31 december 2008

Bara det inre är äkta - självhjälp I

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, analyserar Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans undersökning för att upptäcka makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.
Självhjälpsböckerna ger oss budskapet: ”vänd dig inåt och förverkliga dig själv”[1]. Enligt Jonas Aspelin verkar rörelsen ”för en demontering av den mellanmänskliga sfären”. Därmed skapas en dualism mellan ”en personlig insida — vilken står i förbund med en andlig kraft — och en opersonlig utsida. Människan förlorar sig själv om hon vänder sig utåt utan att stå i kontakt med sitt inre”.
Dualism tänker inte mellan. Dualismen skapar ett inre jag vilket är skilt från det yttre. Det inre och det yttre ses som motpoler. Det ”finns ett motsatsförhållande mellan ’det inre’ och ’det yttre’ i människans liv”[2].
Antingen kontrollerar andra oss eller så kontrollerar jag mig själv. Kontrollen ligger antingen hos samhället eller hos individen, i yttre omständigheter eller i jagets inre[3].
Befrielse är att vända sig till ett inre äkta jag. Det inre undertrycks av det yttre. Det måste därför befrias från det yttre.
Det äkta jaget är inte riktigt autentiskt och äkta ifall det påverkas av det yttre, av andra personer, av det materiella, av saker och ting[4]. Det är bara det opåverkade innersta som anses riktigt äkta. En oupplyst människa ”avskärmas ifrån sig själv genom att uppehålla ett falskt utanpåverk”.
För självhjälpsrörelsen gäller det att söka sitt ”inre, autentiska jag”[5]. ”Autenticitet handlar … om kontakten mellan ego och ett inre väsen.”[6]
Det autentiska handlar därmed inte om det mellanmänskliga och det gemensamma. Det handlar inte heller om gemenskap och möten mellan människor. Autenticitet kan därför inte sökas i motståndet, i solidariteten med förtryckta eller i kampen för rättvisa. Autenticitet måste sökas i jagets inre.

Samhället underkuvar vårt autentiska jag

Självhjälpsrörelsen konstruerar en världsbild där samhället gör oss ofria[7]. Befrielsen från samhället är att finna — och även motsatsen att utveckla — sitt inre jag.
Här utförs flera operationer samtidigt: Samhället ses som helhet, en gigantisk container som låser oss inne och underkuvar oss[8]. Samhället ses som det stora, omslutande. Vi tänks befinna oss inuti samhället. Att föreningar, kollektiv, arbetslag och organisationer bildar samhällen suddas ut.
Då samhällena i plural, i sitt mångfaldigande, ersätts av Samhället, en gigantisk sfär, suddas relationerna mellan samhällena ut. Det blir därmed svårt att koppla ihop samhällen, koppla om dem på nya sätt eller koppla loss dem.
Men det är inte bara samhället som bildar en container. Även jaget görs till en container. Jaget har ett inre. Och detta jagets inre behöver befria sig från det yttre.
För självhjälpsrörelsen är befrielsen från samhället inte att skapa nya samhällen. Omvärlden kan inte befria dig! Omvärlden vill bara att vi ska anpassa oss och bli fogliga[9].
Jaget görs till en container med sitt egna innehåll. Ytterligare en operation utförs här: Jaget individualiseras och blir atom — en egen helhet. En helhet som är hel i sig. Istället för att ses som komplex person — med olika personligheter — görs hon till individ (in-divide, icke-delbar från latinets individúus)[10]:
Idealt behöver jaget ”ingen annan”[11]. Målet för självhjälp blir därmed självtillräcklighet.
Personen suddas ut och ersätts av individen. Hon rycks genom atomiseringen bort från kopplingar och gemenskaper som är viktiga delar av hennes personlighet.
Personlig utveckling blir ett maktverktyg för denna atomisering. Jaget formas till ”en inre sammanhållen enhet — och hon blir samtidigt alltmer separerad från omvärlden”[12].
Våra relationer och gemenskaper ska inte utvecklas — det är jag som ska utvecklas. Det innebär att personlig utveckling används för att avpersonifiera jaget.
Låt oss sammanfatta: Inom självhjälpslitteraturen som Jonas Aspelin analyserat finns det inte utrymme för att gemenskapen — de relationer och samhällen vi är del av — också skulle kunna vara del av oss[13].
Gentemot denna människosyn visar Jonas Aspelin att relationer alltid är del av både jaget och personligheten. Om individen isolerar sitt jag från sina relationer och det mellanmänskliga produceras främlingskap snarare än gemenskap[14]. Individualismen inom självhjälpsrörelsen blir därmed en uppsättning maktverktyg som ska ge självkontroll. Men därmed hotas individen själv.

Per Herngren
2008 12 31, 0.1

 

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.
Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.
Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 29-31.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 45-46.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 21.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 48.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 66.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 71.
[9] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 72.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 88.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 86.
[12] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 68.
[14] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 79-80.

10 december 2008

Plogbill stämd efter hamrande på krigsradar

Pressmeddelande 2008-12-10

Med var sin hammare avrustade Ulla Røder och Per Herngren från plogbillsgruppen Saab Microwave Blivande2 Plogbill, 26 juni 2008, kupolen till en krigsradar samt en del av Microwaves test-anläggning i Mölndal. Plogbillsgruppen greps efter att under en halvtimme hamrat på krigsradar samt planterat fikon inne på krigsfabriken. Även en forskargrupp deltog men blev inte gripna eller stämda (se pressmeddelande nedan från 26 juni).

10 december fick Per Herngren stämning till Mölndals Tingsrätt.

— Från idag får jag möjlighet att åberopa vittnen att Microwaves eldledningssystem användes i Irakkriget. Jag ska försöka bevisa att civil olydnad och  direkt avrustning av vapen därmed blir en plikt enligt internationell lag. När företag eller stater deltar i olagliga krig blev det i och med Nurnbergprinciperna medborgarens skyldighet att ingripa, hävdar Per Herngren.

(Nurnbergrättegångarna hölls efter andra världskriget och dömde i folkrättsbrott.)

Åtalet mot Per Herngren är olaga intrång. Mål nr B2761-08

Ulla Røder från Danmark meddelar att hon blev åtalad i november för samma plogbillsaktion. Varför Per Herngren fick stämningen 10 december är oklart. Möjligtvis försvann han en månad i tingsrättsbyråkratin men blev återfunnen under någon hög.

Läs mer. Se bilder från plogbillsaktionen.

03 december 2008

När ickevåldsträning blir oanvändbart

I en sporttidning jag läste i väntrummet inför ett sjukbesök skrevs det om forskningen kring koncentrationsträning för elitidrottare. Olika undersökningar hade visat att rena koncentrationsövningar, affirmationsövningar etc, inte har någon stärkande effekt på focus under tävlingar.
De rena koncentrationsövningarna hade låg överföringsgrad.
Om man blev bra på dem innebar det bara att man blev bra på dem - inte att koncentrationen ökade under tävlingarna. Det som däremot fungerade, enligt undersökningarna, var att under den normala träningen för sin sport dessutom träna koncentration.
Denna sport-forskning skulle möjligtvis kunna stärka den inriktning inom ickevåld som menar att övningarna under ickevåldsträning ska ligga nära ”verkligheten”. Att utveckla indirekta och orealistiska övningar för ickevåld skulle ha låg överföringsgrad. Precis som Gandhis devis målet är medlet så ska man öva sig på att leva det liv och det samhälle man vill leva. Genom övning blir man bra på det man övar; det blir inte så många andra effekter.
Övningar under ickevåldskurser för att medvetandegöra deltagare skulle då bli slöseri med deltagarnas tid. Medvetandeövningar kan till exempel vara ett dilemma som deltagarna ska lösa, ett spel eller en pedagogisk uppgift. Istället för att träna tekniker går medvetandeövningar ut på att frambringa en aha-upplevelse, en insikt hos deltagarna. Medvetandeövningar plockar ut individen från verkligt förtryck och politik, från det gemensamma, och gör om ickevåld till individuella egenskaper: om bara individen blir medveten så ändrar hon sitt beteende. Tanken är att förändring börjar hos individen inte i det gemensamma.
Därmed blir ickevåld en maktteknik som döljer vad politik, lydnad, makt och motstånd egentligen handlar om: Vad som sker mellan oss! Hur vi fungerar ihop! Vilka innovationer, färdigheter och överenskommelser som behövs! Hur vi stödjer varandra och ger varandra utrymme!
Detta ligger i linje med Mearleau-Pontys och Bourdieaus forskning om disposition: Kroppslig kunskap som inte sitter enbart i det egna huvudet. Utan lika mycket i kroppen, situationen, positionen och relationerna mellan varandra. Disposition är alltså inte individuella kunskaper som vi lär in och bär med oss. Disposition är kunskaper som bara finns när vi kopplar ihop oss och arbetar tillsammans.
I sin bok om manlig makt kritiserar Bourdieau medvetanderörelsens tro att ökat medvetande skulle skapa förändring. Under sjuttiotalet skapade man medvetandegrupper som genom samtal om fattigdom, könsroller, föräldrarskap skulle skapa förändring. Bourdieau kritiserar tron att könsordning skulle ändras bara man blev medveten om genusproblematiken. Sjuttiotalets medvetandegrupper blev en återvändsgränd.
Däremot blir dagens queer-rörelse mer intressant. Här testar och prövar man nya ordningar. Det finns inget indirekt linjärt tänkande att det ena leder till det andra. Queer är snarare ickelinjärt. Genom att plugga ihop sig i molekyler, plugga ut, och plugga ihop på nya sätt så skapas förändring mer direkt. Queer har därmed stora likheter med den variant av ickevåldsträning som i Gandhis anda experimenterar med olika tekniker och lösningar för att innovativt utveckla färdigheter som gör det möjligt att leva det samhälle vi vill leva. Den här formen av ickevåld handlar om att finslipa och experimentera med nya demokratiformer, pröva styrkan och svagheterna hos olika tekniker för att ingripa vid våld och förtryck.
Det har skett en hel del forskning de senaste tjugo åren som om den togs på allvar skulle förändra ickevåldsträningen så den blev mer realistisk och relevant. Det tål att reflektera vidare på!
Per Herngren
Publicerad i Fredsnytt 2008

20 november 2008

Välkommen på grundkurs Proaktivt Konfliktingripande!

Maximalt åtta är välkomna att delta på Grundkurs i Proaktivt Konfliktingripande Om att leva det samhälle man vill ha, lördag och söndag 17-18 januari 2009, utanför Göteborg. Kursen tar bland annat upp nya radikala tekniker och former för demokrati. Och hur man ingriper vid konflikter och övergrepp. Avgiften är subventionerad och det blir strax under halva priset. För de som vill veta mer och förbereda sig inför kursen finns anmälan och texter här.

15 november 2008

Tre månaders fängelse för avrustning av Haubitz 77B

Vid lunchtid, 12 november, föll domen för Catherine Laska och Pelle Strindlund: Tre månaders fängelse och 220 000 kronor i skadestånd för att de den 16 oktober avrustade haubitsdelar på BAE Systems Bofors i Karlskoga.

Läs mer! Se filmer! Och läs berättelserna från häktet!

Hamrarna som användes för att avrusta vapnen. Effektivitetsanalys: Man ser att det är metall eller smideshammare - inte snickarhammare som skulle gått av när man smider på metall. På ”baksidan” är alla tre hamrarna spetsiga. Den sidan används för att oskadliggöra vapen med hård metall.

11 november 2008

Makt utan makthavare - Nietzsche-Deleuze VII

Befallningen förutsätter att den andre inte är tvingad eller totalt underkuvad. Befallningen är i Deleuzes läsning av Nietzsche ”ett erkännande av att den absoluta makten hos motståndaren inte blivit besegrad, införlivad eller upplöst”[1]. Att befallningen behöver befalla och hävda sig befäster att den andre inte är totalt underkuvad, makten har inte övergått till tvång. Det är möjligt att bli olydig.

Makt och tvång utesluter därmed varandra. De kan kopplas och de kan båda generera varandra. Men de är särskiljande. Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.

Vilja till makt

Deleuze läser Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera[2]. Inte som en vilja att ha makt[3]. Deleuze preciserar viljan och visar att det handlar om att producera producerande, inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.

Viljan till makt är en process, en kraft[4] inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.


Hindrande eller skapande makt

Både det negativa hindrandet och det positiva skapandet är makter. De återproducerar därmed sig själva. De är autopoietiska, självskapande. Blivandet är immanent, inte transcendent. Blivandet kommer från företeelsen själv, det är inte orsakat utifrån. Både det skapande och det negativa är alltså självskapande, och båda ska ses som makt.

Den negativa makten hindrar. Negativa makter ska ses som immanenta. De är inte orsakade utifrån och de är inte en del av en linjär orsaks-kedja. Protesten och hindrandet ska ses som självskapande verksamheter.

Då upptäcker vi en överensstämmelse mellan det hindrande motståndet och den förbjudande lagen. Både det motstånd som hindrar och den härskare och den lag som förbjuder producerar negativ makt. Makt som stryper skapandet. Sittblockaden hindrar en verksamhet, exempelvis en vapentransport. Ett lagförbudet producerar förbud mot skapande[5]. Det finns många skillnader mellan sittblockader och lagförbud, men med hjälp av Nietzsche kan vi se en grundläggande likhet. Det negativa skapar negativitet.

Nietzsche föreslår att vi istället ska övergå till att skapa skapande. Detta innebär inte att vi accepterar det destruktiva och det negativa: att skapandet blir ett komplement till hindrandet, att de skulle kunna försonas. Vi kan inte uppnå balans mellan protest och skapande. Vi får aldrig låta protesten försonas med skapandet. Bejakandet av livet är inte positivt tänkande, bejakandet är en hård och långa kamp[6]. Skapandet innehåller alltid förstörelse. Förstörelse av det negativa. Det negativa måste handgripligt konverteras, omvandlas och bli skapande[7]. Här visar Nietzsche på nödvändigheten av ett handgripligt och skapande motstånd som faktiskt griper in och förstör det negativa. Förstörelsen måste dock vara faktiskt skapande för att inte ramla in i negativitet.


Per Herngren
2008-11-11, version 0.1
- Detta är sjunde artikeln om Nietzsche och Deleuze

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 85.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 223.
[3]
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 8.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 98.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[6] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 265.
[7] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 262.

07 november 2008

Värderingslinje som maktteknik

Analys av värderingsövningar (Spectrum, Barometer) som hölls under Nonviolent training exchange WRI Bilbao, Spanien, 2008-10-27. Detta är en första delrapport från tränarutbytet.

I oktober deltog jag i ett ickevåldstränarutbyte i Spanien. Tränare från stora delar av världen utbytte tekniker med varandra. Där fanns tränare som deltagit och tränat ickevåld i flertalet kända krig och förtryck runt om i världen under de senaste tjugo åren. Nedan har jag gjort en maktanalys av värderingslinje som en nordamerikansk tränare visade oss. Värderingslinje är vanlig i Sverige, och den går ut på att man ställer sig utmed en linje från vägg till vägg. Ena väggen representerar ”håller med helt” och andra väggen ”håller inte alls med”. Min metod för maktanalys är inspirerad av Judith Butler och Michel Foucault.

 

Makttekniker under värderingsövningarna

1. Majoritetsskapande: Övningarna visualisering på ett effektfullt sätt majoriteter och majoritetsuppfattningar. Folk klumpade ihop på värderingslinjen. Enstaka personer befann sig i andra ändan eller utspridda utmed värderingslinjen.
2. Avvikare synliggörs. Ovanstående majoritetsdominans gjorde att värderingslinjen konstruerade avvikare och avvikelse.
3. Åsikt och person blandas ihop. Eftersom folk ställer sig utmed en värderingslinje (alternativt i fyra hörn) blir det svårt att värja sig mot att person och åsikt blandas ihop. Detta bryter med Gandhis tanke att skilja på sak och person.
4. Mobb-teknik – att dra sig undan: När någon uttalade sig så uppmanades andra att dra sig närmare eller dra sig bort från den som talade. Detta var tänkt att visa ifall man höll med den som talade eller inte. Avståndstagande blev obehagligt synliggjort. Deltagare började dra sig undan när vissa pratade. När mer än tre började dra sig undan skapades en mobb-känsla. Vi var mellan 20 och 30 under övningarna. Jag uppfattade det som att åtminstone tio procent synliggjorde avståndstagande för att dessa skulle representera flertalet. För att mobb ska skapas måste dessutom de övriga vara passiva åskådare. Mobb är inte helhet utan representation.
5. Mobb-teknik – att göra handtecken. Några deltagare använde handtecken för avståndstagande eller medhåll när folk pratade. Genom speciella handtecken visade de att de inte höll med; eller att de höll med. När flera personer visuellt visade avståndstagande skapades en mobb mot den som talade. Det blev tydligt att folk tystnade när de upptäckte den visuella mobben.
6. Karismatisk övertalning: När övningsledaren frågade varför man ställt sig på olika platser utmed värderingslinjen passade flera deltagare på att karismatiskt predika för oss andra. Istället för problem-fördjupning övergick värderingslinjen till övertalning.
7. Ickevåldshegemoni. Ideologiska ord som holistic, empowerment m m, förutsattes vara tränargruppens gemensamma värde och helhetssyn på ickevåld. Vid några spännande ögonblick höll övningarna och samtalen på att producera värde (i motsatt till att värdera). Då använde flera deltagare, och även övnings-underlättaren, hegemoniska begrepp som fastställde vad som var viktigt med ickevåld. Under övningarna blev det svårt att undergräva hegemonin. Värdeskapande och innovativt nyskapande avbröts av värdering och fastställande. Hegemoni förstås här som att delen representerar helheten, en viss grupp fastställer vad som är ickevåld.
8. Värderingarna i övningen sägs inte ut öppet. De byggs in i hur övningen utformas och hur frågorna ställs.
9. Omöjligt att säga emot kursledaren: ”It is no right and wrong here.” Övningsledaren (underlättaren) redovisade inte sina egna åsikter. Detta gjorde det svårt för deltagarna att säga emot de värderingar som fanns inbyggda i övningen, i frågorna och i hela seminarie-kontexten.
10. Storgruppsdiskussion hindrar dialog: Storgruppsdiskussionerna efter varje övning gav bara möjlighet för några deltagare att uttala sig. Storgrupp hindrade effektivt en dialog mellan deltagarna.
11. Kvasidemokrati skapar dominans. En kvasidemokrati skapades genom att alla kunde lägga sig i alla frågor när som helst. En övning kunde avbrytas mitt i när någon tog upp en organisationsfråga. Detta innebar att några få dominerade och undergrävde arrangörernas och övnings-underlättarnas auktoritet. Idealet om direkt-demokrati fick underlättarna att tillåta att några få avbröt och tog upp sina hjärtefrågor inför alla. Ett antiauktoritärt ideal skapade därmed dominans. Självvalda informella ledare bildades. Ett tydligt exempel blev när förtroendet för de två inhyrda tolkarna undergrävdes då deltagare inför hela gruppen lade sig i hur man skulle arrangera tolkningen, hur radiosändarna skulle sända tolkningen till våra mottagare etc.
12. Sortering av deltagare. Värderingslinjen fungerar som urvalsteknik för att se vilka man kan ha förtroende för eller inte: Frågorna i värderingslinjen rörde synen på människovärde, samt ifall man kunde använda våld och liknande. De blev därmed effektiva sorteringstekniker för att urskilja vilka som man kunde ha förtroende för och bjuda in till aktioner och arrangemang. Värderingsfrågorna sorterade också deltagarna utifrån erfarenhet: vilka som var redo för ickevåld, vilka som var genomtänkta och vilka som inte hade kommit lika långt som andra.

 

Tekniker för att motverka makt

Det fanns flera tekniker som övningsledaren använde för att motverka makt:
1. Turordning: Övnings-underlättaren lät inte samma person uttala sig två gånger. Det blev därmed svårare för några att dominera gruppen.
2. Spektrum av värderingar: Namnet på några av värderingsövningarna var spectrum vilket uppfattades som ett positivt ord. Idealet var mångfald av åsikter. Namnet motverkade därmed lite av dominans-effekten av själva övningen.
3. Övnings-underlättaren berättade att hon använt smågrupper hemma i USA för att diskutera varje fråga på värderingsövningen. Detta såg hon som fördel gentemot storgruppsdiskussionen hon just använt på grund av tidsbrist.
4. Övnings-underlättaren var noga med att ge ordet till folk från olika kön. Jag fick uppfattningen att hon medvetet också försökte ge ordet till tränare från både nord och syd.

 Per Herngren
2008-11-07, version 0.1

02 november 2008

Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze

Här är ett utdrag ur ett intressant samtal mellan Foucault och Deleuze från 1972:

FOUCAULT: The intellectual’s role is no longer to place himself “somewhat ahead and to the side” in order to express the stifled truth of the collectivity; rather, it is to struggle against the forms of power that transform him into its object and instrument in the sphere of “knowledge,” “truth,” “consciousness,” and “discourse. “

In this sense theory does not express, translate, or serve to apply practice: it is practice. But it is local and regional, as you said, and not totalising. This is a struggle against power, a struggle aimed at revealing and undermining power where it is most invisible and insidious. It is not to “awaken consciousness” that we struggle (the masses have been aware for some time that consciousness is a form of knowledge; and consciousness as the basis of subjectivity is a prerogative of the bourgeoisie), but to sap power, to take power; it is an activity conducted alongside those who struggle for power, and not their illumination from a safe distance. A “theory ” is the regional system of this struggle.

DELEUZE: Precisely. A theory is exactly like a box of tools. It has nothing to do with the signifier. It must be useful. It must function. And not for itself. If no one uses it, beginning with the theoretician himself (who then ceases to be a theoretician), then the theory is worthless or the moment is inappropriate.

Referens
Foucault blog
The whole conversation between Foucault and Deleuze
“Intellectuals and Power” a 1972 conversation between Foucault and Deleuze. It was previously published in Language, Counter-Memory, Practice (ed. Donald Bouchard, 1977), and in Foucault Live ( ed. Sylvere Lotringer, 1996).

18 oktober 2008

Cattis och Pelle häktade för avrustning av Haubitz-kanon

Pressmeddelande från Ofog den 18 oktober 2008

Frisläppta desarmerare gjorde ny civil olydnad
De två som natten till torsdag 16 oktober 2008 avrustade tjugofem granatgevär av typen Carl Gustaf är åter omhändertagna av polisen. Ytterligare en i gruppen greps tidigare under natten mot lördag inne på Bofors industriområde i Karlskoga.

Just nu:
De aktivister från nätverket Ofog som greps natten till torsdag efter aktionen mot Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna sattes under fredagen på fri fot. De fria fötterna utnyttjade de idag till att göra en ny aktion mot företaget.
- Vi påbörjade avrustningen av svenska vapen för export under natten till torsdagen. Men alla vapen på Saab Bofors Dynamics är inte avrustade. Vi inbjuder fler att vara med och avrusta för ett fredligt Sverige, säger Martin Smedjeback, 35 år från Malmö.
- Efter att ha oskadliggjort Carl Gustaf-gevär är vi misstänkta för grov skadegörelse. Jag ser fram emot att etiskt och juridiskt argumentera för vår aktion i en rättegång och hoppas att vapenföretagen en dag kommer åtalas för den "grova skadegörelse" som svenska vapen orsakar i krig och konflikter runt om i världen, säger Anna Andersson, 26 år från göteborg.
Vid lunchtid på lördagen omhändertogs de av polisen när de stod i begrepp att avrusta fler vapen.

Tidigare i natt:
Ytterligare en aktivist från nätverket Ofog, Annika Spalde, tog sig natten mot lördag in på BAE Systems område i Karlskoga för att göra ytterligare en avrustningsaktion. Hon klippte sig genom stängslet, satte upp en skylt som uppmanade till avrustningsaktioner och tog sig obemärkt in på området där hon senare greps utanför en av BAE Systems byggnader.
- Så länge Sverige skickar vapen till krig och bidrar till att upprusta världen militärt behöver vi ingripa mot denna verksamhet. Jag hoppas att våra aktioner ska inspirera fler att göra motstånd, sa hon strax före aktionen.
Spalde släpptes vid sextiden på lördagsmorgonen men är fortsatt misstänkt för skadegörelse och olaga intrång alternativt brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar.

Läget för tillfället:
* Hittills har krigsmateriel för omkring 450 000 kronor oskadliggjorts den här veckan.
* Annika Spalde är på fri fot
* Martin Smedjeback och Anna Andersson är omhändertagna i Eskilstuna
* Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter sedan i fredags häktade i Örebro.

Aktionerna ingår i kampanjen Avrusta som drivs av nätverket Ofog.

Mer information ges av: Petter Joelson, Ofog: 0733-81 53 61. Annika Spalde: 076-246 19 94
Om de omhändertagna släpps kan de nås på:
Anna Andersson: 073-777 28 18, Martin Smedjeback: 070-257 90 97
Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter häktade i Örebro. Möjligen kan journalister nå dem med hänvisning till meddelarfriheten.
 
På hemsidan www.avrusta.se finns videoklipp, bilder och mer information om aktionerna.

16 oktober 2008

14 bazookas samt en Haubits 77B avrustade i Eskilstuna och Karlskoga!

Tredje och fjärde avrustningen av vapen i Sverige under 2008!

Vapen till USAs armé desarmerade inatt


Natten till idag 16 oktober 2008 utförde en grupp en aktion mot två vapenfabriker i mellansverige och desarmerade vapen av typen som exporteras till USAs armé. Två av dem oskadliggjorde 20 granatgevär av typen Carl Gustaf som används av USA i Irak. De greps på vapenfabriken Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna. De andra två greps inne i BAE Systems Bofors tillverkningshall i Karlskoga i färd med att avrusta vapen destinerade till USA och Indien. Aktionsgruppens femte medlem, Annika Spalde håller en presskonferens vid Bofors industriområde i Karlskoga (Dammbrokontoret) klockan 12 idag torsdag 16 oktober, för att därefter fortsätta avrustningsaktionen. Annika Spalde nås på telefon 0762461994.


– Vi arbetar för fred på många olika sätt; med att påverka politiker, föra dialog med vapenföretag och konkret försöka stoppa vapentillverkningen genom ickevåldslig direkt aktion. Att oskadliggöra vapen som annars riskerar att döda människor och förvärra konflikter borde vara en självklarhet, säger en av deltagarna i aktionen Anna Andersson, 26 år webbutvecklare från Göteborg som oskadliggjorde granatgevären.

Grupperna tog sig in genom att klippa upp en ingång i stängslet som omgärdar vapenfabrikerna. Ovanför den nygjorda porten satte de upp en skylt med texten ”Välkommen in och avrusta”.

Trots riksdagens riktlinjer om att Sverige inte bör exportera vapen till krigförande länder säljs flera olika sorters vapen till USA, som använder dem i Irak och Afghanistan. År 2003, då Irakkriget inleddes, ökade den svenska vapenexporten med 88 procent, och därefter har den ökat med ytterligare nästan 50 procent. Saab Bofors Dynamics är en del av Sveriges största vapentillverkare Saab. BAE Systems Bofors är en del av företaget BAE Systems, världens tredje största vapenproducent.

- Jag kan inte stå och se på när vapen som säljs till krigförande länder tillverkas mitt framför ögonen på mig. Det är vårt ansvar och vår rätt att agera när orättvisor sker, säger Cattis Laska, 24 fritidsledare.

— Jag vill att mitt land ska bidra till en fredlig utveckling i världen, inte till upprustning. När Sverige stödjer USA:s folkrättsvidriga krig och skickar vapen till diktaturer är det dags för oss vanliga medborgare att konkret gripa in mot denna verksamhet, säger Annika Spalde, 39, diakon och författare.
Gripandet av fredsaktivisterna gick lugnt till. Avrustningsgrupperna tog emot väktarna på ett fredligt sätt och inväntade därefter polisen. Det är tredje och fjärde gången under 2000-talet som en sådan här avrustningsaktion genomförs i Sverige.
Avrustningsaktionen är en del av kampanjen Avrusta, som drivs av nätverket Ofog. Nätverket jobbar med informations- och opinionsarbete samt fredliga direkt aktioner mot militarism.
Avrustakampanjens talesperson är Maja Backlund, telefon 0733815361 mail avrusta@ofog.org
Avrustningsgruppen består av: Anna Andersson, 26 år, webbutvecklare från Göteborg Annika Spalde, 39 år, diakon och författare från Göteborg Cattis Laska, 24 år, fritidsledare från Göteborg Martin Smedjeback, 35 år, ickevåldsutbildare från Malmö Pelle Strindlund, 37 år, författare från Sundsvall

Pressbilder, videomaterial www.avrusta.se
Kampanjen Avrusta drivs av det antimilitaristiska nätverket Ofog, www.ofog.org.

07 oktober 2008

En filosof lyder inte - Nietzsche-Deleuze VI

Nietzsche är viljans filosof. Vilja ska inte förstås som opinion eller åsikt. Vilja är för honom skapande, vilja är glädje[1]. Viljan befriar.

En filosof är ingen vis kvinna eller man. Hon har ingen speciell insikt i det som är fördolt för oss andra. Hon underordnar sig inte något hemligt, undangömt, bakomliggande värde. Inte heller underordnar hon sig en princip, en logik eller ett framtida mål.

Tänkande är att ”uppfinna nya möjligheter för livet”[2]. Tänkandet ska inte söka det autentiska livet, det sant mänskliga. Istället ska tänkandet överskrida det mänskliga, överskrida livets gränser.

En filosof upphör att lyda[3]. Lydnaden och åskådandet är inget för en filosof. Att lyda för lydnadens skull är ”groteskt, dumt och inskränkt”[4]. “Who still wants to rule? Who obey? Both require too much exertion.”[5]

Per Herngren
2008-10-07, version 0.1
 

- Sjätte texten om Nietzsche och Deleuze

Fotnoter
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 141.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 163.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 152.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 206-207.
[5] Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982, s 130

02 oktober 2008

Repetition och återanvändning av motstånd - Nietzsche-Deleuze V

Nietzsches eviga återkomst kan jämföras med reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Fast jämförelsen är vansklig. Hos Nietzsche finns inget ursprung eller original som kopieras. Dessutom fastnar de olika upprepnings-begreppen alltför ofta i likhet[1], identitet och representation[2].


Upprepnings-begreppen förutsätter vanligen en transport av något gömt vilket förs över genom upprepningen. Denna hemlighet kallas ofta det generella[3] eller det som är likt eller det som är identiskt. Upprepandet blir därmed en representation av det som är lika och generellt; vilket alltså skulle föras vidare genom upprepandet. För Nietzsche är den eviga återkomsten inte en transport utan skapande av värde.

I Difference and repetition från 1968 lanserar Deleuze begreppet simulacra för att visa hur repetition spelar på repetition. Likheten är inte överförd, istället används den kreativt för att skapa skillnad[4]. Simulacra blir för Deleuze omstörtande, det stjälper omkull och förstör likheten. Repetition och simulacra är singularitet vilket motsätter sig det generella och partikulära[5]. Repetitionen är inte instängt i föreställda totaliteter som folk, kulturer eller civilisationer. Repetitionen låses inte fast i totalitetens delar som partikulära intressen eller perspektiv. Simulacra kan inte reduceras till en utsiktspunkt. Simulacra bryter sig ut och tar sig åt olika håll.

Återanvändning av motstånd

Själv laborerar jag med begreppet återanvändning för att inte hamna i identitet och överföring. Återanvändning är att skapa skillnad, skapa något nytt. Återanvändning representerar inte något identiskt som transporteras vidare. Man kan återanvända en pryl, en teknik eller en färdighet på nya sätt. Man kan hamra plogbillar av en missiler.

Även repetitionsbegreppet blir användbart för att bryta med identitetstänkandet. Musiker och dansare repeterar för att klara olika situationer och skapa nytt. Repeteringen breddar alltså repertoaren, den ökar möjligheten att skapa nya saker. Då får vi också införa träning och övning. Även dessa hjälper oss att se hur upprepnings-begreppen mångfaldigar och skapar egna värden snarare än transporterar identitet eller generella värden.

Deleuze tar upp den årliga festivalen och karnevalen för att visa på något som repeteras utan att egentligen återupprepa[6]. Karnevalen vänder inte åter, den firar inte minnet av någon ursprunglig högtid. Karnevalen bär fram den gamla högtiden för att låta den producera ny kraft. På så sätt kan kraften mångfaldigas jämfört med det enskilda evenemanget och den ensamma händelsen.

Vissa former av motstånd fungerar som karnevalen. De återkommer varje hiroshimadag, eller de använder speciella namn och symboler. På så sätt kan kraften i motståndet mångfaldigas jämfört med den enskilda aktionen. Kraft från tidigare aktioner återuppväcks och återanvänds genom repetitionen.

Per Herngren
2008-10-01, version 0.1
— Detta är femte delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XV.
[2] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX.
[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1-2.
[4] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX- XX.
[5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 2.
[6] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1.

24 september 2008

Paranoid världsbild - Nietzsche-Deleuze IV

Nietzsche avfärdar sökandet efter ett vara eller ett värde bortom. Av samma skäl avfärdar han värden före eller bakom[1]. Vår verklighet är inte en representation av något annat, en högre sanning, en mening bakom, ett värde senare, eller ett vara bortom. ”Begreppet representation förgiftar filosofin”[2]. Varat och sanningen blir snarare än är. Nietzsche vänder sig inte emot värde, vara och sanning, men de ska sökas i blivandet, inte någon annanstans, inte i representerandet av något annat mer egentligt.

Både politik och vetenskapen söker som hundar efter spår av annanstans-världar: Tolka en mening bakom. Söka en bakomliggande förklaring. Eller söka efter ett framförliggande mål. Leta efter en nytta bortom aktionen. Söka representation av en objektiv verklighet någon annanstans.

Istället för att bejaka begäret efter att skapa tar spårandet över; spårandet efter vara, efter mening, efter värde, efter objektiv kunskap, efter sanning. Föreställningen att saker och ting representerar något annat förvandlar politiken, filosofin och vetenskapen till en flock spårhundar.

Allt detta annanstans mystifierar. I svensk psykologijargong förstås hänsyftningsparanoia som att ständigt läsa in undermeningar hos det som sägs[3]. Hundra år efter Nietzsche betecknar Deleuze och Guattari en representativ världsbild för paranoid[4].

Per Herngren
2008-09-24, version 0.1

— Detta är fjärde delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 61.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 137.
[3] Paranoia, Nationalencyclopedin, 2000.
[4] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

18 september 2008

Protest blir nihilism - Nietzsche-Deleuze III

Viljan att vara emot och förneka är en vilja till intet. Att bara protestera är att förneka livet, det blir en ovilja gentemot det levande och skapande. Den negerande protesten kallar Nietzsche nihilism[1].

Nihil förstås ibland som icke-vara, men det betecknar snarare värdet av intet, skapandet av intet som värde – att inte skapa värde, att inte vilja.[2] Intet blir därför inte ett vara eller negationen av detta vara. Intet är ej en beskrivning utan snarare ett blivande och en vilja.

Nihilism är aktivitet och handling.

Man kan därmed inte bara vara negativ, bara vara emot eller bara vara passiv. De är alltid aktiviteter.[3] De är aktiviteter som underordnar sig det de vänder sig emot. Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Nietzsche säger att den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja”[4].

Det reaktiva är passiviserande, fast alltså inte i betydelsen icke-handling. Passivisering och passivitet är alltid handling[5]. Det är handling som inte agerar. Icke-agerar. Det är handlingen att inte gripa in. Passivitet är det reaktivas triumf.

Nietzsches begrepp nihilism är fruktbart för att upptäcka om motståndet producerar negativitet och ickeingripande. Eller om den producerar värde och skapande.

Per Herngren
2008-09-18, version 0.1

— Detta är tredje delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 225.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 256.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 283.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 186.

15 september 2008

Protest som livsförnekelse - Nietzsche-Deleuze II

Det reaktiva ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”[1]. Här är det Deleuze som destillerar Nietzsches filosofi till en teori om både makt och motstånd.

Den motståndsgrupp som blir reaktiv underordnar sig. Då behöver den protesten och det negativa för att skapa ett sken av positivitet[2], ett sken av att vilja något positivt. Men för att skapa detta skenbara bejakande krävs en dubbel negation: Genom att peka ut motståndaren som den onde blir protesten det goda.

Det som är emot det som är emot livet måste väl vara gott?

Det som protesterar mot det onda måste väl vara det goda?

Den gode blir därmed den som avhåller sig från att producera och skapa. Den som tror att det räcker med att vara emot det onda. Härmed förstår vi hur Nietzsche kan hävda att det negativa är asketiskt[3]: Det är avhållsamhet, det avhåller sig från det den förmår, det avstår från att producera positiva värden. Det förnekar sin vilja att skapa. Därmed underordnar protesten sig sin motståndare. Protesten tillsätter i sitt protesterande makthavare som sedan pekas ut som de aktiva, som de som borde vara aktiva, som de som borde lösa problemen.

Protesten blir det som avstår, det som avhåller sig.

 

Asketism och enkel livsstil

Asketism predikar fattigdom, ödmjukhet, andlighet eller kyskhet[4]. Istället för att ägna sig åt att leva och bejaka det liv och de samhällen man vill ha vänder sig asketismen mot det den inte vill ha. Därmed blir asketismen inte revolutionärt skapande. Den blir en förminskning av det samhälle den inte önskar. 
Vi vill ha mindre av detta. Och det där vill vi också ha mindre av.

Här anar vi hur antikomsumism, enkel livsstil, andliga rörelser, förvandlar sig själva till nihilism istället för att skapa nya värden, leva nya liv, bygga nya samhällen.

”Asketen behandlar livet som en villoväg”, menar Nietzsche, ”som man till slut måste vandra tillbaka ända dit där den började. Eller som ett misstag som måste vederläggas i handling”[5].

Trots sitt ihärdiga bedyrande om motsatsen faller asketismen in i självcentrerad egofixering. ”Av sin medicinman, den asketiske prästen, får hon en första vink om ’orsaken’ till sitt lidande. Hon skall söka den inom sig själv, i en skuld, i något i sitt förflutna”[6]. Asketen kan inte producera nya värden och nya samhällen eftersom hon måste ägna sig åt sig själv. ”Man måste leva som man lär!” ”Man måste börja med sig själv!”


Per Herngren
2008-09-15, version 0.1

— Detta är andra delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.
Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.
Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 282.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 190.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 222.
[4] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 127.
[5] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 137.
[6] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 166.