Nietzsche ger med sin eviga återkomst ett alternativ till linjära föreställningar om samhällen och samhällsförändring. Den kanske vanligaste linjära föreställningen om samhällsförändring är politisk påverkan av makthavare genom aktioner, medvetandegörande och opinionsbildning. Med Nietzsche och ickelinjär teori kan vi bryta med denna dominerande föreställning om hur samhällen fungerar. Och hur man förändrar dem.
Politik som återkomst låter kanske konservativt snarare än som politisk förändring. Men låt oss påminna oss om att re- i revolution och reform hänvisar till återkomst. Jag ska här försöka visa att återkomst eller rekursivitet kanske är den viktigaste förklaringen till politisk förändring.
Vad är rekursiv?
Rekursiv är något som anropar eller sätter igång sig självt. Det kan vara en domstol som dömer sig själv; en hemsida som har en länk till sig själv. De flesta har säkert sett en bild som innehåller en mindre bild på sig själv som i sin tur innehåller samma bild på sig själv i all oändlighet.
Inom datorprogrammering är rekursiva återanrop kanske det viktigaste verktyget för programmering. Här anas kopplingen till samhällen och politisk förändring: Låt oss tänka oss ett program som heter Avrustning. I slutet av programmet finns ett kommando som skulle kunna lyda enligt följande: ”Ifall det fortfarande finns vapen kvar utför Avrustning.” Programmet repeteras igen och igen tills alla vapen är borta. Det rekursiva anropandet av sig själv är inte bara en tom loop som går runt och runt. Programmet kan innehålla tusentals eller miljontals andra saker som behöver repeteras varje gång programmet återanropas.
Flertalet institutioner, regeringar, parlament, organisationer och företag är rekursiva. De repeterar sig själva och blir därmed självskapande. De anropar sig själva. Ifall någon av dessa istället sätts igång eller styrs externt, utifrån är den inte rekursiv.
De föreställningar av politik och motstånd som dominerar inom proteströrelser, politisk aktivism och samhällsvetenskap missar gärna detta. Istället dominerar en linjär föreställning där kraften i politiska aktioner påverkar beslutsfattarna. Som med bilmotorer tänker man sig att ju kraftfullare aktioner desto större påverkan. Linjär politik söker kraftfulla aktioner och påtryckningar. Rekursiv politik återanropar istället sig själv så smidigt och intensivt som möjligt. Den rekursiva politiken skapar genom intensitet attraktion eller dragningskraft.
Från Aristoteles till kristendom och judendom
Den rekursiva brytningen med dualismen medel och mål finns redan i Aristoteles praxis-begrepp. Praxis är när den andre är mål i sig själv snarare än medel för ett mål. Hos techne eller instrumentellt handlande skils däremot medel och mål från varandra. Den andre blir ett medel för ett externt mål.
Det tycks som Jesus också tillhör de tidiga sociologer som bryter med det linjära medel-mål-tänkandet.: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”[1] Lagen ska alltså, enligt Jesus, läsas rekursivt – mål och medel blir ett i en ständig cirkulation. Lagen uppfylls i det rekursiva. Samhälls-kritiken (det profetiska) var inom både judendomen och kristendomen ofta rekursiv, (åter)skapa genom att uppfylla.
Både religioner och politiska aktioner fastnar gärna i rekursiv negativitet. Det som återskapas är bara protesten och det som protesten vände sig emot. Genom att vända-sig-emot återskapar därmed protesten makten i ett rekursivt återupprepande. Då protesten särskiljer sitt vara-emot från byggandet ramlar protesten därmed ur det rekursiva uppfyllandet av samhällsförändring. Protesten blir därmed återskapande av makt inklusive dess negation.
Gandhi uppfinner rekursivt motstånd
Gandhis förstod motstånd och ickevåld på ett rekursivt sätt vilket ligger nära komplexitetsteoretikerna. 1926 tänker han sig att medel och mål är ”inter-connected”, de sitter ihop eller hör ihop.
“From some of my actions you have reached the conclusion that I would use any means to gain my end. It is absolutely against my nature to act in that manner. I have stated time and again, and proved through my actions, that I believe means and ends to be intimately inter-connected.”[2]
På trettiotalet går Gandhi ännu längre. Medel och mål blir helt utbytbara. Dualismen mellan medel och mål, och linjariteten mellan dem, kollapsar och blir istället rekursiv, återkommande och självuppfyllande:
“I believe that ultimately means and ends are convertible terms”[3].
“But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”[4].
Radikaliteten hos Gandhi blir därmed att ickevåld förändrar genom att bli självskapande. Det självskapande ickevåldsmotståndet kan upprepas av andra och tränger därmed undan och ersätter förtryckande makt. Som vi ska se nedan är förtryck och makt också rekursivitet snarare än väldiga samhällssystem som styr oss.
Samhällen som rekursiva istället för styrda
Parallellt med dominerande linjär sociologi har rekursiva sociologier utvecklats. Den rekursiva och ickelinjära sociologen John Law nämner exempelvis symbolisk interaktionism. ”It tells that society and mind are recursive processes.
Den rekursiva sociologin undergräver föreställningar om generella samhällsordningar som nationalstater, kapitalism, globalisering eller imperiet: “So I’ve already tried to argue that there is nothing outside – no ‘last instance’ – that drives the process of the social. So we’re left with this awkward conclusion: somehow or other, they are driving themselves. They are self-generating processes. This is the message of recursion … the social is both a medium and an outcome”[5].
Samhällsordning finns inte
Givetvis kan rekursiv reproduktion upprepas i den omfattning att man får uppfattningen att det skulle finnas en jättelik ordning som styr. Komplexitetsteori förklarar sådana stabila ordningar med små, enkla handlingar och relationer som genom att repeteras skapar oförutsägbar komplexitet. Komplexitet skapar både ordning och oordning. Det finns därmed ingen överordnad, jättelik ordning som styr.
“There is no social order. Rather, there are endless attempts at ordering. Indeed, this is where I have gone to draw my own picture of the social: the recursive but incomplete performance of an unknowable number of intertwined orderings.”[6]
Istället för att se kapitalism, stater, könsordning, apartheid, familj, fascism, rasism, kolonialism som väldiga system som styr och ställer kan vi upptäcka hur enkla rekursiva handlingar och relationer återskapas i vår vardag. Detta vardagliga återskapande skapar genom sitt repeterande, sin puls och rytm, nya oförutsägbara komplexa relationer.
För en motståndsgrupp innebär detta att det inte finns något fjärran system att bekämpa eller krossa. Att som på sextiotalet bekämpa ”systemet” är att slåss mot väderkvarnar. “this pragmatism is linked to a commitment to recursion – to the idea that events are self-organizing in character – then the tug from necessity is even greater. The assumption is that the search for distant causes is, indeed, a lost cause.”[7]
Det är avgörande att skilja rekursiv sociologi från andra föreställningar om reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Flera cirkulära föreställningar förklarar återskapandet med en övergripande logik eller en central ordning. Repetitionerna återförs därmed till en linjär orsak. Det rekursiva blir därmed förlorat: “sociology of process … tends to want to say, sure, there are processes. But then it slips away from symmetry to make non-recursive suggestions about how those flows are shaped.”[8]
Rekursiv materialism bortom dualism
Rekursivitet hjälper oss att bryta med dualistiska föreställningar om språk och materia. Dualismen leder till vad Deleuze kallar en paranoid föreställning om världen. Språket representerar i den paranoida föreställningen en materiell verklighet. Vi får då en ickemateriell språkvärld och en fysisk värld. Språket blir därmed en paranoid mystifiering av det materiella.
Det rekursiva kan visa hur stenar, årstider, dans, musik och motstånd är med och tänker och talar. Tänkandet är inte subjektiv upplevelse av en mystisk yttervärld. Exempelvis en stol återkallar rekursivt sig själv, bland annat genom att stolen kallas för stol. Stolen har en åkallan av sig själv i ordet stol. Den kan därmed återanvändas som stol. Världen materialiseras med oss genom sin rekursivitet, där språket är en del av detta materialiserande.
Min rekursiva materialism liknar Judith Butlers diskussion om mat(t)erialism i Bodies that Matter, 1993, och performativa och queera språkhandlingar i bland annat Excitable Speech: A Politics of the Performative, 1997, och Undoing Gender, 2004.
Ickelinjära teoretiker fastnar ibland i dualistiska föreställningar av språk. De talar om att vår värld är både språklig och fysisk. Något motsägelsefullt blir ickelinjära materialister därmed gärna idealister när de ska förklara språk och mening. Men det finns undantag. John Law gör ett försök att förstå diskurs som rekursivitet, förkroppsligande och materialitet: ”Discourse is discourse is discourse … For a discourse is a pattern that performs recursively. This means that we can look for the pattern in its performances and embodiments and ask how these generate the discursive effects of which they are products.”[9]
Det här var några snabba reflektioner om hur rekursivitet tvingar våra föreställningar om samhällsförändring och motstånd in i oväntade och självskapande banor. Skriv gärna en kommentar!
Per Herngren
2010-03-30, version 0.1
Inlägg
