100 härskartekniker & ickevåldsträning - intervju

Utdrag från intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Det kan vara svårt ibland, att stå emot orättvisor och förtryck – även i exempelvis en föreningsstyrelse. Det är inte ovanligt att en råkar ut för en del härskartekniker om en försöker påpeka att något är fel. Eller om en vill förändra. Vanligtvis pratas det om sju härskartekniker. Det finns många som har utökat listan med fler. Du har skrivit en lista med hela hundra stycken härskartekniker! Varför hittar du så många fler än vi andra?

Per: Det är inte så mycket jag som hittat de hundra härskarteknikerna. Vi jobbar med vängrupper, alltså smågrupper som utför civil olydnad. Den som är vald att vara maktingripare upptäcker ibland nya maktpraktiker. Så listan på makttekniker, härskartekniker och mikrobestraffningar blir bara längre och längre.

På nittiotalet upptäckte vi att många som egentligen vill väl omedvetet använder “snälla metoder” som skapar skärskillnad eller underordning. Eftersom det är svårare att ingripa mot “snälla makttekniker” kan dessa bli mäktigare än typiska härskartekniker.

Thor: Finns det några som du skulle vilja lyfta fram som extra viktiga, men som vi ofta missar?

Per: På en av mina ickevåldskurser nyligen berättade en fritidsledare som är född och uppvuxen i Hammarkullen, Göteborg, att hen ofta får frågan “Var kommer du ifrån?”. En annan kursdeltagare som berättade att hen var född i ett annat land fick aldrig den frågan. Skillnaden hade helt och hållet med utseende att göra, inte med vem som var “främling”. Snällhet och nyfikenhet kan på så sätt producera svenskhet utifrån hudfärg, alltså producera ras.

Var-kommer-du-ifrån? kanske producera mer ras än vad rasister producerar? Tänk dig själv hur det skulle vara för en som är född i Göteborg att vecka efter vecka, år efter år, få höra: “Trivs du här?” “Ni tillför så mycket.” “Ni är så mycket mer naturliga än oss.” “Vad duktig du är på svenska!”

Thor: När jag läste den där listan kände jag igen mycket. Både sådant jag blivit utsatt för och sådant jag utsatt andra för, utan att egentligen ha tänkt på det allt för mycket. Det är så svårt, i ögonblicket när någon använder en härskarteknik, att veta hur en ska agera! Är det en bra idé att säga ”stopp, nu använder du en härskarteknik på mig” eller hur bryter man egentligen ett sådant beteende konstruktivt?

Per: När vi håller ickevåldsträning under en helg hinner vi med kanske fyrtio olika metoder och tekniker för att ingripa. De som ägnat sig åt ickevåld några år har kanske lärt sig några tusen metoder. Dessa metoder går egentligen inte att beskriva helt och hållet med ord. Varje metod innehåller dussintals olika gester, rörelser och talhandlingar.

Att ingripa vid härskartekniker handlar om att träna och att träna. Att kunna ingripa handlar alltså inte om att få goda råd eller att teoretiskt läsa en bok med tips. Det finns inga enkla fix.

Ickevåldsträning är som att lära sig dansa queersalsa eller spela fotboll. Böcker eller teorier blir användbara först när en har hållit på ett tag, då du lärt dig tusentals olika reflexer, rörelser och sätt att uttrycka sig.

Många som börjar med ickevåldsträning suckar och undrar hur de ska kunna komma ihåg allt. Men träning handlar om att glömma, att låta kunskap sätta sig i kroppen. Träning börjar fungera när vi inte tänker på vad vi gör.

Träning är att göra sig själv omedveten. En fotbollsspelare kan ju inte fundera över vilken vinkel hen ska ha på fotled och knä. Hur mycket tyngd som ska fördelas på respektive ben. Sådant måste bara sätta sig i kroppen. Och det sker genom träning och åter träning.

Thor: Du beskriver en grupp i en organisation eller förening eller rörelse… En grupp du kallar för ”svansen”. De är de som inte deltar i arbetet men som alltid har synpunkter och åsikter och klagomål när jobbet väl är genomfört. De är också snabba på att döma ut människor om något går fel. Sådant gör mig väldigt arg. Om en ser människor bete sig så (som sagt, inte helt ovanligt) vad ska en göra då? 

Per: Förhoppningsvis kan de vi valt till maktingripare och stämningsunderlättare se till att “svansen” inte gnäller, saboterar och tar kraft från gruppens engagemang och omsorg. Ibland måste deltagare dock slängas ut ur gruppen. Det kan vara en bra lösning att dela en grupp i mindre grupper. En person som gör en viss grupp trög och svårarbetad kan i en annan grupp bli ett viktigt bidrag.

För dig som vill öva på att ingripa vid härskartekniker:
Välkommen på helgkurs!

 
  

Referens

Mikrobestraffning härskar över härskarteknik
100 härskartekniker
Lyckan styr - härskartekniker
Lycka som maktteknik
Individualiserad jämlikhet en härskarteknik
Klimatångest som passiviseringsteknik

Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad

Kön, ras och klass klibbar fast - intervju

Utdrag från en intervju som ska publiceras i en bok.

Thor: Grupper påverkar oss människor på konstiga sätt. För ett tag sedan träffade jag ett gäng gamla klasskamrater från grundskolan och vi gick ut och åt middag tillsammans. De flesta hade jag inte träffat på nära 15 år. Men efter en liten stund var det som att vi var tillbaks på högstadiet. Samma maktförhållanden, samma gliringar och skämt. Samma roller. Ett gäng vuxna människor, en del med barn och familj… Vad beror det här på?

Per: Jo, du har rätt. Sara Ahmed visar med sin queerfenomenologi hur makt klibbar fast. Makt fastnar på våra kroppar. Mobbing, sexism, rasism, under- och överordning, är klibbigt och fastnar gärna på oss.

Detta blir extra tydligt när det gäller mobbing. Människor som är jättesnälla och hyggliga med andra kan tillsammans, i vissa konstellationer, bli elaka. Någon i gemenskapen pekas ut som problemet, som dålig eller som den som inte hör hemma där. Det är som om våra personligheter beror på vilka vi är tillsammans med.

Även våld kan klibba sig fast på kroppar, så att våldet följer med när vi rör oss. Vissa görs till måltavlor för våld genom att de pekas ut som annorlunda på grund av nationalitet, medborgarskap, läggning, eller på grund av hår- och hudfärg. 

Ibland kan vi dock upptäcka att det klibbiga är borta. Vi blir befriade från kön eller ras och blir istället vänner, aktivister eller volleybollspelare. Lite senare i omklädningsrummet kan dock en volleybollspelare upptäcka att läggning, kön eller ras åter klibbar fast på hens kropp.

Feministisk mötesteknik - intervju

Och välkommen på kurser med feministisk mötesteknik!

Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Kommentarer är mycket välkomna!
Thor: Men i våra traditionella folkrörelser, är det inte klokt att – så långt det är möjligt – fokusera på att komma överens. Att på ett demokratiskt sätt arbeta tillsammans så att det inte uppstår situationer där motstånd är nödvändigt. I alla fall för föreningar och organisationer. Du har också skrivit om just detta, alltså att skapa demokratiska möten och arbetssätt. En sak som du har skrivit mycket om är balansgången mellan att vara fixerad vid starka ledare och att vara helt struktur- och ledarlös. En del organisationer verkar alltid söka tydligt ledarskap, mer och hellre än demokrati. Går det att kombinera starkt ledarskap och öppenhet? Och kan en organisation fungera med bara demokrati – utan ledarskap?

Per: Feministen Jo Freeman visar i sin text från 1970 att platta och strukturlösa grupper blir informella tyrannier. Platta organisationer döljer ledarna – de ledare som väljer sig själva genom att dominera och ta plats på stormöten.

Det blir, enligt Freeman, svårare att avsätta ledarna i informella strukturer än vad det är i organisationer med formella strukturer. Med formella strukturer kan ju årsmöten och beslutsmöten formellt tillsätta och avsätta en funktionär. I informella strukturer blir det dominans som bestämmer.

Men alternativet måste inte vara pyramidformade hierarkier. Det finns effektivare och jämlikare alternativ än pyramidformade hierarkier.

Pyramidformade, centralististiska demokratier är egentligen en kvarleva från kungaväldet. Folkrörelser och parlament tog över kungaväldets centralism och valde att behålla “härskaren”, även om denne valdes genom omröstningar.

En del folkrörelser motverkar centralismen genom att göra lokalgrupper självständiga och självbestämmande, de kan då inte styras av organisationens centralstyrelse. Så länge de följer organisationens stadgar och målsättning blir de i praktiken jämlika en eventuell riksstyrelse. Men den centralistiska kejsarstrukturen blir ändå ofta kvar. Många lokalgrupper kopierar centralismen och väljer en styrelse som styr det mesta av verksamheten.

Ickevåldsgrupper och feministiska grupper har utvecklat andra former än platthet och pyramid. En möjlighet är att mångfaldiga hierarkierna. Istället för en pyramid med en centralistisk topp får vi en fjällvärld av arbetsgrupper och lokalgrupper. Dessa behöver givetvis utveckla olika sätt att koordinera med varandra, annars blir de ensamma atomer.

Koordineringsgrupper kan vara utformade som råd där olika arbetsgrupper och motståndsgrupper har rätt till representanter. Här uppstår givetvis också frestelsen att rådet börjar styra istället för att stödja och koordinera grupperna.

Även grupperna själva tenderar att överlåta sitt ansvar och sin makt till centrala organ. Arbetsgrupper frågar kanske rådet hur de ska göra. De ber om lov. De lastar över beslutet på rådet.

Här gäller det för för rådet att bolla tillbaka beslutet. Ickecentralistiska råd kan då fokusera sin energi och tid på att skapa resonans och ömsesidig förstärkning mellan grupper i verksamheten.

Jag har deltagit i organisationer som har flera råd. Flera råd kan fördela ansvaret mellan sig. I en ickevåldsorganisation i USA där jag jobbade som voluntär ansvarade ett råd för ekonomi, personal och kontorsbyggnad. Ett annat råd ansvarade för själva verksamheten.

Från sjuttiotalet och framåt har feminister och ickevåldsaktivister uppfunnit flera verktyg för jämlikare och kreativare demokrati. Några av dessa kallas för feministiska mötestekniker.

Feministiska mötestekniker utvecklades med inspiration från Jo Freemans text från 1970, om strukturlöshetens tyranni. Istället för att, som i 68-rörelserna, använda stormöten och låta “de som dominerar dominera” så mångfaldigar feministiska mötestekniker funktionärerna.

Den som leder samtalet kallas mötesunderlättare. Den som har hand om att fördela tid mellan olika frågor och personer är tidsunderlättaren. Och den som löser maktproblem under mötet kallas maktingripare. Stämningsunderlättaren organiserar rummet på ett kreativt sätt och ser till att gruppen tar pauser och fika.

Med dessa olika funktionärer blir feministiska mötestekniker faktiskt mer strukturerat än gamla traditionella möstestekniker med ordförande.

Dagens fokus på ledarskap tror jag mycket är en flykt från befrielse. På sjuttiotalet skulle vi sätta vårt hopp till gräsrötterna. Idag ska vi sätta vårt hopp till ledarna. Istället för medarbetarskap och jämlikhet ska vi förlita oss på ledare.

Det är frestande att underordna sig. Det känns så skönt att ha en ledare som ansvarar för allt viktigt.

Mångfaldigandet av hierarkierna handlar inte om att avskaffa ledarna utan om att låta fler ansvara för olika funktioner. Organiserandet och beslutsfattandet decentraliseras. Funktionärerna roteras då och då för att inte skapa nya förstelnade ordningar.

Dessa jämlikare mötesordningar blev med tiden effektivare än traditionella former. Centrala ledare skapar gärna tröghet. En kreativ och effektiv organisation måste kunna ta hundratusentals beslut – vilket blir omöjligt med centralstyrning. Centralstyrning är möjligen den största flaskhalsen i dagens folkrörelser.

Det som kan vara lite svårt att upptäcka är att stormöten också tenderar att bli centralstyrning. Alla ska lägga sig i alla frågor. Ansvariga frågar ofta stormötet om hur de ska göra. Stormöten råkar då snabbt ut för “information overload”, informationsförstockning.

Thor: Du nämner den där listan på olika uppgifter som kan vara bra att dela ut när en har möten. Det är ”mötesunderlättare”, ”tidsunderlättare”, ”maktingripare”, ”stämningsunderlättare” och ”förståelseunderlättare”. Det låter som små snälla figurer som smyger runt på föreningens möten och hjälper till i hemlighet. Men vad innebär de här rollerna egentligen och hur används de?

Per: Njaee, det är inte hemliga funktioner. I början av ett möte, eller ännu hellre i slutet på förra mötet, väljer vi mötesunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och sekreterare.

Förståelseunderlättare används främst under kurser och i undervisning, men det borde kunna användas även i möten. Förståelseunderlättare skulle kunna samarbeta med maktingriparen för att motverka att över- och underordning uppstår på grund av jargong, utbildning och expertis.

När vi i ickevåldsgrupper håller ett beslutsmöte, eller en kurs, vet alla vem som är ansvarig för vilken funktion. Det gör att resten av deltagarna kan ägna sig åt syftet med mötet eller kursen. De slipper tänka på alla problem som uppstår. Ingen klarar av att tänka på allt. Funktionärerna avlastar alltså mötet från en massa frågor som annars skulle belasta gruppen: som exempelvis tid, makt, dominans, detaljbeslut, gruppdynamik, dagordning, städning, vädring, fika och så vidare. 

Efter några möten roterar vi funktionerna. Jo Freeman varnade de grupper som roterade vid varje möte. Funktionärer behöver tid att finslipa sina verktyg och utveckla bättre mötesformer. Problemet med dåliga möten och härskartekniker beror numera ofta på svaga och ovana funktionärer. Problemet är inte lika ofta starka ledare. När vissa fortsätter att dominera och använda härskartekniker så behöver gruppen stärka maktingripare och stämingsunderlättare. Demokrati och samhällsförändring handlar mer om träning än att vara upplyst och informerad.

Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.

Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.

Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.

Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.

Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.

Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.

Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.

Vi är sårbara, vi behöver varandra.

Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.

Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.

När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.

Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.

Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.

I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.

Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

2014 02 04, version 0.1.3

Texter om postprotest 

Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken

Fröken Frimans revolutionsmetod

Ikväll såg jag alla tre avsnitten av Fröken Frimans krig. Det är en spelad kortserie om det historiska kvinnokooperativet Svenska Hem som startade 1905 trots våld från unga män och bojkott från kapitalistiska Stockholms Specerihandlareförening. Och trots dåligt stöd från det manligt dominerade Konsument Förbundet, Konsum.

1905 hade kvinnor inte rösträtt, juridiskt var ofta män förmyndare över kvinnor, matfusket var utbrett i Stockholm och många blev sjuka av dålig mat. Undernäring och svält förekom. Kvinnokooperativet Svenska Hem revolutionerade kvinnors organiserande och kooperationen på flera sätt.

Fröken Frimans revolutionsmetoder (i serien)

1. Revolutionen Svenska Hem byggdes inte av upplysta, medvetna eller radikala personer utan av de som var skickliga på olika saker, och som kunde tillföra det som de andra inte kunde tillföra, ex kvalitetsbedömning, räkenskap, djurvård, organisering, skapa kontakter.
2. Revolutionen innebar olydnad mot ett flertal ordningar. Revolutionärerna behöver därför omsorg som klarar straff och kontroll från familj, lag och grannar.
3. Revolutionen byggde inte på enhet eller identitet utan på allianser mellan motstridiga intressen och uppfattningar, några av kvinnorna i serien var exempelvis mot jämlikhet men dessa skildras som helt avgörande för att få nya system att fungera. Allianser i serien är bland annat deltagare från olika klasser, olika kön, olika sexualitet, olika åldrar, olika politiska uppfattningar. En häst, en affärslokal och några smugglare från svartamarknaden i Stockholm får också räknas in bland allianserna. Allianser skapas även med "fiender" till Svenska Hem.
4. Revolutionen fick ta tid. För snabb revolution blev inte hållbara.
5. Revolutionen byggde inte på tillfälliga "event", föredrag eller protester mot det som var dåligt, utan på envetet och tålmodigt byggande och uppfinnande av metoder, rutiner och system, som sedan behövde justeras gång på gång för att fungera ihop. 
6. Revolutionen Svenska Hem krävde mycket jobb och dagliga träffar.
7. Revolutionen kombinerades med solidaritetsarbete och socialt arbete.
8. Revolutionen innebar konfrontationer, misstänksamhet, överseende, förlåtelse och även pauser från de andra revolutionärerna.
9. Revolutionärerna hade ofta kul tillsammans för att bryta slitsamt arbete, fira segrar och för en stund glömma alla sina slitsamma revolutioner.
10. Revolutionen Svenska Hem bestod av mängder av mikrorevolutioner: frigörelse från hem, familj och lönearbete; samt nya sätt att behandla varandra jämlikt vilket i serien tränger undan dominerande klass-, ras- och könsordningar; demokratiska mötesformer; kooperativt organiserande; moralisk radikalisering; nya sätt för renhet, mat utan fusk; samt svärmar av andra revolutioner. Och dessa revolutioner bestod i sin tur av varandra, och av Svenska Hem. Revolutioner skildras alltså inte som skilda sfärer utan intrasslade och ömsesidigt beroende, samt även skapande av varandra.
11. Revolutioner som samverkar bygger resonanseffekter mellan sig. Revolution kommer från latinets revolvere rotera, åter-komma, revolutioner är ständigt återkommande. Revolution är puls. Resonans är ömsesidig förstärkning mellan saker som pulserar. Det kan dock ta tid och träning innan olika pulser hamnar i resonans med varandra. Ingen revolution dansar ensam, revolutioner dansar med varandra. Det är bara genom att dansa med varandra som de tränger undan och ersätter andra system.

Per Herngren
2014 01 25, version 0.1

Referens

Fröken Frimans krig, serie i tre entimmarsavsnitt som först sändes på statligt kontrollerad television 2013-2014.

'Lyckan' styr - härskartekniker

Via två steg förvandlas lycka till maktteknik. 1. Lycka placeras över andra värden. Andra värden underordnas lycka. 2. Vi uppmanas att rikta våra liv mot lyckan. Lycka får oss att vända oss bort från det och de som stör lyckan.

Lycka normaliserar och legitimerar vissa ordningar genom att förknippa dem med lycka. Lycka styr oss mot ordningar som karriär och kärnfamilj. Styrteknikerna är allt från lyckönskningar, tips och råd, till utlovade framtida lyckoutopier: Då kommer du att bli lycklig! Utropstecknet efter lycka är en uppmaning, till och med en order. Bli lycklig!

Att lyckas eller misslyckas, att vara lyckad eller misslyckad, används i flera olika maktordningar för att peka ut vad som är överordnat och underordnat.

Lycka har de senaste årtionden förvandlats från oväntad händelse (som överraskning eller vinst i ett lyckohjul, vem är den lyckliga vinnaren?) till något du bör sträva mot. Bestämda metoder och mål ska göra dig lycklig. Lyckoindustri och lyckoforskning hjälper till med att befästa hur vi ska leva. Lycka riktar oss. Bestämmer riktningen.

Lycka blir styrtekniker

1. Lycka är att hitta någon, hitta den rätta. Lycka används här för att styra oss mot tvåsamhet, och styra oss bort från singelliv, eller bort från kollektiv och andra former av nära gemenskaper.
2. Bröllopet pekas ut som lyckligaste dagen i ditt liv. Lyckan används här för att styra oss mot heteroordning. Äktenskapet och familjen görs till utopin. Detta förstärks av att även vissa familjehögtider som julen kopplas ihop med lycka.
3. Platsen för äkta lycka pekas ut som Hemmet. Att få ägna sig åt Egna hemmet, trädgården och odlingen ger ett lyckligt liv.
4. Jag vill ju bara att du ska bli lycklig! Mor och far har inget mot homosexuella, men de vill inte att du ska gå miste om ett lyckligt liv med familj och barn.
5. Befordran och examen befästs som lycka genom lyckoönskningar och examensfester. Lyckan används här för att styra oss mot ett liv i lönearbete och karriär.
6. Dina barn blir lyckligare med dig. Vissa kvinnor styrs mot familjen, bort från karriär eller andra engagemang som solidaritetsarbete och motstånd.
7. Livsmål och målbild. Lycka som mål blir ställföreträdande lycka. Genom att definiera vilka mål som gör dig lycklig ersätts lycka av att rikta in sig mot lycka. Sträva efter lycka blir lycka.
8. Lycka är att ordna sitt liv efter lycka. Genom lyckoforskning och lyckoindustrin definieras hur ett lyckat liv ser ut. Lyckoforskning är med och skapar lyckoordningar som tränger undan andra ordningar, exempelvis av kamp, ickevåld och solidaritet.
9. Lycka tränger undan empati och solidaritet. Att lida med någon annan, att vara olycklig med andra, att leva sig in i krig och förtryck, styr dig bort från lyckan. Och vänder du ditt liv mot lycka drar du dig samtidigt bort från medlidande och människor som gör dig olycklig.
10. Gör någon lycklig så blir du själv lycklig. Välgörenhet, individuella lösningar och bidrag tränger undan politiska, strukturella förändringar.
11. Gör inte den som älskar dig olycklig! Motstånd och civil olydnad leder till att du straffas. Du bestämmer ju själv över ditt liv - men gör för allt i världen inte din familj och dina nära olyckliga.
12. Att konfrontera familj, styrelse eller arbetslag om våld, förtryck eller övergrepp gör dem olyckliga. Själva konfrontationen mot övergrepp pekas ut som övergrepp, som det som skapar konflikter och gör människor ledsna.
13. Tips och råd. Genom vänskapliga tips om hur de ska lyckas blir de som ses som överviktiga, impopulära, fula, ensamma eller arbetslösa tillrättavisade. Viktordningar, popularitetsordningar, lönearbetsordningar ordnas genom att förmå individen att sträva i rätt riktning. För att få bli lyckad. På så sätt individualiseras dominerande ordningar. Det är individens eget fel att hen inte riktigt passar in i ordningen. Genom att inte passa in stör hen ordningen. Hen skapar oreda. Hen blir oredan som ska redas ut.

Hmm, jag lyckades förstås inte få med allt. Dela gärna, och skriv en "kommentar", om egna erfarenheter av lycka som härskarteknik, eller av andra sätt för att styra och skapa ordning med lycka.

Per Herngren
2013 12 31, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, The Promise of Happiness, Durham: Duke University Press, 2010.

Civil olydnad bygger samhällen istället för att protestera

Här är en artikel som Kvinnor för fred vill publicera i sin tidning. Gärna synpunkter.

Henry David Thoreau uppfann civil olydnad. I sin lilla skrift Civil olydnad från 1849 skrev han att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Här sådde han fröet till ett ickevåld som konstruerar en annan logik än protest: att vara emot, att uttrycka missnöje.

Mohandas Gandhi drev brytningen med protesten ytterligare ett steg. Civil olydnad kombinerar olydnad med det konstruktiva programmet. Civil olydnad är att bygga, inte att säga nej, inte att protestera. Civil olydnad gör målet till medel. När ickevåldsgruppen sedan fängslas får andra finslipa och göra om olydnaden, igen och igen. Alla samhällen är egentligen upprepningar. Nya samhällen smittar av sig. Åt alla håll. De skapas sällan uppifrån av regeringar eller härskare. Civil olydnad regerar istället för att peka ut någon annan som regerande. 

Gandhis civila olydnad utvecklas vidare av queerfeminismens sårbarhetspolitik samt performativa förverkligande. 

Judith Butler visar hur viljan till säkerhet leder till våld och härskande. Istället behöver vi göra oss sårbara inför varandra. Vi behöver varandra. Sårbarhetspolitik organiserar inte ’egna aktioner’ utan bygger allianser med grupper som tänker annorlunda. 

Performativa handlingar förverkligar målet i och med att handlingen genomförs, förklarar Judith Butler. Som Gandhis civila olydnad där målet är medlet. 

Ickevåld går direkt in i våld och förtryck, och bygger samhällen som genom sårbarhet tränger undan lydnad. För makt är ingen mystisk kraft. Makt är lydnad.

Per Herngren 
2013-12-12, version 0.1

Gå kurs i ickevåld

Referens
Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka

'Mångfald' tränger jämlikhet: Sara Ahmed om samtidsslaveri

Mångfald används ibland för att förpassa jämlikhet till det som gjordes förr, till något som uppfattas gammalt. Det visar queerfeministen Sara Ahmeds forskning om mångfaldsarbete i olika organisationer.

Rättighetsarbete och mångfaldsarbete kan användas för att engagera medlemmar i något som inte hotar organisationens maktordning. Rättigheter och mångfald omvandlas till flykt från radikal förändring.

Genom att engagemanget kopplas till samtidsslaveri (tvånget att vara aktuell) kan det tränga undan och ersätta en mer omvälvande kamp.  Rättvis fördelning av makt och resurser ses som förlegat. Rättigheter däremot känns fräscht och realistiskt att genomföra.

"Equity work" is understood here as dated and as alienated from the core business ..., as out-of-time and out-of-kilter. The appeal of diversity might not simply be that it is a new word but that it shares an emphasis on the new". (Sara Ahmed s 63)

Ifall en organisation verkligen vill förändring behöver den ta sig ur samtidslaveri, befria sig från tvånget att vara aktuell. Den behöver också ha fokus på makt. Hur jämlikhet ska kunna tränga undan över- och underordning. Hur rättvisa ska få ersätta rätten att exploatera andra.

Per Herngren
2013 12 06, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.
Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

Uttalande-politik och uttalande-trötthet: Sara Ahmed

Engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Uttalanden genererar en loop. Detta tränger undan genomförande. Uttalande-politik ersätter performativ politik.

Queerfeministen Sara Ahmed använder performativ om handlingar som genomför sitt mål. Praktiker där mål och medel är ett.

Organisationer och institutioner producerar, och fångas av, en kultur där de förväntas skriva måldokument, värdegrundsdokument, policydokument och uttalanden. Denna upptagenhet med uttalanden och dokument tränger undan, och ersätter, genomförandet av rättvisa, jämlikhet och mångfald.  Det blir alltså uttalanden om rättvisa, jämlikhet och mångfald som i allt större utsträckning tränger undan rättvisa, jämlikhet och mångfald.

Uttalande-trötthet

Ett allt större fokus på att göra uttalanden och skriva måldokument skapar trötthet, enligt Sara Ahmed. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalande, inbjuda till möte, genomföra möte, komma överens, besluta och sprida. Och de som mottar uttalandet ägnar tid åt att läsa och sedan återigen sprida vidare ("dela" i flödes-kulturen). Möjligen ägnar några dessutom tid åt att kritisera uttalandet. Detta skapar, enligt Sara Ahmed, en uttalande-kultur som återskapar sig igen och igen. Denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet. (s 86)

Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar. Uttalanden agerar väldigt mycket. Uttalanden förverkligar. Uttalanden förverkligar en uttalande-kultur som tränger undan performativt genomförande.

Uttalandet blir en handling som hindrar det uttalandet handlar om.

Per Herngren
2013 10 26, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Maktkritik döljer lydnad: Sara Ahmed

Norm- och maktkritik får ibland funktionen att dölja protestgruppers och organisationers lydnad till förtryckande ordningar och lagar, visar queerfeministen Sara Ahmed.

Maktkritik skyddar därmed organisationer från att begripa sig som medbrottsling i förtryck och våld. Detta skulle annars innebära att de skulle behöva bryta lagar och regler och ingripa vid förtryck. “I realized how the presumption of our own criticality can be a way of protecting ourselves from complicity.”[1]

Normkritik kan göra det möjligt att samarbeta med en maktordning utan att begripa det som underordning och samarbete. Som om vi genom kritiken ställer oss utanför ordningen. Kritik blir i så fall ett sätt att slippa tränga ännu längre in i maktordningen och göra motstånd.

Per Herngren

2013-10-10, version 0.1

Tack till Queera & postdisciplinära läsgruppen vid Genusvetenskapen, Göteborg för intressant samtal om Sara Ahmeds text.

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Bilaga

Målsättning och manifest som kamouflage av makt

Kritik som kamouflagetekniken liknar hur visionära målsättningar, manifest och radikala handlingsprogram ibland används i organisationer som kamouflagetekniker. Ett handlingsprogram kan fungera som ersättning för ingripande: “it is as having a policy becomes a substitute for action.”[2]

Fotnoter

---

[1] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 3.

[2] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 11.

Befriande eller liberalt ickevåld

Mohandas Gandhi förverkligade ett befriande ickevåld. Han och många andra experimenterade med jämlika ickevåldssamhällen som ashrams. De utvecklade nya befriande praktiker som satyagraha och ickevåldsträning. De ingrep i förtryck och våld genom civil olydnad.

Här i nord och väst fortsätter olika grupper att utveckla Gandhis befriande ickevåld. Kvinnofredslägren i USA och England under åttio- och nittiotalet är tydliga exempel. Ett annat exempel är de anarkistiska Cahtolic Worker kommuniteterna runt om i världen som både ger husrum till flyktingar och hemlösa och som samtidigt använder civil olydnad för att ta bort orsakerna till flykt och hemlöshet.

Liberalt och individualistiskt ickevåld

Gandhis ickevåld är befrielse, men minst lika vanligt, kanske ännu vanligare, är att i nord omvandla ickevåld till en form av liberalism. Det liberala ickevåldet fokuserar gärna på individen; på individuella livsstilar och attityder; på tolerant mångfald. Ickevåldet förvandlas i den här traditionen från politisk befrielse till verktyg för personlig utveckling.

Gandhis olydiga ickevåld möter motstånd. Motstånd möter motstånd. Det innebär fängelse, förföljelse och lidande för deltagarna. Civil olydnad är mycket en kamp mot rädslan för att bli bestraffad, rädslan för de hot som gör oss lydiga. Att göra sig sårbar är hur ickevåld ingriper i makt och förtryck. Idag utvecklar queerfeminister som Judith Butler sårbarhetspolitik som ligger nära Gandhis ickevåld.

Istället för att göra sig sårbar och riskera lidande blir det liberala ickevåld stimulerande. Det blir ytterligare ett sätt att ladda batterierna. Detta genomförs med hjälp av bland annat Aha!-övningar, värderingsövningar och tankeväckande föredrag.

Individen, individens livsstil, individens medvetande och individens rättigheter blir huvudpersoner i det liberala ickevåldet. Lite motsägelsefullt görs gärna individen samtidigt till åhörare, publik och mottagare genom karismatiska föredrag och utskick. “Det är viktigt att individen blir medveten om maktproblemen i världen.” Bara individen blir medveten så befrias världen. 

Det liberala ickevåldet gör oss till atomer. Det brukar jag kalla politisk individualism. Men atomisering är kanske ett bättre begrepp faktiskt. Politisk individualism blir en antipolitik ifall vi förstår politik som gemensamma beslut och lösningar. 

Politisk individualism, liberalt ickevåld, belastar individen med det vi borde lösa tillsammans.

Per Herngren

2013 09 19, version 0.1

Detta är ett utkast från en ny bok jag skriver tillsammans med Otto von Busch. Synpunkter är därför mycket tacksamma!

Klicka på Kommentera. Välj exempelvis Namn/URL, skriv ditt namn och ange en länk till din webbsida (URL). "Publicera kommentaren". På denna blogg är du skyddad mot personkritik och näthat genom att alla kommentarer modereras, det kan därför ta några timmar innan kommentaren syns.

Rebell blir underordning och hetero: Erich Fromm

Den auktoritetsbundne producerar två kön, säger Erich Fromm: De med makt och de utan makt. Denna heterorelation blir det normala. Som varandras motsatser genererar dominans och underordning attraktion. Den auktoritetsbundne attraheras av de med makt.

I några fristående texter tar jag upp socialpsykologen Erich Fromms analys om varför organisationer och personer flyr befrielse och går in i laglydigt engagemang och aktivism. Fromm menar att rebellen och den underdånige båda dras mot "makt". Båda producerar attraktion till makt. Det blir deras läggning.

Den auktoritetsbundne anstränger sig för att få uppmärksamhet från parlament och regering, eller från chef och styrelse. Dessa ledare borde ta hand om oss. De borde lösa våra problem. Den lydige vänder sig inte i andra riktningar. Inga queera politiska avvikelser. Inte själva börja regera. Otänkbart! Det vore onormalt! Nej, makten ska ta hand om oss.

"For the authoritarian character there exist, so to speak, two sexes: the powerful ones and the powerless ones. His love, admiration and readiness for submission are automatically aroused by power, whether of a person or of an institution. Power fascinates him not for any values for which a specific power may stand, but just because it is power." (Escape from freedom, 1941, p 144)

Rebeller underordnar sig

Heteromatrisen ger två riktningar. Den auktoritetsbundne behöver inte alls bli lydig ja-sägare. Hen kan lika gärna bli nej-sägare. Och därmed ständigt säga nej till auktoriteter. Trotsa. Avfärda. Aldrig lyda. Aldrig följa. Enligt Fromm blir detta en variant av underordning. Rebeller är inte revolutionärer.

"There is one feature of the authoritarian character which has misled many observers: a tendency to defy authority and to resent any kind of influence from "above". Sometimes this defiance overshadows the whole picture and the submissive tendencies are in the background. This type of person will constantly rebel against any kind of authority, ... However, the authoritarian character's fight against authority is essentially defiance. It is an attempt to assert himself and to overcome his own feeling of powerlessness by fighting authority, although the longing for submission remains present, whether consciously or unconsciously. The authoritarian character is never a "revolutionary"; I should like to call him a "rebel". (Escape p 145)

Maktkritik blir underordning och flykt

De politiska rörelser som ständigt kritiserar "makten" är alltför ofta auktoritära rörelser. De är fixerade av "makten". De bygger inte befriande samhällen. Maktkritik blir flykt från befrielse. Maktkritik genererar i så fall lydnad istället för olydnad.

"There are many ... political movements that are puzzling to the superficial observer because of what seems to be an inexplicable change from "radicalism" to extreme authoritarianism. Psychologically, those people are the typical "rebels"." (Escape p145-146)

Per Herngren
2013 08 24, version 0.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1994, först publicerad 1941.

Erich Fromm om rebellen

"There is one feature of the authoritarian character which has misled many observers: a tendency to defy authority and to resent any kind of influence from "above". Sometimes this defiance overshadows the whole picture and the submissive tendencies are in the background. This type of person will constantly rebel against any kind of authority, even one that actually furthers his interests and has no elements of suppression. ... In persons of the first type in whom the rebellious attitude is in the centre of the picture, one is easily led to believe that their character structure is just the opposite to that of the submissive masochistic type. It appears as if they are persons who oppose every authority on the basis of an extreme degree of independence. They look like persons who, on the basis of their inner strength and integrity, fight those forces that block their freedom and independence. However, the authoritarian character's fight against authority is essentially defiance. It is an attempt to assert himself and to overcome his own feeling of powerlessness by fighting authority, although the longing for submission remains present, whether consciously or unconsciously. The authoritarian character is never a "revolutionary"; I should like to call him a "rebel". (Escape p 145)