Satyagraha - brottas med sanningen

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare:  Svåra frågor nödvändiga samtal.

Lektörerna tyckte det var svårt att begripa vad som menas med sanning i förra versionen. Ge gärna förslag på finslipning.

I filosofin från Gandhi förstås ickevåld som ingripande. Ickevåld är att bryta passivitet inför våld och förtryck och att istället ingripa (Herngren, 1999, 2016.)

Gandhi använde satyagraha som synonym till ickevåld. Satya som betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande. Därmed använder Gandhi sanning med en annorlunda betydelse än överensstämmelse eller representation av verkligheten som varit vanlig sedan Aristoteles. Hos Gandhi blir sanning inte heller en subjektiv uppfattning som i individualism och relativism.

Med agraha menas att hålla fast eller gripa tag. Gandhi använder agraha även som synonym för kraft. Idag tolkas ofta satyagraha som sannings-kraft (Gandhi, 1985, s 38). Men snarare än att betona kraft så är gripa tag en mer rättvisande beskrivning för hur sanningen blir både medel och mål inom ickevåld. I judisk, kristen och islamisk filosofi finns tanken att sanningen brottas med oss och att vi brottas med sanningen (1 Mosebok 32:24-31). Satyagraha kan på liknande sätt förstås som att sanningen griper tag i oss och att vi griper tag i sanningen. Sanningen blir både något som är i konflikt med oss och som vi kan greppa och följa med. Satyagraha är att brottas med sanningen.

Satyagraha lägger sig här nära den franske filosofen Gilles Deleuzes betoning av sanning som angelägna frågor. Sanning är att ägna sig åt sanna problem. Sanning är det som är viktigt att kämpa med. Sanningen blir därmed verb, något som görs, snarare än enbart rätt svar. (Deleuze, 1987, 2003.) 

Att betona sanning som konflikt och handling snarare än som påstående eller föreställning om verkligheten stämmer med Gandhis förståelse av ickevåld som experiment med sanningen. Ickevåld blir att handgripligen använda och förverkliga sanningen. Det innebär inte att ickevåld har rätt eller har sanningen. Precis som Deleuze visar ickevåld hur försöket och misslyckandet hör ihop.

Agraha i satyagraha betyder att gripa. Ickevåld griper in i våld och förtryck. Det handlar alltså inte om att bygga fridsamma öar vid sidan av våldet. Ickevåld går in i våld och tar plats. I svenskan finns inget begrepp som betyder både tränga undan och ersätta så som engelskans displace. Civil olydnad går in och tar plats mitt i förtrycket. Samtidigt försöker det ersätta våldet med konstruktivt samhällsbygge. På så sätt avser ickevåld att bit för bit tränga undan förtryck (Herngren, 2016).

Per Herngren
27 maj 2020, version 0.4

Målet är lika med medlet i civil olydnad

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Civil olydnad startar med målet istället för att skjuta det på framtiden. Detta låter antagligen obegripligt i politiska organisationer: Va! Det är väl klart att medlet kommer före målet!

Inom ickevåld kollapsar dock klyftan mellan mål och medel och de bildar istället en enhet:

But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end. (Gandhi, 1999.)

Ett sätt att uttrycka detta är att ickevåld gör målet till startpunkt. Jämlikhet, omsorg och rättvisa görs till medel för förändring. Målet skjuts inte på framtiden. Detta bryter med föreställningar både inom vänster och höger om hur samhällsförändring eller revolution ska ske senare, någon gång i framtiden.

Gandhi praktiserade civil olydnad som ett sätt att experimentera med verkliga lösningar. Deltagarna intervenerade i en kolonial institution och prövade ickekoloniala lösningar. För det blev de fängslade.

Gandhi spann garn till kläder vilket var olagligt. Det bröt mot det brittiska kolonialväldets monopol på viss klädtillverkning. Målet att avskaffa det brittiska monopolet uppnåddes varje gång indier själva tillverkade dessa kläder.

Medborgarrättsrörelsen, Rosa Parks och Martin Luther King bröt på motsvarande sätt apartheid och praktiserade jämlikhet. Rosa Parks bröt apartheid genom att sätta sig på en bussplats avsedd för vita. Apartheid avskaffades på den sittplatsen – tills sydstatspolisen grep henne.

Inspirerade av Rosa Parks och Mohandas Gandhi satte sig fyra svarta från North Carolina 1 februari 1960 på segregerade platser i Woolworths lunchrestaurang. De blev kända som Greensboro Four och hade planerat sin innovativa civila olydnad under två månader. Den fick namnet sit-in och spred sig till 55 städer innan slutet på mars. Apartheid avskaffades några sittplatser i taget. Under våren fängslades hundratals för sit-ins. (Chafe, 1981.)

Civil olydnad fungerar som en inbjudan att delta i befrielsen snarare än påverkan på makthavare att lösa problemen åt oss. Ickevåld tränar och experimenterar med att leva det liv och de samhällen som önskas. Detta kallade Gandhi för ”experiment med sanningen” och ”det konstruktiva programmet” (Gandhi, 1999).

Under sjuttiotalet började feminism och ickevåld tillsammans utveckla olika demokratiska verktyg för jämlikare och effektivare mötestekniker. Feminister hade kritiserat hur härskartekniker och odemokratiska mötesformer användes även inom ickevåldsrörelsen. De nya avancerade metoderna skulle göra jämlikhet och demokrati till både mål och medel inom ickevåldsgrupperna.

Performativ

I feministisk teori och queerteori används begreppet performativ för handlingar där mål och medel blir ett. Performativ är handlingar som förverkligar målet i och med att handlingen genomförs. Varje performativ handling uppnår sitt mål eller så har den misslyckats (Butler, 1997, 2009; Barad, 2007; Ahmed, 2004).

Precis som ickevåld avviker performativa handlingar från instrumentell politik där mål och medel separeras – där målet skjuts på framtiden.

Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ både i sin analys av motstånd och hur makt, ras och kön skapas. Även etablerad makt agerar alltså ofta performativt. Butler tar upp exemplet när en läkare kryssar i vilket kön bebisen har, då fastställs samtidigt det juridiska könet hos individen. På mina föreläsningar tar jag ibland upp rasistiska uttalanden. När de uttalas har rasism uppnåtts. Rasism kommer inte senare.

Möjligen är det så att dominerande maktordningar är mer vana vid att använda performativa handlingar än de aktivister som vill skapa jämlikhet och rättvisa. Performativa handlingar är ovant inom aktivism, därför uppfattas gärna ickevåldets och queerfeminismens performativ som främmande.

Hur skulle performativ fungera i praktiken? Ett sätt är möjligen att vi föreställer oss att samhällsförändring är ett myller av händelser och handlingar snarare än att det kommer från de stora Ledarna eller från Modellen eller från Revolutionen. Samhällsförändring blir i den performativa traditionen uppfinnande, imiterande, tränande och intervenerande. Politisk förändring sprider sig i oväntade riktningar snarare än att den bara kommer uppifrån från ledare eller bara nerifrån från gräsrötter. (Tarde, 1903; Herngren, 2016.)

Per Herngren
16 april 2020, version 0.3 

Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism. Borderlands e-journal, 3 (2).
Barad, K. (2007). Meeting the universe halfway: Quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Durham, N.C: Duke University Press.
Butler, J. (1997). Excitable Speech: A Politics of the Performative. New York, NY: Routledge.
Butler, J. (2006). Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York, NY: Routledge. (Original publicerad 1990).
Butler, J. (2009). Krigets ramar – När är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft förlag.
Chafe, W. H. (1981). Civilities and Civil Rights: Greensboro, North Carolina, and the Black Struggle for Freedom. New York: Oxford University Press.
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi.
(Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
Tarde, G. (1903). The laws of imitation. New York: Henry Holt and Company. Från facsimile 2007 by Books on Demand UMI. (Original publicerade texter 1882-1888).
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

Intro till civil olydnad - poddavsnitt

Föreläsningen hölls 25 februari 2020 på Göteborgs Universitet. Detta är introt på en föreläsning om Samhällsförändring och ickevåld som poesi. Efter detta hölls några exempel på ickevåldsträning som laddas upp som egna avsnitt på podden.

PODD-AVSNITTETS INNEHÅLL

Plogbillsaktioner

Gandhi och målet är medlet, saltmarschen

Rosa Parks och sit-in.

Civil olydnad är inte protest

Thoreau

Makthavare-ateism

Makt är lydnad

Civil olydnad tränger undan och ersätter



Boka kurs eller föreläsning:

https://ickevald.net/perherngren/bokakurs

Civil olydnad lämnar protesten - likhet med queerfeminism

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

När jag föreläser om hur civil olydnad överger protest och nej-sägande ser jag hur en del åhörare skeptiskt skakar på huvudet. Men i slutet av samtalet är det vanligen detta som skapar störst entusiasm. Många av de jag möter är trötta på att säga nej och vara emot.

Henry David Thoreau påstår i sitt traktat från 1849 att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

De som, medan de protesterar mot regeringens handlingar, ändå lyder är onekligen dess mest samvetsgranna stöttepelare och ofta det allvarligaste hindret för förändring. (Thoreau, 1995, s 14.)

Med utgångspunkt i att lydnaden är det stora problemet uppfinner Thoreau en civil olydnad som överger protestens logik: vara emot, säga nej, uttrycka missnöje, vädja till regeringar.

Mohandas Gandhi avslöjar att han ständigt bar med sig Thoreaus traktat om civil olydnad. Inspirerad av Thoreau bryter sig även Gandhis ickevåld bort från demonstrationer och protester:

There is no doubt whatsoever that the deliverance of sixty million human beings from age-long suppression will not be brought about by mere showy demonstrations. There has to be solid and constructive programme (Gandhi, 1999, vol 57, original 1932).

Här upptäcker man att Gandhi inte enbart kritiserar lagliga demonstrationer utan även ensidig olydnad. Civil olydnad får inte fastna i ren olydnad. Det behöver bli del av vad Gandhi kallar det konstruktiva programmet. Civil olydnad blir på så sätt att skapa och bygga samhällen snarare än att protestera och säga nej.

För att begripa Thoreau och Gandhi får vi ta hjälp av filosofer och forskare. På artonhundratalet är Friedrich Nietzsche den filosof som främst kritiserar protest och negativitet. Det gäller, enligt honom” att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd” (Nietzsche, 1994, s 154).

Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas. Nej-sägandet vänder sig mer mot sin egen förmåga än mot det den protesterar emot. Ifall Nietzsche har rätt skulle protest alltså skapa oförmåga snarare än politisk förändring.

Hundra år senare kritiserar den franske filosofen Gilles Deleuze protesten. Nej-sägandet ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta nej-sägandet. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa. (Deleuze, 2003, s 282.)

Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja” (Deleuze, 2003, s 283).

Viktigt att påpeka är att Nietzsche och Deleuze talar om det kreativa skapandet inte om positivt tänkande. Både negativt och positivt tänkande lockar oss bort från förverkligandet. De menar att negativt och positivt tänkande fungerar som flykt från det praktiska skapandet.

Queer och feminism möter ickevåld

Även om protesterandet dominerar aktivism i nord har delar av queer och feminism lagt sig nära ickevåldets praktik. Sara Ahmed som forskar kring queerfeminism och rasifiering ger en skarp kritik mot övertron på nej-sägande, vara emot och bli anti.

What we might remember is that to be against something is precisely not to be in a position of transcendence: to be against something is, after all, to be in an intimate relation with that which one is against. (Ahmed, 2004.)

Att vända sig mot är att uppmärksamma. Vilket innebär att anti-aktivism är med och återupplivar det den vänder sig mot, enligt Ahmed. Att vara ”anti” innebär inte att vi överskrider det vi är anti. Genom att stå emot något blir anti snarare en stötta, ett stöd till det den står mot.

Att vara emot är att rikta sig mot. Protesten producerar en riktning in mot ett center. Därmed komponerar protesten en huvudperson, den egentliga aktören, den som agerar, den som borde agera annorlunda.

Genom att vända sig mot ett centrum vänder protesten ryggen mot andra aktörer. Protesten skapar en huvudaktör och avsätter därmed andra aktörer.

När anti-något vänder sig mot något inleder protesten därmed en intim relation till sin motståndare, enligt Sara Ahmed. Protesten gör på så sätt sig beroende av det den vänder sig mot. Den utvinner kraft från sin motpart. Makt och förtryck blir protestens kraftkälla.

Ifall protesten försöker vända sig i andra riktningar än mot härskarna uppstår en abstinens, och den dras tillbaka mot sina antagonister, mot dem som ger protesten kraft.

The messy work of ‘againstness’ might even help remind us that the work of critique does not mean the transcendence of the object of our critique; indeed, critique might even be dependent on non-transcendence. (Ahmed, 2004.)

I dialog och samverkan med queerfeminism bygger ickevåld de ordningar och samhällen man vill leva på ett sådant sätt att det samtidigt ska tränga undan och ersätta förtryckande ordningar (Herngren 2016).

Per Herngren
8 april 2020, version 0.1

Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism. Borderlands e-journal, 3 (2).
Deleuze, G. Guattari, F. (1987). A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Deleuze, G. (1994). Difference and repetition. New York, NY: Columbia University Press, The Athlone Press.
Deleuze, G. (2003). Nietzsche och filosofin. Göteborg: Daidalos.  
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
Nietzsche, F. (1994). Om moralens härstamning. Stockholm: Prisma Magnum. (Original publicerad 1887).
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

Lydnad större problem än regeringar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Det är inte främst regeringen som är problemet, hävdar Henry David Thoreau. Problemet är snarare när medborgare lyder och samarbetar med våld och förtryck. Utan lydnad skapar sig det destruktiva inget utrymme.

Orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de som trots att de protesterar mot regeringen ”skänker den sin lydnad” (Thoreau, 1977, s 14, original 1849).

Även Gandhi visar hur makt och överhet skapas genom lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem” (Gandhi, 1985, s 18).

Eftersom Thoreau och Gandhi hävdar att problemen kring våld och förtryck beror på lydnad pekar de ut civil olydnad som avgörande medel för politisk förändring.

Thoreau och senare Gandhi vänder alltså upp och ner på den vanliga föreställningen om att makt kommer uppifrån, från makthavare som skulle äga någon sorts mäktig kraft. Inom ickevåld förstås makt istället som samarbete och lydnad (Herngren, 1990, 1999, 2016; Sharp, 1980).

Ifall det här stämmer, om makt är lika med lydnad, skulle nästan all kamp, om den så bekämpar mobbning, härskartekniker, sexism, rasism, nationalism eller krig, till stor del handla om att bryta åskådarnas och de passivas lydnad. Ickevåld bjuder in passiva till att bli ingripare.

Det här sättet att tänka blir märkligt i en tid som är fixerad vid ledare. Ledardiskursen lägger sitt hopp till ledare. Och ifall något är fel skylls det på ledare. Ickevåld ignorerar snarare mäktiga ledare. Civil olydnad griper istället direkt in i förtryckande system och strukturer.

Civil olydnad bryter rädslan för straff

I och med att makt uppfattas som lydnad får straffet en speciell roll inom ickevåld. I sitt klassiska traktat Om civilt motstånd från 1849 hävdar Thoreau att straffet är avgörande både för dominerande makt och för att göra motstånd.

Straff är det som ytterst skapar lydnad. ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset” (Thoreau, 1995, s 18, original 1849).

Genom att ta konsekvenserna av olyd­na­den utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. De som fängslas visar att ett hinder för rättvisa – rädslan för straff och andra personliga konsekvenser – går att övervinna. De visar att det är möjligt att riva rädslans fängelse.

Gandhis erfarenhet är att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete ute i friheten: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined” (Gandhi, vol 51, 1999, original 1931).

Fängelser får funktionen att producera lydnad mer än att straffa de olydiga. De håller lydiga fängslade i lydnaden. Här ligger ickevåld nära Michel Foucaults analys av fängelset som producent av lydnad och disciplin snarare än som straff (Foucault, 2004; Herngren, 1990).

När destruktiv makt och lag saknar medborgares stöd blir hotet om straff ett medel för att få den som engagerar sig att ändå förbli lydig. Fängelsemurar blir på så sätt vrängda ut och in. De främsta fångarna blir de som fångas i lydnad trots att de protesterar mot ordningen. Andra murar som fångar oss i lydnad kan vara rädsla för hot och våld, uppsägning och utfrysning.

Civil olydnad i traditionen från Thoreau och Gandhi får funktionen att riva de murar som håller den politiskt engagerade medborgaren fängslad. Civil olydnad blir en kamp mot rädslan för sårbarhet och påföljder snarare än kamp mot härskare och ledare.

Gandhi förvandlar fängelserna till en plats för glädje och motstånd. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det ger till och med utrymme för kreativitet: ”disobeying is a duty and imprisonment for disobeyance not a task but a matter of joy.” (Gandhi, 1999 volume 41, original 1928.)

Själv har jag suttit i fängelse i USA och Europa för civil olydnad. Min erfarenhet är att det blir fel att skönmåla fångenskapen. Även om jag klarade mig bra mötte jag många som for illa. Jag läser inte Gandhi som att han glorifierar fångenskapen utan istället poängterar att vi behöver leva befrielse mitt i förtryckande institutioner.

Genom att Gandhi gjorde fängelserna till hem för motstånd rev han murarna. Han bröt dess funktion att hålla honom lydig och instängd i en kolonial ordning.

Per Herngren

2020, version 0.3

Referens

Foucault, M. (2004). Övervakning och straff : fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag, A-Z förlag.

Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.Hebert, N. Jacobsson, K. (1999). Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27, Statens Offentliga Utredningar 1999:101. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
King, M. L. (1964). Letter from Birmingham Jail. Why We Can’t Wait. New York, NY: New American Library. Översättning av citat Per Herngren.
Skolverket. (2011). Läroplan för gymnasieskolan 2011. Stockholm: Skolverket.
McAllister, P. (1982). Reweaving the Web of Life. Philadelphia: New Society Publishers.
Pejcic, M. Rutgersson, T. (2015). Vi har pratat med Per Herngren. Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande. Stockholm: Trinambai.
Rawls, J. (1971). A theory of justice. Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press.
Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sar­gent Publishers. (Original publicerad 1973).
Sharp, G. (2009). Self-Liberation A Guide to Strategic Planning for Action to End a Dictatorship or Other Oppression. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Sharp, G. (2010). From Dictatorship to Democracy A Conceptual Framework for Liberation. East Boston: The Albert Einstein Institution. (Original publicerad 1993).
Sharp, G. (2013). How Nonviolent Struggle Works. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.