Makt är decentraliserad: Foucault - Deleuze & revolution VII
I denna sjunde artikel om Deleuze & revolution tar jag upp likheter mellan Deleuzes filosofi kring makt och Foucaults governmentality. Härskandet och regerandet sker inte däruppe i ett maktcentrum. Istället blir vi regering, makt med våra kroppar och i vårt tänkande.
Makt kräver inget maktcentrum. Flertalet makttekniker bygger inte på centrum. Vi kan istället lyda traditioner, praktiker, färdigheter, föreställningar eller principer utan att det bildas centrum. Maktcentrum är bara ett specialfall av makt. Men låt oss för en stund studera detta specialfall och undersöka hur även centralisering av beslut är en form av decentralisering.
Ett centrum är ett centrum av något. Ett centrum kan därmed aldrig bara vara sig själv. Då hade det varit sin egen helhet. Ett centrum skapas av det som cirkulerar runt eller av det som pekar i dess riktning. Centraliserandet mångfaldigar sig. Det är detta mångfaldigande som skapar centrumet.
Förutom i geometriska figurer finns det aldrig ett centrum. Det vi kanske uppfattar som maktens centrum är flera centrum som skapar resonans mellan sig. Genom denna resonans förstärker dessa centra varandra.
Så här beskriver Deleuze resonansen mellan olika centrum: ”The central State is constituted not by the abolition of circular segmentarity but by a concentricity of distinct circles, or the organization of a resonance among centres.”[1]
Maktcentrum mångfaldigas
Maktcentrum är den riktning dit makten pekar. En makt som bara existerade i själva centrumet skulle inte vara någon makt. Det skulle inte vara någonting. Maktcentrum är en maktteknik för att decentralisera centraliserandet.
För att maktcentra ska kunna produceras måste dess puls återskapas ända ut till maktens gräns. Varje form av lydnad och underordning reproducerar maktens puls. Musiker stampar takten. Lönearbetare tar sig till jobbet varje dag. Hyresgäster betalar räkningar i slutet på varje månad. Tidningsredaktionen träffas klockan nio på morgonen. Puls är nödvändigt för att decentralisera makt.
Ett maktcentrum skapar därmed inte makt. Det är utpekandet av centrum, lydnaden till det, underordningen som producerar centrum. Maktcentrum mångfaldigas.
En starkt centraliserad stat är en stat där regerandet mångfaldigas och återskapas i periferin. Den stat där inte makten mångfaldigas i periferin är en svag stat.
Governmentality och Foucault
I sin första februariföreläsning på Collège de France, 1978, lanserar Foucault begreppet governmentality. Han visar hur regerandet genomsyrar vår praktik, vårt tänkesätt och därmed varje underordnad organisation. Governmentality ska läsas som själv-regerande, självkontrollerande. Problemet för regerandet är inte hur man ska kunna styra uppifrån utan hur ett hushåll eller en institution ska bli självkontrollerande. Vi införlivar regerandet i vårt tänkesätt, i vår praktik. Regerandet blir en del av oss. Vi blir regering.
Governmentality förstås ibland som en rent mental eller diskursiv process. Men det finns inget totalt icke-materiellt medvetande eller icke-materiell diskurs. Tankar och samtal materialiserar och materialiseras. They matters, som Judith Butler visar i Bodies that Matter (1993).
Med governmentality kan vi se hur självkontroll, praktik, tänkande och makt sammanvävs. Självet länkas till tekniken, det andliga till det materiella. Regerandet blir en lokal praktik snarare än härskarnas beslut. Vi styrs inte uppifrån av regeringen, borgmästaren eller bolagsstyrelsen. Bara genom att kontrollera oss själva kan vi komma i resonans med en central styrelse eller regering.
Nietzsche visar med ett liknande resonemang att vi alla är lagstiftare. Vi är med och producerar lagar. En total laglydnad är omöjlig. Lagen återskapas i vår praktik vilket gör att den hela tiden nyskapas. Vår laglydnad skapar ny lag.
Per Herngren
2009-06-08, version 0.1
Referens
[1] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 211.
Inlägg
