07 oktober 2008

En filosof lyder inte - Nietzsche-Deleuze VI

Nietzsche är viljans filosof. Vilja ska inte förstås som opinion eller åsikt. Vilja är för honom skapande, vilja är glädje[1]. Viljan befriar.

En filosof är ingen vis kvinna eller man. Hon har ingen speciell insikt i det som är fördolt för oss andra. Hon underordnar sig inte något hemligt, undangömt, bakomliggande värde. Inte heller underordnar hon sig en princip, en logik eller ett framtida mål.

Tänkande är att ”uppfinna nya möjligheter för livet”[2]. Tänkandet ska inte söka det autentiska livet, det sant mänskliga. Istället ska tänkandet överskrida det mänskliga, överskrida livets gränser.

En filosof upphör att lyda[3]. Lydnaden och åskådandet är inget för en filosof. Att lyda för lydnadens skull är ”groteskt, dumt och inskränkt”[4]. “Who still wants to rule? Who obey? Both require too much exertion.”[5]

Per Herngren
2008-10-07, version 0.1
 

- Sjätte texten om Nietzsche och Deleuze

Fotnoter
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 141.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 163.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 152.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 206-207.
[5] Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982, s 130

18 kommentarer:

vairocana sa...

Finns det exempel på nutida filosofer som lever som de lär?

Var finns kreativiteten som utmanar samhället utan protester?

Vad gör de intellektuella? Om de finns.

Känns som immateriell konsumtion har tagit över imateriell produktion?

Eller sker det i det tysta?

Per Herngren sa...

Det här verkar intressant: "Känns som immateriell konsumtion har tagit över imateriell produktion?" Kan du utveckla det?

"Finns det exempel på nutida filosofer som lever som de lär?"
Om man lever som man lär så har man väl inga visioner kvar?! Man vill inget mer.

"Var finns kreativiteten som utmanar samhället utan protester?"
Ok, jag erkänner att det blir lite präktigt att nämna det men det kan vara intressant om du ger synpunkter på detta:
http://ickevald.net/plogbill/pressmeddelande080626.htm

Elis sa...

Hej vairocana, och hej per!

"Var finns kreativiteten som utmanar samhället utan protester?"

Den skapar man! Jag har två projekt på gång för tillfället, dels en samtalsgrupp/salong för att lyfta upp kommunikationen som ett politiskt medel. Det kan låta vagt men det ska bli mycket intressant - och att starta en sådan sak, med en uttalad vilja att göra något på ett annat sätt, är att förändra beteendemönster och därmed kultur, även om det är i en liten skala.

En idé som ligger i sin linda är att försöka skärpa konsumentmakten, och försöka skapa en ny, bred konsumentrörelse som gärna får haka in i de existerande, men som skulle kunna skärpa kraven på företagen som producerar och bli en tydligare motröst. En konsumentfackföreningsrörelse. En fantasi, men inte orealistisk, speciellt med tanke på den konsumentmaktsvana som finns, medvetenheten om klimathot etc.

Jag läste i Lars Adaktussons kolumn på svd.se att några skulle starta en webbsida som heter Second Opinion där man kommer publicera de som beskrivs i mediernas bild av saker och ting, detta blir en slags uppbalansering av mediernas tolkningsföreträde. Sidan kommer vara kommersiell, men det finns en idealistisk tanke i basen, och detta är också något som kan ge bra utslag - frågan är hur pass begränsande det kommersiella kravet blir - svårt att veta eftersom den enda information jag fått tag på var den som Lars adaktusson presnterade.

Och tack Per för sidan, vi som har planerat för den här samtalsgrejen har haft stor nytta av många av texterna som ett avstamp.

/Elis

Per Herngren sa...

Och tack Elis för att du är med och bygger!

Elis: "Jag har två projekt på gång för tillfället, dels en samtalsgrupp/salong"
I det tidiga borgerliga tänket så sågs det offentliga samtalet och opinion som faktiskt samtal som inriktade sig på problemlösning. Det pågick i salonger och i kaffehus alltså inte i massmedia där samtalandet inte är möjligt (text ej tal). Högläsning av böcker och tidningar var bara inledning till själva samtalet (det offentliga samtalet). Så salonger har en stark demokratisk tradition.
Källa: Borgerlig offentlighet (Habermas)

Elis Larsson sa...

ja, vi pratade mycket Habermas, och proaktivt handlande och samtalet som metod. jag tror det är ett underskattat verktyg för att gå framåt...

/elis

vairocana sa...

Brukar dela upp i fyra steg:

1. Information - dvs data, en web site.

2. Kunskap - att reflektera, tolka, läras sig något mha information.

3. Kompetens - att kunna applicera kunskap i handling, inom ett område. Bygger erfarenhet.

4. Visdom - kompetens inom många områden.


Immateriell konsumtion riktar sig mot 1, dvs passivt fylla sitt sinne med indata, men vad kommer ut egentligen? Vilka handlingar, vilka tankar?

Det är skönt att vara upptagen sas, men vilka konsekvenser får ett mer högdensitetssamhälle? Kanske sinnen trubbas av?

Per Herngren sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Per Herngren sa...

Vairocana: Jag antar att din uppdelning är om immateriell produktion, alltså inte immateriell konsumtion som du nämner längre ner?

vairocana sa...

1) är konsumtion, medan de andra är produktion av gradvis högre kvalitet.

Dvs att ta in information är konsumtion medan att skapa dvs att handla är produktion.

Vi är definitivt i informationssamhället, inte i kunskapssamhället!

(Inom buddhismen är även en tanke en handling, och där är intentionen viktig för att avgöra karma, dvs framtida effekter.)

Marcus sa...

Per! Jag ber om ursäkt för sen ankomst... Jag har haft lite svårt att formulera något konstruktivt kring din mycket intressanta Nietzsche-Deleuze-serie - för att den är bra! Rättfram och snärtig och jag är fullständigt sympatiskt inställd till den bild som frammanas.

Läsningen av den har dock satt iväg mig på ett delvis annat spår (som jag plockade in hos Kalle också) som vore intressant att diskutera. Lite provokativt och raljant vill jag antyda att den här typen av motstånd mot tänkandets fängelser som vi med Nietzsche och Deleuze vill förespråka, handlingar som åstadkommer en flykt från de rigida teckenregimer som gör oss lydiga, trots allt "kräver" en privilegierad utgångsposition. Det gör det inte fel, måste jag påpeka. Utifrån den priviligierade utgångspunkten är flykten otvetydigt "rätt" sak att göra, men det tvingar oss möjligen att acceptera att den här mer mikropolitiska aktivismen är ett komplement (eller snarare något som också måste kompletteras). Eller möjligen återvända till Nietzsches övermänniska (ej i den vantolkade bemärkelsen)?

Per Herngren sa...

Det du skriver är viktigt och jag vill gärna pröva olika möjligheter att komma ur privilegierade positioner etc. Fast jag är inte helt säker att jag förstår syftningen på de två citaten nedan. Kan du utveckla det lite så återkommer jag omedelbart med mer:

Marcus: "flykt från de rigida teckenregimer som gör oss lydiga, trots allt "kräver" en privilegierad utgångsposition."

Hurdå? Du får gärna kopiera från dina texter hos Kalle om du redan har svarat på det någonstans.

Marcus: "flykten otvetydigt "rätt" sak att göra, men det tvingar oss möjligen att acceptera att den här mer mikropolitiska aktivismen är ett komplement"

Komplement till vad? Utveckla det! Jag försöker ju pröva tesen att det inte finns något makro utanför mikro. Men nämn lite kort vad du tänker dig komplement till så kan jag återkomma.

Marcus sa...

Per: Jag ska försöka precisera mig... Jag var egentligen inte färdigtänkt i detta, men så uppkom en anledning hos Kalle och då släppte jag ut katten ur påsen. Nåja, katter trivs bättre utanför påsar så det må vara hänt. :-)

En betongmur är rigid, den andas illusionen av ett helt ogenomträngligt, homogent och sammanhängande block. En betongmur är en molaritet. Men i själva verket består också betongmurar av en mångfald molekyler av de mest skiftande slag. Därför - precis därför - kan en maskros molekyl för molekyl leta sig rätt igenom denna ogenomtränglighet och fly iväg på andra sidan. Vackert, eller hur?

Men det är ändå en molekylär flykt, en molekylär deterritorialisering av betongmurens molaritet. Och betongmuren står följdaktligen kvar.

Idealt sett kan vilken molekyl som helst frigöra sig och fly från molariteten på det sättet. Men i praktiken är det inte "vilken molekyl som helst", tror jag, utan de molekyler som exempelvis har tid och möjlighet och kanske också en viss "fallenhet" för att läsa Foucault och Fanon... Här blir jag raljant, men du förstår kanske vad jag är ute efter? Jag antyder att det är en viss subjektivitet, konstruerad och positionerad inom den där molära maktstrukturen, som i praktiken kan undfly den.

Tänker ni plogbillar kring det här?

(Jag tar ett spår i taget. Det här med alternativ och komplement vill jag återkomma till...)

Marcus sa...

Ett litet förtydligande: Detta är alltså inte sagt som kritik av den mikropolitiska handlingen som sådan. Det är inte en konflikt jag söker här. Dessutom vill jag påpeka att resonemanget är väldigt ungt än så länge - jag är inte säker på om det håller...

Per Herngren sa...

Marcus: "Jag antyder att det är en viss subjektivitet, konstruerad och positionerad inom den där molära maktstrukturen, som i praktiken kan undfly den."

Det här är en intressant diskussion! Jag gillar din betongmur-molekyl teori. Men jag är inte säker på att betongmuren helt står kvar. En del av den är uppsprucken. I en spricka hindrar den inte längre. Där är det också lättare för annat att tränga igenom.

Jag ser makt som lydnad och motstånd som olydnad. De är praktiker och omöjliga att helt skilja åt. Det här är Foucault/Gandhi snarare än Deleuze som du säkert hör.

Men det innebär att subjektet, medvetandet och positionen inte är en förutsättning för motstånd. De är bara del av motståndet. De går inte att lyda (makt) utan att delar av en gör motstånd. (Lydnaden hindras av trötthet, distraktioner, telefonsamtal, samtal med kolleger, organiserande och skapande av andra saker än vad som beordras.)

Jag har hört av en vän att tjänstemännen på hans avdelning på volvo läser email ca två timmar per dag. Det är inte ens sex timmars arbetsdag på volvo ...

Jag växte upp med skämten om kommunalarbetare att en jobbade och en annan tittade på. När jag studerar gatuarbetare ser man att alla kan inte och behöver inte jobba effektivt hela tiden. Det finns flaskhalsar i hantverk och produktion.

När det gäller molär/molekyl/rhizom så gör jag inte en lika dualistiskt uppdelning som Deleuze och Guattari. Jag uppfattar staten som både molär och rhizomatisk. Däremot ser jag inte staten som helhet eller som ett samhälle. Staten är snarare molekylär - ett ihopplock som förstärker eller försvagar varandras delar.

Och det finns inga platta motståndsgrupper, samtal eller organisationer. Det finns inga ledarlösa grupper. Det här har jag skrivit mer om när jag refererat till den feministiska kritiken mot strukturlöshetens tyranni:

http://ickevald.net/perherngren/strukturloshetenstyranni.htm

Marcus sa...

Deleuzes påstådda dualism är en egen fråga, som dock har bäring på frågan om makt/motstånd: Jag skulle säga att han bjuder in till att tolkas dualistiskt genom användandet av begrepp i par hela tiden, men att man missar en del poänger om man tar det för polära dualismer - major/minor, mikro/makro, molär/molekylär, Statsapparat/Krigsmaskin ... och makt/motstånd. Det är snarare kvalitativa skillnader mellan samtidiga skillnadgörande processer.

Alla assemblage har två "sidor", en som territorialiserar och en som deterritorialiserar, en som är vänd mot stratat och en som är vänd mot BwO. Den ena fångar in molekyler, den andra gör sig av med dem - och det är detta som ger upphiv till form i ständig tillblivelse och förändring.

Makt och motstånd i deleuzisk mening ska nog förstås som två kvalitativt skilda aspekter av en och samma process som formar ett (mikro-)samhälle och medger dess utveckling/förändring, inte som två distinkta processer i konflikt med varandra. Det gäller egentligen alla dessa begreppspar (major/minor, mikro/makro, molär/molekylär, Statsapparat/Krigsmaskin etc) som Deleuze (över-)utnyttjar, vilket öppnar för dualistiska uttolkningar. Men gång på gång försäkrar han ju också att de inte ska förstås i "simple opposition" till varandra...

Staten är alltså inte heller en övergripande struktur - den uppfattas som en övergripande helhet bara på den molära nivån, där man ser återkomsten av vissa sägbarheter och sebarheter - utan den "tendens" till likräffling som finns i varje enskilt assemblage, och som konstruerar varje enskilt assemblage tillsammans med olika utslätningsmekanismer (krigsmaskiner). Det går inte att skilja dessa åt hos Deleuze heller, menar jag - samhällsassemblagens formering och progression utgår från dem båda.

Motstånd är för Deleuze då också att intensifiera assemblagets egen tendens till sönderfall (deterritorialisering) - det är detta som kallas becoming-revolutionary. Det är där man kan åstadkomma en absolut deterritorialisering (snarare än molekylär) och hitta den egentliga flyktlinjen. Men detta sker på affekt-nivå, menar jag, inte på mikro-nivå: Vi är lite fångna i föreställningen att det enda alternativet och möjliga komplementet till ett mikroperspektiv är makroperspektivet...

Per Herngren sa...

Tack Marcus för flera intressanta klargöranden!

Marcus: "Jag skulle säga att han bjuder in till att tolkas dualistiskt genom användandet av begrepp i par hela tiden, men att man missar en del poänger om man tar det för polära dualismer - major/minor, mikro/makro, molär/molekylär, Statsapparat/Krigsmaskin ... och makt/motstånd. Det är snarare kvalitativa skillnader mellan samtidiga skillnadgörande processer."

Jag håller med när det gäller Deleuze filosofi. Men när han diskuterar den aktualiserade staten tycker jag han ibland förlorar mycket av sin filosofi. Eller också är det jag som inte ser att han faktiskt ser staten som också rhizom, molekyl, snarare än som ensidigt molär och stratifierande??

Jag ser egentligen motståndsgrupper som mer stratifierande än staten. De visar att staten ofta jämställer ex lagar som skyddar egendom och lagar som skyddar liv eller planeten. Motståndsgruppens mål är en tydligare hierarki mellan värden, en hierarki som faktiskt efterföljs.

Marcus: "Makt och motstånd i deleuzisk mening ska nog förstås som två kvalitativt skilda aspekter av en och samma process som formar ett (mikro-)samhälle och medger dess utveckling/förändring, inte som två distinkta processer i konflikt med varandra."

Här håller jag med, förutom möjligtvis "ett (mikro)samhälle", jag ser ju bara samhällen och molekyler av samhällen. Jag ser, som du vet, inget Samhället.


Marcus: "gång på gång försäkrar han ju också att de inte ska förstås i "simple opposition" till varandra..."

Jo, jag håller med. Och det är det jag försöker ta på allvar. Det är därför jag försöker använda Deleuze för att undergräva Deleuze när han pratar om ex kontrollsamhället eller staten. Men det är möjligt att jag missar något i min läsning.

Marcus: "Staten är alltså inte heller en övergripande struktur - den uppfattas som en övergripande helhet bara på den molära nivån, ... i varje enskilt assemblage, och som konstruerar varje enskilt assemblage"

En fråga till dig Marcus: Ska man hos Deleuze förstå en stat som ett eget stort assemblage? Eller är stater alltid molekyler av assemblage? Där molekyler kopplas och omkopplas, motverkar och förstärker varandra (i en nationalstat)??


Marcus: "Motstånd är för Deleuze då också att intensifiera assemblagets egen tendens till sönderfall (deterritorialisering) - det är detta som kallas becoming-revolutionary."


Här ligger jag nog närmare den tidige Deleuze/Nietzsche. Motstånd är en egen skapande verksamhet, ett skapande av skapande. Skapande av samhällen/assemblage/bättre stratifieringar snarare än att hjälpa andra assemblage att sönderfalla. Skapandet är dock alltid förstörande av något annat. Men det förstörandet ligger i skapandet, det är inte en intensifiering av destruktiva och sönderfallande tendenser hos de destruktiva assemblagen. Då hamnar motståndet i reaktivitet.

Marcus: "Vi är lite fångna i föreställningen att det enda alternativet och möjliga komplementet till ett mikroperspektiv är makroperspektivet..."

Håller med!! Och tack! Du hjälper mig att läsa Deleuze på nya sätt!

Marcus sa...

Gott, Per! Jag känner också att det händer grejer här...

Deleuzes styrka som filosof är att man med nödvändighet använder honom, bygger vidare på honom, skapar med honom. Vad som är Deleuze och vad som är Marcus i det ovanstående är därför nästintill omöjligt att avgöra... Jag uppmuntrar också alla att försöka släppa sina exegetiska ambitioner - jag tror helt enkelt inte att det går att läsa Deleuze på ett sådant sätt, och mer: Jag tror inte att det är meningen heller. Deleuze är inte vag eller öppen för tolkning, utan är öppnande. Man måste bejaka det för att verkligen kunna förstå honom.

Med det sagt. Jo, det är sannolikt att Deleuze ibland misslyckas med att vara konsekvent (angående Staten, till exempel). Då är det bara att tala om för honom att han har fel och så fortsätter vi därifrån! :-) Samtidigt så tror jag att det är viktigt att skilja mellan Stat (State) och Samhälle (Society) i Deleuzes filosofi. Det känns som om du kanske blandar ihop begreppen lite.

Staten är alltid en mekanism - eller en apparat - snarare än en entitet. Koppla gärna till Foucault: Staten är den apparat som bygger fängelser (och fabriker) och inskärper Lagen, men behöver inte förstås som de assemblage som sätts samman av sådana sebarheter och sägbarheter. Det aktuella fängelset, bestående av Lag, byggnad, kriminella, fångvaktare och alla andra myriader av element är alltså inte en del av Staten, utan har räfflats av den. Är du med på den skillnaden?

Samhället (Society), som i "society of control", är en annan historia, men det gäller att uppskatta den kvalitativa skillnaden mellan molär och molekylär. Du och Deleuze använder er inte av begreppet på samma sätt, det är uppenbart, men just att samhället är en molaritet går att använda någorlunda konsekvent med ontologin tycker jag.

Kontrollsamhället är inget annat än en relativt hög förekomst av sägbarheter och sebarheter ur det panspektriska fylat inom en uttalad eller förförstådd molär kategori (som Sverige, Västvärlden, betalningssystemet, Internet etc). Det är ju relativt godtyckligt med andra ord, och man gör sig nog en tjänst om man är mer precis när man diskuterar "samhällen". Däremot ryms det inom ontologin om man förstår det just så...

Det du menar med samhällen, om jag förstår dig rätt, är för Deleuze konkreta assemblage (och det var det jag avsåg med "(mikro-)samhälle" - försökte gå er båda till mötes...). Huruvida de är del av Samhället, eller anomalier, beror på vilken molär kategori man väljer att projicera på.

Till sist: Becoming-revolutionary är något annat än becoming-resistance, men båda är skapande - där var jag otydlig. Jag talade om att intensifiera sönderfallet utan att precisera hur: Genom att öppna upp en flyktlinje som transformerar hela komplexet, får det att bifurkera in i en annan form. Det handlar alltså inte om upplösning i intet utan en övergång i en helt ny fas av tillblivelse.

Per Herngren sa...

Vi bygger!!!! Kul!!

Marcus: "Samtidigt så tror jag att det är viktigt att skilja mellan Stat (State) och Samhälle (Society) i Deleuzes filosofi. Det känns som om du kanske blandar ihop begreppen lite."

Här får du gärna hjälpa mig, precisera gärna när jag blandar ihop. Jag hävdar ju i mina container artiklar att staten eller nationalstaten aldrig kan bilda samhällen. Föreningar, kollektiv, Hammarkullen, bildar samhällen. Men jag ramlar säkert tillbaka i en jargong där stat och samhälle blandas ihop.


Marcus: "Staten är alltid en mekanism - eller en apparat - snarare än en entitet."

Här tänker jag mig mer att staten är ex en referens vi gör, vissa reflexer som sitter i kroppen, hegemoniska påståenden, en vana hos oss att dela in personer på olika sätt som folk. Staten är också olika symboler av tyg, byggnader, vapen. Staten är ett sätt att prata om ett område och om folk som om dessa faktiskt tillhörde staten.

Staten är alltså mikro-vanor och reflexer. Men även mekanismer som du skriver.

Marcus: "Det aktuella fängelset, bestående av Lag, byggnad, kriminella, fångvaktare och alla andra myriader av element är alltså inte en del av Staten, utan har räfflats av den. Är du med på den skillnaden?"

Suveränt!!! Staten innehåller inte! Staten är ingen container. Staten är kopplingar, reflexer och talhandlingar som vi (inklusive mig) använder för att räffla på ett visst sätt.


Marcus: "samhället är en molaritet går att använda någorlunda konsekvent med ontologin tycker jag."

Det är nog här jag bryter mest med Deleuze. För mig finns det bara samhällen - inte samhället. Förutom som syftning till ett specifikt samhälle - ex samhället inne i Härlanda fängelset. När andra pratar om samhället skulle jag kanske säga socialitet, det sociala, eller något liknande. Dessa begrepp är globala utan att fresta oss att tänka helhet så som Samhället.

Marcus: "Kontrollsamhället är inget annat än en relativt hög förekomst av ..."

Här blir det också en stor skillnad mellan mig och Deleuze (och även Foucault). Jag ser det disciplinära samhället eller kontrollsamhället eller nätverkssamhället eller informationssamhället som makttekniker för att dölja komplexitet, för att skapa tunnelseende. Begreppen används också som maktteknik för att skapa linjär historiesyn istället för ickelinjär. Då fanns xxx-samhället men nu har vi yyys-amhället. Dessa makttekniker är farliga för att det får folk att tro att det där är gammalt men det här är det som gäller nu. Vi får ett inne-ute tänkande, gammalt-nytt tänkande.


Marcus: "Det du menar med samhällen, om jag förstår dig rätt, är för Deleuze konkreta assemblage"

Här har du en viktig poäng. Jag är nog inte tydlig, ens inför mig själv, med att konkreta samhällen ska särskiljas från samhällsmaskinen - den abstrakta motorn. I mitt kollektiv har samhällsmaskinen ibland drivits fram av torgmaskiner som ex fika och matlag. Och ibland har kollektiv-samhället drivits fram av motståndsmaskiner som att någon sitter i fängelse eller att en aktion är på gång. (Idag fick förresten Kattis och Pelle tre månaders fängelse för att ha hamrat på en Haubitz 77B på Bofors i Karlskoga. Grattis Kattis och Pelle!)


Marcus: "Till sist: Becoming-revolutionary är något annat än becoming-resistance,"

Håller med. Men i alla mina artiklar om proaktivt motstånd (att både intervenera inne i krigssamhällen och samtidigt leva det samhälle man vill ha) så hävdar jag att motstånd måste bli revolutionärt. Alltså skapa nya system, nya samhällen, som kan börja lösa problemen.

Marcus: "Genom att öppna upp en flyktlinje som transformerar hela komplexet, får det att bifurkera in i en annan form. Det handlar alltså inte om upplösning i intet utan en övergång i en helt ny fas av tillblivelse."

Det här ligger mycket nära mina tankar, tror jag. Men jag formulerar det som interventions-linje snarare än flyktlinje. Motsatt riktning? Man inympar lösningen i ett system. Man löser problemet på några kvadratmeter eller under några timmar, för några stycken etc. Interventionen skapar då en ny revolutionär möjlighet inne i det destruktiva systemet, det blir ett system inne i systemet.

Detta lösnings-system kan knuffas ut, spärras in eller efterhärmas. Imitationen med innovativ finslipning skulle vara att systemet omvandlas. De två första - knuffa ut och spärra in - skulle vara att systemet skyddar sig mot motståndet. Du hör säkert att det blir ganska mycket Tarde här: Förändring som smitta, imitation. alltså inte som påverkan av beslutsfattare eller opinion.

Gadgeten innehöll ett fel