28 januari 2013

Är politiskt motstånd friktion?

Är civil olydnad samma som friktion? Förmågan att hindra en verksamhet? Här är en kort text jag skrivit för en bok som ska översättas och ges ut i USA. Författare är jag och Otto von Busch, en spännande professor i design. Fungerar texten? Är det något som är obegripligt? Ge gärna kommentarer!


Otto von Busch: Ett sätt att förstå motstånd är att tänka motstånd som en form av “friktion”. Är detta en fruktbar metafor?


Per: Jag minns att i början av nittiotalet begrep flera av oss i plogbillsrörelsen civil olydnad som friktion. Det var ingen metafor utan vi tänkte olydnad som faktisk friktion. Vi översatte därför formeln för friktion till det politiska: Friktion=uN där u är friktionstal och N normalkraften. Så som jag begrep det på den tiden så skulle N bli lydnadens mäktighet, maktens makt, alltså hur lydnad får en verksamhet att fortgå. Och u motsvarades av den motverkande kraften som uppstod när civil olydnad hindrade maktens verksamhet.

Friktion fick oss att lämna föreställningen att motståndet skulle kunna vara någon sorts egenskap hos motståndsgruppen. Friktion är ju inte en egenskap hos materialet utan den motriktade kraften som uppstår mellan ytor som är på väg åt olika håll. Ytan måste alltså komma i kontakt med en annan yta för att friktion ska uppstå. Kontaktytan var viktig för hur vi tänkte politiskt motstånd.

Vi förstod att motstånd bara fanns i vårt möte med förtryck, härskande och makt. Motståndet uppstod i konfrontationer på vapenföretagen och polisstationer, i domstolar och fängelser. Motståndet blev därmed inte vår egendom. Motstånd blev en samverkan mellan motståndsgruppen och motparten. Motstånd kan alltså inte existera i en motståndsgrupp som är skild från den makt den gör motstånd mot.

Ok, låt mig nyansera mig här. Givetvis begrep vi att alla möjliga maktordningar även verkade i våra plogbillsgrupper. Vi behövde ständigt avrusta plogbillsgruppen från kapitalism, egendom, militarism, sexism, rasism, homofobi ... Liknande motstånd som vi utförde på vapenföretag och i domstolar och i fängelser behövde vi utföra bland oss själva, mot våra egna plogbillsgrupper.



Från friktion till motståndskraft


Friktion gjorde dock tyvärr att vi fastnade i den traditionella mekaniska synen på motstånd. Motstånd blev fortfarande en maktkamp mellan två motriktade krafter. Den starkaste vann.


Jag tror det måste varit i slutet på nittiotalet som några av oss började tänka på motstånd mer som motståndskraft, ungefär som motståndskraften hos en kropp, ett material i en vinterjacka, en ekologi eller ett system.


Per: Hur ska man tänka motståndskraft, hållbarhet, hos design, stil och kläder? (Ottos svar är ej inkluderat här)

Per: När vi började organisera oss utifrån motståndskraft uppstod omedelbart frestelsen att bli upptagna med oss själva, upptagna med vår egen duktighet, med vår förmåga att motstå andra maktordningar. Mohandas Gandhis ickevåld hjälpte oss dock ur den frestelsen, åtminstone i teorin.

Ickevåld innebär, enligt Gandhi, ingripande i våld och förtryck. Ickevåld tränger alltså in där det finns våld och förtryck. Ickevåld kan därför aldrig existera bredvid våldet. Med en banal metafor säger vi att Gandhi tog bort bindestrecket i icke-våld. Så därför försvann avståndet mellan icke och våld. Icke-våld blev ickevåld.

Vi fick också hjälp av det engelska ordet displace. Displace betyder både tränga undan något och dessutom ersätta det. Motstånd kunde vi nu förstå som motståndsgruppens förmåga att tränga in i våld och förtryck. Och tränga undan det.

Motstånd blev därmed förmågan att ersätta härskandet med en bättre politisk lösning. Det var det samhälle vi ville leva som började ingripa, som trängde in i våld och förtryck. För oss blev det främst vapenföretag och militärbaser.

Mål och medel är ett hos Gandhi. Detta låter märkligt. Det blir baklänges för traditionella proteströrelser. Hur skulle målet kunna bli medlet? Målet brukar ju skjutas upp till en avlägsen framtid.

Förändring blir med Gandhi upprepande av lösningar, att införa en bättre ordning och sedan upprepa detta tills det etablerats och blir självgående. På slutet av artonhundratalet benämnde Gabriel Tarde samma tanke som kedjor av imitationer. Det låter paradoxalt. Förändring är att imitera! Men Tarde menade att i imitationskedjor fanns också det innovativa. Imitation är innovation. Upprepandet skapar något nytt.

Förutom imitationskedjor använde Tarde också smitta som ett politiskt och sociologiskt begrepp för att förstå samhällsförändringar. Förändring smittar. Förändring kommer inte uppifrån. Den behöver inte komma nerifrån heller. Den smittar av sig i alla möjliga märkliga riktningar. Vid några rättegångar har vi upptäckt att åklagarna började agera för oss. Vid en av dessa rättegångar blev det en strid mellan åklagare och domare.

Ickevåldets förmåga att tränga undan våld och förtryck blir aningen mer begripligt med begreppet smitta. En plogbillsgrupp kan ju inte ensam bygga om en militärbas eller ett vapenföretag. Vi kan inte med ren råstyrka tränga undan kriget, inte mer än några kvadratmetrar eller några enstaka vapen. Men vi kunde faktiskt se hur olydnaden ibland smittade över till poliser eller fackförbund som började samarbeta med oss. I Skottland och England har domstolar plötsligt dömt våra avrustningar av vapen, eller förstörelse för miljontals kronor som åklagarna brukar säga, som lagliga. Domare och jury började från 1996 i England döma till vår fördel. Lagen, representerade av lokala domstolar, definierade krig och vapenhandel som olagligt. Desarmerandet av vapen definierades som lagligt. Därmed blev lagen i konflikt med sig själv, och med lagstiftarna.

Hela tiden som jag varit med i plogbillsrörelsen har det varit vanligt att olydnaden och avrustandet smittar över till andra organisationer. Organisationer har gått från laglydnad till att börja använda civil olydnad, och ibland har de även börjat hamra på vapen.

Per Herngren
2013-01-28, version 0.1

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel