03 november 2016

När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik

"Individ" och "aktör" kan användas för att kamouflera makt och blockera förändring av strukturer och ordningar. Här tar jag upp några makttekniker som kamoufleras som "empowerment". När individen ska göras till Aktören-i-Sitt-Liv individualiseras empowerment.

Aktör och empowerment är användbara begrepp för befrielse. Detta är inte en kritik mot empowerment utan mot föreställningen om aktören som ensamt ansvarig för sina handlingar och för sitt liv. Empowerment kan översättas till bemäktigande och till förmåga. Men genom att empowerment individualiseras produceras dess motsats: maktlöshet.

Ingen kan ensam vara aktör
Att pekas ut som Aktören-i-Sitt-Eget-Liv blir maktteknik som hindrar människor från att bli aktörer. Att bli aktör är inte att bli enastående, det är inte att stå ensam. Att bli aktör är att samarbeta. Bygga tillsammans. Skapa tillsammans.

När statliga organisationer, företag och folkrörelser lyfter fram individer som aktörer pekas de gärna ut som ansvariga för sin "egen" situation. Det är inte de som pekar som är ansvariga. Nej, den som pekas ut, den som är arbetslös, fattig, flykting behöver ta ansvar för sig själv. Den behöver lära sig ta makt över sitt eget liv.

Bruno Latours sociologi visar att det inte existerar handlingar med en enda, ensam aktör(1). Det är alltid mängder med aktörer kopplade till varje handling. Svärmar av handlingar gör nya handlingar möjliga. Aktör begrips hos Latour som någon eller något som bidrar till handlingen. Andra aktörer gör det alltså möjligt för oss att bli aktörer. Andras bidrag gör det möjligt för oss att också bidra. När vi agerar är vi alltid medaktörer. Att bli aktör är att bli koaktör.

Ifall en aktör aldrig är ensam aktör så är även ensamheten skapad av många aktörer. Tillsynes ensamma handlingar som promenader eller konstnärligt skapande görs möjliga genom delaktighet i gemenskaper, i gemenskaper som samarbetar.

Att ensam tvingas fly från krig eller att ensam bli hemlös är också producerat av ett myller av aktörer.

Gemenskaper producerar makt och förtryck. Men det är inte bara så att vi trycks ner av andra. Vi är också beroende av varandra. Av tjänster, förnödenheter, infrastrukturer, maktstrukturer och av andras solidaritet och omsorg. Och vi är beroende av att det har funnits gemenskaper långt före oss. Händelser, personer och organisationer som tillhör historien fortsätter att agera i våra liv.

Aktör som skuld och belastning

Att göra individen till Aktören-i-Sitt-Liv belastar människor med skuld och ensamhet. Livet blir tungt. Denna tyngd tränger bort möjligheten att tillsammans bli aktörer.

Att ensam bli aktör är inte möjligt. Här skapas en loop, en loop som får funktionen av motor. Omöjligheten i att leva som enskild skapar hopplöshet. Och hopplösheten blir aktör: hopplöshet skapar ännu mer hopplöshet.

Hopplöshet revolutionerar inga ordningar. Istället produceras en ordning som för över skulden för ordningens misslyckande på individen.

Detta är egentligen inget nytt. Gamla konservativa ideologier belastade gärna fattiga med ansvaret för sin egen fattigdom. Ett mer sofistikerat sätt att göra samma sak är när välvilliga ger individualiserad hjälp till fattiga. Ett extremt exempel är hur EU gav bidrag till coaching och personlig utveckling för romer som bor i Rumänien. Av de 32 miljarderna som hade anslagits gick inga bidrag till lokala romerska organisationer. Inget gick till jämlik, medskapande politik. Inget gick till att bryta rasistiska strukturer som producerar våld, apartheid och fattigdom(2).

Individualiserat bistånd kan få funktionen att skapa apartheid. Människor hålls isär (apart). De fattiga får hjälp att klara sig i sina områden. Så att de fattiga stannar därborta. Hos sig.

"Individualiserad hjälp" blir aktör i produktionen av fattiga områden. "Individualiserad hjälp" producerar i så fall områden där fattiga ska hålla sig. "Individualiserad hjälp" normaliserar apartheid. För folk bör hålla sig hemma. Hemma där de hör hemma.

Empowerment kan också användas för att ersätta faktisk demokrati och jämlik fördelning av makt med upplevelse. Med upplevelse av att ha makt. Med upplevelse av delaktighet. Detta kan skapa en form av vidskepelse. Skepelse är ett gammalt ord för skepnad. Vi ser något som inte finns där. Vi uppfattar att vi har makt där vi fråntas makten. Vi uppfattar delaktighet där det inte finns demokrati.

Prekär blir prekariat

Individualiserad hjälp kan också skapa en klass som belastas med bekymmer, ett prekariat. Prekariat kommer från prekär: besvärligheter, bekymmer, att vara utsatt.

Etymologiskt härrör prekär från latinets precarius: få genom böner. Att få böna och be. Att tvingas böna för att klara sig. Tvånget att böna blir aktör i skapandet av en bönande klass(3).

Prekär, liv i bekymmersamhet, kan begripas som handlingar och ordningar som gör människor ensamma:
  1. Att göras otillräcklig.
  2. Att inte tillräckligt många griper in för att bryta ensamheten.
  3. Att organisationer inte organiserar sig tillsammans med prekariat.
För de som lever i bekymmer (prekariatet) blir enskildheten, individualiseringen, ett straff. För några hundra år sen fanns det faktiskt straff som tog människor ur gemenskapen och gjorde dem till enskilda. Att bli tvungen att leva i enskildhet var på den tiden ett uttryckligt straff.

Befrielse från prekariat är ömsesidig hjälp. Inte hjälp till självhjälp.

Postpolitiska

Individen-Som-Aktören undviker att peka ut organisationer och gemensamma politiska beslut som lösningen. Det är upp till den enskilde att bli aktör, att ta ansvar för sitt liv. Detta tränger undan det politiska, och det etablerar därmed ett postpolitiskt tillstånd. Det gemensamma ska inte tas omhand av oss gemensamt.

Det entusiastiska individualiserandet av ansvar kommer ur välvilja, inte från vilja till våld och förtryck. Välviljan blir dock ironisk när individualiseringen predikas av de som bärs upp av sin delaktighet i medelklassen. När den predikas av de som bärs upp av vänner och familj, organisationer och företag med resurser som byggts upp av mängder med aktörer.

Att hjälpa människor att hjälpa sig själva hjälper dem att bli själva. Det tränger undan det politiska. Det postpolitiska producerar hjälplöshet som politiskt tillstånd.

Befrielse kräver att vi organiserar tillsammans. Lösningen är inte att bli själv. Här är några möjliga ansatser för att tränga undan individualiseringen:
  1. Att fattiga, förtryckta och vi med mer resurser organiserar oss tillsammans.
  2. Att vi med resurser solidariskt organiserar oss tillsammans med förtryckta, snarare än för dem.
  3. Att vi bygger befrielserörelser. Befrielserörelser som solidariskt lever i motstånd och revolution. Som experimenterar med, och bygger, ickevåldsliga revolutioner som fördelar resurser och makt jämlikt.
Per Herngren
3 november 2016, version 0.1.1

Fotnötter

(1) Bruno Latour, Reassembling the Social: An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford: Oxford University Press, 2005.
(2) "Här fastnar EU:s miljarder till romerna", DN, 2014-03-30.
(3) Per Herngren, "Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV", perherngren.blogspot.com, 2011.


24 oktober 2016

Mansplaining, medelklassplaining, vitplaining, stockholmsplaining

Förklaringar blir makttekniker när de återskapar en grupp som mer upplyst och informerad än "de andra". Och när de samtidigt producerar de andra som mindre vetande.

Förklaringar producerar de underordnades underordning genom själva försöket att höja deras medvetande.

Mansplaining: Producera män som bättre vetande än kvinnor genom att förklara och upplysa kvinnor. (Från man+explain.)

Medelklassplaining: Producera medelklassen som mer upplyst än underordnade och överordnade klasser genom att ta på sig rollen att upplysa och medvetandegöra "dem".

Tekniken producerar mest makt när den utgår från välvilja, viljan att upplysa de oupplysta och fördomsfulla. Kultur används gärna för att återskapa medelklassen som mer upplyst.

Tekniken blir mindre effektiv när den används för att briljera eller trycka ner andra individer och grupper: Visste du inte det!

Vitplaining: Återskapa vita som mer upplysta än bruna genom att informera och upplysa dem om demokrati, rättigheter, vårt sätt, vår kultur, vårt språk.

Vitplaining kan också användas för att återskapa en kolonial relation: Vita behöver rädda bruna kvinnor från oupplysta bruna män. Vita måste rädda bruna homosexuella från oupplysta bruna män.

Stockholmsplaining: Producera ett centrum som "vet" genom att informera dem i periferin. Centrum behöver producera periferi för att kunna producera sig själv som centrum. Och periferin produceras som periferi genom att upplysas av "centrum".

Per Herngren
2016 10 24, version 0.1.1

12 oktober 2016

Filmen King of Prussia om första plogbillsaktionen



Den här filmen om rättegången för den första plogbillsaktionen 1980 är den film som inspirerat mig mest för mitt politiska engagemang.

Filmen bidrog till att jag 1984 avrustade en Pershing II kärnvapenraket tillsammans med Anne Montgomery från filmen och Pershing Plowshares. Vi fick åtta års fängelse men jag blev utvisad efter femton månader.

Per Herngren
12 oktober 2016

10 oktober 2016

"Förorten" ersätter utlänning/invandrare/inföding

Under historien har inföding, invandrare och andra ord använts för att producera vit, upplyst medelklass som behöver hjälpa de mindre upplysta, de som inte klarar sig utan den vita, västerländska medelklassen.

'Förorten' som rasifiering

De senaste åren har "förorten" lanserats som ett begrepp för att peka ut de oupplysta som behöver hjälp av 'upplyst', 'radikal' medelklass när det gäller feminism, hbtq, demokrati och rättigheter.

'Förorten' rasifierar grupper samtidigt som ordet kamouflerar rasifieringen med hjälp av ort. Som med det gamla begreppet u-land, utvecklingsland, används plats för att generalisera människor. Det blir svårare att genomskåda än ord som mer direkt buntar ihop en grupp: som exempelvis 'flyktingar' eller 'EU-immigranter'.

Homonationalism

Förorten-metoden för att återskapa (radikal) medelklass som upplyst och Dom som oupplysta ligger nära homonationalism som Jasbir Puar kritiserar i sin bok om homonationalism. Hbtq-rörelser pekar, enligt Puar, ibland ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, speciellt muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat.

Per Herngren
10 oktober 2016, version 0.1.1

Referens

Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007.

24 september 2016

Offergöra flyktingar: tycka synd om som rasifiering

Folk som flyr krig och lyckas ta sig genom tuffa svenska gränskontroller är väldigt olika. Att offergöra dem är en metod som rasifierar människorna som flyr. Dom görs lika varandra och därför annorlunda Oss.

I kommuner och i hjälporganisationer har offergörandet ökat det senaste åren. "Dom" pekas ut som hjälplösa som "Vi" behöver ta hand om.

Offergörandet är inte ett bejakande av att vissa människor på olika sätt varit eller kanske fortfarande är offer. Offergöra är att generalisera och göra dem annorlunda oss. Det är också en metod för att göra oss till de goda hjälparna. Vi har ordning. Och stackarna behöver vår hjälp.

Metoder för att offergöra flyktingar

  1. Speciella kunskaper. Peka ut flyktingar som en traumatisk grupp som behöver experthjälp. Vanliga medborgare utan rätt kunskaper ska hålla sig undan.
  2. Förstå dem. "Förstå" att flyktingarna har gått genom sådana hemska saker att de blir destruktiva för sig själva, för varandra och för "vårt samhälle".
  3. Utanför. Förutsätta att om myndigheter inte tar hand om dem kommer de att isolera sig. Inte förvänta sig att de vill samarbeta med "svenska" folkrörelser, arkitekter, byggare, ingenjörer och stadsplanerare.
  4. Vänta med att låta dem arbeta. Inte ge dem arbetstillstånd. De behöver tas om hand om, och bli "som svenskar", innan de får arbetstillstånd. De skulle inte klara att direkt börja jobba i "vårt samhälle".
  5. Låt dem inte bygga städer och bostäder. Inte ge dem bygglov och mark. Det är svenska myndigheter som ska ordna bostad åt dem. De ska inte ordna det tillsammans med varandra och andra. Ja, även om de samarbetar med svenskar ska de inte få bygga nya städer och byar. Visst, en stor del av Sverige har förvandlats till ödemark, men det kan inte Dom lösa. Det går inte för sig att folk som inte är Svenskar bygger nya städer. Inte här hos oss. Dom förstår ju inte våra byggregler.
  6. Låt dem inte bygga nya demokratier. De ska underordna sig våra etablerade företag och organisationer. De är ju inte härifrån så de kan inte klara av att organisera nya demokratiska samhällen.
Per Herngren
2016 09 24, version 0.1.1


Referens

Per Herngren, 'Förstå dom' som rasifiering, 2015.