Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed

Det finns en övertro på att mer kunskap skulle minska rasism, sexism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar Sara Ahmed: "supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’". (Sara Ahmed är feministisk queerforskare samt kritisk vithetsforskare.)

En sådan övertro på kunskap och utbildning reproducerar klass. Ignoranta, lågutbildade, arbetarklass eller nysvenskar pekas (ofta indirekt) ut som problemet. De välutbildade pekas (alltid indirekt) ut som lösningen.

Idealisering av kunskap blir klassism: Den särbehandlar människor. Och den legitimerar privilegier i form av utbildning.

"Now, this elitism has specific implications for racism. It is often assumed that if people learnt not just about whiteness, but about the world as such, then they would be ‘less likely’ to be racists. As Fiona Nicoll (1999) and Ghassan Hage (1998) have argued, the discourse of tolerance involves a presumption that racism is caused by ignorance, and that anti-racism will come about through more knowledge. We must contest the classism of the assumption that racism is caused by ignorance – which allows racism to be seen as what the working classes (or other less literate others) do. How does this classism travel into the subject-constitution of whiteness studies?"

Kritiskt tänkande bryter inte makten

Här vore det frestande att kritisera borgerlig utbildning och lyfta fram maktkritik, normkritik och annan kritisk utbildning som maktbrytande. Men inte heller kritisk utbildning och radikalt medvetandegörande tar bort rasism och privilegier, hävdar Sara Ahmed.

"But what I want to question is whether learning to see the mark of privilege involves unlearning that privilege. What are we learning when we learn to see privilege? (Of course this question reminds us that the project of ‘learning to see’ is addressed to privileged subjects.)"

"I have already suggested that the term ‘critical’ functions within the academy to differentiate between the good and the bad, the progressive and the conservative, where ‘we’ always line up with the former. The term ‘critical’ might even suggest the production of ‘good knowledge’."

Postkolonial välvilja

Idealisering av "vår utbildning" reproducerar en postkolonial föreställning att andra vill ha, och behöver, det vi kan lära dem. "Bruna", "andra kulturer" och tredje världen behöver verkligen vår kunskap för att sedan själva kunna befria sig från okunniga, patriarkala ledare, från bruna män.

"Of course, if you live and work in the world of education, then you are likely to assume that learning is a good thing; we would probably share a resistance to defining learning as the achievement of learning outcomes, but have a view of learning as the opening up the capacity to think critically about what is before us. But one problem with being so used to the learning = good equation, is that we might even think that everyone should aspire to such learning, and that the absence of such learning is the ‘reason’ for inequality and injustice ... There is of course a class elitism that presumes university is the place we go to learn, let alone to think. This is the same elitism that says that those who don’t get to university, have failed, or are deprived. The aspiration of ‘university for all’ offers at one level a vital hope for the democratization of an elite culture, but at another, sustains the bourgeois illusion that others ‘would want’ the culture that is constituted precisely through not being available to all."

'Medveten' om sina privilegier

Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om goda vita, de som är skuldmedvetna.

"The term ‘self-conscious’ has its own genealogy; its own conditions of emergence. A self-conscious subject is one that turns its gaze towards itself, and that might manage itself, or reflect upon itself, or even turn itself into a project (Rose 1999). Such a self-conscious subject is classically a bourgeois subject, one who has the time and resources to be a self, as a subject that has depth which one can be conscious about, in the first place (Skeggs 2004). The term ‘self-conscious’ might even suggest the production of a ‘good subject’, one who has positive attributes."

Antirasism som stolt vithet

'Vad kan vi som vita göra?' Det är en fråga Sara Ahmed får när hon föreläser om vithet. Frågan återskapar en vit självupptagenhet. Frågan producerar återigen vita som eget subjekt.

"The fantasy that organises this new white subject/knowledge formation is that studying whiteness will make white people, ‘self-conscious and critical’. This is a progressive story: the white subject, by learning (about themselves?) will no longer take for granted or even disavow their whiteness. The fantasy presumes that to be critical and self-conscious is a good thing, and is even the condition of possibility for anti-racism ... I suspect one can be a self-conscious white racist, but that’s beside the point. The point is that racism is not simply about ‘ignorance’, or stereotypical knowledge. We can learn about racism and express white privilege in the very presumption of the entitlement to learn or to self-consciousness."

Medvetande ställs över materian

Idealisering av kunskap är ett sätt att överordna mental och andlig kunskap över kroppsarbete och hantverksskicklighet. Bara vi kunde ändra attityden. Bara folk förstod. Detta blir ytterligare en maktteknik för att reproducera över- och underordning, elitism och klass.

"We could even recall here the Marxian critique of self-consciousness as predicated on the distinction between mental and manual labour, and as supported by the concealment of the manual labour of others ... Indeed, if learning about whiteness becomes a subject skill and a subject specific skill, then ‘learned whites’ are precisely ‘given privilege’ over others, whether those others are ‘unlearned whites’ or learning or unlearned non-white others. Studying whiteness can involve the claiming of a privileged white identity as the subject who knows. My argument suggests that we cannot simply unlearn privilege when the cultures in which learning take place are shaped by privilege."

Interventioner i maktordningar kräver träning

Mitt förslag är att sårbara interventioner i maktordningar varvat med motståndsträning och ickevåldsträning har möjlighet att bryta överordningen av individuell mental kunskap över kroppslig och gemensam kunskap. Vi behöver träna oss tillsammans på att intervenera i maktordningar. Träna ihop. Individuell träning skulle bara producera illusionen politisk individualism: att det skulle vara individens insikt, attityd, radikalitet eller duktighet som skapar politisk förändring.

Civil olydnad och andra direkta interventioner i våld och förtryck behöver utföras proaktivt och performativt: Mål och medel blir därmed ett. Performativ feminism och Gandhis ickevåld 'genomför', de pekar inte ut en central makt någonstans som borde genomföra det vi vill. Genom att målet genomförs igen och igen undviker de att återinsätta någon centralmakt som det egentliga Subjekt.

Ifall civil olydnad istället skulle utföras för att avslöja, upplysa, ändra attityder eller göra folk medvetna så skulle den reproducera illusioner så som: 'Om bara folk genomskådade makten så skulle makten förlora sin makt'. 'Om vi bara kunde få dem att ändra attityden så skulle vi få politisk förändring.'

Per Herngren
2013 06 02, version 0.2

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal Volume 3 Number 2, 2004.

Antirasism som svensk stolthet

Sara Ahmed analyserar hur antirasistisk skuld kan återskapa vithet och särskillnad, vilket sedan genom antirasism och mångfaldspolitik producerar en ny nationalistisk stolthet. Jag sammanfattar denna dynamik till tre steg. 

Sara Ahmed är queerfeminist och forskar med kritiska vithetsstudier.

1. Sara Ahmed visar hur obehaget inför vita och nationalistiska privilegier kan återskapa en vit självupptagenhet. Skuldkänslor återskapar därmed särskillnad och vithet.

"They may also respond to the work of bell hooks (1989) and Audre Lorde (1984), who both emphasise how feeling bad about racism or white privilege can function as a form of self-centeredness, which returns the white subject ‘back into’ itself, as the one whose feelings matter. hooks in particular has considered guilt as the performance rather than undoing of whiteness. Guilt certainly works as a ‘block’ to hearing the claims of others in a re-turning to the white self."

2. Antirasism och mångfaldspolitik skulle kunna fungera som ett verktyg för "vita" att komma bort från obehagliga känslor.

"I would suggest that Whiteness Studies does not turn away from the white subject in turning away from bad feeling. ... Ruth Frankenberg has argued that if whiteness is emptied out of any content other than that which is associated with racism or capitalism ‘this leaves progressive whites apparently without any genealogy’ (1993, 232). The implication of her argument is in my view unfortunate. It assumes the subjects of Whiteness Studies are ‘progressive whites’, and that the task of Whiteness Studies is to provide such subjects with a genealogy."

3. Antirasism och mångfaldspolitik skulle till och med kunna förvandlas till en ny källa för stolthet. En ny svensk stolthet. Eller en stolthet över mångfalden i vår organisation.

"whiteness studies would be about making ‘anti-racist’ whites feel better, as it would restore to them a positive identity. Kincheloe and Steinberg make this point directly when they comment on: ‘the necessity of creating a positive, proud, attractive antiracist white identity’ (1998, 34). The shift from the critique of white guilt to this claim to a proud anti-racism is not a necessary one. But it is telling shift. The white response to the Black critique of shame and guilt has enabled here a ‘turn’ towards pride, which is not then a turn away from the white subject and towards something else, but another way of ‘re-turning’ to the white subject. Indeed, the most astonishing aspect of this list of adjectives (positive, proud, attractive, antiracist) is that ‘antiracism’ becomes a white attribute: indeed, anti-racism may even provide the conditions for a new discourse of white pride.
34. Here, antiracism becomes a matter of generating a positive white identity, an identity that makes the white subject feel good about itself. The declaration of such an identity is not in my view an anti racist action. Indeed, it sustains the narcissism of whiteness and allows whiteness studies to make white subjects feel good about themselves, by feeling good about ‘their’ antiracism."


Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004.

Är svenska domstolar strukturellt rasistiska?

Rasism i domstolar skulle existera ifall de konsekvent behandlar vissa bruna annorlunda än vita. En sådan rasism kan döljas genom en uppdelning i våra bruna och deras bruna. Med våra bruna menar jag i den här texten de bruna som görs till våra genom svenskt uppehållstillstånd eller medborgarskap. Deras bruna bor istället på andra sidan jordklotet och har väldigt svårt att ta sig hit.

Domstolar i Sverige vägrar mer konsekvent än i exempelvis Tyskland och England att acceptera nödvärn för civil olydnad som skyddar folk i fattiga länder mot vår vapenhandel. Bruna som bor i fattiga länder ges inte samma rätt att leva som vita. Bruna som bor i bruna länder ges inte samma rätt att överleva som bruna som bor i vita länder. Bruna i fattiga länder har inte rätt att slippa bli dödade av handlingar som utförs i Sverige. Domstolar väljer att inte skydda dem mot att bli dödade av vapen som tillverkas hos oss.

En svårighet med min analys ovan är att rasism i nationalstatliga institutioner döljs av imaginära gränser. Gränserna är inte uttryckligen rasistiska. Rasism är snarare än följd av nationalstaternas gränser.

Per Herngren
2013 05 06, version 0.1

Bruna används i kritiska vithetstudier om de som görs annorlunda utifrån hudfärg. Brun är alltså inte en egenskap utan ett särskiljande mellan vita och ickevita.

Strukturellt rasistisk: Med struktur menar jag inte något stort över de enskilda domstolarna. Struktur är de handlingar som enskilda domstolar utför igen och igen. Och som just därför gör att domstolar hamnar i resonans med varandra.

Antirasism blir nyhetsbyrå för rasism

En del antirasism fångas av sin motvilja mot uttalanden från sverigedemokrater, socialdemokrater eller moderater. Den förvandlar sig själv till nyhetsbyrå och delar med sig av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat till andra genom facebook eller twitter.

Den rasism som utvinner fetischistisk kraft från att ensamma stolt stå upp mot majoriteten får därmed hjälp av enskilda antirasister som jobbar frivilligt åt rasismen som gratis pr- och nyhetsbyråer.

Möjlig lösning: sprid inte vidare rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat. Fokusera istället på motstånd, motståndstekniker, motståndsträning, träning i demokrati, bygga befriade samhällen, självkritik, uppfinningar, interventioner i maktordningar, analys av makttekniker och strukturer. Och ha kul! Dansa!

Per Herngren
2013 05 03, version 0.1

Referens

Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

Förmå fredsgrupper att legitimera vapenhandel – manual

Här är några metoder för att manipulera fredsorganisationer att legitimera 99% av vapenhandeln.

1. Peka ut de som inte är så välorganiserade i sitt dödande som Hotet. Använd facebook och aktivism för att tillsammans med tidningar lyfta fram osystematiskt dödande som förskräckliga nyheter. Kamouflera systematiskt dödande bakom "nyheter".
2. Peka ut bruna som hot. Kalla dem terrorister.
3. Peka ut fattiga länder som leds av bruna som hot.
4. Se till att vapenhandel till vita mäktiga organisationer lyfts fram som en lösning på problemet med våld från bruna. Genom att legitimera vapenhandel till vita kan problemet med de våldsamma bruna lösas.
5. Modernisera koloniala föreställningar. Peka ut bruna män som hot mot bruna kvinnor. Vapenhandeln till de vita mäktiga organisationer hjälper bruna kvinnor mot bruna män.
6. Osynliggör att de organisationer som dödar flest kallas Stater. Se till att fredsgrupper är med och legitimerar Staternas rätt att döda och Staternas rätt att tjäna pengar på dödande. Det är små fattiga stater i tredje världen, och små organisationer, som ska pekas ut som illegitima.
7. Målet ska helga medlet. Förmå fredsorganisationer att legitimera 99% av vapenhandeln för att minska 1% av handeln.
8. Dölj en stor del av vapenhandeln genom att undanta kärnvapen, militära transportmedel, kommunikationssystem, radarsystem etcetera från ”vapenhandeln”.
9. När en stor del av vapenhandeln har trollats bort ur statistiken kamouflera ytterligare 2/3 av vapenhandeln genom att använda ordet vapenexport.

Per Herngren

2013-04-06, version 0.1.2

Mer exakta siffror

Är det någon som har mer exakta siffror än de jag anger ovan? Siffrorna jag använder är metaforiska. Jag har frågat en vapenhandelsforskare som utan att ha statistiken framför sig gissade att mina siffror är underdrivna, verkligheten är möjligen värre. Mina siffror är dock inte underbyggda med aktuell statistik. Svårigheten för mig är att vapenhandelsstatistik kamouflerar vapenhandeln genom metodologisk nationalism som särbehandlar stater från andra organisationer, genom att fösa ihop små organisationer till kluster och kategorier istället för att räkna dem som individuella organisationer, och genom andra kamouflagemetoder.

The Arms Trade Treaty av FN - en manual för att legitimera vapenhandel

Citaten är från utkast 27 mars 2013, General Assembly

Förmå fredsorganisationer att vara med och legitimera vapenhandel

Recognizing the legitimate political, security, economic and commercial interests of States in the international trade in conventional arms,

Förmå fredsorganisationer att bygga tillit till vapenhandel

Promoting cooperation, transparency and responsible action by States Parties in the international trade in conventional arms, thereby building confidence among States Parties.

Förmå fredsorganisationer att stärka och legitimera laglig vapenhandeln genom att fokusera på olaglig vapenhandel

Underlining the need to prevent and eradicate the illicit trade in conventional arms and to prevent their diversion to the illicit market, or for unauthorized end use and end users, including in the commission of terrorist acts,

Förmå fredsorganisationer att legitimera staters vapenhandel, samt deras militära interventioner och krig

The respect for the legitimate interests of States to acquire conventional arms to exercise their right to self-defence and for peacekeeping operations; and to produce, export, import and transfer conventional arms.

Förmå fredsorganisationer att sprida ryktet att kvinnor och barn dödas i krig av bruna män inte av mäktiga vita organisationer genom systematisk bombning och beskjutning

Bearing in mind that civilians, particularly women and children, account for the vast majority of those adversely affected by armed conflict and armed violence,

Förmå fredsorganisationer att stödja krig för de stoppar ju krig

Emphasizing that nothing in this Treaty prevents States from maintaining and adopting additional effective measures to further the object and purpose of this Treaty

Förmå fredsorganisationer att mobilisera andra folkrörelser för att vara med och legitimera vapenhandel

Recognizing the voluntary and active role that civil society, including non-governmental organizations, and industry, can play in raising awareness of the object and purpose of this Treaty, and in supporting its implementation,

Förmå fredsorganisationer att propagera för att vapenhandel leder till fred

Acknowledging that regulation of the international trade in conventional arms and preventing their diversion should not hamper international cooperation and legitimate trade in materiel, equipment and technology for peaceful purposes,

Förmå fredsorganisationer att stärka föreställningen att krig av vita mäktiga organisationer är självförsvar medan krig av fattiga organisationer är attack

The inherent right of all States to individual or collective self-defence as recognized in Article 51 of the Charter of the United Nations;

Förmå fredsorganisationer att hjälpa till så vapenhandeln håller sig laglig och under kontroll av nationalstater

The responsibility of all States, in accordance with their respective international obligations, to effectively regulate the international trade in conventional arms, and to prevent their diversion, as well as the primary responsibility of all States in establishing and implementing their respective national control systems; 

Förmå fredsorganisationer att legitimera vapenhandel mellan mäktiga organisationer

The respect for the legitimate interests of States to acquire conventional arms to exercise their right to self-defence and for peacekeeping operations; and to produce, export, import and transfer conventional arms;

Förmå fredsorganisationer att peka ut alla krig som fel. Därför krigar aldrig stater. Stater försvarar sig. Stater utför en insats.

A State Party shall not authorize any transfer of conventional arms covered under Article 2 (1) or of items covered under Article 3 or Article 4, if it has knowledge at the time of authorization that the arms or items would be used in the commission of genocide, crimes against humanity, grave breaches of the Geneva Conventions of 1949, attacks directed against civilian objects or civilians protected as such, or other war crimes as defined by international agreements”.

Förmå fredsorganisationer att hindra hindrandet av krigsallianser

This Treaty shall not be cited as grounds for voiding defence cooperation agreements concluded between States Parties to this Treaty.

Referens

The Arms Trade Treaty, 18-28 march 2013.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Makt avpolitiserar antirasism

I sin bok Positiv antirasism visar Alex Bengtsson hur antirasism glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream": att faktiskt bygga och förverkliga positiva visioner snarare än att reducera sig till att vara emot det negativa.

Här listar jag några makttekniker som används för att hindra antirasismen från att bli politisk. Sådana makttekniker blir viktiga annars skulle antirasism hamna i konflikt med ”andra” stimulerande maktsystem som drar i aktivisterna, så som lönearbete, studier, egna hem, kärnfamilj och duktig politisk individualism. ”Andra system” är fel uttryck. Dessa är intrasslade i rasism och i varandra, det finns inte särskilda sfärer.

Hur antirasism avpolitiseras

1. Negation. Genom att negera, vara emot, rasism undviker antirasistiska grupper långsiktigt och envetet organiserande av samhällen som lever enligt andra ordningar än riken, nationaliteter, hudfärg, gränser och stater, organiserande av fristäder som ger fristad och uppehållstillstånd till personer och familjer på flykt, samt organiserande av underjordiska järnvägar som överskrider gränser.
2. Syndabock. Genom att utse en migrationsminister eller en regering till syndabock osynliggörs effektivt att den egna organisationen och att alla andra organisationer är lika politiska och lika ansvariga.
3. Dumskallar. Genom humor och citat görs migrationsministrar och enstaka högerpolitiker till parodi på rasism och dumhet.  Detta döljer effektivt att rasism är rationalitet och rutiner. Hanna Arendts banala ondska och Zygmunt Baumans analys av hur Auschwitz är del av den moderna rationaliteten visar att det främst är ordentliga och duktiga medborgare som administrerar död och förtryck. Detta görs inte genom dumhet utan genom rutiner och rationellt kalkylerande. 
4. Fetischering. Genom negativa kampanjer och protester mot en regering, mot ett eller två högerpartier, mot enskilda politier eller mot migrationsverket görs det negativa till kraftkällor för antirasismen. Frustration ger stimulerande kraft som effektivt tränger undan skaparkraft.
5. Politiken. Genom att ordet politik görs synonymt med en regering och en riksdag i en organisation i Stockholm osynliggörs att alla andra organisationer och företag är lika politiska.
6. Samhället. Genom att "samhället" görs synonymt med staten döljs hur alla byar, städer, organisationer, avdelningar, kollektiv och även familjer blir samhällen. Samhällen som har möjlighet att agera solidariskt och gränslöst, och bli fristäder för människor på flykt.
7. Vardagsrasism. Genom att använda ordet vardagsrasism antyds att staters nationalstatsapartheid med gränser och avvisningar skulle befinna sig ovanför eller utanför vardagen. Därmed produceras en paranoid föreställning om en stor mäktig rasism ovanför vardagliga rutiner, bortanför vardaglig administration och vardagliga handlingar. Ordet vardagsrasism osynliggör att de samhällen vi lever och återskapar i vardagen är lika politiska som det vardagliga återskapandet av företag, regeringar och förvaltning.
8. Protest. Genom protest sugs kraften ur det kreativa byggandet av gränslösa, rättvisa och solidariska samhällen. Jag har skrivit mer om hur postprotest bryter med protest här. Och om hur Deleuze och Nietzsche bryter med negerandet och protesterandet här. Deleuze och Nietzsche visar att skaparkraften är mycket mäktigare än negerandet, protesterandet. Det krävs dock ganska lite negativitet för att suga kraften ur skapandet. Genom att protesten vänder sig mot Stockholm återinsätts en regering som regerande. Och den antirasistiska protesten avsätter samtidgt genom detta mot-vändande sig själv och andra organisationer som regerande.
9. Samtidsslaveri. Genom att fastna i det som för tillfället är aktuellt på facebook och i nyheterna trängs det långsiktiga byggandet bort. Antirasism görs till en nyhetsbyrå som delar nyheter. Jag har skrivit mer om samtidsslaveri här.
10. Rättigheter. Fokus på individers eller gruppers rättigheter tränger gärna undan politisk förändring. Hur organiserar vi våra liv tillsammans? Medborgarrättsrörelsen i USA blev medvetna om detta och byggde bland annat upp jämlika samhällen i stadsparker där fattiga och aktivister levde tillsammans. De började också skapa rutiner för postrasism genom ickevåldsträning, samt i lokala organisationer och baptistkyrkor, och genom att direkt låta lösningen intervenera i apartheid. Sit-in och andra tekniker för civil olydnad gjorde målet till medlet. Befrielse och jämlikhet blev både mål och medel.
11. Våld. Periodvis har viss antirasism fokuserat främst på den rasism som använder gatuvåld och misshandel. Det rasistiska våld som dödar flest, vårt återskapande av gränser och nationalstatsapartheid, har kamouflerats.

Per Herngren

2013-03-25, version 0.2

Vill du träna performativ antirasism? Välkommen på helgkurs! 

Performativ är när handlingen faktiskt genomför målet, mål och medel blir därmed samma sak. Under kurserna övar deltagarna även att performativt ingripa vid sexism, åldersism, funktionism och homofobi. Dessutom tränas grunderna i feministiska och jämlikare mötestekniker (förslagsrunda, beslutsrunda, maktingripare, tidsunderlättare etc).

Referens

Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Positiv antirasism Så förnyar vi en debatt som kört fast, Expo, 2012. 

Hur upprop legitimerar vad det vänder sig mot

Med förvirring och sorg läser jag hur flera personer, vars handlingar och funderingar jag respekterar och inspireras av, har skrivit under ett upprop som ger dubbla budskap. I uppropet krävs att polisens ökade jakt på flyktingar ska genomföras lagligt och efter en ordentlig utredning. En utredning som ska se till att den ökade jakten ska bli legitim och inte strida mot svensk lag. Jag analyserar uppropets krav mer i detalj längre ner i texten.

Jag frågade några vänner som skrivit under uppropet ifall de ställde sig bakom dessa krav. De sa nej. Hur lyckades uppropet dra till sig namnunderskrifter från de som inte höll med?

Jag fick själv förfrågan före publicering ifall jag ville skriva under. Jag valde att inte göra det. Kraven i uppropet legitimerade, enligt vad jag uppfattade, utvisning och förföljelse av flyktingar. Samtidigt vågade jag inte berätta varför jag inte skrev under. Varför valde jag att vara tyst med min kritik? Varför var jag feg? Jag visste ju att de som arbetade med texten var kritiska tänkare. Och att de skulle se min kritik som en gåva även om de inte höll med. Det kände jag mig trygg med. Det var alltså inte de som var problemet.

Jag tror att en del av svaren ligger hos två aktörer som i vår ibland alltför antropocentriska (människofixerade) politiska praxis ofta glöms bort: (1) Uppropet samt (2) namnunderskrifternas förenande.

1 Uppropet. Texten blir en egen aktör som frigör sig från författarna och från de som sedan skriver under. Texten kan genom samtidsslaveri, taktisk instrumentalism och strömmen av nya namnunderskrifter ta makt från de som skriver under. Texten säger att det är bråttom. Är du med eller inte? Det viktiga är inte att du håller med utan att du är med. Det är nu det gäller! Viljan att göra väl, välviljan, kan ibland dölja hur den legitimerar förtryck.

2 Uppropandet. Underskrifterna, och titlarna efter namnen, frigör sig från dem de representerar. Underskrifterna strömmar till uppropet. Underskrifterna förstärker varandra och hamnar i resonans. Detta gör att namnunderskrifterna tillsammans med den övriga texten i uppropet blir allt mäktigare. Detta tränger undan, och tar bort en del av makten från, de personer av kött och blod som skrivit under.

Innan uppropet publiceras strömmar alltfler underskrifter till. Jag följde en del av detta och kunde själv känna en fetischistisk kraft i tillströmmandet som faktiskt pirrade i magen. Ett tag kunde jag fysiskt föreställa mig hur denna kraft måste kunna överföras magiskt till någon mäktig som kunde lösa problemet kring polisrasism och jakt på flyktingar.

När vänner och kända namn skrev under ökade trycket alltmer på att en borde vara med. En borde ju ställa upp! En måste ju göra något för flyktingarna! En borde väl ändå vara med denna fantastiska samling som lyckats förena sig så snabbt.

Strömmen av underskrifter började också dölja motsägelser i uppropet. Det kändes allt svårare att komma med invändningar och ändra i texten. En skulle kanske uppfattas som jobbig. Kritik skulle kanske uppfattas som svek av någon. Kritik skulle kanske inte ses som viktigt och demokratiskt nödvändigt. Gandhi skiljer på sak och person: personer kritiseras inte. Bara handlingar. Men tänk om någon tog det personligt ändå. Nej, min feghet berodde inte på någon, det här var bra och radikalt folk. Det var själva tillströmmandet av underskrifter som gjorde mig feg. Jag funderade bara, jag är aldrig säker på hur jag tänker. Men inför alla dessa! Nej, jag vågade inte ha fel.

För en av mina vänner som skrev under löstes  motsägelser i uppropet skenbart genom en klyfta mellan vad min vän menade och vad som faktiskt stod i uppropet. Vad han egentligen menade dolde hur uppropet blev en självständig handling som frigjorde sig från motiv och avsikter.

Hur ett solidariskt upprop legitimerar jakt på flyktingar

Uppropet börjar med en skarp kritik mot hur polisen håller på att bygga upp rutiner som producerar vita och ickevita som olika. Rutiner som ska diskriminera ickevita. Polisen ska inte ” bedriva spaning på rasistiska grunder”.

Uppropet avslutas med två krav:

1 Den ökade jakten på flyktingar måste stämma överens med svensk och internationell lagstiftning. Den ökade jakten måste göras legitimt. Detta är logiken i följande krav: ”Vi kräver att det tillsätts en oberoende parlamentarisk kommission som granskar huruvida polisens metoder … är lagliga samt förenliga med svenska och internationella asylregler och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.”

Tja, en sådan oberoende kommission måste väl alla partier utan undantag i princip kunna ställa sig bakom. Jakten på flyktingar måste ju vara laglig!

2 Den ökade jakten på flyktingar ska genomföras senare, först efter att den parlamentariska kommissionen gjort sitt jobb och presenterat ett klargörande. Detta är logiken i följande krav: ” Tills dessa frågor granskats och fått tydliga svar kräver vi att projekt REVA upphör.”

Uppropet avsätter flyktingar och folkrörelser som aktörer

Uppropet pekar ut riksdag samt en kommission som aktörer. Dessa ska lösa problemet med rasism i jakten på flyktingar. Detta utpekande blir en performativ handling i uppropet som faktiskt tillsätter riksdagen som aktör, som det egentliga subjektet i den här frågan om polisrasism.

Performativ är en handling som uppnår sitt mål i och med handlingen. Uppropet pekar ut och tillsätter en aktör. En som uppropet förväntar sig agera.

Uppropet pekar ut flyktingar och ickevita svenskar som enbart offer. De offergörs. De pekas inte ut som aktörer som skulle kunna vara med och avskaffa jakten på flyktingar, avskaffa särskiljandet av vita och ickevita. Detta ignorerande i uppropet är en performativ handling som avsätter flyktingar och ickevita som aktörer, subjekt och regerande i denna fråga.

Inte heller folkrörelser och solidaritetsgrupper pekas ut som aktörer vilka skulle kunna börja avskaffa rasism och jakt på flyktingar. Detta ignorerande i uppropet avsätter performativt flyktingorganisationer, folkrörelser och solidariska grupper som aktörer, subjekt och regerande i frågan om polisrasism.

Tillsätta varandra som regerande och politiska subjekt

Hur skulle vi kunna tillsätta varandra som subjekt, tillsätta varandra som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande, som de som har krav på sig att faktiskt börja ta bort förtryck och våld.

Dessa pekade inte ut en regering som Subjektet. De pekade ut folklig kamp och motstånd som politiska subjekt. Domstolar, regeringar och företag hakade på senare, vilket ju var bra. Ju fler som hakar på en politisk förändring ju stabilare blir den.

Politisk förändring smittar av sig åt sidan, och nedåt och uppåt i hierarkierna. Ingen kung eller regering pekas ut av Rosa Parks och de andra som Aktören, som den som ska lösa problemet. Vi behöver inte vända oss till ett enda politiskt subjekt.

Queerfeminism, med bland annat Judith Butler och Sara Ahmed, har alltmer poängterat hur vi alla är sårbara och beroende av varandra. Politisk förändring behöver allianser. Vi behöver tillsätta varandra. Göra varandra till subjekt. Inte ignorera och avsätta varandra. Genom att erkänna varandra som aktörer, som regerande, börjar vi tränga undan andra ordningar.

Per Herngren

2013-02-23, version 0.2.1

Tänker jag tokigt? Missar jag nyanser i uppropet? Kommentera gärna!

Historiskt exempel på hur upprop legitimerat våld och förtryck

I samband med boforsskandalen och vapensmugglingen till Indien krävde Svenska Freds och Kristna Freds i olika upprop och uttalanden att vapenexport ska följa lagen. Detta bejakade regering och riksdag och liberaliserade lagstiftningen. En historiskt unikt stor uppmärksamhet kring vapenhandel var möjligen med och liberaliserade lagstiftningen kring vapenhandel. I dag går det bara att spekulera över hur många som dödats på grund av att fredsrörelsen värnade laglighet istället för rätt.

Referens

Polisstat? Nej tack! Upprop mot REVA, 2013-02-22.
Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013 01 12.
Samtidsslaveri. Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013 02 14.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad

Hur produceras rasism av de som kämpar mot rasism? I denna text vaskar jag fram olika tekniker för hur vithet produceras av antirasiter, feminister och civil olydnads-aktivister.

Jag använder analyser från kritiska vithetsstudier, samt från feministisk och postkolonial forskning. Texterna är främst publicerade i Tidskrift för genusvetenskaps temanummer ”Vithet”. Fokus för forskarna i temanumret är hur vithet skapas av feministiska och antirasistiska forskare och aktivister. Det innebär att vitheten produceras genom välvilja snarare än illvilja.

Vithets-teknikerna ska inte förstås som ”typiska” för antirasister eller feminister. De verkar i olika solidaritetsgrupper och motståndsgrupper. Självkritik ska ses som nödvändigt verktyg för befrielse. Sara Ahmed uttrycker det så här: ”vilket projekt som helst, som syftar till att avveckla eller utmana kategorier som görs osynliga genom privilegier, är dömt att ingå i objektet för sin egen kritik.”[1]

Befrielse förverkligas genom att bygga. Innovationer, byggande och misslyckanden hör tätt ihop. Motstånd mot förtryck, över och underordning, måste alltid också användas mot den egna gruppen och organisationen. För att kunna materialisera behöver befrielse fokusera mer på självkritik än kritik mot andra.

Mina bidrag i den här texten är främst från självkritiska erfarenheter i Hammarkullen och i plogbillsrörelsen.

Välvilliga icketillhörighets-markörer

Välvilliga, snälla och nyfikna frågor kan återskapa vithet och brunhet, vi och dom, tillhöriga och icketillhöriga.

Anna Adeniji tar upp hur en person som inte ser svensk ut igen och igen behöver förklara varifrån hon eller han ’egentligen’ kommer.[2] Catrin Lundström och Irene Molina tar upp samma sak: ”varifrån kommer du?”[3] (Catrin Lundström).

Det finns en önskan ”om att lokalisera de unga latinosvenskornas ursprung någon annanstans”. ”Varför denna ständiga markering av av icke-tillhörighet?”[4] (Irene Molina).

Integrera producerar vithet som ideal

Integration kommer ursprungligen från latinets integrare: något som inte är helt görs helt. Integration producerar därmed ett mål, en hegemonisk helhet, ett ideal. Därmed blir det som ska integreras ofullständigt. Integration är att bli med i det hela, och därmed bli hel. På så sätt blir integration en maktteknik för att producera vithet hos bruna.

Anna Adeniji tar upp hur inklusiva markörer producerar vithet. ”’jag har aldrig sett dig som svart, du är ju precis som vi’.”[5]

Uttryck som innanför och utanför samhället producerar föreställningen om en väldig, svensk container som man skulle kunna vara innanför eller utanför. Innanför används för att producera vithet och svenskhet. Utanför används för att producera ickesvenskhet, ickedelaktighet.

Mångfald producerar vithet

Mångfald producerar olikhet genom likhet. Andra är annorlunda genom att de är lika varandra. Detta producerar samtidigt vithet och svenskhet. Mångfaldens öar av olikheter producerar svenskar, vilka görs lika varandra. Likhet hos svenskar är egentligen inte att svenskar är så väldigt lika varandra. Likheten ligger snarare i att svenskar är annorlunda de andra. Svenskar är lika genom att vara annorlunda de där.

Sara Ahmed tar upp hur svarta kroppar i vita rum visualiserar mångfald. ”Det är själva användandet av svarta kroppar som tecken på mångfald som bekräftar vitheten. … genom att ha oss där tycker sig organisationen ’vara’ mångfaldig.”[6]

Icke-vita som lyckas skapa sig en position som akademiker eller aktivister görs till bevis på mångfald. Sara Ahmed tar upp hur icke-vita forskare eller icke-vita feminister används för att dölja hur vithet återskapas inom kritisk forskning, antirasism och feminism. ”Sålunda om du ’klättrar’ förkroppsligar du genast det sociala mångfaldslöftet, som tilldelar dig en skärskild plats.”[7]

Ulrika Dahls läsning av Ahmed är att ”anländandet av icke-vita kroppar, i akademin och feminismen i stort, också ofta ses som beviset på att vitheten inte (längre) är av betydelse”, alltså bland kritiska forskare och bland feminister.[8]

Vit hegemonisk aktivism

Aktivism kan producera sig själv som normalitet. Motstånd utanför vit medelklass-aktivism uppfattas inte. Det passar inte in.

Katarina Matsson analyserar hur ”feministiska aktioner, rörelser och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass ofta osynliggörs och marginaliseras.”[9] En ”Vit hegemonisk feminism” produceras.

Solidaritet pekar ut bruna som sitt mål

Marginaliseringen av feminism i tredje världen kan ske genom att lyfta fram vår solidaritet med dem. Målet för solidariteten kan vara kvinnor i Västsahara, Kurdistan eller Palestina. Solidaritet kan producera vithet genom att peka ut bruna som mål för vitas solidaritet.

Internationell solidaritet blir ”transnationell ’imaginär gemenskap’ baserad på tanken om ’det vita västerländska’.”[10] (Katarina Matsson)

Solidaritet som privilegierade hjälper bruna

Jag har vid olika tillfällen gett ickevåldsträning till Internationella Fredsbrigadernas ickevåldslivvakter för aktivister i tredje världen som lever under förtryck. Och jag har gett träning till Följeslagare som följer med hotade i Palestina och Israel. Och till Fredsobservatörer som följer Maya-folk och andra som flytt krigen i Guatemala och Mexiko.

Vid alla dess träningar har jag mött föreställningar hos vissa deltagare att européer, amerikaner eller vita har ett privilegium och en status som kan användas för att hjälpa och skydda folk i tredje världen. Vita kvinnor och män skulle alltså ha speciella möjligheter att hjälpa bruna kvinnor och män. Bruna skulle inte ha samma möjligheter. De behöver vita.

Irene Molina analyserar privilegierad solidaritet bland vita feminister så här: ”Man tror också att man kan använda privilegiet att ”vara vit” för att göra en god gärning, för att till exempel försvara och hjälpa ”systrar i nöd”. Men den medkänsla och det medlidande som kommer från vithetens privilegier, trots att de må vara välvilliga och generösa tankar måste ifrågasättas … Jag påstår att medlidande … handlar om kolonialismens paternalistiska, ”snälla” sida, den som tolererar och inkluderar, den som räcker en hand och assisterar, men som inte … revolterar, som inte … gör uppror mot de rådande maktstrukturer som befäst vithet och dess privilegier.”[11]

Vad kan vita göra?

Sara Ahmed möter ofta frågan: Vad kan vi som är vita göra? Frågan blir ett återskapande av den vita koloniala hjälparen. Hjälparen som vill hjälpa ”dom”.

”En del av dessa frågor tar formen av ’vad kan vita människor göra?’ Solipsismen i denna reaktion måste bemötas. … vit solipsism: ’att tala, fantisera och tänka som om vithet förklarade världen’.” Det innebär ”ett återvändande till det vita subjektets plats” samt ”lokalisering av agensen till denna plats.”[12]

Vit bekännelse

Genom att bekänna sig som vit och privilegierad får vithet fungera renande och terapeutiskt. Samtidigt återskapas privilegierna. Bekännelsen försonar sig med vithet.

”Vita” solidaritetsaktivister, antirasister och feminister frestas att utnyttja de ”bruna” för renande bekännelse, en bekännelse som återinsätter ”de andra” som ”icke-vita” och sig själva som ”vita”.

”Det är alltså i förhållande till de icke vita kropparna, de rasifierade exkluderade kropparna … som vithet – som i den föreställda bekännelsen ”jag är en vit kvinna” – säkrar sina privilegier.”[13] (Irene Molina)

Vitt radikalt boende och vita kollektiv

Boende, vänskap och umgänge kan producera vita öar, oaser och ghetton bland aktivister. Det kan vara trygghet för barnen, ekologiskt boende, ekoby, eller radikalt kollektiv, som skapar dynamiker som leder till vita ghetton.

Ibland byggs vithet omedvetet in i den radikala utopin: Mysighet, intimitet, trygghet, vänskap, rebellisk stil, kollektivets radikala mat, en viss avantgardeestetik, allt detta kan producera vita öar och ghetton.

Intimiteten skyddar samtidigt den vita radikaliteten gentemot de omysiga och de som känns otrygga. Intimitet skyddar den vita oasen mot ”blandning” med de som är olika, mot de som stör radikaliteten.

Även i ”blandade” bostadsområden kan radikala kollektiv och livsstilsgrupper fungera som vita oaser och öar. I Hammarkullen där jag bor har vita oaser ibland uttryckligen framhävts som möjlighet att få dra sig tillbaka från stressigt socialt och radikalt engagemang i Hammarkullen. Vita oaser kallas vännerna eller kollektivet, och de legitimeras genom att de ger förnyad kraft att engagera sig för de som behöver oss.

Anna Adenijis kritiserar hur vita ghetton kan växa fram både i ”vita” segregerade områden och i ”blandade” områden: ”att det år 2010 går att leva i Sverige utan att behöva vänja sig vid människor som inte är vita och dessutom förmedla … denna ovana vidare till sina barn.”[14]

Hjälpa bruna kvinnor mot bruna män legitimerar krig

Utpekandet av bruna kvinnor som förtryckta av bruna män reducerar bruna kvinnor till offer. Detta används av olika stater och krigsallianser för att legitimera mord på bruna män och krig. Dessa mord kallas sällan mord eller ens krig utan istället militära interventioner, insatser, försvar av mänskliga rättigheter.

Mikela Lundahl analyserar hur bruna kvinnor exploateras för att legitimera krig, övervakning och kontroll. ”Denna offerdiskurs … (in)direkt legitimerar kriget mot terrorism, vilket åtminstone på retorikens nivå handlade om att rädda bruna kvinnor från bruna män. Många har frapperats av likheten mellan Spivaks fras ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män” och retoriken kring kriget i Afghanistan vintern 2001-2002.”[15]

Bruna kvinnor kan inte vara ansvariga eftersom de inte agerar som ”systrar”

Bruna kvinnor uppfattas ibland inte agera som äkta systrar i kampen. Detta förklaras med att dessa inte är tillräckligt frigjorda ännu. De ligger efter oss i befrielsen. Bruna kvinnor behöver därmed vita feminister för att frigöra sig, bli fria.

Mikela Lundahl tar upp hur ”Postkoloniala feminister har … undersökt … hur svårt västerländska feminister har att tillerkänna bruna kvinnor individualitet, subjektivitet och agentskap, i synnerhet när de … ’agerar fel’”[16].

Bruna homosexuella behöver vit hbtq

Bruna transpersoner, lesbiska och bögar har blivit ”nya” offergrupper som anses behöva vita hbtq-aktivister för sin befrielse.

Mikela Lundahl analyserar hur bruna lesbiska och bruna bögar blivit en ”ny arena för vita homosexuella. Rädda bruna homosexuella från samma gamla vanliga bruna män.”[17]

Rädda de som akut behöver oss – istället för politisk förändring

Mänskliga rättigheter och akuta insatser för offer används ibland antipolitiskt. Genom att fokusera på de som behöver vår akuta hjälp trängs det motstånd undan som skapar omfattande politiska förändringar.

Akuta insatser hotar inte den vita ordningen.

Välvillighet och humanitära insatser används för att hindra politisk kamp som hotar våra anställningar, utbildningar, tentor, egna hem eller andra egendomar. Kamp för rättigheter eller akuta insatser hotar inte våra privilegier.

Mikela Lundahl visar hur räddandet används för att slippa utmana ens egna privilegier: ”en brun … som lider, och som det är vita kvinnors plikt att rädda. … Genom denna splittring behöver solidariteten inte utmana privilegierna”[18].

Rasifiera svenskhet

I ett av mina samhällen, Hammarkullen, bor ungefär sextio procent med svenskt medborgarskap. Många av dessa pekas av välvilliga ut som inte riktigt svenska, egentligen inte svenskar.

Utseende, rasmarkörer, används för att bestämma verklig svenskhet. Begrepp som invandrare eller andra generationens invandrare används för att markera att vissa svenskar inte är riktigt svenska.

Många av de som pekas ut är inte ens invandrare. De är födda på ”svensk mark”. Kultur- och rasmarkörer  förvandlar dem till invandrare.

Inte-riktigt-svenskar återskapar rasifierade föreställningar om svenskhet.

Katarina Matsson refererar till Lena Sawyer s, Black and Swedish och visar hur vanligt det är att mångfaldsaktivister återskapar ras. Mångfaldsaktivister vägrar därmed vissa medborgare fullständig svensk tillhörighet: ”utifrån rasifierade konstruktioner av svenskhet exkluderas (’svarta svenskar’) från nationell tillhörighet.”[19]

Etnifiera

Riksdagen, svensk forskning, svenska tv-serier, dansband, julgranar, eller etablerade musiker som Beethoven, betecknas aldrig som etniska. Etnisk, etnomusik och etnisk mångfald blir tekniker för att göra bruna annorlunda vita.

Invandrare görs etniska. ”Etnisk” återproducerar på så sätt vithet som oetniskt.

Katarina Matsson tar upp hur vithet produceras genom att osynliggöra sig själv, och sin vithetsproduktion: Genom att föra ”samman frågor om etnicitet med ’invandrare’”[20], ”att ’vara vit’ ofta innebär att aldrig behöva betrakta och omtala sig som etnisk”.

Naturligare och närmare naturen

Vithet förknippas i traditionell kolonial uppfattning som västerländsk civilisation, rationalism och som industrialism. Det bruna betecknas som naturligare och närmare naturen.

Antirasister och solidaritetsarbetare idealiserar och naturaliserar ibland bruna på ett postkolonialt sätt.

Anna Adeniji analyserar denna idealisering av bruna, ”hur icke-vita definieras som närmare djur och natur …, har närmare till exempelvis skratt, dans och sex.”[21]

Afrika gör vita mer autentiska

”Att dansa afrikansk dans ses av kvinnorna i studien som ett säkert sätt att utforska och iscensätta föreställningar om ett mer autentiskt och feminint jag.”[22] (Katarina Matsson)

Sexualiseras

Genom att sexualisera och köna det bruna kan det göras till erotisk upplevelse, begär eller personlig utveckling.

Katarina Matsson tar upp att i ”vita kvinnors deltagande i afrikansk dans i Stockholm framstår annanheten istället som ett könat och sexualiserat löfte om ’personlig förvandling’ genom känsloupplevelser bortom det vanliga. Annanhet lanseras på det här sättet som ett föremål för en ny tillfredsställelse som … är mer intensiv och tilldragande än andra ’normala’ sätt att göra och känna på.”[23]

Bruna män feminiseras

Postkoloniala feminister har visat hur Gandhi, Mandela, Buddha, Jesus och andra befrielseledare feminiseras och görs snälla och beskedliga. Feminiseringen kan även göras på deltagare och medlemmar i befrielserörelser. Samt även på hela folk.

I flera nya usanska-komedier, som The Big Bang Theory, får indier spela feminina och homosexuella. På femtiotalet fick Little Richard sitt rock’n’roll band att klä sig fjolligt för att de skulle bekräfta fördomen att ”negrer” är homosexuella. På så sätt kunde bandet få spelningar på vita klubbar utan att vita män upplevde att bandmedlemmarna var ute efter deras fruar och flickvänner.

Solidaritet med den feminiserade brune mannen kan användas för att skapa identitet av motstånd, systerskap och broderskap.

Bruna manliga flyktingar och befrielsekämpar kan genom att feminiseras även göras till objekt för begär.

Mikela Lundahl visar hur olika tekniker för att feminisera bruna män hamnar i resonans med varandra. ”Den svarte mannen feminiseras eftersom han inte är ’herre’ … och även i egenskap av att vara njutningsobjekt för den vita kvinnans sexuella begär.”[24]

Invandrare som outvecklade och fångna i ”sin” kultur

Olika begrepp och uttryck kan användas för att peka ut invandrare som outvecklade. Katarina Matsson nämner ”’traditionella kulturer’, ’patriarkala familjer’, ’dominierande invandrarmän’ och ’invandrarkvinnor som offer’.”[25]

Utvecklade som hjälper outvecklade är en traditionell kolonial föreställning. Ordet outvecklad anses dock gammaldags och ersätts bland välvilliga med andra begrepp. Effekten blir dock att människor behandlas som om de behöver hjälp med att utvecklas, eller med sin befrielse.

”Familjerna tvingas hela tiden förhålla sig till en mediabild som mer eller mindre förutsätter invandrarfamiljens dysfuktionalitet.”[26] (Katarina Matsson)

Vita tårar, suckar och ’känslor’

I ickevåldsrörelsen har parsamtal (co-counseling) använts för att träna motståndsaktivister att visa känslor och att gråta offentligt. Detta var också en metod för att göra män och kvinnor mer jämlika när det gällde känslor. Jag har varit med i ickevåldssammanhang i USA, Europa och Sverige där gråt närmast gjorts till manlig egenskap. Detta uppfattades positivt och i början fanns det inga verktyg för att ingripa när gråt användes som maktteknik. Gråt och känsloutbrott har bland annat använts när ickevåldsaktivister kritiserats.

Ulrika Dahl analyserar gråt och känsloutbrott som maktteknik bland feministiska forskare. Gråt används som defensiv maktteknik, och ibland som förnekelse: ”De senaste åren har jag som deltagande observatör i svensk feministisk forskning och politik bevittnat starka känslomässiga reaktioner hos vita feminister när postkoloniala feminister (oavsett hudfärg) påtalar den rasism som präglar såväl vissa universella genusteoretiska anspråk om kvinnors erfarenheter som de faktiska rum vi befinner oss i. Vithetens betydelse förnekas, inte minst i rum som kodas av en omärkt vithet.”

Ulrika Dahl analyserar även andra former av känslosamhet som ”härskartekniker” under feministiska forskarträffar: Samma personer som vittnat om ”manliga handledares härskartekniker och förlöjliganden av” avhandlingsprojekt använde ”suckar, invändningar, viskningar och demonstrativa uttåg ur rummet” mot ”Irene Molinas inbjudna presentation av intersektionalitetsbegreppet och dess rötter i en postkolonial kritik av hegemonisk feminism”[27].

Bruna aktivister och forskare förväntas kokettera som offer

Bruna aktivister ges ibland funktionen av att visa upp sig som offer på olika solidaritetsträffar, konferenser och seminarier. Detta återskapar återigen föreställningen att vita hjälper bruna.

Irene Molina reflekterar över risken att förvandlas till offer istället för forskare eller aktivist. ”Ytterst sällan använder jag mig själv som exempel för att tala om rasism och diskriminering. jag vill helt enkelt inte framstå som ett offer. Jag räds tanken att provocera känslor av medlidande från omgivningen.”[28]

Vita radikalers tystnad och ickeingripande

Tystnad kring den egna vithetsproduktionen bland antirasister, solidaritetsgrupper och ickevåldsgrupper gör deltagare ensamma och osäkra med sina funderingar. Andras tystnad gör oss tysta. Andras tystnad hindrar oss från att intervenera.

Diana Mulinari har vid olika tillfället uppmärksammat avsaknaden av intern feministisk debatt kring frågor om etnicitet och ras. I början när Mulinari gjorde detta på genusforskarkonferenser och i genuspublikationer möttes hon, enligt Ulrika Dahl,  av ”kompakt tystnad. Inga reaktioner, ingen debatt.”[29]

Universell identitet som stärker nationell

Feministisk könsidentitet kan, enligt Mikela Lundahl, på ett motsägelsefullt sätt utnyttja ”bruna” kvinnor för att skapa både universell kvinnoidentitet och samtidigt producera en svensk, nationell, identitet av systerskap.

Mikela Lundahl tar upp flera tekniker för hur detta går till: ”reproducera skillnaden mellan vit och icke-vit, mellan vit och brun, mellan aktiva och passiva kvinnor, mellan de frigjorde och de förtryckta – och därigenom återskapa och förstärka den nationella könade identiteten ”svenska(vita)kvinnor”. Genom att rikta blicken bort från sig själv … bidrar välvillighetsdiskursen till en konceptualisering av vad den vita kvinna är”[30].

”Det vi ser är en inbyggd motsättning i den svenska jämställdhetsdiskursens uppfattning om tredje världens kvinnor. Å ena sidan ses all världens kvinnor som en del av samma förtryckta kollektiv, å den andra förstås … vita kvinnor som överställda bruna kvinnor, genom att de förmodas ha ”kommit längre” i utvecklingen mot jämlikhet – de är mer ”frigjorda. … Detta är ett utvecklingstänkande med koloniala rötter.”[31]

Avslöja rasism som återskapande av vithet

Antirasism som medvetandegörande, synliggörande och avslöjande tenderar att återskapa vithet. Det som behövs är inte synliggörande utan kroppsligt och rumsligt motstånd som tränger bort och ersätter vithet (displace).

Irene Molina analyserar hur avslöjandet och synliggörandet av rasism återskapar vithet:

”Jag är inte säker på om det första uppdraget på agendan är dekonstruktionen av vitheten genom att synliggöra den. Jag ser inte heller hur det skulle kunna göras utan att bekräfta det system av privilegier som den ger vissa kroppar. Jag tänker min snarare en motståndsaktion … och här håller jag fullkomligt med Ahmed: vithetens hus måste rivas ner, upplösas, byggas på nytt, ett nytt rum måste skapas, ett rum som är förkroppsligat på ett annorlunda sätt, ett nytt schema, en Fanonsk rörelse av kroppen i rummet”[32].

Perspektiv och erfarenhet som särskiljande tekniker

Perspektiv uppfattas som grund för radikal politisk förändring: rasperspektiv, genusperspektiv, klassperspektiv och intersektionellt perspektiv framställs som förutsättning för politisk förändring.

Perspektiv kan producera vithet genom att särskilja sig från de som inte har perspektivet. Perspektiv används därmed som norm, det blir fast kategori. Kategorier börjar genast agera kategoriserande och normerande.

Perspektiv använder gärna speciella erfarenheter för att dela upp i vi och dom: vi som har äkta erfarenhet som ”de andra” inte kan ha. Antingen är man innanför eller utanför, antingen har man perspektivet eller så har man det inte.

Irene Molina analyserar hur vita antirasister koketterar med vithet som olycklig erfarenhet. ”Vithet upplevd som erfarenhet används inte sällan som en fast kategori, ett ”vad-gör-jag-med-min-vithet”-problem.”[33]

Vithet är en olycklig erfarenhet som de ju givetvis inte kan ta sig ur. Det blir svårt att ifrågasätta eller göra motstånd mot någons upplevelse och erfarenhet. Speciellt när upplevelsen upplevs olyckligt. Upplevelse och erfarenhet legitimerar det som är.

Upplevelse av obehag gentemot de där andra vita

Genom att dela med sig av sin personliga upplevelse av obehag gentemot de där andra vita kan vithet och brunhet återskapas samtidigt som en ställer sig själv utanför vit-brun matrisen. ”Jag är inte som de där andra.”

De där andra vita görs vitare än min vithet genom upplevelse av obehag. Obehaget riktas mot exempelvis vita medelklasskvinnor, vita män, vita rika, vita kapitalister, vit elit, vita heterosexuella.

Subjektiva upplevelser av obehag kan göra sig privat och offentlig samtidigt. Det privata gör upplevelsen auktoritär. Min upplevelse. Obehaget kan publiceras på sociala medier utan att någon har rätt att ifrågasätta den. Det är individens upplevelse och därmed sann. Subjektivismen kan invadera offentligheten och samtidigt neutralisera det offentliga. Offentlighet som gemensamhet, som politisk, neutraliseras genom att offentliggöra känslor av obehag mot vissa.

Obehagsupplevelse gentemot ”andra vita” är en effektiv teknik som döljer hur vithet producerar vithet. Därmed hindrar det välvilliga från att ingripa.

Korsa kön, klass, ålder och ras för att dölja rasism

Genom att korsa kön, klass, ålder och ras kan vita antirasister rikta vitheten bort från dem själva. Den egna vitheten kan produceras och samtidigt döljas genom korsande (intersektioner).

Nedlåtande eller föraktfulla uttryck som vit överklass, vita män, vita kränkta medelålders kvinnor, vita gubbar, vita kärringar, judiska kapitalister, impotenta vita presidenter, återskapar vithet.

Korsandet av olika kategorier kamouflerar hur (anti)rasism producerar vithet. Användandet av flera kategorier skapar en kvasinyansering. Det låter inte så kategoriskt.

Och korsandet kamouflerar dessutom hur antirasister samtidigt producerar sexism, åldersism, klassism och ableism.

Antirasistiskt rasförakt

Rasism är återskapande av rasskillnader. Detta kan döljas bland antirasister genom att rasismen riktas mot vita, mot de vita förtryckarna. Rasismen döljs som antirasism.

Bruna görs återigen annorlunda, men indirekt. De bruna görs till de andra genom rasism mot rasisterna. Rasismens syfte är ju att krossa rasisterna.

”Vita rasister.” ”White trash.” ”Judarnas ockupation.” Och liknande rasbeteckningar döljer sin produktion av rasism genom att användas mot rasisterna.

Rasismen uppfinner inverterad rasism. Genom att invertera rasismen, genom att använda rasbeteckningar på ”rasisterna” och ”förtryckarna”, kan rasuppdelning och rasförakt produceras utan att välvilliga uppfattar det som rasism. Inverterad rasism producerar ickeingripande.

Inverterad rasism gör dessutom rasismen fetischistisk. Rasismen blir lustfylld. Antirasistiskt rasförakt ger stimulerande kraft.

(Anti)rasism gör bruna till offer som behöver räddas av antirasisternas rasism. Antirasismens rasism mot förtryckarna framställer sig själv som räddningen för de bruna.

Rasism ”uppåt” producerar:

1.       Rasskillnader. Uppdelning vita och bruna.

2.      Rättfärdigande av rasism,

3.      vilket döljs genom antirasistisk ilska.

4.      Rasism tillbaka, ”nedåt”,

5.      samt nya rasismer i nya oväntade riktningar.

6.      Fetischistisk kraft till sig själv och till andra rasismer. Även till den rasism som (anti)rasismen vänder sig mot.

Hat uppåt

Hat uppåt, hat mot vita rasister, producerar rasism och vithet. Och samtidigt dölja detta bakom hatet mot rasism. Hat mot rasister är liknande teknik som när hat uppåt producerar sexism och döljer det bakom antisexism. Hat mot rasister liknar dynamiken i inverterad rasism, men hat mot rasister behöver inte innehålla inverterad rasism, det kan vara hat mot rasister snarare än mot vita rasister.

Hat uppåt ger fetischistisk kraft till annat hat, inklusive hat nedåt, hat tillbaka eller hat åt nya håll. Hat uppåt producerar hat i nya okontrollerbara riktningar. Hat mot hat skapar resonans, ömsesidig förstärkning. Hat ger kraft mot det som hatas.

Hat uppåt kan genom att definieras som antirasism producera en tafatthet och oförmåga hos idealistiska och välvilliga (ickehatande) antirasister i att ingripa. ”Vi vill ju egentligen samma sak!” ”Man måste ju också förstå dem!”

Ickeingripande mot hat uppåt legitimeras genom paternalistisk ”förståelse”. Ickeingripande legitimeras också av välviljans försonande idealisering av ”dom därnere”.

Förakt mot finanskapitalet som judehat

Föraktet eller hatet mot finanskapitalister bland vissa globaliseringsaktivister återskapar judehat. Bilden att finanskapitalister är mer onda än industrikapitalister är en gammal föreställning som är kopplad till att ”judarna” pekades ut som månglare och senare som bankägare och finanskapitalister.

”Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig ’1%’ bara är alltför lätt att fylla”[34] med judehat, kritiserar Rasmus Fleischer retoriken kring Occupy Wall Street. ”det betyder heller inte att det räcker att säga att man ’tar avstånd från rasism’, eller liknande – för (judehat) är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) ’judarna’ som folkgrupp”.

Per Herngren

2013-01-09, version 0.1

Kurser som tar upp ingripandetekniker vid "vithet" i välvilliga grupper

Fotnoter

---

[1] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 49.

[2] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 84.

[3] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 10.

[4] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 79.

[5] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 85.

[6] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[7] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[8] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 73.

[9] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 11.

[10] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[11] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[12] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[13] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[14] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 86.

[15] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 124.

[16] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 128.

[17] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 128.

[18] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 130.

[19] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[20] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[21] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 84.

[22] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[23] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[24] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 131.

[25] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[26] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 11.

[27] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 71.

[28] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 80.

[29] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 70.

[30] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 127.

[31] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 127.

[32] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81-82.

[33] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[34] Rasmus Fleischer, ”Perspektiv på Occupy Wall Street”, Copyriot, 2011.