Civil olydnad och direkta aktioner - SOU 99:101
Kapitel ur Statens Offentliga Utredningar 99:101, s 24-31, skrivet av Niels Hebert och Kerstin Jacobsson.
Civil olydnad och direkta aktioner
Trädkramande, djurrättsaktivism och flyktinggömmande är former av kollektivt handlande i vår samtid. En viktig handlingsform för alla dessa är den civila olydnaden. Vad civil olydnad är och hur denna kan rättfärdigas är omdiskuterat inom
politisk filosofi.17 Vi har inte det filosofiska syftet att klargöra
vad begreppet civil olydnad rymmer eller att besvara frågan om
och hur civil olydnad kan rättfärdigas. För översiktens skull
refererar vi ändå kort den filosofiska diskussionen. Men vårt
syfte är fortsatt primärt att förstå de nya rörelserna och deras
handlingsformer i ett samhällsperspektiv.
Det råder någorlunda enighet i litteraturen om att civil olydnad förutsätter lagbrott.18 Ett annat krav är att handlingen ska vara politisk i meningen att den ska rikta sig till individer i egenskap av medborgare, inte privatpersoner. Handlingen ska alltså utföras i en fråga som är en kollektiv angelägenhet; anspråken är därmed att det man vill uppnå med handingen ska vara relevant för andra än en själv.19 Man vill med handlingen påverka samhället.
Vad krävs ytterligare för att vi ska kalla en handling civil olydnad? Martin Luther Kings grundhållning kan sägas vara klassisk: ”Den som bryter mot en orättfärdig lag måste göra det öppet, kärleksfullt och med beredvillighet att acceptera straffet“ (1991: 74). King menar att en person som gör detta uttrycker högsta respekt för lagen. Öppenhet och beredskap att ta sitt straff kan sägas vara de två viktigaste kraven för att tala om civil olydnad.20
King ställer för sin del även krav på icke-våld. Icke-våldsprincipen är något mer omstridd i litteraturen – liksom bland aktivister. Exempel på invändningar är att allt motstånd är i någon mening våldsamt och att man måste ta hänsyn till hur behärskat våldet är, samt att det kan ifrågasättas om motstånd utan våld alltid är tillräckligt effektivt i förhållande till det onda som våldet är ämnat att avhjälpa (Hanqvist 1993: 20).
Den vanligaste uppfattningen torde dock vara att civil olydnad bygger på icke-våld. En argumentationslinje för detta är etisk: människovärdet är okränkbart. En annan är praktisk: Om aktionerna ska kunna utgöra en moralisk utmaning måste ett förtroende byggas upp. Detta blir omöjligt om aktionsgruppen hotar med våld (Herngren 1990: 35). När Mia Thelander (1997) i en svensk studie av civil olydnad definierar detta som “en politisk handling som öppet och utan våld medvetet bryter mot lagen”, torde detta således fånga det konventionella sättet att se på saken (jfr t.ex. Rawls 1991, Bedau 1991).
Frågan om civil olydnad kan rättfärdigas är analytiskt en annan än den om vad civil olydnad är. När är civil olydnad berättigad? En kritiker av King frågar sig om man i Hitlers Tyskland verkligen skulle kunna gömma flyktingar öppet och med kärleksfull inställning till lagen. I stället bör man skilja mellan en rättvis regim med vissa orättvisa lagar och en fundamentalt orättvis och odemokratisk regim (Storing 1991:93-95).
Att skilja mellan demokratiska och odemokratiska länder i diskussionen om civil olydnad är ett krav som ibland hörs i debatten. Justitieminister Laila Freivalds har till exempel hävdat att civil olydnad bara är acceptabel i en icke-demokrati.21 Men detta är inte den vanliga ståndpunkten i den filosofiska diskussionen om civil olydnad. Enligt ett sätt att resonera anses civil olydnad i hög grad berättigad i en demokrati därför att den civilt olydige varken ifrågasätter lagstyret eller den demokratiska tillkomsten av lagar utan bara en enskild orättfärdig lag. Att vägra lyda en orättfärdig lag är istället att värna rättsstaten. Detta är till exempel Jürgen Habermas ståndpunkt. Att resonera som Laila Freivalds (enligt ovan) anser Habermas vara uttryck för en ”auktoritär legalism” (1985: 106).22 Rättsstaten kan inte reduceras till sina legala uttryck. Den vilar nämligen på principer som ligger till grund för den, och civil olydnad kan vara ett sätt att försvara dessa moraliska principer. Också John Rawls menar att den civila olydnaden stärker rättvisa institutioner, och att den därför är en moraliskt riktig väg att försvara en konstitutionell demokrati (Rawls 1973: 383). I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte (Herngren 1990: 30).
Civil olydnad bygger på tanken att det finns en högre rätt än lagen, och att en distinktion mellan legalitet och legitimitet görs. Lagen och moralen ses som två begreppsligt skilda normsystem. Att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer (Habermas 1985, 1992). Dan Hanqvist har formulerat det: “Skiljer man så på rättens och det politiska systemets legalitet (formella sida), å ena sidan, och deras legitimitet (moraliskt materiella sida), å den andra, kan man visa att den civila olydnaden, i händerna på ansvarsfulla medborgare, kan fungera som ett försvar för den legala ordningens legitimerande principer. Det är vidare genom att motsvara moralens legitima krav som rätten kan göra anspråk på medborgarnas frivilliga och moraliskt motiverade lojalitet“ (Hanqvist 1993: 17, även Habermas 1985). Att det finns en juridisk skyldighet att följa lagen är helt klart. Men den civilt olydige ser en moralisk skyldighet att bryta den, men bör – enligt den civila olydnadens princip – då också ta sin juridiskt sanktionerade påföljd.
John Rawls (1973) undersöker vilken plats civil olydnad har i en ”nästan rättvis” demokrati. I en fundamentalt orättvis stat menar han att olydnaden inte är svår att rättfärdiga. Den civilt olydiga handlingen vädjar till majoritetens känsla för rättvisa. Civil olydnad ger minoriteten en metod att få majoriteten att fundera över om en företeelse verkligen stämmer överens med deras uppfattning av rättvisa. Rawls menar också att civil olydnad bara bör användas när andra vägar prövats. Olydnaden får inte heller hota hela det konstitutionella systemet. Alltför många grupper kan därmed inte vara civilt olydiga samtidigt. Också Habermas ser den civila olydnaden som en minoritets vädjan till majoritetens rättskänsla och syftar till en omprövning av majoritetens beslut.
Dworkin (1985) företräder en liknande ståndpunkt när han hävdar att eftersom lagar vilar på principer måste de alltid tolkas. Denna tolkningsprocess har inte juristerna monopol på utan det är också medborgarnas uppgift att pröva om lagarna överensstämmer med moraliska principer. Den civila olydnaden fungerar som testfall där lagars tolkning och tillämpning testas.23
Civil olydnad adresseras primärt till den allmänna opinionen. Per Herngren, själv civilt olydig, skriver: ”Själva effektiviteten i civil olydnad ligger i om den fungerar som en moralisk utmaning även för andra” (Herngren: 1990: 31). Dynamiken i en civil olydnadsaktion är enligt Herngren samtalet, samtalet som förutsättningen för demokrati (1990: 17). Syftet är att öppna för dialog, en vädjan till majoriteten om omprövning av åsikterna i en fråga.24 Rättegången är i sig ett tillfälle för dialog med motparten. Civil olydnad sker – enligt den konventionella förståelsen – offentligt och deltagarna drar sig inte undan konsekvenserna. Flyktinggömmarna kan av naturliga skäl inte agera offentligt i sin roll som flyktinggömmare. Men de intervjuade uttrycker villigheten att står till svars, till exempel: “Om det jag håller på med är olagligt, så får de gärna sätta mig i fängelse“.
Demokratin är ett ständigt pågående projekt. Eftersom sociala rörelsers projekt består i försök att utvidga rättigheter och demokratisera institutioner blir också civil olydnad enligt Cohen och Arato (1992) en av deras viktigaste handlingsformer. Det civila samhällets aktörer – dit rörelserna räknas – har enligt dessa författare en viktig roll att spela i samhällens demokratiseringssträvanden. De bidrar, som nämnts, också till samhällens självreflexivitet, genom att initiera offentliga måldiskussioner och stimulera till omprövning av existerande praktiker i ljuset av ny kunskap och sociala förändringar (Melucci 1992, Thörn 1999). Det innebär också att civil olydnad framför allt bör förstås som en symbolisk handling syftande till detta.
En annan typisk handlingsform för de nya rörelsernas aktivister är direkta aktioner. En direkt aktion kan vara, men behöver inte vara, olaglig. Karakteristiskt för denna handlingsform är försöket att förverkliga sina mål direkt – målet blir medlet (Herngren 1990: 25, Melucci 1992), exempelvis att ockupera ett hus eller släppa ut minkar. I denna studie använder vi begreppet direkt aktion för att beteckna en handling som på detta sätt är omedelbar i sina konsekvenser och utförd i ett politiskt syfte. Som vi förstår en direkt aktion behöver den inte heller ansluta till den civila olydnadens krav på öppenhet och beredvillighet att ta sitt straff. Att släppa ut minkar utan att efteråt ge sig till känna är således ett exempel på en direkt aktion som strider mot den civila olydnadens principer.
Relevanta frågor för denna studie är: Vad ifrågasätter aktivisterna – lagstyret och det politiska systemet eller en enskild lag och kanske dess tillämpning? Är det politiken i stort eller ett visst sätt att fatta beslut? Hur resonerar aktivisterna om politik, lag och demokrati? Vad vill de med sina aktioner, såväl de aktivister som håller sig inom lagens ramar som de som begår lagbrott?
18 Civil betyder här medborgerlig. Men ordet får ibland innebörden icke-våldslig, snarast civiliserad. I Sverige har civil ibland konnotationer till icke-militär.
19 John Rawls menar t.ex. att det inte går att rättfärdiga civil olydnad med hänvisning till religiösa eller privata åsikter, utan man måste istället hänvisa till en allmänt accepterad förståelse av rättvisa (Rawls 1991: 105 f).
20 Henry David Thoreau är en klassiker inom litteraturen om civil olydnad (1991). Straffet är enligt honom lika viktigt som själva lagbrottet; straffet är grunden för civil olydnad (Herngren 1990: 15).
21 Nerikes Allehanda, 30 september 1998.
22 Däremot bör enligt Habermas (1985) den civila olydnaden inte legaliseras. Då skulle den förlora mycket av sin kraft. Den bör istället verka i gränslandet mellan legalitet och legitimitet.
23 Cohen och Arato menar för sin del att man bör skilja mellan när lagar bryts för att deras giltighet ska prövas inom ramen för konstitutionen och med fortsatt respekt för det konstitutionella systemet och när lagar bryts med hänvisning till en högre rätt eller moralisk princip, dvs. legitimiteten prövas (1992: 580).
24 Cohen och Arato talar om två typer av strategier: en strategi som just går ut på att övertyga majoriteten genom argument i förhoppning om att de ska ändra uppfattning. Den andra strategin går ut på att öka kostnaderna för att inte ändra policy i förhoppning om att det ska bli för kostsamt att fortsätta på den inslagna linjen. Övertygandestrategin är moraliskt sett bättre, menar de, men maktstrategin kan ibland krävas om den förda politiken är djupt orättfärdig (1992: 584). Se även Dworkin 1985: 109.
25 Jfr även Rawls: “A general disposition to engage in justified civil disobedience introduces stability into a well-ordered society, or one that is nearly just“ (1973: 383).
Det råder någorlunda enighet i litteraturen om att civil olydnad förutsätter lagbrott.18 Ett annat krav är att handlingen ska vara politisk i meningen att den ska rikta sig till individer i egenskap av medborgare, inte privatpersoner. Handlingen ska alltså utföras i en fråga som är en kollektiv angelägenhet; anspråken är därmed att det man vill uppnå med handingen ska vara relevant för andra än en själv.19 Man vill med handlingen påverka samhället.
Vad krävs ytterligare för att vi ska kalla en handling civil olydnad? Martin Luther Kings grundhållning kan sägas vara klassisk: ”Den som bryter mot en orättfärdig lag måste göra det öppet, kärleksfullt och med beredvillighet att acceptera straffet“ (1991: 74). King menar att en person som gör detta uttrycker högsta respekt för lagen. Öppenhet och beredskap att ta sitt straff kan sägas vara de två viktigaste kraven för att tala om civil olydnad.20
King ställer för sin del även krav på icke-våld. Icke-våldsprincipen är något mer omstridd i litteraturen – liksom bland aktivister. Exempel på invändningar är att allt motstånd är i någon mening våldsamt och att man måste ta hänsyn till hur behärskat våldet är, samt att det kan ifrågasättas om motstånd utan våld alltid är tillräckligt effektivt i förhållande till det onda som våldet är ämnat att avhjälpa (Hanqvist 1993: 20).
Den vanligaste uppfattningen torde dock vara att civil olydnad bygger på icke-våld. En argumentationslinje för detta är etisk: människovärdet är okränkbart. En annan är praktisk: Om aktionerna ska kunna utgöra en moralisk utmaning måste ett förtroende byggas upp. Detta blir omöjligt om aktionsgruppen hotar med våld (Herngren 1990: 35). När Mia Thelander (1997) i en svensk studie av civil olydnad definierar detta som “en politisk handling som öppet och utan våld medvetet bryter mot lagen”, torde detta således fånga det konventionella sättet att se på saken (jfr t.ex. Rawls 1991, Bedau 1991).
Frågan om civil olydnad kan rättfärdigas är analytiskt en annan än den om vad civil olydnad är. När är civil olydnad berättigad? En kritiker av King frågar sig om man i Hitlers Tyskland verkligen skulle kunna gömma flyktingar öppet och med kärleksfull inställning till lagen. I stället bör man skilja mellan en rättvis regim med vissa orättvisa lagar och en fundamentalt orättvis och odemokratisk regim (Storing 1991:93-95).
Att skilja mellan demokratiska och odemokratiska länder i diskussionen om civil olydnad är ett krav som ibland hörs i debatten. Justitieminister Laila Freivalds har till exempel hävdat att civil olydnad bara är acceptabel i en icke-demokrati.21 Men detta är inte den vanliga ståndpunkten i den filosofiska diskussionen om civil olydnad. Enligt ett sätt att resonera anses civil olydnad i hög grad berättigad i en demokrati därför att den civilt olydige varken ifrågasätter lagstyret eller den demokratiska tillkomsten av lagar utan bara en enskild orättfärdig lag. Att vägra lyda en orättfärdig lag är istället att värna rättsstaten. Detta är till exempel Jürgen Habermas ståndpunkt. Att resonera som Laila Freivalds (enligt ovan) anser Habermas vara uttryck för en ”auktoritär legalism” (1985: 106).22 Rättsstaten kan inte reduceras till sina legala uttryck. Den vilar nämligen på principer som ligger till grund för den, och civil olydnad kan vara ett sätt att försvara dessa moraliska principer. Också John Rawls menar att den civila olydnaden stärker rättvisa institutioner, och att den därför är en moraliskt riktig väg att försvara en konstitutionell demokrati (Rawls 1973: 383). I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte (Herngren 1990: 30).
Civil olydnad bygger på tanken att det finns en högre rätt än lagen, och att en distinktion mellan legalitet och legitimitet görs. Lagen och moralen ses som två begreppsligt skilda normsystem. Att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer (Habermas 1985, 1992). Dan Hanqvist har formulerat det: “Skiljer man så på rättens och det politiska systemets legalitet (formella sida), å ena sidan, och deras legitimitet (moraliskt materiella sida), å den andra, kan man visa att den civila olydnaden, i händerna på ansvarsfulla medborgare, kan fungera som ett försvar för den legala ordningens legitimerande principer. Det är vidare genom att motsvara moralens legitima krav som rätten kan göra anspråk på medborgarnas frivilliga och moraliskt motiverade lojalitet“ (Hanqvist 1993: 17, även Habermas 1985). Att det finns en juridisk skyldighet att följa lagen är helt klart. Men den civilt olydige ser en moralisk skyldighet att bryta den, men bör – enligt den civila olydnadens princip – då också ta sin juridiskt sanktionerade påföljd.
John Rawls (1973) undersöker vilken plats civil olydnad har i en ”nästan rättvis” demokrati. I en fundamentalt orättvis stat menar han att olydnaden inte är svår att rättfärdiga. Den civilt olydiga handlingen vädjar till majoritetens känsla för rättvisa. Civil olydnad ger minoriteten en metod att få majoriteten att fundera över om en företeelse verkligen stämmer överens med deras uppfattning av rättvisa. Rawls menar också att civil olydnad bara bör användas när andra vägar prövats. Olydnaden får inte heller hota hela det konstitutionella systemet. Alltför många grupper kan därmed inte vara civilt olydiga samtidigt. Också Habermas ser den civila olydnaden som en minoritets vädjan till majoritetens rättskänsla och syftar till en omprövning av majoritetens beslut.
Dworkin (1985) företräder en liknande ståndpunkt när han hävdar att eftersom lagar vilar på principer måste de alltid tolkas. Denna tolkningsprocess har inte juristerna monopol på utan det är också medborgarnas uppgift att pröva om lagarna överensstämmer med moraliska principer. Den civila olydnaden fungerar som testfall där lagars tolkning och tillämpning testas.23
Civil olydnad adresseras primärt till den allmänna opinionen. Per Herngren, själv civilt olydig, skriver: ”Själva effektiviteten i civil olydnad ligger i om den fungerar som en moralisk utmaning även för andra” (Herngren: 1990: 31). Dynamiken i en civil olydnadsaktion är enligt Herngren samtalet, samtalet som förutsättningen för demokrati (1990: 17). Syftet är att öppna för dialog, en vädjan till majoriteten om omprövning av åsikterna i en fråga.24 Rättegången är i sig ett tillfälle för dialog med motparten. Civil olydnad sker – enligt den konventionella förståelsen – offentligt och deltagarna drar sig inte undan konsekvenserna. Flyktinggömmarna kan av naturliga skäl inte agera offentligt i sin roll som flyktinggömmare. Men de intervjuade uttrycker villigheten att står till svars, till exempel: “Om det jag håller på med är olagligt, så får de gärna sätta mig i fängelse“.
”Civil olydnad förbättrar demokratin...”
Enligt ett sätt att se är den civila olydnaden ett sätt att vidareutveckla rätten i takt med förändrade förhållanden (Hanqvist 1993: 18, Habermas 1996: 384). Liberala teoretiker, som Rawls och Dworkin, tenderar att försvara civil olydnad med hänvisning till att den är ett försvar för individuella rättigheter mot övergrepp från det politiska/juridiska systemet. Andra, som Habermas, tenderar att betona den civila olydnadens försvar för den demokratiska viljebildningen. Cohen och Arato (1992) tar fasta på båda delarna: individuella rättigheter och demokratisk legitimitet är två moraliska principer som båda kan vara otillfredställande omsatta i praktiken också inom den demokratiska rättsstaten. Civil olydnad syftar enligt denna tolkning till att antingen utvidga rättigheter eller till att förbättra demokratin genom att öppna fler möjligheter för medborgarna att delta i politiken. Den initierar en samhällelig läroprocess som kan bidra till att den politiska kulturen utvecklas och institutioner förändras. Habermas skriver: Varje konstitutionell demokrati som är säker på sig själv betraktar civil olydnad som en normal – och nödvändig – komponent i sin politiska kultur (Habermas 1985: 99).25 Förståelsen för civil olydnad är enligt honom ett tecken på en mogen politisk kultur – samtidigt som det måste krävas av aktivisterna att de identifierar sig med de rättsstatliga principerna även om de bryter mot lagen.Demokratin är ett ständigt pågående projekt. Eftersom sociala rörelsers projekt består i försök att utvidga rättigheter och demokratisera institutioner blir också civil olydnad enligt Cohen och Arato (1992) en av deras viktigaste handlingsformer. Det civila samhällets aktörer – dit rörelserna räknas – har enligt dessa författare en viktig roll att spela i samhällens demokratiseringssträvanden. De bidrar, som nämnts, också till samhällens självreflexivitet, genom att initiera offentliga måldiskussioner och stimulera till omprövning av existerande praktiker i ljuset av ny kunskap och sociala förändringar (Melucci 1992, Thörn 1999). Det innebär också att civil olydnad framför allt bör förstås som en symbolisk handling syftande till detta.
En annan typisk handlingsform för de nya rörelsernas aktivister är direkta aktioner. En direkt aktion kan vara, men behöver inte vara, olaglig. Karakteristiskt för denna handlingsform är försöket att förverkliga sina mål direkt – målet blir medlet (Herngren 1990: 25, Melucci 1992), exempelvis att ockupera ett hus eller släppa ut minkar. I denna studie använder vi begreppet direkt aktion för att beteckna en handling som på detta sätt är omedelbar i sina konsekvenser och utförd i ett politiskt syfte. Som vi förstår en direkt aktion behöver den inte heller ansluta till den civila olydnadens krav på öppenhet och beredvillighet att ta sitt straff. Att släppa ut minkar utan att efteråt ge sig till känna är således ett exempel på en direkt aktion som strider mot den civila olydnadens principer.
Relevanta frågor för denna studie är: Vad ifrågasätter aktivisterna – lagstyret och det politiska systemet eller en enskild lag och kanske dess tillämpning? Är det politiken i stort eller ett visst sätt att fatta beslut? Hur resonerar aktivisterna om politik, lag och demokrati? Vad vill de med sina aktioner, såväl de aktivister som håller sig inom lagens ramar som de som begår lagbrott?
Fotnoter
17 T.ex. Harris 1989, Cohen 1971, Bedau 1991. För svenska diskussioner, se Hanqvist 1993, Helldén 1996, Thelander 1997.18 Civil betyder här medborgerlig. Men ordet får ibland innebörden icke-våldslig, snarast civiliserad. I Sverige har civil ibland konnotationer till icke-militär.
19 John Rawls menar t.ex. att det inte går att rättfärdiga civil olydnad med hänvisning till religiösa eller privata åsikter, utan man måste istället hänvisa till en allmänt accepterad förståelse av rättvisa (Rawls 1991: 105 f).
20 Henry David Thoreau är en klassiker inom litteraturen om civil olydnad (1991). Straffet är enligt honom lika viktigt som själva lagbrottet; straffet är grunden för civil olydnad (Herngren 1990: 15).
21 Nerikes Allehanda, 30 september 1998.
22 Däremot bör enligt Habermas (1985) den civila olydnaden inte legaliseras. Då skulle den förlora mycket av sin kraft. Den bör istället verka i gränslandet mellan legalitet och legitimitet.
23 Cohen och Arato menar för sin del att man bör skilja mellan när lagar bryts för att deras giltighet ska prövas inom ramen för konstitutionen och med fortsatt respekt för det konstitutionella systemet och när lagar bryts med hänvisning till en högre rätt eller moralisk princip, dvs. legitimiteten prövas (1992: 580).
24 Cohen och Arato talar om två typer av strategier: en strategi som just går ut på att övertyga majoriteten genom argument i förhoppning om att de ska ändra uppfattning. Den andra strategin går ut på att öka kostnaderna för att inte ändra policy i förhoppning om att det ska bli för kostsamt att fortsätta på den inslagna linjen. Övertygandestrategin är moraliskt sett bättre, menar de, men maktstrategin kan ibland krävas om den förda politiken är djupt orättfärdig (1992: 584). Se även Dworkin 1985: 109.
25 Jfr även Rawls: “A general disposition to engage in justified civil disobedience introduces stability into a well-ordered society, or one that is nearly just“ (1973: 383).
Inlägg
