05 juni 2019

Konsensus som beslutsmetod

Konsensus kommer från latinets gemensam (con) och mening, kunskap, känsla (sensus). Här tar jag upp beslutsformer där vetorätt används. Det innebär inte att alla stödjer alla beslut men snarare att beslut behöver accepteras av deltagarna för att gå igenom. I grupper där veto praktiseras kallas denna form av demokrati vanligen konsensus. Istället för begreppet veto används nuförtiden ofta blockera. Deltagare har rätt att blockera ett beslut.

Auktoritära former av konsensus

Det finns tusentals andra varianter av konsensus än de jag tar upp här. Det kan vara auktoritära former där varje deltagare bör vara överens med alla andra i gruppen: underordna sig gruppen. Eller mer diktatoriska former av konsensus där alla deltagare måste vara överens med befäl, chef eller ledare.

Auktoritära former av konsensus skapar lydnad och underordning. För att auktoritära ordningar ska nå konsensus används karismatisk övertalning, vädjan, dominans, mobbning, härskartekniker, hot eller utpressning.

Jämlikhet och effektivitet

Precis som med majoritetsbeslut finns det alltså former av konsensus som fungerar som maktteknik för att få med sig minoriteter. Men det finns andra mer befriande former av konsensus som ger verktyg till minoriteter för motstånd mot majoriteter, ledare och dominans.

I den här texten tar jag upp konsensus som ger deltagare vetorätt. Och där syftet är att göra demokrati mer jämlikt, kreativt och effektivt än majoritetsbeslut.

Även jämlika former av konsensus kan misslyckas, missbrukas eller korrumperas liksom alla andra demokratiska beslutsformer. Verktygen nedan är till för att motverka det. Men för att demokrati ska fungera behöver den ständigt tränas och finslipas. Levande demokrati är träning och experimenterande.

Veto för grupp eller enskild

Beslut med konsensus ger antingen grupper eller enskilda medlemmar vetorätt. Antingen har varje grupp rätt att blockera ett beslut. Eller så har varje enskild rätt att blockera beslut. I praktiken kan det låta så här: “Vår grupp blockerar beslutet.” Eller ifall den enskilda medlemmen har rätt att blockera: “Jag blockerar beslutet.”

Det är vanligt att kombinera dessa två former. I en arbetsgrupp har varje medlem vetorätt. Men i den större organisationen har arbetsgrupperna vetorätt.

 

Syfte med konsensus


I grupper jag undersökt har konsensus använts för att:
  • Ge stöd till gruppen att bli mer kreativ.
  • Göra arbetet effektivare.
  • Ta bättre och mer hållbara beslut.
  • Undvika funktionell dumhet.
  • Spara tid.
  • Lyfta fram och stärka konflikter. Och odla konflikter tills de blir kreativa.
  • Stärka organisationens demokrati.
  • Stärka minoriteter.
  • Motverka sekterism och dominans i organisationen.

På väg till beslut

Steg till beslut med konsensus
      1. Definiera problemet som ska lösas och avgränsa diskussionen.
      2. Förslagsrunda. I turordning redovisas förslag och synpunkter.
      3. Fri diskussion.
      4. Mötesunderlättaren sammanfattar diskussionen till ett beslutsförslag som sedan prövas under en:
      5. Beslutsrunda. Där deltagarna har möjlighet att säga ja, ställa sig utanför beslutet, reservera sig eller blockera beslutet.
      6. Om förslaget blockeras ger ytterligare tid för diskussion eller bestäm en annan tid för att lösa problemet.
      7. När gruppen uppnått konsensus kan sekretereraren eller mötesunderlättaren läsa upp beslutet.
        Här är några verktyg som används på vägen till ett konsensus beslut.

        Definiera problemet och avgränsa vad som behöver lösas: Det händer i traditionella möten att samtalet breder ut sig. Olika detaljer diskuteras i onödan. Detta motverkas genom att mötesunderlättaren (liknar ordförande) startar genom att avgränsa vad som behöver lösas. Problemet definieras och avgränsas. Detta motverkar dessutom att gruppen börjar mikrostyra de som sedan ska genomföra beslutet.

        Förslagsrunda: När problemet som ska lösas är avgränsat får var och en ge förslag i turordning under en förslagsrunda. Diskussionen börjar inte förrän alla fått ge förslag.

        En väl använd förslagsrunda är kanske den viktigaste orsaken till att den här formen av konsensus går fortare än många andra former av demokrati. Detta beror på att alla för­slag och synpunkter lyfts fram innan diskussionen sätts igång.

        Utan denna runda så tenderar istället den som först yttrar sig att styra början av diskussionen. Efter ett tag föreslår någon annan ett tilläggsförslag. Då diskuteras detta en stund. Och så fortsätter diskussionen i traditionella möten tills alla förslag och tillägg har lagts fram. Vi kan kalla detta för ostrukturerad seriell diskussion, saker tas upp efter varandra.

        Om inte förslagsrundan slarvas igenom så finns alla förslag och invändningar med i början av diskussionen. Det finns en översikt redan från början. Diskussionen efter förslagsrundan sammanställer förslagen som lades fram i förslagsrundan Förslag och fakta samordnas eller syntetiseras samtidigt, istället för att diskutera dem seriellt, ett i taget. Förslagsrundan gör att olika frågor kan lösas parallellt. Det spar på så sätt tid. Den mer samordnande diskussionen kan ge effektivare beslut än ostrukturerad seriell problemlösning, där saker diskuteras när de kommer upp.
        Beställ kurs i jämlikare mötestekniker till er organisation  Kursledaren Per Herngren är utsedd till Årets Folkbildare i Sverige. Han har gett ut tio böcker på fyra språk.

        Han har utbildat i feministiska mötestekniker och konfliktingripande sedan 1985 i Europa, Centralasien, Mellanöstern samt i Syd- och Nordamerika. War Resisters International har utvalt honom till en av världens mest erfarna ickevåldstränare.



        Fri diskussion: Efter förslagsrundan hålls en fri diskussion. Om rundan fungerat sammanjämkas och justeras förslagen till ett beslut.

        Mötesunderlättaren lyfter med hjälp av sekreteraren fram förslag från förslagsrundan som behöver sammanjämkas eller som är motsägande. Mötesunderlättaren får funktionen av konstruktör, uppfinnare och designer.

        Beslutsförslag: När den fria diskussionen sammanjämkat och löst motsägelser sammanfattar mötesunderlättaren diskussionen till ett beslutsförslag. Det­ta kallas i en del böcker om konsensus för att syntetisera samtalet. Kväkare pratar istället om att mötesunderlättaren läser mötets mening.

        Beslutsrunda: Beslutsförslaget prövas i en runda. Då har deltagarna möj­lighet att säga ja till beslutet, ge tilläggsförslag eller blockera beslutet.

        I en del frågor kommer gruppen snabbt fram till en överenskommelse. Ibland kan några redovisa att de är oense men inte vill hindra gruppen. De reserverar sig. För demokratin är det avgörande att deras reservation skrivs in i protokollet. Ytterligare en möjlighet för de som inte vill blockera ett förslag är att inte delta i beslutet. Detta kallas att ställa sig åt sidan, eller att ställa sig utanför beslutet.

        När någon har starka skäl till varför gruppen inte bör ta ett visst beslut har denne skyldighet att blockera beslutet.

        Konflikt och ny fri diskussion: När någon blockerat ett beslut eller när det har kommit upp viktiga tillägg kan frågan bordläggas, eller så inleder mötesunderlättaren direkt en ny fri diskussion för att få ihop ett bättre förslag. När konflikt eller tillägg disku­terats tillräckligt i gruppen sammanställer underlättaren ett nytt beslutsförslag som sedan prövas i en ny beslutsrunda.

        Vid konflikt under en beslutsrunda får den en liknande funktion som förslagsrunda. Den inleder ett samtal.

        Rundor avbryter dialogen med syfte att intensifiera dialogen som kommer efteråt. Så både förslagsrunda och beslutsrunda är ett sätt att avbryta samtalet så att alla en i taget jämlikt får dela sin mening. Genom att gå mellan dialog och att avbryta dialogen så intensifieras demokratin.

        Plogbillsgrupper använder högläsning av relevanta filosofiska eller berättande texter för att tillfälligt avbryta dialogen. Det skapar helt andra beslut än traditionella mötessamtal.

        Beslut i mindre grupper

        Flertalet av de organisationer jag samarbetat med har max åtta deltagare i en beslutsgrupp. Syftet är att bli mer kreativ och undvika dominans och funktionell dumhet i stormöten.

        Ifall mer detaljerade beslut behöver tas bör maxantalet sänkas till möjligen fem deltagare under mötet. Och ska en längre text skrivas bör maxantalet troligen vara två eller tre på ett möte för att skrivandet ska bli kreativt, effektivt och jämlikt.

        Antalet begränsar möjligheten till demokrati

        Formeln n(n-1)/2 anger antalet individuella relationer i en grupp. Formeln kan översättas till antalet som behöver förstå varandra. Eller till antalet möjliga individuella konflikter som behöver hanteras i gruppen. Deltagarantalet i gruppen betecknas med n.
        • En grupp med 5 deltagare har 10 individuella relationer.
        • 7 deltagare har 21.
        • 9 deltagare har 36.
        • 11 deltagare har 55.
        • 15 deltagare har 105.
        • 250 deltagare har 31 125 relationer.
        Formeln antyder att i grupper större än åtta behöver deltagarna sluta förstå varandra. De tvingas välja några att förstå och andra att ignorera.

        Formeln visar när det blir trögt och snart omöjligt att ge tid för att alla ska förstå varandra i grupper. Brytpunkten sker troligen efter åtta deltagare. När det är fler än åtta tvingas deltagare ignorera varandra. Det går inte att ta sig ut ur ordningen att några dominerar och andra undertrycks.

        Konflikter som kan behöva hanteras: Formeln antyder dessutom att konflikter behöver hämmas eller tryckas ner i grupper på fler än åtta deltagare. Det finns inte praktisk möjlighet att göra konflikterna kreativa. Dominans eller passivitet blir möjliga verktyg för att undertrycka konflikter.

         

        Meshnätverk och stjärnnätverk i stora organisationer

         I organisationer med fler än åtta aktiva deltar medlemmarna i olika arbetsgrupper och koordineringsgrupper. Olika beslutsgrupper koordineras och samordnas med exempelvis meshnätverk eller stjärnnätverk.
        I ett meshnätverk har varje arbetsgrupp kontaktpersoner till andra grupper. Eller representanter som deltar i andra grupper.

        Beslut med stjärnnätverk innebär att varje arbetsgrupp har en representant i ett råd eller koordineringsgrupp. Beslut kan då gå fram och tillbaka mellan rådet och grupperna till konsensus är uppnått. I organisationer med fler än 64 medlemmar kan stjärnnätverket bestå av flera nivåer.

        Demokrati förstås här inte som något överordnat system. Det blir snarare en skendemokrati. Demokrati blir istället relationer mellan ett myller av demokratier.

        Per Herngren
        2019 05 22, version 0.1

         

        Referens

        Per Herngren, Handbok i civil olydnad, Bonniers, 1990.


        07 maj 2019

        Konflikthantering och ickevåldsträning kapas av medelklass

        Ickevåldsträning frestas att omvandlas till ett medel för att producera medelklass.

        Medelklass är inte en egenskap hos vissa individer. Medelklass är snarare färdigheter och relationer som ständigt finslipar och återskapar sig. Detta görs på flera sätt. Som att producera sig som duktig och upplyst till skillnad från de andra, de oupplysta och de dåliga.

        På artonhundratalet återskapade medelklassen sig som renlig och upplyst till skillnad från arbetare och kolonialländernas invånare som sågs som smutsiga och okunniga. Idag reproducerar sig medelklass som duktig på hbtq, mångfald, leva klimatsmart, grunda sig på fakta och ha håll på vad som är inne före tillfället. De duktiga skiljer på så sätt ut sig från de som pekas ut som dåliga. Den duktiga medelklassen förstärks genom kontrasten med de dåliga.

        Medelklass använder ett myller av institutioner för att producera sig själv som upplyst och andra som sämre, exempelvis utvärderingar, recensioner och betygsättning. Nedan listas några metoder för hur konflikthantering och ickevåld utnyttjas av duktig medelklass.

        Ickevåldsträning förvandlas till medelklassträning

        Här är några metoder medelklass använder när den lägger beslag på konflikthantering och ickevåldsträning.
        1. Privatisera konflikter. Konflikt förstås som deras konflikt. Övergrepp, våld och konflikter förvandlas till egendom. Som ägs av förövare och utsatta. Träning i att ingripa för rätt, rättvisa och sanning ersätts med medling. Dom ska lösa sina egna konflikter. Med vår hjälp om dom vill.
        2. Prata ut. Istället för att gruppen skapar värde och organiserar jämlikare och omsorgsfullare ordningar, så ombeds dom där som har konflikt att prata med varandra och försonas.
        3. Publik. Genom att tränas på att komma med något insiktsfullt istället för att ingripa så tränas man in i åskådarrollen. Träna på att skåda. Inte lägga sig i. Inte så länge man inte blir ombedd av “parterna” själva. Det är ju deras konflikt.
        4. Undertrycka konflikter. Istället för att stärka viktiga konflikter och motverka det som trycker ner konflikter så undertrycks konflikter.
        5. Utvärdera, recensera och betygsätta. Träna på att utvärdera och ge omdömen tränger undan kreativitet och uppfinnande.
        6. Medvetande ses som vägen till förändring. Träning i hur vi tillsammans lever befrielse trängs undan av övningar som ska göra individen medveten. Aha!-övningar tränar deltagarna att säga något insiktsfullt.
        7. Träning tas bort ur ickevåldsträning. Träning i att ingripa vid makt och förtryck ersätts med personlig utveckling och självhjälpsövningar.
        8. Politisk förändring förandligas. Träning i samarbete och att stärka varandras ingripande, ersätts med att formulera åsikter, opinion och tyckande.
        9. Värderingar ersätter befrielse. Värderingsövningar tränar deltagare på att fokusera på åsikter och värderingar istället för uppfinningar och finslipning av ickevåld.
        10. Upptagen med sig själv. Individualiserade övningar tränar deltagarna att fokusera på sin egen styrka och svaghet. Inte på samarbete och hur gemenskapen och gruppen skapar jämlikare ordningar.
        11. Personlig utveckling. I medelklassen ska man börja med sig själv. Deltagare tränas på att fokusera på sin egen utveckling istället för att träna solidaritet. Att institutionalisera befrielse ersätts med personlig målbild.
        12. Duktig individ görs till mål. Individen snarare än samhället görs till visionen.
        13. Militant moralism. Individualismens fokus på den enskilde producerar moralism kamouflerad som antimoralism. Konflikthantering utnyttjas för att träna på att påpeka att någon är fel så att det låter som goda råd. Peka ut enskilda som sämre, dåliga till skillnad från de duktiga. Man tränar på att skamma den som gör fel med ett ödmjukt tonfall. Tränar på att förtala så det inte låter som förtal. Individer istället för maktordningar pekas ut som problemet. Exempelvis att peka ut en person som medelklass. 
        14. Dåligaste av dåliga. Genom att fokusera övningar på de allra värsta mobbarna, sexisterna och rasisterna kamoufleras hur sofistikerade maktordningar normaliserar sig. De verkar mitt ibland oss.
        15. Självinsikt. Övning i att bekänna och dela tillkortakommanden kamouflerar träning i självupptagenhet.
        16. De utan självinsikt har gjort sig förtjänta av att mobbas och förtalas. “Det kan väl inte vara mobbning när de faktiskt gör så!” Förtal och skamning självrättfärdigas av att “det är ju sant”.
        17. Offergöra. Träna på att prata om andra som offer. Fokusera på utsatthet istället förtrycktas motstånd. Träna på att tycka synd om.
        18. Producera svenskhet. Träna på att beteckna mångfald, tolerans, hbtq som den goda svenskheten. Som skiljer sig från de oupplystas fördomar. Arbetarklass, flyktingar, tredje världen görs till medelklassens upplysningsprojekt.
        Per Herngren
        16 april 2019, version 0.1.1

        06 april 2019

        Vara med och regera – governmentality hos Foucault

        Michel Foucaults begrepp governmentality kan översättas med konsten att bli med och regera. Traditionella föreställningar om makt, att vi skulle styras av en centralmakt, vänds upp och ner. Foucault visar hur regerande gör oss till aktörer i regerandet.

        Istället för att en mystisk makt långt däruppe skulle styra oss som lydiga objekt blir vi subjekt. Det är vi som skapar makt. Vi är med och regerar. Makt är samverkan och lydnad.

        Makt begrips därmed inte som en maktpyramid. Dominans och ojämlikhet produceras snarare på en mer platt yta. Över- och underordning kommer från att vi medregerar.

        Ojämlikhet produceras alltså mer jämlikt än vad vi kanske förutsätter.

        Governmentality är:

        1. Hur rumsliga och kroppsliga makttekniker blir aktörer tillsammans med organisationer och personer. Metoderna blir aktörer. Makttekniker agerar med oss. Träning och metoder, saker och platser är också aktörer.
        2. Hur regerandet utvecklas som färdigheter, och som kroppsliga och rumsliga ordningar. Vi tränar oss i att ta på oss bördan att regera.
        3. Hur vi medagerar med andra grupper. Regerande sker mellan, och i mellanrum.
        4. Hur vi regerar med och mot olika maktcentran, som bilföretag eller statliga organ.
        5. Hur regerande skapar samlingsregeringar, medregerande mellan regerande aktörer. Det existerar ingen regering som ensam regerar.

        Makt och regerande mystifieras om vi föreställer oss att makthavare styr oss. Vad skulle det vara för mystiska trådar som någon marionettspelare (regering, företag, styrelse) skulle ha tillgång till? Makt är samverkan och lydnad. Det går därför inte att inneha makt. Jag föreslår att Foucault bör förstås som makthavare-ateist. Det finns ingen som har makt undanskuffad i något förråd. Makthavare existerar alltså inte.

        Per Herngren
        26 mars 2019, version 0.1

        Referens

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009.
        Per Herngrens texter om Michel Foucault.
        Per Herngrens texter om makt.

        Foucault-texter om governmentality - bilaga

        Begripa governmentality

        "By this word “governmentality” I mean three things. First, by governmentality” I understand the ensemble formed by institutions, procedures, analyses and reflections, calculations, and tactics that allow the exercise of this very specific, albeit very complex, power that has the population as its target, political economy as its major form of knowledge, and apparatuses of security as its essential technical instrument. Second, by “governmentality” I understand the tendency, the line of force, that for a long time, and throughout the West, has constantly led towards the pre-eminence over all other types of power – sovereignty, discipline, and so on – of the type of power that we can call “government” and which has led to the development of a series of specific governmental apparatuses (appareils) on the one hand, [and, on the other]† to the development of a series of knowledges (savoirs). Finally, by “governmentality” I think we should understand the process, or rather, the result of the process by which the state of justice of the Middle Ages became the administrative state in the fifteenth and sixteenth centuries and was gradually “governmentalized.”"

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 108.

        Foucault historicerar governmentality

        "We live in the era of a governmentality discovered in the eighteenth century."

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 109.

        Governmentality bygger staten

        "And it is likely that if the state is what it is today, it is precisely thanks to this governmentality that is at the same time both external and internal to the state, since it is the tactics of government that allow the continual definition of what should or should not fall within the state’s domain"

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 109.

        Regerande är inte att ge order

        "Assuming that “governing” is different from “reigning or ruling” and not the same as “commanding” or “laying down the law” or being a sovereign, suzerain, lord, judge, general, landowner, master, or a teacher, assuming therefore that governing is a specific activity, we now need to know something about the type of power the notion covers."

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 115-116.

        Bli subjekt - pastoral bakgrund till regerande som lydnad

        "So, the pastorate is a prelude to governmentality in that way. And it is also a prelude to governmentality through the constitution of a specific subject, of a subject whose merits are analytically identified, who is subjected in continuous networks of obedience, and who is subjectified (subjectivé) through the compulsory extraction of truth. Well, I think this typical constitution of the modern Western subject makes the pastorate one of the decisive moments in the history of power in Western societies."

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 184-185.

        Staten en händelse i governmentality

        "But the state is only an episode in government, and it is not government that is an instrument of the state. Or at any rate, the state is an episode in governmentality."

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 248.

        Governmentality ersätter förbud och tvång

        "What does it mean to say that the facts of population and economic processes are subject to natural processes? It means, of course, that not only will there be no justification, but also quite simply there will be no interest in trying to impose regulatory systems of injunctions, imperatives, and interdictions on these processes. The basic principle of the state’s role, and so of the form of governmentality henceforth prescribed for it, will be to respect these natural processes, or at any rate to take them into account, get them to work, or to work with them. That is to say, on the one hand, intervention of state governmentality will have to be limited, but this limit will not be just a sort of negative boundary. An entire domain of possible and necessary interventions appears within the field thus delimited, but these interventions will not necessarily, or not as a general rule, and very often not at all take the form of rules and regulations. It will be necessary to arouse, to facilitate, and to laisser faire, in other words to manage and no longer to control through rules and regulations. The essential objective of this management will be not so much to prevent things as to ensure that the necessary and natural regulations work, or even to create regulations that enable natural regu-lations to work."

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 352-353.

        Staten skyddar tryggheten och friheten

        "The fundamental objective of governmentality will be mechanisms of security, or, let’s say, it will be state intervention with the essential function of ensuring the security of the natural phenomena of economic processes or processes intrinsic to population. This explains, finally, the insertion of freedom within governmentality, not only as the right of individuals legitimately opposed to the power, usurpations, and abuses of the sovereign or the government, but as an element that has become indispensable to governmentality itself. Henceforth, a condition of governing well is that freedom, or certain forms of freedom, are really respected. Failing to respect freedom is not only an abuse of rights with regard to the law, it is above all ignorance of how to govern properly. The integration of freedom, and the specific limits to this freedom within the field of governmental practice has now become an imperative. You can see how that great over-regulatory police I have been talking about breaks up."

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 353.

        Staten placerar sig i evigheten

        "we could say that raison d’État basically posited as the primary, implacable law of both modern governmentality and historical science that man henceforth has to live in an indefinite time. There will always be governments, the state will always be there, and there is no hope of having done with it."

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 355.

        Governmentality utan stat

        "when, if you like, the indefinite governmentality of the state will be brought to an end and halted. By what? Well, by the emergence of something that will be society itself. The day when civil society can free itself of the constraints and controls of the state, when the power of the state can finally be reabsorbed into this civil society"

        Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 356.

        Följa Foucaults metod för att läsa Foucault

        1. Ifall vi försöker förstå vad Foucault egentligen menade riskerar vi att gå åt fel håll: letar bakom texten. När jag läser Foucault försöker jag istället respektfullt följa Foucaults metod. Jag använder Foucault på Foucault. Var kommer det ifrån och vart är det på väg. Vad gör Foucault och hur kan vi göra samma för att greppa andra företeelser. Det innebär att vi kan samarbeta med Foucault för att intervenera i den värld vi lever i.
        2. Foucault lanserar inte en individualistisk teori som förklarar politik utifrån attityder och föreställningar. Inte heller skapar han en teori om hur en regering högt däruppe styr oss. Governmentality analyserar snarare medregerandet mellan grupper, organisationer och personer.
        3. Governmentality är vanligtvis en analys av hur vi underordnar oss. Hur vi underordnar varandra. Men governmentality kan också bygga regerande som konkurrerar med annat regerande. Det är därför möjligt att använda governmentality för att analysera motstånd.

        26 mars 2019

        Förstärka konflikter – systemteori

        Konflikt förstås som intressemotsättningar i Niklas Luhmanns systemteori. Det är alltså motsättningar mellan intressen, inte mellan personer, som är konflikt. Motsättningar mellan grupper och personer får inte funktionen av konflikt i ett system. Mobbning, baktaleri, ovänskap eller krig fungerar till och med konfliktundvikande. De trycker ned konflikter.

        Konflikter är, enligt Luhmann, avgörande för organisationers och samhällens fortbestånd. Konflikter utvecklar samhällen. De skapar dessutom skydd mot hot och kollaps. De bygger upp immunförsvar för organisationer och samhällen.

        Fler parter stärker konflikter

          Politik och samhällsengagemang handlar delvis om att förstärka konflikter och göra konflikter kreativa. En organisation eller samhälle utan motsättningar stagnerar och tenderar att kollapsa. Märk väl att även organisationer blir samhällen i Luhmanns systemteori. En by och en organisation kan båda börja fungera som levande samhällen vilka kretsar kring något form av torg.

          Ett sätt att förstärka en konflikt är att dra in fler parter. Ifall argumentationen ökar genom att dra med fler så ökar samtidigt konfliktens komplexitet, enligt Luhmann. Konflikten mångfaldigas. Parter ska inte alltid göra upp själva. Dra in fler. Öka konfliktens omkrets.

          Att mångfaldiga relevanta konflikter blir funktionellt för organisationer och samhällen. 

          Våld och förtryck undertrycker konflikter

          Våld och förtryck undertrycker och hindrar motsättningar. De är medel för att trycka ner konflikter. Tvärtom mot vad massmedia gärna skriver så är förtryck och våld konfliktundvikande. De blir därmed dysfunktionella för samhällen.

          Våld och förtryck förstör samhällenas immunsystem. Samhällen utan myller av komplexa konflikter får svårt att hantera störningar, katastrofer, hot och stagnation. Detta kan skapa en spiral där konflikter undertrycks med mer våld och förtryck.

          Personliga motsättningar är inte konflikt

          I vardagligt språk betecknas gärna ovänskap och fiendeskap, alltså motsättningar mellan personer och grupper, som konflikter. Men systemteori visar att sådana personliga motsättningar snarare fungerar konfliktundvikande. Personliga motsättningar tränger undan intressemotsättningar. De blir därmed inte funktionella för samhällen.

          Personangrepp, förtal och mobbning blir alltså dysfunktionella, bland annat för att de undertrycker och undviker konflikter istället för att hålla dem vid liv. Här vänder systemteori upp och ner på den dominerande förståelsen av konflikter.

          Dominans och härskartekniker undertrycker konflikter

          Att krossa en motpart krossar samtidigt en massa konflikter. När grupper dominerar över andra grupper så trängs konflikter bort. Dominans trycker ner konflikter.

          Förutom vid brottning, övergrepp och på slagfält så bygger dominans på lydnad snarare än muskler och styrka. En dominerande ordning är den som många lyder. Med Thoreau och Gandhi skulle man hävda att civil olydnad och motstånd krävs för att bryta hierarkins dominans. Utan civil olydnad stagnerar organisationer och samhällen.

          Politisk aktivism inspireras ibland av tävlingar och militärt tänkande. Aktivister pratar om att segra och att vinna. Men att segra över en motståndare tränger undan konflikter och skapar därmed gärna stagnation.

          Luhmanns systemteori ger oss verktyg för att analysera hur dominerande hierarkier blir konfliktdämpande och med tiden dysfunktionella.

          Härskartekniker är konfliktundvikande

          På liknande sätt som andra former av dominans blir även härskartekniker konfliktundvikande. Att härska är att trycka ned konflikter.

          De som ingriper vid härskartekniker och mobbning pekas gärna ut som de som skapar konflikt. Eftersom övergrepp inte är konflikt i systemteori så skulle ett ingripande introducera konflikt mot övergreppet. Konflikt som en form för ingripande introducerar etik och normer, vad som är rätt och fel. Konflikt som ingripande kan kreativt lyfta fram vilken ordning vi vill ha. Ingripandet skapar en intressemotsättning. Konflikt bygger en annan ordning än den som tolererar dominans och härskartekniker (undertryckandet av konflikter).

          Här kan det vara användbart i analysen att skilja på ett ingripande som räddar en enskild person eller grupp, vilket har med övergreppet att göra. Och ett konfliktingripande som bygger en annan ordning (en ordning som mångfaldigar konflikter).

          Beslut som avslut

          Det som Luhmann inte tar upp i de böcker jag läst är att ett beslut efter en omröstning avgör en konflikt. Ett beslut undertrycker i så fall konflikten. Ifall beslut tas för tidigt utan att intressemotsättningar har fått mångfaldigas kan det leda till dåliga beslut och stagnation.


          Beslutsmetoder och mötesteknikerna behöver förlänga och förstärka konflikter så att dessa blir produktiva innan beslut kan tas. Om man exempelvis tar beslut med kvalificerad majoritet istället för majoritetsbeslut måste fler övertygas med argument. Argumenten och konflikternas komplexitet ökar.


          En annan metod för att förlänga och förstärka konflikten är att använda vetorätt (konsensus). Beslut med vetorätt förstärker konflikter eftersom alla deltagare behöver övertygas eller mot-övertygas.

          Per Herngren
          2019, version 0.2, tidigare version 2006.


          Funktionell och dysfunktionell – bilaga 1

          Tidig systemteori föreställde sig gärna att samhällen tenderar att bli funktionella. Systemet skulle ha en inneboende intelligens som skapade funktioner som var bra för helheten.
          Den föreställningen blir gärna en mysticism som används för att rättfärdiga den rådande ordningen. Organisationer och samhällen kan ramla in i olika dynamiker som kan vara funktionella för olika intressen. Funktioner kan motverka varandra. Och de kan både vara destruktiva och funktionella samtidigt. Systemteori är metod för att undersöka komplexa dynamiker.

          Föreställningen att helheten har en inbyggd intelligens som utgår från vad som är bra för sig själv blir alltså mysticism i äldre systemteori. Niklas Luhmann ger flera teoretiska verktyg för att ta sig ur idealiserandet av helheten.

          System – bilaga 2

          System är:
          • Hur en verksamhet återskapas, igen och igen. 
          • Hur den skyddar sin verksamhet från påverkan och information. 
          • Hur den samverkar med omgivning och andra system. 

          System består alltså av hur. Hur något görs. System består inte av personer, stater eller företag; system är hur dessa kan agera.

          Exempelvis danssteget dile que no är ett system för att koppla ihop olika dansturer i salsa. Salsadansare som använder dile que no får inte med sig hundratusentals andra dansare i dansturen. Dile que no är bara ett system för hur dansare kan koppla ihop olika dansturer. Systemet dile que no sprider sig mellan dansare som en smitta istället för att bilda en väldig systembubbla som innehåller alla salsadansare. System är alltså små men myllrande snarare än stora bubblor.

          Att ta betalt för mer än vad något kostar är ett kapitalistiskt system för att föra över rikedomar från vissa till andra. Men den som väljer att ta extra mycket betalt får inte med sig en massa kapitalister. Det finns alltså inga kapitalister i systemet kapitalism. Olika kapitalistiska system visar hur man agerar kapitalistiskt. Kapitalism mångfaldigas till ett myller av system som kapitalister och institutioner kan kopiera.

          Referens


          Niklas Luhmann, Social Systems, Stanford University Press, 1995.

          Per Herngren, “Kritik och protest blir maktens motor – Bartonek & Hegel“, 2018.

          Per Herngrens texter om system.

          17 mars 2019

          Demokrati kräver civil olydnad

          Förberedelse inför inspelning med Opinion Sveriges Television 2019 02 04


          Nedan är några anteckningar inför en inspelning med Opinion om civil olydnad.
          • Demokrati som olydnad. Demokrati är en form av olydnad. När folk styr är de olydiga mot annat styre. Ifall folk lyder ett annat styre upphör folkstyret. (Etymologiskt kommer demokrati från folk-styre och folk-regerar.)
          • Fristäder. Under medeltiden utropade sig flera städer till fristäder. I fristäder fick flyktingar skydd. Och fristäderna vägrade lyda de feodala härskarna. Städernas olydnad bröt den feodala kontrollen över fattiga och förföljelsen av de som kämpade för befrielse.
          • Civil olydnad bygger demokrati. Flera hundra år efter fristäderna praktiserade olydig religion religionsfrihet, olagliga strejker praktiserade strejkrätt. De som vågade gå i fängelse var med och avskaffade slaveri, kolonialism och apartheid. Civil olydnad är att bli demokrati snarare än att vädja till styrande. Ickevåld är när målet blir medlet.
          • Lydnad som självmordsrörelse. Idag behöver flyktingar, klimatet och demokratin civil olydnad. När det gäller kärnvapen och klimatet så blir total lydnad tyvärr ett kollektivt självmord.
          • Total lydnad i folkrörelser. Total laglydnad i våra folkrörelser och organisationer är idag ett större hot mot demokrati och vår överlevnad än presidenter och regeringar. Ifall folkrörelser och organisationer blir totalt lydiga så skapar de skendemokrati. Det leder till att vi får nej-sägare som säger nej till andra nejsägare. Istället för folkstyre skapar protester tro och misstro mot härskare.
          • Våga regera. Civil olydnad är en nödvändig del av demokratin. Folk måste vilja och våga styra för att få folkstyre.
          Per Herngren
          2019 02 04, version 0.2

          12 mars 2019

          Skamning tar sin kraft från åskådarna

          Att skamma någon inför en grupp är att peka ut hen som dålig, okunnig eller pinsam. Det kan skapa en dynamik som stöter ut hen ur gemenskapen. Skamning blir i så fall en mobbningteknik.

          Istället för att stöta ut så kan skamningen även inordna den som skammas i ordningen. Den får funktionen av gruppens syndabock. En syndabock får ta på sig andras synder.

          Skamning kan också fungera som sektteknik för att skapa konformitet i gruppen. Skamningen fastställer ordningen. Det kan vara en ordning på arbetsplatsen eller en radikal ordning bland aktivister.

          En fjärde funktion med skamning är att producera medelklassen som duktig och upplyst och de andra som oupplysta.

          Skamning får också funktionen att individualisera. Det är någons eller någras fel. Skamningen fungerar genom individualiseringen effektivt för att kamouflera strukturer, system och maktordningar.

          Skamning är beroende av meddansare

          Skamning fungerar genom den dans som skapas mellan den som skammar och de passiva åskådarna. Ifall åskådarna inte ingriper får den som skammar funktionen av representant för hela gruppen. Det är lättare att säga emot enskilda som trycker ner en men det är svårare att säga emot gemenskapen.

          Skammandet får alltså inte främst sin kraft från det som sägs utan från den resonans som skapas med åskådare som inte ingriper.

          Per Herngren
          2019 01 28, version 0.2.1

          04 november 2018

          Bjud inte upp fascismen som motdansare

          Artikeln är publicerad i tidskriften Kurage oktober 2018

          Vi frestas att fångas av vår motvilja mot rasifierande uttalanden. ”Nämen så dumt!” Det kan vara fascister och sverigedemokrater eller etablerade moderater och socialdemokrater som uttalar fördomar. Vår upprördhet lockar oss att nappa. Antirasism förvandlar då sig själv till nyhetsbyrå för rasism. Vi delar med oss av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller nationalistiska citat på facebook och twitter. ”Titta vad sjukt! Har ni sett!”

          Vad är det som får oss att ta jobbet som gratis pr- och nyhetsbyrå åt rasism? Fascister fiskar efter mothugg. Och när den får mothugg utvinner den fetischistisk kraft från de som nappar.

          Men även antifascism kan utvinna kraft från rasism. Genom att göra sig till varandras negationer förvandlar de varandra till kraftkällor. De förstärker varandra. Och denna ömsesidiga antagonism skapar en mäktig pardans. Mer befriande kamp får svårt att konkurrera med så mäktiga motpoler.

           

          Postprotest

          Kamp mot nationalism, gränser och fascism behöver lämna protest och nej-sägande för att bli befrielse. Vi kan kalla det för postprotest. Postprotest tränar befrielse och experimenterar med jämlika och gränslösa samhällen. Protesten vänder sig istället mot.

          Protest och postprotest bygger olika kompositioner. Nejet riktas mot något som därmed görs till ett ja.

          Protestens nej pekar ut motparten till subjektet, som den som vill något. Protesten gör därmed sig själv till den som inte vill (det dom vill). Nietzsche kallar detta nej-sägande för viljan att inte vilja. Enligt honom producerar nejet oförmåga istället för befrielse.

          När olika protester hamnar i resonans med varandra skapas en riktning in mot ett center. En antifascistisk protest komponerar en riktning mot fascism. Nejet pekar ut fascismen som den egentliga aktören. Den som agerar. Högerpopulisten eller fascisten förvandlas genom utpekandet till huvudperson.

          Riktandet mot populism och fascism producerar ett illusoriskt center. Genom att rikta sig mot det man är emot vänder man befrielserörelser ryggen. Aktörer som bygger befrielse osynliggörs. Befrielsegrupper avsätts som regerande parter.

           

          Postkolonial antifascism

          Negationer riskerar att vändas till sin motsats. Etablerade folkrörelser, och även radikala antirasister, frestas att dras in i olika koloniala mönster. Här är exempel på postkolonialism som utgår från välvillighet.

          Antirasism som nationalism: Avståndstagandet mot rasism kan upphöjas till nationalism. Antirasism och mångfaldspolitik görs till källa för stolthet. En svensk stolthet. Stolthet över mångfalden i ’vårt land’ till skillnad från ... Detta skapar myten om den goda nationalismen.

          Homonationalism: Jasbir Puar kritiserar homonationalism (Homonationalism in Queer Times, 2007). Homonationalism uppstår när hbtq-rörelser pekar ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat. Hbtq görs till nationell stolthet.

          Femonationalism: Feminism exploateras, enligt Sara Farris (2017), ibland av både nationalister och feminister för att peka ut syd eller muslimer som mindre feministiska än oss. Feminism görs till stolt nationalism.

          Kultur ersätter ras: Kultur har tagit över rasbegreppets roll för att producera de Andra. Kultur paketerar in människor i en box (containervärldsbild). ”Vilken kultur kommer du ifrån?” ”I vår kultur fungerar det inte så.”

          Förorten som nytt rasbegrepp: De senaste åren har “förorten” använts som begrepp för att peka ut oupplysta som behöver hjälp av upplyst, radikal medelklass.

          Syndabockar kamouflerar den administrativa rasismen: Genom att fokusera på ett högerparti som kommit in i riksdagen så skapas syndabockar. Syndabockar är till för att ta över skulden. Genom att lägga skulden på de som skriker mest kamoufleras rasistiska system med gränser, gränskontroller och utvisningar.

          Integrationsprojekt: Integration kommer ursprungligen från latinets integrare något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela. Integrationspolitik vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Den skapar ett Vi som ska integrera och ett Dom som ska integreras.

          Mångfald: Mångfald kan utnyttjas för att skapa olikhet genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför är vi och dom olika.

          Medvetandegöra: Det finns en övertro på att mer kunskap minskar rasism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar queerfeministen Sara Ahmed: “supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’”. ("Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", 2004.)

          Inse sina privilegier: Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om en god vithet: de skuldmedvetna.

          Offergöra: Genom att reducera flyktingar till enbart offer återskapas en kolonial världsbild. Vita som räddar bruna från de bruna.

          Flyktingar är en blandad skara. Det går inte att paketera ihop dem. Själva handlingen flykt får dock en politisk funktion i nord. Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma. Där de hör hemma. Apartheid är ordningar som ska hålla människor isär, apart.

          Nationalstatsapartheid: är ordningen där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i områden där de borde höra hemma.

          Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att ta sig ur instängdhet. Olydnad mot gränser.

           

          Banal nationalism

          Nationalstatens koppling till rasism kan kamoufleras genom att peka ut de som viftar mest med flaggorna. Michael Billig använder termen banal nationalism för att visa hur nationalismen snarare skapas av slaka flaggor som hänger utanför ICA (Banal nationalism, 1995). Viftandet stör nationalismen.

          Billig har tagit banal nationalism från Hannah Arendts begrepp banal ondska. Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor. (Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, 1963.)

          Onda människor platsar inte i onda system. Fanatiker och psykopater saboterar onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar onda system effektivast.

          Vi lever i en tid då riksdagen och de etablerade partierna behöver antirasism och mångfald för att kunna stänga gränserna mot bruna, fattiga och flyktingar. Antirasism exploateras för att etablera nationalstatsapartheid som det rådande systemet.

           

          Nationalism som realistisk vidskepelse

          Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), område (land), kultur, språk och stat till en identitet. Få dom att bli ett. Men det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur. Varje ockupation och varje gräns bryts. Människor som ”inte hör hemma” gör sig hemmastadda.

          Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Även om den aldrig lyckats förkunnar nationalismen att så redan är fallet.

          Jean-Jacques Rousseau använder civilreligion för att beskriva hur staten organiserar ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar (The Social Contract, 1762). Nationalstaten skapar sig helig auktoritet och gör sig till egen religion, med tiden möjligen den största världsreligionen.

          Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. Det är en tro som i sin mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. Så som kolonialismens, enligt Homi Bhabha (1994), gjorde sig självklar med hjälp av realismen gör sig nationalismen självklar. Folkrörelser organiserar sig gärna som en spegel av nationalstaten, de återskapar nationalstaten genom riksorganisationer och riksstyrelser.

          Containervärldsbildens föreställning om nationalstater där vi kan vandra in eller ut har aldrig existerat. Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium, i en kultur eller inuti en nationalstat kallar Ulrich Beck (1997) för containerteori.

           

          Fascism förvandlar sig till banal nationalism

          Fascism materialiseras när en grupp ställer sig över andra värden, som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden den egna gruppen. Traditionellt ställer fascismen nationer över andra värden. Nationalstaten och dess egna medborgare ges genom fascismen högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet.

          Att placera ett värde över alla andra värden är ett sätt att inte behöva ta konflikter. Fascism är alltså konfliktundvikande.

          Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin, lydnad och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik. Lydnad ersätter politik. Folkrörelser och aktivistiska rörelser som undviker civil olydnad riskerar att befästa en sådan antipolitik. Lydnad blir flykt från politik.

           

          Befrielse utan negation

          Hur vänder vi oss mot varandra istället för att vända oss mot rasismen? Hur tillsätter vi varandra som subjekt, som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande. Som de som förverkligar nya ordningar.
          Dessa pekar inte ut någon central regering som Subjektet. De pekar ut varandra som politiska subjekt. De vänder sig mot varandra.

          Per Herngren
          2018-09-19

          Läs mer och gå i dialog med Per Herngren

          Referens

          Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007. 

          Sara R. Farris, In the Name of Women′s Rights: The Rise of Femonationalism, Duke University Press, 2017. 

          Sara Ahmed, “Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism”, Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004. 

          Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995. 

          Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977 (först publicerad 1963). 

          Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, 1762. 

          Homi Bhabha. The Location of Culture. New York: Routledge, 1994

          Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

          04 oktober 2018

          Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel

          Ett system som hamnar i harmoni förlorar sin förmåga att utvecklas. Den borgerliga revolutionen uppfinner maktdelning som medel för att bevara konflikter inom staten. Och konflikterna måste fortsätta att utvecklas om staten ska utvecklas. Ifall konflikten mellan exempelvis domstolar och parlament upplöses genom att den ena underordnar sig den andre stagnerar staten och dess makt.

          "En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018, s 60)

          Det är inte bara så att staten som helhet stärks genom maktdelning. De institutioner som delar makt mellan sig förstärker också varandra. Konflikter skapar motdansare där dansarna ger varandra energi och kraft. Maktdelning genererar ömsesidig förstärkning. Ifall institutionerna låter varandra vara och istället börjar fungera som enskilda öar förlorar de kraft.

          Interna konflikter legitimerar staten

          Maktdelning legitimerar staten genom att producera en konflikt inom staten. Den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra." (Bartonek s 61)

          "De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

          Per Herngren
          4 oktober 2018, version 0.1

          Referens

          Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
          Per Herngren, "Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel", 2018.
          Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
          Per Herngren, artiklar om postprotest.

          01 september 2018

          Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel

          Moderna stater behöver protest och opposition som motor för att producera makt. Hegel visar att utan motpart stagnerar makten och makten försvagas.

          Ifall Hegel har rätt tenderar demokratier med starka proteströrelser att producera mer makt än diktaturer som lyckats krossa opposition och motstånd. Makt förstås här som samarbete och lydnad inte som någon mystisk, väldig kraft.

          I slutet av artikeln lyfter jag fram verktyg från queer, hacktivism och ickevåld som bryter sig ur protest och opposition.

          Hegel som maktteoretiker

          Anders Bartonek läser Hegel som en genialisk teoretiker av de maktsystem som växte fram under den borgerliga revolutionen (Kampen om kritikenKorpen, 2018). Att läsa Hegel som maktteoretiker gör det möjligt att använda Hegel för att begripa specifika maktordningar snarare än att försöka förstå mystiska helheter som Samhället eller Historiens framväxt. Det gör Hegel mer användbar för att undersöka dagens maktordningar. Och för att bygga befrielse.

          Under den borgerliga revolutionen växte nationalstaten fram genom att skapa motsatspar. Staten och civilsamhället. Det offentliga och det privata. Staten och individen. Dessa par utvann kraft genom sitt motstånd mot varandra. Genom att bli varandras negationer.

          "Det är till och med så att systemet inte skulle kunna utvecklas om det inte stötte emot motstånd. Utan de kriser som kritiken och motståndet innebär kan Hegels system inte överleva utan skulle stagnera och gå under." (Bartonek s 34)

          Hegel undersöker system som utvinner kraft från, och gör sig beroende av, kritik och opposition: "det kritiska och negativa momentet blir till den princip hos Hegel genom vilken system bildas, utvecklas och upprätthålls." (s 33)

          Kritik blir motor för maktsystem

          Borgerliga filosofer under sextonhundratalet utvecklade motsatsparet stat och civilsamhälle. Civilsamhällets funktion blev att legitimera staten genom att tillsammans bilda ett par, de blev motparter i en gemensam dans.

          Men det är Hegel som utvecklar motsättningarna till en hel filosofi om samverkan. "Hos Hegel används för första gången på ett systematiskt sätt negationen som en funktion för systemet självt, och härigenom riskerar kritiken att förlora sin möjlighet att på ett grundläggande sätt kritisera systemet. Negationen eller kritiken av systemen riskerar genom Hegel nämligen att förlora just sin radikalt kritiska möjlighet: kritiken stärker i själva verket det den vill kritisera. ... Kritiken och negationen vändes till sin motsats." (s 61)

          Den borgerliga revolutionens maktsystem kräver kritik för att skapa både stabilitet och utveckling. "Kritiken har här funktionen av att vara en intern utmaning som systemet behöver för att hålla sig stabilt och samtidigt utvecklas." (s 12)

          Makt får kraft från radikal kritik

          Det är inte snälla kritiker som maktordningar behöver utan snarare radikala konstnärer, författare och politiska tänkare. "Negationen bör vara så vågad som möjligt för ur den kommer också en så stark stat som möjligt." (s 59)

          Eftersom kritiken är nödvändig för maktsystem så behöver det kritiska införlivas i systemet. "Kritiken oskadliggörs genom att införlivas i systemet. Eller: den har fortfarande sin produktiva funktion för systemet". (s 35)

          Kritiken får en funktion för att producera lydnad och samarbete, eller med ett annat ord: makt. Folkrörelser, partier och aktivister ska välja att bli kritiska hellre än olydiga. "Kan det vara så att samhället behöver och därför producerar den ”kritiske” medborgaren för att just undvika densamme?" (s 61)

          Protestgrupper och kritiska folkrörelser förvandlas genom att vända sig mot maktordningar till deras allierade. På så sätt kan kritiken tränga bort olydnaden. Kritiken blir med i att producera lydnad.

          "Hegels insikt om att systemet måste absorbera kritiken på ett produktivt sätt – göra den till sin allierade – för att utvecklas är utgångspunkten för denna boks kritik av det samtida integrerandet och institutionaliseringen av det kritiska tänkandet." (s 61)

          Kritik och protest nödvändigt för maktens utveckling

          Hos Hegel bildar alltså det som är för och det som är emot ett motsatspar. Och detta motsatspar lyfter sig tillsammans upp till högre nivåer. Det kallar Hegel dialektik. Hegel skapar en filosofi för hur system ska kunna utvecklas istället för att stagnera i enhetlighet.

          På svenska använder hegelfilosofer gärna begreppet upphäva, ett motsatspar hävs upp till en högre ordning. Och samtidigt upphävs den gamla motsättningen. Nya motsättningar tar dess plats. "Aufheben betyder på tyska (1) att upphäva eller att upplösa något, men också (2) att spara och bevara något och (3) att lyfta upp något (i vardagligt tal till exempel att lyfta upp något från marken)." (s 38)

          Det geniala med de borgerliga revolutionerna är att förändring genom motsättningar blir mer stabiliserande än det statiska härskandet. Statiska system och maktordningar som avvisar kritik stagnerar och förlorar makt.

          "Det lömska med det är att man inte bryter med historiens förlopp om man går en annan väg än tidigare civilisationer, utan enligt Hegels logik snarare hjälper det stora historiska schemat på traven. Motsatsen till det föregående är införlivad i framsteget" (s 47). Förändring blir en nödvändig del av maktordningen.

          Kritik behöver bryta sig ur lydnaden

          Som alternativ till den kritik som införlivas i maktordningar söker Anders Bartonek en systembrytande kritik som inte införlivas och blir motor för systemen.

          "Kampen står mellan två läger där det ena för vidare det hegelianska arvet och utvecklar dialektiska teorier i vilka det negativa och kritiska momentet får en väsentligt systembärande funktion. ... Negationerna i deras systematiska filosofier utgör inte ett egentligt hot mot suveränitet, kapitalism eller sociala system utan är snarare den instans som utvecklar och stärker systemet i fråga. ... Det andra lägret däremot försöker att mot bakgrund av och med en medvetenhet om detta ”Hegel-problem” hitta vägar att formulera en kritik som kan riktas mot systemet utan att absorberas och upphävas i det kritiserade systemet." (s 150)

          Min analys är dock att systembrytande kritik som håller sig kvar i lydnaden riskerar att absorberas av maktordningar. Systembrytande kritik som fastnar i lydnad kan få funktionen av ett legitimerande Andra. Den platsar på så sätt i ordningens självbild: att tolerera en mångfald av normer och föreställningar.

          En ordning kan utvinna legitimitet genom att upphöja och fira föreställningar om helt andra ordningar än de rådande. Ett par banala exempel är idealiserandet av brainstormen på sjuttiotalet eller att tänka utanför boxen i början av 2000-talet. Mer intressant är kanske upphöjandet av kommunistiska konstnärer, regissörer och författare inom borgerlig kultur under nittonhundratalet.

          Bryta sig ur kritikens självupptagenhet

          Kritik som blir del av befrielse bryter sig ur isolerade kritiska sfärer. Den lämnar distansierandet. Den lämnar sin självupptagenheten med att vara kritisk. Den blir med i att materialisera befrielse. Och den möter fattiga och förtryckta. Den skapar omsorg och sårbara relationer.

          Befrielse som får kritik utvecklas istället för att stagnera. Kritik som riktar sig mot befrielse legitimerar befrielsen. Som något demokratiskt, som något jämlikt. Den hjälper befrielsen ur sekterism och nytt härskande.

          Kritik som bygger

          Kritiken är en gåva till befrielsen.  Kritik som kritiskt allierar sig med kreativt skapande blir del av skapandet. Kritiken slukas inte i ett hål av negationer.

          Befrielse är inte så enkelt som att överge system och institutioner. Befrielse bygger. Befrielse bygger innovativt system och institutioner, jämlikare ordningar som bryter sig ur lydnaden till orättvisa och ojämlika ordningar.

          Här gäller det att inte idealisera olydnaden för då blir den bara en negation till lydnaden. Olydnad som riktar sig mot en ordning får funktionen av motpart och blir därmed motor för maktordningen. Olydnaden behöver avvika snarare än att vända sig mot.

          Civil olydnad i nord återinför maktkamp och negation när den fixerar sig vid blockader. Blockader återskapar den maskulina styrkemätningen i det politiska. Och blockader låser in sig i negationen genom att försöka stoppa en verksamhet utan att samtidigt bygga en annan ordning. Blockader bryter på så sätt med Gandhis konstruktiva ickevåld.

          Olydnaden skapar former för samarbete.  Och samarbete är en form av lydnad. Befrielsen olydnad är annan lydnad. Lydnad till samarbetet. Lydnad till demokratiska beslut. Lydnad till rättvisa och etiska riktlinjer. All lydnad till en ordning är olydnad till andra ordningar. Och olydnad som inte fastnar i det rena trotset är lydnad till något annat.

          Befrielse sker inte bortom makt

          Befrielse som flyr makten riskerar att återskapa negationen som det där Andra. Som det därborta. Ett exempel är hur kommunistiska och kapitalistiska stater tillsammans skapade batterier av motpoler. Istället för att ställa sig bredvid så intervenerar befrielse i våld och makt.

          Interventionen ska inte förstås som att gå in i och slukas av maktsystemen. Utan snarare som att gå in mitt bland. Ersätta och tränga undan. Det engelska ordet displace innehåller båda betydelserna ersätta och tränga undan.

          Om den inte önskar fungera som motor för härskandet tar befrielsen sig ur opponerandet, protesten och 'kritiken mot'. Befriande befrielse bryter lydnad och samarbete med en ordning. Men befrielsen söker inte en oas från ordningen. Befriande befrielse avviker snarare än ställer sig bredvid. Befrielsens riktning blir avgörande om befrielse ska förverkligas eller om den ska exploateras av dominerande ordningar.

          Tre paradigm för befrielse utan negation

          Här lyfter jag fram tre paradigm för befrielse. Alla tre uppfinner verktyg för att ta sig ur protest och negation. Paradigm förstås här som mönster som kan imiteras.
          1. Queer avvikelse: Queer onormaliserar och märkliggör ordningen istället för att vända sig mot. Även när queer vänder sig till en rådande ordning, som exempelvis drag, så visar Judith Butler hur drag queerar negationen. Återskapandet av ordningen onormaliserar och onaturliserar ordningen. Queer avvikelse uppfinner ständigt innovativa verktyg som inte vänder sig mot, eller fastnar i en motsats. Ibland dras dock queer över av en rättighetspolitik som handlar om att få plats i ordningen. Ordningen återinsätts därmed som den rådande ordningen. Där man borde få plats.
          2. Hacktivism: Hacka är att gå in i en ordning och ändra på dess kopplingar och förutsättningar. Hacktivism undviker fällan att helt lämna en ordning och börja från början, vilket varit en frestelse för alternativrörelser och liknande grupper. Hacktivism använder systemet för att bryta sig ur systemet. Men detta utbrytande gäller inte all hacktivism. En del hacktivism hjälper istället till att få ordning på ordningen. Rätta till buggar i systemet så systemet fungerar ordentligt.
          3. Civil olydnad och ickevåld: Gandhis ickevåld vänder på mål och medel. Målet är det man startar med. När Rosa Parks 1955 satte sig på en vit sittplats långt fram i bussen avskaffade hon apartheid. På just den stolen. Målet blev medlet. Civil olydnad från Ickevåldsträning uppfinner kontinuerligt konstruktiva verktyg som bryter sig ur det negativa och undviker att bli motrörelse. Ickevåld skapar dessutom sårbarhetspolitik som hjälper motstånd ur styrkemätning och maktkamp.
          Queerfeminister som Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ på ett sätt som ligger nära Gandhis ickevåld. Performativ är handlingar som förverkligar målet. När handlingen är slutförd är målet uppnått. Performativ möjliggör en annan politik än att vända sig mot överheten och be om förändring.

          Det är inte så att performativ agerar ensamt. Performativ gör sig beroende av att andra tar de performativa handlingarna på allvar. Performativ bygger tillit till det performativa förverkligandet. Och denna tillit blir samtidigt förutsättning för det performativa.

          Eftersom performativa handlingar förverkligar sina mål har de möjlighet att ta sig ur opposition och protest. Ett exempel är feministiska mötestekniker som performativt förverkligar jämlikhet och demokrati i varje möte. Eller så misslyckas det. Demokrati är inget vi har. Demokrati är något som kontinuerligt uppfinns och finslipas. Demokrati fungerar som ett fotbollslag eller salsaband. Mycket övning och många justeringar. Demokrati misslyckas och lyckas om vartannat. Demokrati måste därför regelbundet träna. Performativ demokrati mångfaldigar sig snarare än att be någon mystisk, centraliserad demokrati däruppe att bli mer demokratisk.

          Performativ är upprepning och imitation snarare än stora manifestationer. Performativa handlingar förverkligar sig genom att skapa pulser och hamna i resonans med andra handlingar. Resonans är ömsesidig förstärkning. Befrielserörelser förstärker varandra. De möjliggör varandra genom att ersätta och tränga undan protest som fångats i resonans med härskande ordningar.

          Performativa handlingar kan lyckas eller misslyckas. De kräver att aktören blir innovatör och tränare istället för åsiktsproducent. Politik blir träning snarare än att handla om opinion och tyckande.

          Per Herngren
          2018, version 0.1.5

          Diktaturers negationer - bilaga 1

          Diktaturer skapar sig egna negationer som fiender (krig), konkurrens (företag) eller De Andra (rasistiska institutioner). Negationen införlivas som motor för diktaturens makt.

          Bygger maktsystem öppningar till befrielse? - bilaga 2

          Här är några teorier om hur maktsystem producerar utvägar till befrielse. Härskandet kan inte hindra att det skapar öppningar för motstånd. Dessa teorier lyfter fram hur även system och maktordningar blir aktörer i produktionen av motstånd. Varje ordning producerar öppningar och möjligheter som inte stämmer med ordningen. Intressant är också att teorierna inte reducerar befrielse enbart till individer. Även strukturer och konstruktioner blir aktörer för befrielse.
          1. Foucault: Makt producerar alltid motstånd. Motståndet kan fångas i reaktionen mot makten, men motståndet kan också frigöra sig från maktkampen. Motstånd behöver därför undvika att fångas i taktik och strategi. Foucault lanserar antistrategi som motståndsform.
          2. Derrida: Konstruktioner uppfinner saker som inte stämmer med konstruktionen. Meningen med något skapar alltid andra betydelser. Detta uppfinnande kallar Derrida för dekonstruktion. Dekonstruktion händer i själva konstruktionen, och när vi använder konstruktionen, och när konstruktioner samverkar med andra konstruktioner.
          3. Deleuze: Varje område som ockuperas skapar utvägar (flyktvägar) ut ur ordningen. Dessa utvägar får dessutom gravitation. De drar i oss. De begär av oss att fly ut ur ordningen. Befrielse blir att ockupera nya områden.

          Referens

          Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
          Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel, 2018.
          Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
          Per Herngren, artiklar om postprotest.

          20 maj 2018

          Tvång är motsatsen till makt

          Henry David Thoreau uppfinner 1849 en kamp som främst kämpar mot lydnaden snarare än mot ledare och regeringar. Hur ska vi begripa detta?

          Mohandas Gandhi och ickevåldsrörelsen begriper makt som lydnad. Michel Foucaults historiska undersökningar av makt ligger nära Gandhis syn på makt som lydnadshandlingar. Foucault undersöker makt som myller av mikrohandlingar. Makt är ingen mystisk kraft däruppe nånstans.

          Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare. Det går inte att ha makt. Lydnad är en gåva som kan ges men den kan inte behållas. Det är lite som att få uppmärksamhet, den existerar så länge den ges.

          Så visst finns det maktmottagare. Men makten kan inte stoppas in i ett valv, innehas och ägas. Makt måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. Lydnad kan mottas men det går inte att ha lydnaden nånstans. "Lydnad förvarar vi därinne på hyllorna till vänster. Var snäll och lås dörren efter dig när du lagt den där."

          Foucault och Gandhi tror alltså inte på makthavare. Detta kallar jag makthavareateism, att bryta sig ur tron på att det skulle finnas makthavare.

          Tvång och makt som varandras motsatser

          Ifall makt är lydnad kan det inte vara makt att använda tvång mot någon. Tvång använder sig istället av muskelstyrka, stridsflygplan eller höga murar, inte lydnad. Tvång och makt är snarare varandras motsatser. Här är några exempel som möjligen illustrerar skillnaden mellan makt och tvång:
          1. När en vuxen bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör hen det för att barnet inte lyder, den vuxne använder istället tvång.
          2. Fängelse är ett tvångsmedel som används mot de som inte lyder, när makt saknas.
          3. Krig är ett tvångsmedel mot motståndare man inte har makt över.
          4. Freden efter ett krig kan handla om att lydnaden/makten håller på att återställas.
          Min tes är att när makt (lydnad) finslipas och utvecklas blir makt mer lönsamt än tvång. Slaveriets tvång och hot om direkt våld blev med tiden alltmer olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer och mer lönsamt. Kapitalismens lydnad blev mäktigare än slaveriets tvång. De har dock aldrig varit helt renodlade system. Kapitalism kan innehålla tvång. Och slaveriet innehöll mycket lydnad.

          Makt är mer producerande än förbjudande

          Texterna från den borgerliga revolutionen och den tidiga liberalismen uppfattade makt som förbjudande, bestraffande och hindrande. De skapade därför föreställningar om friare sfärer som särskiljdes från nationalstaten: det privata, marknaden, civilsamhället.

          Den borgerliga negativa föreställningen om makt togs över i delar av vänster, aktivism och proteströrelser. Makt uppfattades som förbjudande, förtryckande eller som hinder för frihet. Med denna världsbild frestades vänster och aktivism till att själva bli negativ, hindrande och nej-sägande.

          Mäktiga makttekniker är, enligt Michel Foucault, producerande snarare än förbjudande. Makt skapar alltså mer samarbete och lydnad än hinder och förbud. Ju mer makt får oss engagerade, ju mäktigare blir makten.

          Givetvis finns det perioder, institutioner och situationer där makt blir mer hindrande men dessa producerar vanligen maktlöshet snarare än makt. För att bli mäktigt uppfinner makt alltfler sätt att bli producerande. Flertalet av Foucaults böcker handlar om detta uppfinnande. Om hur makt skapar skapande.

          Befrielse befriar oss från lydnad

          Ifall makt är lika med lydnad och samarbete så handlar befrielse om att ta sig ur lydnad och skapa nya samarbeten. Så ifall makt är lika med lydnad blir civil olydnad avgörande för att uppnå befrielse från förtryckande makt. Det kan inte vara den enda metoden men civil olydnad blir en nödvändig del av en befrielse. Olydnaden drar undan förutsättningen (lydnaden) för den förtryckande makten. Och samtidigt skapas ett nytt samarbete, en ny makt.

          En vänster som är totalt lydig, alltså där man sällan sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att bryta en förtryckande makt. Total laglydnad inom vänster är på ett sätt ett större hot mot förtryckta än stater och kapitalism som ju får hela sin makt genom folks lydnad. Förtryck utövas genom lydnad.

          Därmed kan vi förstå Henry David Thoreaus tanke att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder (Civil olydnad, 1849).

          Per Herngren
          2018 04 28, från en tidigare text 2005, version 0.2.1

          Referens

          Texter om civil olydnad av Per Herngren.
          Texter om Michel Foucault.
          "Tvång är motsatsen till makt" är också publicerad som webbsida, 2018.