18 september 2014

Medvetandegörande producerar medelklass: upplysning som motor

Den politiska radikalitet som upphöjer det djupa, det medvetna, det äkta och det autentiska över det ytliga blir med i produktionen av medelklassens självmedvetande som just medveten. Medelklass använder insikten, medvetenheten, för att skilja sig från prekariat, industriarbetare, invandrare, servicepersonal. Medvetenheten producerar skillnader mellan bildade och obildade.
Medelklass är inte en individuell egenskap. Ha, du är medelklass! Nej, medelklassen består inte av en stor mängd som innehåller en viss typ av individer. Medelklass är snarare ett verb än en kategori. Klass är relationer, och då speciellt de färdigheter som behövs för att kunna ingå i dessa relationer. Klass är alltså inte bara uppdelning mellan rika och fattiga, mellan ägare och de som inte äger. Klass kräver en viss skicklighet. Klass är ett hantverk.
Medvetandegörande blir avgörande för medelklassens produktion av sig själv. Medelklassen skapar sig själv som medveten - till skillnad från över- och underklass.
Medelklass behöver politisk medvetenhet om rättigheter och världens tillstånd för att skilja sig från artistokrati och överklass, samt från de oupplysta och fattiga som behöver medelklassen för sin bildning. Ekologiska kläder, fairtradechoklad, klimatsmart resande, Palestina, Afrika, hbtq, används i medelklassens produktion av sig själv. Den ska vara medveten om vad det är som pågår.
Därför bygger den självgående motorer av upplysta som upplyser de oupplysta. Föredrag som genererar föredrag. Information som genererar informerade som informerar de oinformerade som därmed ...
Det är en fantastisk cirkulation. 
Folkrörelser och vänster frestas att ta på sig uppgiften att producera bränsle till dessa snurrande motorer. Motorer som producerar upplyst medelklass som ser som sin uppgift att informera.


Utkast från kommande Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Kommentera gärna. Är texten begriplig? Ser ni intressanta skillnader gentemot andra teorier om hur klass skapas? 
Tackar! Per

04 september 2014

Proaktivt motstånd istället för protest

Otto: Men om vi vill komma bortom ... tes/anti-tes, hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?

Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Det jag kallar proaktivt motstånd är att vara med och regera. Bli del av både beslutsfattande och genomförande.
När jag var barn berättade min far om medborgarrättsrörelsen som gjorde sit-ins i USAs sydstater under tidigt sextiotal. Svarta medborgarrättskämpar gick in på restauranger med skilda sittplatser för vita och svarta. De avskaffade apartheid genom att sätta sig på de vita platserna. De protesterade inte, de genomförde en ny ordning. De som protesterade var vita rasister och stydstatspoliserna. Dessa provocerade och försökte hindra de svarta från att med sina kroppar skapa jämlikare restauranger utan apartheid. På så sätt utnämnde sydstatspoliser och vita rasister medborgarrättskämparna till de som regerade, till de som precis infört en jämlikare ordning.

Proaktiv eller reaktiv

Proaktiv skiljer sig från att bli reaktiv, reagera mot. Reaktiv är att reagera på maktordningar. Reaktiv blir på så ett sätt att följa andra. I fungerande relationer är detta inget konstigt. Vi fungerar ihop bland annat genom att vi reagerar på varandra.
Men ifall vi blir reaktiva gentemot härskande och förtryck styr vi oss mot makten. Det är inte så mycket makten som styr oss, vi styr oss mot makten. Detta blir övertydligt med trotsiga barn, men även protest fastnar gärna i det reaktiva.
Protesten vänder sig mot. Att vara emot är att vända sig i en viss riktning. Att vara emot är att rikta sig mot. Det reaktiva vänder sig till det den är emot. Protesten dansar med sin motpart. Den dansar med genom att dansa mot sin danspartner.
Protesten inleder gärna en intim relation till det den vänder sig mot. Denna intimitet gör att protesten kan ha svårt att bryta sin närhet till härskarna. Intimitet skapar ett beroende.
Genom att stå emot något kan det reaktiva dessutom bli en stötta, ett stöd till det den står mot. Att vända sig mot är att uppmärksamma något. Protesten skänker uppmärksamhet. Att ge uppmärksamhet är att återuppliva, återskapa. Vilket innebär att protesten är med och återupplivar det den vänder sig mot.

Proaktivt motstånd blir svamprötter

Ickevåld och proaktivt motstånd riktar sig åt nya håll. De viker av i nya riktningar. Ickevåld är besläktade med svamprötter. Många svamparter bildar nät av rötter under jorden. Dessa rötter viker av, de bildar rotknölar och växer i nya riktningar. Svamprötterna är inte på väg in mot ett centrum. De är inte på väg mot något mål långt bort. Istället för att centralisera söker de nya riktningar.
Proaktivt motstånd pekar inte ut en regering eller myndighet som den egentliga aktören. När proaktivt motstånd direkt börjar genomföra förändringen sprids den politiska förändringen som ett nät av svamprötter.
Det är så plogbillsaktioner sprids. På kvällen 24 november 1983 blev jag indragen i stödarbetet för Griffiss Plowshares som med smideshammare några timmar tidigare hade avrustat en jättelik B-52 bombare. De avrustade flygplanet eftersom avrustning krävdes. Dessutom började de med sina smideshammare bygga något bättre av flygplanet. Plogbillarna har tagit namnet från profetordet: De ska smida svärd till plogbillar, som finns i judendom, kristendom och islam. Plogbillar börjar direkt smida något som ger liv istället för att ta liv.
När Liz MacAlister och de andra sex i plogbillsgruppen fängslades satte sig ickevåldet i min mage. Jag begrep att det var så jag behövde arbeta. När magen lugnat ner sig frågade jag ifall jag fick vara med på nästa avrustning. Ett par månader senare blev jag inbjuden till den grupp som vi senare kom att kalla Pershing Plowshares.

I ickevåld blir motstånd och samhällsförändring samma sak. Gandhis ickevåld är proaktivt. Proaktivt motstånd blir att regera, på ett sådan sätt att det inbjuder andra till att regera. Ickevåld placerar inte demokrati uppe på en piedestal, demokrati sprids som svamprötter.


Detta är ett utkast för Mode och Motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Dela gärna funderingar och förslag om hur texten blir mer begriplig.

12 augusti 2014

Fakta som flykt från befrielse - politik som träning

Otto: Det är lätt att tro att kunskap är något vi förvärvar och förvarar i vårt inre. Vi lär oss något, sedan kan vi det; -“Jaha, nu vet jag det.” Men många typer av kunskap är en kontinuerlig improvisation, där förutsättningarna förändras hela tiden och vi måste ständigt träna. Vad är relationen mellan träning och kunskap? Hur blir vi bättre på motstånd?

Per: Hmm, vetande görs gärna till flykt från kunskap. Kunskap ersätts med att veta. Känna till. Vara informerad. Vara medveten och upplyst. Vetandet blir träning i att vara åskådare istället för deltagare.
Kunskap är mer beroende av träning än att veta och vara informerad. En kompis vet “allt” om italiensk fotboll, men hen kan inte spela italiensk fotboll. Flera av de som spelar italiensk fotboll vet antagligen mindre än min vän. Men de kan spela.
Skolor och universitet fastnar ibland i överföringspedagogik. Information och vetande ska överföras från läroböcker och lärare in i studenter och elever. Eleverna görs till arkiv. Men varfördå? Vad är det för fel med att förvara information i böcker och på internet? Hjärnan behöver vi använda till annat.


Politik som överföring av fakta

Även politisk aktivism tenderar att ramla in i överföring. Överföring av fakta och information ersätter testande och experimenterande med nya system. Fakta ska föras över till så många som möjligt. Helst till sådana som för vidare informationen till andra. Sådant fokus på vetande genererar informationsöverflöd och informationsstress. Vetandet blir hinder för politisk förändring.
Så som universitet och skolor ibland använder fakta som flykt från kunnande kan även aktivism fly in i fakta och information. Fakta blir flykt från befrielse.
Medvetandegörande är en del av medelklassens produktion av sig själv. Medelklassen skapar sig själv genom att vara medveten - till skillnad från över- och underklass. Ekologiska kläder, fairtradechoklad, klimatsmart resande, Palestina, Afrika, hbtq, utnyttjas för att producera medelklass, medvetna om vad det är som pågår. Upplysta som gärna upplyser de oupplysta.


Politik som träning

För Mohandas Gandhi var ickevåldsträning en nödvändig del av samhällsförändring. Samhällsförändring består av träning och experimenterande. Vi tränar politisk förändring. Träning är inte ett instrument för politisk förändring, träning leder inte till politisk förändring. Träning är politisk förändring. Politisk förändring är att lära av varandra: härma och uppfinna, pröva och öva. 
Politisk förändring är inte väsensskilt från fotbollslag, salsaorkestrar eller teatergrupper. Politik är övning, övning och ännu mer övning. Och det är övning i samspel, inbördes hjälp, inte övning i att själv bli duktig.

Per Herngren
2014 08 12, version 0.1

Texten är ett första utkast till en bok av Otto von Busch och Per Herngren. Kommentera gärna för att göra boken bättre!

31 juli 2014

Jag-budskap i produktion av medelklass: Nonviolent Communication

Det finns en ickevåldsrörelse som radikalt bryter med ickevåldets byggande av gemensamma världar tillsammans med fiender, förtryckta och allierade. Den kallas Nonviolent Communication.
Nonviolent Communication uppfattar bara en solipsistisk, individualistisk och subjektiv värld. Vi har bara tillgång till oss själva och våra egna upplevelser: medmänniskor, djur, ting, konflikter, våld, förtryck reduceras till vår privata upplevelse. Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Själva ansvariga för det lidande vi upplever

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)
Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras  handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Jag-budskap

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...
Det går dock inte att säga: “Jag upplever att du …” Till skillnad från annat jag-språk som utvecklas inom delar av coaching och självhjälpsrörelser upplever Nonviolent Communication inte något om andras handlingar. Den tycker inget om andras handlingar.(3) Den kan inte säga: “Jag upplever att du gör mig illa.” Det går alltså vare sig att hävda att andra faktiskt gör en illa eller att uppleva att andra gör en illa. 
Däremot kan Nonviolent Communication berätta om sina känslor kring sin egen upplevelse av en handling. Känslorna kommer av att jag upplever. Jag är alltså själv orsaken till mina känslor inför den andres handling. 
Nonviolent Communication gör inte omdömen om förtryck, våld eller mobbing. Den delar istället med sig av sina egna önskemål. Den som vill uppfylla dessa önskemål är välkommen att uppfylla dem. 
Nonviolent Communication är ett intressant exempel på hur ickevåld bryter sig ur sin relationistiska och kollektiva tradition och förvandlas till ultraradikal individualism. Ickevåld blir del i medelklassens produktion av sig själv som själva.

Per Herngren
2014 07 31, version 0.2

Utdrag ur kommande bok Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter för att göra texten bättre och mer begriplig, tack!


Fotnot

1 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 19.
2 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.
3 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.

09 juli 2014

Befrielse genom sårbarhet och beroende: ickevåld & queer

Utdrag från en bok som Otto von Busch och Per Herngren skriver tillsammans för Korpens förlag. Ge gärna synpunkter innan boken går i tryck! Tack!

Otto von Busch: Är inte denna typ av beröring du nämner en väldigt utsatt och sårbar position?
Per Herngren: Ja jo, precis som femme är ickevåld sårbar beröring. Beröring av våldsamma ytor. Ickevåld går alltid i direkt beröring med våld och förtryck.
Genom att beröra blir sårbarheten en aktör som drar i både oss och våra motståndare. Den sårbara beröringen förvandlar båda parter.
Tolka inte det här som en dundermedicin. Berörandet kan ju förvandlas till våld. Några utnyttjar sårbarhet. Vissa blir destruktiva av andras sårbarhet. Gandhi försöker inte sälja en mirakelkur. De som använder ickevåld kan bli skjutna så som Gandhi blev skjuten. De som utför civil olydnad låses ofta in i fängelse. Men även fängelset börjar beröra. Vissa dras in i motståndet, andra blir rädda och lydiga.
Varje reaktion på sårbarheten, våld, fängelse, förhandling, demokrati, börjar i sin tur beröra andra personer, grupper och ordningar. Genom direkt beröring av våld och förtryck skapar ickevåld oförutsägbara kedjor av beröringar.
Här är det viktigt att inte blanda ihop beröring med orsakskedjor. Beröring gör ju, som du säger, alla de som berör till medaktörer, de berör varandra. Beröring tar bort dualismen mellan objekt och subjekt. Beröring smittar av sig. Det är alltså ingen kedja av påverkan.
Ickevåld rör vid våld. Ickevåld är därför aldrig frid och harmoni. För att det ska bli tydligare att Gandhis ickevåld alltid går in i våld undviker många av oss i ickevåldsrörelsen att skriva ut bindestreck i ickevåld. När vi istället menar utan våld då använder vi bindestreck: icke-våld. Bindestrecket i icke-våld betecknar därmed avståndet mellan icke och våld, till skillnad från ickevåldets direkta beröring av våld. På det sättet blir icke-våld och ickevåld varandras motsatser. De går åt motsatt håll. Till eller från förtryck.
Mohandas Gandhi byggde en sårbarhetspolitik. Befrielse och politisk förändring blir möjligt genom beröring. Befrielse handlar alltså inte om självständighet och oberoende. Befrielse är sårbart beroende. Beröring.
Vi kan aldrig klara oss själva, enligt Judith Butlers queera ickevåld. Vi kan inte klara oss själva vare sig som individ, samhälle eller som motståndsrörelse. Vi är sårbara och beroende varandra.(1) Vi är dessutom beroende av platser och saker. Detta sårbara beroende menar hon är förutsättningen för politisk förändring. Detta låter väldigt märkligt för den som förstår politik utifrån suveränitet, dominans, makt, maktspel och styrning. 
Sårbarheten blir för ickevåld och queer därför inte en olycklig följd av motståndet utan snarare en del av motståndet, sårbarhet är både mål och medel. Gandhis sårbarhetspolitik nuddar vid den sårbarhetspolitik som utvecklas av femme och queerfeminism. Allt liv är sårbart. Och sårbarhet innebär att vi inte klarar oss själva. Vi behöver varandra. Även beroende blir därför en avgörande del i befrielsen. 


Fotnot 

1. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33.

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.



29 juni 2014

Gränsen för gränslöst motstånd

"Inför påsken 2014 konspirerade några plogbillar och krigsvägrare från tre nationalstater om att smuggla Per Herngren över 'gränsen in i USA' för att delta i civil olydnad vid en vapenfabrik i Florida. 

Gruppen firade 30-års jubileet för Pershing Plowshares avrustning av kärnvapen med hjälp av hammare. En domare utdömde 1984 straffet åtta års fängelse för Per Herngren och de sju andra i gruppen Pershing Plowshares, Per blev utvisad efter 15 månader i fängelse. 

Denna gång var det inte USA immigrationspolis som stoppade honom från att ta sig över gränsen. Det var snarare de gränslösa aktivisterna som fick svårigheter att konspirera mellan tre nationer. (Nations)Gränsen i deras eget organiserande satte stopp." (Citerat från ickevald.net 2014)

- Jag hade köpt bra vandrarskor som andades och var vattentäta så jag kunde gå genom skogen. Så själva gränsen var inte det stora problemet; om det nu fanns en gräns därinne i skogen? Men att ta sig till gränsen ... Och att sedan ta sig från gränsen till Florida utan att visa upp visumpapper. Och sedan tillbaka till gränsen, och över ... Det finns "underjordiska järnvägar" på båda sidorna. Men dessa behöver tid för att koordinera sig. 

Underjordiska järnvägar startade under slaveriet för att hjälpa slavar som befriade sig så de kunde ta sig till nordstaterna. 

- Underjordiska järnvägar består av guider och chaufförer som känner till färdvägar och platser. Samt säkra hus där en kan bo. Allt detta behöver koordineras, tja, det är lite grann som en järnväg med olika stationer.

Per Herngren har tidigare blivit utvisad två gånger från USA.
- Ärligt talat har jag aldrig sett den där gränsen de talar om. Först trodde jag det var ett makttrick för att lura mig. Men de tycks uppriktigt själva tro att gränsen existerar. Så antagligen är det någon form av lokal vidskepelse.

18 juni 2014

’Medvetandegöra’ reproducerar klass och individualism: Ulrika Dahl

Queer, hacktivism och ickevåldsträning experimenterar, finslipar och tränar snarare än medvetandegör. Politisk förändring prövar, testar och finslipar detaljer. Finslipande och träning riktar sig mot samarbete, mot hur gemenskaper, saker och kroppsdelar fungerar ihop.


Detta skiljer sig från den mer dominerande föreställningen att förändring handlar om hur individen först blir medveten och sedan agerar.

Övningar, workshops och föredrag som är tänkta att göra oss medvetna är dock lika mycket handling som andra handlingar. Medvetande och samtal föregår inte handling. Medvetandegörande är handlingar som riktar oss mot upplysning. Mot individuell insikt. Och mot upplevelse. 

Medvetandegörande riktar oss mot medvetandet. På så sätt produceras en subjektiv värld. Subjektivitet blir då också medelklassens självbild.

Medvetandegörande producerar individualism snarare än politisk förändring.

I Ulrika Dahls femme-inistiska kritik av den ”djupa”, ”insiktsfulla” aktivismen analyseras medvetandehöjande som produktion av individualism och medelklass.

”I åtminstone tre decennier har västerländsk feminism byggt ... erfarenhetsutbyten, studier och medvetandehöjande diskussioner för att nå ”insikt” om att våra egna erfarenheter är unika och lika de flestas. Det är en ”metod” som är stärkande men som samtidigt heller inte skiljer sig från, utan bygger på, samma intellektuella arv som alla andra radikalindividualistiska självhjälpstraditioner som hört medelklassens förverkligande och subjektstillblivande till.”[1]

Per Herngren
2014-06-18, version 0.1.1

Referens

Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014
Per Herngren, Börja inte med dig själv, 2009.

Fotnot


[1] Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014, s 77.

11 juni 2014

Lyckoordning - Ulrika Dahl

Med sin femme-inism lanserar Ulrika Dahl begreppet lyckoordning för de tekniker och ordningar som riktar oss mot lyckan, som gör lycka till vägvisare och mål.

"att vara en feministisk glädjedödare handlar om att ... vara villig att gå emot den sociala ordningen som skyddas som en moralisk ordning, en lyckoordning"[1].

Utan att idealisera olyckligheten

Precis som Sara Ahmed är Ulrika Dahl noga med att inte bakvägen föra tillbaka lyckoordningen som huvudordning genom att idealisera olycklighet.

I så fall skulle lyckan bara ha återskapats som Ordningen genom att negeras, förvandlas till en närvarande frånvaro. Dahl visar på nödvändigheten av att vara en feministisk glädjedödare "även om olycklighet inte är ditt syfte”.[2]

Per Herngren
2014 06 11, version 0.1.1

Femmeinism: Femininitet utan att reducera till "juridiskt kvinnokön". Feminism som queerar homo- och heteroordningar snarare än att vända sig mot eller ifrån. Hmm, kanske ändå inte min mest nyanserade beskrivning, men det är sent på kvällen ...


Referens

Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014.  

Per Herngren,  'Lyckan' styr - härskartekniker, 2013.
Per Herngren, Lycka som maktteknik – Sara Ahmed & lycka I, 2013.
Per Herngren, 'Lycka' leder bort från empati och motstånd: Jeremy Bentham, 2014.
Per Herngren, 'Lycka' som maktteknik, 2012.

Fotnot

[1] Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014, s 62.
[2] Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014, s 62.

25 maj 2014

Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther

I Stora Katekesen från 1529 definierar Martin Luther vad en gud är. Definitionen gör gud till ett användbart teoretiskt begrepp för motstånd, politik och sociologi:

"Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till." (Martin Luther, Den stora katekesen, Första delen.)

Med den definitionen blir lönearbete, ägande, egna hem, kärnfamilj, stat och militärmakt troligen de stora, mäktiga gudarna idag. Revolution eller omvändelse behöver i så fall kämpa med att ersätta dessa etablerade gudar med tilliten till en eller flera andra gudar.

Revolutionära politiska ordningar, som ickevåld, feminism, socialism och olika religioner, kan alltså inte bara bygga andra ordningar. De behöver dessutom bygga tillit. En tillit som gör att dessa nya ordningar kan ersätta och tränga undan tron på etablerade gudar som ägande, lönearbete, stat, kärnfamilj och krigsmakt.

Tvivel blir i en sådan här politisk teori produktivt. Misslyckanden, självkritik och tvivel är nödvändiga för att revolutionära ordningar inte ska stagnera. Tilliten till en annan ordning kräver att den skapar värde. Ett värde som inte bara i teorin är bättre, utan som i praktiken skapar mer omsorg, mer jämlikhet och mer rättvis fördelning av makt och resurser. Revolution blir en ständig kamp mellan gudar.

Per Herngren
2014 05 25, version 0.1.1

Referens

Martin Luther, Den stora katekesen, 1529, översättning Gustaf Ljunggren, 1931.

17 maj 2014

'Lycka' leder bort från empati och motstånd: Jeremy Bentham

Jeremy Bentham lanserar lycka och njutning som liberalismens högsta värden. Och därmed som individens, organisationens och politikens högsta värden. Lycka konkurrerar inom liberal individualism med frid, harmoni och trygghet om tronen. 

Enligt Bentham härskar lyckan över våra liv. Lyckan vänder oss i vissa riktningar. Lycka vänder oss bort från smärta. Det är inte säkert vi lyder lyckan. Men lyckan är enträgen. Gång på gång pockar den efter uppmärksamhet för att få peka ut riktningen.

Utifrån Bentham kan vi utforma en kritik om hur strävan efter 'lycka' vänder oss bort från befrielse och bort från empati. Denna kritik kan även riktas mot ett fokus på 'frid' i kyrkor och på harmoni i nyandlighet. Även dessa riktar oss bort från de som stör friden.

Lycka härskar

Det är främst i Om principerna för moralen och lagstiftningen (1789) som Bentham analyserar hur lycka härskar över oss.

"Naturen har satt människosläktet under två härskare: smärtan och njutningen. Endast de har att visa vad vi bör göra, liksom att bestämma vad vi skall göra ... De två styr oss i allt vi gör, i allt vi säger, i allt vi tänker; och varje ansträngning vi gör för att befria oss från vår underkastelse under dem kommer bara att tjäna till att bevisa och bekräfta den. En människa kan i ord låtsas avsvära sig deras makt, men i verkligheten fortsätter hon hela tiden att vara underkastad den.Nyttoprincipen erkänner denna". (Bentham 1789, 2011 s 16)

Empati minskar lyckan

Senare i boken problematiserar Bentham empati. Sympati gentemot människor som lever i smärta och förtryck skapar smärta och konflikt även hos den som blir empatisk. Empati är att också känna smärta. Solidaritet är att göra smärtan till sitt problem. Detta minskar lyckan. Lyckan riktar oss därför bort från empati och solidaritet.

"De smärtor, som har sitt upphov i välviljan, är de, som resulterar ur åsynen av smärtor som antas uthärdas av andra varelser. Dessa kan också kallas smärtor med upphov i sympati eller sociala känslor." (Bentham 1789, 2011 s 38)

Bentham skänker oss här ett kritiskt verktyg att analysera hur lyckan under vår tid har blivit ett av de allra mäktigaste maktmedlen. Strävan efter lycka flyr bort från befrielse. Den gör organisationer och personer laglydiga.

Genom att sätta lyckan på tronen riktas vi mot lycka och bort från smärta och lidande. Lycka producerar en rörelse bort från förtryckta och förtryck, bort från sörjande och sorg. Lycka riktar oss bort från de som kämpar och bort från kamp, bort från motståndsgrupper och civil olydnad. Strävan efter lycka drar oss bort från människor som lever i konflikt. 

Att gå in i sorg, våld, mobbning och förtryck innebär smärta. Att ingripa gör oss sårbara. Ickevåld och politik som ingriper är osäkerhetspolitik inte säkerhetspolitik. Och sårbar, osäker politik vänder sig inte bort från smärta.

Per Herngren
2014 05 18, version 0.1

 

Referens

Jeremy Bentham, Om principerna för moralen och lagstiftningen, 1789, Nomen förlag, 2011.
Christopher Kullenberg, Benthams lyckobegrepp, Intensifier, 2014.

Tack till Christopher Kullenberg för att lyfta fram dessa intressanta Jeremy Bentham citat.

15 maj 2014

Instrument är inte instrumentella: Latour och Gandhi

Västerländsk politik betecknas gärna som instrumentell. Mål och medel föreställs vara separerat. Politik skulle då innebära att besluta och genomföra något annat än det samhälle man vill ha. Genom att inte förverkliga så uppnås målet. Någon annan gång förhoppningsvis.

Effektivitet är i så fall inte hur bra eller dåligt något funkar. Effektivitet föreställs istället vara hur mycket politiken närmar sig det man inte förverkligar, men skulle önska. 

Men det önskvärda blev något som knuffades bort och gömdes undan i den politiska filosofin. Med tiden bröt effektivitet sin relation till vision och mål och reducerades till att driva igenom något som oppositionen var emot. Visionen om rättvisa och jämlikhet försvann. Målet placeras istället hos oppositionen: att trycka tillbaka motståndaren, åtminstone lite, att segra över oppositionen.

Mål är medel

Mot denna typ av politik praktiserar Gandhi ett ickevåld där mål och medel är ett. Genom att tillsammans med andra bryta det engelska saltmonopolet så bryts det engelska saltmonopolet. Ickevåld kan just därför lyckas eller misslyckas.

Queerfeminister som Sara Ahmed och Judith Butler lanserar performativ politik. Performativ är handling som uppnår målet i och med att handlingen utförs. En jämlik fördelning av makt och resurser i en grupp uppnår jämlikhet. Och på så sätt kan också jämlikhet lyckas eller misslyckas.

Instrument är inte instrumentella

Bruno Latour driver, precis som Karen Barad, det här ett steg längre. Latours tekniksociologi visar på omöjligheten i att separera mål och medel även när det gäller teknik, instrument och verktyg. Verktyg är både tillverkare och del i det som tillverkas. Verktyg förmedlar och genomför. Det går inte att reducera verktyg till medel. Instrument är inte instrumentella.

"Effectiveness is to technology what objectivity is to reference: the way to have your cake and eat it too, the result without the means, that is, without the path of appropriate mediation ... If there is an unworthy way to treat technologies, it lies in believing that they are means toward ends." (Latour 2013, 218-219.)

Förverkligandet, målet, blir snarare ett verb än ett substantiv. Förverkligandet är den dans av förverkliganden som dansare med varandra. Verktyg och handlingar dansar, förverkligar dansen genom att dansa.

Per Herngren
2014 05 15, version 0.1

Referens

Bruno Latour, An inquiry into modes of existence, Cambridge, Mass: Harvard University Press, 2013.
Christopher Kullenberg, Latour och teknologiska varelser, Intensifier, 2014.

04 maj 2014

Akutinsatser och katastrofer som flykt från befrielse

Aktivism kan fly tålmodigt byggande av befrielse genom att hålla sig i ständigt krismedvetande. Krisen görs till aktivistiskt medvetande. Aktivistiskt medvetande låter sig fyllas av akuta politiska katastrofer.

Upprepade akutinsatser inför klimat, krig, övergrepp, förtryck, utvisningar producerar en ständig beredskap. En sådan ständig beredskap gör det närmast omöjligt att fokusera på ett långvarigt, envetet organiserande av befriade samhällen.

Samvetet stimuleras av att hålla sig alert inför akut förtryck. Ett alert samvete rättfärdigar sig själv. Det alerta samvetet upplevs som angeläget. Samvetets sökande efter självrättfärdigande fungerar därmed som en effektiv flykt från befrielse.

  1. Befrielse behöver skydda sig från samvetet, från samvetet som subjektiv känsla och upplevelse.
  2. Befrielse behöver skydda sig mot det akuta, mot det som för tillfället känns angeläget, mot krismedvetande, mot samtidsslaveri.
  3. Det akuta behöver skydda sig mot det akuta. Krisen behöver skydda sig mot krisen som medvetandetillstånd. Katastrofer behöver väl organiserade organisationer, långvarig träning och innovativ problemlösning.
  4. Befrielse behöver öva på rutin och envetenhet.
  5. Befrielse behöver våga ha tråkigt.
  6. Befrielse behöver pulser och traditioner.
  7. Befrielse behöver människor och organisationer som har långsiktiga överenskommelser om samarbete.
  8. Befrielse behöver tålmodig omsorg för att stå ut, för att orka.
Per Herngren
2014 05 03, version 0.2.1


Referens

Ulrich Beck, Risksamhället. På väg mot en annan mordernitet, Daidalos, 2000.
Zygmunt Bauman, Flytande rädsla, Daidalos, 2007.
Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.
Per Herngren, Samtidsslaveri - Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

30 april 2014

Vad är motstånd?

Här är ett kapitel ur Otto von Busch och Per Herngrens kommande bok Mode och motstånd som publicerades i Ord & Bilds temanummer om mode, Ord & Bild nr 2014:1-2.

Friktion

Otto: Då man inom modeindustrin tar sig an frågor såsom till exempel ekologisk hållbarhet brukar idéer om ett långsammare mode dyka upp, så kallat “slow fashion”. Det kan ses som ett svar på samtidens allt snabbare modecykler, där man ofta kan se nya plagg i butikerna varje vecka eller dag. Men ett långsammare mode skulle kunna innebära att man försöker stoppa modets samtida kraft, dess koppling till vår “snabba” samtid, alltså på något sätt utsätta förändringskraften för en form av artificiellt motstånd. Men hur skall vi isåfall kunna genomföra det? Ett sätt att förstå motstånd är att tänka motstånd som en form av “friktion”, och alltså så skulle man försöka göra modet långsammare genom att öka friktionen (ifrågasätta, skapa reflektion eller ångest hos konsumenten då man köper nytt, eller understödja skapandet av affektionsvärden och minnen etc, som skall få oss att behålla plagg längre). Är friktion en fruktbar metafor då man tänker motstånd?

Per: Jag minns att i början av nittiotalet begrep flera av oss i plogbillsrörelsen civil olydnad som friktion. Under en plogbillsaktion använder vi smideshammare för att avrusta ett eller flera vapen. Vapnen blir ju obrukbara, de hindras från att användas. Friktion var därför ingen metafor utan vi tänkte olydnad som faktisk friktion. Friktion är lika med uN där u är friktionstal och N normalkraften.
Under en hård arbetsdag i Omega, som var ett kollektiv i Hammarkullen, översatte vi friktionsformeln till det politiska. Så som jag begrep det på den tiden så blev N lydnadens mäktighet, alltså den makt som lydnad skapar. Hur lydnad får en verksamhet att fortgå. Och u motsvarades av den motverkande kraft som uppstod när civil olydnad faktiskt hindrade en verksamhet.
Friktion hjälpte oss att komma bort från föreställningen att motståndet skulle vara en egenskap hos motståndsgruppen. Friktion är ju inte en egenskap hos materialet utan den motriktade kraften som uppstår mellan ytor som är på väg åt olika håll. Ytan måste därför komma i kontakt med en annan yta för att friktion ska uppstå. Kontaktytor med vapen, våld och förtryck blev nyckeln till hur vi tänkte motstånd och politisk förändring. Motstånd, friktion, uppstår i mötet med härskandet, inne på vapenföretag och polisstationer, i domstolar och fängelser.
Motstånd blir därmed inte vår egendom. Motstånd som friktion är samverkan, och motverkan, mellan motståndsgruppen och motparten. Motstånd uppstår därmed inte i en  politisk grupp som är åtskild från den makt den gör motstånd mot.
Ok, låt mig nyansera mig här. Givetvis begrep vi att alla möjliga maktordningar även alltid verkar i våra plogbillsgrupper. Vi behöver ständigt avrusta våra plogbillsgrupper från kapitalism, egendom, militarism, sexism, rasism, homofobi. Motsvarande motstånd som vi utför på vapenföretag, i domstolar och i fängelser behöver vi utföra bland oss själva. Vi återskapade också klasskillnad och könsskillnad, bland annat genom var vi valde att bo och hur vi klädde oss.

Otto: Så är det ju även inom olika moden och subkulturer, att vara “rätt klädd” finns ju även bland punkare, och de flesta “alternativa” stilar är lika könskodade som annat mode. Och vissa moden betyder olika på olika platser, det som kan verka vågat på en plats är helt vardagligt på en annan, även inom samma stad eller samma typ av grupp, så moden som först tar avstånd från något kan samtidigt upprepa samma mekanismer, men på ett annat sätt.
Lyckade ni avrusta ert förhållande till mode eller tog ert motstånd uttryck i hur ni klädde er?

Per: Vårt motstånd mot etablerande moden fick oss att upptäcka hur själva motståndet riskerade att skapa reaktiva moden, en sorts antimode. De som inte bar ullkoftor bekände ibland att de kände sig utanför. Vi producerade vår egen normalitet och identitet. För att göra motstånd mot detta började några då systematiskt klä sig fel. Det skapade lite mer utrymme, men det var inte tillräckligt.
När veganer och djurrättsaktivister några år senare strömmade in i ickevåldsrörelsen luckrades “alternativ modet” upp. Eftersom dessa inte bar ullkläder blev det med ens mer ok att använda syntetiska kläder. Djurrätsaktivisterna mångfaldigade modet så vårt motstånd kunde bli öppnare.
Idag hjälper queer, speciellt femme, till att bryta upp moden som markerar intellektuell medelklass. Queer bryter normalitet och identitet genom att kreativt bejaka det märkliga, det konstiga.
Det normala försöker dock ibland kapa queer och göra det till en egen identitet i en mångfald av identiteter. Mångfald blir i så fall en maktteknik som gör “andra” lika varandra och därför annorlunda oss.

Från friktion till motståndskraft

Otto: Det får mig att tänka på “anti-stilar” inom mode, där man motsätter sig ett uttryck eller en populär stil och gör tvärt om - om det är mycket färger nu skall jag ha svart, är det mycket svart så kör jag pastell - även om detta främst är på ett symboliskt plan. Men motståndsmässigt kan jag tänka att det blir ett problem här: Man har egentligen inte en egen stil, den är helt definierad av det man är “anti-” till. Man är ren negation, och kan ha svårt att ta tillbaka initiativet då det man är mot också går ur tiden. Då pyser luften ur ens motkraft för man förlorar stödet av det man var emot. Var det lite så ni tänkte?

Per: Ja, så länge vi lät motstånd fungera som motkraft fortsatte vi att reproducera det vi var emot. Genom att vi i början tänkte motstånd som friktion fastnade vi i den traditionella mekaniska synen på motstånd. Motstånd uppfattades fortfarande som en maktkamp mellan två motriktade krafter. Den starkaste vann.
Jag tror det måste varit i slutet på nittiotalet som några av oss i plogbillsrörelsen började tänka på motstånd mer som motståndskraft, ungefär som motståndskraften hos ett klädesplagg, en kropp, en ekologi, ett system.
Motståndskraft fick oss att bejaka pulser, traditioner och institutioner. Det gjorde oss kritiska till det som senare kom att kallas för samtidsslaveri, tvånget att förhålla sig till aktuella frågor. Motståndskraft hjälper oss också från att undvika tillfälliga “events” och manifestationer.

Otto: Jag kan se att friktion skapar vissa problem, just precis att det är styrkan som avgör. Det är inte alltid det mode som syns mest som har störst verkansgrad. Viss reklam finns överallt, men ändå blir det inte riktigt populärt eller socialt gångbart.
Men om man har för mycket motståndskraft blir man väl helt immun mot välden?

Per: När vi började organisera oss utifrån motståndskraft uppstod omedelbart frestelsen att bli upptagna med oss själva, upptagna med vår egen duktighet, med vår förmåga att motstå “aktuella frågor” och andra maktordningar. Mohandas Gandhis ickevåld gav oss en del verktyg för att motverka självupptagenhet, åtminstone i teorin.
Ickevåld innebär ingripande i våld och förtryck. Ickevåld tränger alltså in där det finns våld och förtryck. Ickevåld är inte en harmonisk oas som existerar bredvid våldet. Med en banal metafor säger vi att Gandhi tog bort bindestrecket i icke-våld: avståndet mellan icke och våld försvann. Icke-våld blev ickevåld. Icke-våld skulle då betyda att själv avstå från våld, medan Gandhis ickevåld är att faktiskt gripa in i våld och förtryck.
Vi fick också hjälp av det engelska ordet displace. Displace betyder både tränga undan något och dessutom ersätta det. Motstånd kunde vi nu förstå som motståndsgruppens förmåga att tränga in i en maktordning. Och tränga undan den med en befriande ordning.
Motstånd blev därmed förmågan att ersätta härskandet med en bättre politisk lösning. Det var det samhälle vi ville leva som började ingripa, som trängde in bland våld och förtryck.
För de plogbillsgrupper där jag deltar blir det främst att vi tränger in bland vapenföretag och militärbaser för att där avrusta vapen och börja bygga befriande samhällen. Vi bjuds sedan in till rättegångar och fängelser där vi fortsätter att bygga befrielse.

Smitta

Otto: Men vad är avsikten med denna typ av motstånd? Vad gör man när man väl är inne på militärbasen, kan man stanna där och bara hålla undan härskande, eller?

Per: Motståndskraften hos en politisk förändring handlar mycket om hur den kan upprepa sig. Förändring blir upprepning av lösningar, att införa en bättre ordning och sedan upprepa detta, igen och igen. Med tiden blir förändringen möjligen självgående, den etablerar sig.
På slutet av artonhundratalet förklarade sociologen Gabriel Tarde politisk förändring som kedjor av imitationer. Förändring som upprepning kan givetvis uppfattas som motsägelse. Skulle förändring vara att imitera? Men Tarde menar att i imitationskedjor finns också det innovativa. Imitation är innovation. Upprepandet skapar något nytt. Här använder Tarde faktiskt mode för att begripa hur samhällsförändringar går till. Tarde gör modet till ett paradigm för politisk förändring.

Otto: Så för Tarde är mode alltså inte bara något som har med marknad och kapitalism att göra.

Per: Utifrån sina studier om hur olika stilar sprids som smittor förklarar Tarde även politisk förändring som smitta. Inte som metafor. Samhällsförändringar är faktisk smitta. Det är ett annat sätt att begripa hur samhällen fungerar än att en regering eller ett stort system styr. Förändring styrs bara i vissa fall uppifrån och ner. Politisk förändring behöver inte komma nerifrån heller. Den smittar av sig i alla möjliga märkliga riktningar. Tja, hoppar åt sidan, snett uppåt, snett nedåt.
Motståndskraft kan vara ett skydd mot smitta. Men om samhällen består av imitationer som smittar så byts fokus snarare till smittans motståndskraft. En smitta kan bara tränga undan andra smittor ifall den har motståndskraft.
Befrielse, civil olydnad och ickevåldets förmåga att tränga undan våld och förtryck blir aningen mer begripligt med begreppet smitta. Strejker på sågverk i Norrland under sena artonhundratalet smittade av sig till andra arbetsplatser, och även till lagstiftare och vi fick strejkrätt trettio år senare. Sit-ins som direkt bröt apartheid på vita restauranger eller vita sittplatser i USAs sydstater under femtiotalet smittade av sig från stad till stad mellan medborgarrättsgrupper, och även till den federala regeringen. Och apartheid blev olagligt tio år efter sit-ins började smitta av sig.
Här finns risken att en reducerar förändring till en enda smitta. Gabriel Tarde skrev redan på artonhundratalet om intersektioner, om hur olika smittor korsar varandra och förändrar varandra.
En plogbillsgrupp kan ju inte ensam bygga om en militärbas eller ett vapenföretag. Vi kan inte med ren råstyrka tränga undan kriget mer än några kvadratmetrar eller avrusta ett eller ett par vapen åt gången. Fast egentligen är det samma för ett krigsföretag. Arbetare och maskiner tillverkar ofta ett vapen i taget. En soldat använder ett vapen i taget. Vapentillverkning, vapenhandel och vapenanvändning smittar sprids i olika epidemier. Det kommer att krävas många muteringar innan avrustning av vapen tränger bort dessa epidemier.

Otto: Imitation kan vara härmning rent biologiskt och ofrivilligt, som gäspningar, eller mer medvetet, som att vika upp byxbenen på ett sätt som är populärt. Vi härmar det vi ser upp till, det vi gillar, och härmar sällan det vi avskyr. Det finns en vilja i att härma, man vill vara som någon man ser upp till, vill sjunga lika bra, eller springa lika fort, vara lika populär. Man kan ju säga att det som ÄR modet just nu är just det som imiteras mest. Modet är ekot som studsar mellan oss, inte ljudets källa. Mode är alltså inte själva ursprunget till imitationen. Bara själva imitationsakten, reproduktionen av en viss stil, är mode. Men just reproduktionen skapar ju också det nya, den lilla förändringen just för att vi alla är olika, den lilla mixen av gammalt, nytt och något oväntat.
Men hur får ni den lilla aktionen och dess imitation att nå “högre” upp i systemet, det räcker väl knappast att bara göra ett ingrepp bland alla imitationskedjor? Kan man smitta själva systemet?

Per: Vid rättegångar har vi ibland upptäckt att åklagaren börjar agera för vår sak. Vid en av dessa rättegångar när en plogbillsgrupp avrustat vapen blev det en strid mellan åklagare och domare. Domaren anklagade åklagaren för att driva vår sak. Och så började domaren agera åklagare.
Ibland har även olydnaden smittat av sig på poliser eller hoppat över till vapenföretagens fackförbund som har börjat samarbeta med oss. I Skottland och England har domstolar plötsligt dömt våra avrustningar av vapen, eller förstörelse för miljontals kronor som åklagare säger, som lagliga. Jury och domare började i England från 1996 ibland döma till vår fördel. Lagen, representerade av lokala domstolar, definierade krig och vapenhandel som olagliga. Desarmerande av vapen definierades som lagligt. Andra domstolar betonade istället privat äganderätt till vapen. Därmed blev lagen i konflikt med sig själv, och med parlamentet.
Motståndets motståndskraft består till stor del av förmågan att smitta. Plogbillsrörelsen lever bara vidare när avrustandet av vapen smittar över till andra grupper och organisationer. Civil olydnad muterar och smittar organisationer som använder det på nya kreativa sätt. Med hänvisning till plogbillsrörelsen har flera organisationer gått från närmast totalitär laglydnad till att använda civil olydnad. Det som är både jobbigt och inspirerande är att vi har ingen kontroll över hur smittorna fortplantar sig. De tar hela tiden oväntade riktningar.
Visst, toppstyrning existerar, men det är inte så vanligt som vi tror.
Tilltron till att ledare och regeringar styr det som händer och sker fungerar dock som ett effektivt vaccin mot att bli smittad av olydnad och befrielse. Det innebär att protester och laglig aktivism som vädjar till regeringen kan fungera som vaccin mot befrielse. Laglydig aktivism skyddar rådande ordningar mot alltför storar förändringar. Laglydiga protester kan därför få funktionen av antikroppar, de neutraliserar kraften i civil olydnad.
Tron på att det finns en regering däruppe som styr är en form av vidskepelse. Men samtidigt blir denna tro på styrning de rådande ordningarnas motståndskraft. En motståndskraft mot civil olydnad.
Hur tänker du en designs motståndskraft, dess hållbarhet? Gentemot annan design eller andra värden som profit och status?

Otto: På ett abstrakt plan har mode något med tid att göra. Det är det "moderna", det nya eller det senaste, och det lovar något om framtiden, lockar in och förbereder oss för framtiden. Ett perspektiv på motståndskraft och hållbarhet skulle således kunna handla om hur ett plagg förhåller sig till tiden. Vissa plagg är mer "klassiska" än andra. Ofta lyfts männens kostym, eller "den lilla svarta" klänningen, fram som plagg som hållit hög modegrad länge under senaste decennierna. Andra plagg har hög hållbarhet just för att de inte förknippas med mode alls, som kröningsdräkter eller religiöst rituella kläder, men även dessa bär ofta spår av sin tids mode, fastän vi idag har svårt att se exakt vad. Men vi talar fortfarande om mode på ett abstrakt plan, som ett fenomen bortom individen, och bortom vår kontroll - vi kan ju inte påverka tidens gång, att förändring sker generellt.
    Mode har ju också en tendens att göra alla ens plagg omoderna, eller att det nya plagget inte passar ihop med de gamla man har - en typ av färgsättning eller snitt passar inte riktigt ihop med de andra plaggen jag har i garderoben. På så sätt agerar plagg faktiskt emot varandra.
   Men på ett individuellt plan skulle man kunna tala om motståndskraft, eller hållbarhet, beroende på hur man själv påverkas eller relaterar till andra. Då skulle motståndskraft vara självkännedom, en självkänsla som skapar mod att härma på nya sätt, att sätta sin egen prägel. En vilja att ifrågasätta, härma på ett eget sätt, och ha mod nog att ta konsekvenserna av det: syrliga kommentarer, blickar, etc. Problemet med mode är väl just att det per definition egentligen saknar mod, det är ju att härma det redan populära, att köpa det som redan finns i butiken och alltså redan är “välsignat”, just nu, av designers.
Den amerikanske kulturkritikern Cornel West talar ibland om en speciell typ av patriotism han kallar “Sokratisk patriotism”. Patriotism är ju mycket omdebatterat, men West menar att grunden till självförståelse är att vi måste erkänna vårt arv, vårt förflutna, de tanketraditioner vi kommer ur, och se att våra egna tankar och förståelser kommer ur denna historia. Annars kan vi inte nå någon självkännedom utan vi tror oss stå över de mekanismer och tankestrukturer som skapat oss; lärare, förgrundsfigurer, inspirationskällor, filosofer. Den patriotism West talar om är ett erkännande av att vi har en historia, att vi har en slags tacksamhetsskuld till våra tanke-föräldrar. Men Wests poäng är att genom denna kännedom måste vi kunna ifrågasätta dessa mekanismer och strukturer på ett Sokratiskt vis, föra dem in i vår samtid på ett kritiskt sätt. Detta kallar West en “Sokratisk patriotism”.
Mode, det nya, är ett sätt att undfly historien. Även om modet kan vara fullt av historiska referenser så pekar det ständigt ut det nya, återuppfinner och flyr från sig självt, och kan på så vis tyckas sakna egentlig motståndskraft. Mode strider inte, det flyr in i framtiden om och om igen.Då kan man fråga sig hur vi skapar en mode-miljö där Sokratisk reflektion är en central del och där vi bygger mer långvariga relationer och förhållningssätt?

Per: Jag kan tänka mig att sokratisk reflektion över traditioner är fruktbart. Men börjar vi prata om vår tradition, vårt arv hamnar vi lätt i kulturalism och mångkulturalism, att vi är olika dem för att de är lika varandra. Vi är ju snarare som den postkoloniala kritiken Homi Bhabha hävdar: hybrider av hybrider. Vi är inte instängda i stora sfärer som kallas kulturer. Visst sker förtätningar och förtunningar. Sokrates filosofi försvann i stort sett från Europa under medeltid men fördes tillbaka av muslimska filosofer som under flera hundra år hade utvecklat den vidare i olika riktningar.

Otto: Ingen tradition är ju ren från inflytanden utifrån, det är ju dess mutationer som gör den relevant i sin tid, nytolkningarna. Men om vi inte ser att vi är hybrider, utan tvärt om tror att vi är “moderna”, bortom historien, att vi verkar ha uppfunnit oss själva på nytt, då saknar vi motståndskraften att granska oss själva  - som om det “nya” är helt nytt, och inte en aktiv respons till en specifik historia.
En typ av motståndskraft är att ha "karaktär", något vi oftast tänker som en slags motstånd emot samtiden - att vara lite “egen”. I vardagsspråk tänker vi att en som har “karaktär” inte viker sig för andras åsikter eller påverkan. Inom mode skulle det kunna handla om att motstå modets förändringar och bygga sin personlighet kring andra erfarenheter än de som modet förmedlar, alltså kring egenskaper som inte direkt är plagg - färdigheter, kunskaper, upplevelser - men det går ju moden även i dessa! Motståndskraft i förhållande till mode skulle också kunna vara att ha en egen utvecklad hållning till sitt klädda jag, kanske en personlig stil som sträcker ut över tiden, det är ju det som ofta kallas att ha en unik stil (men är det då mode?). Motståndskraft från detta perspektiv skulle kunna vara en design som uppmanar till kritisk och kreativ medverkan och erbjuder verktyg för självreflektion.
Kanske skulle man kunna dra paralleller till just “civilkurage”, alltså inte ett militärt mod, som skulle kunna vara att offra sig för sina kamrater, utan tvärt om. Civilkurage skulle kunna vara att man vågar stå upp emot kamrattrycket, ett mod att stå ensam och utlämnad och inte följa strömmen.

Per: Är det rimligt att tänka sig personlig karaktär och personlig stil som en form av friktion mellan ytor, alltså som något utanför oss snarare än en inre egenskap? Vi använder andras personliga stilar för att själva bli personliga. Och vi är dessutom med och skapar nya personliga unika stilar som andra tar över och förändrar, som andra hackar, på olika sätt. Det unika blir unikt genom vår friktion med varandra. Vi är med och gör varandra unika.

Otto: Det vi kan kalla personlighet växer ju genom att stångas med andra. Annars blir den ju helt självreferenade och introvert, eller helt undflyende och osäker, ett “offer” för modet. Men även en personlig stil har ju kommit någonstans ifrån - även om jag syr mina egna kläder måste jag ju få tag i tyget och tråden, färdigheten och modellen av det jag skall sy, och det har ju oftast någon annan gjort före oss. Vi härmar alltid varandra, eller positionerar oss i förhållade till härmingsbeteenden. Ju friare vi är, desto mer kopierar vi andra.

Per: Det är intressant! Frihet handlar mycket om att kopiera! Kopiering är att trampa upp stigar. Dessa imitations-stigar öppnar upp olika möjligheter att röra sig. Stigar är hur vi skapar frihet genom att följa varandra. Stigar leder. Stigar leder i olika riktningar. Stigar blir ett helt annat sätt att se på ledning än den ledar-fixering som dominerar idag.

Otto: Men jag kan vara mer eller mindre medveten om var jag är och vart jag är på väg. Det kan vara svårt att hitta “sin” stig, eller göra mer eller mindre strategiska och engagerade val utifrån min situation. Och denna situation, i sin tur, kan ha en högre eller lägre motståndskraft. På så sätt skulle ett "original" ha en högre motståndskraft än en "modeslav".
   Men motståndskraft skulle också kunna handla om att ha ett högt immunförsvar och anti-kroppar. Det skulle kunna betyda att man inte förnekar modets påverkan, utan att tillåta modets virus passera genom en, men utan att man insjuknar i den senaste trenden.
Då vi talar om motståndskraft mot status skulle vi också kunna närma oss motståndskraft från vår diskussion om "friktion". Kanske skulle vi kunna säga att mode i sig kräver social friktion, möjligheten att röra sig socialt, att klä sig som någon "annan" än sig själv, såsom man skulle vilja bli sedd. Då beror mode på vad vi ser som status - det kan vara att sjunga bra, att vara rik, att vara snygg, att vara populär (något vi ofta förknippar med att vara älskad). Så status handlar inte om pengar, utan att vara sedd av sina vänner, de man vill vara med; älskare, vänner, kolleger. Om vi alla skulle vara kloner och klädda likadant skulle knappast mode existera, inte som vi känner det iallafall. Inte heller om vi alla kände varandra innan och utan, då är vi ju redan socialt positionerade. Men då vi börjar röra oss, från varandra och mot varandra, även om så bara genom sociala lekar, drömmar, åtrå och aspirationer, börjar något hända. Det uppstår friktion mellan alla kroppar och drömmar som är i rörelse, och denna friktion tänder modets flamma.

Per: Friktion gör det alltså möjligt att relatera oss till varandra och till saker och ting. Utan friktion finns ingen möjlighet till att bli ett eget jag eller att bli tillsammans.

Otto: Friktionen uppstår just därför att vi faktiskt kopplar upp oss mot saker och ting, för att vi lägger betydelse både i kläder och drömmar, att plagg faktiskt betyder något för oss, även om det kan vara svårt att sätta fingret på. Somliga av oss säger “Jag bryr mig inte om kläder!”, samtidigt som vi i nästa mening kan säga “Det där skulle jag ALDRIG ha på mig!” - det är denna koppling som bekräftar att det faktiskt finns friktion mellan oss och våra socialt klädda kroppar.
För att återkomma till den personliga och unika tror jag det är viktigt att poängtera hur det vi brukar kalla “karismatiskt” ju är en relation mellan människor, snarare än en egenskap man besitter (såsom ögonfärg) - det karismatiska ligger till exempel i att skratta tillsammans, en “magi” eller samstämmighet som uppstår mellan människor, och det förutsätter att vi kan lyssna, relatera till, och sätta oss in i andras situation. Att vara karismatisk är att lyssna, vara uppmärksam, att svara på andras reaktioner på ett sätt som svarar dem. Men det är inte detsamma som att vara inställsam. Social friktion är just mellan ytor, och vi framkallar olika friktion mellan varandra. Ett skratt kan lösa upp friktionen mellan två ytor så kraften förs över till en annan yta.
På så sätt är ju också det vi kallar personlig stil en slags karismatisk relation, mellan mig och mina kläder, men också mellan mig och andra, och hur andra reagerar på mina kläder, en slags dialog. Vi tänker ju annars gärna att kläder och personlighet är en slags monolog - MIN stil och MIN egensinnighet. Det unika är inte jag och mitt ego, utan min förmåga att skapa unika situationer av kommunikation och varande mellan mig och andra, av lek och allvar, ibland identifikation, ibland solidaritet, ibland åtrå, ibland omhändertagande, ibland uppriktigt avståndstagande.

Per: Och hur tänker du plaggets hållbarhet, motståndskraft? Tyg, kvalitet, skärning, kombination av olika kvalitéer. Kvalitén i relationer mellan tyger, eller mellan politiska grupper, handlar kanske mycket om hur sömmarna är sydda?

Otto: På ett plan kan vi tala om plaggets materiella hållbarhet. Tekniskt sett är plaggets materiella hållbarhet speciellt relevant inom sport- och vildmarkskläder, och det är ju ofta här de mest uppenbara innovationerna inom textil sker, med nya fibrer och tekniska material, som Gore-tex etc.
En annan materiell nivå av hållbarhet är relationen mellan plagget och dess bärare. Ofta förändras ju kroppens proportioner under livets faser, genom träning, matvanor, graviditet och åldrande. En typ av hållbarhet är att plagget kan svara gentemot denna typ av förändringar, att vi kan förändra plaggets passform. Idag är ju plaggen ofta sydda med “overlock” söm, vilket innebär att sömsmånen klipps bort i och med att sömmen görs. Då minskar den materiella flexibiliteten markant, jag kan inte längre förändra passformen.
Idag är det ofta så att själva plaggen håller längre än deras förhållande till modet. De dör en förtida symbolisk död, innan de går under fysiskt. Om man går in i en second-hand butik idag är det ju ofta mycket kläder som bara är ett år gamla eller så. Deras öde är att de materiellt håller ganska väl, men vår affektion för dem dog snabbt. Då skeppas de bort till andra ekonomier, som till exempel utvecklingsländer, och dessa generösa gåvor hjälper på så sätt till att slå ut den lokala textil industrin där. Det finns alltså en asymmetri mellan olika hållbarheter, mellan emotionell, materiell, social, ekologisk hållbarhet.

Per: Mina jeans är med och minns genom slitage, en reva, en saknad knapp. Och genom att de bara används i vissa sammanhang, ihop med vissa kläder. Olika kombinationer innebär olika minnen.
Vår hud är ju också med och minns tiden, livet och olika händelser genom rynkor och ärr. Men det tycks finnas en motvilja mot att kläder och hud ska minnas. Hur tänker du på kläder och hud som minnen, och som aktivt berättande?

Otto: Mode är ju per definition det nya, och även om det nya kan ha tydliga referenser till det gamla (“80-talet är tillbaka”) så är ju ändå mode en form av systematisk och materiellt manifesterad glömska. Om vi vill följa modet skall vi kasta ut de gamla plaggen och köpa nya. Detta är ju också modets löfte: att vi skall kunna bli något nytt, vi skall kunna lämna det gamla bakom oss och se framåt, även om så med en stilreferens till historien. Även om mode och stil finns inom alla kulturer, så är ju den modeindustri vi känner här en integrerad del av det liberala samhället och drömmen om social rörlighet. Mina kläder kan tillfälligt upphäva konventioner inom sociala hierarkier, som klass, utbildning, arbete, etnicitet etc. Jag kan alliera mig med modet för att förflytta mig socialt.
Så idag skulle man kunna göra motstånd mot denna systematiska glömska. Allra enklast kanske genom att behålla, vårda och reparera plagg, och genom att manifestera minnen, eller andra mer beständiga värden, genom kläder. Men det förutsätter att dessa minnen anses värdefulla, och vem har makten över det? Är även de fattigas minnen värdefulla? Är otäcka minnen, som övergrepp, värda att minnas, och vem skall i så fall berätta om dem, och för vem? 
Minnet har ju också sin politik, se bara på alla diskussioner om kulturvård och minnesmärken, vem som har rätt till att utmärka ett minne eller som får förklara historien. Om man inom modevärlden skulle ta sig an minnets roll på ett seriöst sätt, bortom enkla referenser eller återkomster, kan mycket hända. Men kommer det då fortfarade att vara “mode”?


Publicerat i Ord & Bild nr 2014:1-2