Kompensationsföreställningar: orättvisor balanseras

Kompensationsföreställningar tänker sig att orättvisor automatiskt balanseras. De som underordnas kompenseras för det. Världen är egentligen ganska rättvist ordnad.

Kompensationsföreställningar generaliserar utifrån logiken: Visst, de saknar det vi har men just därför har de fått något som vi saknar. Denna logik används i helt olika sammanhang.

1. Människor med synnedsättningar har bättre hörsel än seende. 
2. Fattiga har större empati än de som måste tänka på hus och karriär.
3. Fattiga som lever enkelt är lyckligare än rika.
4. Hemlösa bryr sig om varandra och har en starkare gemenskap än de som har fullt upp med sig själva.
5. Arbetarklassen är mer progressiv än överklassen och leder oss till det framtida samhället.
6. Hantverkare och arbetare är mer verklighetsnära än akademiker och tjänstemän.
7. Afrikaner är mer naturliga och avslappnade än europeer.
8. De med asberger syndrom är smartare än andra.
9. Indianer äger en speciell visdom.

Kompensationsföreställningar idealiserar människor som underordnas. Vilket innebär att de idealiserar underordning och orättvisa. Det människor saknar ger dem fördelar. De har något vi inte kan få. Orättvisor är inte så farliga egentligen.

Denna mystiska balansering kamouflerar hur överordning och ojämlikhet producerar förtryck och underordning. Privilegierar handikappar andra. Trygghet och fri rörlighet för medelklass och vita håller fattiga, bruna och flyktingar instängda i "sina" områden. Instängda där de hör hemma, där de kan bli mycket lyckligare än hos oss.

Per Herngren
26 augusti 2016, version 0.1

Ickevåld

Här är ett försök att i koncentrerad form begripa Mohandas Gandhis ickevåld utifrån plogbillsrörelsen och Judith Butlers sårbara, performativa feminism. Ett koncentrerat extrakt som det här upplevs bäst med friskt vatten och gott sällskap för att det ska börja sprudla och få liv.

Sårbarhet genom beröring

1. Ickevåld berör våld. Ickevåld gör sig sårbart genom beröring.
2. Ickevåld söker inte fridfulla oaser bortom våld och makt.
3. Ickevåld är att tillsammans intervenera i våld och förtryck.
4. Interventionerna får maktordningar att olagligförklara ickevåld. Civil olydnad och ickevåld är sammanvävda.
5. Ickevåld och civil olydnad är kamp mot den lydnad som förtryck och makt är byggt av.

Ickevåld börjar med målet

1. I ickevåld är målet medlet. Ickevåld börjar med målet. Ickevåld är performativt, målet förverkligas alltså genom att ickevåld utförs. Målet är alltså inte en följd av medlet. Mål och medel är ett.
2. Genom att ickevåld är performativt kan det misslyckas med att genomföra målet. Misslyckandet är en del av ickevåld och performativitet.
3. Själva förverkligandet tvingar ickevåldet vidare dit det behövs mest. Annars skulle ickevåld gå vilse i självgodhet, i en återvändsgränd som förpassar ickevåld till något avklarat och överspelat.
4. Förverkligandet förverkligar utan att bli avslutat. När ickevåld tränger undan våld söker sig ickevåld ut på resa, för att återigen söka upp våld och förtryck, för att söka sig dit där det behöver intervenera.

 

Ickevåld pulserar

1. Ickevåld pulserar. Ickevåld lever vidare genom att återskapa sig som rytmer och pulser.
2. Pulser blir till organisationer, institutioner och traditioner.
3. Pulser kan hamna i resonans med helt andra pulser, vilket skapar ömsesidig förstärkning. Ickevåld behöver dansa med andra. Ickevåld är faktiskt beroende av resonansens ömsesidiga förstärkning. Ickevåld har ingen egen, autonom kraft.
4. Ickevåld är inte en aktion eller händelse utan snarare återskapande av händelser. Eller mer precist återskapande av återskapande av händelser. Ickevåld blir blivande av blivande, inte att bli färdig.
5. Det går inte att slutgiltigt genomföra ickevåldsrevolutionen. Revolutionen revolverar, den är återkommande.
6. Ickevåld blir därför ständigt pågående revolutioner, där revolutioner förverkligas igen och igen.

Ickevåld är svärmar av små handlingar

1. Ickevåldsliga handlingar är små. De är lika små som kapitalistiska och nationalistiska, queera och feministiska, motstånds och befriande handlingar. Men precis som kapitalismer och krig, befrielser och feminismer, så svärmar ickevåld. De simmar gärna i stim. De flockar sig. Det lilla möjliggör många fler än vad det stora och det storskaliga gör.
2. Ickevåldsliga handlingar är inte enastående, de är mångfaldigande.

Ickevåld gör sig beroende 

1. Ickevåld behöver andra och annat än sig själv. Ickevåld är ömsesidig hjälp, inte hjälp till självhjälp.
2. Ickevåld blandar sig i alla andra befrielsekamper. Ickevåld bygger ömsesidighet inte komplementaritet.
3. Ickevåld är inte en kamp vid sidan av queer, feminism eller fristad, inte heller vid sidan demokratiseringen av organisationer och ekonomier. Ickevåld flätar samman befrielser.

Ickevåld tränar och experimenterar med sanningen

1. Ickevåld är att experimentera med sanning. Det sanna finner vi inte i svaret utan snarare i sann kamp och sanna problem. Sanning är det vi behöver kämpa med. Det vi har redan har svar på är avklarat. Och det som är avklarat är något vi kan lämna. Det som är avklarat är inte längre ett sant problem eller en sann kamp.
2. Ickevåld är träning och färdigheter. Ickevåld är att ömsesidigt träna varandra att intervenera i våld och förtryck genom jämlikhet och demokrati.

Per Herngren

11 augusti 2016, version 0.2

Konflikträdsla kamouflerar makt och saboterar demokrati

Konflikter och motsättningar är del av alla samhällen. Ibland är de roliga och spännande. Ibland skapar de innovationer och bygger nya typer av samhällen. Ibland trängs de undan och tas över av mobbing, våld och förtryck.

Konflikter ska inte blandas ihop med krig, förtryck och orättvisor. Etymologiskt kommer konflikt från båtar på kollisionskurs. Kollisionskurs går att upptäcka på långt håll och båtar som önskar samspela på havet hanterar detta utan att de behöver styras av nån central kapten i Stockholm eller Bryssel.

Kollisionskurs hjälper oss att begripa vad konflikt inte är. Att köra ikapp  bakifrån och ramma en båt är inte kollisionskurs. Att pressa undan nån är inte kollisionskurs. Förföljelse är inte kollisionskurs. Kollisionskurs har något jämlikt över sig. Två eller flera båtar är på väg. De är aktörer. Men deras vägar är inte förenliga. De behöver avvika från kursen så inte deras vägar kolliderar. Avvikelse är avgörande för att leva tillsammans på samma hav.

Konflikter förutsättning för demokrati och politik

Konflikter gör politik relevant. Harmoni och frid behöver ingen politik. Politik och demokrati är att göra gemensam sak vid konflikter, problem och andra svårigheter. Harmoni skulle bara störas av politik.

Genom att misstänkliggöra konflikter kan demokrati och politik trängas undan och ersättas med föreställningar om trygghet och säkerhet, frid och lycka. Konflikter utmålas som deras hot.

Misstänkliggöra konflikter

Det finns många sätt att misstänkliggöra konflikter och på så sätt samtidigt kamouflera våld och förtryck:

1. Ett är att ersätta ordet krig med konflikt. Mord, våld, vapenhandel, förtryck, makt och härskande kan på så sätt elegant kamoufleras bakom ordet konflikt. Samtidigt görs konflikt till något tragiskt och olyckligt. 
2. En liknande variant är att benämna förföljelse av befrielsekämpar och flyktingar som konflikt.
3. Eller att kalla slaveri för konflikt. Metaller som utvinns under slavförhållanden benämns konfliktmineraler. På så sätt kamoufleras att en del av vår elektronik produceras genom slaveri.
4. Ett annat sätt är att skapa föreställningen om kulturer som stora lådor som skulle vara i konflikt med varandra. Konflikt kamouflerar då rasifiering, koloniala strukturer och befrielsekamp. Konflikt blir då ett sätt att utmåla andra som lika varandra och därmed annorlunda vår kultur. Kultur ersätter ordet ras. Konflikt ersätter biologiska karaktärsskillnader.
5. Genom att i en grupp tysta kritik för att undvika konflikter kamoufleras makt. Kritik och ifrågasättande skulle vara det som skapar konflikter snarare än att hantera dem.
6. Att benämna mobbing som konflikt utpekar indirekt offret som delaktig i mobbingen.

Ersätta demokrati och konflikt med andra ordningar

När konflikt framställts som negativt blir demokrati ett tomt ord som fylls med andra betydelser som säkerhet och trygghet, lycka och harmoni.

Inom liberala rörelser har det föreslagits olika ordningar som ska kunna ersätta konflikter och därmed ersätta behovet av gemensamma överenskommelser (demokrati): Privat ägande av landområden, finanser, arbete och produktion. Marknader, avreglering och individualism.

Liberalism bejakar dock i flera fall konflikter. Konkurrens ses som nödvändigt för att individer, samhällen och ekonomier ska växa och utvecklas.

Dialektik som idealisering av konflikter

Utifrån Hegels och Marx dialektik har vänstern ibland idealiserat konflikter. Konflikter skulle med närmast nödvändighet leda till utveckling och befrielse. Demokrati och överenskommelse skulle i så fall kunna ses som hinder för den nödvändiga konflikten. Som ett batteri skulle konflikten producera en egen kraft. Tron på konflikten och motsättningen blir till mysticism.

Inom proteströrelser har tron på konflikt, protest och nej-sägande gärna fått funktionen av fetischism. Kraft utvinns ur nejet istället för att bygga befriande samhällen. Det är mer attraktivt att vara emot än att bygga och organisera befrielse. Protestens nej kamouflerar lydnad till ordningen.

Postdemokrati

Det är först på senare år som konflikter så konsekvent och massivt svartmålats i press, politiska debatter och även i många folkrörelser. Det har blivit självklart att kalla krig för konflikter. Och det har blivit självklart att konflikter är negativt. De som i en gemenskap påtalar rasism och sexism pekas ut som konfliktskapare.

Det är möjligt att denna konflikträdsla är en del av övergången till postdemokrati. Demokratin används för att ersätta demokratin med andra ordningar.

När "demokrati" får betydelsen demokrati-är-överspelat skapas utrymme för andra maktordningar som ska göra oss trygga och säkra. "Demokrati" får legitimera gränser, säkerhet, fängelser och makt. Jämlikhet och demokrati ersätts med trygghet och säkerhet.

Demokrati kan dock göra motstånd. När demokrati gör motstånd drar den in oss i osäkerhet. Så länge vi inte är säkra på saker och ting behöver vi prata och samarbeta med varandra. Vi behöver varandra. Vi är sårbara och beroende av varandra. Att bejaka konflikt och demokrati är att leva i detta sårbara, osäkra beroende.

Per Herngren
2016 08 04, version 0.2