Karnevalen som eget samhälle

Sociologen Gert Nilson visar hur karnevalen under medeltiden blev egna samhällen snarare än avbrott i träldom och feodalism. Själv bor jag i Hammarkullen och sista helgen i maj tar jag ledigt tre dagar för att vara med på Sveriges äldsta karneval: Hammarkullekarnevalen. Första gången jag deltog i mitten på sjuttiotalet var jag tonåring. Några år senare, från åttiotalet, fick vi redan i februari på torg och gårdar runt om i Hammarkullen vara med när Chile Lindo och bolivianska dansgrupper övade och provade dräkter. För mig börjar karnevalen därför i februari och intensifieras i april genom alla förfester. Under sommaren är många i Hammarkullen arbetslösa eller lediga från skolan. Så varför inte fortsätta karnevalen hela sommaren?

När det ekonomiska överskottet i Venedig under 1700-talet var stort ”pågick karnevalen … ofta i ett halvår”, enligt Gert Nilson. Överskottet ”kunde förbrukas av såväl hög som låg”[1]. Karnevalssamhällena kan ses som likvärdiga med feodala, borgerliga och kyrkliga samhällen. Dessa samhällen levde sida vid sida snarare än inuti en väldig container-feodalism.

”Karnevalslivet utgjorde en egen värld klart skild från” de feodala och kyrkliga världarna ”med sina hierarkier och skiktningar” Karnevalen skapade ”en annan värld av frihet, gemenskap, jämbördighet och överflöd, i vilken kampen fördes mot allt stelnat, och där det odefinierade, det tillblivande och det föränderliga betonades.” Folk agerade som ”jämbördiga och möttes utan de barriärer som ålder, egendom, yrke och kast vanligen utgjorde.”[2].

Karnevalen bygger revolutionära samhällen

”Karnevalen utspelades inte på en scen för en publik, där fanns ingen åtskillnad mellan deltagare och åskådare. Alla levde karnevalen, i enlighet med dess egna regler”[3] och ordningar.

”Karnevalen var ingen vilopaus i en ansträngande vardag, som nutidens fester vanligen är.” ”Karnevalen var ett … förverkligande av ett visst ideal: förändringen.”[4]

Karnevalen byggde upp intensiteter och resonanser av ifrågasättande, parodi och relativiserande av allt etablerat: ”såväl sanningar som auktoriteter” Gert Nilson berättar att ett” typiskt inslag var den parodiska kröningen och därpå följande avsättningen av en karnevalskung. Karnevalens bilder av förändring var ofta tvetydiga, där fanns … högt och lågt, vishet och dårskap, uppbyggande och neddrivande.”[5]

Karnevalen utvecklade queer-praktiker där män uppträdde som kvinnor, där kvinnor uppträdde som män, och även ’queera’ klasspraktiker där präster blev tiggare, trälar blev herrar. Det är inte säkert dessa praktiker undergrävde ordningen i kyrkan eller i feodala eller kapitalistiska samhällen. Rollomkastningar kunde utnyttjas som säkerhetsventiler.

Men man behöver inte förstå karnevalen som protest eller som reaktivt motstånd mot andra samhällen. Karnevalen är inte främst en negation, den var ett positivt skapande. Den levde sitt eget liv och fastnade inte i en trotsig mot-spegel av andra samhällen. Karnevalen var mer proaktiv än reaktiv, mer postprotest än protest.

Kedjor av imitation istället för centralstyrning eller påverkan

Karnevalen utvecklade innovativt egna praktiker som kunde imiteras, användas och spridas. Artonhundratalssociologen Gabriel Tarde skulle kalla detta för kedjor av imitationer. Karnevalen revolutionerade och förändrade inte centralt, genom styrning. Karnevalen mångfaldigar centrum, istället för att centralisera till enhetlighet. Alla dessa centrum (torg, fester, stilar, högtider, tidpunkter) kunde hamna i resonans och disonans med varandra eller med feodala och kyrkliga centrum. Karnevalerna mångfaldigar ordningar snarare än avskaffar dem. Karnevalerna skapade samhällen ”i ständig tillblivelse”[6].

Karnevalen skapade sina egna värdesystem där ”arbetsflit, anständighet, ordning, självbehärskning, sparsamhet och värdighet” kunde trängas undan av värden som ”generositet, spontanitet, allianser, kärlek och glädje i oordningen”[7].

”Under 1600- och 1700 talet urvattnades dock karnevalskulturen och den blev alltmer tillfällig och trivial. Kvar blev parader genom gatorna kantade med åskådare.”[8] Karnevalerna som hade blivit egna jämbördiga samhällen urvattnades och blev ”till korta avbrott i vardagen. Från en anda av frihet, till ett semesterfirande. Från ett allmänt deltagande till huvudsakligen åskådande.”[9] 

Från att börja leva ett eget samhälle med egna ordningar blev karnevalen en energikälla för feodalsamhälle och livegendom, och senare för kapitalism och lönearbete. Karnevalen förvandlas till ”en säkerhetsventil genom vilken maktens förtryck kunde vädras ut temporärt”[10].

Genom att göra karnevalsdeltagarna till åskådare görs karnevalen till bröd och skådespel för folket vilket ”ofta räddat Makten. Tillåtna och förväntade och ritualiserade protester kan bevara och stärka den etablerade ordningen.”[11].

Karnevalens återkomst

Idag har karnevalen och liknande intensiva samhällen en motsvarande möjlighet som i Venedig på 1700-talet. Gert Nilson lyfter fram sociologisk forskning som visar att snart bara 30 procent av befolkningen behöver lönearbeta. Eller att vi bara behöver lönearbeta 30 procent av arbetstiden. De enorma överskotten som genereras idag behöver inte gå till de rika, till enorma byråkratier för stater eller storföretag, till aktieägare eller till krigsmakter. Överskottet kan fördelas så att det blir möjligt att överskrida Venedigs magiska 50-50 gräns på 1700-talet. Då blir det möjligt, enligt Gert Nilson med: ”Karnevaler som pågår åtta, nio månader om året. Ett liv som vi idag inte ens kan föreställa oss. En allas fest för livet.”[12]

Detta möjliggör en brytning mellan ”åtskiljande av deltagare och åskådare”, ”Alla kan vi handla, alla griper vi in”. Vi behöver imitera karnevalen så att: ”Vi som deltar är i majoritet, de som åskådar i minoritet.” [13] Detta bryter med proteströrelsernas negativitet, besatthet av att vara emot. Detta bryter också med vänsterpraktiker där vissa är föreläsare och andra åhörare, där vissa sjunger revolutionära sånger och andra är publik.

Karnevalen är en möjlighet att bygga nya ordningar: ”Här bryts regler och nya krävs.” ”Karnevalstidens påtagliga brott mot grundläggande spelregler, för att inte säga orgie av rollomkastningar, stimulerar till omprövning, experiment och sociala uppfinningar.”[14]

Karnevalen bryter med proteströrelserna:

• Istället för att föreställa sig Samhället som synonymt med nationalstaten mångfaldigas samhällena. Det finns inget centrum protesten kan vända sig emot.
• Istället för inuti Samhället upptäcker man en rad samhällen bredvid varandra och hur dessa ständigt kopplas, kopplas om, kopplas isär, kopplar av.
• Istället för att påverka de så kallade styrande skapas i karnevalen direkt tillblivelse som sedan kan imiteras och bilda långa imitationskedjor. Repetition, imitation, kopiering och återskapande ersätter påverkan av styrande eller opinionen.
• Istället för att bekräfta kapitalistiska eller nationalistiska samhällen genom negativa protester, genom inverterade speglingar, särskiljer karnevalen sig och mångfaldigar sina egna ordningar. Dessa nya pulser och rytmer erbjuds alla; ungefär som fri programvara i opensource-rörelsen. Ifall du spelar våra rytmer så spelar vi era rytmer! Varför leva i ett nej när vi direkt kan börja leva det samhälle vi vill ha.
• Istället för att reducera ordning till styrning och centrala hierarkier skapas ordning genom resonans, rytmer och pulser som man följer, utvecklar eller bryter med.

Per Herngren
2009-08-31, version 0.1

Referens

Gert Nilson, Ett. Två. Tre. Det sociala livets grundfigurer, Korpen, Göteborg: 2008.

---

[1] s 197.
[2] s 193.
[3] s 194.
[4] s 193-194.
[5] s 194.
[6] s 194.
[7] s 197.
[8] s 194.
[9] s 195.
[10] s 196.
[11] s 196.
[12] s 197.
[13] s 197.
[14] s 198.

Spådomskonst på ledarskapskurser

På ledarskapskurser används ibland samma metoder som brukas av teckentydare när de spår i handen eller Tarotkort. Genom att använda Ray Hymans Guide to Cold Reading prövar jag hur spådomstekniker kan ha hoppat över till föreläsningar och kurser i ledarskap, självhjälp, coachning och personlighetsutveckling. Hyman delar upp spådomsteknikerna i tretton punkter. Jag utgår från dessa, preciserar dem något, samt ändrar så det blir åhörare i pluralis istället för en enda klient som spås. Nedanstående punkter ska inte ses som en rättvisande beskrivning av flertalet ledarskapskurser utan som verktyg för att upptäcka när spådomstekniker används under en föreläsning eller kurs.

• Vid varje påstående om åhörarnas problem med ledarskap, konflikthantering eller sin personliga utveckling ska man låta övertygad och säker på det man säger.
• Var samtidigt blygsam om din egen visdom annars sätter åhörarna upp skygglappar. Gör inga stora anspråk för då känner åhörarna sig utmanade och vill överbevisa dig. Däremot får du inte ange att det finns en osäkerhet eller motstridig forskning kring det du påstår, eller att det skulle kunna vara på ett annat sätt, för då bryter du mot punkt ett. Blygsamheten ska stärka säkerheten inte osäkerheten. Påståenden kan omformuleras som frågor och personliga upplevelser då kan åhörarna inte motbevisa dem. Ramla aldrig in i en debatt där du försöker överbevisa någon i publiken. Nicka och lyssna och dela sedan med dig av din visdom.
• Betona att din metod och din visdom är helt beroende av åhörarnas egna ansträngningar. Språket räcker inte till och åhörarna måste översätta det du säger så det passar in i deras egna liv. Det är inte du som föreläsare som ska testas utan åhörarnas förmåga att ta till sig. Ifall din metod inte fungerar på någon åhörare så är denne inte redo, det är inte din metod det är fel på. Varje åhörare behöver alltså bli en aktiv översättare för att ”spådomskonsten” ska fungera.
• Koppla dina påståenden till bilder och rekvisita. Motsvarigheten till att plocka upp ett Tarotkort är enkla tester eller beskrivningar där man känner igen sig i någon av nio personlighetstyper, fyra produktivitetstyper, fyra ledarskapstyper, sex olika ledarstilar eller två kommunikationstyper. Tarotkort använder mytiska figurer, på ledarkurser kan man på motsvarande sätt använda egenskaper hos symboliska djur eller roller i lagsport (som försvar, mittfällt, anfall).
• Dramatisera: ge bara lite visdom i taget, och baka in varje avslöjande i metaforer och bilder.
• Ha ett lager av ledarskapsfraser tillgängliga när det blir dialog med publiken. Ifall man känner igen visdomen från andra föreläsningar tycks den ännu mer originell och unik. Ledarskapsjargongen räcker dock inte, den är bara en utgångspunkt, din uppgift är att precisera den.
• Bli en god lyssnare och håll ögonen öppna. Var interaktiv med publiken så att du kan ge den det den förväntar sig. Fiska efter tankar och erfarenheter hos publiken som du sedan kan omformulera och ge tillbaka till dem. Detta gör också att du uppfattas som en demokratisk föreläsare som lyssnar, och inte en sådan där gammeldags auktoritär föreläsare som bara predikar en lära.
• Ge alltid intrycket att du vet mer än du kan avslöja. Tiden räcker inte till för att avslöja allt. Du vet mer om åhörarna än vad de kan ta emot vid detta tillfälle.
• Smickra dina åhörare. Tala om att där finns mer hos dem än vad de släpper fram. All den visdom du delar med dig av finns egentligen redan hos dem, men det är gömt långt därinne, eller så hindras det från att komma fram.

Per Herngren
2009-08-24, version 0.1

Referens

Ray Hyman, Guide to Cold Reading, 1989.

Mikrorevolution utan makro - Deleuze & revolution IX

Den nionde texten i serien om Deleuze & revolution tar upp hur artonhundratalssociologen Gabriel Tarde ger oss verktyg för att bryta med dichotomin mikrohandlingar och makrosystem, samt dichotomin lokalt och globalt. Detta leder till att nationalstatliga revolutioner bör ses som undantagsfall. Det är inte på det nationalstatliga planet revolutioner vanligtvis sker.

En gång för väldigt länge sedan blev ett par vandrande genier trötta på att hela tiden bli rånade och attackerade. De diskuterade problemet och den ena föreslog att de behövde skapa fredsavtal när de mötte främlingar. De två var väldigt innovativa och hittade på något som de kallade ”hälsningscermoni”. Denna första hälsning utfördes genom att de slog handflatorna mot varandra och sa: "What’s up, man?" Senare föreslog någon från deras by att man skulle ta bort ”man”, så även kvinnor kunde hälsa på varandra. En annan började säga sitt namn: ”Det blir faktiskt lite mer personligt”. Lite högre upp på kusten valde ett strandfolk att krama varandra istället för att slå ihop handflatorna.

Hälsningcermonierna imiterades och spreds som en smitta över världen och blev en av de första globala företeelserna jämte familjebildning och den mycket populära seden att sitta framför lägerelden och ljuga ihop historier om dagens bedrifter.

Att hälsa på varandra är en tillitscermoni, vilket fungerar som ett fredsavtal. Ifall sådana fredsavtal upprepas regelbundet skapar de förutsättningar för att mångfaldiga bekantskaper, vänskaper, kontakter, uppgörelser och även hela samhällen. Dessa kedjor av kontakter och imitationer kan vi kalla singulariteter. Singularitet är något som återskapar sig själv och skapar en rörelse. Singulariteter underordnar sig inte helheter, de bygger inte på överordnade eller generella regler eller lagar. Singulariteter är snarare ett återanvändande. Singulariteter lever sina egna liv oberoende av överordnade system. De återvänder till sig själv och är därför inte resultat av centrala hierarkier eller principer.

Att presentera sig och att hälsa på varandra är del av singulariteter av bekantande. Att bekanta sig skapar fredsavtal, ibland vänskap. De leder dessutom till att man blir presenterar för nya personer. Det är det som gör att det är singulariteter och inte enskilda händelser.

Hälsningar förändras innovativt beroende på situationen och när nya personer presenterar sig. Samtidigt möjliggör de andra förändringar. Utan hälsningar skulle både stabila samhällen och revolutionära omvälvningar bli omöjliga.

Hälsningar är kanske det mest utspridda systemet för fred och tillit mellan främlingar. Kapitalism, nationalstater och kärnfamiljer är inte lika globala som hälsningscermonier. Ändå tänker vi oss inte hälsningar som en gigantisk makrostruktur. Hälsningar brukar snarare ses som mikrohandlingar. Men mikrohandlingen hälsning är mer utspridd än de system vi kallar makro. Vi behöver alltså inte anta att omfattande samhällsbyggande och förändringar övergår till makroförändring. Vi behöver inte heller anta att förändringar på makronivå skulle vara större eller mer omfattande än mikrohandlingar.

Revolution som mikropraktik

I platå nio av Tusen platåer bygger Deleuze och Guattari vidare på den bortglömde artonhundratals sociologen Gabriel Tardes sociologi: Samhällen skapas och förändras genom kedjor av imitationer och innovationer. Enligt Tarde består samhällen till stor del av imitationskedjor. Tarde ger oss alltså kedjor som visar på något helt annat än hierarkiska pyramider eller globala system.

Tarde, Deleuze och Guattari ställer flöden och imitationskedjor gentemot både individualistiska och kollektiva förklaringar av revolutionär förändring. De ger oss möjligheten att upptäcka revolutioner som inte genomförs av vare sig den kollektiva helheten eller av den individuella atomen (in-divide, icke-delbar från latinets individúus).

Enligt Deleuze och Guattari blir många historiska revolutioner obegripliga ifall vi ser dem som makropolitiska förändringar. Revolutionära förändringar som när folk slutade buga för överheten, eller övergivandet av flera auktoritära praktiker runt 1968, bör förstås som mikrorevolutioner. Dessa revolutioner förstås bättre som smittor eller kedjor av innovationer och imitationer[1] än som makropolitiska förändringar. Mikrorevolutioner sprids ofta snabbare över större områden, eller över världen, än nationalstatliga revolutioner. Smittor sprids snabbare och över större områden på mikroplanet än på makroplanet.

Intensiteter, flöden och imitationer sätter fart och leder till direkt förändring. Enligt Tarde kan olika imitationskedjor dessutom korsa varandra och därmed antingen stärka eller motverka varandra. Dessa korsningar kallar Gabriel Tarde för intersektioner. Han har alltså gett oss två intressanta verktyg för att bryta med helhetsföreställningar om nationer, globala system och makro: Dessa teoretiska verktyg är imitationskedjor samt intersektioner av sådana kedjor.

Per Herngren
2009-08-18, version 0.1

Referens

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

---

Fotnot

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 238, 240-241.