Konservatism som härskarteknik

Konservatism har utvecklat en politiskt förlamande föreställning som kan användas som härskarteknik i såväl personliga som politiska sammanhang:

– Vi kan inte börja förändra! Alla måste vara med!

– Sverige kan inte börja, det måste göras i EU.
– Göteborg kan inte lösa det här, det måste beslutas i riksdagen.
– Det är inget vår avdelning kan göra något åt, det måste ske i hela organisationen.
– Nej, vår lilla förening kan inte börja lösa den här frågan.
– Det är en alltför stor fråga. Vi kan bara skapa opinion för att Samhället ska ordna det.

Det finns aktivistiska varianter av denna konservativa passiviseringsteknik:

– Vadå börja? Revolutionen kommer först när produktionsförhållandena är tillräckligt utvecklade.
– Först när vi kan få män/vita/rika att verkligen förstå så får vi förändring.
– Vi behöver bli många fler vid nästa aktion. Då lyssnar de!

Det myllrar av utvägar ur sådan här förlamande konservatism: exemplets makt, experimenterande, unilaterala initiativ, unilaterala avtal, performativa handlingar, proaktivt motstånd, queer, alternativa samhällsbyggen, Gandhis konstruktiva program, civil olydnad, rättvis handel …

Per Herngren

10 november 2006, omskriven 2019, version 0.2

Shibbolet som härskarteknik bland aktivister

Shibbolet används som ett språktest för att urskilja vilka som inkluderas som oss och vilka som pekas ut som motståndare. De som säger fel stöts ut som dom andra. Det mest kända exemplet idag är kanske språktest för medborgarskap.

Men shibbolet-tester används även av en del aktivister för att särskilja vilka som tillhör oss och vilka som exkluderas.

I Tidskrift för genusvetenskap visar Karin Milles hur en inkluderande språkaktivism kring att ersätta man med en ibland kapas som shibbolet för att utesluta aktivister från gemenskapen när de använder fel pronomen.

På liknande sätt kan annan inkluderande språkaktivism kapas som shibbolet för att exkludera de som “inte tillhör oss”. Exempelvis kan användandet hen kapas, liksom ersättandet av tjänsteman med tjänsteperson. Eller så kan undvikandet att beteckna vuxna som flickor, eller undvikandet att beteckna djur som ting förvandlas till shibbolet. Språkaktivism som är till för att bli inkluderande och jämlik kan alltså kapas och förvandlas till exkluderande shibbolet, en härskarteknik.

Shibbolet gör flyktingar till fiender – bibeln

Bibeln berättar om hur shibbolet användes som test på flyktingar. Ifall flyktingarna uttalade ordet sibbolet, som fel folk gjorde, höggs de ihjäl.

“Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej. ‘Säg shibbolet!’ Om han då sade ‘sibbolet’, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.” (Domarboken 12:5-6).

Per Herngren
7 juli 2019, version 0.1.2

Tidigare publicerad på ickevald.net/perherngren.

Referens

Domarboken 12:5-6, Bibel 2000, bibeln.se.

Karin Milles, “Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar.” Normkritiskt en – ideologiskt, identitetsskapande. Och inkluderande?”,
Tidskrift för genusvetenskap, 40 (1), 2019.

Per Herngrens texter om härskartekniker.

Skära ner suddar bort där

Skära ner resurser i orten suddar bort där där. 
Istället organiserar folk och det växer fram här här.

Per Herngren
27 juli 2019

Individen görs till statens motor - Bartonek & Hegel

Den borgerliga revolutionen konstruerar stat och individ som motsatser. De görs till varandras negation. Överraskande visar Hegel att det är genom att individen görs till statens motståndare som staten får makt från individen. De blir motpoler i en gemensam dans.

När individen motverkar staten skapar sig staten makt, enligt Anders Bartoneks läsning av Hegel. "Men individerna offras inte bara, utan deras funktion är att på olika sätt motarbeta det allmänna för att just få detta att utvecklas. Hegel visar hur historiens gång gynnas särskilt av de individer eller en viss typ av individualism som till synes motarbetar det allmänna och går sin egen väg." (Bartonek s 44)

Den borgerliga revolutionen förvandlar den individuella egoismen till kraftkälla för staten. "Hegel använder sig av negationens produktivitet: i det faktum att den individuella egoismen negerar kollektivet består statens möjlighet att utvecklas." (s 58) "Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (s 45)

Antikollektiva driver det kollektiva

Den individualistiska individen blir nyttig för staten. Individen upphöjs och idealiseras men blir i slutändan verktyg för staten och det nationella kollektivets intresse. ”'Förnuftets list' är ett centralt begrepp för att förstå hur Hegel gör de enskilda och ofta antikollektiva momenten i historien till de drivande. Genom förnuftets list segrar det allmänna över det enskilda, samtidigt som det är det enskildas förtjänst. Det enskilda blir medel till förnuftets allmänna mål, men det blir det genom att initialt handla på ett sätt som motarbetar det allmänna. Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (Bartonek s 44-45)

Individen gör egoismen till mål men i praktiken får individen en avgörande funktion för staten: "så bildas det borgerliga samhällets individ utan dess vetande eller vilja till att bli en allmän individ – så ser (Hegel) i detta en avgörande förberedning för statens kollektivitet. Staten kan bara utvecklas och bildas historiskt därigenom att det borgerliga samhällets individuella och ekonomiska egoism förfinas såsom hot mot statens kollektiv." (s 58)

Individualismen införlivar statens mål i det individuella. Individualismen "bär det allmänna ändamålet inom sig. Detta inte trots, utan på grund av att de handlar egensinnigt. Det allmänförnuftiga resultatet är oavsiktligt för den enskilde, men resulterar ur förnuftets list, varigenom det allmänna låter den enskilde gynna det självt under egoismens sken." (s 45)

Staten existerar alltså inte enbart utanför individen. Staten införlivas i individualismen. Individen blir staten genom att motverka staten. "Men icke desto mindre så förblir individerna ... bara medel för helhetens ändamål." (s 46)

Individen görs till statens motor

Jag tror inte man bör förstå individualismen som enbart ett bränsle för staten. Snarare är individerna motorer som driver staten framåt. "Samhället drivs av individualism, själviskhet och anonym konkurrens. Här måste individen slå sig fram, utveckla sina färdigheter och hålla stånd mot konkurrensen. ... Individerna tror visserligen att de bara handlar för sig själva" (Bartonek s 57).

Individualiseringen av personer och organisationer tillverkar miljontals motorer. Dessa motorer mobiliseras i svärmar och driver olika delar av staten. "Negationen av det allmänna genom individens negativa frihet är förutsättningen för införlivandet av det individuella i statens allmänhet och för att etablera statens politiska system. Den moderna staten står sedan Hegels tider och kapitalismens uppkomst inför uppgiften att hantera det individuella och för att tämja individen inom ramen för statens politik försöker han låta individen bli en väsentlig motorisk dimension inom ramen för staten. Hegel försöker låta det individuella momentet – såsom kritik av det kollektiva – bli en statsbekräftande kraft." (s 59)

Identitet med den Andra

Individen införlivar staten genom att göra staten till något annat. Denna dynamik är besläktad med hur det manliga görs manligt genom att införliva det kvinnliga. Som den Andra. Införlivandet av den Andra är också del av hur raser konstrueras. Identitet är en ouppnåelig utopi. Identitetspolitik (nationalstat, man, vit) lyckas aldrig blir identisk med sig själv. Ifall det lyckades bli identiskt skulle det inte vara politik. Identiteten tvingas därför bli det annorlunda. Icke-identitet är vad identitet behöver för att bli till.

"Problemet för Hegel är frågan hur subjektet kan bli sig självt genom att förändras (alltså bli annorlunda), men begriper detta som att subjektet förmedlas med sitt annorlunda-blivande. Subjektet blir sig självt genom denna negation och landar i en likhet med sig självt. Annorlunda-blivandet, såsom produktiv negation, måste tas tillbaka och integreras i subjektets identitet." (Bartonek s 51)

Familj, lag, parlament, universitet som motpoler

På motsvarande sätt som individen görs till statens negation görs även familjen till statens motsats. "Framförallt är det det borgerliga samhället och dess präglande individualism liksom människornas egoism som ger det borgerliga samhället en avgörande roll såsom produktiv negation inom ramen för den politiska filosofin. Det borgerliga samhället negerar familjens gemenskap och utgörs av en negation som sedan upphävs i statens politik. (Bartonek s 55)

Staten använder dessutom sin egen organisation för att skapa negationer. Lagstiftande och lagtolkande görs till varandras motsatser. Och politik och administration görs till motsatser. Motsatsförhållanden inom statens organisation förvandlas sedan till motorer för staten. Så den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra. De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Borgerliga revolutionen kämpar mot kejsarväldet

Den borgerliga revolutionen tränger undan alltför centraliserat styre. "En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (s 60)

Den borgerliga revolutionen blir en revolution genom att den skapar andra system för makt än det centraliserade kejsarväldet. Individ och familj behövs som motinstitutioner för att ta sig ur och ersätta kejsarväldet. Det innebär inte att kejsarväldet är helt bortträngt. Kejsarväldet frodas i centralstyrda företag. Och kejsarväldet återkommer i de folkrörelser som styrs alltmer centralt och där lokalgrupperna dör ut.

Nu sker möjligen en kontrarevolution mot den borgerliga revolutionen där kejsarväldet återtar makt, inte bara inom företag, utan även i demokratier. Istället för att beslutsfattare behöver möta motstånd så förväntas beslutsfattare istället förankra sina beslut. Demokrati genom argument mot varandras förslag ersätts med överhetens övertalning. Demokrati återgår till drömmen om den gode kejsaren, den upplyste beslutsfattaren.

Det är alltså inte alla demokratier som följer den borgerliga revolutionen. En del bevarar kejsarväldets maktcentralism - fast "kejsaren" väljs demokratiskt. Ifall en president, riksstyrelse, ordförande, tjänsteperson ges övergripande makt utan maktdelning och motpoler så är de i praktiken kejsare i ett kejsarvälde. Troligen bör vi idag analysera kejsarväldets återkomst inom demokratier.

Demokratier som centraliserar beslutsfattandet och ges lydnad istället för motstånd kan vi kalla kejsardemokratier.

Per Herngren

4 juli 2019, version 0.1.1

Divider eller individer - bilaga

Individualism reducerar personer till individer, odelbara. Det är dock främst i omröstningar, statistik, medlemsregister, konsumtion vi görs till individer. Annars är vi snarare divider, delbara. Vi är personer mer än individer. Vi består av delar. Vi kan dela med oss av oss själva. Vi kan dessutom sprida ut oss. Jag består av ungefär två kilo bakterier, glasögon, flöden av vätskor, näring och luft som tar sig genom mig för att sedan lämna mig. Jag sprids ut i olika register, förvandlas till medlem i organisationer. Min själ delas ut som författare i flera böcker på olika språk. Jag är utspridd på internet. Spåren av mig på olika platser är också del av mig. Dessutom lever jag i andra människor och djur, det kan vara minnen av mig som person eller kunskapsfragment där mitt namn sen länge är borta.

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd, Korpen, 2016.
Per Herngren, Kritik och protest blir maktens motor, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet, 2018.
Per Herngren, Antropocentrisk individualism, 2016.
Per Herngren, Medvetna individer förändrar ej, 2013.
Per Herngren, Utanförskap döljer makt, 2013.
Per Herngren, Valmöjligheter tränger undan våra möjligheter att välja, 2013.
Per Herngren, När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik, 2016.
Per Herngrens texter om postprotest.

Konsensus som beslutsmetod

Konsensus kommer från latinets gemensam (con) och mening, kunskap, känsla (sensus). Här tar jag upp beslutsformer där vetorätt används. Det innebär inte att alla stödjer alla beslut men snarare att beslut behöver accepteras av deltagarna för att gå igenom. I grupper där veto praktiseras kallas denna form av demokrati vanligen konsensus. Istället för begreppet veto används nuförtiden ofta blockera. Deltagare har rätt att blockera ett beslut.

Auktoritära former av konsensus

Det finns tusentals andra varianter av konsensus än de jag tar upp här. Det kan vara auktoritära former där varje deltagare bör vara överens med alla andra i gruppen: underordna sig gruppen. Eller mer diktatoriska former av konsensus där alla deltagare måste vara överens med befäl, chef eller ledare.

Auktoritära former av konsensus skapar lydnad och underordning. För att auktoritära ordningar ska nå konsensus används karismatisk övertalning, vädjan, dominans, mobbning, härskartekniker, hot eller utpressning.

Jämlikhet och effektivitet

Precis som med majoritetsbeslut finns det alltså former av konsensus som fungerar som maktteknik för att få med sig minoriteter. Men det finns andra mer befriande former av konsensus som ger verktyg till minoriteter för motstånd mot majoriteter, ledare och dominans.

I den här texten tar jag upp konsensus som ger deltagare vetorätt. Och där syftet är att göra demokrati mer jämlikt, kreativt och effektivt än majoritetsbeslut.

Även jämlika former av konsensus kan misslyckas, missbrukas eller korrumperas liksom alla andra demokratiska beslutsformer. Verktygen nedan är till för att motverka det. Men för att demokrati ska fungera behöver den ständigt tränas och finslipas. Levande demokrati är träning och experimenterande.

Veto för grupp eller enskild

Beslut med konsensus ger antingen grupper eller enskilda medlemmar vetorätt. Antingen har varje grupp rätt att blockera ett beslut. Eller så har varje enskild rätt att blockera beslut. I praktiken kan det låta så här: “Vår grupp blockerar beslutet.” Eller ifall den enskilda medlemmen har rätt att blockera: “Jag blockerar beslutet.”

Det är vanligt att kombinera dessa två former. I en arbetsgrupp har varje medlem vetorätt. Men i den större organisationen har arbetsgrupperna vetorätt.

 

Syfte med konsensus

I grupper jag undersökt har konsensus använts för att:

• Ge stöd till gruppen att bli mer kreativ.
• Göra arbetet effektivare.
• Ta bättre och mer hållbara beslut.
• Undvika funktionell dumhet.
• Spara tid.
• Lyfta fram och stärka konflikter. Och odla konflikter tills de blir kreativa.
• Stärka organisationens demokrati.
• Stärka minoriteter.
• Motverka sekterism och dominans i organisationen.

På väg till beslut

Steg till beslut med konsensus

1. 1. Definiera problemet som ska lösas och avgränsa diskussionen.
   2. Förslagsrunda. I turordning redovisas förslag och synpunkter.
   3. Fri diskussion.
   4. Mötesunderlättaren sammanfattar diskussionen till ett beslutsförslag som sedan prövas under en:
   5. Beslutsrunda. Där deltagarna har möjlighet att säga ja, ställa sig utanför beslutet, reservera sig eller blockera beslutet.
   6. Om förslaget blockeras ger ytterligare tid för diskussion eller bestäm en annan tid för att lösa problemet.
   7. När gruppen uppnått konsensus kan sekretereraren eller mötesunderlättaren läsa upp beslutet.

Här är några verktyg som används på vägen till ett konsensus beslut.

Definiera problemet och avgränsa vad som behöver lösas: Det händer i traditionella möten att samtalet breder ut sig. Olika detaljer diskuteras i onödan. Detta motverkas genom att mötesunderlättaren (liknar ordförande) startar genom att avgränsa vad som behöver lösas. Problemet definieras och avgränsas. Detta motverkar dessutom att gruppen börjar mikrostyra de som sedan ska genomföra beslutet.

Förslagsrunda: När problemet som ska lösas är avgränsat får var och en ge förslag i turordning under en förslagsrunda. Diskussionen börjar inte förrän alla fått ge förslag.

En väl använd förslagsrunda är kanske den viktigaste orsaken till att den här formen av konsensus går fortare än många andra former av demokrati. Detta beror på att alla för­slag och synpunkter lyfts fram innan diskussionen sätts igång.

Utan denna runda så tenderar istället den som först yttrar sig att styra början av diskussionen. Efter ett tag föreslår någon annan ett tilläggsförslag. Då diskuteras detta en stund. Och så fortsätter diskussionen i traditionella möten tills alla förslag och tillägg har lagts fram. Vi kan kalla detta för ostrukturerad seriell diskussion, saker tas upp efter varandra.

Om inte förslagsrundan slarvas igenom så finns alla förslag och invändningar med i början av diskussionen. Det finns en översikt redan från början. Diskussionen efter förslagsrundan sammanställer förslagen som lades fram i förslagsrundan Förslag och fakta samordnas eller syntetiseras samtidigt, istället för att diskutera dem seriellt, ett i taget. Förslagsrundan gör att olika frågor kan lösas parallellt. Det spar på så sätt tid. Den mer samordnande diskussionen kan ge effektivare beslut än ostrukturerad seriell problemlösning, där saker diskuteras när de kommer upp.

Beställ kurs i jämlikare mötestekniker till er organisation  Kursledaren Per Herngren är utsedd till Årets Folkbildare i Sverige. Han har gett ut tio böcker på fyra språk.

Han har utbildat i feministiska mötestekniker och konfliktingripande sedan 1985 i Europa, Centralasien, Mellanöstern samt i Syd- och Nordamerika. War Resisters International har utvalt honom till en av världens mest erfarna ickevåldstränare.

Kontakt
Beställ kurser till er organisation

Fri diskussion: Efter förslagsrundan hålls en fri diskussion. Om rundan fungerat sammanjämkas och justeras förslagen till ett beslut.

Mötesunderlättaren lyfter med hjälp av sekreteraren fram förslag från förslagsrundan som behöver sammanjämkas eller som är motsägande. Mötesunderlättaren får funktionen av konstruktör, uppfinnare och designer.

Beslutsförslag: När den fria diskussionen sammanjämkat och löst motsägelser sammanfattar mötesunderlättaren diskussionen till ett beslutsförslag. Det­ta kallas i en del böcker om konsensus för att syntetisera samtalet. Kväkare pratar istället om att mötesunderlättaren läser mötets mening.

Beslutsrunda: Beslutsförslaget prövas i en runda. Då har deltagarna möj­lighet att säga ja till beslutet, ge tilläggsförslag eller blockera beslutet.

I en del frågor kommer gruppen snabbt fram till en överenskommelse. Ibland kan några redovisa att de är oense men inte vill hindra gruppen. De reserverar sig. För demokratin är det avgörande att deras reservation skrivs in i protokollet. Ytterligare en möjlighet för de som inte vill blockera ett förslag är att inte delta i beslutet. Detta kallas att ställa sig åt sidan, eller att ställa sig utanför beslutet.

När någon har starka skäl till varför gruppen inte bör ta ett visst beslut har denne skyldighet att blockera beslutet.

Konflikt och ny fri diskussion: När någon blockerat ett beslut eller när det har kommit upp viktiga tillägg kan frågan bordläggas, eller så inleder mötesunderlättaren direkt en ny fri diskussion för att få ihop ett bättre förslag. När konflikt eller tillägg disku­terats tillräckligt i gruppen sammanställer underlättaren ett nytt beslutsförslag som sedan prövas i en ny beslutsrunda.

Vid konflikt under en beslutsrunda får den en liknande funktion som förslagsrunda. Den inleder ett samtal.

Rundor avbryter dialogen med syfte att intensifiera dialogen som kommer efteråt. Så både förslagsrunda och beslutsrunda är ett sätt att avbryta samtalet så att alla en i taget jämlikt får dela sin mening. Genom att gå mellan dialog och att avbryta dialogen så intensifieras demokratin.

Plogbillsgrupper använder högläsning av relevanta filosofiska eller berättande texter för att tillfälligt avbryta dialogen. Det skapar helt andra beslut än traditionella mötessamtal.

Beslut i mindre grupper

Flertalet av de organisationer jag samarbetat med har max åtta deltagare i en beslutsgrupp. Syftet är att bli mer kreativ och undvika dominans och funktionell dumhet i stormöten.

Ifall mer detaljerade beslut behöver tas bör maxantalet sänkas till möjligen fem deltagare under mötet. Och ska en längre text skrivas bör maxantalet troligen vara två eller tre på ett möte för att skrivandet ska bli kreativt, effektivt och jämlikt.

Antalet begränsar möjligheten till demokrati

Formeln n(n-1)/2 anger antalet individuella relationer i en grupp. Formeln kan översättas till antalet som behöver förstå varandra. Eller till antalet möjliga individuella konflikter som behöver hanteras i gruppen. Deltagarantalet i gruppen betecknas med n.

• En grupp med 5 deltagare har 10 individuella relationer.
• 7 deltagare har 21.
• 9 deltagare har 36.
• 11 deltagare har 55.
• 15 deltagare har 105.
• 250 deltagare har 31 125 relationer.

Formeln antyder att i grupper större än åtta behöver deltagarna sluta förstå varandra. De tvingas välja några att förstå och andra att ignorera.

Formeln visar när det blir trögt och snart omöjligt att ge tid för att alla ska förstå varandra i grupper. Brytpunkten sker troligen efter åtta deltagare. När det är fler än åtta tvingas deltagare ignorera varandra. Det går inte att ta sig ut ur ordningen att några dominerar och andra undertrycks.

Konflikter som kan behöva hanteras: Formeln antyder dessutom att konflikter behöver hämmas eller tryckas ner i grupper på fler än åtta deltagare. Det finns inte praktisk möjlighet att göra konflikterna kreativa. Dominans eller passivitet blir möjliga verktyg för att undertrycka konflikter.

 

Meshnätverk och stjärnnätverk i stora organisationer

 I organisationer med fler än åtta aktiva deltar medlemmarna i olika arbetsgrupper och koordineringsgrupper. Olika beslutsgrupper koordineras och samordnas med exempelvis meshnätverk eller stjärnnätverk.

I ett meshnätverk har varje arbetsgrupp kontaktpersoner till andra grupper. Eller representanter som deltar i andra grupper.

Beslut med stjärnnätverk innebär att varje arbetsgrupp har en representant i ett råd eller koordineringsgrupp. Beslut kan då gå fram och tillbaka mellan rådet och grupperna till konsensus är uppnått. I organisationer med fler än 64 medlemmar kan stjärnnätverket bestå av flera nivåer.

Demokrati förstås här inte som något överordnat system. Det blir snarare en skendemokrati. Demokrati blir istället relationer mellan ett myller av demokratier.

Per Herngren
2019 05 22, version 0.1

 

Referens

Per Herngren, Handbok i civil olydnad, Bonniers, 1990.

Per Herngrens texter om feministiska och jämlikare mötesfunktioner.
– texter om härskartekniker.
– texter om demokrati.
– texter om organisation.

Konflikthantering och ickevåldsträning kapas av medelklass

Ickevåldsträning frestas att omvandlas till ett medel för att producera medelklass.

Medelklass är inte en egenskap hos vissa individer. Medelklass är snarare färdigheter och relationer som ständigt finslipar och återskapar sig. Detta görs på flera sätt. Som att producera sig som duktig och upplyst till skillnad från de andra, de oupplysta och de dåliga.

På artonhundratalet återskapade medelklassen sig som renlig och upplyst till skillnad från arbetare och kolonialländernas invånare som sågs som smutsiga och okunniga. Idag reproducerar sig medelklass som duktig på hbtq, mångfald, leva klimatsmart, grunda sig på fakta och ha håll på vad som är inne före tillfället. De duktiga skiljer på så sätt ut sig från de som pekas ut som dåliga. Den duktiga medelklassen förstärks genom kontrasten med de dåliga.

Medelklass använder ett myller av institutioner för att producera sig själv som upplyst och andra som sämre, exempelvis utvärderingar, recensioner och betygsättning. Nedan listas några metoder för hur konflikthantering och ickevåld utnyttjas av duktig medelklass.

Ickevåldsträning förvandlas till medelklassträning

Här är några metoder medelklass använder när den lägger beslag på konflikthantering och ickevåldsträning.

1. Privatisera konflikter. Konflikt förstås som deras konflikt. Övergrepp, våld och konflikter förvandlas till egendom. Som ägs av förövare och utsatta. Träning i att ingripa för rätt, rättvisa och sanning ersätts med medling. Dom ska lösa sina egna konflikter. Med vår hjälp om dom vill.
2. Prata ut. Istället för att gruppen skapar värde och organiserar jämlikare och omsorgsfullare ordningar, så ombeds dom där som har konflikt att prata med varandra och försonas.
3. Publik. Genom att tränas på att komma med något insiktsfullt istället för att ingripa så tränas man in i åskådarrollen. Träna på att skåda. Inte lägga sig i. Inte så länge man inte blir ombedd av “parterna” själva. Det är ju deras konflikt.
4. Undertrycka konflikter. Istället för att stärka viktiga konflikter och motverka det som trycker ner konflikter så undertrycks konflikter.
5. Utvärdera, recensera och betygsätta. Träna på att utvärdera och ge omdömen tränger undan kreativitet och uppfinnande.
6. Medvetande ses som vägen till förändring. Träning i hur vi tillsammans lever befrielse trängs undan av övningar som ska göra individen medveten. Aha!-övningar tränar deltagarna att säga något insiktsfullt.
7. Träning tas bort ur ickevåldsträning. Träning i att ingripa vid makt och förtryck ersätts med personlig utveckling och självhjälpsövningar.
8. Politisk förändring förandligas. Träning i samarbete och att stärka varandras ingripande, ersätts med att formulera åsikter, opinion och tyckande.
9. Värderingar ersätter befrielse. Värderingsövningar tränar deltagare på att fokusera på åsikter och värderingar istället för uppfinningar och finslipning av ickevåld.
10. Upptagen med sig själv. Individualiserade övningar tränar deltagarna att fokusera på sin egen styrka och svaghet. Inte på samarbete och hur gemenskapen och gruppen skapar jämlikare ordningar.
11. Personlig utveckling. I medelklassen ska man börja med sig själv. Deltagare tränas på att fokusera på sin egen utveckling istället för att träna solidaritet. Att institutionalisera befrielse ersätts med personlig målbild.
12. Duktig individ görs till mål. Individen snarare än samhället görs till visionen.
13. Militant moralism. Individualismens fokus på den enskilde producerar moralism kamouflerad som antimoralism. Konflikthantering utnyttjas för att träna på att påpeka att någon är fel så att det låter som goda råd. Peka ut enskilda som sämre, dåliga till skillnad från de duktiga. Man tränar på att skamma den som gör fel med ett ödmjukt tonfall. Tränar på att förtala så det inte låter som förtal. Individer istället för maktordningar pekas ut som problemet. Exempelvis att peka ut en person som medelklass. 
14. Dåligaste av dåliga. Genom att fokusera övningar på de allra värsta mobbarna, sexisterna och rasisterna kamoufleras hur sofistikerade maktordningar normaliserar sig. De verkar mitt ibland oss.
15. Självinsikt. Övning i att bekänna och dela tillkortakommanden kamouflerar träning i självupptagenhet.
16. De utan självinsikt har gjort sig förtjänta av att mobbas och förtalas. “Det kan väl inte vara mobbning när de faktiskt gör så!” Förtal och skamning självrättfärdigas av att “det är ju sant”.
17. Offergöra. Träna på att prata om andra som offer. Fokusera på utsatthet istället förtrycktas motstånd. Träna på att tycka synd om.
18. Producera svenskhet. Träna på att beteckna mångfald, tolerans, hbtq som den goda svenskheten. Som skiljer sig från de oupplystas fördomar. Arbetarklass, flyktingar, tredje världen görs till medelklassens upplysningsprojekt.

Per Herngren
16 april 2019, version 0.1.1

Vara med och regera – governmentality hos Foucault

Michel Foucaults begrepp governmentality kan översättas med konsten att bli med och regera. Traditionella föreställningar om makt, att vi skulle styras av en centralmakt, vänds upp och ner. Foucault visar hur regerande gör oss till aktörer i regerandet.

Istället för att en mystisk makt långt däruppe skulle styra oss som lydiga objekt blir vi subjekt. Det är vi som skapar makt. Vi är med och regerar. Makt är samverkan och lydnad.

Makt begrips därmed inte som en maktpyramid. Dominans och ojämlikhet produceras snarare på en mer platt yta. Över- och underordning kommer från att vi medregerar.

Ojämlikhet produceras alltså mer jämlikt än vad vi kanske förutsätter.

Governmentality är:

1. Hur rumsliga och kroppsliga makttekniker blir aktörer tillsammans med organisationer och personer. Metoderna blir aktörer. Makttekniker agerar med oss. Träning och metoder, saker och platser är också aktörer.
2. Hur regerandet utvecklas som färdigheter, och som kroppsliga och rumsliga ordningar. Vi tränar oss i att ta på oss bördan att regera.
3. Hur vi medagerar med andra grupper. Regerande sker mellan, och i mellanrum.
4. Hur vi regerar med och mot olika maktcentran, som bilföretag eller statliga organ.
5. Hur regerande skapar samlingsregeringar, medregerande mellan regerande aktörer. Det existerar ingen regering som ensam regerar.

Makt och regerande mystifieras om vi föreställer oss att makthavare styr oss. Vad skulle det vara för mystiska trådar som någon marionettspelare (regering, företag, styrelse) skulle ha tillgång till? Makt är samverkan och lydnad. Det går därför inte att inneha makt. Jag föreslår att Foucault bör förstås som makthavare-ateist. Det finns ingen som har makt undanskuffad i något förråd. Makthavare existerar alltså inte.

Per Herngren
26 mars 2019, version 0.1

Referens

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009.
Per Herngrens texter om Michel Foucault.
Per Herngrens texter om makt.

Foucault-texter om governmentality - bilaga

Begripa governmentality

"By this word “governmentality” I mean three things. First, by governmentality” I understand the ensemble formed by institutions, procedures, analyses and reflections, calculations, and tactics that allow the exercise of this very specific, albeit very complex, power that has the population as its target, political economy as its major form of knowledge, and apparatuses of security as its essential technical instrument. Second, by “governmentality” I understand the tendency, the line of force, that for a long time, and throughout the West, has constantly led towards the pre-eminence over all other types of power – sovereignty, discipline, and so on – of the type of power that we can call “government” and which has led to the development of a series of specific governmental apparatuses (appareils) on the one hand, [and, on the other]† to the development of a series of knowledges (savoirs). Finally, by “governmentality” I think we should understand the process, or rather, the result of the process by which the state of justice of the Middle Ages became the administrative state in the fifteenth and sixteenth centuries and was gradually “governmentalized.”"

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 108.

Foucault historicerar governmentality

"We live in the era of a governmentality discovered in the eighteenth century."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 109.

Governmentality bygger staten

"And it is likely that if the state is what it is today, it is precisely thanks to this governmentality that is at the same time both external and internal to the state, since it is the tactics of government that allow the continual definition of what should or should not fall within the state’s domain"

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 109.

Regerande är inte att ge order

"Assuming that “governing” is different from “reigning or ruling” and not the same as “commanding” or “laying down the law” or being a sovereign, suzerain, lord, judge, general, landowner, master, or a teacher, assuming therefore that governing is a specific activity, we now need to know something about the type of power the notion covers."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 115-116.

Bli subjekt - pastoral bakgrund till regerande som lydnad

"So, the pastorate is a prelude to governmentality in that way. And it is also a prelude to governmentality through the constitution of a specific subject, of a subject whose merits are analytically identified, who is subjected in continuous networks of obedience, and who is subjectified (subjectivé) through the compulsory extraction of truth. Well, I think this typical constitution of the modern Western subject makes the pastorate one of the decisive moments in the history of power in Western societies."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 184-185.

Staten en händelse i governmentality

"But the state is only an episode in government, and it is not government that is an instrument of the state. Or at any rate, the state is an episode in governmentality."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 248.

Governmentality ersätter förbud och tvång

"What does it mean to say that the facts of population and economic processes are subject to natural processes? It means, of course, that not only will there be no justification, but also quite simply there will be no interest in trying to impose regulatory systems of injunctions, imperatives, and interdictions on these processes. The basic principle of the state’s role, and so of the form of governmentality henceforth prescribed for it, will be to respect these natural processes, or at any rate to take them into account, get them to work, or to work with them. That is to say, on the one hand, intervention of state governmentality will have to be limited, but this limit will not be just a sort of negative boundary. An entire domain of possible and necessary interventions appears within the field thus delimited, but these interventions will not necessarily, or not as a general rule, and very often not at all take the form of rules and regulations. It will be necessary to arouse, to facilitate, and to laisser faire, in other words to manage and no longer to control through rules and regulations. The essential objective of this management will be not so much to prevent things as to ensure that the necessary and natural regulations work, or even to create regulations that enable natural regu-lations to work."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 352-353.

Staten skyddar tryggheten och friheten

"The fundamental objective of governmentality will be mechanisms of security, or, let’s say, it will be state intervention with the essential function of ensuring the security of the natural phenomena of economic processes or processes intrinsic to population. This explains, finally, the insertion of freedom within governmentality, not only as the right of individuals legitimately opposed to the power, usurpations, and abuses of the sovereign or the government, but as an element that has become indispensable to governmentality itself. Henceforth, a condition of governing well is that freedom, or certain forms of freedom, are really respected. Failing to respect freedom is not only an abuse of rights with regard to the law, it is above all ignorance of how to govern properly. The integration of freedom, and the specific limits to this freedom within the field of governmental practice has now become an imperative. You can see how that great over-regulatory police I have been talking about breaks up."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 353.

Staten placerar sig i evigheten

"we could say that raison d’État basically posited as the primary, implacable law of both modern governmentality and historical science that man henceforth has to live in an indefinite time. There will always be governments, the state will always be there, and there is no hope of having done with it."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 355.

Governmentality utan stat

"when, if you like, the indefinite governmentality of the state will be brought to an end and halted. By what? Well, by the emergence of something that will be society itself. The day when civil society can free itself of the constraints and controls of the state, when the power of the state can finally be reabsorbed into this civil society"

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 356.

Följa Foucaults metod för att läsa Foucault

1. Ifall vi försöker förstå vad Foucault egentligen menade riskerar vi att gå åt fel håll: letar bakom texten. När jag läser Foucault försöker jag istället respektfullt följa Foucaults metod. Jag använder Foucault på Foucault. Var kommer det ifrån och vart är det på väg. Vad gör Foucault och hur kan vi göra samma för att greppa andra företeelser. Det innebär att vi kan samarbeta med Foucault för att intervenera i den värld vi lever i.
2. Foucault lanserar inte en individualistisk teori som förklarar politik utifrån attityder och föreställningar. Inte heller skapar han en teori om hur en regering högt däruppe styr oss. Governmentality analyserar snarare medregerandet mellan grupper, organisationer och personer.
3. Governmentality är vanligtvis en analys av hur vi underordnar oss. Hur vi underordnar varandra. Men governmentality kan också bygga regerande som konkurrerar med annat regerande. Det är därför möjligt att använda governmentality för att analysera motstånd.

Förstärka konflikter – systemteori

Konflikt förstås som intressemotsättningar i Niklas Luhmanns systemteori. Det är alltså motsättningar mellan intressen, inte mellan personer, som är konflikt. Motsättningar mellan grupper och personer får inte funktionen av konflikt i ett system. Mobbning, baktaleri, ovänskap eller krig fungerar till och med konfliktundvikande. De trycker ned konflikter.

Konflikter är, enligt Luhmann, avgörande för organisationers och samhällens fortbestånd. Konflikter utvecklar samhällen. De skapar dessutom skydd mot hot och kollaps. De bygger upp immunförsvar för organisationer och samhällen.

Fler parter stärker konflikter

Politik och samhällsengagemang handlar delvis om att förstärka konflikter och göra konflikter kreativa. En organisation eller samhälle utan motsättningar stagnerar och tenderar att kollapsa. Märk väl att även organisationer blir samhällen i Luhmanns systemteori. En by och en organisation kan båda börja fungera som levande samhällen vilka kretsar kring något form av torg.

Ett sätt att förstärka en konflikt är att dra in fler parter. Ifall argumentationen ökar genom att dra med fler så ökar samtidigt konfliktens komplexitet, enligt Luhmann. Konflikten mångfaldigas. Parter ska inte alltid göra upp själva. Dra in fler. Öka konfliktens omkrets.

Att mångfaldiga relevanta konflikter blir funktionellt för organisationer och samhällen. 

Våld och förtryck undertrycker konflikter

Våld och förtryck undertrycker och hindrar motsättningar. De är medel för att trycka ner konflikter. Tvärtom mot vad massmedia gärna skriver så är förtryck och våld konfliktundvikande. De blir därmed dysfunktionella för samhällen.

Våld och förtryck förstör samhällenas immunsystem. Samhällen utan myller av komplexa konflikter får svårt att hantera störningar, katastrofer, hot och stagnation. Detta kan skapa en spiral där konflikter undertrycks med mer våld och förtryck.

Personliga motsättningar är inte konflikt

I vardagligt språk betecknas gärna ovänskap och fiendeskap, alltså motsättningar mellan personer och grupper, som konflikter. Men systemteori visar att sådana personliga motsättningar snarare fungerar konfliktundvikande. Personliga motsättningar tränger undan intressemotsättningar. De blir därmed inte funktionella för samhällen.

Personangrepp, förtal och mobbning blir alltså dysfunktionella, bland annat för att de undertrycker och undviker konflikter istället för att hålla dem vid liv. Här vänder systemteori upp och ner på den dominerande förståelsen av konflikter.

Dominans och härskartekniker undertrycker konflikter

Att krossa en motpart krossar samtidigt en massa konflikter. När grupper dominerar över andra grupper så trängs konflikter bort. Dominans trycker ner konflikter.

Förutom vid brottning, övergrepp och på slagfält så bygger dominans på lydnad snarare än muskler och styrka. En dominerande ordning är den som många lyder. Med Thoreau och Gandhi skulle man hävda att civil olydnad och motstånd krävs för att bryta hierarkins dominans. Utan civil olydnad stagnerar organisationer och samhällen.

Politisk aktivism inspireras ibland av tävlingar och militärt tänkande. Aktivister pratar om att segra och att vinna. Men att segra över en motståndare tränger undan konflikter och skapar därmed gärna stagnation.

Luhmanns systemteori ger oss verktyg för att analysera hur dominerande hierarkier blir konfliktdämpande och med tiden dysfunktionella.

Härskartekniker är konfliktundvikande

På liknande sätt som andra former av dominans blir även härskartekniker konfliktundvikande. Att härska är att trycka ned konflikter.

De som ingriper vid härskartekniker och mobbning pekas gärna ut som de som skapar konflikt. Eftersom övergrepp inte är konflikt i systemteori så skulle ett ingripande introducera konflikt mot övergreppet. Konflikt som en form för ingripande introducerar etik och normer, vad som är rätt och fel. Konflikt som ingripande kan kreativt lyfta fram vilken ordning vi vill ha. Ingripandet skapar en intressemotsättning. Konflikt bygger en annan ordning än den som tolererar dominans och härskartekniker (undertryckandet av konflikter).

Här kan det vara användbart i analysen att skilja på ett ingripande som räddar en enskild person eller grupp, vilket har med övergreppet att göra. Och ett konfliktingripande som bygger en annan ordning (en ordning som mångfaldigar konflikter).

Beslut som avslut

Det som Luhmann inte tar upp i de böcker jag läst är att ett beslut efter en omröstning avgör en konflikt. Ett beslut undertrycker i så fall konflikten. Ifall beslut tas för tidigt utan att intressemotsättningar har fått mångfaldigas kan det leda till dåliga beslut och stagnation.


Beslutsmetoder och mötesteknikerna behöver förlänga och förstärka konflikter så att dessa blir produktiva innan beslut kan tas. Om man exempelvis tar beslut med kvalificerad majoritet istället för majoritetsbeslut måste fler övertygas med argument. Argumenten och konflikternas komplexitet ökar.


En annan metod för att förlänga och förstärka konflikten är att använda vetorätt (konsensus). Beslut med vetorätt förstärker konflikter eftersom alla deltagare behöver övertygas eller mot-övertygas.

Per Herngren
2019, version 0.2, tidigare version 2006.

Funktionell och dysfunktionell – bilaga 1

Tidig systemteori föreställde sig gärna att samhällen tenderar att bli funktionella. Systemet skulle ha en inneboende intelligens som skapade funktioner som var bra för helheten.
Den föreställningen blir gärna en mysticism som används för att rättfärdiga den rådande ordningen. Organisationer och samhällen kan ramla in i olika dynamiker som kan vara funktionella för olika intressen. Funktioner kan motverka varandra. Och de kan både vara destruktiva och funktionella samtidigt. Systemteori är metod för att undersöka komplexa dynamiker.

Föreställningen att helheten har en inbyggd intelligens som utgår från vad som är bra för sig själv blir alltså mysticism i äldre systemteori. Niklas Luhmann ger flera teoretiska verktyg för att ta sig ur idealiserandet av helheten.

System – bilaga 2

System är:

• Hur en verksamhet återskapas, igen och igen. 
• Hur den skyddar sin verksamhet från påverkan och information. 
• Hur den samverkar med omgivning och andra system. 

System består alltså av hur. Hur något görs. System består inte av personer, stater eller företag; system är hur dessa kan agera.

Exempelvis danssteget dile que no är ett system för att koppla ihop olika dansturer i salsa. Salsadansare som använder dile que no får inte med sig hundratusentals andra dansare i dansturen. Dile que no är bara ett system för hur dansare kan koppla ihop olika dansturer. Systemet dile que no sprider sig mellan dansare som en smitta istället för att bilda en väldig systembubbla som innehåller alla salsadansare. System är alltså små men myllrande snarare än stora bubblor.

Att ta betalt för mer än vad något kostar är ett kapitalistiskt system för att föra över rikedomar från vissa till andra. Men den som väljer att ta extra mycket betalt får inte med sig en massa kapitalister. Det finns alltså inga kapitalister i systemet kapitalism. Olika kapitalistiska system visar hur man agerar kapitalistiskt. Kapitalism mångfaldigas till ett myller av system som kapitalister och institutioner kan kopiera.

Referens

Niklas Luhmann, Social Systems, Stanford University Press, 1995.

Per Herngren, “Kritik och protest blir maktens motor – Bartonek & Hegel“, 2018.

Per Herngrens texter om system.

Demokrati kräver civil olydnad

Förberedelse inför inspelning med Opinion Sveriges Television 2019 02 04

Nedan är några anteckningar inför en inspelning med Opinion om civil olydnad.

• Demokrati som olydnad. Demokrati är en form av olydnad. När folk styr är de olydiga mot annat styre. Ifall folk lyder ett annat styre upphör folkstyret. (Etymologiskt kommer demokrati från folk-styre och folk-regerar.)
• Fristäder. Under medeltiden utropade sig flera städer till fristäder. I fristäder fick flyktingar skydd. Och fristäderna vägrade lyda de feodala härskarna. Städernas olydnad bröt den feodala kontrollen över fattiga och förföljelsen av de som kämpade för befrielse.
• Civil olydnad bygger demokrati. Flera hundra år efter fristäderna praktiserade olydig religion religionsfrihet, olagliga strejker praktiserade strejkrätt. De som vågade gå i fängelse var med och avskaffade slaveri, kolonialism och apartheid. Civil olydnad är att bli demokrati snarare än att vädja till styrande. Ickevåld är när målet blir medlet.
• Lydnad som självmordsrörelse. Idag behöver flyktingar, klimatet och demokratin civil olydnad. När det gäller kärnvapen och klimatet så blir total lydnad tyvärr ett kollektivt självmord.
• Total lydnad i folkrörelser. Total laglydnad i våra folkrörelser och organisationer är idag ett större hot mot demokrati och vår överlevnad än presidenter och regeringar. Ifall folkrörelser och organisationer blir totalt lydiga så skapar de skendemokrati. Det leder till att vi får nej-sägare som säger nej till andra nejsägare. Istället för folkstyre skapar protester tro och misstro mot härskare.
• Våga regera. Civil olydnad är en nödvändig del av demokratin. Folk måste vilja och våga styra för att få folkstyre.

Per Herngren
2019 02 04, version 0.2

Skamning tar sin kraft från åskådarna

Att skamma någon inför en grupp är att peka ut hen som dålig, okunnig eller pinsam. Det kan skapa en dynamik som stöter ut hen ur gemenskapen. Skamning blir i så fall en mobbningteknik.

Istället för att stöta ut så kan skamningen även inordna den som skammas i ordningen. Den får funktionen av gruppens syndabock. En syndabock får ta på sig andras synder.

Skamning kan också fungera som sektteknik för att skapa konformitet i gruppen. Skamningen fastställer ordningen. Det kan vara en ordning på arbetsplatsen eller en radikal ordning bland aktivister.

En fjärde funktion med skamning är att producera medelklassen som duktig och upplyst och de andra som oupplysta.

Skamning får också funktionen att individualisera. Det är någons eller någras fel. Skamningen fungerar genom individualiseringen effektivt för att kamouflera strukturer, system och maktordningar.

Skamning är beroende av meddansare

Skamning fungerar genom den dans som skapas mellan den som skammar och de passiva åskådarna. Ifall åskådarna inte ingriper får den som skammar funktionen av representant för hela gruppen. Det är lättare att säga emot enskilda som trycker ner en men det är svårare att säga emot gemenskapen.

Skammandet får alltså inte främst sin kraft från det som sägs utan från den resonans som skapas med åskådare som inte ingriper.

Per Herngren
2019 01 28, version 0.2.1

Bjud inte upp fascismen som motdansare

Artikeln är publicerad i tidskriften Kurage oktober 2018

Vi frestas att fångas av vår motvilja mot rasifierande uttalanden. ”Nämen så dumt!” Det kan vara fascister och sverigedemokrater eller etablerade moderater och socialdemokrater som uttalar fördomar. Vår upprördhet lockar oss att nappa. Antirasism förvandlar då sig själv till nyhetsbyrå för rasism. Vi delar med oss av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller nationalistiska citat på facebook och twitter. ”Titta vad sjukt! Har ni sett!”

Vad är det som får oss att ta jobbet som gratis pr- och nyhetsbyrå åt rasism? Fascister fiskar efter mothugg. Och när den får mothugg utvinner den fetischistisk kraft från de som nappar.

Men även antifascism kan utvinna kraft från rasism. Genom att göra sig till varandras negationer förvandlar de varandra till kraftkällor. De förstärker varandra. Och denna ömsesidiga antagonism skapar en mäktig pardans. Mer befriande kamp får svårt att konkurrera med så mäktiga motpoler.

 

Postprotest

Kamp mot nationalism, gränser och fascism behöver lämna protest och nej-sägande för att bli befrielse. Vi kan kalla det för postprotest. Postprotest tränar befrielse och experimenterar med jämlika och gränslösa samhällen. Protesten vänder sig istället mot.

Protest och postprotest bygger olika kompositioner. Nejet riktas mot något som därmed görs till ett ja.

Protestens nej pekar ut motparten till subjektet, som den som vill något. Protesten gör därmed sig själv till den som inte vill (det dom vill). Nietzsche kallar detta nej-sägande för viljan att inte vilja. Enligt honom producerar nejet oförmåga istället för befrielse.

När olika protester hamnar i resonans med varandra skapas en riktning in mot ett center. En antifascistisk protest komponerar en riktning mot fascism. Nejet pekar ut fascismen som den egentliga aktören. Den som agerar. Högerpopulisten eller fascisten förvandlas genom utpekandet till huvudperson.

Riktandet mot populism och fascism producerar ett illusoriskt center. Genom att rikta sig mot det man är emot vänder man befrielserörelser ryggen. Aktörer som bygger befrielse osynliggörs. Befrielsegrupper avsätts som regerande parter.

 

Postkolonial antifascism

Negationer riskerar att vändas till sin motsats. Etablerade folkrörelser, och även radikala antirasister, frestas att dras in i olika koloniala mönster. Här är exempel på postkolonialism som utgår från välvillighet.

Antirasism som nationalism: Avståndstagandet mot rasism kan upphöjas till nationalism. Antirasism och mångfaldspolitik görs till källa för stolthet. En svensk stolthet. Stolthet över mångfalden i ’vårt land’ till skillnad från ... Detta skapar myten om den goda nationalismen.

Homonationalism: Jasbir Puar kritiserar homonationalism (Homonationalism in Queer Times, 2007). Homonationalism uppstår när hbtq-rörelser pekar ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat. Hbtq görs till nationell stolthet.

Femonationalism: Feminism exploateras, enligt Sara Farris (2017), ibland av både nationalister och feminister för att peka ut syd eller muslimer som mindre feministiska än oss. Feminism görs till stolt nationalism.

Kultur ersätter ras: Kultur har tagit över rasbegreppets roll för att producera de Andra. Kultur paketerar in människor i en box (containervärldsbild). ”Vilken kultur kommer du ifrån?” ”I vår kultur fungerar det inte så.”

Förorten som nytt rasbegrepp: De senaste åren har “förorten” använts som begrepp för att peka ut oupplysta som behöver hjälp av upplyst, radikal medelklass.

Syndabockar kamouflerar den administrativa rasismen: Genom att fokusera på ett högerparti som kommit in i riksdagen så skapas syndabockar. Syndabockar är till för att ta över skulden. Genom att lägga skulden på de som skriker mest kamoufleras rasistiska system med gränser, gränskontroller och utvisningar.

Integrationsprojekt: Integration kommer ursprungligen från latinets integrare något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela. Integrationspolitik vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Den skapar ett Vi som ska integrera och ett Dom som ska integreras.

Mångfald: Mångfald kan utnyttjas för att skapa olikhet genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför är vi och dom olika.

Medvetandegöra: Det finns en övertro på att mer kunskap minskar rasism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar queerfeministen Sara Ahmed: “supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’”. ("Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", 2004.)

Inse sina privilegier: Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om en god vithet: de skuldmedvetna.

Offergöra: Genom att reducera flyktingar till enbart offer återskapas en kolonial världsbild. Vita som räddar bruna från de bruna.

Flyktingar är en blandad skara. Det går inte att paketera ihop dem. Själva handlingen flykt får dock en politisk funktion i nord. Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma. Där de hör hemma. Apartheid är ordningar som ska hålla människor isär, apart.

Nationalstatsapartheid: är ordningen där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i områden där de borde höra hemma.

Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att ta sig ur instängdhet. Olydnad mot gränser.

 

Banal nationalism

Nationalstatens koppling till rasism kan kamoufleras genom att peka ut de som viftar mest med flaggorna. Michael Billig använder termen banal nationalism för att visa hur nationalismen snarare skapas av slaka flaggor som hänger utanför ICA (Banal nationalism, 1995). Viftandet stör nationalismen.

Billig har tagit banal nationalism från Hannah Arendts begrepp banal ondska. Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor. (Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, 1963.)

Onda människor platsar inte i onda system. Fanatiker och psykopater saboterar onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar onda system effektivast.

Vi lever i en tid då riksdagen och de etablerade partierna behöver antirasism och mångfald för att kunna stänga gränserna mot bruna, fattiga och flyktingar. Antirasism exploateras för att etablera nationalstatsapartheid som det rådande systemet.

 

Nationalism som realistisk vidskepelse

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), område (land), kultur, språk och stat till en identitet. Få dom att bli ett. Men det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur. Varje ockupation och varje gräns bryts. Människor som ”inte hör hemma” gör sig hemmastadda.

Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Även om den aldrig lyckats förkunnar nationalismen att så redan är fallet.

Jean-Jacques Rousseau använder civilreligion för att beskriva hur staten organiserar ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar (The Social Contract, 1762). Nationalstaten skapar sig helig auktoritet och gör sig till egen religion, med tiden möjligen den största världsreligionen.

Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. Det är en tro som i sin mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. Så som kolonialismens, enligt Homi Bhabha (1994), gjorde sig självklar med hjälp av realismen gör sig nationalismen självklar. Folkrörelser organiserar sig gärna som en spegel av nationalstaten, de återskapar nationalstaten genom riksorganisationer och riksstyrelser.

Containervärldsbildens föreställning om nationalstater där vi kan vandra in eller ut har aldrig existerat. Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium, i en kultur eller inuti en nationalstat kallar Ulrich Beck (1997) för containerteori.

 

Fascism förvandlar sig till banal nationalism

Fascism materialiseras när en grupp ställer sig över andra värden, som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden den egna gruppen. Traditionellt ställer fascismen nationer över andra värden. Nationalstaten och dess egna medborgare ges genom fascismen högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet.

Att placera ett värde över alla andra värden är ett sätt att inte behöva ta konflikter. Fascism är alltså konfliktundvikande.

Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin, lydnad och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik. Lydnad ersätter politik. Folkrörelser och aktivistiska rörelser som undviker civil olydnad riskerar att befästa en sådan antipolitik. Lydnad blir flykt från politik.

 

Befrielse utan negation

Hur vänder vi oss mot varandra istället för att vända oss mot rasismen? Hur tillsätter vi varandra som subjekt, som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande. Som de som förverkligar nya ordningar.

Dessa pekar inte ut någon central regering som Subjektet. De pekar ut varandra som politiska subjekt. De vänder sig mot varandra.

Per Herngren

2018-09-19

Läs mer och gå i dialog med Per Herngren

https://ickevald.net/perherngren/tag/postprotest

https://ickevald.net/perherngren/category/makt/rasism

Referens

Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007. 

Sara R. Farris, In the Name of Women′s Rights: The Rise of Femonationalism, Duke University Press, 2017. 

Sara Ahmed, “Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism”, Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004. 

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995. 

Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977 (först publicerad 1963). 

Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, 1762. 

Homi Bhabha. The Location of Culture. New York: Routledge, 1994. 

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.