Lagfundamentalism norm i regering och riksdag: postpolitiska

Parlamentsledamöter och ministrar säger ibland att de inte kan stödja civil olydnad eftersom de sitter i riksdagen eller regeringen. En given norm ersätter kravet på att argumentera för ett påstående. Lagfundamentalism görs till den självklara normen för organisationen. Detta får intressanta konsekvenser.

När moraliska, juridiska och politiska argument avfärdas som irrelevanta skapas en ideologi där parlamentsledamöter och ministrar förväntas gå in i totalitär lydnad till lagen.

Lydnaden blir totalitär

Totalitär förstås här som att motsättningar och motstridiga argument avfärdas. Frågan behöver inte avgöras. Den är redan avgjord.

Det etiska kravet från förtryckta medmänniskor på vårt ingripande avfärdas. Det etiska kravet på att både lydnad och olydnad behöver avgöras på ett likvärdigt sätt utifrån behov och hänsyn avfärdas.

Valet mellan lydnad och olydnad görs till en ickefråga. Det totalitära i lydnaden kamoufleras effektivt bakom en självklar norm. Normen är laglydnad.

Regering och riksdag går i så fall in i lagfundamentalism. Det är lagens bokstav som råder. Etiska, politiska och rättsfilosofiska argument görs irrelevanta. Medmänniskors krav görs irrelevanta. Förtrycktas krav på ingripanden görs irrelevanta. Det som står i lagen står i lagen.

Det totalitära består av mängder med små handlingar med anspråk på total lydnad. Det totalitära blir dock aldrig totalt. Det totalitära är myller av lydnadshandlingar som gör totala anspråk. Det formar aldrig en stor helhet. Alla motioner i riksdagen om civil olydnad är exempel på hur det totalitära alltid möter motstånd.

Lagfundamentalism och det postpolitiska

Lagfundamentalismens brytning med våra medmänniskors krav på oss, krav på moral och rätt, har även funnits som rörelse inom lagen. En sådan rörelse kallas rättspositivism.

I rättspositivism är lagen sig själv nog. Lagen behöver inte jämlikhet, rättvisa, solidaritet eller moral. Den behöver inte rättfärdigas. Lagen rättfärdigas med sig själv. Lag och lagstiftning bildar sitt eget fundament.

Rättspositivismen har dock fått en svagare ställning i lagpraktik och juridik. Civil olydnad får regelbundet stöd av domstolar, i allt från medborgarrättsrörelsen i USA till dagens användning av civil olydnad vid krig och förtryck, i kampen för jämlikhet och demokrati.

Själva bruket av domare istället för att ersätta dem med tjänstemän som noggrant följer regler är ett bejakande av att beslut behöver tas. Lagen är inte självklar. Vad som är rätt och fel behöver avgöras från gång till gång. En domstol tycks faktiskt fungera mer politisk än riksdag och regering.

Ifall lagfundamentalism tidigare varit del av auktoritära regimer är total laglydnad i dagens demokratier snarare en följd av att parlament alltmer går in i postpolitiskt och postreformistiskt tillstånd. Parlament övergår till att bli administrativa organ som justerar ordningen istället för att reformera och förändra. Idag tenderar parlament att fly det politiska.

Per Herngren
2016 05 18, version 0.1.1

Referens 

Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Per Herngren, Civil olydnad - en dialog, Göteborg: Lindelöws Bokförlag, 1999.
Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad, Stockholm: Bonniers, 1990.
Peczenik, A, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes 1995, s 521-563
Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.
SOU 99:101, Olydiga medborgare, Statens Offentliga Utredningar 1999.

Beröra sig själv eller beröra andra

I massmedier och i sociala medier dras individualismen gärna in i olika loopar. Utan konspiratorisk avsikt återskapar individualismen sig själv, igen och igen. Individualism blir självskapande system. Man läser och delar kanske det som berör en själv. Med tiden blir man alltmer upptagen med att beröra sig själv. För att känna sig berörd. Faktiskt beröring ersätts med upplevelse av att bli berörd.

Mycket kan utnyttjas för att generera upplevelser. Det behöver inte vara fel. Men upplevelse av beröring kan användas för att ersätta relationer. Dessutom kan andra exploateras för att göra oss berörda. Bilder och historier om flyktingar, tiggare och katter kan utnyttjas för självberöring.

Istället för att intervenera i ordningar kan vi använda förtryck och katastrofer för att göra oss upptagna med oss själva, med att pilla på oss själva. Pilla på våra egna känslor för att generera upplevelse av beröring.

Detta pillande kan tränga undan andra former av beröring: det börjar i så fall ersätta jämlika möten med andra som hade kunnat leda till kontakt. Långvarig beröring. Samarbete.

Motstånd berör

Varje möte är en beröring. Beröring berör alltid åt minst två håll. I vår bok Mode & Motstånd tar Otto von Busch och jag upp hur det som berörs alltid berör tillbaka. Det gör motstånd. Motstånd är att beröra och låta sig beröras. Utan motstånd går det inte att beröra. Att beröras är aldrig ren andlighet. Beröring blir möjligt när saker, djur och människor gör motstånd.

Beröringen med andra och annat gör att vi inte längre är oss själva. Vi blir något annat. Vi är inte själva nog. När vi dansar tillsammans med förföljda och förtryckta, kopplar oss, organiserar ihop, sammansluter oss, då bygger vi relationer som inte längre kan härledas ur oss själva eller ur vår goda vilja. Nya och oväntade saker uppstår.

Relationer stör

Relationer stör oss. Stör vår lycka, vår duktighet och vår självupptagenhet. Relationer utför något annat än vad vi kan göra själva. Relationer intervenerar i våra och andras liv.

Ickevåld i traditionen från Mohandas Gandhi är interventioner. Och intervention är att vidröra. Röra vid våld och förtryck snarare än att undvika beröring. Ickevåld vidrör när det sker baktaleri, härskartekniker, utfrysning, krig, förtryck och exploatering. I ickevåld berör icke våld, det finns inget mellanrum mellan icke och våld: ickevåld snarare än icke-våld.

Motstånd och interventioner skapar gravitation: vi dras till andra än oss själva. Vi dras ut ur oss själva. Det är så beröring blir möjligt. Vi får kontakt genom att komma ut ur oss själva.

Det är ytor som berör. Ytor får kontakt. Det är ytor som kopplar sig. Ytlighet snarare än något mystiskt inre, äkta djup gör samhällen möjliga, gör motstånd och politik möjligt.

Per Herngren
2016 05 10, version 0.2.1

Referens

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.
Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014. 

Ta hand om flyktingarna: kolonial praktik

"Ta hand om flyktingarna som kommit hit", får flera funktioner vilka alltför ofta återskapar orientalism och en kolonial relation till de som inte rasifieras som vita.

1. Uttrycket pekar ut flyktingar som hjälplösa som behöver tas hand om av vita och av Sverige. Ömsesidigt beroende och sårbarhet ersätts med gamla koloniala föreställningar om bruna i behov av vitas hjälp.
2. Uttrycket ersätter samarbete med "ta hand om". Det omyndigförklarar.
3. Uttrycket döljer möjligheter som uppstår med befrielse, exempelvis att ge flyktingar mark och stöd att bygga upp städer och samhällen i de 170 kommuner som räknas som avfolkningsbygd och glesbygd.
4. Uttrycket är en del av nationaliseringen av flyktingar. De ska göras till svenskar. Integreras. Den nationalistiska identitetspolitiken hindrar andra visioner, som exempelvis att bygga ett Nya Damaskus.
5. Uttrycket kamouflerar att Sveriges och EUs lagar som hindrar bruna flyktingar från att flyga hit (så som rika och vita kan göra) försätter dem i livsfarliga situationer. Vår apartheidpolitik dödar flyktingar. Lagarna producerar hjälplöshet bland människor som ifall de behandlas jämlikt och som samarbetspartners skulle vara kapabla att organisera samhällen. 
6. Uttrycket pekar ut människor som praktiserar befrielse och vägran att delta i krig till "stackare", det offergör.
7. Uttrycket exploaterar våra flyktingar, de som redan är här, för att legitimera stängda gränser. "Vi måste ta hand om de som kommit hit innan vi släpper in fler." Rättighet avskaffas som rättighet genom omsorgsargument. Omsorg kräver gränsmurar. Flyktingar ställs mot flyktingar.

Analysen är en del av en större maktkritik om att förföljelse och dödande av flyktingar genomförs mer genom "välvilja" och "den goda nationalstaten" än genom flaggviftande högerpopulister. Michael Billigs analys är att nationalism sedan länge blivit banal och självklar. Den flaggviftande nationalismen motsäger nationalismens självklarhet. Den flaggviftande populismen blir paradoxalt en negation till den etablerade nationalismen som blivit mäktig genom att dra sig in i bakgrunden.

Per Herngren
2016 04 05, version 0.1.1

Referens

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.

Neshast, vänligt samtal över en kopp te: persisk problemlösning

Neshast är farsi, persiska, för att dela tid och tala vänligt med varandra. Neshast kan förstås som en politisk metod för problemlösning och samhällsförändring. 

Metoden neshast

1. Ställ fram bord och något att sitta på i en cirkel.
2. Fixa te eller kaffe och ställ på bordet
3. Prata vänligt med varandra om frågor och problem.
4. Låt frågor skapa nya frågor så samtalet inte blir målstyrt.

Samtalet fastnar på så sätt inte i motsägande utan blir istället utvidgande och avvikande. Som svamprötter ger samtalet sig av i nya riktningar, det blir rhizom och mycel.

Neshast är en möjlighet att komma ur inskränktheten med debatter där deltagare har invändningar och fastnar i negerandet, säger mot varandra.

Så här beskriver Samira Motazedi neshast inför sitt samtal på Textival i Göteborg: "Nes­hast är farsi och beskri­ver ett till­stånd då tid delas, till exem­pel över en kopp kaffe. De som med­ver­kar talar vän­ligt med varandra, kanske vill de komma fram till sva­ret eller lös­ningen på en fråga som de stäl­ler sig eller för en situ­a­tion som de befin­ner sig i. Vid denna nes­hast är frå­gan hur sam­talsprak­ti­ker kan omdis­tri­bu­era erfa­ren­het och ansvar, samt till­gång till rum och uttryck." (1)

Per Herngren
2016 04 02, version 0.1

Fotnot

1. Textival, Göteborg 2 april 2016, Program http://textival.se/litteraturfestivalen/program/