Queerfeministen, transaktivisten
och professorn Jack Halberstam kritiserar en aktivistkultur av trygga rum och
triggervarning. Triggervarningar är kravet att i förväg varna för det som kan uppfattas
stötande, upprörande, eller göra någon illa berörd och få den att må dåligt. Det kan exempelvis
vara berättelser av krigsoffer eller maktkritiska exempel på rasism, sexism och
förtryck.
Halberstam föreslår en politisk
aktivism med omsorg om varandra utan att producera en ömtålighetskultur som tränger
undan samarbete och motstånd. Hon ger inga konkreta förslag, men som avslutning
tar jag kort upp hur feministiska mötestekniker har möjlighet att organisera omsorgsstrukturer
som ingriper vid behov utan att skapa trygga rum som tränger bort de opassande.
Angående pronomet ”hon” på
Halberstam se Bilaga 1 nedan.
Ömtålighet i produktion av kön och klass
Historiskt har ömtålighet länge använts
i produktion av kön och klass. Känsliga män och kvinnor i adeln skyddades med
vallgravar, vakter och murar mot den okänsliga och vulgära pöbeln som
invandrade från landsorten och trängde sig på. Känslighet var en stil som adeln
använde för att kokettera, få uppmärksamhet.
När borgarklassen växte fram
pekades kvinnor ut som hysteriska och överkänsliga. En fin kvinna hölls enligt en
schablon inlåst i lägenheten för att brodera och lära sig spela piano. Så sent
som 1890 i Stockholm tilläts borgarkvinnor ofta inte att gå själva till affären
och handla. De kunde dock få tillåtelse att gå till brödbutiken som låg i samma hus.
Idag sätter bostadsbolag in portlås
på ytterdörrar. Runt vissa medelklassområden byggs murar. Nationsgränser
bevakas allt hårdare för att skydda den rika världen från fattiga och
oupplysta.
Kokettera som kamouflageteknik
Halberstam berättar om när hon i
slutet på sjuttiotalet gick med i lesbiska och feministiska grupper. I de
sammanhang hon blev aktiv hade det byggts upp en liberal ömtålighetskultur som periodvis
trängde undan kamp mot krig, könsordningar, klass, rasism och förtryck.
”I remember coming out in the 1970s and 1980s ... Hardly an event would
go by back then without someone feeling violated, hurt, traumatized by
someone’s poorly phrased question, another person’s bad word choice or even
just the hint of perfume in the room.”
Halberstam analyserar
se-hur-sårad-jag-blir-diskursen som en maktteknik övertagen från vita
överklassdamer vilka kamouflerade könsordningar och maktstrukturer genom att
kokettera som enskilda offer, vilket givetvis inte ska förväxlas med att enskilda
faktiskt kunde vara offer.
Från offer till maktstruktur
Halberstam minns hur ömtålighets-
och offerdiskursen trängdes undan på nittiotalet av en politisk kamp och maktanalys
som mer effektivt bröt ras- och klassgränser.
”Political times change and as the 1980s gave way to the 1990s, as weepy
white lady feminism gave way to reveal a multi-racial, poststructuralist,
intersectional feminism of much longer provenance, people began to laugh, loosened
up, people got over themselves and began to talk and recognize that the enemy
was not among us but embedded within new, rapacious economic systems.”
I och med detta kunde det liberala
fokuset på individen och individuella lösningar brytas. Det öppnade upp för koalitioner och samarbete
mellan olika och oliktänkande: ”it seemed as if we had given up wounded selves
for new formulations of multitudes, collectivities, collaborations, and
projects less centered upon individuals and their woes.”
Ömtålighetens återkomst
Efter 11 september 2001 har dock
ett allt större fokus på säkerhet, säkerhetszoner, trygghet och skydd
återinfört liberal individualism i många rörelser. Bland aktivister skapas regimer av trygga
områden och trygga rum. ”But also we might consider how demands for safety in
the US all too often come at the expense of others within a security regime.”
Att inför gruppen berätta att en känner sig sårad omvandlas till en
identitetsmarkör som, enligt Halberstam, rumsligt sorterar och kontrollerar människor:
”re-emergence of a rhetoric of harm and trauma that casts all social difference
in terms of hurt feelings and that divides up politically allied subjects into
hierarchies of woundedness.”
Queer sårbarhet
Ifall jag begriper henne rätt
skiljer Halberstam på en kreativ sårbarhet där transkvinnor och andra queerar
en gemenskap gentemot en ömtålighetskultur som dominerar och kontrollerar politiska
möten.
Sårbarhet är effektivt för att queera
och bejaka vår ömtålighet och otrygghet med varandra. Det gör att rummet öppnas
upp. Fler får plats.
Trygga-rum-ömtåligheten börjar istället
tränga bort de som inte passar in. Den tränger undan de opassande.
”These hardship competitions, but without the humor, are set
pieces among the triggered generation and indeed, I rarely go to a conference,
festival or gathering anymore without a protest erupting about a mode of representation
that triggered someone somewhere.”
Politisk individualism
Liberalism ersätter en del av det
gemensamma, det politiska, med individualism. Förändring blir upp till den
enskilde.
Flera maktmetoder används för att
tränga undan det gemensamma som gemensam angelägenhet. Exempelvis kan man (bort)förklara
makt och orättvisor med:
1.
individens gener (populariserad hjärnforskning)
2.
familjen (belasta, skuldbelägga)
3.
individens vilja eller avsaknad av vilja (det är
upp till individen)
4. psykologiska förklaringar
Halberstam tar speciellt upp psykologiska förklaringar där ”neoliberalism
precisely goes to work by psychologizing political difference, individualizing
structural exclusions and mystifying political change, some recent activists
seem to have equated social activism with descriptive statements about
individual harm and psychic pain.”
I och med betoningen på säkra
zoner, trygga rum, vakter och militär hamnar liberalismen i en motsägelse där
individen själv blir ansvarig för det som händer hen och samtidigt behöver skyddas.
Trygga rum, gentrifiering och militarisering
När radikala grupper bygger upp trygga rum hamnar detta i resonans (ömsesidig förstärkning) med låsta
ytterportar, vakter, övervakning, gentrifiering och säkra bostadsområden: ”the
safe space agenda has worked in tandem with urban initiatives to increase the
policing of poor neighborhoods and the gentrification of others.”
Det uppstår dessutom resonanser mellan trygga rum och militariserade
säkerhetsregimer, visar Halberstam: ”as LGBT communities make “safety” into a
top priority (and that during an era of militaristic investment in security
regimes) and ground their quest for safety in competitive narratives about
trauma, the fight against aggressive new forms of exploitation, global
capitalism and corrupt political systems falls by the way side.”
De makt- och bestraffningstekniker som används för att producera trygga
rum hamnar i resonans med liberalismen rop på högre straff för de som hotar oss:
”we enact punishments on one another and stalk away from projects that should
unite us, and huddle in small groups feeling erotically bonded through our
self-righteousness.”
Ömtålighetsretorik
saboterar koalitioner
Känslighets-retoriken saboterar snabbt koalitioner och samarbete som
under lång tid byggts upp av feminister, queeraktivister, transaktivister och andra
grupper: ”we seem to be rapidly losing all sense of perspective and instead of
building alliances, we are dismantling hard fought for coalitions.”
Precis som Judith Butler menar Halberstam att allianser och koalitioner bygger på olikhet och osäkerhet
snarare än likhet och säkerhet. Det var en viktig poäng när queer förvandlades
till politiskt begrepp. Queer bröt med idealet om likhet. Queer öppnade upp för
koalitioner mellan olika snarare än att skapa politik för likar:
”Once upon a time, the appellation “queer” named an opposition to
identity politics, a commitment to coalition, a vision of alternative worlds.
Now it has become a weak umbrella term for a confederation of identitarian
concerns.”
Halberstam förstår att hennes
kritik kan uppfattas som pessimism. ”Is this the way the world ends? When groups that share common cause,
utopian dreams and a joined mission find fault with each other instead of
tearing down the banks and the bankers, the politicians and the parliaments,
the university presidents and the CEOs?”
Hennes kritik är kraftfull men istället
för att pendla mellan melankolisk pessimism och "success stories" efterlyser hon en
radikalisering där vi tillsammans krossar maktstrukturer.
”Let’s call an end to the finger snapping moralism, let’s question
contemporary desires for immediately consumable messages of progress,
development and access”
Trygga rum tränger undan effektiv behandling
Halberstam kämpar för att människor
och aktivister med olika behov ska kunna lyssna på varandra utan att konstruera trygga rum. Utan att hägna in
säkra områden. Utan att stänga ute de opassande: ”how important it is to find
ways to communicate our needs without shouting each other down.”
Psykologiska behov behöver hanteras
omsorgsfullt och ibland professionellt. Trygga rum som politisk strategi
riskerar dock, enligt Halberstam, att motverka professionell psykologisk
behandling av skador från krig, tortyr, misshandel och våldtäkter.
”There are complex discourses on trauma readily available as a
consequence of decades of work on memory, political violence and abuse. This
work has offered us multiple theories of the ways in which a charged memory of
pain, abuse, torture or imprisonment can be reignited by situations or
associations that cause long buried memories to flood back into the body with
unpredictable results. But all of this work … has been pushed aside in the
recent wave of the politics of the aggrieved.”
Säkerhet och skydd blir ett
politiskt mål i sig. Detta mål hindrar processer där konfrontationer och
”triggering” är viktig del. “Valéria
Souza’s excellent blog on “Triggernometry” charts the history of some of these
debates and she situates triggering as an almost necessary part of learning and
something that we cannot shield ourselves from but that we should not ignore
either.”
Valéria Souza forskar om queer crip
theory (miffoteori utifrån funktionshinder och queerfeminism). När jag går till
hennes blogg och artikeln "Triggernometry citerar
hon den nordamerikanska psykologhandboken för posttraumatisk stress. Den hävdar
att undvikande av rädsla är den främsta orsaken till att posttraumatiska rädslan
sitter kvar eller till och med ökar:
”Negative reinforcement of fear through behavioral avoidance is the
primary process that is postulated to sustain, and even promote, the
maladaptive fear response. Typical behavior avoidance manifested by traumatized
individuals includes avoidance of stimuli associated with the traumatized
event”.
Här gäller det att inte dra amatörpsykologiska
slutsatser kring behandlingen av enskilda personer som lider av posttraumatisk
stress. Det crip teori-forskaren Valéria Souza hävdar är snarare att trygga rum
blir en kvasipsykologi som riskerar att förstärka rädslor och ibland även förvärra
sjukdomar som posttraumatisk stress.
Halberstam förklarar
kvasipsykologin bakom trigger-rädslan med att den använder plåster och
stödförband som metafor för att förstå känslor och psykologi.
”Where once we saw traumatic recall as a set of enigmatic symptoms
moving through the body, now people reduce the resurfacing of a painful memory
to the catch all term of “trigger,” imagining that emotional pain is somehow
similar to a pulled muscle –as something that hurts whenever it is deployed,
and as an injury that requires protection.”
Feministiska mötestekniker
Motståndet mot trygga rum behöver
inte bli ett bejakande av dominans och okänslighet i storgruppsdiskussioner. Själv
menar jag att feministiska mötestekniker utvecklat en rad tekniker för att
bjuda in och hantera de opassande istället för att dominera dem eller stöta ut
dem.
Funktionärerna i feministiska
mötestekniker som mötesunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och
tidsunderlättare är till för att föregripa och ingripa istället för att
bestraffa och utesluta deltagare.
Samtal i smågrupper istället för
storgrupp har möjlighet att hantera både gruppens behov och enskildas behov på
ett effektivare sätt än stormöten. Smågruppsdiskussioner utan funktionerna från
feministiska mötestekniker riskerar dock att kapas av en se-vad-sårad-jag-är-retorik.
Feministiska mötestekniker har
verktyg som välkomnar de opassande istället för att tränga undan dem. När metoderna finslipas och tränas ordentligt kan de därför fungera som motvikt mot trygga-rum-rörelsen.
Per Herngren
2015-07-21, version 0.1.1
Bilaga 1 Hen, hon, han, det och dom som pronomen
När hon publicerat sin
queerfeministiska forskning har Jack Halberstam under perioder använt Judith
som förnamn medan Jack använts i queerkretsar. På senare år har Jack etablerat
sig alltmer som namn. Båda namnen används dock fortfarande, vilket hon
välkomnar. Och hon bejakar att folk använder pronomen som hon, han, det eller
dom om henne. “I try not to
police any of it. A lot of people call me he, some people call me she, and I
let it be a weird mix of things and I’m not trying to control it.”
Pluralpronomen som de och dem
överskrider (transar) reduceringen av en person till individ (latin odelbar),
en som inte delar (med sig av) sig själv. Vad händer ifall vi omväxlande
använder plural och singular beroende på vilken aspekt av en person vi syftar?
Men det är så ovant med plural på en
person att jag inte riktigt vågar använda det trots att Jack Halberstam skulle
bejaka det. Här väljer jag att använda hon som pronomen på Jack Halberstam. Det
lyfter fram hennes motstånd mot fasta identiteter samt att hon inte uppfattar bytet
från Judith till Jack som en transformering eller könskorrigering, vilket inte
ska läsas som att hon avfärdar eller kritiserar könskorrigeringar.
Bilaga 2 Epoker och utvecklingsfällan
Halberstam ber om ursäkt för att
hon förenklar mångfalden i olika rörelser och tidsåldrar. Det är kanske möjligt
att tolka hennes ”epoker” som beskrivning av speciella upplevelse snarare än generella
påståenden om komplexa tider och rörelser. ”Of course, I am flattening out all
kinds of historical and cultural variations within multiple histories of
feminism, queerness and social movements.”
Referens
Matthew J. Friedman m fl redaktör, Handbook of
PTSD, first edition, Science and
Practice Paperback, 2010.
Lamda Literary,
February 1, 2012.
Valéria Souza, “Triggernometry”, 2014, https://valeriamsouza.wordpress.com/2014/05/21/triggernometry/
Inlägg
