Visar inlägg med etikett kurser. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kurser. Visa alla inlägg

06 mars 2013

Radikala och medvetna individer skapar inte politisk förändring

Tillsammans med designprofessorn Otto von Busch skriver jag en dialogbok som är tänkt att ges ut i USA. Här är mitt svar på en av Ottos frågor. Hjälp oss gärna med att ge synpunkter. Missar jag något? Är det begripligt?


Otto: Även då vi klär oss tänker vi oftast som individualister. Även om vi lägger mycket tid på att likna eller härma andra, en vän, subkultur eller mytisk figur, så tänker vi oftast att vi skulle ha en “egen stil”. Detta är en av modets grundläggande paradoxer. Vi blundar för vårt eget härmande. Skulle du kunna beskriva några hjälpmedel för hur vi förskjuter diskussioner och praktiker från politisk individualism till ett gemenskapstänkande?

Per: Ja, förr i tiden var det ett straff att tvingas leva enskilt. Nu har det blivit ett ideal. Under ickevåldsträning får vi nuförtiden kämpa för att deltagarna inte ska fokusera på att utveckla sig själva och på att lära sig individuella färdigheter. Det är som ifall fotbollstränaren upptäckte att spelarna glömt av laget, som om var och en börjat träna på att spela ensamma. Det är att göra det väldigt lätt för motståndarlaget.

Politik är hur vi lever tillsammans. Politik är hur vi löser gemensamma problem, hur vi fördelar makt och resurser. Politik är gemenskap. Men att leva i gemenskap är inte lätt. Det krävs färdigheter. Barn blir inte myndiga förrän efter 18 år. Det tar tid att lära sig att ta ansvar för varandra. För att genomföra politiska förändringar krävs att tusentals år av erfarenheter, uppfinningar och misstag finns med i vår gemenskap. Annars måste vi uppfinna hjulet på nytt igen och igen.

Politisk förändring är träning
Jag tror politisk förändring till stor del handlar om träning, experiment, uppfinnande, imitation och smitta. Det gäller därmed att utforma politiskt motstånd mer som fotboll än som de mer individuella spelen schack och biljard. Vi behöver träna demokrati tillsammans. Vi behöver träna jämlikhet tillsammans. Vi behöver träna oss på att ingripa vid övergrepp och förtryck. Det handlar inte om medvetande eller insikt utan om hur vi spelar ihop, om hur vi bryter igenom motståndarens motstånd.


Vi tränar inte för att senare någon gång i framtiden skapa en politisk förändring, att träna tillsammans är en politisk skillnad. Mål och medel är sammanvävt. Det gör också att andra kan lära sig skapa just den politiska skillnaden, den kan upprepas igen och igen. Till slut sitter den i våra kroppar. Inte så mycket i våra enskilda kroppar, utan i hur kroppar förhåller sig till varandra. Tillsammans förkroppsligar vi organ-isationer, gemenskaper och samhällen. När vi ändrar våra relationer, när vi agerar på nya sätt med varandra, ändras gemenskapen. Små förändringar i hur vi samarbetar skapar politisk skillnad. Politisk skillnad som kan imiteras. Det politiska målet blir medlet. Politisk skillnad blir både mål och verktyg.

Feminism, och på senare år queer, har gett oss hundratusentals nya övningar, färdigheter och verktyg för att intervenera politiskt både i våra egna organisationer och i andra maktordningar. Exempel är olika verktyg för jämlikare demokrati som förslagsrunda och beslutsrunda, maktingripare och stämningsunderlättare. Några går snabbt att lära sig, andra tar åratal av träning. Mohandas Gandhi menade att ickevåld kräver mer träning än vad soldater behöver för att gå ut i krig.


Sara Ahmed, som bland annat forskar kring kritiska vithetstudier, poängterar att de kritiska verktyg vi använder mot andra maktordningar måste vi också använda mot våra egna. Vi lever i samma värld. Vi kan inte hoppa ur maktordningarna genom att bli duktiga eller medvetna individer. Maktordningar sitter i våra kroppar, i vår hud, i våra prylar, i vårt hem. Maktordningar är på så sätt med och bestämmer hur vi rör oss, vem vi vänder oss till, vem vi vänder oss ifrån, vem vi ignorerar, hur vi tänker, hur vi pratar med varandra, hur vi lyssnar på varandra. Genom gemensam träning kan vi tillsammans skapa nya befriande ordningar som tränger undan auktoritära, förtryckande och våldsamma ordningar. Befrielse är något vi gör ihop.


Per Herngren
2013 03 06, version 0.1


Välkommen på träning i ickevåld, performativt konfliktingripande, feministiska mötestekniker!


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

23 april 2012

Halvera skoltiden

Min skoltid från fyran till och med gymnasiet var till ganska stor del slöseri med tid och resurser. Och när jag håller konflikthanteringskurser för lärare vittnar deltagarna om att det finns olika begränsningar som gör det är svårt att genomföra exempelvis Freire, ickevåldspedagogik, befrielsepedagogik och genuspedagogik. Skolan är fast i överföringspedagogik. Eleverna görs alltför mycket till åhörare och arkiv. Kunskap individualiseras och ses inte som träning och färdigheter utan som vetande.

Ifall vi nu till slut får konstatera att det tar för mycket kraft att revolutionera skolan så varför inte minska den?

En idé, som man skulle kunna reflektera vidare kring, är om skoltiden minskas till två dagar i veckan. Detta skulle kunna ske från trean till och med gymnasiet. Skolan skulle därmed kunna halvera klasserna så vissa får gå måndag-tisdag, medan andra går onsdag-torsdag. Eleverna och lärarna skulle få kapacitet att lära sig mycket mer än som när de idag alltför mycket behöver mobilisera sin energi för att skydda sig från information overload, stress, mobbning, övergrepp, härskartekniker, hierarkier och stora grupper.

Bildning

Men de avgörande bildningsprocesserna för eleverna skulle ske de andra dagarna. Resurser som blir över när man halverar skoltiden skulle gå till studieförbund, folkhögskolor och föreningar som organiserar träning i demokrati, organisationsmetoder, argumentationsteknik, dialogtekniker, författarkurser, ickevåld, konflikthantering, samarbetstekniker, ingripande vid härskartekniker och våld, organisera kooperativ och ideella föreningar, hantverk, dans, låtskrivande, hip hop, queer-design, forskningsmetod, källkritik, webbdesign, hackande, open source programmering, etcetera, etcetera.

Detta skulle kunna ske i olika former som träning, klubbar, tävlingslag. En elev är med i tre-fyra klubbar eller träningslag under kanske fem års tid. Sedan känner hen att det skulle vara spännande att pröva något annat ett par år.

Istället för att elever tvingas träna avgörande kunskap efter skoltid och efter att de gått ur skolan skulle unga medborgare få färdigheter redan i tjugoårsåldern som de idag inte hinner få förrän i trettioårsåldern. De samhällen och stadsdelar som inför detta skulle kunna bli kreativa centran. Det som byggs upp i dessa intensiva, lokala kunskapsområden skulle kunna smitta av sig via besök, studentutbyte, wiki, bloggar till lokala samhällen runt om i världen. Och kanske landa i stadsdelar i Colombia där det faktiskt redan har utvecklats spännande undervisning utifrån ickevåldsliga och feministiska mötestekniker samt Freire. Sedan smittas det tillbaka med nya tekniker och övningar.

Tja, någon som har funderingar?

Per Herngren
2014-04-23, version 0.1

För er som under skoltiden missade detta så finns här helgkurser i samarbetstekniker, demokratitekniker, ickevåld, konflikthantering, feministiska mötestekniker och i att ingripa vid härskartekniker.

04 mars 2012

Individualiserad jämlikhet - en härskarteknik?

Jag översätter här Sara Eldéns feministiska kritik av individualiseringen av populär parterapi till begreppet "individualiserad jämlikhet".

"Individualiserad jämlikhet" är en teknik för att dölja strukturell makt, ex genus, klass. Problem i parrelationer belastas "parterna" själva: "Båda parter" har problem. "Båda" har ansvar att lösa ...

Individualiserad jämlikhet används för att beskriva problem hos heterosexuella parrelationer i ex parterapeutiska tv-shower. Men liknande makttekniker används även i arbetslag samt vid 'kulturalism' och 'integration'. Min läsning av hennes analys är att det är en individualiserande maktteknik och inte låst till heterosexism och parrelationer.

I sin artikel "Scripts for good couple" tar Sara Eldén upp hur individualisering kan användas för att individualisera kontroll och makt. Detta får åtminstone två effekter: Strukturell makt döljs. Och makt reproduceras av individerna själva. "individualizing processes primarily have the effect, not of 'freeing' people ... but of individualizing those scripts." (s 12, 2012).

Individualiseringen av relationsproblem kombineras dessutom med en föreställning om jämlikhet mellan parterna vilket döljer olika maktstrukturer: "construction of an equal problem" ... that both partners are responsible ... detached from social structures and cultural norms of gender" (s 11, 2012).


Jämlika problem och individualiserad jämlikhet
Sara Eldén använder inte själv "individualiserad jämlikhet". I ett mejl till mig berättar hon att hon ibland använder "jämlika problem", för att visa hur strukturell makt döljs genom att individualisera problem som uppstår i parrelationer. 

"Jämlika problem" är användbart i hennes analys. För mina kurser i samarbetstekniker, ickevåld och konfliktingripande behöver jag dock ett begrepp som pekar på hur både jämlikhet och individualisering kombineras till maktteknik. Jag kommer att använda begreppet för praktiska övningar som handlar om hur man kan ingripa på olika sätt när den individualiserande makttekniken används. Därför prövar jag "individualiserad jämlikhet".

Per Herngren
2012, version 0.11


Skriv gärna kommentar med egna funderingar och förslag kring "individualiserad jämlikhet".

Välkommen på konflikthanteringskurs om metoder för att ingripa vid "mjuka" härskartekniker.


Referens
Sara Eldén, "Scripts for the good couple: Individualization and the reproduction of gender inequality", Acta Sociologica vol 55, No 1, March 2012.
Sara Eldén, Konsten att lyckas som par: Populärterapeutiska berättelser, individualisering och kön. Lund Dissertation in Sociology, 2009.

19 april 2011

Per tränar civil olydnad i Kurdistan norra Irak - Och publicerar bok

Pressmeddelande 19 april 2011

Kurdiskt förlag publicerar bok av Per Herngren 2011
Lär ut civil olydnad i södra Kurdistan och norra Irak över påsk
 
Per Herngren åker till södra Kurdistan, vars område också är ockuperat av  Irak, över påsk (20-25 april) för att lära ut civil olydnad till bl a ledamöter av parlamentet, demokratiaktivister och en polichef. Ett förlag i Kurdistan publicerar en av Per Herngrens böcker på kurdiska. Och i samband med detta har en  tidning  bjudit in honom till Kurdistan för att hålla träning och föredrag om civil olydnad och ickevåld. I ett område där han ska hålla ickevåldsträning har flera kurdiska demonstranter blivit dödade av militären under våren 2011.

Per är aktiv i plogbillsrörelsen och har deltagit i två plogbillsaktioner (avrustning av vapen med hammare) vid vapenföretag som tillverkat vapen för krig i Irak. Han har även suttit fängslad för detta.

Kontakt
Siawash Goudarzis (översättare svenska-kurdiska samt tolk under resan) mobil Sverige 0768354598
Pers mobil i Sverige 0708877211
Pers mobil i Irak 009647503680138

04 april 2011

Erfarenheter med underlättare, stämningsunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare - audio poddradio

På inspelningen föreläser Per Herngren om erfarenheter och misstag när olika grupper använder innovativa mötesfunktioner från feminism och ickevåld. Mötesunderlättare, stämningsunderlättare, maktingripare och tidsunderlättare används ofta omtänksamt och effektivt, men han visar också hur funktionerna alltför ofta används destruktivt och hindrande istället för att underlätta demokratin och omsorgen om varandra.
(1 mars 2011 Jämshögs Folkhögskola, 7 min 30s)


kurs i mötestekniker.

Lyssna på andra program på Billradion (poddradio)

29 juni 2010

Träning för Ship to Gaza

I midsommar träffade jag Ulf Carmesund. Han var en i besättningen på det lilla fartyget Sofia på väg med förnödenheter till Gaza när det 31 maj, 2010, blev kapat av Israeliska pirater. Medan vi satt i en trädgård vid Björkö hamn och grillade berättade Ulf hur han och en kvinna använde en klassisk fredsbevararteknik och lyckades stoppa en engelsman från att börja slåss med piraterna. Troligen hindrade de bådas ingripande skottlossning och dödande på fartyget Sofia.

Lite längre ner tar jag upp hur man kan träna den fredsbevarar-metoden som Ulf och kvinnan använde.

Besättningen på fartyget Sofia gjorde armkrok runt styrhytten när det blev bordat. Armkrok är en gammal metod som användes mycket vid vietnamaktioner i USA på sextiotalet, men även här i Norden under åttiotalet för att skydda naturområden från skövling. Armkrok har kritiserats för att metoden låser aktivisterna till en plats, för att den försvårar samtal med motparten, för att den symboliserar kraftmätning snarare än ingripande för att börja lösa ett problem, och för att den är defensiv snarare än ett direkt byggande av det samhälle man vill leva. Men låt gå. Besättningen hade valt att använda armkrok.

Ulf Carmesund och kvinnan råkade hamna på var sida om den storväxte engelsmannen. Tidigare under resan hade besättningen både tränat och diskuterat ickevåld. Engelsmannen hade starkt poängterat att ickevåld är avgörande för att Ship to Gazas brytande av blockaden skulle lyckas. Engelsmannen var en anhängare av ickevåld.

När de israeliska piraterna slängde ljudgranater och sköt med paintballgevär mot besättningens kroppar märkte Ulf hur engelsmannen blev alltmer spänd och höll på att tappa fattningen. Plötsligt slet sig engelsmannen loss för att slåss med piraterna. Ulf tog tag runt magen på engelsmannen medan kvinnan på andra sidan försökte lugna ner engelsmannen med ord. Ulfs fasthållande och kvinnans ord lugnade till slut ner engelsmannen och slagsmål och skottlossning kunde avstyras.

Att träna ’Ulf Carmesunds’ fredsbevararteknik

Fredsbevarare är vanligtvis sådana som inte deltar i själva aktionen men som är tränade i att ingripa och lugna ner. På ett fartyg eller om man är långt inne på en militärbas så kan även fredsbevararna gripas. Fredsbevararna behöver träna sig i att inte fångas upp av själva aktionen. De ska bevaka vad som händer och vara maximalt rörliga och kunna gripa in både när motpart eller den egna sidan tappar fattningen eller brukar våld.

Under ickevålds- eller fredsbevararkurser brukar jag lära ut en liknande teknik som Ulf Carmesund och kvinnan använde. Det avgörande är att de två har helt olika funktioner, och att de inte ska blanda ihop dessa funktioner.

Ett vanligt misstag kursdeltagare gör är att den som muntligt ska lugna ner en situation börjar knuffa tillbaka, eller ta tag på, den som bråkar. Då förloras den lugnande effekten och risken för slagsmål ökar. Deltagarna behöver därför gång på gång träna sig i att renodla sin uppgift istället för att försöka hjälpa till, alltså hjälpa andra fredsbevarare att hålla fast i bråkmakaren.

Ett annat misstag är att den eller de som har uppgiften att hålla fast i någon efter en stund känner att hon eller han förlorat överblicken över vad som händer runt omkring. Man litar inte riktigt på att de andra fredsbevararna har koll över läget och lossar då greppet lite om provokatören för att titta sig omkring. Provokatören eller bråkmakaren kan då slita sig loss. Att slita sig loss är i sig upphetsande och våldsamheterna eskalerar. Att istället vara ordentligt fasthållen kan ifall det görs på ett bra sätt ha en lugnande effekt på någon som tappat fattningen. Även här behöver alltså deltagarna träna sig i att fokusera på sin uppgift.

Ytterligare ett misstag fredsbevarare ofta gör är att alla fokuserar på motparten. Istället ska fredsbevararna dela upp olika målgrupper mellan sig. Några fokuserar på de egna aktivisterna och andra på motparten. Ibland behöver det även finnas fredsbevarare som ägnar sig åt åskådare eller arbetare. Några fredsbevarare fokuserar på de som hetsar upp sig medan andra stärker lugnet hos de som verkar lugna.

Ifall det är möjligt ska fredsbevarare personligt försöka hälsa på alla individer bland polis eller militär innan dessa börjar gripa de aktivister som utför själva aktionen, misstaget är att bara prata med befäl.

Ickevåldsträning handlar inte om ’ värderingar’, ’insikter’ eller om att ’veta’ vad man ska göra. När något verkligen händer är alla teorier som bortblåsta. Ickevåldsträning handlar om att träna reflexer och vanor så att de inte behöver finnas i medvetandet. Man kan då ägna sig åt att se vad som händer runt omkring en, utan att man behöver tänka på vad man själv ska göra. Ickevåld fungerar ungefär som att träna fotboll eller dans. Det måste helt enkelt sätta sig i kroppen. Först då kan man improvisera och lösa problem.

Per Herngren
2010-06-29, version 0.1