24 november 2014

Lagen existerar bara genom lydnad

Lagboken inleds poetiskt: Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari. Det finns flera lagar i lagboken som är kvar från 1700-talet, eller från min barndom på sjuttiotalet, vilka inte gäller idag. Dessa lagar kallas obsoleta. 


I juridiken är en lag obsolet om den inte är tillämpbar. Vissa nya lagar som riksdagen instiftar är inte heller tillämpbara. Obsolet är därför ett missvisande ord, det antyder att det bara skulle vara gamla lagar som med tiden blir obsoleta. Men ingen lag blir lag förrän den börjar tillämpas.

Lagen är alltså inte det som står i lagboken. Lagboken är bara en del av tillämpningen av lagen. Lagboken är en aktör bland flera.

Lagen blir till igen och igen

Lagen är performativ: Den förverkligas genom att genomföras. När lagen tillämpas blir lag lag. En lag blir till när poliser, domare och annat folk lyder den.

Lagen är inte en helhet. Lagen är alltså inte exempelvis lagboken eller det juridiska systemet. Det vi kallar lagen är snarare en slarvig beteckning på en svärm. En svärm av laglydiga handlingar. Laglydiga handlingar som dras till varandra, som är beroende av varandra.

Den stora svärmen av laglydnad är inte ett stort mäktigt System. Lagen är istället en liten del av den laglydiga handlingen: Lagen är det i den lydiga handlingen som blir till som lag. 

Lagen fungerar i praktiken som de kroppsrörelser, rytmer, pulser och stilar som gör några dansares dans till, tja, salsa. De som dansar gör mycket mer än att dansa salsa, någon funderar kanske på om hen borde åka hem för att inte bli för trött på jobbet.

Lagen är mindre än handlingen

Lagen är alltså mindre än den laglydiga handlingen. Den laglydiga handlingen är mycket mer än att genomföra lagen. Handlingen kan dessutom vara att härmas, eller att ge upp, eller att legitimera förtryck, eller att dölja maktordningar, eller att försöka få upprättelse för en oförrätt.

Det är något i den laglydiga handlingen som genomför lagen. "Lagen" i handlingen klarar sig inte ensam. Den måste koppla sig till andra "laghandlingar". Lagen är en beståndsdel i den enskilda handlingen som legitimerar andra laghandlingar. Lagen är ömsesidigt legitimerande.

Att laghandlingar bildar svärmar är inte en slump. Det finns något i varje laglydig handling som gör att de dras till varandra, att de bildar svärmar. Det är inte bara det att de behöver varandra. De börjar dessutom ändra på varandras egenskaper. Laghandlingar av medborgare, åklagare och domare ändrar egenskapen hos andra laghandlingar. 

Varje ämbetsperson, varje polis, varje organisation, varje företag, varje bokföringsprogram är på så sätt lagstiftare. Så fort de dansar lag-dansen ändrar de samtidigt lite på lagen. Bara genom att placera sig i en gammal lag-tradition kan lagen ändra sig. När lagen återigen blir till i en handling så ändras den. Varje laghandling är lagstiftande. Stiftande av något nytt, av ny lag.

Ifall en lag är orätt kan vi inte skylla (hela) ansvaret på en riksdag eller en domstol. Det är de laglydiga som genomför och stiftar lagen. Som Thoreau uttryckte det 1849: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

Per Herngren
2014 11 24, version 0.1



14 kommentarer:

Tofft sa...

Intressant resonemang kring lagen. Att du påpekar att lagen är performativ leder, kanske inte helt förvånande, mina tankar till Judith Butler. För Butler är ju lagen något som vi inte kan komma ifrån, allt vi gör står i relation till lagen även om det är motstånd vi gör. Men genom subversiva laghandlingar kan lagen förmås att öppnas upp för nya möjligheter. Allt det finns ju med även i din text, men jag tycker att din avslutning sätter fingret på en svårighet som beskrivningen leder till.

Om alla de som lyder trots att de inte håller med är ett stort problem så verkar det finnas en besvärlig attityd gentemot lag. Själv känner jag att det nog ofta handlar om hur juridiken inkräktar på det etiska tänkandet – alltså att laglydnaden får ett egenvärde i sig som går före etiska hänsyn. (Och kanske även att en juridisk logik importeras till det etiska tänkandet.) Att, som Butler, rakt av bara acceptera att alla handlingar står i relation till lagen verkar dock bekräfta den inställningen. Lagen placeras i centrum och får en slags upphöjd position.

Det intressanta är då skillnaden mellan lagen i din text och i Butlers som ju mer tänker sig lagen som hela det totala paketet reglerande samhällsnormer (eller kanske snarare psykoanalysens symboliska lag). Du betonar ju istället att lagen bara är en liten del av den laglydiga handlingens effekt – och inte ett system. Men om lagen är performativ så borde ändå lagbrytande handlingar också ha ny lag som effekt. Ibland kan till exempel ett tänjande av lagen bli olagligt av misstag, ibland kan ett lagbrott uppstå där personen drivs av en stark känsla av att göra lagligen rätt. Och i andra fall kan folk bryta mot lagen för att det är kul att just bryta mot lagen. Här känner jag att jag strandar vid en ganska viktig fråga. Hur skiljer jag mellan å ena sidan (eventuellt brottsliga) laghandlingar som etablerar lag och stärker den mentalitet som höjer upp laglighetens logik, å andra sidan handlingar som istället underminerar både specifik lag och själva den obligatoriska laglydigheten? Har du några vidare tankar där?

Per Herngren sa...

Tack Tofft för ett väldigt intressant spår. Jag hakar på lite.

1 Min användning av performativ ligger nära Butlers.

2 Butlers (och min) användning av performativ gör dock att hen får problem när hen ser lagen som det totala paketet. Den performativa laglydnaden måste istället varje gång förverkliga lagen fullt ut i den lilla handlingen. Lagen är inte en jätte.
3 Däremot är lagen beroende av mängder med lag-förverkliganden hos andra små handlingar. Lagen kan inte förverkligas själv, som ensam enskild handling. (Detta är inte annorlunda än att salsa förverkligas fullt ut varje gång någon dansar salsa tillsammans med musik, andra personer och i en salsa-tradition.)
4 Performativa handlingars beroende av relationerna till andra handlingar (som bland annat legitimerar) ska dock aldrig begripas som en hel helhet, eller total totalitet.
5 Totaliteten, helheten, finns istället i den lilla handlingen. Fullt ut. "Det sidosteget är salsa." "Det är laglydnad." "Ifall du tar vinst av mig så blir det kapitalism."
6 Jag läser Butlers diskussioner om performativ på det här sättet, där skiljer vi oss nog inte. När hen i andra sammanhang möjligen ramlar över i pakettänkande, container-världsbild, så har hen fallit för frestelserna som lockar i andra teoritraditioner. Hen ramlar i så fall ur sin performativa teori.
7 Hmm, angående din eleganta precisering av mitt resonemang: Här är dock en detalj som kan vara viktig: Jag säger nog inte att lagen är en liten del av den laglydiga handlingens "effekt". Åtminstone inte om effekten särskiljs från görandet, genomförandet. Lagen är en del av görandet i den laglydiga handlingen. Mål och medel blir samma sak. Genomförande och effekt blir samma sak. (Som när basen undviker att spela på ettan i salsa: spelandet och effekten blir ett.)
8 En detalj till: Jag tänker också system. Men system är pyttesmå. Inte väldiga. Uttag av vinst är ett kapitalistiskt system, fast systemet är så litet att det går att ta ut vinst ur en enda coca cola-burk.
9 Din slutfråga om skiljandet har jag inget enkelt svar på. (I så fall kunde ju domstolar ersättas med byråkrater.) Men jag tror Sara Ahmeds queerfenomenologi som betonar riktningen, riktandet blir avgörande för att kunna diskutera när lydnad/olydnad queerar lagen (och därmed vår lydnad). Eller när vi istället etablerar en fundamentalistisk "juridisk logik" (ditt begrepp). Politisk olydnad som riktar sig mot "regeringen" återinsätter regeringen. (Se mina texter om postprotest.)

Jag vet inte om jag tillförde så mycket utöver din text, jag hakade på din analys...

Tofft sa...

Jag gillar ditt sätt att hålla den performativa teorin borta från onödiga inslag av symbolisk lag och annat som totaliserar. (Och tack för dina förtydliganden.) Men för att använda ett av de psykoanalytiska grepp som jag tycker bäst om hos Butler på Butler själv så skulle vi kunna säga att hens erkännande av en total Lag är lite melankoliskt. ”Självfallet känner jag inget begär efter en frihet utanför lagen, det har jag aldrig gjort för det är omöjligt!” Den som först vill ändra lagen och därefter sitt beteende tycks befinna sig i en likartad psykisk knipa. Jag tror det var därför jag ramlade in i jämförelsen. Det finns ett problem i inställningen till demokrati, rättigheter och så vidare, och till viss del är det melankoliskt. Längtan efter en frihet utanför den juridiskt bindande, representativa demokratin existerar ofta inte, eftersom det inte finns någon annan frihet än ”demokrati”. Enligt Butler är det ju till och med delvis den melankolin som driver människor att göra de performativa handlingarna som upprätthåller det normativa mönstret. Applicerat på din text så blir alltså den melankoliska omöjligheten av ett begär riktat till en annan frihet än den juridisk-demokratiska en viktig anledning till att folk ser ett egenvärde i att syssla med laghandlingar. Och det var väl därför jag tog fasta på personerna som är kritiska men ändå lyder lagen. För att de har något gemensamt med Butler, som du lyckas hålla dig borta från.

Jag hävdar alltså att vi lever i ett samhälle där laghandlingar i nån mån drivs av en melankolisk sorg över omöjligheten till frihet utanför laghandlingarna. Och spontant känns det som att mycket alltför spegelvänt motstånd lider av samma problem, fast agerar ut det på ett annat sätt. (Det du skrev om att olydnad riktad mot regeringen återinsätter regeringen.) För att förtydliga på ett annat sätt: det är inte laglydnaden som upprätthåller lagen utan laghandlingen, även den som bryter mot lagen. Utifrån den beskrivningen riskerar civil olydnad att bli till en städmekanism inom samhället. Ett litet släpp på trycket, men ingen förändring i grunden. Det handlar inte så mycket om vilken typ av institution som fattar de juridiska besluten – domstol eller byråkrater – utan hur kampen för förändring bör tänkas. Därför undrade jag om du hade några vidare funderingar där, någon lösning på dilemmat. Samtidigt börjar jag nu inse att en rent performativ analys kanske inte klarar av den här frågan.

Däremot ska jag nog flytta upp Sara Ahmed lite högre i listan över författare att läsa.

Per Herngren sa...

Tack Tofft för din analys. Jag har precis kommit hem från en fest här i Hammarkullen för Kommuniteten Oikos som firar fem år. Och din text tvingar mig att tänka långt över min nuvarande kapacitet. Men jag gör ett försök, hmm.

Jag tror Nietzsche/Deleuze tar oss ur melankolin (sorg utan objekt). Kolla om du håller med:

http://ickevald.net/perherngren/deleuzenietzsche.htm

Nietzsche/Deleuze "samarbetet" ger oss också verktyg för att undersöka när olydnad stärker staten, eller när olydnaden queerar lagen och bygger nya ordningar.

Förutom ovanstående text funderar jag även kring olydnad som skapande (istället för negerande) i det här postprotest-manifestet:

http://ickevald.net/perherngren/postprotest_per_herngren.htm

Som jag nämnde så blir Sara Ahmeds användning av hur vi riktar oss ett verktyg för att undersöka när vi återinsätter en regering eller när vi regerar tillsammans med andra:

http://perherngren.blogspot.se/2013/06/anti-och-protest-ger-makt-makt-sara.html

- Rikta sig mot...
- Vara emot...
- Säga nej till ...

Ok. I nästa omgång i vår dialog lovar jag vara mer skärpt.

Per Herngren sa...

Queera och hacka blir nödvändiga begrepp för att inte hamna i de två fallgroparna:
1 Frihet bortom, revolution/frälsning i framtiden (melankoli).
2 Inlåst i Ordningen. Och det enda sättet att ändra på något är att ändra den rådande Ordningen. (Metodologisk nationalism, containervärldsbild ...)

Jag läser Butler som performativ befrielse mitt i röran, inte som inlåst i ordningen. Queera är verb för hen.

Tofft sa...

Vad kul att du nämner Deluze/Nietzsche, jag tänkte nämligen på Deleuze när jag läste ditt förra svar. Och jag håller med om att det är en väldigt bra väg att gå för att försöka krångla sig ur de här problemen. Och jag tror att en lite mer Deluziansk hållning är en bra utgångspunkt för att förtydliga några av mina funderingar ovan.

Jag vill först betona att det framför allt är Butlers containervärldsbild som är melankolisk. Butler skriver, så vitt jag kan minnas, uttryckligen att det inte finns någonting bortom lagen/normerna. Målet är att öppna upp nya livsvärldar, men alla livsvärldar är i grunden variationer av samma gamla värld. Här finns ett omöjligt begär begravet. Precis som heterosexuell könsidentitet ofta (enligt Butler) konstitueras genom omöjligheten i att begära en viss grupp människor (samkönade) så drivs Butlers teoretiska projekt (åtminstone på nittiotalet) av omöjligheten i begäret efter något som ligger bortom lagen. ”Det är klart att jag inte känner något sånt begär, ett sånt begär är ju omöjligt!” Butler spetsar till det och menar att den mest sanna ”lesbian melancholic is the strictly straight woman, and the 'truest' gay male melancholic is the strictly straight man.” Om jag ska spetsa till det så är Butler en sann melankolisk revolutionär. Medan de flesta som förespråkar laglydighet, hur missnöjd den än gör dem, bara är helt vanliga melankoliker. Men lagen har mirakulerat friheten och begären så att allt skapande av frihet och möjlighet tycks komma från lagens kraft (om jag kommer ihåg att använda Anti-Oedipus rätt.)

Butlers performativa vision är en typ av resignifikation (och nysignifikation av det omöjliga) och här kan vi se problemet med hjälp av Deluze. För det första är ju signifikation suspekt i sig eftersom det är både begränsande och negativt. När jag börjar bläddra i Bodies that matter för att hitta ett citat som jag vet finns på sista sidan och som förtydligar vad jag vill säga märker jag att det är ännu mer tydligt än vad jag trodde:


”This not owning of one's words is there from the start, however, since speaking is always in some ways the speaking of a stranger through and as oneself, the melancholic reiteration of a language that one never chose, that one does not find as an instrument to be used, but that one is, as it were, used by, expropriated in, as the unstable and continuing condition of the "one" and the "we," the ambivalent condition of the power that binds.”


Kanske vore det inte fel att påstå att Butlers hela ontologi är melankolisk. I en värld så mättad av en socialt överordnad signifikation drivs allt begär av tomhet. Av nihilism. Som jag läser Deleuze handlar det om att leva livet på ett helt annat sätt, för Butler om att fortsätta leva på samma sätt och kämpa vidare med resignifikation. Din läsning av Butler performativa teori håller sig borta från mycket av de här problemen, men frågan är hur lätt det är att göra sig av med melankolin och nihilismen. Jag är osäker men väldigt intresserad av i vilka antaganden som de dragen kan komma krypande tillbaka ur.


På sätt och vis känner jag att Butlers performativa teori strandar lite här. I de sista kapitlen i Psychic life of power förtydligar ju Butler frågan om den melankoliska könsidentiteten med inställningen att melankolin är ett problem (och inte bara för heterosexuella.) Men melankolin är samtidigt underförstådd i hela teoribygget. Det är som att teorin når sin egen begränsning och Butler måste ta tag i nåt annat för att komma vidare. Och därefter tar väl temat liv som inte kan/tillåts sörjas mer plats i böckerna.

Tofft sa...

Att kunna sörja angriper ju i någon mån melankolin, så sorgearbetet är kanske en viktig del av kampen mot den underliggande fixeringen av lagen. Och kanske är Butlers funderingar kring abjektion ett teoretiskt sorgearbete.

Jag har en liten känsla av att det finns en närhet mellan Butlers sorg och Deleuze & Guattaris bejakande begär. Båda har potentialen att vända sig mot den melankoliska relationen till lagen. Jag är inte helt säker på vart den tanken leder vidare nånstans men kanske att vi inte får glömma de känslomässiga aspekterna av protest/kamp/motstånd. Eller för att applicera Butler på Butler så kanske vi behöver erkänna och bearbeta sorgen över att det inte tycks finnas någon annan frihet än lagen. Att svårigheten att tänka sig en annan form av frihet är en förlust och som sådan måste sörjas för att inte förbli melankolisk.

Jag tror att jag har svävat iväg nånstans nu.

Per Herngren sa...

Tack Tofft för en fantastiskt intressant analys, och kreativa förslag på möjligheter att ta sig ur container-världsbild och melankoli.

Din sammanfattning av Judith Butlers skrivande tror jag är mer rätt-visande än min kanske mer miss-riktande läsning.

På flera ställen gör ju du dock samma operation som jag: Du samarbetar med Butler i en läsning mot Butler.

Exempelvis ditt förslag att (Butlers) sorg är en möjlighet att ta sig ur den melankoli Butler finner hos både motstånd och makt; det förslaget följer jag gärna.

Jag följer också med när du tar upp att Deleuze & Guattari behövs för att komma ur container-instängdheten.

(Jag använder "följer", "följer med" deleuzianskt om hur samtal och tankar faktiskt är tåg som vi kan hoppa på och följa med snarare än att det är vi som tänker ut saker och ting.)

För att ta oss ur container-instängdheten som Butler ibland ramlar in i behöver vi förstås också samarbeta med några av Butlers samarbetspartners:

Derrida och Foucault (och Agamben senare) analyserar lagen så som vi kan begripa svenska, engelska, arabiska och andra språk. Vi kan inte ställa oss utanför eller bortom lag eller språk. Eller tyngdkraften. Men det behöver inte innebära en containervärldsbild. (förutom när det gäller tyngdkraft kanske?)

När jag dansar salsa eller när jag tar paus från skrivande genom att dricka latte och titta ut över Göta älv så finns inte speciellt mycket av språket eller lagen med. Lag och språk trängs undan. Jag är inte omsluten av lagen eller av språket. Det är lätt att tränga undan dem. Men vi behöver också koppla oss till dem då och då för att kunna queera dem. Och producera nya ordningar. Det går att producera helt nya ordningar genom att koppla oss till lag och till språk. Jag ser exempelvis feministiska mötestekniker som lagstiftande verksamhet (och mycket annat också).

Foucault skriver att så fort makt uppstår uppstår möjligheter till motstånd och befrielse. Går vi bortom makt så finns inga möjligheter till motstånd. Det innebär dock inte att vi behöver behålla maktordningar (slaveri och lönearbete kan avskaffas).

Bruno Latour, som vad jag vet inte har några direkta kopplingar till Butler, menar att föreställningen om att frihet skulle vara att koppla bort oss från tvång, härskande och olika maktordningar bara skapar hjälplöshet. (Ungefär som att placera sig själv i rymden bortom all gravitation och alla hindrande berg och hus. Det blir bara ett fasligt splattrande, inte så mycket frihet.)

Befrielse blir istället möjligt när vi mångfaldigar våra kopplingar till olika saker som faktiskt ofta kan vara tvingande och dominerande.

Gandhis ickevåld skulle kunna läsas tillsammans med Latour. Gandhi tar bort bindestrecket mellan icke-våld. Ickevåld kan bara bli ickevåld ifall det tränger sig in i våld och förtryck. Och intervenerar. Det som drar sig undan eller bortom är inte ickevåld.

Det jag skriver ovan hänger väl på det du skriver någorlunda?

Möjligen är min läsning av Butlers melankoli lite annorlunda? Det var ett tag sedan jag läste hennes äldre böcker men jag har förstått hennes analys av melankoli som beskrivning och maktkritik mot olika former av makt och motstånd. Jag har inte förstått melankolin ontologiskt? Däremot läser jag hennes ickevåldsteori (i Krigets ramar) om sårbarhet, beroende och prekaritet ontologiskt. Du får gärna visa ifall jag idealiserar Butler!

Per Herngren sa...

På spårvagnen kom jag på en sammanfattning av hur vi kan undvika att göra lagen till container. Och samtidigt undvika "bortom lagen".

- Vi kan inte vara inuti eller utanför lagen. Vi är mitt bland "lagen". (Lagen som svärm.)

Ibland berör vi lagen, ibland drar den eller vi oss undan från varandra, ibland ignorerar vi varandra, ibland sysslar vi bara med olika saker.

Tofft sa...

Nej jag förstår varför du inte läser de tidigare böckernas kritik mot melankoli som en ontologisk kritik. Det var lite det jag menade när jag skrev att jag tycker att den performativa teorin strandade vid melankolin. Kritiken mot praktiker eller livsstilar som skapar melankoliska identiteter stöter liksom på problem i och med att Butler lånar med sig ett slags melankoli från Freud och kanske även Hegel. (Det är väl här vi hittar slitningen mellan deras negativa ontologi och Deleuze&Guattari som förordar en bejakande hållning. Och kanske är det därför som melankolin riskerar att följa med även om vi gör upp med containervärldsbilden.) Därmed känns det som att Butler blev lite tvungen att byta perspektiv för att lyckas fånga den ontologiska melankolin. Vilket kanske gör det möjligt att använda de senare böckerna för att konfrontera vissa problem i de tidigare.

”Följer med” var ett bra begrepp. Det jag skrev tidigare följde ju med en kombination av vad du och Butler hade skrivit. Som du har märkt är jag ju kritisk till en del grundantaganden i Butlers böcker men jag har samtidigt svårt att hitta någon annan författare som jag delar så mycket målsättningar med. Därför blir det ganska viktigt att både följa med och att göra sig fri från metodologisk lojalitet.

Att säga att vi är mitt i svärmen tycker jag låter både som en bra beskrivning och ett användbart perspektiv. Allt vi gör är inte kopplat till lagen, men det finns oftast något som är det i den omedelbara närheten. Den beskrivningen tvingar ju faktiskt också fram frågan om det går att relatera till lagen på olika sätt. Och då menar jag inte bara skillnaden mellan att upprätthålla eller underminera den laghyllande attityden som jag skrev om tidigare, utan en analys av kvalitativt olika sätt att utföra laghandlingar på. Fast det kanske är underförstått redan i ditt blogginlägg. Eftersom lagen inte tvingar sig på som ett väldigt system utan som en specifik handling med specifika konsekvenser så måste laghandlingen tolkas utifrån de specifika omständigheterna. Därmed är inte lagen överordnad utan bara en aspekt av det sociala rummet. I linje med Latour (tror jag, inte jätteinläst) så måste vi inse att även icke mänskliga aktörer är ytterst relevanta för den större lagsvärmens utseende. En orkan eller ett omfattande strömavbrott gör vindar och elledningar till aktörer som inverkar på lagsvärmens form och uttryck (genom åtskilliga specifika händelser och deras kedjereaktioner).

Jag tror att den analysen öppnar upp för en del samarbete med både Foucault och Deleuze. Makt finns ju enligt Foucault just i de specifika, produktiva handlingarna. Att vilja komma undan makten låter som ett uttryck för den repressiva hypotesen, att makten bara hindrar. Eller tanken om att den är något man kan samla på sig. Därmed blir det lockande att ta bort makten för att jämna ut samhället. Men makten är produktiv och skapar sina effekter snarare än begränsar vad folk kan göra. Du skriver att ett mångfaldigande av kopplingarna till det som tvingar/dominerar kan vara vägen till befrielse. Om makt i grunden är producerande handlingar som automatiskt innefattar en konflikt och ett motstånd så är det där vi kan mångfaldiga kopplingarna. Att aktivt sörja samtidigt som vi kämpar på andra sätt är redan i sig (minst) två kopplingar. Att demolera vapen och i rätten motivera det utifrån folkrätt och moraliska frågor som att vapenköpande länder bryter mot mänskliga rättigheter eller att pengarna går till vapen så att människor svälter, mångfaldigar kopplingarna mellan laghandlingar och andra ting. Nu börjar jag ana en skiljelinje som jag har varit på jakt efter hela diskussionen. Att hävda att vapenexport är förbjudet enligt svensk lag är också viktigt men det resignifierar bara lagen. Det skapar inga nya kopplingar eftersom det gör vad det rättsliga rummet vid ett åtal syftar till att göra. Det ställer de nationella lagarna mot handlingarna och mäter ut en dom.

Per Herngren sa...

Tofft, du gör en mer begriplig sammanfattning av det jag vill säga än vad jag lyckades med. Jag tackar!

Du tar upp ett intressant rättegångs-dilemma som vi plogbillar har efter att vi hamrat på vapen.

Tofft: "Att hävda att vapenexport är förbjudet enligt svensk lag är också viktigt men det resignifierar bara lagen. Det skapar inga nya kopplingar eftersom det gör vad det rättsliga rummet vid ett åtal syftar till att göra. Det ställer de nationella lagarna mot handlingarna och mäter ut en dom."

Här är möjliga lösningar på detta dilemma som våra plogbillsgrupper har använt på olika sätt i rättegångar:

Vi undviker att använda ordet vapenexport eftersom export omedelbart återinsätter nationalismen. Det låter som det vore ok att exportera vapen till ett rikt, vitt land i Skandinavien men inte till syd, till "utlänningar", till "utlandet". Och det skapar ju container-stat-världsbild och metodologisk nationalism.

Vapenhandel, krigsmateriel, vapenleverans och vapentillverkning är några av de begrepp vi har använt istället för vapenexport.

Däremot försöker vi göra många kopplingar till olika lagar så att vi mångfaldigar lagstiftandet. Och så att vi skapar kopplingar, tunnlar till andra lagstiftare.

Vi skulle alltså immanent kunna argumentera utifrån svenska lagar, eu-lagar, internationella lagar även om vi annars är kritiska till dessa.

Vi queerar/hackar lagen med hjälp av lagen.

Faran är om detta blir ensidigt eller dominerar.

Det är viktigt att främst argumentera utifrån etik, moral, rätt, jämlikhet, rättvisa, feminism, socialism, filosofi, religion, behov, människors berättelser, dikter, romaner ... Så vårt lagstiftande inte ensidigt återskapar rådande maktordningar.

På så sätt stärker vi olika lagstiftande ordningar som många folkrörelser tycks ignorera.

Icke-statliga ordningar blir ju bara lagstiftande ifall vi använder dem lagstiftande. Ifall vi hörsammar, refererar, respekterar, samarbetar och lyder dessa.

Tofft sa...

Jag känner att jag har fått en liten aning om ett slags svar på den fråga som jag lyfte fram i början. Omförhandling av lagen kan ske genom mer eller mindre mångfaldigande av kopplingar. En revolutionär kritik skulle kunna anklaga ett fokus på lagen för att vara alltför reformistiskt, men en analys av vilka nya anslutningar som skapas ger istället möjligheten att analysera både reformistiska och revolutionära, militanta och icke-våldsamma grepp utifrån samma filosofi. Det handlar inte om relationen till systemet i sig, utan om vilka nya relationer som kan skapas.

Per Herngren sa...

Ja, och det blir väl en ganska hoppfull politisk praktik och teori!?

Tack för din/er spännande blogg, Tofft! Jag har länkat till den! (högerspalten, Andra utsiktspunkter)

Tofft sa...

Ja det känns som en ganska hoppfull utgångspunkt faktiskt.

Kul att du uppskattar bloggen. Om vi fixar oss en länklista så ska jag se till att din blogg kommer med där. (Än så länge har vi dock så få besökare att det inte riktigt är värt tiden att fundera över vilka länkar som borde vara där.)

Gadgeten innehöll ett fel