Mannen som förklaring till kvinnan - heteromatris

Hetero bygger ordningar av motsatser: man-kvinna, regering-protest, våld-ickevåld, makt-motstånd.

Motsatser formar matriser, heteromatriser. Motsatsmatriser används för att förklara en saks egenskap genom skillnad. Ickevåld reduceras då till (utan)våld. Motstånd reduceras till att hindra makt. Civil olydnad reduceras till lagbrott och olydnad.

När något förklaras av skillnaden till sin motsats placeras motsatsen som dess centrum.

Kvinnan som motsatsen till mannen

Heteromatris förklarar gärna kvinnors egenskaper och handlingar som annorlunda mannen, eller i motsats till mannen. Mannen blir därmed centrum för kvinnans handlingar, som den kvinnan är annorlunda. Feminismen reduceras till en reaktion på mannens överordning och förtryck. Mannen sätts på så sätt i centrum även för feminismen. Lesbiskhet förklaras av manshat eller av att kvinnor fått dåliga erfarenheter av män. Lesbiskhet handlar egentligen om mannen.

Heteromatris förklarar något som

1. Begär till sin motsats 
2. Begär att bli sin motsats
3. Motvilja mot sin motsats 
4. Motstånd mot sin motsats

Exempelvisvis butch förklaras via heteromatris som en kvinnas begär att bli man. Att använda manliga attribut skulle alltså förklaras som vilja att bli man eller att bli som en man. Även om detta i några fall skulle stämma så är butch mycket annat, manliga attribut är mycket annat än män.

Drag och transvestiter förklaras genom heteromatris som ett begär att bli kvinna eller att bli som en kvinna. Utvecklandet av kvinnlighet och kvinnliga attribut skulle därmed bero på en kvinnlig brist, brist på kvinnlighet, och alltså inte på kreativitet med kvinnlighet. Skulle i så fall även kvinnors användning av kvinnliga attribut, smink och kläder, förklaras som avsaknad av kvinnlighet?

En del tidig radikalfeministisk kritik mot drag, transvestiter, transpersoner (maletofemale) och bögar som uttryck för kvinnohat fastnar i heteromatris. Judith Butler analyserar hur kvinnan i denna form av feminism görs till förklaringen, till det som förklarar drag och bög. För dessa radikalfeminister skulle drag och även bög egentligen handla om kvinnan.

Reaktiv

När något är fast i sin reaktion mot något annat blir det reaktivt. Det som blir reaktivt tenderar att se sig själv som motsatsen till vad det vänder sig mot. Därmed låter det reaktiva vad det vänder sig mot bestämma sina egenskaper. Heteromatriser gör systematiskt saker och ting till reaktiva motsatspar.

Men visst, mycket fastnar faktiskt i sin reaktiva reaktion, heteromatriser är inte alltid falska. Det tycks finnas starka begär att bli reaktiv. Och det finns starka begär att ställa sig mot varandra som motsatspar, att vara emot. 

Protester och nej-sägande fastnar gärna i heteromatris. Ickevåld, som hos Gandhi överskred och lämnade sin negation till våldet, pressas i västvärlden tillbaka in i en heteromatris. Ickevåld reduceras här gärna till våldets motsats, till snällhet eller till frånvaro-av-våld. Ickevåld som hos Gandhi handlade om ingripande i våld och upptrappning av motstånd förlorar därmed sin betydelse.

Många saker fastnar aldrig i heteromatriser eller reaktivitet. De prövar nya riktningar och variationer som inte är bestämda av motsatser. De skapar, uppfinner, upptäcker och queerar. De ger inte makt till sin motsats, om det nu finns någon. De vägrar dansa pardans. Men de dansar!

Per Herngren

2013 06 23, version 0.2

Judith Butler om radikalfeministisk kritik mot drag och bögar som kvinnohat

"This tradition within feminist thought has argued that drag is offensive to women and that it is an imitation based in ridicule and degradation. Raymond, in particular, places drag on a continuum with cross-dressing and transsexualism, ... maintaining that in each practice women are the object of hatred and appropriation, and that there is nothing in the identification that is respectful or elevating." (s 126)

"The problem with the analysis of drag as only misogyny is, of course, that it figures male-to-female transsexuality, cross-dressing, and drag as male homosexual activities-which they are not always-and it further diagnoses male homosexuality as rooted in misogyny. The feminist analysis thus makes male homosexuality about women, and one might argue that at its extreme, this kind of analysis is in fact a colonization in reverse, a way for feminist women to make themselves into the center of male homosexual activity (and thus to reinscribe the heterosexual matrix, paradoxically, at the heart of the radical feminist position). Such an accusation follows the same kind of logic as those homophobic remarks that often follow upon the discovery that one is a lesbian: a lesbian is one who must have had a bad experience with men, or who has not yet found the right one." (s 127)

Judith Butler, Bodies that matter, 1993.

Anti och protest ger makt makt - Sara Ahmed

Att vara anti innebär inte att vi överskrider det vi är anti. Queerfeministen Sara Ahmed kritiserar föreställningen att antirasism överskrider rasism.

Att vara emot är att vända sig i en viss riktning. Att vara emot är att rikta sig mot. Anti vänder sig till det den är emot. Anti inleder en intim relation till det den är emot. Genom att stå emot något kan anti bli en stötta, ett stöd till det den står mot.

"What we might remember is that to be against something is precisely not to be in a position of transcendence: to be against something is, after all, to be in an intimate relation with that which one is against."

Vända sig mot är att skänka uppmärksamhet

Att vända sig mot är att uppmärksamma. Vilket innebär att anti-aktivism är med och återupplivar det den vänder sig mot. "To be anti ‘this’ or anti ‘that’ only makes sense if ‘this’ or ‘that’ exists."

Sara Ahmed menar inte att vi kan sluta att reproducera maktordningar, hon visar snarare hur anti-aktivism alltför ofta producerar en falsk föreställning om att den själv är utanför det den vänder sig mot. "So our task might be to critique the presumption that to be against racism is to transcend racism."

Protest gör sig själv beroende av det den vänder sig mot

Anti-aktioner, maktkritik och protester gör sig beroende av det de vänder sig mot. De utvinner kraft från sin motpart. När de vänder sig i nya riktningar uppstår i så fall en abstinens, de vill vända sig tillbaka mot sina antagonister.

"The messy work of ‘againstness’ might even help remind us that the work of critique does not mean the transcendence of the object of our critique; indeed, critique might even be dependent on non-transcendence."

Detta beroende av motparten kan även leda till att protesten motarbetar annat motstånd som istället överskrider maktordningar, som istället bygger nya ordningar. Motstånd som vänder sig i nya riktningar behöver därför skaffa sig en motståndskraft gentemot anti-aktivism och protester. Och även motståndskraft gentemot frestelsen att själv dras med i den "straighta" raka riktningen som leder 'mot'.

Per Herngren
2013 06 19, version 0.1

Fotnoter

Alla citat är från Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journa, Volume 3 Number 2, 2004.

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journa, Volume 3 Number 2, 2004.
Per Herngren, Postprotest, 2005.
Per Herngren, Deleuze, Nietzsche och postprotest, 2008.
Per Herngren, Hur protest avsätter oss som regerande, 2013.

Klimatångest som passiviseringsteknik

Ilska, affekt eller längtan drar i oss. De kan få oss att vända oss till varandra. De kan få oss att rikta oss mot något. De kan få oss att tillsammans tränga undan och ersätta kapitalism, förtryck och destruktivitet. De kan få oss att bygga solidariska samhällen.

Ångest får oss däremot att vända oss mot oss själva. Ångest får kroppen att attackera sig själv. Flera vänner berättar att de upplever klimatångest när de reser och konsumerar. Klimatångest lägger den politiska bördan på individen vilket gör hen handlingsförlamad. En sådan maktdynamik uppkommer genom flera steg (vilka kan komma i olika ordningar):

Ångest som maktdynamik

1. Belasta individen med eget individuellt ansvar för politiska hot eller förtryck.
2. Överös hen med tips, förmaningar och information.
3. Upprepade försök av enskilda att förverkliga en omöjlighet skapar ångest.
4. Ångesten attackerar kroppen och gör den orkeslös.
5. Ångesten blir introvert eller moralistisk och gör det svårt att tillsammans bygga konstruktiv, politisk gemenskap.
6. Det omöjliga med politisk individualism gör att den inverteras och skapar nya paradoxer: Någon "mäktig" pekas ut som den som borde ..., som den egentliga aktören: ledaren, chefen, FN eller regeringen.
7. Gemenskap, samhällsbyggen och långsiktigt organiserade ersätts med individuellt deltagande i manifestationer och massaktioner.
8. Den gamla drömmen om att den gode kungen kommer att lyssna bara budskapet når fram skapar ny ångest.

Per Herngren
2013 06 16, version 0.1.1


Kropp: Jag använder ordet kropp för att beteckna trasslet: kropp, själ, ande, identifieringar, riktningar, läggningar och placeringar.

Aktör i klimatångest: Ångesten kan vara aktör i ångestdynamiken ovan. Och den som har ångest kan vara aktör. Eller den som kommer med tips om att leva bättre. Själva tipset kan bli aktör och börja hoppa runt. Mediet som sprider information kan vara aktör och dra ångest till sig.

Referens

Derrick Jensen, Forget shorter showers Why personal change does not equal political change, Orion Magazine, 2009.
Per Herngren, Glöm att leva klimatsmart, 2013.

Lycka som maktteknik – Sara Ahmed & lycka I

Lycka är effektivt maktmedel för att stärka vissa ordningar och undergräva andra ordningar. Sara Ahmed undersöker hur lycka, lyckoforskning och lyckoindustrin används för att förstärka kärnfamilj, tvåsamhet, hetereosexualitet, överordning av män, nationalistiskt medborgarskap, välstånd och ras. Här ger jag bara en kort introduktion kring hennes maktkritik av lycka. Några av de saker hon undersöker är:

1. Hur feministen som påtalar manlig överordning blir den feministiska glädjedödaren, “the feminist killjoy”.[1]
2. Hur, istället för homofobi, vänner och familj kan tycka synd om homosexuella för att de inte kan bli lika lyckliga: kanske på grund av ’samhällets’ fördomar eller på grund av att de kanske inte kan bilda en riktigt lycklig familj med lyckliga barn. Uttrycket för att tycka synd om homosexuellas olycka är ibland “unhappy queer”, men detta uttryck används också av queer för att bryta med lycka som vägledande princip.[2]
3. Hur lycka används för att hindra fri ut- och invandring. Ett argument mot öppna gränser är att vi behöver ta ansvar för att nyanlända ska kunna bli lika lyckliga som om bodde i sitt ’hemland’. Invandrare, migranter ses som olyckligare än svenskar för att de förlorat sitt hemland, det bildas en föreställning om olyckliga invandrare, “melancholic migrant.”[3]
4. Hur tvåsamhet, familj, bröllop och barn redan i tidig ålder lyfts fram som den största lyckan. När en flicka är ledsen kan vuxna be henne att tänka på något lyckligt, hennes framtida bröllop. Lycka producerar därmed livsriktning. Utbildning, jobb, fester, och även saker och ting, riktas mot familjen. Familjen blir hemmets mål, lönearbetets mål, vad semestern ska handla om, vad banklånet ska göra möjligt, vad konsumtionen är inriktad på, vad politiken ska skydda: “the family as a happy object, as being what good feelings are directed toward”.[4]

Sara Ahmeds metod för maktkritik av lycka

Sara Ahmed undersöker hur det som är gott definieras av lyckan. Lyckan tar makt över vad som är bra och dåligt. “Certainly to be a good subject is to be perceived as a happiness-cause, as making others happy. To be bad is thus to be a killjoy.”[5]

Istället för att placera lycka i ett inre så blir lyckan snarare en egen aktör, enligt Sara Ahmed. En aktör som skapar över- och underordning, samt speciella riktningar. Hennes kritiska metod är att följa lyckan och se vad den gör, vad den lyfter upp och vad den diskvalificerar. “I follow the word happiness around. I notice what it is up to, where it goes, who or what it gets associated with.”[6]

Lycka är både tautologi och teleologi

Lycka riktar oss i vissa riktningar genom att utlova lycka. Lycka legitimerar sig själv genom just lycka. Denna logiska rundgång kallas tautologi.

Lycka utlovas ifall vi gör lyckoskapande saker vilka ju leder till lycka. ”I explore how we are directed by the promise of happiness, as the promise that happiness is what follows if we do this or that.”[7]

Teleologi är att saker och ting bestäms av sitt mål. Att saker är målbestämd har kritiserats i politisk teori, vetenskap och filosofi. Däremot har lycka som det individuella och politiska målet fått förvånansvärt lite kritik. “Happiness could even be described as the one philosophical teleology that has not been called into question within philosophy.”[8]

Per Herngren

2013-06-11, version 0.1

Fotnoter

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 17.

[2] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 17.

[3] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 17.

[4] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 21.

[5] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 20.

[6] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 14.

[7] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 14.

[8] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 15.

Religion är folkets opium

På Karl Marx tid var opium en smärtstillande medicin som kunde köpas på apoteket i exempelvis Sverige . Marx menade att religion var folkets eget sätt att bedöva sin smärta och sitt lidande vilket kom av förtryck och våld.

Lenin vände på Marx analys: Religion var opium för folket, som alltså gavs till folket. Vladimir Lenin menade att religion var överhetens sätt att droga och passivisera folket. På Lenins tid sågs opium som en drog snarare än som en viktig medicin. Kritiken av religion får därmed en annan betydelse för Lenin än för Marx.

Lenin var också mer av politisk idealist och konspirationsteoretiker än Marx som undersökte materiella relationer. Lenin trodde det var möjligt för överhet att konspirera och styra vad som hände i ett samhälle. Marx var mer en sociolog och Lenin mer en statsvetare.

Slavoj Zizek ligger nära Marx ansats men har en något annorlunda analys. Religion blir ibland fetischism. Den blir ett sätt att ladda batterierna så vi orkar med nästa tuffa arbetsvecka. Religionen överför på så sätt kraft från kyrkor, tempel och ritualer till lönearbete. Denna överförda energi omvandlas till kapitalistisk vinst, eller till statlig makt.

Fetischismen innebär, i Zizeks analys, dessutom att religionen förlorar sina ibland revolutionära, omvälvande egenskaper vilka ersätts med kraft, vilken sugs ut från religionen. De som deltar tror de är aktiva, kritiska och engagerade men detta är en falsk aktivitet som egentligen är passivitet.

I andra texter använder jag mig av Marx opium och Zizeks fetischism för att analysera ifall aktivister möjligen använder föredrag, uttalandepolitik, demonstrationer, protester, informations- och nyhetsspridning antingen som bedövning (opium) för att orka med förtryck. Eller som fetischism för att överföra kraft från aktivism till kapitalism.

Per Herngren
2013 06 08, version 0.1.1

Marx

"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Karl Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Einleitung, 1844, citerat från http://www.faktoider.nu/opium.html.

Lenin

"Religion is opium for the people. Religion is a sort of spiritual booze, in which the slaves of capital drown their human image, their demand for a life more or less worthy of man."
 
Vladimir Lenin, Novaya Zhizn No. 28, December 3, 1905, as quoted in Marxists Internet Archive.

Slavoj Žižek

"This allows us to propose the notion of false activity: you think you are active, while your true position, as it is embodied in the fetish, is passive…" 

Slavoj Zizek, The Interpassive Subject Fetish between structure and humanism, http://www.egs.edu/faculty/slavoj-zizek/articles/the-interpassive-subject.

"Fetishists are not dreamers lost in their private worlds. They are thorough "realists" capable of accepting the way things effectively are, given that they have their fetish to which they can cling in order to cancel the full impact of reality." 

Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.


"'Western Buddhism' is such a fetish. It enables you to fully participate in the frantic pace of the capitalist game while sustaining the perception that you are not really in it; that you are well aware of how worthless this spectacle is; and that what really matters to you is the peace of the inner Self to which you know you can always with-draw. In a further specification, one should note that the fetish can function in two opposite ways: either its role remains unconscious ... or you think that the fetish is that which really matters, as in the case of a Western Buddhist unaware that the "truth" of his existence is in fact the social involvement which he tends to dismiss as a mere game."

Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.