Realismens oberoende mystifierar - Latour, Harman och materialism
Realismen motsäger solipsismens individualism: att bara min upplevelse av omvärlden är tillgänglig för oss. Realismen motsäger också social konstruktivism: att en del av världen är beroende av hur vi är med och konstruerar den. Realismen blir en filosofi om saker och tings oberoende.
Traditionell realism påstår att världen finns oberoende av oss människor, och oberoende av vårt språk, och av våra sociala system och maktrelationer. Om jag dör så går världen vidare.
Traditionell realism fastnar i en paranoid (anti)solipsism. Vår upplevelse av världen är diffus och orealistisk. Det verkliga blir något annat än oss själva. Något verkligt därute. Realismen blir idealism, en idé om omvärldens verklighet.
Realism som individualism
Graham Harman och objektorienterad realism försöker lösa motsägelserna i traditionell realism. Saker är inte bara oberoende människan. Oberoende existens måste också gälla mellan ex äpplen i en skål. De där andra äpplena är oberoende av om det här översta äpplet ramlar ur skålen. Och byter du ut äpplena så lever äppelskålen vidare. Äppelskålen är oberoende av ett individuellt äpple. Tar du bort alla äpplen så upphör skålen att vara en äppelskål. Men den äppelskål som fanns tidigare var ändå något eget som inte kunde reduceras till sina delar, en skål och några äpplen. I denna oberoende realism blir allt individer. Ting blir individer. Relationer blir individer. En vänskap blir en egen individ oberoende av de personer som är vänner. Ett gräl blir en individ. Det intressanta med objektsrealismen är en extrem jämlikhet mellan alla dessa individuella objekt. Och en stor respekt för saken själv. Naturen eller samhället förklararar inget. Inget annat förklarar. Gå direkt till saken.
Helt konsekvent blir då objektrealismen också sig själv nog. Den blir intern. Harman plockar från vänner och avfärdar fiender. Och helt konsekvent använder Harman inte referenser när han, i ex Prince of Networks, avfärdar Butler, Foucault eller Derrida eftersom referens skulle lyfta in deras texter i objektrealismen. Ett nytt objekt skulle uppstå som blev oberoende delen objektrealism. Referre är latin och betyder bära med sig tillbaka, ferre betyder bära.
Beroende ger styrka
En radikal relationist skulle vända på resonemanget. Saker blir till genom olika relationer. Relationerna har relationer till relationer, inte till något helt eget, inte bara till sig själv. Något kan bli sig själv genom andra och annat. Eller alternativt så blir allt en följd av totaliteten (helheten av relationer): som ex föreställningen av kapitalismen som ett totaliserande system av klassrelationer och bearbetande av materian (arbete). Relationism fjärmar sig från ett radikalt realistiskt oberoende. Den franske sociologen Latour menar att relationer gör handlingar mer verkliga än realismens oberoende.Latour är inte helt och hållet relationist. Personliga relationer mellan ex de medborgarrättskämpar som på femtio- och början av sextiotalet gjorde sit-in på vita caféer och restauranger i USA försvinner utom synhåll i aktionen. Den civila olydnadsaktionen blir en egen oberoende händelse som inte kan reduceras till de individuella deltagarna eller deras relationer.
Styrkan i en sit-in kommer i Latours sociologi inte från aktionen själv eller antalet deltagare (massans vikt) utan från de associationer som aktionen gör med andra händelser och ting: andra aktioner och organisationer, såväl som med bardisken och stolarna där sit-in aktionen genomförs, med den vita mobben som protesterar mot att integrationslagarna plötsligt upphört att gälla i caféet, ickevåldsträning för att inte bli reaktiv mot mobben och ge den kraft, rättegångar, fängelseceller, övernattningslokaler, soppkök, vita och svarta ghetton nära sit-in aktionen. Allt handlar om lokala relationer.
Någon väldig eller global makt eller något civilsamhälle existerar inte i Latours sociologi. De är bara myter som döljer konkreta relationer. Styrkan i den politiska förändringen blir då hur relationerna aktualiserar faktisk förändring och bygger fler relationer; inte i någon mystisk påverkan på staten eller makten.
En kausalrealist ser allt som orsakat innan sitt existerande. Det finns verkliga orsaker till kriget eller förtrycket. Hm, när nu orsaken existerade? Tidens början? Eller precis före kriget? Vad är då kriget? Bara en följd? För en kausalrealist är det reala inte realt utan snarare en följd. En variant av kausalrealismen är maktrealismen.
Motstånd utan påverkan
En maktrealist ser maktcentrum som den mäktiga orsaken. Vill man politisk förändring ska man vända sig mot makten, påverka makten, röra sig mot centrum. Inte avvika. Avviker du avfärdas du som extremist=orealistisk. Och extremismen är det som inte fungerar. Tja, förutom när maktcentrum gjort extremismen till det normala, fast då är det ju inte extremt längre. Protestaktioner bygger på maktrealism. Maktcentrum skulle påverkas av protesten. Ju fler deltagare, desto tyngre vikt i massan, och desto större påverkan.Den objektorienterade realisten Graham Harman avvisar orsaker och påverkan. Politisk påverkan skulle bryta med det realas oberoende existens. Det finns ingen materiell, politisk eller ekonomisk påverkan, bara konkret existerande. Bara direkt aktion. Detta kallas aktualism (se Christopher Kullenbergs bloggserie om Harman). Inget är möjligt. Allt som är är. Eller snarare: Det som är är det. Om än tillfälligt. För Harman blir maktrealismen samt förklaringar med 'samhället', 'kulturen' eller 'marknaden' paranoida mystifieringar. Det finns inget mystiskt bakom. Inget som styr. Inget som påverkar. Däremot finns det möjlighet att översätta, översätta ickevåld inne på en vapenfabrik. Översättningen blir då en oberoende händelse. Intressant är att Harman här inspireras av muslimsk occasionalism, fast han ersätter den omnipotente härskarguden med lokala översättningar.
Ickevåld som sårbar materialism
Realismen sätter oberoendet i rörelse med Harman som radikalt oberoende. Jag menar att en beroende, sårbar och darrande materialism kan undvika flera realistiska och relationistiska motsägelser. Men även mångfaldiga flera av de realistiska ontologierna. För att inte ramla in i brus och plottrig eklekticism får man ta till sig men begränsa förklaringsvärdet hos realistiska och ickerealistiska förklaringar. Ta vara på det man kritiserar men begränsa hur mycket varje teori förklarar (Ricoeur). Här är en snabb skiss:Språk är materialitet
Ifall realismen menar att språk och tankar inte ändrar något därute så är språkhandlingar för materialisten lika mycket materialisering som en hammare eller en hand som hamrar. Språk tar plats. Materialismen tar sig ur Harmans och andra realisters (anti)språkidealism. Samtidigt bejakar materialismen både beroende och oberoende. Språklig reduktionism är bara en av många förklaringar. Språkliga handlingar innehåller dålig andedräkt, vibrationer, resonans, vind, sköna stolar eller något gott att dricka. Det materiella är inte tillägg till andliga språkhandlingar - eller vice versa. Språk materialiserar och hamnar i resonans, dissonans. Språk tar plats. Språk existerar inte i en ickerumslig värld bredvid det materiella.Motstånd gör oberoende möjligt
Oberoende växer fram ur motstånd och kamp. Detta gäller såväl bakterier som människor. Oberoende är beroende men tar sig ur relationistiska eller kausala reduktionismer. Eller snarare: materialismen begränsar deras förklaringsvärde och kan därmed bejaka dem istället för att avfärda. Materialismen kan inte bli sig själv nog.Beroende och oberoende är inte motsatser. För att leva i beroende av andra behöver man kämpa för att bli något eget och delvis oberoende, och det kan man bara göra med andra och annat (Ricoeur). Motstånd gör personer, ting och organisationer möjliga. Det gäller atomer, molekyler såväl som personer och organisationer.
Ting är politiska
En person och en organisation skulle omedelbart upphöra om man tog bort bakterier, kemikalier och saker (Latour, Brennet, Butler) men även om man tog bort andra personer och organisationer. Det är inte bara människor som är sociala (Tarde, Haraway, Butler). Duvor och atomer slår sig gärna ihop med annat, med olikt. Människor, växter och djur är beroende och sårbara (Butler). Men även ting är livliga (Brennet) och beroende, såväl som oberoende. Intressant med Gandhis ickevåld är att salt, spinnrockar, hus, odlande, mat och djur spelar så stor roll. Motstånd utförs inte av en abstrakt mänsklighet.Språk utan lingvistisk reduktionism
Saker som slår sig samman bildar nya saker, nya materialiteter. Materialiseringar som inkluderar språk kan vara med och skapa materialiteter som Rödluvan och internet. Begrepp är innovativa och lekfulla. De dansar gärna med andra dansare. Dansarna skapar sig även dansgolv, bord och stolar, och något att dricka. Det är inte enkelt att ta kontroll över begrepp och samtal (diskurs). Latours relationism med enbart lokala aktörer och deras allianser med andra aktörer, eller Harmans objektrealism med enbart individuella objekt blir reduktionism. Eftersom de använder språkliga förenklingar utan att problematisera språkanvändandet så hamnar de i större lingvistisk reduktionism än mycket av den lingvistik de avfärdar och raljerar över. Deras ontologier förutsätter att språket inte gör motstånd, att språkets materialitet är svagt, att språket inte har starka allianser med andra materialiteter, att språket inte agerar mot dem eller mot det de säger, att språket lyder dem.
Materialistiskt ickevåld kan lära sig av Harman och Latour och ändå behålla sitt oberoende. Med dem kan vi undvika mystifieringar som 'samhället', 'civilsamhället', 'makten', 'marknaden', 'massan' och 'det globala'. Motstånd är alltid lokalt och kan därmed smittas över stora delar av vårt klot.
Per Herngren
2011-08-06, version 0,1
Referens
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Inlägg
Jag ska undvika mästrande och exeges och försöka vara lite konstruktiv, skissa på en framtida objektorienterad teori om motstånd och politisk förändring:
SvaraRaderaDet är inga problem att se språkkonstruktioner som objekt som kan sättas samman med andra objekt och göra skillnad i världen. Men liksom för alla typer av objekt måste den eller det som påverkas av språkkonstruktionen kunna uppfatta den. Påverkan är nämligen inte en aktion av en aktör mot en passiv mottagare, utan en estetisk upplevelse!
Med estetisk menar jag här en asymmetrisk relation mellan två objekt, där det upplevande ("mottagande") objektet producerar effekten. Det orsakande objektet i en kausal relation utövar bara sin existens. Denna utlevelse registreras, filtreras och översätts genom ett (eller en serie) gränssnitt till en sinnlig upplevelse för det objekt som orsakas på. Därigenom produceras effekten.
Motstånd utövas därför alltid inuti en själv, inuti den grupp eller sammansättning som förtrycket utövas på - aldrig mot förtryckaren, det ökar bara förtrycket. Och förändring åstadkoms exempelvis genom att bygga (om) gränssnitt och genom att verka på ett sätt som ger en produktiv snarare än reaktiv upplevelse hos det man vill förändra.
Det är då inte alls så att relationer inte finns mellan objekt, eller att relationer inte förändrar, i en objektorienterad ontologi. Det är bara det att de måste vara indirekta (medierade genom en sinnesupplevelse - alla objekt har sinnen!) och uppstå på insidan av ett objekt, det vill säga som relationer mellan delar (dessa delar kan för övrigt i sig inte reduceras till en del i en helhet, utan är objekt i medierade relationer).
Det saknas då inga möjligheter i ett aktualistiskt och objektorienterat universum, eftersom 1) objektens inre kokar av aktivitet (förändring), 2) varje objekt alltid kan upplevas på nya sätt av nytillkomna eller förändrade objekt vilket ger helt andra effekter, och 3) varje objekt består av delar som i sig existerar i form av ett överskott som alltid kan överraska oss, utöver sin delaktighet i helheten (att förstås icketotalistiskt alltså). Möjligheter är inte reala, varken virtuellt eller potentiellt, utan finns i kraft av objektens undandragenhet från (direkta) relationer.
Oberoendet i en objektorienterad realism är alltså inte någon statisk osårbarhet, utan betyder att varje entitet alltid är något mer än alla tänkbara relationer och att förändring sker på objekts insida och inte i något "mellan". Dessutom: Upplevelser, effekter av indirekta relationer, är en bred kategori händelser som exempelvis rymmer livet självt. Dessa är högst beroende av andra entiteter, men kräver en bakgrund av undandragna objekt för att överhuvudtaget kunna äga rum.
När jag har tillgång till dator och inte bara telefon ska jag försöka applicera detta på ett mer konkret exempel...
Tack Marcus! Fantastiskt arbete!
SvaraRaderaNu ska jag precis iväg och dansa salsa (vilket då producerar ett nytt salsa-objekt med ett inre av dansare och dansgolv om jag förstår objekt rätt). Jag återkommer när jag funderat mer på dina funderingar.
Marcus: "Med estetisk menar jag här en asymmetrisk relation mellan två objekt, där det upplevande ("mottagande") objektet producerar effekten. Det orsakande objektet i en kausal relation utövar bara sin existens."
SvaraRaderaJag köper asymmetrisk även om jag inte kallar det estetisk. Bör man dock inte lämna begreppen orsak och effekt för att ta objektrealismen på allvar?
Ett nytt själv-konstruerande-objekt skapas genom en sinnlig läsning av något annat vilket det sedan kan översätta till sig själv. Det nya objekt-översättning-objektet blir då en occasion (som i lokal occasionalism).
Objekt-sinnlig-översättning-objektet blir därmed subjekt för sin egen förändring, inte kausalt orsakat.
Politik och motstånd (o ting, träd och djur) blir då erbjudanden till översättning. Orsak-verkan och påverkan ersätts med översättning och läsning (sinnlig registrering).
Eller drar jag objektrealismen för mycket åt min materialism/occasionalism nu?
Jag tycker inte att det är så farligt att tala om kausalitet, orsak-verkan etc. Vill vi att dessa tekniska begrepp ska innebära läsning och översättning så är det bara att definiera dem så. De är inte belastade med alltför mycket bagage, de har bara varit bannlysta från filosofin sedan Kants koperniska revolution då det dömdes ut som alltför okritiskt och naivt att spekulera i hur sakerna-i-sig-själva påverkar varandra... (Tråkigt sidospår, endast för filosofinördar.)
SvaraRaderaÅ andra sidan är det säkert så att kausalitet är enklare att begreppsliggöra om man är objektorienterad. Annars tycks orsaken bara fly bort, distribueras över ett fält av relationer, och kunna beskrivas endast som godtyckliga utsnitt av kontinuerliga tillblivelseprocesser. Risken med en sådan materialism är denna: Hur förklarar man förändring överhuvudtaget? Om förändringens orsak smetas ut över ett kontinuerligt multiversum av differentiala relationer, hur kan den alls uppstå? Vill man luta sig åt slumpen (vilken annan utväg finns?) så är politiken omöjlig...
Det var intressant Marcus. Jag kan ha överläst Harman. Jag läste Harmans diskussion om occasionalism i Prince of Networks som en brytning med (linjär) orsak-verkan. Orsak skulle bryta med varje objekts oberoende eftersom objektet då bestäms bortanför sig själv.
SvaraRaderaIfall det istället var objektet själv eller en "occasion" som översatte det objektet känner så får vi en annan förklaringsmodell där effekten inte är en följd, beroende, av orsaken. Andra objekt erbjuder snarare sinnesupplevelser som objektet kan översätta, objektet blir subjekt.
Marcus: "Motstånd utövas därför alltid inuti en själv, inuti den grupp eller sammansättning som förtrycket utövas på - aldrig mot förtryckaren, det ökar bara förtrycket. Och förändring åstadkoms exempelvis genom att bygga (om) gränssnitt"
Precis! Det här försöker jag ju säga med hjälp av Nietsche och med hjälp av resonans, alltså med inbördes relationer (dock inte realtionistiskt (reduktionistiskt)).
Kan inte du utveckla hur man kommer fram till "det ökar bara förtrycket" med objektlogiken. Detta är en av skälen för att jag började läsa Harman. Men jag hittar inte någon text som reder ut det. Har du något texttips där Harman reder ut orsak-verkan?
relationistiskt ska det stå, inte realtionistiskt ...
SvaraRaderaGrymt inlägg och grym diskussionstråd!
SvaraRaderaNär det gäller kausalitetsordet så var min första reaktion mot OOO densamma som begreppet "objekt". Jag tänkte genast på naiv analytisk filosofi och förkastade genast det.
Men med OOO gäller det just att ordentligt skjuta undan Kants bekymmer ett slag, som Marcus säger, och sen återta dessa begrepp sakta men säkert.
Än är jag inte där, men kanske snart.
Kul att ha dig på besök Christopher!
SvaraRaderaMenar du att vi behöver hitta ett nytt sätt att förstå orsak-effekt så att vi återigen kan finna ett nödvändigt samband mellan orsak och effekt (linjärt)?
Jag använder orsak-effekt kausalitet som synonymt med reduktionism. Orsaker leder till bestämda effekter=reduktionism. Reduktionism har inget med att göra om orsaken är en snarare än många. Många orsaker är lika mycket reduktionism, bara mer komplicerat.
Inspirerat av komplexitetsteori begränsar jag kausaliteten, reduktionismen utan att avfärda den. Mängder med små reduktionismer (orsak-verkan) hamnar i samspel/dans och börjar då producera saker som inte är orsak-effekt.
Deterministisk kausalitet blir, om jag förstår komplexitetsdiskussionen någorlunda, därmed bara en liten del av vad som händer i universum.
Reduktionism/orsak-verkan ska inte avfärdas helt men får ett begränsat förklaringsvärde.
Luhmanns ser system som (själv)skydd mot kausalitet, information och påverkan.
Här tycker jag objektrealismen ger fräscha analyser som både liknar och är annorlunda Luhmanns system. (System för Luhmann tycks vara ett helt annat begrepp än de system (sfär, helhet) som Latour och Harman avfärdar.)
Men hur blir då politisk förändring möjlig?
Vi kan tänka oss civil olydnad och interventioner som en sorts occasionalism. Då blir det möjligt att bygga politisk teori utan att gå via en föreställning om politisk påverkan, där aktionen/massan/opinionen skulle påverka regeringen.
Man kan dock inte avfärda påverkan helt. Den får ett begränsat förklaringsvärde. Ex skulle ett mekaniskt tryck via en skandal eller demonstrationer kunna pressa undan (avsätta) en president eller partiledare.
Men för innovativ, revolutionerande, reformerande politisk förändring kan nog occasionalismen (Harman och Latour) hjälpa till att bygga en rimligare teori om möjligheten till politisk förändring.
(Problemet jag jobbar med är alltså mer politisk förändring än Kants human-access även om det finns beröringspunkter.)
Här byggs det! Politik blir till en fråga om att skapa system, eller få till stånd system i den luhmannska betydelsen som något som skyddar mot kausalitet. Att skydda mot alla dessa 'sociala orsaker' som sociologerna talar om, för att relatera till diskussionen borta hos palmås om kravallerna i london. T.ex. Kan det finnas systtem som bryter kedjan av orsak/verkan som finns i finanskris -> arbetslöshet -> desperation -> kravaller. Det handlar då inte om att se till att finanserna går bra eller att alla har jobb utan att bryta kausaliteten.
SvaraRaderaEn självförsörjande gemenskap av mexikanska bönder hamnar ju inte i den kedjan t.ex. (så gäller även gated communities av superrika). Det finns exempelvis mycket diskussioner nu om hur dåligt rustade våra samhälleb skulle vara vid en framtida energikris eftersom all infrastruktur är så centraliserad och har ett fåtal punkter som om de skulle brista skulle få hela korthuset att falla ihop. Det kallar man 'cascading failures' och karaktäriseras av olika systems oförmåga att skydda sig mot kausaliteter (genom att ha backuplösningar) och är ett kännetecken hos väldigt optimerade system, optimerade för endast en användning, that is...
Då kan man se det som en politisk uppgift att öka komplexitet i system, vilket också går tvärtemot strävan efter att optimera och öka effektivitet.
Samtidigt handlar det inte om att förhindra kausalitet i bemärkelsen förhindra påverkan, inflytande och deltagande för att konservera ett visst beteende hos systemet, utan att varje system har olika förmågor att skapa sinnliga objekt och därmed påverkas. Exempelvis gick Telecomix ner för reboot nu i dagarna. När det annonserades på CCC angavs en av anledningarna att telecomix hade svämmats över av folk som ville delta, påverka och fråga ut men utan att det fanns ett sätt att göra dessa hanterbara. Här skulle objektsfilosofins begreppsapparat kanske kunna skapa sätt att tänka hur en organisering som telecomix kan hantera inflöden, hur kan de översättas till något som telecomix kan hantera?
Gränssnittet blir ett problem då det är väldigt svårt att få välkalibrerat. Det är som oftast antingen ett överflöd som skapar en distad signal eller en för svag signal som passerar gränssnittet (oj, nu blev det ljudsyntes här...)
Om påverkan också sker på insidan av ett objekt kan man också fundera på vad för slags insida en påverkans-organisation får, en politisk organisation vars främsta syfte är att påverka politiker eller företag. Det jag har sett av det är sällan vackert. Det sprids många knepiga affekter; frustration, stress, uppoffring, anklagande m.m. Ofta förgör dem ju också sig själva i processen. Detta till skillnad mot en organisation som "utövar bara sin existens".
Tack Monki! Här bygger vi möjligheter till politisk förändring!
SvaraRaderaMonki: "Det handlar då inte om att se till att finanserna går bra eller att alla har jobb utan att bryta kausaliteten. En självförsörjande gemenskap av mexikanska bönder hamnar ju inte i den kedjan".
Precis!! Problemet blir då hur man bryter kausaliteten (och andra korrelationer). Ifall man istället för att ägna sig åt detta bara påstår att alla objekt är oberoende så osynliggörs problemet. Man uppfattar inga korrelationer mellan kapitalismens kriser och svält och fattigdom och våld. De är definitionsmässigt borttrollade.
Vi behöver se brytningen med kausalitet och påverkan som ett problem man innovativt behöver lösa och träna. Inte definiera bort det.
Luhmann börjar redan på sextiotalet bryta med föreställningen att system är helheter eller totaliteter. Han bryter därmed också med att det skulle finnas personer eller saker i ett system. Det finns inga personer i kapitalistiska system, eller i system för att dansa salsa. Det finns inga grisar i systemet för hur man slaktar grisar.
Här kan man läsa Luhmann med ickevåld och Gandhi, alltså med betoning på träning, experiment och intervention snarare än information och påverkan.
System är något som man får kämpa för. Det behövs träning. Det förutsätter följsamhet och ickeföljsamhet med ting som handlar med eller mot oss på komplexa oförutsägbara sätt. Just oförutsägbarhet och komplexitet kräver lång träning vilket dansare och musiker ju vet.
System är egentligen aldrig stora. Det finns ingen väldig eller total kapitalism (eller väldig salsa).
Mikro-system svärmar dock ofta runt varandra i kluster, så det är möjligt att känna igen dem som just olika salsaturer eller olika kapitalism turer.
Det finns svärmar av system för att bokföra vinst, avtala lönearbete, föra över pengar från arbete till privat ägande. Det finns lag-system så lönearbete görs om till privat egendom (eller statlig), istället för att bli lokal allmän egendom som vi som berörs politiskt kan besluta om.
Kooperativ i Mexiko, familjer, kollektiv, vänner, skapar mängder med effektiva system för att skydda sig mot finanskriser eller mot centralstyrt härskande. Kapitalismer och stater svärmar men de blir aldrig ens i närheten av totaliserande.
Det är därmed obegripligt hur vänstern fastnat i påverkan av (föreställningen om) väldiga fantom-system. System som inte existerar. Istället skulle vänster, fredsrörelse ägna sig åt att finslipa, träna, uppfinna, misslyckas med, och producera mikro-system som skyddar mot krig, kapitalismer, centralism och andra hotfulla svärmar av destruktiva mikrosystem. Här är delar av feminism, queer, solidaritetsrörelse förebilder i sin innovativa konkretism (aktualism skulle väl Christopher säga...)
Ickevåld och civil olydnad måste dessutom förstås som ytterligare ett problem som vi behöver ägna oss åt. Problem nr 2 är hur man kan intervenera (hacka) destruktiva system-svärmar. Det räcker alltså inte med att ägna oss åt att bli oberoende av destruktiva system (problem nr 1).
Tja, det här var inspirerat av dina funderingar Monki. Jag tror vi bygger något spännande här. Och då blir ju teorier om objekt-oberoende eller system-oberoende viktiga.
Kausalitet måste inte vara linjär. En orsak kan ge olika verkan varje gång, och ändå vara en orsak. En effekt (verkan) kan vara en engångsföreteelse, omöjlig att reproducera i någon rimlig grad - och ändå vara en del av en kausal relation. Väldigt få kausala relationer i världen är linjära, även om de ofta är det i laboratoriets slutna och kontrollerade miljöer (det är därför experimentet ger oss kunskap, men kunskap som ofta är svår att direkt applicera på fenomen i öppna miljöer och system).
SvaraRaderaHarman (och exempelvis Bhaskar före honom) menar att det beror på att världen är full av objekt. Man måste helt enkelt ta med i beräkningen att en orsak ger en effekt, som inte bara handlar om att knuffa runt atomer, utan som får ett objekt att rekonfigurera sig själv.
En kausal relation består för Harman av ett objekts utlevelse (utövande) av sin existens, ett annat objekt som upplever en sinnlig översättning av det första objektet (eller snarare någon eller några av dess kvaliteter), och förändras genom denna sin upplevelse. Jag ser inte ett problem med att tala om detta som kausalitet. Det finns en orsak och det finns en verkan (reproducerbar eller ej, det beror inte minst på det påverkade objektets förmåga att återgå till sin ursprungsform), även om de är något annat än vetenskapens barnsliga "da red ball pushed da blue ball so it fell off da table" som Harman rackar ner på ibland. (Harmans hittills främsta utredning av medierad verkan ("vicarious causation") och även om assymetrin i kausala relationer som ett slags våld, samt den estetiska dimensionen jag talade om, finns i boken "Guerrilla Metaphysics". Det finns även en numera gammal och klassisk essä från tidskriften Collapse som heter "On vicarious causation" som funkar som kortversion av resonemangen.)
Hursomhelst: Orsaker determinerar inte effekter. Effekten produceras hos det som orsaken verkar på. Men vi kan alltjämt tala om orsak, verkan och effekt - kausalitet.
Visst kan man då också prata om politisk påverkan, så länge man inte tänker sig kunna diktera effekterna av denna påverkan. Att reducera objekt och deras verkningar till materia och relationer - det är reduktionism. Att vidhålla objektens existens och fundamentala ontologiska status på alla nivåer och skalor - det är en utmaning mot varje form av reduktionistiskt tänkande. Harmans projekt handlar mycket om att visa att man inte kan reducera bort objekt så lätt som materialismer av olika slag (det finns ju många) har velat. Med objekt på olika nivåer hamnar man också i att stenar krossar fönsterrutor, aktivister påverkar politiska beslutssystem och så vidare.
Min passus om motstånd och påverkan ovan är inte nödvändigtvis objektorienterade även om de kan förstås på det viset:
Motstånd handlar om att inte lyda, men utan att trotsa/re-agera. En re-aktion sker ju genom ett gränssnitt som förtrycket redan använder. Motstånd kan vara icke-våldsamt på det numera klassiska sättet, det kan handla om att träna bort vissa impulser att omedelbart reagera i vissa sammanhang, men det kan även handla om att konstruera om sina systems (om det känns bättre än "objekts") gränssnitt så att man inte nås av ett annat systems påverkan. Till exempel genom att som de mexikanska bönderna bli självförsörjande. Då är man inte längre mottaglig för andra producenters kausala påverkan via olika medier.
Marcus: "Motstånd handlar om att inte lyda, men utan att trotsa/re-agera. En re-aktion sker ju genom ett gränssnitt som förtrycket redan använder."
SvaraRaderaDet här var en genialisk kritik mot reaktivt motstånd!!! Tack!
Marcus: "En orsak kan ge olika verkan varje gång, och ändå vara en orsak." "som inte bara handlar om att knuffa runt atomer, utan som får ett objekt att rekonfigurera sig själv."
Jag skulle kunna säga samma sak men möjligen menar vi olika saker. Jag menar ju att orsak-verkan vilket jag kallar reduktioner eller korrelationer skapar möjligheter och alltid finns med. Men orsak-verkan förklarar bara en del. Militären har svårt att hindra den faktiska avrustning vi plogbillar utför. Men krigsföretag och deras fackföreningar översätter våra aktioner på olika sätt. Detta går inte utan kausalitet men det är också något utöver kausalitet.
Marcus: "Det finns även en numera gammal och klassisk essä från tidskriften Collapse som heter "On vicarious causation"
Vicarious causation är ju Harmans synonym för Latours översättning och occasionalism. Då tas ju bindestrecket bort från orsak-verkan. Det är snarare så att objektet verkar på orsaken. Vi får orsaker och verkan (plural) utan bindestreck. Möjligen kan man skriva verkan-orsak.
Usch, vad jag skriver illa... Det är svårt att redigera och överblicka det man skriver i telefonen. Men jag har fortfarande bara telefon större delen av min lediga tid, så ni får fortsätta försöka översätta till någorlunda begriplig svenska. :)
SvaraRaderaNå, man ska inte se Harmans medierade verkan och Latours översättningar som synonymer, även om det finns ett tydligt släktskap. Harman har ju en mycket specifik kritik av Latours modell, som jag tror kan vara viktig i sammanhang då man pratar om förändring just:
Latour fastnar i en Xenon-paradoxal oändlig regress av medierande objekt/aktörer, där den egentliga förändringen bara hänvisas vidare till nästa lägre skalnivå (eller occasionalistiska mellanrum), och nästa, och nästa, så att vi till slut egentligen inte har någon anledning alls att tro att förändring kan inträffa. Latour väljer att vara pragmatisk och menar att hans modell fungerar om man helt enkelt bara väljer en nivå och ett djup.
Till en viss gräns funkar det utmärkt! Målet kan ju aldrig vara fullständig kunskap om något. Avgränsning är nödvändigt i praktiken. Framför allt funkar Latour bra så länge vi bara vill beskriva det som är eller har varit. Men så fort vi talar om politisk förändring - eller om något kontrafaktiskt, "vad skulle ha hänt om..." - så krävs något mer.
Antingen får vi grunda i en lägstanivå av objekt/aktörer, och upprätta en verkligt reduktionistisk ontologi. Men ett sådant materialistiskt perspektiv missar väsentliga delar av verkligheten, menar Harman. När jag fångas och transformeras av skönheten i ett konstverk till exempel, så är det inte det reflekterade ljuset, fotonerna, som drabbar mig. De påverkar receptorer i ögat, medan jag skakas om av det undandragna objekt som bara antyds bakom mina sinnesupplevelser, som min sinnliga profilering av verket syftar mot, alluderar på.
Jag brukar använda det fantastiska svenska ordet "märklig" här, för att fånga hur det verkliga objektet, som alltid undandrar sig och avslår varje begäran om tillträde till dess inre hemligheter och märkligheter, ändå gör sig märkbart genom mediatorer: Konstverket gör sig märkligt för mig genom min sinnesupplevelse av några av dess medierade kvaliteter.
Poängen med Harmans modell är att kausaliteten kan hängas upp på varje enskild, emergerad objektnivå. Den måste inte hänvisas ständigt någonannanstans och spädas ut till rent homepatiska koncentrationer. Som en konsekvens kan vi tala om singulära orsaker (möjliga att hänföra till enskilda objekt) och singulära verkningar (dito), trots att relationen är möjlig att ta isär och beskriva i termer av allt mer finkorniga energimateriaflöden.
En nedrustningsaktion vinner inte omedelbart på att beskrivas i dessa termer, det är sant. Den riktar sig mot enskilda dödsverktyg och i destruktionen där är kausaliteten okontroversiell och tämligen ointressant att analysera; erfarenheten räcker gott. Dock fungerar det som mopol till att försöka åstadkomma nedrustning genom att påverka militären eller statsmännen som tämjt militären. De metoder vi använder för detta idag är nog tämligen overksamma - även om man måste erkänna att demokratiska staters krigföring idag till viss del präglas av hänsyn till en hemmaopinion.
Opinioner kan vara kraftfulla, men då måste det finnas fungerande gränssnitt till staten också. Är demokrati ett gränssnitt?
Förresten, apropå plogbillar, är det intressant hur ni - utöver den faktiska nedrustningen - använder demokratiska maktapparaters egna gränssnitt mot medborgarna, nämligen i form av den offentliga rättegången.
Kommer den här diskussionen före eller efter tex samhällelig förändring?
SvaraRaderaÄr de svar eller insikter som produceras verktyg för att göra förändring?
Tack för en intressant diskussion. Om än lite mastig
Förresten är DeLandas essä i The Speculative Turn, "Emergence, causality and realism", (open acess: http://www.re-press.org/book-files/OA_Version_Speculative_Turn_9780980668346.pdf s. 381ff) bra läsning för den här diskussionens fortsättning.
SvaraRaderaMarcus: Märklig är helt klart ett fint ord med dess släktskap till märkbart, märke, markering, avtryck, beteckning. Det finns en relation till design också som kan ses som informationen hos ett objekt, strukturen, möjlig att avläsa som ett avtryck från en process.
SvaraRaderaTack, det var klargörande med Harmans särskiljande gentemot Latours översättning och occasionalism.
SvaraRaderaMarcus: "apropå plogbillar, är det intressant hur ni - utöver den faktiska nedrustningen - använder demokratiska maktapparaters egna gränssnitt mot medborgarna, nämligen i form av den offentliga rättegången."
Det är intressant att du ser det. Vi ser det inte som gränssnitt mot medborgarna. Åklagaren skulle i våra termer (och gränssnitt-begreppet) vara del av gränssnittet mot organisationen regeringen. Och domaren skulle vara del av gränssnittet mot organisationen lagen/rättssystemet. Olika procedurer blir då gränssnitt mot lagen respektive regeringen och ibland blandformer.
Jag har argumenterat att rättegången gör att civil olydnad verkar inom och del av systemen lag- respektive regering. Civil olydnad blir då delvis inomparlamentariskt till skillnad från demonstrationer och insändare som är uteslutande utomparlamentariska. (Motsatsen mot hur begreppen används.)
Vi säger att plogbillsgruppen blir lag. Och att plogbillsgruppen blir regerande. Det kan kanske tydliggöras mer med objekt, lag och plogbillsgrupp skapar ett gemensamt lag-objekt, som sedan kan översättas i andra lagsammanhang, ex bli ny generell lag.
Plogbillsgruppen regerar genom att börja avrusta vapen. När Martin Luther King och kompani bröt apartheid och löste problemet (tillfälligt) genom sit-in så skapades en smittsam följsamhet som ganska snart blev regerande i stora områden. Medborgarrättsrörelsen regerade.
Marcus: "det fantastiska svenska ordet "märklig" här, för att fånga hur det verkliga objektet, som alltid undandrar sig och avslår varje begäran om tillträde till dess inre hemligheter och märkligheter, ändå gör sig märkbart genom mediatorer: Konstverket gör sig märkligt för mig genom min sinnesupplevelse av några av dess medierade kvaliteter."
Här tycker jag det finns både en beskrivning av vad jag kallar objekt-solipsism och en möjlig lösning:
"verkliga objektet, som alltid undandrar sig och avslår varje begäran om tillträde" "Konstverket gör sig märkligt för mig genom min sinnesupplevelse av"
Detta är vad som blir mystifierande solipsism i Harmans filosofi. Det är nästan en parodisk kopia av Kants filosofi överfört på objekt. Det är bara objektets upplevelse av ... som objektet har tillgång till. Det blir en extremt privat värld. Världen är inte gemensam.
Om man med hjälp av "märklig" kombinerat med "läsning" visar hur organisationer och ting skyddar sig mot komplexitet och samtidigt fokuserar på olika saker så blir världen öppen men ändå till stor del ofokuserad. Mysticismen hos Heidegger försvinner. Kanske är abstraktion ett bra begrepp här:
Ta ex en bilkrock. Summan av alla delar representerar hegemoniskt hela bilen i krocken. Men bilen som ekologi av kryp, mögel och bakterier abstraheras bort, förutom krypens vikt. Bilens minnen, ex romantiska berättelser från baksätet, abstraheras bort. Den enskilda bilens tillverknings- eller kulturhistoria abstraheras bort. Motorer och datorsystem i bilen abstraheras bort i krocken, förutom vikten. Tja, abstraktion snarare än mystisk absolut otillgänglighet.
Hej Anonym! Tack för besök! Diskussionen blir revolutionerande för samhällsförändring eftersom protester, politisk påverkan, "Samhället" möjligen blir irrelevanta för samhällsförändring.
SvaraRaderaDet är ett bygge av helt andra sätt att se på politisk förändring.
Jag driver ju att politisk påverkan bara är undantagsfall, och då bara medför närmast banal förändring. Ex Avskeda presidenten. Queer-aktivism är ett bra ex på rörelse som inte ber regeringen att queera åt dem. De skapar sig själv innovativt, kreativt utrymme för samhällsförändring som sedan smittar av sig åt olika håll.
Marcus visar att protest och reaktivt motstånd stärker motståndaren genom att motståndarens gränssnitt används, istället för att vi börjar skapa nya oberoende objekt.
Jag har en närbesläktad teori där jag använder det engelska ordet displace som betyder både tränga undan och ersätta.
Monki undersöker bl a möjligheten att hacka systemen istället för att protestera.
Monki! Jag skriver helt under på märke, avtryck (imprint) etc.
SvaraRaderaMöjligen skulle jag vilja byta ut avläsa mot läsa för att inte ramla in i en paranoid, representativ föreställning.
Per: Ah, jo det finns gränsnitt åt alla möjliga håll. Gränssnittbegreppet är hursomhelst användbart... Och det är en poäng att göra sig själv till insida av något man vill förändra - istället för att förneka att insidor och utsidor existerar. Det är ett sätt att förändra, om man inte har förmågan att kausalt påverka objektet som sådant.
SvaraRaderaJag tror jag förstår vad du menar med solipsismen nu också, men håller inte riktigt med om att det är vad Harmans position innebär. Dock är det alldeles riktigt att det inte existerar någon värld. Det är en spännande och/eller förfärande tanke, som jag har svårt att argumentera emot. Det finns ingen värld, som vi delar med varandra eller andra objekt.
Men till skillnad från en epistemologisk solipsist så skulle jag vilja hävda att man inte heller kan känna sig själv. Jag som objekt är lika otillgänglig för mig som något märkligt astronomiskt fenomen på andra sidan Vintergatan. Detta behöver inte vara alltför nedslående, för det måste få oss att omformulera våra grundföreställningar om vad kunskap är:
Inte ens en hypotetisk absolut och fullständig kunskap om ett träd kan slå rot. Kunskap är aldrig samma sak som det den är kunskap om, utan kan bara alludera på detta över ett ontologiskt avgrundsdjup. Kunskap om är aldrig tillträde till. Det finns ingen värld. Men det finns objekt. Som gör sig märkliga på sätt som vi ibland kan uppfatta och grundligt förändras av.
monki: Jag skulle vilja se design i termer av Lingis imperativ. Alla objekt talar om hur de vill bli uppfattade, upplevda etc. Hammaren blir inte obruklig bara för att den hamnar i ett annat referenssystem. Det går att lära sig att svinga ett långsvärd trots att kunskapen varit utdöd i generationer, eftersom långsvärdet talar om hur det vill hanteras. Och så vidare.
SvaraRaderaEn bra designad grej kräver inga instruktionsböcker för att kunna användas.
Marcus: "Dock är det alldeles riktigt att det inte existerar någon värld."
SvaraRaderaFör att göra min användning av värld lite tydligare. Jag menar inte värld plus ting inuti världen. Världen är ingen container som innehåller. Det är ju det jag kritiserar i förra blogginlägget där traditionell realism hamnar utanför världen, eller snarare tvärtom, världen hamnar utanför påståendet om att det finns en verklig värld (där ute någonstans).
Med värld menar jag gemensamma utrymmen som ting, personer, djur aktualiserar när de tar plats och gör motstånd mot varandra och sig själva. Ex en festival-värld eller en apartheid-meborgarrättsaktion-restaurang.
Gemensamma ting där även jag är i gemenskapen är kanske är bättre här än värld. Då blir min kritik mot objekt solipsismen mer begriplig.
Motstånd enligt Maine de Biran blir då avgörande för min föreställning om oss alla som gemensamma snarare än super privata.
Så här inledde jag på den här bloggen november 2009: "Maine de Biran (1766-1824) bryter med dualismen mellan ett inre medvetande och en yttre värld."
Det var en serie artiklar vintern 2009 som faktiskt handlar om det vi innovativt diskuterar här.
Vi möts på insidan av objekt istället för i en värld. Det är en viktig grej i Harmans objektorienterade realism. Platser och rum skapar i sig inte gemenskap, relationer, då är vi väl tillbaka i containertänk? En bilkrasch är ett objekt med en kort livshistoria, men även mitt möte med konstverket är ett objekt. Rummet produceras av av att det verkliga konstverket drar sig undan samtidigt som det gör sig märkligt för mig. Samma spänning, men mer våldsamt laddad, finns i bilkraschen.
SvaraRaderaVad jag vill säga är att visst existerar gemenskap, kärlek och allt det där - det är vad som får världen att koka - men de finns inte utan ansträngning, utan mediering och översättning, de uppstår inte automagiskt genom "närhet" "i" rummet.
Men nu halkar vi kanske in på annat, jag vet inte. Jag känner att jag försöker förklara mig utan att riktigt förstå ditt resonemang, och det är som oftast ett bra tillfälle att ta ett steg tillbaka, läsa om, sova på sakerna... :)
Detta är något som har analyserats inom Buddhismen under en väldigt lång tid.
SvaraRaderaSk interdependent origination förklarar en del av fenomenen, se t ex http://www.rinpoche.com/teachings/12links.pdf för en ganska utförlig beskrivning.
Det verkar som om Västerländsk filsofi behöver återuppfinna hjulet på nytt sas, inget fel i det.
Intressant är också att begreppet 'objektorienterad' används, en vanlig term inom datalogin, egentligen myntat av det norska programspråket Simula (c:a 1967).
Snart kanske begreppet 'reuse' dyker upp, dvs återanvändning, t ex av buddhistisk teori :-)
Välkommen hit till andra sidan jordklotet Vairocana! Eller på internet är kanske jorden platt, länkar och kommunikation utspridd på en yta.
SvaraRaderaJag har bara wikipediakunskaper om objektorienterad programmering, skulle inte du som är programmerare dra ut filosofin ur objektorienterad programmering?
Reuse? Är det från programmering? Utveckla gärna! Reuse skulle kanske kunna kopplas till Gabriel Tardes imitationskedjor, samhällen förändras genom kedjor av imitationer.
Vairocana: Kul att du bryter in!
SvaraRaderaI all korthet, Tim Morton är en av de mest profilerade objekt-orienterade ontologerna och därtill buddhist. Han har utforskat just den kopplingen lite sporadiskt i något papper och på sin blogg och planerar vad jag förstår att utveckla den i ett större arbete.
Det är både självklart och intressant att olika tanketraditioner i viss mån är isolerade, men för eller senare snubblar över samma "eviga" filosofiska problem... Objekt- eller subtsans-orientering är för den delen inget nytt i västerländsk filosofi heller. :-)
Kopplingen till objekt-orienterad programmering är inte helt given. Speldesignern och filosofen Ian Bogost, också en av de stora ooo-arna, har skrivit en del om hur process (tillblivelse) snarare bör förstås som procedur, och en del halvhjärtade försök har gjorts att utforska korsbefruktning mellan OOP och OOO. Bland annat av mig och en programmerare i en Etherpad-klon som jag inte hittar just nu, men gärna återkommer med en länk till.
Objektorienterad programmering (OOP) definieras (teoretiskt ) i regel av följande egenskaper:
SvaraRadera- Inkapsling (encapsulation).
- Arv (inheritance).
- Polymorfism (polymorphism).
Men först lite om 'objekt'...
Om man vill representera t ex polygoner (dvs slutna tvådimensionella figurer där hörnen förbinds av linjer, t ex trianglar, kvadrater) i ett datorprogam behöver man definera en klass (ekvivalensklass) som beskriver kraven för att få vara medlem i klassen. T ex klassen 'Kvadrat' har fyra punkter, lika långa sidor och räta vinklar. Klassen 'Triangel' har tre sidor etc. Man beskriver också vilka funktioner som klassen definerar, t ex funktionen 'area' som beräknar arean av t ex en Kvadrat.
Mha klassen kan man sedan skapa unika instanser (medlemmar) av klassen, dessa kallas 'objekt'. Det kan ju finnas många olika kvadrater av olika storlekar etc.
Och nu till...
"Inkapsling"
Inkapsling innebär att man kan dölja delar av klasser (och deras objekt) för omvärlden. T ex att beräkna arean av en Kvadrat är annorlunda än för en Triangel, men det finns normalt ingen anledning för användaren av en area funktion att se detaljerna. Det gör det också möjligt att förändra de dolda delarna utan att 'det märks', t ex en optimering av beräkningen. Detta kallas också 'svag koppling' (svag växelverkan, 'decoupling') vilket minskar konsekvenserna av en förändring.
"Arv"
Klasser kan forma en taxonomi där en underklass (subclass) specialiserar en överklass (superklass). T ex skulle vi kunna definiera en Polygonklass med två underklasser Kvadrat och Triangel. Area funktionen definieras nu av Polygonklassen och blir automatisk synlig för underklasserna. Dvs alla Polygoner har en area, oberoende av hur många underklasser vi har. T ex skull vi kunna lägga till en Romb underklass, detta förändrar inget för Kvadrater eller Trianglar.
Mer tekniskt kan man skriva kod i en överklass som kan användas av all underklasser, man skriver koden en gång för all. I vårt exempel funkar det mindre bra eftersom area funktionen är annorlunda för de olika underklasserna.
"Polymorfism"
Detta innebär att en underklass kan agera som en överklass. Någon programmerar ett grafiskt bibliotek som kan rita grafiska objekt. Det underlättar beydligt om biblioteket endast känner till Polygoner och inte alla underklasser.
Så vi kan skapa en Kvadrat men låta den vara en Polygon sett ur det grafiska bibliotekets synvinkel.
Nu kan vi lägga till fler underklasser till Polygonklassen utan att det grafiska biblioteket behöver förändras.
Slutligen begreppet återanvänding - "reuse".
Detta är egenligen en metodik där målet är att många ska kunna använda en klass, utan att skriva sin egen varje gång. Man skulle då i organisation A kunna definera generiska klasser samlade i bibliotek (t ex ett grafiskt bibliotek för att kunna rita polygoner). Organisation B skulle sen kunna köpa biblioteket och använda det utan att kunna se eller förändra detaljerna, dvs återanvända klasser skrivna av någon annan.
Återanvändning är ett ideal svårt att förverkliga, OOP är ett sätt att göra det möjligt, men inte det enda sättet.
Jag ska kolla in Tim Morton, verkar intressant...
SvaraRadera