Etik kommer inte från etiken: Emmanuel Levinas

Andra människor behöver oss. Deras behov ställer därför etiska krav på oss, menar den judiska filosofen Emmanuel Levinas i Totality and infinity. När andra människor jagas på flykt, förtrycks, mobbas, görs hungriga, underordnas, så kräver det vårt ingripande.

Det etiska kommer  inte från en åsikt, uppfattning, teori, kalkyl eller dogm. Det etiska kommer inte heller från etiken. Det etiska kommer från de förtrycktas och underordnades behov. Från de krav som våra medmänniskors sårbarhet ställer på oss.

De olika, de annorlunda

De andra ska här inte förstås som de som är lika oss, eller som har en identitet vi kan identifiera oss med. Etik bygger inte på samma. Etik kommer inte från samma grupp eller från samma medborgarskap. Etiken är kravet från de som inte är samma som oss. De vi inte identifierar oss med. De som är olika oss. Främlingarna.

Etik baseras, enligt Levinas, därför inte på igenkännande. Etik är kravet från de som vi inte känner igen.

Ifall etik istället hade byggts på igenkännande eller tillhörighet så skulle det etiska utgå från oss själva. Det etiska skulle bli en självupptagenhet med oss själva och vår egen godhet.

Olydnad och lydnad mot etiska krav

Det etiska ska förstås som en order. En order från någon annan än mig själv. Från andra behov än de maktordningar jag vanligtvis lyder.

Denna etiska order behöver inte komma från en mun som i: Hjälp oss! Den kan komma från ett ansikte, en blick, en berättelse eller från kunskapen att andra människor har avgörande behov som inte tillfredsställs.

Levinas menar att mötet ansikte mot ansikte öppnar upp ett nät eller en värld av etiska krav. Ifall vi läser Levinas mot Levinas hjälper han oss bort från den individualism han kämpade med. Då begränsas inte etiken av ansikte mot ansikte möten. Mötet med ett annat ansikte blir möte även med de vars ansikten vi inte ser eller möter. Ett annat ansikte behövs för att jag ska komma ur föreställningen att världen består av mig och min upplevelse: ut ur solipsismen.

Det etiska är alltid lydnad och olydnad. Vi kan vägra lyda det etiska kravet. Vara olydiga mot de förtrycktas behov och lydiga mot det egna. Eller de etiska kraven från våra medmänniskor kan göra oss olydiga mot maktordningar och lydiga till de underordnades krav. Det etiska går alltså inte att skilja från lydnad och civil olydnad. De är sammanvävda med varandra.

Per Herngren
14 maj 2017, version 0.1

Referens

Emmanuel Levinas, Totality and Infinity: An Essay on Exteriority,
Springer Science & Business Media, 1979 (original 1961).

Adverb och adjektiv flyr det politiska

Tyckanden och bedömanden fungerar som medel att distansera sig från saker och handlingar. De frestar oss att dra oss undan istället för att leva livet.

Adjektiv och adverb används för att ersätta samarbete och skapande med omdömen. Istället för att performativt förverkliga värde så fastnar vi i värderandet.

Och istället för att bjuda in och gestalta förklarar vi hur saker och ting ska uppfattas. Uppfattningen skymmer världen bakom en åsikt om världen. Uppfattningen har under några årtionden tenderat att bli alltmer paranoid. Åsikt om världen blir ersättning för världen. Den mystifieras som nånting vi inte riktigt har tillgång till, dold bakom upplevelsen. Däremot har vi tydligen tillgång till uppfattningen om världen.

Bjud med och välkomna

Det finns ingen anledning att avskaffa adjektiv och adverb. Ibland behöver vi tycka till. En av de mest kända kritikerna av adjektiv och adverb, Ernest Hemingway, använder faktiskt mycket adverb. Men hans adverb handlar ofta om tid, plats och frekvens för handlingar(1). Han tycker inte så mycket med dem. En större adverbhatare än Hemingway är Stephen King: "The road to hell is paved with adverbs."(2) Båda dessa författare experimenterar med olika tekniker för att bjuda in oss att delta istället för att vi ska lyssna på deras förklaringar.

När adjektiv och adverb gör oss till publik behöver vi hålla dem på avstånd. Vi behöver hitta medel för att öppna upp världen så vi kan leva tillsammans. Leva i världen.

Nedan reflekterar jag först kring hur adverb och adjektiv, utvärderingar och opinion används för att återskapa medelklassen som medelklass, och därefter reflekterar jag kring hur tyckanden tränger undan demokrati och det politiska.

Recenserandet som medelklassens paradigm

Medelklass återskapar sig som medelklass genom att bland annat producera skillnad mellan upplysta och oupplysta. Smak och omdöme fungerar som verktyg för att skapa denna särskillnad.

Medelklassen tycker saker. Den skapar en bred verktygslåda av tyckanden: recenserande, moraliserande, invändande, betygssättande. Dessa verktyg ersätter skapande och byggande med åsikter och opinion, mätningar och särskillnad, över och underordning.

Medelklass förstås här som verb snarare än som kategori eller en statistisk mängd. Upplysthet är inte bara ett instrument för att producera medelklass. Upplysning är medelklass. Upplysning och medelklass är både mål och medel. Det ena är inte instrument för det andra. Uppdelandet av upplysta och oupplysta är ett medelklassande, handling som återskapar medelklass.

Omdöme och utvärdering blir postdemokrati

Medelklassens återskapande av sig själv som medveten drar gärna med sig organisationer i postreformism och det postpolitiska. Omdömen och utvärderingsformulär får funktionen av flykt från det politiska. Folkrörelser, kommuner, skolor och andra organisationer som egentligen ser sig som demokratiska drar in sig själva i postdemokrati, flykt från demokrati.

Denna flykt från demokratin förvandlar adjektiv och adverb till modeller och siffror. Tyckandet producerar kvasivetenskaplig vidskepelse genom utvärderingar och opinionsmätningar. Tyckandet kan också producera politisk vidskepelse genom namninsamlingar och uttalanden. Ihärdigt byggande av komplexa, politiska organisationer ersätts med åsikten om något.

Demokrati är att överge sin uppfattning

Politik löser och hanterar gemensamma problem. Det politiska är att pröva och misslyckas. Och pröva igen. Politik förstås här som gemensamt byggande, uppfinnande och experimenterande. Politik är ett hantverk och det politiska behöver träning för att fungera. 

Det politiska är queer i betydelsen onormalisera. Det politiska är processen att göra saker ovanliga och onaturliga. Det politiska avviker. Denna avvikelse skapar osäkerhet. Demokrati är att gå in i otrygghet.

Det politiska är att komma över sina åsikter och tyckanden. Det politiska är att komma över det vi redan förstått, det vi redan vet.

När det politiska är demokratiskt är det just gemenskapens skapande som överskrider självklarheter i gemenskapen. Politik kommer över det som verkar vara givet. Det politiska livet intervenerar i sig själv. Politik representerar inte våra föreställningar. Politik förändrar dem.

Politik flyr in i administration

Något förenklat så skiljer sig det politiska från administration just genom att det politiska är samtal och överenskommelser om att vika av. Administration är istället medel för att fortsätta. Ifall styrelser, fullmäktige och parlament övergår till att justera ordningar så har de övergått till administration. Det politiska har övergivits. Parlament har i så fall valt att bli administration istället för politiska organ som faktiskt löser problem.

I praktiken behöver även en administration vara politisk för att fungera. Den kan inte vara alltför toppstyrd eller regelstyrd för då producerar den ineffektivitet, dumhet och tröghet. Administration kräver motstånd och olydnad, sprickor och öppningar. Annars fungerar den inte riktigt.

Det demokratiska och det politiska behövs i alla organisationer så länge det inte finns modeller, logik, fakta eller fix som löser gemensamma problem.

Invändningar saboterar det politiska

Det finns flera sätt att hindra det politiska. En av de effektivaste metoderna för att hindra det politiska är invändningen. Det går alltid att hitta en invändning. Invändningen är inte mäktigare än skapandet. Men invändningen suger kraft ur skapandet. Trots att invändningen är svagare än skapandet kan den hindra skapandet.

Skapande är otrygga och osäkra verksamheter. Invändandet fungerar som maktmedel för att jaga det politiska prövandet tillbaka in i tryggheten. Att experimentera, träna och testa är att ge sig ut på okänd och osäker mark. Demokrati är att lämna det säkra och gå in i det osäkra.

Demokrati som osäkert trevande

Etablerade metoder för att sabotera det osäkra, trevande, kreativa experimenterandet är recensioner och omdömen. Men även "opinionen" kan sabotera demokratin. Opinion som i den tidiga borgerliga revolutionen förstods som en omskapande verksamhet, med högläsning följd av diskussion, blir i dag ett cementerande av åsikter och tyckanden. Opinion som tidigare fungerade som uppfinnarverktyg övergår till att bli statistiska och statiska maktmedel som tränger bort det politiska.

Experimenterande är att producera nytt genom att återanvända. Och experimenterandet behöver misslyckandet mer än att visa upp det som lyckats.

För att det politiska ska kunna skapa sig utrymme och tränga undan postdemokrati behöver det politiska gå in i avvikelsen. Som när rotknölar i mycel och rhizom skickar iväg rötter i nya riktningar fungerar det politiska som svamprötter snarare än linjär målstyrdhet.

Avvikandet kan inte producera något helt nytt. Avvikandet är alltid historiskt. Avvikandet återanvänder. Avvikandet kombinerar imitation och innovation. Imitationen är med och skapar rotknölar där demokratin får möjlighet att vika av.

Per Herngren
Arbetarnas dag 1 maj 2017, version 0.1.2

Ordlista

Sabotage: Gammalt ord för att arbeta med träskor, alltså klumpigt utan att kunna slutföra jobbet. Träskor på den tiden hade även ovandelen gjord av trä.

Performativ: handlingar som uppnår målet när handlingen är slutförd. Mål och medel blir ett.

Fotnötter

1. Justin Rice, "What Makes Hemingway Hemingway? A statistical analysis of the data behind Hemingway's style", LitCharts, 2016.  
2. Zachary Petit, "72 of the Best Quotes About Writing", Writers Digest, 2012.

Messianism och dess invertering

Messianism är tron på en makt som ska rädda oss. Messias kommer från hebreiska (משיח, moshiach,) "den smorde". Smord förstås som den rättmätiga kungen, den som är smord att bli vår kung. Messianism blir då tron på den legitima makten. Tron på den rättmätiga makten som ska rädda oss. 

Starka messianistiska trosriktningar idag är tron på nationalstaten och ledarskapet. Messianism inom marxism har varit tron på den framtida revolutionen som ska befria arbetare och förtryckta. Fler socialister idag har nog starkare messianistisk tro till lönearbete och parlament. Möjligen har rättigheter blivit messianism inom delar av hbtq och antirasism.

I judendom, kristendom, islam och socialism har det alltid funnits anarkistiska strömningar som poetiskt inverterar betydelsen av messianism: Den fattige är vår kung. Ickevåldet är vår krigsmakt. Sårbarheten är vår styrka. Försoningen är vårt försvar. Det demokratiska samtalet är vår chef. Gästfriheten är vår nationalstat. Civil olydnad är vår domstol. Friheten är vårt fängelse. Queer är vår norm. Ansvaret för vår medmänniska är vår diktator. Befrielsen är vår regering. Solidariteten är vår gud.

Vi får därmed två motsägande messianistiska rörelser. Tron på en makt som ska rädda oss och tron på ett olydigt ansvar att tillsammans organisera befrielse.

Per Herngren
2017 04 24, version 0.1.1

Dekonstruktion - aktör tillsammans med oss

Dekonstruktion händer när konstruktionen blir aktör. Konstruktionen skapar nya möjligheter som vi inte tänkt på, som vi inte planerat för. Konstruktionen konstruerar det den inte är konstruerad för. Det kallas dekonstruktion.

Morfemet de betyder av och från. De-konstruktion är något som kommer av konstruktionen, från konstruktionen. Konstruktionen dekonstruerar. Själva konstruktionen blir aktören.

Men konstruktionen är inte allsmäktig. Den lyckas inte få kontroll över sig själv. Eller snarare, själva försöket att få kontroll omkonstruerar. Konstruktionen öppnar upp för motstånd. Konstruktionens försök att hålla konstruktionen bygger nya konstruktioner.

Aktivisten upptäcker att sättet som aktionen görs på skapar politiska förändringar som inte var planerade. Snickaren lägger märke till att stolen gör andra saker än att vara stol. Författaren finner att hen förvandlats till förundrad läsare av sin egen text. Fångvaktaren misstänker att fångarna och fängelset konspirerar för befrielse. Regeringen anar att nationen inte riktigt lyckas med att ockupera ett land(område).

Medaktörer

En del tänker att dekonstruktion kommer från läsaren, författaren, aktivisten, forskaren, snickaren, målaren, filosofen. Eller från deras metod. Dekonstruktion skulle vara resultatet av en dekonstruktiv metod. Dekonstruktion skulle i så fall snarare vara deförfattaren (av författaren) eller demetoden (av metoden).

Nää, dekonstruktion är inte något som en människa gör. Inte ensam i varje fall. Dekonstruktion är när konstruktionen är med och gör.

Dekonstruktionen öppnar upp för andra aktörer. Det är alltså inte så att dekonstruktionen blir ensam aktör. Det går inte att reducera en händelse till dekonstruktionen, lika lite som det går att reducera händelsen enbart till individen, ledaren, kollektivet, strukturen eller systemet.

Konstruktionen samverkar med andra aktörer. Den bygger möjligheter och hindrar andra möjligheter. Dekonstruktion bjuder in till vinklar och vrår. Den bjuder in att följa sättningar och sprickor,

Innovativt skapande bortom individ eller struktur

Det som händer när vi följer (de)konstruktionen är att vi innovativt är med och bygger nytt. Det går alltså inte att reducera det som händer till dekonstruktionen eller till de människor, läsare, aktivister som agerar med konstruktionen. Aktörer skapar möjligheter för varandra. Och de hindrar varandra. Deras samverkan bygger det ingen aktör ensam skulle klara. Samverkandet blir aktör.

Per Herngren
2017 02 19, Version 0.1.2

Referens

Jacques Derrida, "Letter to a Japanese Friend", 1983, in David Wood, Robert Bernasconi (ed), Derrida and Différance, Northwestern University Press 1988.

Jacques Derrida om dekonstruktion

Dekonstruktion är inte metod

"I would say the same about method. Deconstruction is not a method and cannot be tranformed into one. Especially if the technical and procedural significations of the word are stressed. It is true that in certain circles (university orcultural, especially in the United States) the technical and methodological "metaphor" that seems necessarilyattached to the very word deconstruction has been able to seduce or lead astray. Hence the debate that has developed in these circles: Can deconstruction become a methodology for reading and for interpretation? Can itthus be allowed to be reappropriated and domesticated by academic institutions?"

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion är inte kritik eller avslöjande
"deconstruction is neither an analysis nor a critique and its translation would have to take that into consideration. It is not an analysis in particular because the dismantling of a structure is not a regression toward a simple element, toward an indissoluble origin. These values, like that of analysis, are themselves philosophemes subject to deconstruction. No more is it a critique, in a general sense or in Kantiansense. The instance of krinein or of krisis (decision, choice, judgment, discernment) is itself, as is all the apparatus of transcendental critique, one of the essential "themes" or "objects" of deconstruction."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion bryter upp modeller
"This is not limited to a linguistico-grammatical model, let alone a mechanical model. These models themselves ought to be submitted to a deconstructive questioning. It is true then that these "models" have been behind a number of misunderstandings about the concept and word of "deconstruction" because of the temptation to reduce it to these models."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion bryter med det negativa förstörandet
"Among other things I wished to translate and adapt to my own ends the Heidggerian word Destruktion or Abbau. Each signified in this context an operation bearing on the structure or traditional architecture of the fundamental concepts of ontology or of Western metaphysics. But in French "destruction" too obviously implied an annihilation or a negative reduction much closer perhaps to Nietzschean "demolition" than to the Heideggerian interpretation or to the type of reading that I proposed."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Militant moralism: liberalismens motsättningar

Liberalismens fokus på individens ansvar för sin egen situation skapar en intressant motsättning. Individen kan bli självupptagen med sig själv: sin duktighet, karriär, egendom, kropp, utveckling eller lycka. Moderna varianter av denna individualism är föreställningen att en själv kan leva jämlikt, klimatsmart, ekologiskt, ickediskriminerande, ickesexistiskt, icketransfobiskt, antirasistiskt. Individualismen behöver dock inte göra oss självupptagna. Den kan lika gärna göra oss upptagna med andra individers duktighet.

Militant moralism som aktivism

Liberalismens individualism övergår ibland i militant moralism. Att ha åsikter om andra individers politiska duktighet återskapar den klassiska borgerliga uppdelningen mellan upplysta och oupplysta.

Militant moralism konkurrerar just nu inom vänster och aktivism med strukturella och gemensamma förändringar. Militant moralism blir en del av det postpolitiska: övergivandet av gemensamma politiska lösningar.

Militant moralism kan inom aktivism på så sätt tränga undan demokrati och politiska beslut, organiserande och socialism, revolution och strukturella förändringar. Organiserandet av nya samhällen ersätts av pekfingrar.

Militant moralism kamouflerar maktstrukturer genom att peka ut de bra och de dåliga. De dåliga får funktionen att kamouflera den verkligt mäktiga makten. Den som normaliserat sig själv. Den som uppfattas som anständig och självklar. Den som verkar i bakgrunden utan några viftande flaggor.

En variant av militant moralism får funktionen av mobbing. Mobbing kamoufleras som radikal aktivism. De som inte säger rätt, som inte är tillräckligt upplysta om rättigheter, som inte äter rätt, de knuffas ut ur gemenskapen. Detta kan ske diskret genom att andra aktivister drar sig undan eller genom att de dumma och oupplysta pekas ut och skammas inför gruppen (skamma från medeltidens skamstraff).

Några metoder för befrielse från militant moralism och individualism

1. Uppfinna, träna och organisera det samhälle vi tillsammans vill leva. Här är misslyckanden, kalibrering, kontinuerlig träning och fortsatt uppfinnande avgörande för att det politiska inte ska stagnera.
2. Fokus på performativa och rekursiva metoder, alltså metoder där målen uppfylls när handlingen är utförd. Där mål och medel är ett, som Gandhi uttryckte det. Låt jämlikhet, feminism, socialism, demokrati, ickevåld, revolution, samhällsförändring bli våra medel istället för att skjuta upp dem som framtida mål, eller att be nån annan (nån regering) genomföra dem.
3. Fokus på intervention snarare än på protest och att vara emot.
4. Alliera oss med de som tänker annorlunda än oss, som lever annorlunda än oss, som inte har den insikt vi har.
5. Behandla saker och rumslighet, djur och växter, som medaktörer i organiserandet snarare än som passiva objekt. Bryta antropocentrismen, tron på människan som ensam aktör.
6. Fokus på sårbart beroende och omsorg snarare än politisk styrka.
7. Organisera och leva med förtryckta, flyktingar, fattiga, prekariat snarare än att bygga radikala, segregerade medelklass-öar.

Per Herngren
2017 02 01, version 0.1

Film om civil olydnad - från Gandhi till queerfeminism

Här är en film där jag avslutar med tio minuters ickevåldsträning. Innan berättar jag om hur plogbillar lämnar protesten (postprotest). Och hur performativ blir en brygga mellan Gandhis ickevåld och queerfeminism.

Välkomna på träning i ickevåld och konfliktingripande

Ifall någon vill gå en tvådagars intensivkurs med liknande övningar som i filmen fast kring mer vardagliga situationer om hur vi skapar jämlikhet och ingriper vid härskartekniker och mobbing är ni mycket välkomna!

Intensivkurser i jämlikare samarbete 
& konfliktingripande

 

Filmad av Vardagens civilkurage 2016

När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik

"Individ" och "aktör" kan användas för att kamouflera makt och blockera förändring av strukturer och ordningar. Här tar jag upp några makttekniker som kamoufleras som "empowerment". När individen ska göras till Aktören-i-Sitt-Liv individualiseras empowerment.

Aktör och empowerment är användbara begrepp för befrielse. Detta är inte en kritik mot empowerment utan mot föreställningen om aktören som ensamt ansvarig för sina handlingar och för sitt liv. Empowerment kan översättas till bemäktigande och till förmåga. Men genom att empowerment individualiseras produceras dess motsats: maktlöshet.

Ingen kan ensam vara aktör
Att pekas ut som Aktören-i-Sitt-Eget-Liv blir maktteknik som hindrar människor från att bli aktörer. Att bli aktör är inte att bli enastående, det är inte att stå ensam. Att bli aktör är att samarbeta. Bygga tillsammans. Skapa tillsammans.

När statliga organisationer, företag och folkrörelser lyfter fram individer som aktörer pekas de gärna ut som ansvariga för sin "egen" situation. Det är inte de som pekar som är ansvariga. Nej, den som pekas ut, den som är arbetslös, fattig, flykting behöver ta ansvar för sig själv. Den behöver lära sig ta makt över sitt eget liv.

Bruno Latours sociologi visar att det inte existerar handlingar med en enda, ensam aktör(1). Det är alltid mängder med aktörer kopplade till varje handling. Svärmar av handlingar gör nya handlingar möjliga. Aktör begrips hos Latour som någon eller något som bidrar till handlingen. Andra aktörer gör det alltså möjligt för oss att bli aktörer. Andras bidrag gör det möjligt för oss att också bidra. När vi agerar är vi alltid medaktörer. Att bli aktör är att bli koaktör.

Ifall en aktör aldrig är ensam aktör så är även ensamheten skapad av många aktörer. Tillsynes ensamma handlingar som promenader eller konstnärligt skapande görs möjliga genom delaktighet i gemenskaper, i gemenskaper som samarbetar.

Att ensam tvingas fly från krig eller att ensam bli hemlös är också producerat av ett myller av aktörer.

Gemenskaper producerar makt och förtryck. Men det är inte bara så att vi trycks ner av andra. Vi är också beroende av varandra. Av tjänster, förnödenheter, infrastrukturer, maktstrukturer och av andras solidaritet och omsorg. Och vi är beroende av att det har funnits gemenskaper långt före oss. Händelser, personer och organisationer som tillhör historien fortsätter att agera i våra liv.

Aktör som skuld och belastning

Att göra individen till Aktören-i-Sitt-Liv belastar människor med skuld och ensamhet. Livet blir tungt. Denna tyngd tränger bort möjligheten att tillsammans bli aktörer.

Att ensam bli aktör är inte möjligt. Här skapas en loop, en loop som får funktionen av motor. Omöjligheten i att leva som enskild skapar hopplöshet. Och hopplösheten blir aktör: hopplöshet skapar ännu mer hopplöshet.

Hopplöshet revolutionerar inga ordningar. Istället produceras en ordning som för över skulden för ordningens misslyckande på individen.

Detta är egentligen inget nytt. Gamla konservativa ideologier belastade gärna fattiga med ansvaret för sin egen fattigdom. Ett mer sofistikerat sätt att göra samma sak är när välvilliga ger individualiserad hjälp till fattiga. Ett extremt exempel är hur EU gav bidrag till coaching och personlig utveckling för romer som bor i Rumänien. Av de 32 miljarderna som hade anslagits gick inga bidrag till lokala romerska organisationer. Inget gick till jämlik, medskapande politik. Inget gick till att bryta rasistiska strukturer som producerar våld, apartheid och fattigdom(2).

Individualiserat bistånd kan få funktionen att skapa apartheid. Människor hålls isär (apart). De fattiga får hjälp att klara sig i sina områden. Så att de fattiga stannar därborta. Hos sig.

"Individualiserad hjälp" blir aktör i produktionen av fattiga områden. "Individualiserad hjälp" producerar i så fall områden där fattiga ska hålla sig. "Individualiserad hjälp" normaliserar apartheid. För folk bör hålla sig hemma. Hemma där de hör hemma.

Empowerment kan också användas för att ersätta faktisk demokrati och jämlik fördelning av makt med upplevelse. Med upplevelse av att ha makt. Med upplevelse av delaktighet. Detta kan skapa en form av vidskepelse. Skepelse är ett gammalt ord för skepnad. Vi ser något som inte finns där. Vi uppfattar att vi har makt där vi fråntas makten. Vi uppfattar delaktighet där det inte finns demokrati.

Prekär blir prekariat

Individualiserad hjälp kan också skapa en klass som belastas med bekymmer, ett prekariat. Prekariat kommer från prekär: besvärligheter, bekymmer, att vara utsatt.

Etymologiskt härrör prekär från latinets precarius: få genom böner. Att få böna och be. Att tvingas böna för att klara sig. Tvånget att böna blir aktör i skapandet av en bönande klass(3).

Prekär, liv i bekymmersamhet, kan begripas som handlingar och ordningar som gör människor ensamma:

1. Att göras otillräcklig.
2. Att inte tillräckligt många griper in för att bryta ensamheten.
3. Att organisationer inte organiserar sig tillsammans med prekariat.

För de som lever i bekymmer (prekariatet) blir enskildheten, individualiseringen, ett straff. För några hundra år sen fanns det faktiskt straff som tog människor ur gemenskapen och gjorde dem till enskilda. Att bli tvungen att leva i enskildhet var på den tiden ett uttryckligt straff.

Befrielse från prekariat är ömsesidig hjälp. Inte hjälp till självhjälp.

Postpolitiska

Individen-Som-Aktören undviker att peka ut organisationer och gemensamma politiska beslut som lösningen. Det är upp till den enskilde att bli aktör, att ta ansvar för sitt liv. Detta tränger undan det politiska, och det etablerar därmed ett postpolitiskt tillstånd. Det gemensamma ska inte tas omhand av oss gemensamt.

Det entusiastiska individualiserandet av ansvar kommer ur välvilja, inte från vilja till våld och förtryck. Välviljan blir dock ironisk när individualiseringen predikas av de som bärs upp av sin delaktighet i medelklassen. När den predikas av de som bärs upp av vänner och familj, organisationer och företag med resurser som byggts upp av mängder med aktörer.

Att hjälpa människor att hjälpa sig själva hjälper dem att bli själva. Det tränger undan det politiska. Det postpolitiska producerar hjälplöshet som politiskt tillstånd.

Befrielse kräver att vi organiserar tillsammans. Lösningen är inte att bli själv. Här är några möjliga ansatser för att tränga undan individualiseringen:

1. Att fattiga, förtryckta och vi med mer resurser organiserar oss tillsammans.
2. Att vi med resurser solidariskt organiserar oss tillsammans med förtryckta, snarare än för dem.
3. Att vi bygger befrielserörelser. Befrielserörelser som solidariskt lever i motstånd och revolution. Som experimenterar med, och bygger, ickevåldsliga revolutioner som fördelar resurser och makt jämlikt.

Per Herngren
3 november 2016, version 0.1.1

Fotnötter

(1) Bruno Latour, Reassembling the Social: An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford: Oxford University Press, 2005.
(2) "Här fastnar EU:s miljarder till romerna", DN, 2014-03-30.
(3) Per Herngren, "Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV", perherngren.blogspot.com, 2011.

Mansplaining, medelklassplaining, vitplaining, stockholmsplaining

Förklaringar blir makttekniker när de återskapar en grupp som mer upplyst och informerad än "de andra". Och när de samtidigt producerar de andra som mindre vetande.

Förklaringar producerar de underordnades underordning genom själva försöket att höja deras medvetande.

Mansplaining: Producera män som bättre vetande än kvinnor genom att förklara och upplysa kvinnor. (Från man+explain.)

Medelklassplaining: Producera medelklassen som mer upplyst än underordnade och överordnade klasser genom att ta på sig rollen att upplysa och medvetandegöra "dem".

Tekniken producerar mest makt när den utgår från välvilja, viljan att upplysa de oupplysta och fördomsfulla. Kultur används gärna för att återskapa medelklassen som mer upplyst.

Tekniken blir mindre effektiv när den används för att briljera eller trycka ner andra individer och grupper: Visste du inte det!

Vitplaining: Återskapa vita som mer upplysta än bruna genom att informera och upplysa dem om demokrati, rättigheter, vårt sätt, vår kultur, vårt språk.

Vitplaining kan också användas för att återskapa en kolonial relation: Vita behöver rädda bruna kvinnor från oupplysta bruna män. Vita måste rädda bruna homosexuella från oupplysta bruna män.

Stockholmsplaining: Producera ett centrum som "vet" genom att informera dem i periferin. Centrum behöver producera periferi för att kunna producera sig själv som centrum. Och periferin produceras som periferi genom att upplysas av "centrum".

Per Herngren
2016 10 24, version 0.1.1