Uttalande-politik och uttalande-trötthet: Sara Ahmed

Engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Uttalanden genererar en loop. Detta tränger undan genomförande. Uttalande-politik ersätter performativ politik.

Queerfeministen Sara Ahmed använder performativ om handlingar som genomför sitt mål. Praktiker där mål och medel är ett.

Organisationer och institutioner producerar, och fångas av, en kultur där de förväntas skriva måldokument, värdegrundsdokument, policydokument och uttalanden. Denna upptagenhet med uttalanden och dokument tränger undan, och ersätter, genomförandet av rättvisa, jämlikhet och mångfald.  Det blir alltså uttalanden om rättvisa, jämlikhet och mångfald som i allt större utsträckning tränger undan rättvisa, jämlikhet och mångfald.

Uttalande-trötthet

Ett allt större fokus på att göra uttalanden och skriva måldokument skapar trötthet, enligt Sara Ahmed. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalande, inbjuda till möte, genomföra möte, komma överens, besluta och sprida. Och de som mottar uttalandet ägnar tid åt att läsa och sedan återigen sprida vidare ("dela" i flödes-kulturen). Möjligen ägnar några dessutom tid åt att kritisera uttalandet. Detta skapar, enligt Sara Ahmed, en uttalande-kultur som återskapar sig igen och igen. Denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet. (s 86)

Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar. Uttalanden agerar väldigt mycket. Uttalanden förverkligar. Uttalanden förverkligar en uttalande-kultur som tränger undan performativt genomförande.

Uttalandet blir en handling som hindrar det uttalandet handlar om.

Per Herngren
2013 10 26, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Maktkritik döljer lydnad: Sara Ahmed

Norm- och maktkritik får ibland funktionen att dölja protestgruppers och organisationers lydnad till förtryckande ordningar och lagar, visar queerfeministen Sara Ahmed.

Maktkritik skyddar därmed organisationer från att begripa sig som medbrottsling i förtryck och våld. Detta skulle annars innebära att de skulle behöva bryta lagar och regler och ingripa vid förtryck. “I realized how the presumption of our own criticality can be a way of protecting ourselves from complicity.”[1]

Normkritik kan göra det möjligt att samarbeta med en maktordning utan att begripa det som underordning och samarbete. Som om vi genom kritiken ställer oss utanför ordningen. Kritik blir i så fall ett sätt att slippa tränga ännu längre in i maktordningen och göra motstånd.

Per Herngren

2013-10-10, version 0.1

Tack till Queera & postdisciplinära läsgruppen vid Genusvetenskapen, Göteborg för intressant samtal om Sara Ahmeds text.

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Bilaga

Målsättning och manifest som kamouflage av makt

Kritik som kamouflagetekniken liknar hur visionära målsättningar, manifest och radikala handlingsprogram ibland används i organisationer som kamouflagetekniker. Ett handlingsprogram kan fungera som ersättning för ingripande: “it is as having a policy becomes a substitute for action.”[2]

Fotnoter

---

[1] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 3.

[2] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 11.

Vi vill så gärna lyda: Erich Fromm

Verkligt mäktig makt kräver längtan efter att bli lydig. Erich Fromm vänder upp och ner på den vanliga föreställningen att makt är att få organisationer och folk att göra saker mot deras vilja. 

Mäktig makt genererar istället önskan att få bli lydig och laglydig, att få underordna sig.

Detta skulle i så fall förklara varför exempelvis Google och liberala stater tycks ha mer makt över sina anställda och medborgare än mer diktatoriska företag och stater.

Rädsla för straff ger inte effektiv makt

Organisationer som bygger upp rädsla för straff och repressalier producerar inte så mycket makt. Fromms intressanta analys är kontraintuitiv: magkänslan är att makten borde öka när folk blir rädda för chefer och härskare.

"furthermore there are many kinds of work which cannot be done properly if nothing but fear is behind the obedience. Hence the obedience which is only rooted in the fear of force must be transformed into one rooted in man's heart. Man must want and even need to obey, instead of only fearing to disobey." 

Mäktig makt behöver uppfattas som inkännande, kunnig och lyssnande. Opinionsundersökningar, medinflytandeträffar och medborgarmöten är avgörande metoder för effektiv makt.

"If this is to be achieved, power must assume the qualities of the All Good, of the All Wise; it must become All Knowing.

Befrielse innebär olydnad

Befrielse innebär inte att ledare och regeringar befriar oss. Befrielse innebär alltid olydnad, enligt Erich Fromm. Civil olydnad behöver därmed generera dragningskraft som kan konkurrera med längtan efter att få lyda. Denna dragningskraft uppstår när tusentals olika pulser hamnar i resonans och börjar förstärka varandra. En alltför stor fixering vid olydnads-aktioner blir därmed en återvändsgränd. Civil olydnad behöver själv bli samhälle: befriande samhällen som kan börja tränga undan lydiga samhällen.

Per Herngren
2013 10 08, version 0.1

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.