Trygga rum och triggervarning: Halberstams queerkritik

Queerfeministen, transaktivisten och professorn Jack Halberstam kritiserar en aktivistkultur av trygga rum och triggervarning. Triggervarningar är kravet att i förväg varna för det som kan uppfattas stötande, upprörande, eller göra någon illa berörd och få den att må dåligt. Det kan exempelvis vara berättelser av krigsoffer eller maktkritiska exempel på rasism, sexism och förtryck.

Halberstam föreslår en politisk aktivism med omsorg om varandra utan att producera en ömtålighetskultur som tränger undan samarbete och motstånd. Hon ger inga konkreta förslag, men som avslutning tar jag kort upp hur feministiska mötestekniker har möjlighet att organisera omsorgsstrukturer som ingriper vid behov utan att skapa trygga rum som tränger bort de opassande.

Angående pronomet ”hon” på Halberstam se Bilaga 1 nedan.

Ömtålighet i produktion av kön och klass

Historiskt har ömtålighet länge använts i produktion av kön och klass. Känsliga män och kvinnor i adeln skyddades med vallgravar, vakter och murar mot den okänsliga och vulgära pöbeln som invandrade från landsorten och trängde sig på. Känslighet var en stil som adeln använde för att kokettera, få uppmärksamhet.

När borgarklassen växte fram pekades kvinnor ut som hysteriska och överkänsliga. En fin kvinna hölls enligt en schablon inlåst i lägenheten för att brodera och lära sig spela piano. Så sent som 1890 i Stockholm tilläts borgarkvinnor ofta inte att gå själva till affären och handla. De kunde dock få tillåtelse att gå till brödbutiken som låg i samma hus.

Idag sätter bostadsbolag in portlås på ytterdörrar. Runt vissa medelklassområden byggs murar. Nationsgränser bevakas allt hårdare för att skydda den rika världen från fattiga och oupplysta.

Kokettera som kamouflageteknik

Halberstam berättar om när hon i slutet på sjuttiotalet gick med i lesbiska och feministiska grupper. I de sammanhang hon blev aktiv hade det byggts upp en liberal ömtålighetskultur som periodvis trängde undan kamp mot krig, könsordningar, klass, rasism och förtryck.

”I remember coming out in the 1970s and 1980s ... Hardly an event would go by back then without someone feeling violated, hurt, traumatized by someone’s poorly phrased question, another person’s bad word choice or even just the hint of perfume in the room.”[1]

Halberstam analyserar se-hur-sårad-jag-blir-diskursen som en maktteknik övertagen från vita överklassdamer vilka kamouflerade könsordningar och maktstrukturer genom att kokettera som enskilda offer, vilket givetvis inte ska förväxlas med att enskilda faktiskt kunde vara offer.

Från offer till maktstruktur

Halberstam minns hur ömtålighets- och offerdiskursen trängdes undan på nittiotalet av en politisk kamp och maktanalys som mer effektivt bröt ras- och klassgränser.

”Political times change and as the 1980s gave way to the 1990s, as weepy white lady feminism gave way to reveal a multi-racial, poststructuralist, intersectional feminism of much longer provenance, people began to laugh, loosened up, people got over themselves and began to talk and recognize that the enemy was not among us but embedded within new, rapacious economic systems.”[2]

I och med detta kunde det liberala fokuset på individen och individuella lösningar brytas. Det öppnade upp för koalitioner och samarbete mellan olika och oliktänkande: ”it seemed as if we had given up wounded selves for new formulations of multitudes, collectivities, collaborations, and projects less centered upon individuals and their woes.”[3]

Ömtålighetens återkomst

Efter 11 september 2001 har dock ett allt större fokus på säkerhet, säkerhetszoner, trygghet och skydd återinfört liberal individualism i många rörelser. Bland aktivister skapas regimer av trygga områden och trygga rum. ”But also we might consider how demands for safety in the US all too often come at the expense of others within a security regime.”[4]

Att inför gruppen berätta att en känner sig sårad omvandlas till en identitetsmarkör som, enligt Halberstam, rumsligt sorterar och kontrollerar människor: ”re-emergence of a rhetoric of harm and trauma that casts all social difference in terms of hurt feelings and that divides up politically allied subjects into hierarchies of woundedness.”[5]

Queer sårbarhet

Ifall jag begriper henne rätt skiljer Halberstam på en kreativ sårbarhet där transkvinnor och andra queerar en gemenskap gentemot en ömtålighetskultur som dominerar och kontrollerar politiska möten.

Sårbarhet är effektivt för att queera och bejaka vår ömtålighet och otrygghet med varandra. Det gör att rummet öppnas upp. Fler får plats.

Trygga-rum-ömtåligheten börjar istället tränga bort de som inte passar in. Den tränger undan de opassande.

”These hardship competitions, but without the humor, are set pieces among the triggered generation and indeed, I rarely go to a conference, festival or gathering anymore without a protest erupting about a mode of representation that triggered someone somewhere.”[6]

Politisk individualism

Liberalism ersätter en del av det gemensamma, det politiska, med individualism. Förändring blir upp till den enskilde.

Flera maktmetoder används för att tränga undan det gemensamma som gemensam angelägenhet. Exempelvis kan man (bort)förklara makt och orättvisor med:

1.       individens gener (populariserad hjärnforskning)

2.      familjen (belasta, skuldbelägga)

3.      individens vilja eller avsaknad av vilja (det är upp till individen)

4.      psykologiska förklaringar

Halberstam tar speciellt upp psykologiska förklaringar där ”neoliberalism precisely goes to work by psychologizing political difference, individualizing structural exclusions and mystifying political change, some recent activists seem to have equated social activism with descriptive statements about individual harm and psychic pain.”[7]

I och med betoningen på säkra zoner, trygga rum, vakter och militär hamnar liberalismen i en motsägelse där individen själv blir ansvarig för det som händer hen och samtidigt behöver skyddas.

Trygga rum, gentrifiering och militarisering

När radikala grupper bygger upp trygga rum hamnar detta i resonans (ömsesidig förstärkning) med låsta ytterportar, vakter, övervakning, gentrifiering och säkra bostadsområden: ”the safe space agenda has worked in tandem with urban initiatives to increase the policing of poor neighborhoods and the gentrification of others.”[8]

Det uppstår dessutom resonanser mellan trygga rum och militariserade säkerhetsregimer, visar Halberstam: ”as LGBT communities make “safety” into a top priority (and that during an era of militaristic investment in security regimes) and ground their quest for safety in competitive narratives about trauma, the fight against aggressive new forms of exploitation, global capitalism and corrupt political systems falls by the way side.”[9] 

De makt- och bestraffningstekniker som används för att producera trygga rum hamnar i resonans med liberalismen rop på högre straff för de som hotar oss: ”we enact punishments on one another and stalk away from projects that should unite us, and huddle in small groups feeling erotically bonded through our self-righteousness.”[10]

Ömtålighetsretorik saboterar koalitioner

Känslighets-retoriken saboterar snabbt koalitioner och samarbete som under lång tid byggts upp av feminister, queeraktivister, transaktivister och andra grupper: ”we seem to be rapidly losing all sense of perspective and instead of building alliances, we are dismantling hard fought for coalitions.”[11]

Precis som Judith Butler menar Halberstam att allianser och koalitioner bygger på olikhet och osäkerhet snarare än likhet och säkerhet. Det var en viktig poäng när queer förvandlades till politiskt begrepp. Queer bröt med idealet om likhet. Queer öppnade upp för koalitioner mellan olika snarare än att skapa politik för likar:

”Once upon a time, the appellation “queer” named an opposition to identity politics, a commitment to coalition, a vision of alternative worlds. Now it has become a weak umbrella term for a confederation of identitarian concerns.”[12]

Halberstam förstår att hennes kritik kan uppfattas som pessimism. ”Is this the way the world ends? When groups that share common cause, utopian dreams and a joined mission find fault with each other instead of tearing down the banks and the bankers, the politicians and the parliaments, the university presidents and the CEOs?”[13]

Hennes kritik är kraftfull men istället för att pendla mellan melankolisk pessimism och "success stories" efterlyser hon en radikalisering där vi tillsammans krossar maktstrukturer.

”Let’s call an end to the finger snapping moralism, let’s question contemporary desires for immediately consumable messages of progress, development and access”[14]

Trygga rum tränger undan effektiv behandling

Halberstam kämpar för att människor och aktivister med olika behov ska kunna lyssna på varandra utan att konstruera trygga rum. Utan att hägna in säkra områden. Utan att stänga ute de opassande: ”how important it is to find ways to communicate our needs without shouting each other down.”[15]

Psykologiska behov behöver hanteras omsorgsfullt och ibland professionellt. Trygga rum som politisk strategi riskerar dock, enligt Halberstam, att motverka professionell psykologisk behandling av skador från krig, tortyr, misshandel och våldtäkter.

”There are complex discourses on trauma readily available as a consequence of decades of work on memory, political violence and abuse. This work has offered us multiple theories of the ways in which a charged memory of pain, abuse, torture or imprisonment can be reignited by situations or associations that cause long buried memories to flood back into the body with unpredictable results. But all of this work … has been pushed aside in the recent wave of the politics of the aggrieved.”[16]

Säkerhet och skydd blir ett politiskt mål i sig. Detta mål hindrar processer där konfrontationer och ”triggering” är viktig del. “Valéria Souza’s excellent blog on “Triggernometry” charts the history of some of these debates and she situates triggering as an almost necessary part of learning and something that we cannot shield ourselves from but that we should not ignore either.”[17]

Valéria Souza forskar om queer crip theory (miffoteori utifrån funktionshinder och queerfeminism). När jag går till hennes blogg och artikeln "Triggernometry"[18] citerar hon den nordamerikanska psykologhandboken för posttraumatisk stress. Den hävdar att undvikande av rädsla är den främsta orsaken till att posttraumatiska rädslan sitter kvar eller till och med ökar: 

”Negative reinforcement of fear through behavioral avoidance is the primary process that is postulated to sustain, and even promote, the maladaptive fear response. Typical behavior avoidance manifested by traumatized individuals includes avoidance of stimuli associated with the traumatized event”[19].

Här gäller det att inte dra amatörpsykologiska slutsatser kring behandlingen av enskilda personer som lider av posttraumatisk stress. Det crip teori-forskaren Valéria Souza hävdar är snarare att trygga rum blir en kvasipsykologi som riskerar att förstärka rädslor och ibland även förvärra sjukdomar som posttraumatisk stress.

Halberstam förklarar kvasipsykologin bakom trigger-rädslan med att den använder plåster och stödförband som metafor för att förstå känslor och psykologi.

”Where once we saw traumatic recall as a set of enigmatic symptoms moving through the body, now people reduce the resurfacing of a painful memory to the catch all term of “trigger,” imagining that emotional pain is somehow similar to a pulled muscle –as something that hurts whenever it is deployed, and as an injury that requires protection.”[20]

Feministiska mötestekniker

Motståndet mot trygga rum behöver inte bli ett bejakande av dominans och okänslighet i storgruppsdiskussioner. Själv menar jag att feministiska mötestekniker utvecklat en rad tekniker för att bjuda in och hantera de opassande istället för att dominera dem eller stöta ut dem.

Funktionärerna i feministiska mötestekniker som mötesunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och tidsunderlättare är till för att föregripa och ingripa istället för att bestraffa och utesluta deltagare.

Samtal i smågrupper istället för storgrupp har möjlighet att hantera både gruppens behov och enskildas behov på ett effektivare sätt än stormöten. Smågruppsdiskussioner utan funktionerna från feministiska mötestekniker riskerar dock att kapas av en se-vad-sårad-jag-är-retorik.

Feministiska mötestekniker har verktyg som välkomnar de opassande istället för att tränga undan dem. När metoderna finslipas och tränas ordentligt kan de därför fungera som motvikt mot trygga-rum-rörelsen.

Per Herngren

2015-07-21, version 0.1.1

Kurs i feministiska mötestekniker 9-10 april 2016

Bilaga 1 Hen, hon, han, det och dom som pronomen

När hon publicerat sin queerfeministiska forskning har Jack Halberstam under perioder använt Judith som förnamn medan Jack använts i queerkretsar. På senare år har Jack etablerat sig alltmer som namn. Båda namnen används dock fortfarande, vilket hon välkomnar. Och hon bejakar att folk använder pronomen som hon, han, det eller dom om henne. “I try not to police any of it. A lot of people call me he, some people call me she, and I let it be a weird mix of things and I’m not trying to control it.”[21] 

Pluralpronomen som de och dem överskrider (transar) reduceringen av en person till individ (latin odelbar), en som inte delar (med sig av) sig själv. Vad händer ifall vi omväxlande använder plural och singular beroende på vilken aspekt av en person vi syftar?

Men det är så ovant med plural på en person att jag inte riktigt vågar använda det trots att Jack Halberstam skulle bejaka det. Här väljer jag att använda hon som pronomen på Jack Halberstam. Det lyfter fram hennes motstånd mot fasta identiteter samt att hon inte uppfattar bytet från Judith till Jack som en transformering eller könskorrigering, vilket inte ska läsas som att hon avfärdar eller kritiserar könskorrigeringar.

Bilaga 2 Epoker och utvecklingsfällan

Halberstam ber om ursäkt för att hon förenklar mångfalden i olika rörelser och tidsåldrar. Det är kanske möjligt att tolka hennes ”epoker” som beskrivning av speciella upplevelse snarare än generella påståenden om komplexa tider och rörelser. ”Of course, I am flattening out all kinds of historical and cultural variations within multiple histories of feminism, queerness and social movements.”[22]

Referens

Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.

Matthew J. Friedman m fl redaktör, Handbook of PTSD,  first edition, Science and Practice Paperback, 2010.

Sinclair Sexsmith, Jack Halberstam: Queers Create Better Models of Success,

Lamda Literary, February 1, 2012.

Valéria Souza, “Triggernometry”, 2014, https://valeriamsouza.wordpress.com/2014/05/21/triggernometry/

Fotnot

---

[1] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[2] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[3] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[4] Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.

[5] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[6] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[7] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[8] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[9] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[10] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[11] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[12] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[13] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[14] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[15] Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.

[16] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[17] Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.

[18] Valéria Souza, “Triggernometry”, 2014, https://valeriamsouza.wordpress.com/2014/05/21/triggernometry/

[19] Matthew J. Friedman m fl redaktör, Handbook of PTSD,  first edition, Science and Practice Paperback, 2010.

[20] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

[21] Sinclair Sexsmith, Jack Halberstam: Queers Create Better Models of Success, Lamda Literary, February 1, 2012.

[22] Jack Halberstam, You Are Triggering me! The Neo-Liberal Rhetoric of Harm, Danger and Trauma, Bully Bloggers, 2014.

.

Korruption

Korruption kommer från latinets corruptus, corruptio: skämma bort, förföra, förstöra. Att i en ordning skämma bort några förstör ordningen. En ordning korrumperas av ojämlikhet. Det är främst ordningen och dess funktioner som korrumperas, människor kan dock medverka i korruptionen.

Metoder för att skämma bort några och på så sätt förstöra en rättvis ordning är:

1. Ensidig lydnad gentemot vissa.
2. Ojämlik inkomst.
3. Ojämlik status, position och klass.

Korruption skapar en dynamik av ojämlikhet och orättvisa. Vissa skämms bort, andra förlorar. En orättvis fördelning av makt och resurser hamnar i en loop. Orättvis fördelning producerar orättvis fördelning.

Genom att organisera ojämlikhet, etablera en orättvis fördelning av makt och resurser, kan korruption till största del hållas laglig. Ja, även lagens korruption sker främst inom lagens egna gränser.

Olaglig korruption kan till och med fungera som kamouflage för den dominerande lagliga korruptionen. Några pekas ut som korrupta och vi missar att ordningen är korrupt. Lag och ordning skämmer bort några - på andras bekostnad.

Per Herngren
2015 06 23, version 0.2

Blir storföretag en form av statssocialism?

Kapitalism återskapas som del i vår vardag. Igen och igen. Kapitalism flockar sig i mikrohandlingar som återskapar vinst, rikedom, lönearbete och privat egendom.

Trots att jag tränat upp mina ögon är kapitalismen ofta så liten att jag inte upptäcker den. Tja, trots att jag håller i den. En del av det jag betalar till caféet för att dricka ur det här glaset går till att göra rika rikare.

Eftersom kapitalismen är så liten kan den plocka fram saker, tidpunkter och platser där den kan ta ut vinst. Idéer, imitation, design, planering, emballage, frakt, transaktioner, reklam förvandlas från kostnad till vinstproduktion. Det svärmar av varor i det vi tror vara en enda vara.

Storföretag som en variant av socialism

Många av dessa varor kamoufleras som varor eftersom marknaden hålls internt inom företaget, inom vad Manuel de Landa kallar mini-sovjeter. Mini-sovjeter är Manuel de Landas begrepp på storföretag som fungerar som toppstyrda planekonomier(1). Då en del storföretag har större omsättning än många länder blir de en form av stater organiserade som statssocialism. Gemensamt ägande styrt av centraliserat regerande.

Just genom att storföretag äger sina inre marknader skyddas dessa mot andra stater och företag. Så även en hel marknad kan bli en vara som kan ägas. 

Företag skapar olika gränssnitt för att handla på externa marknader. Mini-sovjeter är alltså inte slutna samhällen.

Fotnot

1. Konrad Becker and Miss M, “An Interview with Manuel de Landa at VirtualFutures”, Warwick, 1996.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behövs det mer förklaring, förtydliganden?

 

Maktstrukturer

Otto: De materiella mönster som bestämmer plaggens form skapar också samhällsmönster: de som inkluderas och de som exkluderas, de som “passar in” och de som inte gör det. Alla kroppar underordnas måtten, och kropparnas form måste lyda.

Jag tror det är mycket svårt för designers att se hur de medverkar i produktionen av detta ideal, kanske främst för att många designers redan är “inne”: de passar i formen och märker därför inte hur den exkluderar. Det är lite som vardagsrasismens mönster: den är tydlig för dom som utsätts för den, men svår att märka för de som ovetande återskapar den. Men mönstret finns ändå.

Mönster

Per: Maktstrukturer är lydnadshandlingar som bildar mönster. Tecken och saker åkallar dessa mönster: scheman, avtal, ägarbevis, pass. Vägskyltar får bilar, cyklar och gående att röra sig i flöden. En trafikstockning är dålig maktstruktur. 

  Det är dock ofta mer de där otydliga markörerna du nämner som gör mönstret skarpt. Det finns en otydlighet som är väldigt tydlig. Med frågor om var någon kommer ifrån, att “hjälpa till” med svenskan, eller ge tydliga komplimanger om hår, kläder, kultur markeras att den andra inte riktigt passar in i det svenska.  

  Lydnad skapar ett minne, ett mönster som kommer ihåg vad som förväntas. Maktstrukturer är minnen som aktivt används. Strukturer är en närvarande dåtid, där dåtiden vanligtvis kamoufleras av närvaron. Av att det närvarande förvandlat sig till självklarhet.

Det är som om jag upptäcker att mönstret sitter kvar när jag tar på mig mina 501-kopior. Men hm, mönstret sitter ju faktiskt kvar. Som du påpekar blir klädernas passform och stil mönster för hur vi kan och hur vi bör röra oss. Ett par levisjeans är ju dessutom ett mönster som kan användas för att klippa och sy nya levisjeans.

Lydnad är inte lätt, vi behöver lära oss lyda. Det vore enklare om maktstrukturer styrde exakt vad jag ska göra. Men det fungerar främst i biljettautomater och där rutinen är väldigt logisk. I mer komplexa sammanhang skulle mikrostyrning bara skapa tröghet. Makten skulle snart gå förlorad. Det krävs faktiskt viss hacktivism krävs för att makt ska fungera. Maktstrukturer behöver olydnad för att bli kreativ och lösa problem.

Lydnad är alltid olydnad

Lydnad kan bara bli makt genom att vara olydig mot andra ordningar. Exempelvis är löneskillnader olydnad mot jämlikhet. Får du jobb på Volvo förutsätts du vara olydig mot Toyota och andra konkurrenter.

Det behöver dock inte vara så att en makt måste hota andra maktcentran. Även genom att oppositionellt rikta sig mot andra maktcentran kan den stärka dessa. Exempel är hur konkurrerande skoaffärer stärker varandra när de lägger sig nära varandra. Coca cola hade inte varit så starka utan Pepsi. Oppositionspartier i en riksdag etablerar varandra som styrande och trycker ner andra mer decentraliserade strukturer. Ett nytt rebelliskt parti i riksdagen blir med i att etablera en viss typ av centralism och underordna andra strukturer.

Strukturer får oss att styra oss själva genom att de anger riktningar. När vi riktar oss mot stat, egendom, kärnfamilj och lönearbete producerar vårt riktande en maktstruktur. Det är dock sällan dessa maktstrukturer detaljstyr oss. De anger möjliga riktningar, som vägvisare. Maktstruktur uppfattas därför gärna som frihet.

Maktstrukturer koordinerar oss med varandra. Så vi på morgonen kan återskapa ett arbetslag. Tja, återskapa hela arbetsplatsen. Bord och stolar kommer över helgen ihåg hur chefer och anställda ska positioneras i förhållande till varandra. Även golvet strukturerar oss. Mjuka heltäckningsmattor överordnar vissa. Cementgolv underordnar andra.

Det är egentligen märkligt att det fungerar så effektivt som det gör. Under natten upphör stora delar av den svenska staten att existera. Och så återskapas den på morgonen igen. Varje morgon byggs en stat upp. Tänk om vi under natten fick kollektiv minnesförlust.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behövs det mer förklaring, förtydliganden?

'Förstå dom' som rasifiering

I engagerade och välvilliga sammanhang hör jag olika varianter av följande 'förklaring av dom': 'Dom har ju varit utsatta för fruktansvärda saker så man måste förstå att det inte är lätt att komma hit och anpassa sig efter vår svenska kultur.'

'Vi måste förstå dom' rasifierar människor på flera sätt:

1. Deras erfarenhet förklarar varför de liknar varandra och därför är annorlunda oss. Vi och dom skapas. Detta döljer att människor har väldigt olika erfarenheter. Det döljer dessutom att människor som varit med om exakt samma händelse reagerar väldigt olika. Dom reduceras till sin erfarenhet istället för komplexa personligheter, gemenskaper och relationer.
2. Dom görs till offer. Offer för omständigheter 'därborta'. Och offer i Sverige. 'Förstå dom' uppmanar oss andra att tycka synd om dom. Denna generalisering av 'dom' som offer kamouflerar konkreta maktrelationer och förtryck där vi är direkt inblandade genom våra företag och vapenhandel. Att göra människor till generella offer hindrar både personlig empati och politiska maktanalyser.
3. Förståelsen av dom underordnar dom. Vi bör förstå varför de inte är lika goda svenskar som oss. Vi får ju förstå att dom ibland är mer våldsamma och kriminella än oss. Och att deras barn blir så stökiga.
4. 'Förstå dom' definierar oss - det västerländska, det demokratiska, det svenska - som lösningen på 'deras problem'. Dom behöver hjälp att bli som oss.

Per Herngren
2015 04 12, version 0.1

Referens

Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Erkännandepolitik skapar gäster - Sara Ahmed, utkast till kommande bok Mode & Motstånd.
Per Herngren, Kultur är inte container, 2007.
Per Herngren, Vem ska integreras?, 2007.
Per Herngren, Kritik mot integration, 2006.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet , 2013.

Forskning privatiserar undersåten

Upplyst despoti behöver veta vad undersåten upplever och tycker. Denna kunskap är med och producerar politisk styrning. Åsikter och opinion blir på så sätt medel för att ersätta demokratisk kreativitet med upplyst ledning. Demokrati ersätts med ledarskap.

Inom vetenskap och offentliga utredningar används flera makttekniker för att tränga undan medborgaren, folket, undersåten som demokratiskt skapande, tränga undan dem som politiska subjekt.

Genom att i mötet med den underordnade osynliggöra forskarens, stadsplanerarens, arkitektens expertis isoleras undersåten till privat och individualiserad upplevelse. Detta kan göras genom intervjuer, enkäter och observationer. Istället för att under en process på ett jämlikt sätt bolla idéer och innovationer, kunskap och erfarenheter så något nytt skapas, förvandlas undersåten tillfälligt till statiska objekt för kunskapsinsamlande.

Genom att forskaren eller utredaren undviker att bidra med kunskap och idéer hindras det politiska samtalet, samtalets produktion av något nytt och innovativt stoppas. Forskaren får tillgång till undersåten, men undersåten får inte tillgång till forskaren. Undersåten knuffas bort från det politiska och in i privata uppfattningar vilka samtidigt görs till forskningens objekt.

Stadsplanerare använder ibland en variant av medborgardialog i form av stormöten för att tränga undan demokratiska processer och ersätta dem med individuella åsikter och ilskna tyckanden.

Även maktkritisk forskning riskerar att privatisera den underordnade istället för att alliera sig i produktionen av politisk förändring. När den maktkritiska forskaren frågar efter personliga erfarenheter är det risk att berättelserna förvandlas till upplevelser och kränkande offeranektdoter.

Mara Lee analyserar hur deltagare i maktkritisk forskning genom att "föra tillbaka de explicita frågorna kring annanhet, observation, ras, underordning och maktlöshet till en personlig anekdot," kortslöt "möjligheten till att kritiskt ifrågasätta ... naiva jämförelser (för jag upprepar, det är omöjligt att argumentera mot eller kritisera en privat upplevelse eller känsla)."(1)

Den kritiska forskarens försök till respektfullt lyssnande kan bli det medel som utestänger folk från politiskt skapande. Den ständigt lyssnande, observerande forskaren omöjliggör kritik av forskningen. Kritiken av forskningen, det politiska samtalet, förs någon annanstans.

Analysen av undersåtens upplevelser förs över till rapporter och vetenskapliga artiklar. Dessa blir del av ett politiskt revir dit andra forskare bjuds in att kritisera och fortsätta forskningen. Forskning och utredningar (beställda både av stat och företag) bygger på så sätt upplyst politisk aristokrati. Genom introverta forum för kritisk forskning utestängs även välutbildade från dessa politiska samtal. Det kan mycket väl vara så att forskare och utredare faktiskt producerar mer politik än "politiker" som är invalda i kommun och stat.

Per Herngren
2015 04 07, version 0.1.1


Politik förstås här som samtalsprocesser som producerar gemensamma beslut och lösningar. I det politiska producerar de som deltar tillsammans något annat än deras ursprungliga åsikter, uppfattningar och erfarenheter.

Fotnot

1. Mara Lee, När Andra skriver Skrivande som motstånd, ansvar och tid, akademisk avhandling, Glänta produktion, 2014, s 180.

Varje gemenskap är tvingad att regera

Valet är det i ett beslut som inte kontrolleras av något annat. Möjligen är det så att själva väljandet är en liten del av ett beslutsfattande. Men om väljandet inte fanns där skulle beslutet inte vara ett beslut. Det skulle istället vara bestämt av något annat: orsak, princip, lag eller moral. Jaa, det skulle kunna vara bestämt av kodade rutiner i ett datorprogram.

Ifall vi lyckas förklara någons beslut så har vi ersatt valet med förklaringen. I så fall har vi visat att beslutet egentligen inte var ett beslut. Förklaringen bestämmer.

Valet är alltså en del av något annat än sig själv, beroende av saker och ting, men valet är inte bestämt av något bortanför själva beslutet. Kierkegaard menar att vi är ensamma när vi väljer, men det är snarare själva valet som är ensamt. Ensamt och ändå tillsamman. Jag tror det är fruktbart att koppla Kierkegaard till Bruno Latours tanke att ensamma subjekt aldrig kan existera. I varje handling finns alltid en svärm av aktörer. Att vara subjekt är, för Latour, att tillföra något, bidra med något ingen annan bidrar med.

Vi är tvungna att regera

Varje beslut är en akt av olydnad. Det gäller också beslutet att lyda. Så själva beslutet att lyda är inte lydnad. Det olydiga i beslutet att lyda är en del av lydnaden.

Så även när vi lyder blir vi, enligt Kierkegaard, utsatta för det fruktansvärda i avsaknaden av tvång. Vi blir tvungna att välja ifall vi ska lyda eller inte lyda. När en gemenskap tar beslut gör den sig utsatt och sårbar. Den kan inte skylla ifrån sig på en chef, ledare, regering eller lag. Detta ställer krav. Gemenskapen har ansvar.

Kierkegaards filosofi förnekar inte tvång. När fredsbevararna under civil olydnad bär bort en provokatör är det inte provokatörens val att bli bortburen. Provokatören lyder inte aktionens principer. Och därför bärs hen bort. Tvång blir med Kierkegaards analys alltså motsatsen till lydnad. Makt är det som inte är tvång. Det går dock inte att tänka sig makt som en egen sfär. Det går inte att välja eller lyda ifall det inte finns tvång. Gravitation är tvingande, och då vi trycks mot jordens yta skapas möjligheter till samarbete och lydnad.

Varje gemenskap blir därmed regerande. Gemenskapen regerar. Med Kierkegaard skulle vi kunna säga att varje gemenskap tvingas regera. Grupper och organisationer blir principiellt jämställda med parlament och regeringar. Runt omkring oss sker regerande hela tiden. Och vi är med och regerar. Ojämlikhet måste alltså åstadkommas för att uppstå.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Kirkegaard förklaras tidigare i texten men har ni idéer på hur texten kan göras mer lättläst?

Makthavare finns inte - makthavare-ateism

Makthavare-ateism utvecklades av Mohandas Gandhi och på senare tid av Michel Foucault. Den undergräver föreställningen att en president, regering eller kolonialherre har makt. Det går inte att låsa in makt i ett skåp eller förråd. Makt kan inte förvaras.

Makthavare är fantomer som skymmer hur makt är förmågan att följa. Dessa fantomer kamouflerar att makt är en gåva vi ger genom lydnad. Makt reproducerar sig som hörsamhet, följsamhet och samarbete. Och makten måste ges igen och igen. Så fort lydnaden upphör upplöses makten.

Makt pulserar. Makt upphör när verkstäder och kontor stänger. På morgonen måste den återskapas. Någon öppnar en port. Genom porten strömmar lönearbetare och konsulter, och de hittar snabbt sina platser. De börjar utföra rörelser och förflyttningar som kopplar ihop dem med andra. Och snart sätts en väldig dans igång. Folk och maskiner runt omkring vårt klot hakar på.

Den här dansen är inte enkel. Makt är en färdighet. Grupper och enskilda tränar hårt tills de blir allt skickligare på att följa varandra. Makt uppstår bara i denna följsamhet. När dansen inte är följsam försvagas makten. Och när dansen behöver ta paus upphör makten.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hittar ni någon logisk kullerbytta? Hur gör jag den skarpare?

Fokus på 'privilegier' döljer makt och befrielse

Genom att alltmer fokusera på privilegier individualiseras makt. Möjligheter att befria oss från strukturer och maktordningar döljs effektivt genom att peka ut privilegierade och ickeprivilegierade. Utpekandet blir en flykt från befrielse och olydnad. Flykt in i lydnad. Utpekandet av syndabockar blir ett sätt att slippa göra motstånd mot ordningar som över- och underordnar, som förtrycker och skapar privilegier.

Denna flykt-från-befrielse-metod har använts på olika sätt tidigare. Genom att peka ut kapitalisten eller rita tjocka karikatyrer kunde socialister och arbetare dölja hur inblandade de var i kapitalismen. De slapp att organisera revolution.

Det som är speciellt med privilegie-diskursen är att lösningen anges vara medvetenhet, medveten om att en är privilegierad, eller inte. Den är på så sätt genuint liberal. Den kan översättas till värderingsövningar och föredrag, aha-övningar och bekännelser. Den kräver inte att vi konspirerar för att bygga motstånd. Den kräver inte att vi tränar civil olydnad och ickevåldsinterventioner. Den kräver inte att vi organiserar tillsammans.

Per Herngren
2015 03 19, version 0.1

Normala assimilerar det avvikande

Otto: Jo, kläder omsluter oss, och de slukar oss. Det är ju därför man lätt kan dra slutsatsen att man borde kunna vinna någon form av självbemäktigande genom att skapa tyg och kläder själv. Thoreau börjar sin bok Walden om just hur viktiga kläder är för vår självständighet - sedan bygger han sig sitt hus, just för att undersöka vad autonomi kan vara. Men då man tar sig an kläder på huvudsakligen en materiell nivå finns det en risk att man missar det immateriella i modet, dess symboler, myter, dess subtila uttryck och signaler, och den makt som finns i själva imitationen, och brytandet av imitationskedjor. Det är här modets makt kanske kan ses som allra störst, i hur det assimilerar och inkorporerar, omsluter och förvandlar identiteter. Hur funkar Gandhis motstånd genom kläder på ett mer abstrakt plan?

Per: I olika ickevåldsrörelser har kläder sedan Gandhis tid varit del av olydnaden mot ordningar som bygger kolonialism, klass och kön. Här vore det lätt att reducera kläder till passiva verktyg för motstånd. Men det är rimligare att se kläder som samarbetspartners. Kläder agerar. Kläder gör motstånd.

I ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet var kläder med och gjorde motstånd mot könsordningar. Barbara Deming och George Lakey skrev att ickevåldsaktioner är androgyna. Androgyna kläder och aktioner vägrade under sjuttiotalet att representera ena könet. Men androgyn representerar ju faktiskt “båda” könen. Andro är grekiska för man och gyne är grekiska för kvinna. Det innebar att motståndet mot könsskillnad fortfarande var kvar i en tvåkönsordning.

Det hade redan hänt mycket i motståndet mot könsordningar när jag blev aktiv med ickevåld 1982. Men fortfarande på nittiotalet kunde transkvinnor på europeiska Hope & Resistance-retreats bli avvisade från kvinnoworkshops.

Och på en av de svenska Hopp & Motstånds-träffarna, också på nittiotalet, skulle en psykolog underlätta (hålla) en mansworkshop. Han startade en runda där vi skulle säga något som vi tyckte var positivt med att vara man. Över hälften av oss svarade att vi inte kunde svara på frågan eftersom vi inte identifierade oss som män. Workshop-underlättaren blev så arg att han avbröt hela workshopen. Hans ilska inspirerade bara fler att att göra motstånd mot tvåkönsordningar.

På nittiotalet började queer bli ett begrepp i ickevåld. Queer onormaliserar. Gör det naturliga onaturligt. Gör det självklara knasigt.

Queer är inte en reaktiv protest mot ordningen eller mot det normala. Men queer är inte heller att ställa sig utanför och att börja om från början. Queer queerar. Queer förvandlar innovativt normala ordningar till andra märkliga ordningar. Märkligt ska här förstås ickelinjärt. Queer är inte en utveckling av den dominerande ordningen. Men inte heller en negation av av den.

Kläder är med och producerar kön och klass. Ser vi filmer och bilder på civil olydnad i USA under femtio och början av sextiotalet ser vi att kvinnor ofta bar klänning och skor med klack. Männen bar kostym, vit skjorta och slips. Detta bröts i vietnamrörelsen, mycket tack vare hippies. Hippiekläder var i sig poesi. Kläderna var kärlek. Hippiekläderna gjorde motstånd mot det etablerade, mot hur kläder representerade klass och kön.

Medvetenhet som elitism

Den radikala medelklassen blev under den här tiden alltmer högutbildad. Det gjorde att en intellektuell elitism kunde smyga sig in i ickevåldsrörelsen. Elitismen gav sig uttryck i en idealisering av det djupa och förakt för det ytliga, idealisering av det äkta och förakt för det artificiella, idealisering av det medvetna och förakt för det omedvetna. Bara några år senare intervenerade punkare i den här medvetna elitismen. Alla kan spela. Och alla kan göra sina egna kläder. Idag gör femmes femininitet motstånd mot hur medelklassen återskapar sig själv som medveten. Femmes intervenerar i den upplysta överlägsenheten. Femmes lyfter fram skamm(1) mer än självrättfärdighet.

Den aktivism som betonar autentiskhet och medvetenhet frestas att nedvärdera feminiteter som uttrycks av exempelvis arbetarklass, hemlösa, fångar eller prostituerade.

Klass produceras genom att underordna. Det är dock inte så effektivt att nedvärdera. Ofta är det effektivare att upphöja. Klädmoden i motståndsgrupper kan återskapa medelklassen som upplyst genom att idealisera de fattiga.  Välvillig medelklass vill hellre exotisera fattiga kvinnor och män än att förakta dem. Feminina uttryck från syd idealiseras som äkta och ursprungliga. Urskogens och bergens kläder är så underbart naturliga! Så äkta! De är ju så autentiska!

Den vita blicken störs dock av städerna. Feminitet i tredje världens städer uppfattas som billigt, kommersialiserat, plastigt och omodernt. Inte som äkta uttryck.

Det autentiska och ursprungliga upphöjs som ett ideal som anses ha försvunnit i städerna och i nord. “Urinvånarna” äger något som solidaritetsaktivisterna saknar.

Att upphöja och idealisera de underordnade är en gammal kolonial maktteknik. Upptäcksresande, författare och missionärer framställde gärna infödingar som naturliga, lyckliga och oförstörda av civilisationens fördärv.

Sådana idealiserande makttekniker gör de andra till en del av oss. De andra omsluts av oss. Detta görs på flera sätt: Mångfald befäster olikhet. De andra är annorlunda men samtidigt del av oss. Eller så görs det genom assimilering, de andra ska göras lika oss. Dessa till synes motstridiga tekniker fungerar utmärkt ihop.

Assimilera den andra

Latinets assimilatio betyder att göra lik. De andra, de som assimileras, behöver bli lika oss. Det förutsätter att de inte är lika. Inte ännu. De saknar något. De andra definieras därför utifrån brist. De har brist på europeiskhet, brist på upplysning, brist på utbildning, brist på civilisation, brist på demokrati, brist på rättigheter.  Dessa brister åtgärdas genom att göra dem lika oss. De behöver utvecklas. Utvecklas till oss.

Assimilering av andra ordningar etablerar vad som är Ordningen. Utan assimilering skulle vit, västerländsk, nationalstatlig ordning med tiden reduceras till en ordning bland många andra ordningar.

Idag används begreppet integration för att påtala brist hos de andra. Integration kommer från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De andra är inte hela. De är utanför det hela. De saknar det som är vi. De andra behöver därför integreras med oss. Bli med oss. Bli en del av oss. Bli oss.

Det normala har under olika perioder stött bort det onormala. Men idag undviker det normala livet vanligtvis att fastna i negation. Rädslan för det annorlunda blir alltmer ett hot mot det normala som normen. Fördomar är onormalt.

Det är annars lätt att tänka att det är tvärtom. Massmedier och sociala medier lyfter så gärna fram näthat och mobbning, rasistiska och homofobiska attacker. Slutsatsen borde väl vara att det normala bygger på fobi. Men fobi legitimerar inte längre det normala. Själva försöket att hävda att afrofobi eller homofobi är normalt undergräver sig själv som legitim norm. Fobin och hatet drar in sig i en liknande svårhanterlig motsägelse som när lagstiftare och domare hävdar att en orättvis lag hör till rättvisan, att orättvisa är del av rättvisan.

Istället för att stöta bort så assimileras idag det onormala in i det normala. Det avvikande används för att göra det normala mindre stelt, mer mobilt och rörligt. Assimilering muterar och anpassar sig. Det behöver inte toppstyras. Det kan snabbt smitta av sig i organisationer, arbetsplatser, kultur, konst, dans, musik, sport, tv.

Tv-serier tar idag gärna på sig funktionen att hantera motsägelser i det normala livet. Ett sätt är att använda humor. Att driva med homofobi, sexism och rasfördomar får en terapeutisk funktion för att få ihop det normala livet.

Annars är väl klädmodet den verkliga experten på att inkludera? Mode skulle kunna beskrivas som konsten att assimilera det annorlunda, det som viker av? Klädmodet producerar sin egen inkluderingspolitik. Det vita klädmodet älskar att sluka det exotiska. Kläder gör det möjligt att bära Afrika eller Indien in på våra bara kroppar. Genom att konsumera de bruna blir den vita kroppen färggladare. 

Som med all makt öppnar assimilering upp mängder med möjligheter för motstånd. När det normala normaliserar det annorlunda byggs broar och flyktvägar ut ur det normala, till utrymmen där andra ordningar kan etablera sig. Exempelvis skapar rättighetspolitik respekt för det annorlunda, vilket samtidigt är en del av hur civil olydnad ska kunna nå överenskommelser om politisk förändring.

Fotnot

1. Ulrika Dahl, Skammgrepp, Leopard förlag, 2014.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att korta ner texten? Ge gärna förslag!