100 härskartekniker & ickevåldsträning - intervju

Utdrag från intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Det kan vara svårt ibland, att stå emot orättvisor och förtryck – även i exempelvis en föreningsstyrelse. Det är inte ovanligt att en råkar ut för en del härskartekniker om en försöker påpeka att något är fel. Eller om en vill förändra. Vanligtvis pratas det om sju härskartekniker. Det finns många som har utökat listan med fler. Du har skrivit en lista med hela hundra stycken härskartekniker! Varför hittar du så många fler än vi andra?

Per: Det är inte så mycket jag som hittat de hundra härskarteknikerna. Vi jobbar med vängrupper, alltså smågrupper som utför civil olydnad. Den som är vald att vara maktingripare upptäcker ibland nya maktpraktiker. Så listan på makttekniker, härskartekniker och mikrobestraffningar blir bara längre och längre.

På nittiotalet upptäckte vi att många som egentligen vill väl omedvetet använder “snälla metoder” som skapar skärskillnad eller underordning. Eftersom det är svårare att ingripa mot “snälla makttekniker” kan dessa bli mäktigare än typiska härskartekniker.

Thor: Finns det några som du skulle vilja lyfta fram som extra viktiga, men som vi ofta missar?

Per: På en av mina ickevåldskurser nyligen berättade en fritidsledare som är född och uppvuxen i Hammarkullen, Göteborg, att hen ofta får frågan “Var kommer du ifrån?”. En annan kursdeltagare som berättade att hen var född i ett annat land fick aldrig den frågan. Skillnaden hade helt och hållet med utseende att göra, inte med vem som var “främling”. Snällhet och nyfikenhet kan på så sätt producera svenskhet utifrån hudfärg, alltså producera ras.

Var-kommer-du-ifrån? kanske producera mer ras än vad rasister producerar? Tänk dig själv hur det skulle vara för en som är född i Göteborg att vecka efter vecka, år efter år, få höra: “Trivs du här?” “Ni tillför så mycket.” “Ni är så mycket mer naturliga än oss.” “Vad duktig du är på svenska!”

Thor: När jag läste den där listan kände jag igen mycket. Både sådant jag blivit utsatt för och sådant jag utsatt andra för, utan att egentligen ha tänkt på det allt för mycket. Det är så svårt, i ögonblicket när någon använder en härskarteknik, att veta hur en ska agera! Är det en bra idé att säga ”stopp, nu använder du en härskarteknik på mig” eller hur bryter man egentligen ett sådant beteende konstruktivt?

Per: När vi håller ickevåldsträning under en helg hinner vi med kanske fyrtio olika metoder och tekniker för att ingripa. De som ägnat sig åt ickevåld några år har kanske lärt sig några tusen metoder. Dessa metoder går egentligen inte att beskriva helt och hållet med ord. Varje metod innehåller dussintals olika gester, rörelser och talhandlingar.

Att ingripa vid härskartekniker handlar om att träna och att träna. Att kunna ingripa handlar alltså inte om att få goda råd eller att teoretiskt läsa en bok med tips. Det finns inga enkla fix.

Ickevåldsträning är som att lära sig dansa queersalsa eller spela fotboll. Böcker eller teorier blir användbara först när en har hållit på ett tag, då du lärt dig tusentals olika reflexer, rörelser och sätt att uttrycka sig.

Många som börjar med ickevåldsträning suckar och undrar hur de ska kunna komma ihåg allt. Men träning handlar om att glömma, att låta kunskap sätta sig i kroppen. Träning börjar fungera när vi inte tänker på vad vi gör.

Träning är att göra sig själv omedveten. En fotbollsspelare kan ju inte fundera över vilken vinkel hen ska ha på fotled och knä. Hur mycket tyngd som ska fördelas på respektive ben. Sådant måste bara sätta sig i kroppen. Och det sker genom träning och åter träning.

Thor: Du beskriver en grupp i en organisation eller förening eller rörelse… En grupp du kallar för ”svansen”. De är de som inte deltar i arbetet men som alltid har synpunkter och åsikter och klagomål när jobbet väl är genomfört. De är också snabba på att döma ut människor om något går fel. Sådant gör mig väldigt arg. Om en ser människor bete sig så (som sagt, inte helt ovanligt) vad ska en göra då? 

Per: Förhoppningsvis kan de vi valt till maktingripare och stämningsunderlättare se till att “svansen” inte gnäller, saboterar och tar kraft från gruppens engagemang och omsorg. Ibland måste deltagare dock slängas ut ur gruppen. Det kan vara en bra lösning att dela en grupp i mindre grupper. En person som gör en viss grupp trög och svårarbetad kan i en annan grupp bli ett viktigt bidrag.

För dig som vill öva på att ingripa vid härskartekniker:
Välkommen på helgkurs!

 
  

Referens

Mikrobestraffning härskar över härskarteknik
100 härskartekniker
Lyckan styr - härskartekniker
Lycka som maktteknik
Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik

Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad

Kön, ras och klass klibbar fast - intervju

Utdrag från en intervju som ska publiceras i en bok.

Thor: Grupper påverkar oss människor på konstiga sätt. För ett tag sedan träffade jag ett gäng gamla klasskamrater från grundskolan och vi gick ut och åt middag tillsammans. De flesta hade jag inte träffat på nära 15 år. Men efter en liten stund var det som att vi var tillbaks på högstadiet. Samma maktförhållanden, samma gliringar och skämt. Samma roller. Ett gäng vuxna människor, en del med barn och familj… Vad beror det här på?

Per: Jo, du har rätt. Sara Ahmed visar med sin queerfenomenologi hur makt klibbar fast. Makt fastnar på våra kroppar. Mobbing, sexism, rasism, under- och överordning, är klibbigt och fastnar gärna på oss.

Detta blir extra tydligt när det gäller mobbing. Människor som är jättesnälla och hyggliga med andra kan tillsammans, i vissa konstellationer, bli elaka. Någon i gemenskapen pekas ut som problemet, som dålig eller som den som inte hör hemma där. Det är som om våra personligheter beror på vilka vi är tillsammans med.

Även våld kan klibba sig fast på kroppar, så att våldet följer med när vi rör oss. Vissa görs till måltavlor för våld genom att de pekas ut som annorlunda på grund av nationalitet, medborgarskap, läggning, eller på grund av hår- och hudfärg. 

Ibland kan vi dock upptäcka att det klibbiga är borta. Vi blir befriade från kön eller ras och blir istället vänner, aktivister eller volleybollspelare. Lite senare i omklädningsrummet kan dock en volleybollspelare upptäcka att läggning, kön eller ras åter klibbar fast på hens kropp.

Civil olydnad kämpar mot vår lydnad - intervju

Här är ett utdrag från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Du skriver också om hur makt kan vara inbyggt i en grupp. Hur menar du då? 

Per: All makt i en grupp verkar genom att byggas in i gruppen. Könsordningar, kapitalism, nationalism, lönearbete, egendom eller kärnfamilj är inte avlägsna, väldiga system. De är praktiker. De är praktiker av samarbete och lydnad. Makt, våld och förtryck består av lydnad. Det finns ingen jättemakt därute som sänder sin mystiska “maktkraft” in i en grupp.

I civil olydnads-traditionen från Henry David Thoreau (amerikans författare och filsof, verksam på 1800-talet, reds anm) och Mohandas Gandhi pekas lydnad ut som problemet med förtryck och härskande. Vi ger det destruktiva plats att vara ondskefullt. Problemet blir därmed inte så mycket regering, ledare, styrelse eller förtryckare – utan de som vill väl men inte ingriper. För ickevåld blir problemet de organisationer som vill befrielse men fortsätter att lyda. Ickevåld är en kamp mot lydnaden.

System är vårt sätt att dansa med varandra, hur vi koordinerar oss. Ett system är “hur vi ordnar saker”, igen och igen. System är inte så stora, men de utförs igen och igen. System drar i oss, så som karnevaler eller salsa drar i oss. Det finns alltså ingen stor kapitalistisk eller patriarkal sfär därute, runt oss. Eftersom system drar oss till sig kan de dock bilda svärmar, så som insekter svärmar.

I vissa skräckfilmer kan en demon ta över en svärm av insekter eller en flock av fåglar. Då kan hjälten se svärmen som en stor demon med armar och ett huvud. Det är denna illusion som gör att vi ser kapitalism, nationalism och rasism som väldiga system. Egentligen är de väldigt små. Men många.

Det gäller för folkrörelser att skapa andra svärmar, andra system och ordningar, som kan tränga undan de som är destruktiva.

Thor: Hur kan vi bryta sådana svärmar, som drar i oss?

Per: Eftersom makt är lika med lydnad, samarbete och hörsamhet så bryts makt genom ohörsamhet, ickesamarbete och olydnad.

Visst, laglydiga aktioner kan justera makt, men laglydig aktivism återskapar samtidigt laglydnad. Laglydig aktivism gör återigen folk lydiga. Laglydiga aktioner drar aktivister in i laglydnad. Ensidig laglydnad centraliserar på så sätt makt till staten. 

Psykoanalytikern Erich Fromm, som var med och skapade kritisk teori, skrev en spännande bok 1941 som handlar om vår flykt från befrielse. All befrielse innebär olydnad, enligt Fromm. Men vi tenderar att fly in i lydnad. Precis som Gandhi och ickevåld pekar Erich Fromm ut lydnaden som det stora problemet i världen.

Välkommen på Hopp & Motstånd 2014!

Reträtt om civil olydnad och ickevåld

fredag-söndag 4-6 april 2014 i Hammarkullen, Göteborg

http://ickevald.net/catholicworker/hoppmotstand2014.htm

Aktiverar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet

Sociologen Hartmut Rosa analyserar hur samhällen alltmer fångas av en tid som accelerar. När aktivism dras med av accelerarande tid medverkar aktivismen i att göra accelerationen till en totaliserande kraft.

När detta sker får aktivismen det svårt att dra sig ur, den fångar sig själv i upptagenhet, i nyhets- och samtidslaveri. Aktivismen blir rastlös.

Aktivismens acceleration får aktivister att fly kontinuerligt motstånd. De övergår istället till att aktivera och avaktivera engagemang. De aktiverar och avaktiverar, enligt Hartmut Rosa, dessutom vänner, samarbete och relationer. Det gör att den solidaritet, det tålamod och den omsorg som är nödvändig för en motståndsrörelse inte går att bygga upp.

Hur aktivism flyr in i acceleration

1. Upptagenhet: genom att fly in i upptagenhet skyddar aktivismen sig från befriande och revolutionerande förändring. Aktivism övergår från samhällsförändring till aktivismism: aktivism som söker efter ny aktivism.
2. Samtidslaveri: genom att ständigt haka på aktuella frågor flyr aktivismen långsiktig förändring. Den fångas i tvånget att vara aktuell. Det tålmodiga, envisa och ihärdiga avfärdas som inaktuellt. (Läs mer om samtidsslaveri.)
3. Närvaro-tvång: genom att aktivera och avaktivera människor och engagemang fängslas aktivism i presens, i det ständiga nuet, i ett tvång att vara närvarande.
4. Events, kampanjer, projekt och manifestationer: genom att organisera händelser med tydligt slut flyr aktivismen pulserande, institutionaliserande förändring. Aktivism fokuserar istället på återvändsgränder. Händelser med inbyggt slutdatum.
5. Fetischism: genom att söka sig till aktioner som ger kraft, laddar batterierna, kan energi överföras från aktivism till lönearbete. Aktivistiska energikickar kan på så sätt göra lönearbetets acceleration uthärdlig och möjlig. (Läs mer om fetischism i protest.)
6. Självvärldar: genom att skapa bubblor av omsorgsfull, stimulerande och stödjande vit, medelklass med ungefär samma ålder lyckas aktivism bygga egna oaser mot stress.
7. Intimitetens tyranni: genom att ersätta rätten att bli medlem, att få vara aktiv och att få delta i beslut, med intima grupper tränger klass, ålder, vithet och identitet effektivt undan de som inte är lika lyckade och lyckliga. Precis som självvärldar fungerar intimiteten som skydd mot stress. Stress från att bygga relationer med de som inte tänker som oss, som inte är lika trevliga och mysiga.
8. Politisk individualism: genom att omvandla gemensamma angelägenheter till individuell duktighet flyr aktivismen det politiska. Demokrati görs sekundärt. Accelerande krav i sociala medier på åsikter, ställningstaganden och individuell radikalitet hetsar individen, vilket gör det närmast omöjligt att ta sig tillbaka till det politiska, till det gemensamma.

Per Herngren
2014 03 02, version 0.1.2

Referens

Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik
Samtidsslaveri hindrar politisk förändring
'Upptagen' som flykt från befrielse: Fromm
Information hindrar tänkande: Erich Fromm

Feministisk mötesteknik - intervju

Och välkommen på kurser med feministisk mötesteknik!

Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Kommentarer är mycket välkomna!
Thor: Men i våra traditionella folkrörelser, är det inte klokt att – så långt det är möjligt – fokusera på att komma överens. Att på ett demokratiskt sätt arbeta tillsammans så att det inte uppstår situationer där motstånd är nödvändigt. I alla fall för föreningar och organisationer. Du har också skrivit om just detta, alltså att skapa demokratiska möten och arbetssätt. En sak som du har skrivit mycket om är balansgången mellan att vara fixerad vid starka ledare och att vara helt struktur- och ledarlös. En del organisationer verkar alltid söka tydligt ledarskap, mer och hellre än demokrati. Går det att kombinera starkt ledarskap och öppenhet? Och kan en organisation fungera med bara demokrati – utan ledarskap?

Per: Feministen Jo Freeman visar i sin text från 1970 att platta och strukturlösa grupper blir informella tyrannier. Platta organisationer döljer ledarna – de ledare som väljer sig själva genom att dominera och ta plats på stormöten.

Det blir, enligt Freeman, svårare att avsätta ledarna i informella strukturer än vad det är i organisationer med formella strukturer. Med formella strukturer kan ju årsmöten och beslutsmöten formellt tillsätta och avsätta en funktionär. I informella strukturer blir det dominans som bestämmer.

Men alternativet måste inte vara pyramidformade hierarkier. Det finns effektivare och jämlikare alternativ än pyramidformade hierarkier.

Pyramidformade, centralististiska demokratier är egentligen en kvarleva från kungaväldet. Folkrörelser och parlament tog över kungaväldets centralism och valde att behålla “härskaren”, även om denne valdes genom omröstningar.

En del folkrörelser motverkar centralismen genom att göra lokalgrupper självständiga och självbestämmande, de kan då inte styras av organisationens centralstyrelse. Så länge de följer organisationens stadgar och målsättning blir de i praktiken jämlika en eventuell riksstyrelse. Men den centralistiska kejsarstrukturen blir ändå ofta kvar. Många lokalgrupper kopierar centralismen och väljer en styrelse som styr det mesta av verksamheten.

Ickevåldsgrupper och feministiska grupper har utvecklat andra former än platthet och pyramid. En möjlighet är att mångfaldiga hierarkierna. Istället för en pyramid med en centralistisk topp får vi en fjällvärld av arbetsgrupper och lokalgrupper. Dessa behöver givetvis utveckla olika sätt att koordinera med varandra, annars blir de ensamma atomer.

Koordineringsgrupper kan vara utformade som råd där olika arbetsgrupper och motståndsgrupper har rätt till representanter. Här uppstår givetvis också frestelsen att rådet börjar styra istället för att stödja och koordinera grupperna.

Även grupperna själva tenderar att överlåta sitt ansvar och sin makt till centrala organ. Arbetsgrupper frågar kanske rådet hur de ska göra. De ber om lov. De lastar över beslutet på rådet.

Här gäller det för för rådet att bolla tillbaka beslutet. Ickecentralistiska råd kan då fokusera sin energi och tid på att skapa resonans och ömsesidig förstärkning mellan grupper i verksamheten.

Jag har deltagit i organisationer som har flera råd. Flera råd kan fördela ansvaret mellan sig. I en ickevåldsorganisation i USA där jag jobbade som voluntär ansvarade ett råd för ekonomi, personal och kontorsbyggnad. Ett annat råd ansvarade för själva verksamheten.

Från sjuttiotalet och framåt har feminister och ickevåldsaktivister uppfunnit flera verktyg för jämlikare och kreativare demokrati. Några av dessa kallas för feministiska mötestekniker.

Feministiska mötestekniker utvecklades med inspiration från Jo Freemans text från 1970, om strukturlöshetens tyranni. Istället för att, som i 68-rörelserna, använda stormöten och låta “de som dominerar dominera” så mångfaldigar feministiska mötestekniker funktionärerna.

Den som leder samtalet kallas mötesunderlättare. Den som har hand om att fördela tid mellan olika frågor och personer är tidsunderlättaren. Och den som löser maktproblem under mötet kallas maktingripare. Stämningsunderlättaren organiserar rummet på ett kreativt sätt och ser till att gruppen tar pauser och fika.

Med dessa olika funktionärer blir feministiska mötestekniker faktiskt mer strukturerat än gamla traditionella möstestekniker med ordförande.

Dagens fokus på ledarskap tror jag mycket är en flykt från befrielse. På sjuttiotalet skulle vi sätta vårt hopp till gräsrötterna. Idag ska vi sätta vårt hopp till ledarna. Istället för medarbetarskap och jämlikhet ska vi förlita oss på ledare.

Det är frestande att underordna sig. Det känns så skönt att ha en ledare som ansvarar för allt viktigt.

Mångfaldigandet av hierarkierna handlar inte om att avskaffa ledarna utan om att låta fler ansvara för olika funktioner. Organiserandet och beslutsfattandet decentraliseras. Funktionärerna roteras då och då för att inte skapa nya förstelnade ordningar.

Dessa jämlikare mötesordningar blev med tiden effektivare än traditionella former. Centrala ledare skapar gärna tröghet. En kreativ och effektiv organisation måste kunna ta hundratusentals beslut – vilket blir omöjligt med centralstyrning. Centralstyrning är möjligen den största flaskhalsen i dagens folkrörelser.

Det som kan vara lite svårt att upptäcka är att stormöten också tenderar att bli centralstyrning. Alla ska lägga sig i alla frågor. Ansvariga frågar ofta stormötet om hur de ska göra. Stormöten råkar då snabbt ut för “information overload”, informationsförstockning.

Thor: Du nämner den där listan på olika uppgifter som kan vara bra att dela ut när en har möten. Det är ”mötesunderlättare”, ”tidsunderlättare”, ”maktingripare”, ”stämningsunderlättare” och ”förståelseunderlättare”. Det låter som små snälla figurer som smyger runt på föreningens möten och hjälper till i hemlighet. Men vad innebär de här rollerna egentligen och hur används de?

Per: Njaee, det är inte hemliga funktioner. I början av ett möte, eller ännu hellre i slutet på förra mötet, väljer vi mötesunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och sekreterare.

Förståelseunderlättare används främst under kurser och i undervisning, men det borde kunna användas även i möten. Förståelseunderlättare skulle kunna samarbeta med maktingriparen för att motverka att över- och underordning uppstår på grund av jargong, utbildning och expertis.

När vi i ickevåldsgrupper håller ett beslutsmöte, eller en kurs, vet alla vem som är ansvarig för vilken funktion. Det gör att resten av deltagarna kan ägna sig åt syftet med mötet eller kursen. De slipper tänka på alla problem som uppstår. Ingen klarar av att tänka på allt. Funktionärerna avlastar alltså mötet från en massa frågor som annars skulle belasta gruppen: som exempelvis tid, makt, dominans, detaljbeslut, gruppdynamik, dagordning, städning, vädring, fika och så vidare. 

Efter några möten roterar vi funktionerna. Jo Freeman varnade de grupper som roterade vid varje möte. Funktionärer behöver tid att finslipa sina verktyg och utveckla bättre mötesformer. Problemet med dåliga möten och härskartekniker beror numera ofta på svaga och ovana funktionärer. Problemet är inte lika ofta starka ledare. När vissa fortsätter att dominera och använda härskartekniker så behöver gruppen stärka maktingripare och stämingsunderlättare. Demokrati och samhällsförändring handlar mer om träning än att vara upplyst och informerad.

Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.

Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.

Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.

Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.

Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.

Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.

Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.

Vi är sårbara, vi behöver varandra.

Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.

Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.

När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.

Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.

Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.

I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.

Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

2014 02 04, version 0.1.3

Texter om postprotest 

Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken