungera ihop. 
6. Revolutionen Svenska Hem krävde mycket jobb och dagliga träffar.
7. Revolutionen kombinerades med solidaritetsarbete och socialt arbete.
8. Revolutionen innebar konfrontationer, misstänksamhet, överseende, förlåtelse och även pauser från de andra revolutionärerna.
9. Revolutionärerna hade ofta kul tillsammans för att bryta slitsamt arbete, fira segrar och för en stund glömma alla sina slitsamma revolutioner.
10. Revolutionen Svenska Hem bestod av mängder av mikrorevolutioner: frigörelse från hem, familj och lönearbete; samt nya sätt att behandla varandra jämlikt vilket i serien tränger undan dominerande klass-, ras- och könsordningar; demokratiska mötesformer; kooperativt organiserande; moralisk radikalisering; nya sätt för renhet, mat utan fusk; samt svärmar av andra revolutioner. Och dessa revolutioner bestod i sin tur av varandra, och av Svenska Hem. Revolutioner skildras alltså inte som skilda sfärer utan intrasslade och ömsesidigt beroende, samt även skapande av varandra.
11. Revolutioner som samverkar bygger resonanseffekter mellan sig. Revolution kommer från latinets revolvere rotera, åter-komma, revolutioner är ständigt återkommande. Revolution är puls. Resonans är ömsesidig förstärkning mellan saker som pulserar. Det kan dock ta tid och träning innan olika pulser hamnar i resonans med varandra. Ingen revolution dansar ensam, revolutioner dansar med varandra. Det är bara genom att dansa med varandra som de tränger undan och ersätter andra system.

Per Herngren
2014 01 25, version 0.1

Referens

Fröken Frimans krig, serie i tre entimmarsavsnitt som först sändes på statligt kontrollerad television 2013-2014.

Funktionell dumhet

Funktionell dumhet finns i Språkrådets nyordslista för året som gått. Det är att skickligt, samvetsgrant och kompetent utföra sitt jobb utan att ta hänsyn till ifall det skapar en bättre värld och hjälper våra medmänniskor.

Per Herngren
2014 01 21, version 0.1

Lär dig metoder för att motverka funktionell dumhet

Välkommen på helgkurs i konfliktingripande och jämlikare samarbete

Referens

Per-Anders Jande, Anders Svensson, "Dags att embrejsa årets nyord", Språktidningen, januari 2014, s 18.

Per Herngren, Skicklig inkompetens på ledarkurser, 2008.

Alternativ betydelse av funktionell dumhet

En annan betydelse av funktionell dumhet används också. Där blir funktionell dumhet mer synonymt med skicklig inkompetens, att skickligt följa de senaste trenderna inom ledarskap och styrmodeller.

Ondska rekryterar de ordentliga inte de onda: Hannah Arendt

Flera av mina antirasistiska vänner fokuserar sin energi på ett litet högerparti som nyligen kommit in i riksdagen. Detta fokus riskerar att kamouflera de effektivt onda systemen.

Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor.

Onda människor platsar inte in i onda system. Fanatiker och psykopater platser inte in i onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar de onda systemen effektivast. Onda människor skulle få onda system att bli tröga, marginella eller självdestruktiva. Onda och otrevliga människor skulle få plikttrogna och duktiga lönearbetare att dra sig undan de onda systemen.

Våra regeringar dödar flest

Vi vill nog helst förtränga att socialdemokratiska och borgerliga svenska regeringar varit med och dödat mer än en miljon "utländska" medborgare bara under mina föräldrars livstid. Detta dödande har genomförts bland annat genom vapenhandel till ungefär vartannat krig i världen samt genom utvisning av judar och motståndskämpar till nazityskland.

Dödandet utförs också av domstolar som skyddar dödandet mot att folkrörelser intervenerar. Ett skydd som legitimeras av en lag som ser utländska medborgare som bor utanför våra gränser som irrelevanta, eller mindre värda än privat egendom innanför våra gränser.

Krigsförbrytaren Adolf Eichmann

Efter nazitysklands fall följer Hannah Arendt rättegången mot krigsförbrytaren Adolf Eichmann. Rättegången tvingar henne att vända upp och ner på den gängse förståelsen av hur ondskan kunde bli så effektivt ond. Det var den pliktrogne, samvetsgranne, "gode medborgaren" som genom sin lydnad genomförde ondskan.

Hennes analys gör ont i magen, men den gör den obegripliga ondskan aningen mer begriplig.

Exempelvis: Hur lyckas två ordentliga organisationer som TCO och LO genom sitt plikttrogna samarbete och löneförhandlande med vapenhandel döda flera personer än alla "våra kriminella gäng" tillsammans? (Under motsvarande tidsperiod.)

Och hur lyckas Svenska Kyrkan döda fler än alla knarkkarteller i vår närhet? Kyrkans dödande utförs genom dess innehav av vapenaktier samt besparingar i banker som investerar kyrkans pengar i vapen.

Lika sörjbara

Ifall vi skulle se alla som dödas som lika sörjbara oberoende om de är bruna eller vita, fattiga eller rika, bor i Sverige eller på andra sidan jordklotet, upptäcker vi att ondskan blir riktigt effektivt ond bara med de organisationer där det råder någorlunda frid och harmoni, trivsel och inspiration, omtänksamhet och lojalitet. Det är detta vi behöver göra motstånd mot.

Per Herngren
2014 01 04, version 0.1.1

Referens

Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977.

Metod

Utgångspunkten i texten ovan är att alla är lika sörjbara. Dödandet räknas inte bort bara för att de som dödas är bruna eller bor på andra sidan jordklotet. Är vi direkt inblandade i dödande så är vi direkt inblandade, exempelvis genom att langa vapen eller investera i krig. Detta är ett sätt att analytiskt försök undvika metodologisk nationalism.

Jag menar inte att det går att mäta människors värde genom att göra människor numreriska. Däremot går det att jämföra antalet döda som utförs av olika organisationer och på så sätt visa hur dödandet av bruna värderas mindre än dödandet av vita, hur dödandet som genomförs av statliga organisationer värderas mindre än dödandet som genomförs av de som pekas ut som kriminella eller som terrorister. Detta innebär givetvis inte att de som dödas av privatpersoner eller av små organisationer skulle vara mindre sörjbara än de som dödas av stater.

När jag uppskattar och räknar antalet människor som våra regeringar under mina föräldrars livstid varit med och dödat räknar jag endast in välkända händelser, som exempelvis vår utvisning av judar till nazityskland och vår vapenhandel till de mest kända krigen. Ifall någon har resurser att mer systematiskt ta fram uppgifter om krig där vi är inblandade skulle siffran bli större.

När jag uppskattar dödandet genom innehav av vapenaktier gör jag antagandet att fem procent av vapentillverkningen faktiskt dödar (vilket är ett antagande som behöver justeras med mer fakta). Jag räknar med att Svenska Kyrkans pengar bygger vapen med hjälp av motsvarande ungefär tio procent av kyrkans totala investeringar i vapenaktier (Vapenföretagen som kyrkan tillåter sig att investera i skulle i så fall bygga vapen för högst 10 procent och andra saker än vapen för 90 procent av kyrkans investeringar i vapenföretag). Ifall fem procent av (värdet av) de vapen som tillverkas dödar skulle i så fall dödandet utföras av fem procent av de tio procent av kyrkans pengar som används för vapentillverkning: Ifall detta är ett rimligt antagande används en halv procent av kyrkans totala investeringar i vapenföretag för faktiskt dödande. Tidsperioden jag räknar på är från 1936 fram till idag. Ifall detta blir lågt eller högt räknat vet jag inte. Någon som kan tillföra analys eller fakta?

För att räkna ut ungefär hur många personer ex 1000 kr i vapenaktier dödar så borde det gå att använda totala investeringar i vapentillverkning, hur stor andel av dessa investeringar som är aktier. Och sedan ställa detta mot totala antalet döda i krig. Resultatet borde bli en ungefärlig siffra på hur många som dödas av ett givet innehav av vapenaktier. Någon som är mer van vid sådana uträkningar?

I texten ovan räknar jag inte alls in dödandet som utförs genom icke-ingripande. Icke-ingripande är med största sannolikhet den handling som dödar flest i världen men jag kan inte komma på någon enkel metod för att ens vagt uppskatta hur många. Däremot går det att använda specifika siffror, som exempelvis hur många som dör på grund av undernäring. Det borde också gå att jämföra antalet döda i olika sjukdomar i tredje världen jämfört med motsvarande siffra i första världen, ex andelen döda i aids, magsjuka, malaria etc. Skillnaden skulle till viss del mäta dödande på grund av icke-ingripande.

Jag är filosofiskt intresserad av matematik men jag är ingen matematiker. Så jag vore tacksam för förslag på andra, smartare sätt att analysera. Poängen är inte att göra exakta, komplicerade uträkningar utan att hitta genvägar för att någorlunda enkelt göra rimliga uppskattningar. Det kan vara en poäng att då underdriva hellre än riskera att överdriva.