Blir storföretag en form av statssocialism?

Kapitalism återskapas som del i vår vardag. Igen och igen. Kapitalism flockar sig i mikrohandlingar som återskapar vinst, rikedom, lönearbete och privat egendom.

Trots att jag tränat upp mina ögon är kapitalismen ofta så liten att jag inte upptäcker den. Tja, trots att jag håller i den. En del av det jag betalar till caféet för att dricka ur det här glaset går till att göra rika rikare.

Eftersom kapitalismen är så liten kan den plocka fram saker, tidpunkter och platser där den kan ta ut vinst. Idéer, imitation, design, planering, emballage, frakt, transaktioner, reklam förvandlas från kostnad till vinstproduktion. Det svärmar av varor i det vi tror vara en enda vara.

Storföretag som en variant av socialism

Många av dessa varor kamoufleras som varor eftersom marknaden hålls internt inom företaget, inom vad Manuel de Landa kallar mini-sovjeter. Mini-sovjeter är Manuel de Landas begrepp på storföretag som fungerar som toppstyrda planekonomier(1). Då en del storföretag har större omsättning än många länder blir de en form av stater organiserade som statssocialism. Gemensamt ägande styrt av centraliserat regerande.

Just genom att storföretag äger sina inre marknader skyddas dessa mot andra stater och företag. Så även en hel marknad kan bli en vara som kan ägas. 

Företag skapar olika gränssnitt för att handla på externa marknader. Mini-sovjeter är alltså inte slutna samhällen.

Fotnot

1. Konrad Becker and Miss M, “An Interview with Manuel de Landa at VirtualFutures”, Warwick, 1996.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behövs det mer förklaring, förtydliganden?

 

Maktstrukturer

Otto: De materiella mönster som bestämmer plaggens form skapar också samhällsmönster: de som inkluderas och de som exkluderas, de som “passar in” och de som inte gör det. Alla kroppar underordnas måtten, och kropparnas form måste lyda.

Jag tror det är mycket svårt för designers att se hur de medverkar i produktionen av detta ideal, kanske främst för att många designers redan är “inne”: de passar i formen och märker därför inte hur den exkluderar. Det är lite som vardagsrasismens mönster: den är tydlig för dom som utsätts för den, men svår att märka för de som ovetande återskapar den. Men mönstret finns ändå.

Mönster

Per: Maktstrukturer är lydnadshandlingar som bildar mönster. Tecken och saker åkallar dessa mönster: scheman, avtal, ägarbevis, pass. Vägskyltar får bilar, cyklar och gående att röra sig i flöden. En trafikstockning är dålig maktstruktur. 

  Det är dock ofta mer de där otydliga markörerna du nämner som gör mönstret skarpt. Det finns en otydlighet som är väldigt tydlig. Med frågor om var någon kommer ifrån, att “hjälpa till” med svenskan, eller ge tydliga komplimanger om hår, kläder, kultur markeras att den andra inte riktigt passar in i det svenska.  

  Lydnad skapar ett minne, ett mönster som kommer ihåg vad som förväntas. Maktstrukturer är minnen som aktivt används. Strukturer är en närvarande dåtid, där dåtiden vanligtvis kamoufleras av närvaron. Av att det närvarande förvandlat sig till självklarhet.

Det är som om jag upptäcker att mönstret sitter kvar när jag tar på mig mina 501-kopior. Men hm, mönstret sitter ju faktiskt kvar. Som du påpekar blir klädernas passform och stil mönster för hur vi kan och hur vi bör röra oss. Ett par levisjeans är ju dessutom ett mönster som kan användas för att klippa och sy nya levisjeans.

Lydnad är inte lätt, vi behöver lära oss lyda. Det vore enklare om maktstrukturer styrde exakt vad jag ska göra. Men det fungerar främst i biljettautomater och där rutinen är väldigt logisk. I mer komplexa sammanhang skulle mikrostyrning bara skapa tröghet. Makten skulle snart gå förlorad. Det krävs faktiskt viss hacktivism krävs för att makt ska fungera. Maktstrukturer behöver olydnad för att bli kreativ och lösa problem.

Lydnad är alltid olydnad

Lydnad kan bara bli makt genom att vara olydig mot andra ordningar. Exempelvis är löneskillnader olydnad mot jämlikhet. Får du jobb på Volvo förutsätts du vara olydig mot Toyota och andra konkurrenter.

Det behöver dock inte vara så att en makt måste hota andra maktcentran. Även genom att oppositionellt rikta sig mot andra maktcentran kan den stärka dessa. Exempel är hur konkurrerande skoaffärer stärker varandra när de lägger sig nära varandra. Coca cola hade inte varit så starka utan Pepsi. Oppositionspartier i en riksdag etablerar varandra som styrande och trycker ner andra mer decentraliserade strukturer. Ett nytt rebelliskt parti i riksdagen blir med i att etablera en viss typ av centralism och underordna andra strukturer.

Strukturer får oss att styra oss själva genom att de anger riktningar. När vi riktar oss mot stat, egendom, kärnfamilj och lönearbete producerar vårt riktande en maktstruktur. Det är dock sällan dessa maktstrukturer detaljstyr oss. De anger möjliga riktningar, som vägvisare. Maktstruktur uppfattas därför gärna som frihet.

Maktstrukturer koordinerar oss med varandra. Så vi på morgonen kan återskapa ett arbetslag. Tja, återskapa hela arbetsplatsen. Bord och stolar kommer över helgen ihåg hur chefer och anställda ska positioneras i förhållande till varandra. Även golvet strukturerar oss. Mjuka heltäckningsmattor överordnar vissa. Cementgolv underordnar andra.

Det är egentligen märkligt att det fungerar så effektivt som det gör. Under natten upphör stora delar av den svenska staten att existera. Och så återskapas den på morgonen igen. Varje morgon byggs en stat upp. Tänk om vi under natten fick kollektiv minnesförlust.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behövs det mer förklaring, förtydliganden?

'Förstå dom' som rasifiering

I engagerade och välvilliga sammanhang hör jag olika varianter av följande 'förklaring av dom': 'Dom har ju varit utsatta för fruktansvärda saker så man måste förstå att det inte är lätt att komma hit och anpassa sig efter vår svenska kultur.'

'Vi måste förstå dom' rasifierar människor på flera sätt:

1. Deras erfarenhet förklarar varför de liknar varandra och därför är annorlunda oss. Vi och dom skapas. Detta döljer att människor har väldigt olika erfarenheter. Det döljer dessutom att människor som varit med om exakt samma händelse reagerar väldigt olika. Dom reduceras till sin erfarenhet istället för komplexa personligheter, gemenskaper och relationer.
2. Dom görs till offer. Offer för omständigheter 'därborta'. Och offer i Sverige. 'Förstå dom' uppmanar oss andra att tycka synd om dom. Denna generalisering av 'dom' som offer kamouflerar konkreta maktrelationer och förtryck där vi är direkt inblandade genom våra företag och vapenhandel. Att göra människor till generella offer hindrar både personlig empati och politiska maktanalyser.
3. Förståelsen av dom underordnar dom. Vi bör förstå varför de inte är lika goda svenskar som oss. Vi får ju förstå att dom ibland är mer våldsamma och kriminella än oss. Och att deras barn blir så stökiga.
4. 'Förstå dom' definierar oss - det västerländska, det demokratiska, det svenska - som lösningen på 'deras problem'. Dom behöver hjälp att bli som oss.

Per Herngren
2015 04 12, version 0.1

Referens

Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Erkännandepolitik skapar gäster - Sara Ahmed, utkast till kommande bok Mode & Motstånd.
Per Herngren, Kultur är inte container, 2007.
Per Herngren, Vem ska integreras?, 2007.
Per Herngren, Kritik mot integration, 2006.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet , 2013.

Forskning privatiserar undersåten

Upplyst despoti behöver veta vad undersåten upplever och tycker. Denna kunskap är med och producerar politisk styrning. Åsikter och opinion blir på så sätt medel för att ersätta demokratisk kreativitet med upplyst ledning. Demokrati ersätts med ledarskap.

Inom vetenskap och offentliga utredningar används flera makttekniker för att tränga undan medborgaren, folket, undersåten som demokratiskt skapande, tränga undan dem som politiska subjekt.

Genom att i mötet med den underordnade osynliggöra forskarens, stadsplanerarens, arkitektens expertis isoleras undersåten till privat och individualiserad upplevelse. Detta kan göras genom intervjuer, enkäter och observationer. Istället för att under en process på ett jämlikt sätt bolla idéer och innovationer, kunskap och erfarenheter så något nytt skapas, förvandlas undersåten tillfälligt till statiska objekt för kunskapsinsamlande.

Genom att forskaren eller utredaren undviker att bidra med kunskap och idéer hindras det politiska samtalet, samtalets produktion av något nytt och innovativt stoppas. Forskaren får tillgång till undersåten, men undersåten får inte tillgång till forskaren. Undersåten knuffas bort från det politiska och in i privata uppfattningar vilka samtidigt görs till forskningens objekt.

Stadsplanerare använder ibland en variant av medborgardialog i form av stormöten för att tränga undan demokratiska processer och ersätta dem med individuella åsikter och ilskna tyckanden.

Även maktkritisk forskning riskerar att privatisera den underordnade istället för att alliera sig i produktionen av politisk förändring. När den maktkritiska forskaren frågar efter personliga erfarenheter är det risk att berättelserna förvandlas till upplevelser och kränkande offeranektdoter.

Mara Lee analyserar hur deltagare i maktkritisk forskning genom att "föra tillbaka de explicita frågorna kring annanhet, observation, ras, underordning och maktlöshet till en personlig anekdot," kortslöt "möjligheten till att kritiskt ifrågasätta ... naiva jämförelser (för jag upprepar, det är omöjligt att argumentera mot eller kritisera en privat upplevelse eller känsla)."(1)

Den kritiska forskarens försök till respektfullt lyssnande kan bli det medel som utestänger folk från politiskt skapande. Den ständigt lyssnande, observerande forskaren omöjliggör kritik av forskningen. Kritiken av forskningen, det politiska samtalet, förs någon annanstans.

Analysen av undersåtens upplevelser förs över till rapporter och vetenskapliga artiklar. Dessa blir del av ett politiskt revir dit andra forskare bjuds in att kritisera och fortsätta forskningen. Forskning och utredningar (beställda både av stat och företag) bygger på så sätt upplyst politisk aristokrati. Genom introverta forum för kritisk forskning utestängs även välutbildade från dessa politiska samtal. Det kan mycket väl vara så att forskare och utredare faktiskt producerar mer politik än "politiker" som är invalda i kommun och stat.

Per Herngren
2015 04 07, version 0.1.1


Politik förstås här som samtalsprocesser som producerar gemensamma beslut och lösningar. I det politiska producerar de som deltar tillsammans något annat än deras ursprungliga åsikter, uppfattningar och erfarenheter.

Fotnot

1. Mara Lee, När Andra skriver Skrivande som motstånd, ansvar och tid, akademisk avhandling, Glänta produktion, 2014, s 180.

Varje gemenskap är tvingad att regera

Valet är det i ett beslut som inte kontrolleras av något annat. Möjligen är det så att själva väljandet är en liten del av ett beslutsfattande. Men om väljandet inte fanns där skulle beslutet inte vara ett beslut. Det skulle istället vara bestämt av något annat: orsak, princip, lag eller moral. Jaa, det skulle kunna vara bestämt av kodade rutiner i ett datorprogram.

Ifall vi lyckas förklara någons beslut så har vi ersatt valet med förklaringen. I så fall har vi visat att beslutet egentligen inte var ett beslut. Förklaringen bestämmer.

Valet är alltså en del av något annat än sig själv, beroende av saker och ting, men valet är inte bestämt av något bortanför själva beslutet. Kierkegaard menar att vi är ensamma när vi väljer, men det är snarare själva valet som är ensamt. Ensamt och ändå tillsamman. Jag tror det är fruktbart att koppla Kierkegaard till Bruno Latours tanke att ensamma subjekt aldrig kan existera. I varje handling finns alltid en svärm av aktörer. Att vara subjekt är, för Latour, att tillföra något, bidra med något ingen annan bidrar med.

Vi är tvungna att regera

Varje beslut är en akt av olydnad. Det gäller också beslutet att lyda. Så själva beslutet att lyda är inte lydnad. Det olydiga i beslutet att lyda är en del av lydnaden.

Så även när vi lyder blir vi, enligt Kierkegaard, utsatta för det fruktansvärda i avsaknaden av tvång. Vi blir tvungna att välja ifall vi ska lyda eller inte lyda. När en gemenskap tar beslut gör den sig utsatt och sårbar. Den kan inte skylla ifrån sig på en chef, ledare, regering eller lag. Detta ställer krav. Gemenskapen har ansvar.

Kierkegaards filosofi förnekar inte tvång. När fredsbevararna under civil olydnad bär bort en provokatör är det inte provokatörens val att bli bortburen. Provokatören lyder inte aktionens principer. Och därför bärs hen bort. Tvång blir med Kierkegaards analys alltså motsatsen till lydnad. Makt är det som inte är tvång. Det går dock inte att tänka sig makt som en egen sfär. Det går inte att välja eller lyda ifall det inte finns tvång. Gravitation är tvingande, och då vi trycks mot jordens yta skapas möjligheter till samarbete och lydnad.

Varje gemenskap blir därmed regerande. Gemenskapen regerar. Med Kierkegaard skulle vi kunna säga att varje gemenskap tvingas regera. Grupper och organisationer blir principiellt jämställda med parlament och regeringar. Runt omkring oss sker regerande hela tiden. Och vi är med och regerar. Ojämlikhet måste alltså åstadkommas för att uppstå.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Kirkegaard förklaras tidigare i texten men har ni idéer på hur texten kan göras mer lättläst?

Makthavare finns inte - makthavare-ateism

Makthavare-ateism utvecklades av Mohandas Gandhi och på senare tid av Michel Foucault. Den undergräver föreställningen att en president, regering eller kolonialherre har makt. Det går inte att låsa in makt i ett skåp eller förråd. Makt kan inte förvaras.

Makthavare är fantomer som skymmer hur makt är förmågan att följa. Dessa fantomer kamouflerar att makt är en gåva vi ger genom lydnad. Makt reproducerar sig som hörsamhet, följsamhet och samarbete. Och makten måste ges igen och igen. Så fort lydnaden upphör upplöses makten.

Makt pulserar. Makt upphör när verkstäder och kontor stänger. På morgonen måste den återskapas. Någon öppnar en port. Genom porten strömmar lönearbetare och konsulter, och de hittar snabbt sina platser. De börjar utföra rörelser och förflyttningar som kopplar ihop dem med andra. Och snart sätts en väldig dans igång. Folk och maskiner runt omkring vårt klot hakar på.

Den här dansen är inte enkel. Makt är en färdighet. Grupper och enskilda tränar hårt tills de blir allt skickligare på att följa varandra. Makt uppstår bara i denna följsamhet. När dansen inte är följsam försvagas makten. Och när dansen behöver ta paus upphör makten.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hittar ni någon logisk kullerbytta? Hur gör jag den skarpare?

Fokus på 'privilegier' döljer makt och befrielse

Genom att alltmer fokusera på privilegier individualiseras makt. Möjligheter att befria oss från strukturer och maktordningar döljs effektivt genom att peka ut privilegierade och ickeprivilegierade. Utpekandet blir en flykt från befrielse och olydnad. Flykt in i lydnad. Utpekandet av syndabockar blir ett sätt att slippa göra motstånd mot ordningar som över- och underordnar, som förtrycker och skapar privilegier.

Denna flykt-från-befrielse-metod har använts på olika sätt tidigare. Genom att peka ut kapitalisten eller rita tjocka karikatyrer kunde socialister och arbetare dölja hur inblandade de var i kapitalismen. De slapp att organisera revolution.

Det som är speciellt med privilegie-diskursen är att lösningen anges vara medvetenhet, medveten om att en är privilegierad, eller inte. Den är på så sätt genuint liberal. Den kan översättas till värderingsövningar och föredrag, aha-övningar och bekännelser. Den kräver inte att vi konspirerar för att bygga motstånd. Den kräver inte att vi tränar civil olydnad och ickevåldsinterventioner. Den kräver inte att vi organiserar tillsammans.

Per Herngren
2015 03 19, version 0.1

Normala assimilerar det avvikande

Otto: Jo, kläder omsluter oss, och de slukar oss. Det är ju därför man lätt kan dra slutsatsen att man borde kunna vinna någon form av självbemäktigande genom att skapa tyg och kläder själv. Thoreau börjar sin bok Walden om just hur viktiga kläder är för vår självständighet - sedan bygger han sig sitt hus, just för att undersöka vad autonomi kan vara. Men då man tar sig an kläder på huvudsakligen en materiell nivå finns det en risk att man missar det immateriella i modet, dess symboler, myter, dess subtila uttryck och signaler, och den makt som finns i själva imitationen, och brytandet av imitationskedjor. Det är här modets makt kanske kan ses som allra störst, i hur det assimilerar och inkorporerar, omsluter och förvandlar identiteter. Hur funkar Gandhis motstånd genom kläder på ett mer abstrakt plan?

Per: I olika ickevåldsrörelser har kläder sedan Gandhis tid varit del av olydnaden mot ordningar som bygger kolonialism, klass och kön. Här vore det lätt att reducera kläder till passiva verktyg för motstånd. Men det är rimligare att se kläder som samarbetspartners. Kläder agerar. Kläder gör motstånd.

I ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet var kläder med och gjorde motstånd mot könsordningar. Barbara Deming och George Lakey skrev att ickevåldsaktioner är androgyna. Androgyna kläder och aktioner vägrade under sjuttiotalet att representera ena könet. Men androgyn representerar ju faktiskt “båda” könen. Andro är grekiska för man och gyne är grekiska för kvinna. Det innebar att motståndet mot könsskillnad fortfarande var kvar i en tvåkönsordning.

Det hade redan hänt mycket i motståndet mot könsordningar när jag blev aktiv med ickevåld 1982. Men fortfarande på nittiotalet kunde transkvinnor på europeiska Hope & Resistance-retreats bli avvisade från kvinnoworkshops.

Och på en av de svenska Hopp & Motstånds-träffarna, också på nittiotalet, skulle en psykolog underlätta (hålla) en mansworkshop. Han startade en runda där vi skulle säga något som vi tyckte var positivt med att vara man. Över hälften av oss svarade att vi inte kunde svara på frågan eftersom vi inte identifierade oss som män. Workshop-underlättaren blev så arg att han avbröt hela workshopen. Hans ilska inspirerade bara fler att att göra motstånd mot tvåkönsordningar.

På nittiotalet började queer bli ett begrepp i ickevåld. Queer onormaliserar. Gör det naturliga onaturligt. Gör det självklara knasigt.

Queer är inte en reaktiv protest mot ordningen eller mot det normala. Men queer är inte heller att ställa sig utanför och att börja om från början. Queer queerar. Queer förvandlar innovativt normala ordningar till andra märkliga ordningar. Märkligt ska här förstås ickelinjärt. Queer är inte en utveckling av den dominerande ordningen. Men inte heller en negation av av den.

Kläder är med och producerar kön och klass. Ser vi filmer och bilder på civil olydnad i USA under femtio och början av sextiotalet ser vi att kvinnor ofta bar klänning och skor med klack. Männen bar kostym, vit skjorta och slips. Detta bröts i vietnamrörelsen, mycket tack vare hippies. Hippiekläder var i sig poesi. Kläderna var kärlek. Hippiekläderna gjorde motstånd mot det etablerade, mot hur kläder representerade klass och kön.

Medvetenhet som elitism

Den radikala medelklassen blev under den här tiden alltmer högutbildad. Det gjorde att en intellektuell elitism kunde smyga sig in i ickevåldsrörelsen. Elitismen gav sig uttryck i en idealisering av det djupa och förakt för det ytliga, idealisering av det äkta och förakt för det artificiella, idealisering av det medvetna och förakt för det omedvetna. Bara några år senare intervenerade punkare i den här medvetna elitismen. Alla kan spela. Och alla kan göra sina egna kläder. Idag gör femmes femininitet motstånd mot hur medelklassen återskapar sig själv som medveten. Femmes intervenerar i den upplysta överlägsenheten. Femmes lyfter fram skamm(1) mer än självrättfärdighet.

Den aktivism som betonar autentiskhet och medvetenhet frestas att nedvärdera feminiteter som uttrycks av exempelvis arbetarklass, hemlösa, fångar eller prostituerade.

Klass produceras genom att underordna. Det är dock inte så effektivt att nedvärdera. Ofta är det effektivare att upphöja. Klädmoden i motståndsgrupper kan återskapa medelklassen som upplyst genom att idealisera de fattiga.  Välvillig medelklass vill hellre exotisera fattiga kvinnor och män än att förakta dem. Feminina uttryck från syd idealiseras som äkta och ursprungliga. Urskogens och bergens kläder är så underbart naturliga! Så äkta! De är ju så autentiska!

Den vita blicken störs dock av städerna. Feminitet i tredje världens städer uppfattas som billigt, kommersialiserat, plastigt och omodernt. Inte som äkta uttryck.

Det autentiska och ursprungliga upphöjs som ett ideal som anses ha försvunnit i städerna och i nord. “Urinvånarna” äger något som solidaritetsaktivisterna saknar.

Att upphöja och idealisera de underordnade är en gammal kolonial maktteknik. Upptäcksresande, författare och missionärer framställde gärna infödingar som naturliga, lyckliga och oförstörda av civilisationens fördärv.

Sådana idealiserande makttekniker gör de andra till en del av oss. De andra omsluts av oss. Detta görs på flera sätt: Mångfald befäster olikhet. De andra är annorlunda men samtidigt del av oss. Eller så görs det genom assimilering, de andra ska göras lika oss. Dessa till synes motstridiga tekniker fungerar utmärkt ihop.

Assimilera den andra

Latinets assimilatio betyder att göra lik. De andra, de som assimileras, behöver bli lika oss. Det förutsätter att de inte är lika. Inte ännu. De saknar något. De andra definieras därför utifrån brist. De har brist på europeiskhet, brist på upplysning, brist på utbildning, brist på civilisation, brist på demokrati, brist på rättigheter.  Dessa brister åtgärdas genom att göra dem lika oss. De behöver utvecklas. Utvecklas till oss.

Assimilering av andra ordningar etablerar vad som är Ordningen. Utan assimilering skulle vit, västerländsk, nationalstatlig ordning med tiden reduceras till en ordning bland många andra ordningar.

Idag används begreppet integration för att påtala brist hos de andra. Integration kommer från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De andra är inte hela. De är utanför det hela. De saknar det som är vi. De andra behöver därför integreras med oss. Bli med oss. Bli en del av oss. Bli oss.

Det normala har under olika perioder stött bort det onormala. Men idag undviker det normala livet vanligtvis att fastna i negation. Rädslan för det annorlunda blir alltmer ett hot mot det normala som normen. Fördomar är onormalt.

Det är annars lätt att tänka att det är tvärtom. Massmedier och sociala medier lyfter så gärna fram näthat och mobbning, rasistiska och homofobiska attacker. Slutsatsen borde väl vara att det normala bygger på fobi. Men fobi legitimerar inte längre det normala. Själva försöket att hävda att afrofobi eller homofobi är normalt undergräver sig själv som legitim norm. Fobin och hatet drar in sig i en liknande svårhanterlig motsägelse som när lagstiftare och domare hävdar att en orättvis lag hör till rättvisan, att orättvisa är del av rättvisan.

Istället för att stöta bort så assimileras idag det onormala in i det normala. Det avvikande används för att göra det normala mindre stelt, mer mobilt och rörligt. Assimilering muterar och anpassar sig. Det behöver inte toppstyras. Det kan snabbt smitta av sig i organisationer, arbetsplatser, kultur, konst, dans, musik, sport, tv.

Tv-serier tar idag gärna på sig funktionen att hantera motsägelser i det normala livet. Ett sätt är att använda humor. Att driva med homofobi, sexism och rasfördomar får en terapeutisk funktion för att få ihop det normala livet.

Annars är väl klädmodet den verkliga experten på att inkludera? Mode skulle kunna beskrivas som konsten att assimilera det annorlunda, det som viker av? Klädmodet producerar sin egen inkluderingspolitik. Det vita klädmodet älskar att sluka det exotiska. Kläder gör det möjligt att bära Afrika eller Indien in på våra bara kroppar. Genom att konsumera de bruna blir den vita kroppen färggladare. 

Som med all makt öppnar assimilering upp mängder med möjligheter för motstånd. När det normala normaliserar det annorlunda byggs broar och flyktvägar ut ur det normala, till utrymmen där andra ordningar kan etablera sig. Exempelvis skapar rättighetspolitik respekt för det annorlunda, vilket samtidigt är en del av hur civil olydnad ska kunna nå överenskommelser om politisk förändring.

Fotnot

1. Ulrika Dahl, Skammgrepp, Leopard förlag, 2014.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att korta ner texten? Ge gärna förslag!

Videointervju om kurs i feministiska mötestekniker

Ett par minuters intervju med Per Herngren om kurserna i feministiska mötestekniker och att ingripa i härskartekniker på Studieförbundet Sensus.

Läs mer om kurserna
http://ickevald.net/perherngren/kurser.htm

Maktkritisk uppgift: Analysera stereotyp rasifiering i bakgrundsbilden. Bilden sitter i lekrummet i ett föreningshus!

Demokratier blir mindre för att bli mer

(Rekursiv demokrati som nämns nedan minskar sig tills demokratin verkligen kan uppfyllas. Här förklaras rekursiv lite mer ifall någon blir nyfiken.)

Föreställningen om väldiga system får oss att tro att motståndet behöver bli stort för att kunna stå emot. Demokratin skulle behöva bli större och mäktigare än Kapitalismen för att kunna stå emot Marknaden.

Dom dominerar, då måste vi dominera mer.

Men uppsvällande demokratier blir snart tröga. Och demokratin trängs undan. Kvar syns bara ett sken av något som inte längre orkar materialisera.

Rekursiv demokrati gör gång på gång demokratin mindre. Så liten att den klarar av att materialisera. Helt och hållet.

Myller av demokratier

Rekursiv demokrati skapar myller av demokratier istället för en stor demokratisk sfär som sänker sig över oss. Demokrati är inte ett väldigt väsen. Rekursiva demokratier samlas snarare i flockar.

Det här handlar inte om att ge upp, om att låta de som dominerar dominera. Rekursivt mångfaldigande har möjlighet att bli mer omfattande än det stora. Förminskandet blir större.

Rekursiv demokrati hindras inte av det odemokratiska. Den åkallar sig där demokratin behöver intervenera. Det kan lika väl ske i diktatoriska organisationer som i så kallade demokratier. Mina vänner från Uruguay brukar påpeka för mig att även under diktaturen var Uruguay världens kooperativtätaste område. Många demokratiska bostads- och arbetskooperativ startade under diktaturen. Demokratierna frodades även under diktaturen. På motsvarande sätt kan diktaturer, diktatoriska bostadsområden och företag, frodas i vad vi kanske trodde var ett demokratiskt samhälle.

Låt oss använda Uruguays myller av kooperativ som paradigm för demokrati. Många av dem samverkar med varandra. De kan till och med vara bundna vid varandra av avtal.

Kooperativen drivs inte av styrelser och personal i någon riksorganisation. Men det är inte heller så att kooperativen drivs av en samling individer. De består snarare av relationer, av samarbete och ömsesidiga beslut.

Demokrati är inte politisk individualism

Idag sprids föreställningar att organisationer och samhällen bara består av individer. En ännu radikalare individualism tänker sig istället att politisk förändring sker när individer ändrar sitt handlande, lever klimatsmart och köper rätt. Föreställningen att politisk förändring är summan av individuella handlingar kan vi kalla politisk individualism. Men politisk individualism avskaffar det politiska. Det gemensamma är gemensamt, politik är samverkan, det är inte summan av individer.

En lika märklig föreställning som politisk individualism är om det enade “Kollektivet”. Som om Kollektivet vore en egen individ. Individ kommer från odelbar.

Ett kooperativ skulle liksom inte kunna bli kooperativt om det vore en enad enhet. Kollektivet med stor bokstav är bara en ny individualistisk föreställning, även om individen gjorts om till jätte.

Kooperativ kommer från latinet, arbeta tillsammans, samverka. Ifall något blir ett, en enhet, en totalitet, går det inte längre att samverka. Eller att ens vara tillsammans.

Det är alltså inte bara så att det myllrar av kooperativ i Uruguay, det myllrar av samarbeten, beslut och verksamheter även i kooperativen.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behöver orden förklaras bättre? Ge gärna förslag på strykningar av text som inte behövs och som krånglar till det!

Proaktiv eller reaktiv

Otto: Hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?

Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Lösningen blir därmed inte det som ska komma sedan, det blir istället utgångspunkten. Lösningen blir medlet.

När flera av oss plogbillar började vända oss bort från protesten och nej-sägandet analyserade vi de skilda dynamikerna i att vara reaktiv eller proaktiv. Att bli reaktiv är att låta motparten bestämma dagordningen. Att reagera definierar den andre som regerande, som huvudperson, som den som agerar. En protestgrupp som reagerar på Dom tillsätter Dom som regerande. Samtidigt så avsätter protestgruppen sig själv som agerande, som den som kan börja genomföra.

Föräldrar och barn fastnar lätt i en reaktiv dans som blir allt svårare att ta sig ur. Exempelvis då tjatiga föräldrar och trotsiga barn fångas av varandras handlande. Det reaktiva tjatandet på barnen känns hopplöst. Men samtidigt så bekräftar barnens trotsighet vem som är stor, vem som är den vuxne, den som bestämmer. Det reaktiva tappar lusten att agera. 
Det proaktiva riktar istället in sig på att genomföra. Trögheten hos det reaktiva handlar mycket om vart det riktar sig. Att vara emot är att rikta sig mot. Det proaktiva öppnar upp andra riktningar. Det gör det samtidigt svårare för andra parter att hålla fast vid sin reaktiva dans. Det blir svårt att vara reaktiv mot den som inte är reaktiv tillbaka. Ifall någon ändå envetet fortsätter övergår de till att bli stalkers eller förföljare. För att rättfärdiggöra det så fantiserar de gärna ihop en reaktiv föreställning om att det egentligen är offrets fel. Offret är problemet. Det proaktiva kan dock bryta omgivningens bild av att allt är offrets fel.

Det proaktiva innebär inte att alla blir överens, men förhoppningsvis att den reaktiva låsningen tappar sitt grepp.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Förslag?

Samtidsslaveri

Per: Samtidsslaveri inom aktivism är tvånget att prata om, dela, föra vidare och kampanja kring det som för tillfället är aktuellt i massmedier eller i sociala medier.

Samtidsslaveri gör det möjligt för företag att tjäna pengar på aktivister som på facebook och twitter delar det elände eller den kampanj som för dagen säljer massmedia. ”Är inte dessa ivriga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ’content’?” skriver Johannes Nilsson på sin blogg.

När vi använder facebook och twitter blir vi inte bara gratis arbetskraft för facebook och twitter. Vi arbetar gratis även för traditionella tidningsbolag och tv-bolag. Dessas profit är beroende av att vi dansar kring det som för tillfället görs till nyheter.

Hur dras mode in i samtidsslaveri? Finns det verktyg inom mode att ta sig ur tvånget att ständigt producera senaste nytt? Och som en tid senare ska avfärdas som omodernt?

Otto: Mode är per definition en form av samtidsslaveri eftersom man som konsument följer sin åtrå efter det nya, det hetaste, det samtida. Samtidsslaveriet inom mode är ett sätt att ständigt vara uppdaterad, att vara på väg någonstans, att lova eller locka med något av sig själv. Men det finns ingen slavägare, ingen synlig piska. Men ändå kan vi känna rappen från andra genom skiftningar i uppmärksamhet, småkommentarer och utfrysning, att inte bli sedd eller tagen på allvar.

(..............)

   Första steget för att hantera samtidsslaveri måste vara att vi uppmärksammar och plockar itu de mekanismer och kraftspel som driver denna typ av värden och system. Henry Giroux perspektiv för "kritisk pedagogik" skulle kunna vara en ingång, då den uppmärksammar och ifrågasätter de krafter och sociala relationer där kunskap, värden, färdigheter, identitet och auktoritet uppkommer. För Giroux saknar utbildning idag värden som socialt ansvarstagande, medlidande och solidaritet och istället har skola och universitet blivit en plats där individer skapas, besatta av en självbild som fri och autonom konsument, utan några tvång, åtaganden eller skyldigheter än lojaliteten till vårt engagemang i marknaden. Detta med avsikt att legitimera social-darwinistisk och marknadsanpassad konkurrens utan att se några sociala konsekvenser. Är man inte på topp får man skylla sig själv.

För Giroux gäller det att skapa en kritisk pedagogik som inte bara uppmärksammar och kritiserar detta, utan som även kan skapa hopp och nya möjligheter.

   Så för att bemöta samtidsslaveriet måste vi inte bara stanna upp och tänka efter, utan vi måste också skapa ett språk, perspektiv och färdigheter som får oss att se de sociala konsekvenserna kring det vi gör och hjälper oss gripa in i dem. Vi måste lära oss odla andra värden än marknadens. Som Oscar Wilde sa, “we know the price of everything, but the value of nothing”.

Hur tar sig samtidsslaveri uttryck inom motståndskulturer?

Vad är slaveri?

Per: Ibland uppstår självbilden i radikala aktionsgrupper att där finns det minsann inget tvång. Detta kamouflerar hur deltagarna gör sig till varandras slavdrivare.

Slaveri är arbete som utförs av tvång snarare än av avtalad överenskommelse När det gäller samtidsslaveri är det lätt att tro att det är massmedia som håller i piskan. Men även massmedier dras in i samtidsslaveri.

Piskan genereras av att flera samtids-ordningar hamnar i resonans. De förstärker ömsesidigt varandra så mycket att organisationer och medlemmar känner sig tvungna att förhålla sig till samtiden. Det finns flera metoder för att skapa ett slaveri under samtiden:

• Vilja att hålla sig kvar i gemenskapen, i samtalet. Inte ta risken att hamna utanför.
• Rädsla hos organisationer och enskilda att uppfattas som förlegade, ute, omoderna, inaktuella, att de fastnat i gårdagens fråga eller gårdagens rörelser.
• Ömsesidig bekräftelse av vad som gäller. Aktivister bekräftar och peppar varandra när någon lyfter fram det aktuella. Förluster av denna bekräftelse skapar tomhet.
• Ointresserat ignorerande av dem som inte pratar om det aktuella. Att inte hänga med får dubbel betydelse: inte hänga med oss och inte hänga med i vad som gäller. Tystnaden är sällan illvillig bland aktivister men den blir outhärdlig för den som ignoreras.
• Tvångsmässigt beroende av att dela det som för tillfället är aktuellt i sociala medier. Samtidsslaveri-missbrukare tenderar att generera en samtids-trötthet eller alternativt ett medberoende hos vänner. Dela-med-sig-beroende råkar ut för att vänner och bekanta drar sig undan för att slippa “information overload”.

Samtidsslaveriet har blivit så mäktigt att många folkrörelser och motståndsgrupper behöver bygga upp ett effektivt immunförsvar.

En svårighet är att en organisation som lyckats bygga upp ett riktigt bra immunförsvar mot nyhetsflödet blir attraktiv, den attraherar nya medlemmar. Dessa kan mycket väl vara fast i samtidsslaveri. I så fall angrips organisationen av sina egna medlemmar. Bara i extremfall är lösningen att utesluta dessa. En bättre lösning är att bygga immunförsvaret så organisationen skyddas även mot angrepp från sina egna medlemmar. Här är några metoder som genom att koppla sig till varandra kan bilda ett immunförsvar mot samtidsslaveri.

• Behålla fokus på långsiktig samhällsförändring.
• Undvika "aktivism" i betydelsen vara aktiv i lite av varje som just nu drar i en.
• Undvika individuella och tillfälliga lösningar. Fokusera på att bygga upp ordningar, metoder, institutioner och organisationer som på lång sikt kan tränga undan gamla.
• Låta sig vara ute. Undvika att vara inne.
• Ignorera ”aktuella” frågor.
• Undvik att själv bli nyhet. Ifall “engagemanget” plötsligt blir nyhet i medier, undvik att sugas med. Grupper vars envetna engagemang “äntligen” hamnar i massmedia sugs lätt med. Äntligen! En tid senare förlorar gruppen kraft och envetet engagemang som under lång tid byggts upp. Att bli inne kan knäcka även väl organiserade organisationer.
• Och använd inte aktioner, demonstrationer, kampanjer och civil olydnad för att göra sig till nyhet.
• Sök inte uppmärksamhet för organisationen. Bli inte en vara. Motstå begäret att säga något bara för att höras. Våga hålla käft.
• Distraheras inte av sensationella dumheter, politiker, skandaler, pinsamheter, knäppskallar, högerextremister eller hatare som för tillfället tar uppmärksamhet.
• Förlöjliga och håna inte dem som säger dumheter. Hån fetischeras. Hat suger kraft när folk tjafsar emot. Ge inte det negativa mer energi och uppmärksamhet.
• Förvandla inte aktivismen till en nyhetsbyrå. Sprid inte vidare nyheter. ”Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra, är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå.”
• Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring frågor. Bygg gemenskaper där tänkande, diskussion, uppfinnande och genomförande kan ske befriat från massmediernas dagordning.

Aktuella politiska frågor och kampanjer drar till sig kraft som hindrar politisk förändring. Administration och byråkrati kan vi använda effektivt för dagsaktuella problem.

Politik är att tillsammans bygga nya ordningar. Det handlar mycket om att finslipa och justera för att få det att fungera. Politik måste därför ta sig ur samtiden för att bli politisk. Att bli politisk är att låta tiden vara ur led.

Referens

• Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.
• Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
• På Rasmus Fleischers blogg skrev “Victor” en manual för att ta sig ur samtidsslaveriet. Jag utgår här från den och lägger till en del. Kommentar av Victor, 26 september 2012, på Rasmus Fleischers blogg: http://copyriot.se/2012/09/25/nar-jag-begrater-bloggen-och-betvivlar-mikrobloggen/

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Finns det upprepningar eller krångliga formuleringar?