Jag-budskap i produktion av medelklass: Nonviolent Communication

Det finns en ickevåldsrörelse som radikalt bryter med ickevåldets byggande av gemensamma världar tillsammans med fiender, förtryckta och allierade. Den kallas Nonviolent Communication.

Nonviolent Communication uppfattar bara en solipsistisk, individualistisk och subjektiv värld. Vi har bara tillgång till oss själva och våra egna upplevelser: medmänniskor, djur, ting, konflikter, våld, förtryck reduceras till vår privata upplevelse. Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Själva ansvariga för det lidande vi upplever

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)

Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras  handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Jag-budskap

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...
Det går dock inte att säga: “Jag upplever att du …” Till skillnad från annat jag-språk som utvecklas inom delar av coaching och självhjälpsrörelser upplever Nonviolent Communication inte något om andras handlingar. Den tycker inget om andras handlingar.(3) Den kan inte säga: “Jag upplever att du gör mig illa.” Det går alltså vare sig att hävda att andra faktiskt gör en illa eller att uppleva att andra gör en illa. 
Däremot kan Nonviolent Communication berätta om sina känslor kring sin egen upplevelse av en handling. Känslorna kommer av att jag upplever. Jag är alltså själv orsaken till mina känslor inför den andres handling. 
Nonviolent Communication gör inte omdömen om förtryck, våld eller mobbing. Den delar istället med sig av sina egna önskemål. Den som vill uppfylla dessa önskemål är välkommen att uppfylla dem. 
Nonviolent Communication är ett intressant exempel på hur ickevåld bryter sig ur sin relationistiska och kollektiva tradition och förvandlas till ultraradikal individualism. Ickevåld blir del i medelklassens produktion av sig själv som själva.

Per Herngren

2014 07 31, version 0.2

Utdrag ur kommande bok Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter för att göra texten bättre och mer begriplig, tack!

Fotnot

1 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 19.
2 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.
3 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.

Befrielse genom sårbarhet och beroende: ickevåld & queer

Utdrag från en bok som Otto von Busch och Per Herngren skriver tillsammans för Korpens förlag. Ge gärna synpunkter innan boken går i tryck! Tack!

Otto von Busch: Är inte denna typ av beröring du nämner en väldigt utsatt och sårbar position?

Per Herngren: Ja jo, precis som femme är ickevåld sårbar beröring. Beröring av våldsamma ytor. Ickevåld går alltid i direkt beröring med våld och förtryck.

Genom att beröra blir sårbarheten en aktör som drar i både oss och våra motståndare. Den sårbara beröringen förvandlar båda parter.

Tolka inte det här som en dundermedicin. Berörandet kan ju förvandlas till våld. Några utnyttjar sårbarhet. Vissa blir destruktiva av andras sårbarhet. Gandhi försöker inte sälja en mirakelkur. De som använder ickevåld kan bli skjutna så som Gandhi blev skjuten. De som utför civil olydnad låses ofta in i fängelse. Men även fängelset börjar beröra. Vissa dras in i motståndet, andra blir rädda och lydiga.

Varje reaktion på sårbarheten, våld, fängelse, förhandling, demokrati, börjar i sin tur beröra andra personer, grupper och ordningar. Genom direkt beröring av våld och förtryck skapar ickevåld oförutsägbara kedjor av beröringar.

Här är det viktigt att inte blanda ihop beröring med orsakskedjor. Beröring gör ju, som du säger, alla de som berör till medaktörer, de berör varandra. Beröring tar bort dualismen mellan objekt och subjekt. Beröring smittar av sig. Det är alltså ingen kedja av påverkan.

Ickevåld rör vid våld. Ickevåld är därför aldrig frid och harmoni. För att det ska bli tydligare att Gandhis ickevåld alltid går in i våld undviker många av oss i ickevåldsrörelsen att skriva ut bindestreck i ickevåld. När vi istället menar utan våld då använder vi bindestreck: icke-våld. Bindestrecket i icke-våld betecknar därmed avståndet mellan icke och våld, till skillnad från ickevåldets direkta beröring av våld. På det sättet blir icke-våld och ickevåld varandras motsatser. De går åt motsatt håll. Till eller från förtryck.

Mohandas Gandhi byggde en sårbarhetspolitik. Befrielse och politisk förändring blir möjligt genom beröring. Befrielse handlar alltså inte om självständighet och oberoende. Befrielse är sårbart beroende. Beröring.

Vi kan aldrig klara oss själva, enligt Judith Butlers queera ickevåld. Vi kan inte klara oss själva vare sig som individ, samhälle eller som motståndsrörelse. Vi är sårbara och beroende varandra.(1) Vi är dessutom beroende av platser och saker. Detta sårbara beroende menar hon är förutsättningen för politisk förändring. Detta låter väldigt märkligt för den som förstår politik utifrån suveränitet, dominans, makt, maktspel och styrning. 

Sårbarheten blir för ickevåld och queer därför inte en olycklig följd av motståndet utan snarare en del av motståndet, sårbarhet är både mål och medel. Gandhis sårbarhetspolitik nuddar vid den sårbarhetspolitik som utvecklas av femme och queerfeminism. Allt liv är sårbart. Och sårbarhet innebär att vi inte klarar oss själva. Vi behöver varandra. Även beroende blir därför en avgörande del i befrielsen. 

Fotnot 

1. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33.

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Per Herngren, Vinner vi förlorar vi - sårbarhetspolitik, 2012.

Per Herngren, Femme, yta, ytlighet och feminitet - politisk materialism, 2012.