Kommersialism, vinst och ägande förandligar

Kapitalism använder tre metoder för att förandliga våra relationer och vår gemensamma värld. Dessa är vinst, köpande och ägande.

Kommersialism producerar en andlig relation till kroppar och ting. Kommersialism ersätter värdet i att bruka med värdet i att köpa. Köpandet blir magiskt. Fetischistisk kraft utvinnas ur själva köpandet.

Ägande förandligar och splittrar det gemensamma. Ägande ställs över värdet av demokratier och samhällen. Ägande skapar en metafysisk relation till ting och platser. Precis som köpandet blir även ägandet magiskt. Fetischistisk kraft utvinnas ur ägande. Tinget är inte ett ting utan något att ha. Tron att rikedomar och ägande faktiskt existerar är vidskepelse. De existerar bara i vår underordning och vår lydnad till ägandets metafysik.

Vinst förandligar det gemensamma skapandet, så som arbete, ordnande, organiserande, träning, färdigheter och uppfinningar. Både arbetet och dess produkter blir varor. Ja, även själva säljandet blir en vara. Vårt beroende av varandra - människor, växter, djur och ting - förvandlas till mätbarhet. Vår beroende av samarbete förvandlas till vinst.

Kommersialism och ägande kallas ibland för materialism. Jane Bennett påpekar i sin bok om livlig materia att kommersialism inte alls är materialism utan snarare antimaterialism: “materialism, which requires buying ever-increasing numbers of products purchased in ever-shorter cycles, is antimateriality.” (Bennet, 2010, s 5)

Per Herngren

2014 04 13, version 0.1

Referens

Jane Bennett, Vibrant Matter A political ecology of things, Durham London: Duke University Press, 2010, p 5.

Krigets grammatik

Krig, stat och media utvecklar i sin kommunikation med varandra en krigets grammatik. Denna grammatik över- och underordnar människor. Den gör vissa sörjbara och den gör andra osörjbara.

Ickevåldsgrupper och fredsgrupper dras ibland oavsiktligt in i krigets grammatik. De producerar därmed legitimitet för ett krig de bekämpar.

Krigets grammatik

1. Båda parter är ett uttryck som osynliggör tusentals parter inblandade i ett krig: lokala sjukhus, folkrörelser, befrielsegrupper, dagis, fackförbund, pensionärer och besökande turister. Och runt om i världen är vapenföretag med sina fackförbund, banker och investerare inblandade i krig. Kyrkor och pensionsfonder investerar sina tillgångar i krig.
2. Fiende är ett ord som avpersonifierar de som dödas.
3. Fred firas i media när fienden krossats eller gett upp, inte när den egna sidan förlorat. Fred används inte heller av stat och media för att beteckna rättvis fördelning av makt och resurser. Fred används när ockupationen dominerar.
4. Collateral damage. "X bombade en Hamasledare. Elva civila som befann sig i samma byggnad strök med." Att barn, fäder och mormödrar bombas för att mörda en fiende kamoufleras. Collateral damage förvandlar krigets offer till ett olyckligt misstag.
5. Passiv form. Barn och gamla kan möjligen ha dödats av FNs eller Natos raket. FN och Nato dödar inte barn och gamla - inte i media. Passiv form kombineras med frånvarande subjekt, eller med vapnet som subjekt: "... av en israelisk missil".
6. Individualisering. "Nato redo krossa Milosevic." Olle Josephson, professor i nordiska språk, undersökte under några dagar Stockholmstidningar och fann att fiendestater gärna individualiserades. Han hittade Milosevicregimen men inget motsvarande namn på europeiska eller nordamerikanska länder. Han påpekar att det uppfattas mer korrekt att i media skriva "Hitler förlorade kriget mot de allierade" än "Tyskland förlorade kriget mot Churchill". De som dödas av "vår sida" kamoufleras i media genom ett individualiserat krig mot en ondskefull ikon.
7. Splittrad. Fiendestater fick många namn i stockholmstidningarna, enligt Josephson. Det är inte så ofta tidningarna skriver Sverigeregimen eller Reinfeldtregimen som synonym till Sverige. Beteckningen Sverige producerar en föreställning om enhet i och med att media undviker andra namn.
   
8. Anföringsverb. "Våra ledare" förklarar, understryker och berättar. Nysvenskar och bruna uppger, påstår, säger och erkänner. Fiender citerades inte i stockholmstidningarna. Jonsson tipsar om att uppmärksamma hur anföringsverbet används för att överordna och underordna människor, för att skapa förtroende och misstroende.
   
9. Krigets perspektiv. "Helikoptrar har lättare att träffa dagtid", skulle det kunna heta i media. Media säger inte: "Det är svårare för folk att undkomma helikoptrar dagtid."

Per Herngren
2014 04 10, version 0.1

Referens

Olle Josephson, Mitt i svenskan, Stockholm: CKM Förlag, 2014, s 83-84.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Queer bortom påverkans- och rättighetspolitik

Utdrag från en bok jag skriver med Otto von Busch.

Detta är en direkt fortsättning på texten Maktordningar som tar upp hacktivism,
och som undersöker maktordningar som ordnande, som verb snarare än substantiv.

Även queer ordnar. Queer ordnar på märkliga sätt. Queer ändrar en ordning så den blir underlig och märklig. Queer är att onormalisera. Göra det naturliga onaturligt. 
Detta blir ibland lite bakvänt för den rättighetspolitik som febrilt hävdar att queer eller homosexualitet är “normalt”. Den formen av rättighetspolitik försöker få ordning på den etablerade Ordningen. Den ordnar Ordningen så saker och ting ska få passa in.

Queer är mer innovativt. Queer etablerar något annat än det etablerade.

Queer är inte protest eller negation. Queer vänder sig inte mot hetero eller mot det normala. Queer vänder sig åt andra håll. Queer är faktiskt skapande. Det förverkligar saker som blir märkliga för andra ordningar. Det förverkligar det märkliga i andra ordningar.

Queer är affekt. Queer skapar något som attraherar snarare än påverkar. Queer drar istället för att styra och leda.

Queer har just därför en annan dynamik än påverkanspolitik.

Påverkanspolitik försöker påverka de som styr Ordningen. Föreställningen om politisk påverkan växte fram ur ett mekaniskt tänkesätt. Massan manifesterad i demonstrationer och namninsamlingar skulle mobilisera tillräcklig kraft för att påverka en opinion som ska påverka en regering som ska påverka våra samhällen.

På så sätt ställer sig påverkanspolitik skenbart bredvid det politiska. Påverkanspolitik vägrar regera. Den försöker istället sända över kraft utvunnen från massan in i det politiska.

Ickevåld, queer och hacktivism hjälper oss istället att bli politiska, att faktiskt börja bygga de samhällen vi vill leva.

Maktordningar

Utdrag från en bok jag skriver med Otto von Busch.
Skriv gärna en kommentar!

Ordningar behöver hela tiden ordnas. Ordningar måste därför alltid vara lokala. Väldigt lokala! Eller det är snarare så att de lokaliserar. De placerar och flyttar undan. Det vi uppfattar som stora maktordningar är egentligen enträget ordnande.

Maktordningar är som ordningen på bibliotek. Böcker sätts in i hyllor före och efter andra böcker. Många böcker hålls isär. De hör inte ihop. De ska inte sorteras ihop. De ska inte bestämma varandras placering, inte mer än att de ska hålla sig undan från varandra.

Böcker på bibliotek har sällan en fast plats, det är själva sorterandet som bestämmer platsen. Så en bok kan hoppa upp eller ner i hyllorna beroende på var andra böcker placeras.

I ett levande bibliotek blir det ett fasligt flyttande av böcker. Men så måste det vara, annars skulle ordningen snart kollapsa.

Så varje gång jag trycker in en bok på sin plats i bokhyllan åberopar jag en ordning. Ordningen finns där i handlingen. Det skulle inte gå att ordna om ordningen inte fick plats i handlandet, i sorterandet. För att en ordning ska fungera behöver den kunna bli mindre än handlingen.

Det där med att prata om patriarkatet eller kapitalismen som stora ordningar blir att dölja själva ordnandet. När vi uppfattar väldiga maktordningar är det snarare fantomer vi uppfattar.

Fantomer är konturer eller former av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det förstås som ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt och personer flyttas och ordnas så ofta att det uppfattas som en väldig koloss, vilken egentligen inte är där. Vi uppfattar en mäktig koloss som tycks omöjlig att förändra. Hmm, men det är ju själva förändrandet som är ordning.

Ickevåld och hacktivism

Ickevåld är ingripande i en ordning, eller i ett ordnande om vi ska vara precisa. Ickevåld är att ordna ett ordnande på andra sätt. Ickevåld är att etablera ny ordning. 

Ickevåldets ordnande börjar genast tränga undan andra ordningar. Vilket ofta lockar till sig en ordningsmakt som försöker ställa ordningen tillrätta igen. Det innebär dock att ordningsmakten försätter sig i underläge. Ordningsmakten gör sig till en proteströrelse, som protesterar och försöker hindra den nya ordningen. Ickevåld vänder på vilka som utför och vilka som protesterar. Vakter, polis och åklagare blir proteströrelser. De protesterar mot vad vi börjar etablera.

Det här sättet att förstå politik blir ännu tydligare i hacktivism. Hackare gör inte något vid sidan av en ordning. De hackar en etablerad ordning så den fungerar annorlunda, förhoppningsvis bättre. Andra hackare lär sig och uppfinner ännu bättre sätt att hacka ordningen. På så sätt smittar hacktivism av sig. Det är denna smitta som blir politisk förändring. 

Alla ordningar har från början hackat andra etablerade ordningar. För att själv kunna etablera sig. Det gäller även revolutioner. Ingen revolution skulle kunna bli revolution genom att att börja om från början.

Per Herngren

2014 03 20, version 0.1.1

'Nya sociala rörelser' maktteknik hos forskare? - intervju

Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentar!

Thor: Det sägs ibland att folkrörelserna måste närma sig nya sociala rörelser för att överleva. Att de gamla formerna är förlegade. Men du har skrivit om att demokratin kan vara hotad om folkrörelserna blir mer informella – och det kan också bli krångligare att vara aktiv. Kan du förklara detta lite mer?

Per: “Nya sociala rörelser” har av några sociala rörelseforskare definierats som de rörelser som ägnar sig åt identitetspolitik, och som är mer informella och platta än folkrörelser.

Istället för arbetsgrupper som träffas år ut och år in så anses nya sociala rörelser vara mer fokuserade på “events”, det vill säga enstaka aktioner, manifestationer eller publikdragande föredrag.

Nya sociala rörelser löper stor risk att ramla in i vad feministen Jo Freeman kallar strukturlöshetens tyranni.

Jag tycker egentligen det är synd att aktivister har tagit över begreppet “nya sociala rörelser” från forskarna. Det är som om forskarnas renodling av ett fenomen sätter igång och verkar på just det fenomenet. Sociala rörelseforskare har skapat ett ideal som många nu vill leva upp till.

De sociala rörelseforskarna producerade en uppdelning mellan gamla sociala rörelser och nya sociala rörelser. Deras uppdelning har splittrat olika grupper helt i onödan.

Queerfeminister som Judith Butler har kritiserat ett för stort fokus på identitet. Hon lyfter fram allianser med grupper som är olika oss, med de som tycker annorlunda än oss. Vi behöver mångfaldiga olikheter snarare än att producera identitet och likhet. 

Jag tror vi behöver hitta andra begrepp än forskarnas begrepp. Men även våra egna begrepp kan börja kontrollera oss. “Rörelsen” är egentligen ganska mystiskt. “Organisationer”, “grupper”, “aktioner” och “allianser” är mer konkreta begrepp än rörelse. Just därför är de möjligen mer användbara än att prata om rörelser – och de är absolut bättre än att skapa en klyfta mellan gamla och nya sociala rörelser.