31 juli 2014

Jag-budskap i produktion av medelklass: Nonviolent Communication

Det finns en ickevåldsrörelse som radikalt bryter med ickevåldets byggande av gemensamma världar tillsammans med fiender, förtryckta och allierade. Den kallas Nonviolent Communication.
Nonviolent Communication uppfattar bara en solipsistisk, individualistisk och subjektiv värld. Vi har bara tillgång till oss själva och våra egna upplevelser: medmänniskor, djur, ting, konflikter, våld, förtryck reduceras till vår privata upplevelse. Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Själva ansvariga för det lidande vi upplever

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)
Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras  handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Jag-budskap

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...
Det går dock inte att säga: “Jag upplever att du …” Till skillnad från annat jag-språk som utvecklas inom delar av coaching och självhjälpsrörelser upplever Nonviolent Communication inte något om andras handlingar. Den tycker inget om andras handlingar.(3) Den kan inte säga: “Jag upplever att du gör mig illa.” Det går alltså vare sig att hävda att andra faktiskt gör en illa eller att uppleva att andra gör en illa. 
Däremot kan Nonviolent Communication berätta om sina känslor kring sin egen upplevelse av en handling. Känslorna kommer av att jag upplever. Jag är alltså själv orsaken till mina känslor inför den andres handling. 
Nonviolent Communication gör inte omdömen om förtryck, våld eller mobbing. Den delar istället med sig av sina egna önskemål. Den som vill uppfylla dessa önskemål är välkommen att uppfylla dem. 
Nonviolent Communication är ett intressant exempel på hur ickevåld bryter sig ur sin relationistiska och kollektiva tradition och förvandlas till ultraradikal individualism. Ickevåld blir del i medelklassens produktion av sig själv som själva.

Per Herngren
2014 07 31, version 0.2

Utdrag ur kommande bok Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter för att göra texten bättre och mer begriplig, tack!


Fotnot

1 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 19.
2 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.
3 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.

10 kommentarer:

Monki sa...

"Den kan inte att säga: “Jag upplever att du gör mig illa.”"

Så uppfattar jag också metoden. Däremot förstår jag det som att går bra att säga "När du gör X så känner jag Y" i NVC-språk, men det är inte tillåtet att säga "Ditt beteende X gör att jag känner Y", eftersom det inte är beteendet utan reaktionen på ett beteende som skapar känslor.

Till viss del skulle jag säga att det stämmer. Det finns ingen objektiv korrelation mellan beteende och känslor. Det finns stora individuella variationer på hur vi reagerar på olika beteenden; vissa såras av ett beteende och andra inte; ett beteende kan tolkas som att det grundar sig i en viss intention men det var avsiktligt. Förtrycket kan ju också ske från andra hållet, från den som känner, exempelvis vid svartsjuka: "Hur tror du jag känner när du är ute med dina vänner och har roligt!?".

Dock har vi nog inom grupper och kanske till och med inom hela mänskligheten inga problem att komma överens (eller acceptera beslut ivf) om vilka beteenden som bör vara ok eller inte, oavsett vilka subjektiva reaktioner de orsakar. "X är inte ok", snarare än "X är inte ok om det ger upphov till reaktion Y", eftersom det då är lätt att skulden läggs på den som kände Y snarare än den som gjorde X. Sen kan ju X vara ok om det sker under konsensus (skillnad på boxningsmatch och misshandel)...

Problemet med NVC som jag ser det är att det förutsätter att en situation går att lämna om inte giraffspråket fungerar. Det förutsätter att relationen mellan två parter har ingåtts frivilligt. Ett gift par pratar giraffspråk och kommer fram att deras kombination av begär, känslor och beteenden inte funkar och de skiljer sig. Fine. Men om maktbalansen mellan två parter är ojämn måste även förtryck kunna stoppas med olydnad och brytning utan att behöva ta till jag-språket.

Per Herngren sa...

Tack Monki för intressant analys. Den tvingar mig att gå tillbaka till Marshall Rosenbergs bok Nonviolent Communication (2003) och dubbelkolla nyanserna i det han skriver.

Monki: "Däremot förstår jag det som att går bra att säga "När du gör X så känner jag Y" i NVC-språk".

Ifall jag begriper Marshall Rosenberg så går faktiskt inte det att säga så heller. För det skulle förutsätta en korrelation mellan den andres handlingar och jagets känslor. Vilket Nonviolent Communication förnekar. Den är radikalt solipsistisk. Däremot går det ju att säga så i många andra varianter av jag-språk.

Monki: "'X är inte ok', snarare än 'X är inte ok om det ger upphov till reaktion Y', eftersom det då är lätt att skulden läggs på den som kände Y snarare än den som gjorde X."

Ja, precis. Din analys bryter ju också med antropocentrismen i Nonviolent Communication. Att allt reduceras till människors upplevelse och perspektiv. Våld och förtryck lever sina egna liv, och kan inte reduceras till upplevelse. Och våra upplevelser kan också få eget liv och lämna oss (hoppa mellan romaner, berättelser, musik, vanor etc)

Jag ska försöka hitta mer exakta referenser hos Marshall Rosenberg och lägga in dem i bloggartikeln.

Per Herngren sa...

Monki, tack till din analys tvingades jag leta fram lite citat och ändra texten så den blev mer nyanserad ... Tack!:


"Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)

Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...."

Anonym sa...

Hej Per
jag läser ditt inlägg med en blandning av nyfikenhet och förvirring. Min förståelse av Nonviolent Communication skiljer sig ganska markant från din beskrivning. Inte i hur "förhållningssättet" används ibland, för där är jag överens med dig att en del använder det som ett sätt att "få sin vilja igenom", istället för att ta in oliktänkare. Men själva metoden innehåller ju några centrala bitar som jag inte hittar några spår av i dina ord. Tex den om att att lyssna med empati - dvs vara med i någons upplevelse för att förstå hur jag eller någon annan har varit med om att stimulera smärta för att sedan göra något åt det. Eller den om att klargöra observationer - dvs vad jag har sett någon annan göra eller hört någon säga som inte funkar för mig eller så gör att jag har svårt att känna mig trygg, uppleva respekt osv. Ser inte heller något om en annan central bit - den om önskemål om förändring som Rosenberg föreslår att vi genast uttrycker när vi har berättat vad vi känner och behöver. Sammanfattningsvis känner jag mig orolig över att det du skriver om inte kommer att mottas med respekt, om din beskrivning inte överensstämmer med själva processen. Lycka till med boken Liv

Per Herngren sa...

Hej Liv! Tack för att du lyfter fram andra intressanta aspekter i Nonviolent Communication. Det är ju mängder med delar av metoden som inte finns med i min text. Jag har skrivit lite annat i andra texter. Och jag kommer säkert ta upp andra aspekter i framtida texter.

Anonym sa...

Tack för ditt gensvar. Det som fortfarande gör mig förrvirrad är att du väljer att ta en bit av en metod som Nonviolent Communication och beskriver det som hela metoden. Blir lite för mig som att se att tändstickor orsakar skadliga bränder men att inte samtidigt beskriva att de hjälper i massor av situationer och framför allt att det beror på den person som använder sig av det snarare än själva metoden i sig.
Det jag verkligen gillar i det du skriver är att du så tydligt vill att vi ska "höja blicken" och inte fastna i att sätta oss själva som centrum av allting - som i att min upplevelse är den enda som finns. Det paradoxala är att just Nonviolent Communication har fått mig bort från det synsättet som jag faktiskt delvis omfamnade förut. Att lyssna med empati på det sättet som Rosenberg föreslår har fått mig ut ut mig själv och hjälpt mig att se att världen på intet sätt roterar kring just mig. Mvh Liv

(får inte till det med att skicka kommenteren annat än genom att klicka i rutan anonym - därav detta val.)

Per Herngren sa...

Hej Liv! Det vore en stor hjälp för texten om du kunde peka ut formuleringen eller något annat som antyder att jag beskriver Nonviolent Communication som helhet snarare än en del av dess individualism och klassproduktion. Tack!

Anonym sa...

Vet inte om du någonsin fick mitt förra svar - på din fråga.
Kom även på en sak som gör att jag tycker att din bild av Nonviolent Communication blir lite rumphuggen. I Rosenbergs bok - Nonviolent Communication, ett språk för livet, beskriver han det som på engelska kallas Protective use of force - alltså att vi behöver agera för att skydda och i vissa lägen göra det före vi alls försöker kommunicera om det. När du inget nämner om det så får det verkligen hela metoden att framstå som en invit till att vara helt fokuserad på sin egen värld och upplevelse av världen.
Mvh Liv

Anonym sa...

Hej igen
Ser inte mitt senaste svar på din fråga - vad hände med det?
Som jag ser det så nämner du inget om att en lika stor del som det som du kallar "jag-budskap" är just att försöka sätta sig in i en annan människan vilja, drömmar och upplevelser. Utan den så beskriver du inte Nonviolent Communication som jag ser det. Det är flera andra saker - som att man tex i Nonviolent Communication inte står för att man kan säga något på ett "fel" sätt, eller att det finns något rätt sätt att säga saker på. Vi har mer eller mindre funktionella sätt att kommunicera det vi vill och allas observationer, känslor, behov och önskemål är viktiga att lyssna på.
Liv

Per Herngren sa...

Tack Liv! Du öppnar upp med nya beskrivningar. Dialog är egentligen intressantare än de som försöker göra heltäckande beskrivningar!

Gadgeten innehöll ett fel