Makthavare finns inte - makthavare-ateism

Makthavare-ateism utvecklades av Mohandas Gandhi och på senare tid av Michel Foucault. Den undergräver föreställningen att en president, regering eller kolonialherre har makt. Det går inte att låsa in makt i ett skåp eller förråd. Makt kan inte förvaras.

Makthavare är fantomer som skymmer hur makt är förmågan att följa. Dessa fantomer kamouflerar att makt är en gåva vi ger genom lydnad. Makt reproducerar sig som hörsamhet, följsamhet och samarbete. Och makten måste ges igen och igen. Så fort lydnaden upphör upplöses makten.

Makt pulserar. Makt upphör när verkstäder och kontor stänger. På morgonen måste den återskapas. Någon öppnar en port. Genom porten strömmar lönearbetare och konsulter, och de hittar snabbt sina platser. De börjar utföra rörelser och förflyttningar som kopplar ihop dem med andra. Och snart sätts en väldig dans igång. Folk och maskiner runt omkring vårt klot hakar på.

Den här dansen är inte enkel. Makt är en färdighet. Grupper och enskilda tränar hårt tills de blir allt skickligare på att följa varandra. Makt uppstår bara i denna följsamhet. När dansen inte är följsam försvagas makten. Och när dansen behöver ta paus upphör makten.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hittar ni någon logisk kullerbytta? Hur gör jag den skarpare?

Fokus på 'privilegier' döljer makt och befrielse

Genom att alltmer fokusera på privilegier individualiseras makt. Möjligheter att befria oss från strukturer och maktordningar döljs effektivt genom att peka ut privilegierade och ickeprivilegierade. Utpekandet blir en flykt från befrielse och olydnad. Flykt in i lydnad. Utpekandet av syndabockar blir ett sätt att slippa göra motstånd mot ordningar som över- och underordnar, som förtrycker och skapar privilegier.

Denna flykt-från-befrielse-metod har använts på olika sätt tidigare. Genom att peka ut kapitalisten eller rita tjocka karikatyrer kunde socialister och arbetare dölja hur inblandade de var i kapitalismen. De slapp att organisera revolution.

Det som är speciellt med privilegie-diskursen är att lösningen anges vara medvetenhet, medveten om att en är privilegierad, eller inte. Den är på så sätt genuint liberal. Den kan översättas till värderingsövningar och föredrag, aha-övningar och bekännelser. Den kräver inte att vi konspirerar för att bygga motstånd. Den kräver inte att vi tränar civil olydnad och ickevåldsinterventioner. Den kräver inte att vi organiserar tillsammans.

Per Herngren
2015 03 19, version 0.1

Normala assimilerar det avvikande

Otto: Jo, kläder omsluter oss, och de slukar oss. Det är ju därför man lätt kan dra slutsatsen att man borde kunna vinna någon form av självbemäktigande genom att skapa tyg och kläder själv. Thoreau börjar sin bok Walden om just hur viktiga kläder är för vår självständighet - sedan bygger han sig sitt hus, just för att undersöka vad autonomi kan vara. Men då man tar sig an kläder på huvudsakligen en materiell nivå finns det en risk att man missar det immateriella i modet, dess symboler, myter, dess subtila uttryck och signaler, och den makt som finns i själva imitationen, och brytandet av imitationskedjor. Det är här modets makt kanske kan ses som allra störst, i hur det assimilerar och inkorporerar, omsluter och förvandlar identiteter. Hur funkar Gandhis motstånd genom kläder på ett mer abstrakt plan?

Per: I olika ickevåldsrörelser har kläder sedan Gandhis tid varit del av olydnaden mot ordningar som bygger kolonialism, klass och kön. Här vore det lätt att reducera kläder till passiva verktyg för motstånd. Men det är rimligare att se kläder som samarbetspartners. Kläder agerar. Kläder gör motstånd.

I ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet var kläder med och gjorde motstånd mot könsordningar. Barbara Deming och George Lakey skrev att ickevåldsaktioner är androgyna. Androgyna kläder och aktioner vägrade under sjuttiotalet att representera ena könet. Men androgyn representerar ju faktiskt “båda” könen. Andro är grekiska för man och gyne är grekiska för kvinna. Det innebar att motståndet mot könsskillnad fortfarande var kvar i en tvåkönsordning.

Det hade redan hänt mycket i motståndet mot könsordningar när jag blev aktiv med ickevåld 1982. Men fortfarande på nittiotalet kunde transkvinnor på europeiska Hope & Resistance-retreats bli avvisade från kvinnoworkshops.

Och på en av de svenska Hopp & Motstånds-träffarna, också på nittiotalet, skulle en psykolog underlätta (hålla) en mansworkshop. Han startade en runda där vi skulle säga något som vi tyckte var positivt med att vara man. Över hälften av oss svarade att vi inte kunde svara på frågan eftersom vi inte identifierade oss som män. Workshop-underlättaren blev så arg att han avbröt hela workshopen. Hans ilska inspirerade bara fler att att göra motstånd mot tvåkönsordningar.

På nittiotalet började queer bli ett begrepp i ickevåld. Queer onormaliserar. Gör det naturliga onaturligt. Gör det självklara knasigt.

Queer är inte en reaktiv protest mot ordningen eller mot det normala. Men queer är inte heller att ställa sig utanför och att börja om från början. Queer queerar. Queer förvandlar innovativt normala ordningar till andra märkliga ordningar. Märkligt ska här förstås ickelinjärt. Queer är inte en utveckling av den dominerande ordningen. Men inte heller en negation av av den.

Kläder är med och producerar kön och klass. Ser vi filmer och bilder på civil olydnad i USA under femtio och början av sextiotalet ser vi att kvinnor ofta bar klänning och skor med klack. Männen bar kostym, vit skjorta och slips. Detta bröts i vietnamrörelsen, mycket tack vare hippies. Hippiekläder var i sig poesi. Kläderna var kärlek. Hippiekläderna gjorde motstånd mot det etablerade, mot hur kläder representerade klass och kön.

Medvetenhet som elitism

Den radikala medelklassen blev under den här tiden alltmer högutbildad. Det gjorde att en intellektuell elitism kunde smyga sig in i ickevåldsrörelsen. Elitismen gav sig uttryck i en idealisering av det djupa och förakt för det ytliga, idealisering av det äkta och förakt för det artificiella, idealisering av det medvetna och förakt för det omedvetna. Bara några år senare intervenerade punkare i den här medvetna elitismen. Alla kan spela. Och alla kan göra sina egna kläder. Idag gör femmes femininitet motstånd mot hur medelklassen återskapar sig själv som medveten. Femmes intervenerar i den upplysta överlägsenheten. Femmes lyfter fram skamm(1) mer än självrättfärdighet.

Den aktivism som betonar autentiskhet och medvetenhet frestas att nedvärdera feminiteter som uttrycks av exempelvis arbetarklass, hemlösa, fångar eller prostituerade.

Klass produceras genom att underordna. Det är dock inte så effektivt att nedvärdera. Ofta är det effektivare att upphöja. Klädmoden i motståndsgrupper kan återskapa medelklassen som upplyst genom att idealisera de fattiga.  Välvillig medelklass vill hellre exotisera fattiga kvinnor och män än att förakta dem. Feminina uttryck från syd idealiseras som äkta och ursprungliga. Urskogens och bergens kläder är så underbart naturliga! Så äkta! De är ju så autentiska!

Den vita blicken störs dock av städerna. Feminitet i tredje världens städer uppfattas som billigt, kommersialiserat, plastigt och omodernt. Inte som äkta uttryck.

Det autentiska och ursprungliga upphöjs som ett ideal som anses ha försvunnit i städerna och i nord. “Urinvånarna” äger något som solidaritetsaktivisterna saknar.

Att upphöja och idealisera de underordnade är en gammal kolonial maktteknik. Upptäcksresande, författare och missionärer framställde gärna infödingar som naturliga, lyckliga och oförstörda av civilisationens fördärv.

Sådana idealiserande makttekniker gör de andra till en del av oss. De andra omsluts av oss. Detta görs på flera sätt: Mångfald befäster olikhet. De andra är annorlunda men samtidigt del av oss. Eller så görs det genom assimilering, de andra ska göras lika oss. Dessa till synes motstridiga tekniker fungerar utmärkt ihop.

Assimilera den andra

Latinets assimilatio betyder att göra lik. De andra, de som assimileras, behöver bli lika oss. Det förutsätter att de inte är lika. Inte ännu. De saknar något. De andra definieras därför utifrån brist. De har brist på europeiskhet, brist på upplysning, brist på utbildning, brist på civilisation, brist på demokrati, brist på rättigheter.  Dessa brister åtgärdas genom att göra dem lika oss. De behöver utvecklas. Utvecklas till oss.

Assimilering av andra ordningar etablerar vad som är Ordningen. Utan assimilering skulle vit, västerländsk, nationalstatlig ordning med tiden reduceras till en ordning bland många andra ordningar.

Idag används begreppet integration för att påtala brist hos de andra. Integration kommer från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De andra är inte hela. De är utanför det hela. De saknar det som är vi. De andra behöver därför integreras med oss. Bli med oss. Bli en del av oss. Bli oss.

Det normala har under olika perioder stött bort det onormala. Men idag undviker det normala livet vanligtvis att fastna i negation. Rädslan för det annorlunda blir alltmer ett hot mot det normala som normen. Fördomar är onormalt.

Det är annars lätt att tänka att det är tvärtom. Massmedier och sociala medier lyfter så gärna fram näthat och mobbning, rasistiska och homofobiska attacker. Slutsatsen borde väl vara att det normala bygger på fobi. Men fobi legitimerar inte längre det normala. Själva försöket att hävda att afrofobi eller homofobi är normalt undergräver sig själv som legitim norm. Fobin och hatet drar in sig i en liknande svårhanterlig motsägelse som när lagstiftare och domare hävdar att en orättvis lag hör till rättvisan, att orättvisa är del av rättvisan.

Istället för att stöta bort så assimileras idag det onormala in i det normala. Det avvikande används för att göra det normala mindre stelt, mer mobilt och rörligt. Assimilering muterar och anpassar sig. Det behöver inte toppstyras. Det kan snabbt smitta av sig i organisationer, arbetsplatser, kultur, konst, dans, musik, sport, tv.

Tv-serier tar idag gärna på sig funktionen att hantera motsägelser i det normala livet. Ett sätt är att använda humor. Att driva med homofobi, sexism och rasfördomar får en terapeutisk funktion för att få ihop det normala livet.

Annars är väl klädmodet den verkliga experten på att inkludera? Mode skulle kunna beskrivas som konsten att assimilera det annorlunda, det som viker av? Klädmodet producerar sin egen inkluderingspolitik. Det vita klädmodet älskar att sluka det exotiska. Kläder gör det möjligt att bära Afrika eller Indien in på våra bara kroppar. Genom att konsumera de bruna blir den vita kroppen färggladare. 

Som med all makt öppnar assimilering upp mängder med möjligheter för motstånd. När det normala normaliserar det annorlunda byggs broar och flyktvägar ut ur det normala, till utrymmen där andra ordningar kan etablera sig. Exempelvis skapar rättighetspolitik respekt för det annorlunda, vilket samtidigt är en del av hur civil olydnad ska kunna nå överenskommelser om politisk förändring.

Fotnot

1. Ulrika Dahl, Skammgrepp, Leopard förlag, 2014.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att korta ner texten? Ge gärna förslag!

Videointervju om kurs i feministiska mötestekniker

Ett par minuters intervju med Per Herngren om kurserna i feministiska mötestekniker och att ingripa i härskartekniker på Studieförbundet Sensus.

Läs mer om kurserna
http://ickevald.net/perherngren/kurser.htm

Maktkritisk uppgift: Analysera stereotyp rasifiering i bakgrundsbilden. Bilden sitter i lekrummet i ett föreningshus!

Demokratier blir mindre för att bli mer

(Rekursiv demokrati som nämns nedan minskar sig tills demokratin verkligen kan uppfyllas. Här förklaras rekursiv lite mer ifall någon blir nyfiken.)

Föreställningen om väldiga system får oss att tro att motståndet behöver bli stort för att kunna stå emot. Demokratin skulle behöva bli större och mäktigare än Kapitalismen för att kunna stå emot Marknaden.

Dom dominerar, då måste vi dominera mer.

Men uppsvällande demokratier blir snart tröga. Och demokratin trängs undan. Kvar syns bara ett sken av något som inte längre orkar materialisera.

Rekursiv demokrati gör gång på gång demokratin mindre. Så liten att den klarar av att materialisera. Helt och hållet.

Myller av demokratier

Rekursiv demokrati skapar myller av demokratier istället för en stor demokratisk sfär som sänker sig över oss. Demokrati är inte ett väldigt väsen. Rekursiva demokratier samlas snarare i flockar.

Det här handlar inte om att ge upp, om att låta de som dominerar dominera. Rekursivt mångfaldigande har möjlighet att bli mer omfattande än det stora. Förminskandet blir större.

Rekursiv demokrati hindras inte av det odemokratiska. Den åkallar sig där demokratin behöver intervenera. Det kan lika väl ske i diktatoriska organisationer som i så kallade demokratier. Mina vänner från Uruguay brukar påpeka för mig att även under diktaturen var Uruguay världens kooperativtätaste område. Många demokratiska bostads- och arbetskooperativ startade under diktaturen. Demokratierna frodades även under diktaturen. På motsvarande sätt kan diktaturer, diktatoriska bostadsområden och företag, frodas i vad vi kanske trodde var ett demokratiskt samhälle.

Låt oss använda Uruguays myller av kooperativ som paradigm för demokrati. Många av dem samverkar med varandra. De kan till och med vara bundna vid varandra av avtal.

Kooperativen drivs inte av styrelser och personal i någon riksorganisation. Men det är inte heller så att kooperativen drivs av en samling individer. De består snarare av relationer, av samarbete och ömsesidiga beslut.

Demokrati är inte politisk individualism

Idag sprids föreställningar att organisationer och samhällen bara består av individer. En ännu radikalare individualism tänker sig istället att politisk förändring sker när individer ändrar sitt handlande, lever klimatsmart och köper rätt. Föreställningen att politisk förändring är summan av individuella handlingar kan vi kalla politisk individualism. Men politisk individualism avskaffar det politiska. Det gemensamma är gemensamt, politik är samverkan, det är inte summan av individer.

En lika märklig föreställning som politisk individualism är om det enade “Kollektivet”. Som om Kollektivet vore en egen individ. Individ kommer från odelbar.

Ett kooperativ skulle liksom inte kunna bli kooperativt om det vore en enad enhet. Kollektivet med stor bokstav är bara en ny individualistisk föreställning, även om individen gjorts om till jätte.

Kooperativ kommer från latinet, arbeta tillsammans, samverka. Ifall något blir ett, en enhet, en totalitet, går det inte längre att samverka. Eller att ens vara tillsammans.

Det är alltså inte bara så att det myllrar av kooperativ i Uruguay, det myllrar av samarbeten, beslut och verksamheter även i kooperativen.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behöver orden förklaras bättre? Ge gärna förslag på strykningar av text som inte behövs och som krånglar till det!

Proaktiv eller reaktiv

Otto: Hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?

Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Lösningen blir därmed inte det som ska komma sedan, det blir istället utgångspunkten. Lösningen blir medlet.

När flera av oss plogbillar började vända oss bort från protesten och nej-sägandet analyserade vi de skilda dynamikerna i att vara reaktiv eller proaktiv. Att bli reaktiv är att låta motparten bestämma dagordningen. Att reagera definierar den andre som regerande, som huvudperson, som den som agerar. En protestgrupp som reagerar på Dom tillsätter Dom som regerande. Samtidigt så avsätter protestgruppen sig själv som agerande, som den som kan börja genomföra.

Föräldrar och barn fastnar lätt i en reaktiv dans som blir allt svårare att ta sig ur. Exempelvis då tjatiga föräldrar och trotsiga barn fångas av varandras handlande. Det reaktiva tjatandet på barnen känns hopplöst. Men samtidigt så bekräftar barnens trotsighet vem som är stor, vem som är den vuxne, den som bestämmer. Det reaktiva tappar lusten att agera. 
Det proaktiva riktar istället in sig på att genomföra. Trögheten hos det reaktiva handlar mycket om vart det riktar sig. Att vara emot är att rikta sig mot. Det proaktiva öppnar upp andra riktningar. Det gör det samtidigt svårare för andra parter att hålla fast vid sin reaktiva dans. Det blir svårt att vara reaktiv mot den som inte är reaktiv tillbaka. Ifall någon ändå envetet fortsätter övergår de till att bli stalkers eller förföljare. För att rättfärdiggöra det så fantiserar de gärna ihop en reaktiv föreställning om att det egentligen är offrets fel. Offret är problemet. Det proaktiva kan dock bryta omgivningens bild av att allt är offrets fel.

Det proaktiva innebär inte att alla blir överens, men förhoppningsvis att den reaktiva låsningen tappar sitt grepp.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Förslag?

Samtidsslaveri

Per: Samtidsslaveri inom aktivism är tvånget att prata om, dela, föra vidare och kampanja kring det som för tillfället är aktuellt i massmedier eller i sociala medier.

Samtidsslaveri gör det möjligt för företag att tjäna pengar på aktivister som på facebook och twitter delar det elände eller den kampanj som för dagen säljer massmedia. ”Är inte dessa ivriga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ’content’?” skriver Johannes Nilsson på sin blogg.

När vi använder facebook och twitter blir vi inte bara gratis arbetskraft för facebook och twitter. Vi arbetar gratis även för traditionella tidningsbolag och tv-bolag. Dessas profit är beroende av att vi dansar kring det som för tillfället görs till nyheter.

Hur dras mode in i samtidsslaveri? Finns det verktyg inom mode att ta sig ur tvånget att ständigt producera senaste nytt? Och som en tid senare ska avfärdas som omodernt?

Otto: Mode är per definition en form av samtidsslaveri eftersom man som konsument följer sin åtrå efter det nya, det hetaste, det samtida. Samtidsslaveriet inom mode är ett sätt att ständigt vara uppdaterad, att vara på väg någonstans, att lova eller locka med något av sig själv. Men det finns ingen slavägare, ingen synlig piska. Men ändå kan vi känna rappen från andra genom skiftningar i uppmärksamhet, småkommentarer och utfrysning, att inte bli sedd eller tagen på allvar.

(..............)

   Första steget för att hantera samtidsslaveri måste vara att vi uppmärksammar och plockar itu de mekanismer och kraftspel som driver denna typ av värden och system. Henry Giroux perspektiv för "kritisk pedagogik" skulle kunna vara en ingång, då den uppmärksammar och ifrågasätter de krafter och sociala relationer där kunskap, värden, färdigheter, identitet och auktoritet uppkommer. För Giroux saknar utbildning idag värden som socialt ansvarstagande, medlidande och solidaritet och istället har skola och universitet blivit en plats där individer skapas, besatta av en självbild som fri och autonom konsument, utan några tvång, åtaganden eller skyldigheter än lojaliteten till vårt engagemang i marknaden. Detta med avsikt att legitimera social-darwinistisk och marknadsanpassad konkurrens utan att se några sociala konsekvenser. Är man inte på topp får man skylla sig själv.

För Giroux gäller det att skapa en kritisk pedagogik som inte bara uppmärksammar och kritiserar detta, utan som även kan skapa hopp och nya möjligheter.

   Så för att bemöta samtidsslaveriet måste vi inte bara stanna upp och tänka efter, utan vi måste också skapa ett språk, perspektiv och färdigheter som får oss att se de sociala konsekvenserna kring det vi gör och hjälper oss gripa in i dem. Vi måste lära oss odla andra värden än marknadens. Som Oscar Wilde sa, “we know the price of everything, but the value of nothing”.

Hur tar sig samtidsslaveri uttryck inom motståndskulturer?

Vad är slaveri?

Per: Ibland uppstår självbilden i radikala aktionsgrupper att där finns det minsann inget tvång. Detta kamouflerar hur deltagarna gör sig till varandras slavdrivare.

Slaveri är arbete som utförs av tvång snarare än av avtalad överenskommelse När det gäller samtidsslaveri är det lätt att tro att det är massmedia som håller i piskan. Men även massmedier dras in i samtidsslaveri.

Piskan genereras av att flera samtids-ordningar hamnar i resonans. De förstärker ömsesidigt varandra så mycket att organisationer och medlemmar känner sig tvungna att förhålla sig till samtiden. Det finns flera metoder för att skapa ett slaveri under samtiden:

• Vilja att hålla sig kvar i gemenskapen, i samtalet. Inte ta risken att hamna utanför.
• Rädsla hos organisationer och enskilda att uppfattas som förlegade, ute, omoderna, inaktuella, att de fastnat i gårdagens fråga eller gårdagens rörelser.
• Ömsesidig bekräftelse av vad som gäller. Aktivister bekräftar och peppar varandra när någon lyfter fram det aktuella. Förluster av denna bekräftelse skapar tomhet.
• Ointresserat ignorerande av dem som inte pratar om det aktuella. Att inte hänga med får dubbel betydelse: inte hänga med oss och inte hänga med i vad som gäller. Tystnaden är sällan illvillig bland aktivister men den blir outhärdlig för den som ignoreras.
• Tvångsmässigt beroende av att dela det som för tillfället är aktuellt i sociala medier. Samtidsslaveri-missbrukare tenderar att generera en samtids-trötthet eller alternativt ett medberoende hos vänner. Dela-med-sig-beroende råkar ut för att vänner och bekanta drar sig undan för att slippa “information overload”.

Samtidsslaveriet har blivit så mäktigt att många folkrörelser och motståndsgrupper behöver bygga upp ett effektivt immunförsvar.

En svårighet är att en organisation som lyckats bygga upp ett riktigt bra immunförsvar mot nyhetsflödet blir attraktiv, den attraherar nya medlemmar. Dessa kan mycket väl vara fast i samtidsslaveri. I så fall angrips organisationen av sina egna medlemmar. Bara i extremfall är lösningen att utesluta dessa. En bättre lösning är att bygga immunförsvaret så organisationen skyddas även mot angrepp från sina egna medlemmar. Här är några metoder som genom att koppla sig till varandra kan bilda ett immunförsvar mot samtidsslaveri.

• Behålla fokus på långsiktig samhällsförändring.
• Undvika "aktivism" i betydelsen vara aktiv i lite av varje som just nu drar i en.
• Undvika individuella och tillfälliga lösningar. Fokusera på att bygga upp ordningar, metoder, institutioner och organisationer som på lång sikt kan tränga undan gamla.
• Låta sig vara ute. Undvika att vara inne.
• Ignorera ”aktuella” frågor.
• Undvik att själv bli nyhet. Ifall “engagemanget” plötsligt blir nyhet i medier, undvik att sugas med. Grupper vars envetna engagemang “äntligen” hamnar i massmedia sugs lätt med. Äntligen! En tid senare förlorar gruppen kraft och envetet engagemang som under lång tid byggts upp. Att bli inne kan knäcka även väl organiserade organisationer.
• Och använd inte aktioner, demonstrationer, kampanjer och civil olydnad för att göra sig till nyhet.
• Sök inte uppmärksamhet för organisationen. Bli inte en vara. Motstå begäret att säga något bara för att höras. Våga hålla käft.
• Distraheras inte av sensationella dumheter, politiker, skandaler, pinsamheter, knäppskallar, högerextremister eller hatare som för tillfället tar uppmärksamhet.
• Förlöjliga och håna inte dem som säger dumheter. Hån fetischeras. Hat suger kraft när folk tjafsar emot. Ge inte det negativa mer energi och uppmärksamhet.
• Förvandla inte aktivismen till en nyhetsbyrå. Sprid inte vidare nyheter. ”Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra, är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå.”
• Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring frågor. Bygg gemenskaper där tänkande, diskussion, uppfinnande och genomförande kan ske befriat från massmediernas dagordning.

Aktuella politiska frågor och kampanjer drar till sig kraft som hindrar politisk förändring. Administration och byråkrati kan vi använda effektivt för dagsaktuella problem.

Politik är att tillsammans bygga nya ordningar. Det handlar mycket om att finslipa och justera för att få det att fungera. Politik måste därför ta sig ur samtiden för att bli politisk. Att bli politisk är att låta tiden vara ur led.

Referens

• Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.
• Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
• På Rasmus Fleischers blogg skrev “Victor” en manual för att ta sig ur samtidsslaveriet. Jag utgår här från den och lägger till en del. Kommentar av Victor, 26 september 2012, på Rasmus Fleischers blogg: http://copyriot.se/2012/09/25/nar-jag-begrater-bloggen-och-betvivlar-mikrobloggen/

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Finns det upprepningar eller krångliga formuleringar?

Både naiv och kritisk

Kritiskt tänkande drar sig gärna ner i oförmåga. Det blir en ovilja till att vilja. En rädsla för att våga. Ett skäl till att inte genomföra.

Kritiskt tänkande måste därför varvas med en återkommande naivitet: tillit till att saker går att förverkliga. Det performativa handlandet - förverkligandet - behöver naivt tro sig kunna genomföras - för att kunna genomföras.

Kritiken återkommer dock. Den blir en rotknöl på en rot. En knöl där roten kan ändra riktning. Eller där en ny rot kan sticka iväg. Kritiken går dock snart över i naivitet, annars blir den nya riktningen bara ett pekande, en vilja som tappat sin vilja, en riktning som aldrig får fart.

Per Herngren

2015 02 24, version 0.1

Referens

Per Herngren, bloggtexter om performativitet: http://perherngren.blogspot.se/search?q=performativ

Namn får eget liv - performativ

Otto: Visst, det finns ju något mycket kraftfullt i att uttala modemärkets namn - nästan som magi: -“det här är en äkta Chanel!” Modemärken har idag egna museer och kraftfull lobby för att bevaka just namnet och logon. Märket markerar inte bara äktheten utan skriver in plagget i sin egen historia, i sin egen symboliska sfär av traditioner och referenser - märket är på så vis sin egen aktör, sin egen handling. Namnet skapar en distinktion: detta vs icke-detta, X vs icke-X.

Per: Ja, märkesnamn får eget liv. Sara Ahmed bygger vidare på John Austins teori om hur prat och tal är handlingar. Tal utför saker. Hon intresserar sig främst för performativa handlingar: handlingar som genomför ett mål, där mål och medel är ett. Att namnge är en performativ handling: genom att ge ett namn så blir namnet del av det som namnges. Namnet skapar mängder med kopplingar till andra saker. Minst lika viktigt är dock att namnet också frigör sig från dessa kopplingar.

Namn bär med sig kvalitéer och egenskaper. Ahmed skriver: “Such speech acts might involve naming: the institution is named, and in being given a name, it is also given attributes, qualities, and even character.”

Namn agerar. När ett namn materialiserar gör det sig självständigt. Namn kan därför inte reduceras till representation eller identitet. Snarare är det så att namn intervenerar, de lägger sig i.

Namn har flera märkliga förmågor. Namn gör så att en person eller grupp kan finnas på flera platser samtidigt. 

En civil olydnadsaktion som får ett namn kan mångfaldiga sig. Trots att den utfördes på en plats börjar den agera även på andra platser i världen. Och trots att den utfördes på ett bestämt datum så sätter den igång att göra märkliga hopp i tiden. Ibland kan den agera så långt in i framtiden att alla dess deltagare hunnit dö.

 En civil olydnadsaktion med ett namn fortsätter verka på andra platser och vid andra tidpunkter. Ett tydligt exempel är Saltmarschen där Gandhi och andra bröt Englands saltmonopol. Saltmarschen fortsätter marschera. Den tar sig över till samtal, reflektioner, filmer och böcker. Saltmarschen gör fortfarande motstånd mot lydnad och koloniala ordningar.

Vi som jobbar med plogbillsaktioner är noga med att namnge varje plogbillsaktion. Min första avrustning av vapen 1984 var med Pershing Plowshares. Vi avrustade kärnvapenraketen Pershing II i Martin Mariettas fabrik i Florida. Vi åtta som hamrade på raketen fick åtta års fängelse, själv utvisades jag efter femton månader.

Tjugofyra år efter Pershings Plowshares avrustning blev jag gripen då jag den 5 februari 2008 mellanlandade på JF Kennedys flygplats. Gränspolisen ville utvisa mig tillbaka till Sverige. Jag var dock på väg till Guatemala för att träffa en gammal plogbillsaktivist som senare arbetat som en sorts ickevåldslivvakt för befrielsekämpar i Centralamerika. Under förhöret med immigrationspolisen föreslog jag att de skulle utvisa mig till Guatemala istället. Efter fem timmar i fångenskap blev jag troligen den första svensk som utvisats till Guatemala.Ytterligare några år senare, påsken 2014, planerade jag och två från Pershing Plowshares att fira 30-års jubileet för vår avrustning av kärnvapenraketen. Vi tänkte återigen åka till en vapenfabrik i Florida och utföra civil olydnad. För att jag skulle kunna ta mig till Florida konspirerade plogbillar och krigsvägrare från tre nationalstater om att smuggla mig över USAs gräns. Den här gången var det inte immigrationspolisen som hindrade mig. Vi gränslösa ickevåldsaktivister var alltför fast i våra nationella organisationer och vi hann inte med att koordinera smugglingen. 

Jag har aldrig sett en nationsgräns i naturen så de är väl en form av vidskepelse. Men när gränser namnges kan de sätta sig i våra kroppar och organisationer, där existerar de.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Var behöver texten göras mer begriplig?

Makt flockar sig

Makt skapar utrymme genom att flocka sig. Makt blir inte större. Makt blir fler.

Flockar är relationer, något som sker mellan. Och relationer är aldrig solida. En flock av bufflar och hjortar kan dra till sig en flock med kohäger. Flockar ger ibland utrymme till varandra. På samma plats. Till skillnad mot när organisationer och maktpyramider föreställs som solida stenkolosser genererar flockar öppningar och mellanrum. Mellanrum där det ibland ges möjlighet att klämma sig fram.

När stater och diktatoriska företag myllrar fram trampar de upp utrymme som kan användas för befrielse. Makt öppnar alltid upp för motstånd, lydnad öppnar upp för olydnad. Det är just därför makt kan bli mycket mäktigare än våld och tvång.

Även motstånd trampar upp utrymme för makt. Olydnad gör lydnad möjligt.

Makt skapar mellanrum

Ifall en ordning dominerar så måste det existera andra ordningar att dominera över. På samma plats.

Ifall makt och befrielse flockar sig får vi överge föreställningen om befrielse som något som sker i en avlägsen framtid då Systemet till slut har krossats. Befrielser blir till genom att börja hänga med varandra, söka efter vatten tillsammans.

Befrielse är inte likhet eller enhet. Det är ständigt skapande av skillnad. Flockar av revolutioner och befrielser blandar sig med varandra. De trängs. De tar plats och ibland tränger en befrielse undan en annan befrielse. Men det händer att befrielser söker sig till varandra och istället tränger undan gamla etablerade ordningar. 

Jämlik fördelning av makt och resurser kan tränga undan och ersätta en orättvis ordning. Det kan ske i ett kvarter eller i ett arbetslag. När det börjar fungera tillräckligt väl smittar metoden för jämlikhet av sig och så börjar rättvisare ordningar återskapas på andra platser. Men det är aldrig den stora Jämlikheten som tar över. Jämlikheten får liv genom att sätta sig i våra kroppar, i våra linnen och skjortor, i sättet att prata med varandra, i hur vi samarbetar och samtalar, i hur vi tar beslut tillsammans.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna kommentarer som gör boken bättre!

Massrörelser och påverkanspolitik

Påverkanspolitik ska påverka den som påverkar politiken. Den ska styra den som styr.

Föreställningen om politisk påverkan använder gärna mekaniska metaforer. Den revolutionerande ångmaskinen fick stor betydelse. De första patenten på sexton- och sjuttonhundratalet, gjorde det möjligt att bygga de fantastiska järnvägsnäten under artonhundratalet. Det var inte så underligt att mekanikens genombrott gav oss en speciell vision om hur politik faktiskt fungerar.

Mer kraft gav högre resultat. Politiska aktioner och kampanjer behövde därför vara kraftfulla.

Ju fler desto större massa. Större massa gav en större politisk tyngd.

För att räkna massans vikt behövde personer göras numeriska. Genom att göra om personer till individer kunde de räknas, och därmed också räknas in i massan.

Folket, folksamlingen, massan, föreställdes på artonhundratalet som ostyrig. Antingen utan riktning eller i en destruktiv riktning som pöbeln, mobben.

Massan behövde förvandlas till politisk rörelse. Den behövde dessutom manifesteras politiskt. Detta kunde ske genom demonstrationer och namninsamlingar, massaktioner och massrörelser.

Dessa politiska manifestationer föreställdes mobilisera tillräcklig kraft som påverkade den stora massan. När massan eller opinionen blev kraftfull började den påverka regeringen. För det var regeringen som styrde ‘samhället’. Regeringen hade genom byråkrati, lag och militär tillgång till en styrka som faktiskt kunde styra ‘samhället’.

Den gamla föreställningen om en kejsare som faktiskt styrde sina undersåtar översattes till regering och parlament.

När sådana föreställningar tas över av folkrörelser ställer de sig själva utanför eller under det politiska. Istället för att bli politiska försöker de påverka politiken.

Påverkanspolitik vägrar regera. Istället sänder den kraft utvunnen från massan över till det politiska. Påverkanspolitik riktar sig därför mot en huvudplats. Parlament, fullmäktige och huvudstäder upphöjs till platser där speciella ‘politiker’ samlas för att tänka och styra.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hjälp gärna till att göra texten bättre!