04 februari 2016

Mobbing som ’aktivism’ ersätter befrielse

Mobbing kan göras till en form av aktivism. Mobbing ersätter då befrielse med självrättfärdig individualism som sorterar undan de dåliga.

Mobbing förstås här som upprepat utpekande av enskild där omgivningens ovilja att ingripa fungerar som resonanslåda, som förstärkare. Mobbaren och mobben förstärker varandra. Stormöten och aktionsgrupper kan fungera mobb. Mobbing är att inför gruppen peka ut och baktala de som gjort fel, de som borde skämmas.

Mobbing blir en form av aktivism genom att utpekandet poängterar misslyckandet med koder och regler vilka gäller för aktivismen. Mobbing negerar istället för att konstruktivt bygga befrielse.

Mobbing som aktivism syftar till att skapa särskillnad mellan de radikala och de dåliga, de som bör skämmas. Resultatet blir att aktivister knäcks och blir rädda. Paranoia och misstänksamhet blir del av aktivismen. Långvarigt byggande av befriade samhällen kollapsar och kraften går ur gemenskapen. Varaktigt organiserande trängs undan av kortlivade rörelser vilka ersätter varandra.


Mobbing som aktivismform får flera funktioner

  1. Skapa självbild av radikalitet. Genom att peka ut den som inte passar in i gruppen.
  2. Rena och rädda gruppen från de dåliga och opassande.
  3. Maktkritik ersätts av personkritik.
  4. Skapa upphetsning över att äntligen få konfrontera den som borde skämmas.
  5. Skapa stimulans över att den som borde skämmas verkligen ser ut att skämmas.
  6. Fungera som sammanhållande ritual under stormöten och aktioner.
  7. Splittra allianser med oliktänkande Krossa samarbete med dem som inte är tillräckligt radikala. Väv av samhällsbyggande allianser ersätts med öar. 
  8. Långvarigt organiserande av befriade samhällen ersätts med individuella uppförandekoder.
  9. Omsorgen om varandra och varandras misslyckanden ersätts med lojalitet mellan elit av duktiga.
  10. Ingripanden i härskartekniker och mikrobestraffningar ersätts med skammning och utpekanden. Att få den utpekade förövaren utskämd, att skämmas eller knäckas, blir viktigare än omsorgen om de som underordnas, gjorts till offer eller kränkts.
  11. Ingripande i våld och förtryck ersätts med att dra sig undan från förtryckarna. Makten lämnas på så sätt i fred.
  12. Experimenterande med revolutionärt annorlunda system ersätts med renlevnad.

Per Herngren
2016 02 04, version 0.1

Referens

Per Herngren, Ickevåldsrätten, 2002.
Per Herngren, m fl, Rituella mord på ledare, 1998.

23 januari 2016

Lyckönskningar som härskarteknik: Sara Ahmed

Genom att uttrycka att man är glad och lycklig över att någon annan får jobb, hus, bra omdömen eller betyg, produceras förväntningar på att anpassa sig till rådande ordningar och normer. Annars gör man inte sin familj och sina vänner glada, annars gör man dem olyckliga. 

När det går bra för andra inom de rådande normerna säger vi att vi är lyckliga för deras skull. En ömsesidig förväntan att man ska göra varandra lyckliga hamnar på så sätt i resonans med en rad olika maktordningar: kapitalism, lönearbete, karriär, kärnfamilj, egna hem, utseende, nationalitet. En förstärkning skapas mellan makt och ömsesidiga förhoppningar.

Ifall andra misslyckas, inte passar in, ifall de hamnar utanför, blir vi olyckliga. Ja, då gör de oss olyckliga.

Lyckönskningar kan producera ömsesidig förväntan att vi behöver lyckas för att göra vänner och familj nöjda.


Hur lyckan härskar genom ömsesidighet

Sara Ahmed tar upp flera sätt att uttrycka lyckönskningar så de riskerar att bli förväntning och krav på underordning och inordning:

1. Jag är lycklig för din skull! (Att du fått en bättre ställning.)
2. Jag är lycklig för att det går bra för dig! (Enligt rådande ideal.)
3. Jag vill att du ska bli lycklig! (Att det ska gå bra enligt rådande ideal.)
4. Jag är lycklig ifall du är lycklig! (Och jag blir olycklig ifall du gör dig olycklig.)
5. Jag vill ju bara att du ska bli lycklig. (Det är därför du borde …)
6. Jag skulle bli väldigt lycklig om du fick vara lycklig (med din plats).

Sara Ahmed analyserar det som att lyckönskningar kan göra oss ömsesidigt beroende av att vi strävar i bestämda riktningar: “Happiness involves reciprocal forms of aspiration (I am happy for you, I want you to be happy, I am happy if you are happy) and also forms of coercion that are exercised and concealed by the very language of reciprocity, such that one person’s happiness is made conditional not only on another person’s happiness but on that person’s willingness to be made happy by the same things.”[1]

Per Herngren
2016-01-23, version 0.1.1

Referens

Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010.


Fotnot


[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 91.

05 december 2015

Fascism

Fascism materialiseras när en grupp höjer sig över andra värden som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden organisationen.

Fascism blir en frestelse i varje organisation och grupp. Frestelsen uppstår eftersom organisationen skapar sig ett eget värde och den kan därför inte undvikas. Men den kan antingen motverkas eller kamoufleras och etablera sig.

Fascism har historiskt kopplats till en nation (ett folk) och till en stat. Nationalstaten och dess egna medborgare får då högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet med de som inte tillhör gruppen.

Varje organisation (stat, företag eller förening) återskapar sig själv och sin verksamhet som värde. Detta skapar omedelbart konflikter med andra värden. Det är dessa konflikter som gör demokrati och det politiska möjligt. De tvingar oss till beslut. Och dessa beslut skapar nya värden och därmed konflikter.

I praktiken uppstår fascism när tjänstemän, anställda och andra beslutsfattare undviker de konflikter och problem som uppstår när olika värden får leva sida vid sida. Fascism är alltså konfliktundvikande.

Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik.

Fascism lever i små rutiner

Fascism skulle aldrig fungera som ett stort system. Fascism återskapas som svärmar av rutiner och praktiker. Det är faktiskt främst genom att bli rutin som fascism kan överleva, reproduceras. Rutiniseringen av fascism gör att själva fascismen kamoufleras. Den blir självklar, den tränger in i oss och i våra organisationer som sunt förnuft.

När självklarheten någon gång uttrycks så fungerar det sunda förnuftet som kamouflageteknik, exempelvis med: Ja, men 'vår' välfärd! 'Våra' gamla då? 'Vi' behöver ju ha ordning.

När högerpopulister uttrycker fascism som fascism hotas fascismens väsen: att existera som rutin, självklarhet, sunt förnuft. Kamouflaget riskerar att förlora sin utsuddande förmåga. I så fall kan fascismen inte längre undvika konflikter. Fascismen blir då trög. Och den riskerar att trängas undan av andra värden.

Det fascistiska kamouflaget kan dock utnyttja högerpopulister för att återigen kamouflera sig själv: "Men de där extremisterna." "De idioterna fattar inte att de hotar 'vår' stat." Fascismen pekas då ut som något annat, som något utanför. På så sätt kan konturerna döljas. Och fascismen kan sjunka in i bakgrunden igen.

För att inte dra in sig i fascism får en organisation undvika att bli alltför lydig mot sig själv.

Per Herngren
2015 12 05, version 0.1.2




15 november 2015

Krig, terrorism, nation - i resonans

Det engelska "war" hör etymologiskt ihop med att skapa förvirring(1). Förvirringen kan kopplas till att krig också betydde stora angrepp, mycket dödande. Mycket dödande skapar förvirring. Krig skapar egna ordningar. Krigets ordning förvirrar medmänsklighet, jämlikhet, solidaritet, moral, samarbete och gemenskap.

Terrorism är angrepp på civila vilket skapar skräck, vaksamhet, misstänksamhet och paranoia - terror(2). 

Terror och terrorism är del av kriget. Terrorism kan förstås som en viss typ av krigshandling. Terrorism är de krigshandlingar som dödar barn, äldre och icke-soldater. Den del av kriget som genererar skräck och flykt.

Terrorism kan också utföras utanför krigssituationer, terror kan skapas utan mycket dödande, utan att krig uppstår. Det är dock ytterst sällan ett krig kan utföras utan terrorism och terror, utan dödande av civila.

Nation och nationalism

Nation är folk. Nationalism är en identitetspolitik som ska förena folk, stat, landområde och språk till en enhet. I vissa fall stryks språket ur ekvationen, utopin att skapa "ett språk" överges. 

Nationer och nationalism är en relativt sen uppfinning. De slår igenom under artonhundratalet och blir en global rörelse. Nationer är alltid internationella, de kan inte fungera som egen enhet.

Krig/terrorism har gjort sig helt beroende av nation och nationalism. För att legitimera, för att rekrytera, för att få kraft. Och samtidigt har nationer gjort sig beroende av kriget. För att skapa gränser och ockupera mark. För att motverka mångfaldigandet av jämlikhet och demokrati, lokalt och transnationellt. 

Detta ömsesidiga förstärkande är en form av resonans. När saker återskapas igen och igen uppstår pulser. Och olika pulser kan hamna i resonans med varandra. 

Det finns inget maktcentrum, däremot kan maktcentran hamna i resonans med varandra och ömsesidigt förstärka varandra. Krig är ömsesidig förstärkning, de som inte dras med trängs undan. "Båda parter" är en kamouflageteknik för att införliva och dölja de som trängs undan, de ses inte ens som egna parter.

Det ömsesidiga kraftgivandet kan ibland förstärkas ända till gemenskaper, samhällen, ordningar, arméer utplånas. Ibland kallas denna utplåning för fred.


Flaggan är angripen

Ett sätt att dölja att massmord är mord är att ersätta offren med flaggan. Istället för att sörja de döda, sörja med de anhöriga, så sörjs nationen. Nationen återskapas då märkligt nog genom att sörjas. Sorgen för de som dödas ersätts med sorg för flaggan. Angreppet är inte så mycket mot människor utan främst ett angrepp mot flaggan.

Denna nationalistiska logik är en pardans som i praktiken är en gruppdans. Nationalismer ger varandra kraft genom att dansa dansen med varandra. 

Nationalistisk logik används av de som angriper. De människor som dödas, dödas för att de tillhör en fiendenation. Mördandet av människor döljs och kan legitimeras som angrepp mot annan nation. Och den "andra nationen" återanvänder angriparens logik och ser dödandet av människor som angrepp på sig själv som nation. Offren utnyttjas av nationen för att återskapa nationen. Det är våra offer. Nationen är offer. Flaggan är angripen.

Per Herngren
2015 11 15, version 0.1.1


Jämlik metod - bilaga

Metoden i analysen är jämlik och symmetrisk, stater analyseras som vilken organisation som helst. Storleken på en organisation ändrar inte analysmetoden. Ifall metodologisk nationalism istället hade använts hade själva analysmetoden blivit del av nationalismens ideologi och religion, metoden hade blivit del av nationsbyggandet. En fördel med jämlik och symmetrisk metod är att specifika skillnader mellan organisationer kan upptäckas vilka annars hade dolts av förförståelsen, av den nationalistiska ideologins utpekande av skillnader.


Fotnötter

1. "War" from Online Etymology Dictionary: "late Old English wyrre, werre "large-scale military conflict," from Old North French werre "war" (Old French guerre "difficulty, dispute; hostility; fight, combat, war;" Modern French guerre), from Frankish *werra, from Proto-Germanic *werz-a- (cognates: Old Saxon werran, Old High German werran, German verwirren "to confuse, perplex"), from PIE *wers- (1) "to confuse, mix up". Cognates suggest the original sense was "to bring into confusion.""

2. Terrorism: "1795, in specific sense of "government intimidation during the Reign of Terror in France" (March 1793-July 1794), from French terrorisme, from Latin terror (...) General sense of "systematic use of terror as a policy" is first recorded in English 1798 (in reference to the Irish Rebellion of that year). At one time, a word for a certain kind of mass-destruction terrorism was dynamitism (1883); and during World War I frightfulness (translating German Schrecklichkeit) was used in Britain for "deliberate policy of terrorizing enemy non-combatants."

Terror: "early 15c., "something that intimidates, an object of fear," from Old French terreur (14c.), from Latin terrorem (nominative terror) "great fear, dread, alarm, panic; object of fear, cause of alarm; terrible news," from terrere "fill with fear, frighten," from PIE root *tres- "to tremble"".

 

07 november 2015

Regeringen förbi högerpopulister - i hets mot flyktingar

Högst ovetenskapligt har jag bläddrat i de senaste två veckornas massmedier. Jag upptäcker att regeringen och ledande socialdemokrater tagit mer utrymme i massmedia än högerpopulister för att peka ut flyktingar som problem och nationen som offer.

Högerpopulisters propaganda är så öppet hetsande att den statistiskt tycks göra människor öppnare för öppnare gränser. (Se bilaga.) Förklaringen kan vara: att hetsa hetsar inte. Inte så mycket som vi tror. Hets kan till och med få motsatt funktion och minska hetsen. Folk drar sig undan och blir öppnare. Hets behöver utvinna kraft ur någon annans panik för att kunna hetsa.

Regeringens och ledande socialdemokraters formuleringar de senaste två veckorna är dock så sofistikerat panikslagna att de förmodligen effektivare ökar hetsen mot flyktingar än högerpopulisternas mer genomskinliga hets. Resultatet av en regering som agerar som om den vore i panik skapar då något mer otäckt än otäcka uttalanden.

Regeringen använder flera makttekniker för att peka ut regering, stat och kommuner som de egentliga offren. Och peka ut flyktingar som problem. Jag har mest analyserat ordval och sättet att uttrycka sig. Bland annat används ordval med en undermening som ger flera betydelser:

  1. Ordval offergör nation, stat och kommun
  2. och pekar ut flyktingar som orsak till att regering har så svårt att regera
  3. och gör personer på flykt till en framvällande massa snarare än till gemenskaper, grupper och personer

Här är några exempel på ordval med utpekande och hetsande undermening:
  1. flyktingproblematiken
  2. flyktingkrisen
  3. akut läge
  4. gränsen är nådd
  5. trycket ökar
  6. det kommer att bli tufft
  7. belastning
  8. bön till EU
  9. nödmedel
  10. mycket ansträngd
  11. kommer ta slut 
  12. det är fullt
  13. hot mot inre ordning och säkerhet (tillagt 13 november 2015)

Har ni som mer läser tidningar än mig eller som faktiskt äger tv uppfattat fler uttryckssätt som pekar ut flyktingar som problem och nationen som offer?

Per Herngren
2015 11 06, version 0.1.4


Källkritik: I mitt bläddrande har jag inte alltid kunnat urskilja ifall det är regeringens talesperson som citeras eller om det är journalistens omskrivning av regeringens uttalande.

Bilaga

Här är två forskningsrapporter som bryter med övertron på effekten av hatpropaganda.

Främlingsfientligheten har minskat de senaste 20 åren samtidigt som högerpartier nått stora framgångar i Europa. Rasistisk propaganda kan enligt DELMI-rapporten till och med minska främlingsfientligheten då folk ogillar propagandan (ifall min snabba läsning är rätt).(1)

Orsaken till att högernationalism når framgångar är att demokratin och det demokratiska samtalet inte vårdas av folkrörelser, folkbildning, institutioner och organisationer, inte att rasisternas rasistiska propaganda skulle vara effektiv i att förändra folks åsikter. (så läser jag Marie Demkers "Sverige åt svenskarna") (2)

Fotnoter till bilaga

1) http://www.delmi.se/publikationer-seminarier#!/hogerpopulism-och-attityder-till-invandring-i-europa-policy-brief-2014-01
2) http://www.bokforlagetatlas.se/bok/sverige-at-svenskarna/





03 november 2015

Kortfilm om kurserna i ickevåld och performativt konfliktingripande

Tvåminuters film där jag berättar om kurserna i ickevåld, jämlikare samarbete och performativt konfliktingripande. (Redigerad och utlagd på Youtube av studieförbundet Sensus.)





31 oktober 2015

Uppmuntran som makt och kontroll: Sara Ahmed

Grupper och personer behöver uppmuntran för att bli skapande och för att våga göra det som är annorlunda, våga bryta normen. Avfärdande och negativitet förstör skaparglädjen. Negativitet är ett effektivt maktmedel för att hindra finslipandet och byggandet av nya ordningar.

Men även uppmuntran kan fungera som en kraftfullt maktteknik för att befästa maktordningar och normer.
To be encouraging is often thought of as a generous, as a way of energizing somebody, of enabling them to be capable. To encourage can be to give courage. But to encourage can also be forceful. Being encouraged can be a way of being directed toward somebody else's wants.”1

Affirmera och bekräfta

Precis som uppmuntran är affirmerande och bekräftelse medel som ger kraft och stadga, som legitimerar. Ickevåldsmotstånd, queer, feminism, organisationer utan chefer och centralstyrning, bryter det självklara, genomför det som strider mot det sunda förnuftet. Deras motstånd och experimenterande med nya ordningar behöver dock bekräftas av andra grupper för att etableras som levande ordningar.
Bekräftelse är dessutom viktigt för om handlingar ska kunna bli performativa. Performativa handlingar är när målet genomförs i själva handlingen. Att en demokratisk process bekräftar att deltagarna är jämlikar gör deltagarna jämlika. Eller också misslyckas jämlikheten och processen behöver justeras och förändras. Performativa handlingar kan alltså vara lyckade eller misslyckade. Att exempelvis ge ett löfte skapar en förpliktelse, löftet blir både mål och medel. Men ett löfte behöver bekräftas som löfte för att inte bli ironi eller bedrägeri.

Affirmera som maktteknik

Bekräftelse behövs även för att maktordningar och normer ska stadfästas och ges kraft. Bekräftelse av en maktordning kan tränga undan andra ordningar så att de uppfattas som orealistiska och naiva, som dumheter.
To affirm can mean to state or assert positively, as well as to establish, confirm, or ratify. To be affirmed is to be given positive encouragement, wich might be what confirms a certain order of things or creates order out of things.”2
Uppmuntran och bekräftelse snarare än förtryck och straff är hur karriär, lönearbete, kärnfamilj, egna hem, nationalism, etableras som självklarheter, som normen.

Per Herngren
2015 10 31, version 0.2

 

Fotnötter


1 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 47.
2 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 48.

21 oktober 2015

'Lycka' blir mål blir makt: Sara Ahmed

När ordet lycka utsägs börjar det göra saker med oss. I lyckorörelser och i lyckoforskning utsägs lycka som målet. Målet med våra liv. Målet med vårt handlande. Målet med vår politik.
Sara Ahmed analyserar hur ett ord som lycka gör saker med oss. Hur ord som används igen och igen producerar makt. The word happiness does things. … I have considered how happiness holds its place as the object of desire, as the endpoint, the telos, as being what all human beings are inclined toward.”1

Lycka görs till brist

När lycka utnämns till mål produceras omedelbart en brist. Brist på lycka. Något som ännu inte uppnåtts. Som bara vissa uppnått. Lycka omvandlas till något vi bör rikta oss mot. Något som finns därborta.
“Happiness is what would come after. Given this, happiness is directed toward certain objects, which point toward that which is not yet present.”2
Lycka blir något som andra har. Något som även jag kan få. Bara jag riktar mig mot lyckan. Och det finns många som gärna pekar ut vart lyckan finns.
- Jo, lyckan finns därborta. Nej, inte där du tittar. Där jag pekar!
Lycka gör framtiden närvarande i nuet. Som det som saknas just nu. Som de som inte nått fram saknar.

Per Herngren
2015 10 21, version 0.1

Fotnötter

1 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 199.


2 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 26.

19 oktober 2015

Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault

Nationalstater och kapitalistiska företag är beroende av frihet. Frihet konsumeras för profit, samt även för makt.
Friheten som konsumeras har till stor del producerats av stat och företag. De är beroende av att producera en frihet som de kan utvinna. Och enligt Michel Foucault är de ständigt beroende av att producera denna frihet.
The new governmental reason needs freedom therefore, the new art of government consumes freedom. It consumes freedom, which means that it must produce it. … it must organize it. … Liberalism formulates simply the following: I am going to produce what you need to be free.”[1]

 

Frihet som form för underordning

Friheten att välja produceras i formen av begränsning. Och som tvång att välja. Genom att producera val får organisationer och medborgare välja mellan dessa. Frihet produceras alltså i formen av begränsning. Och just denna begränsning producerar friheten att välja.
Friheten blir på så sätt själva formen för underordning.
– Du får gärna bli medborgare i vår nation. För detta krävs att du …
– Du får välja om du vill ha ett eget hem och givetvis med fördelaktiga banklån. För detta krävs att du …
– Du kan få ännu högre lön! Bara du ställer upp på att gå in i en karriär där du konkurrerar med andra.

Att underordna sig karriären är att vara med och underordna andra. Att gå in i bostadskarriär, jobbkarriär, forskarkarriär, studiekarriär är att bli del i produktionen av pyramidformade hierarkier. Vilket också är att bli del i produktionen av en frihet som kan omvandlas till makt.
Liberalism must produce freedom, but this very act entails the establishment of limitations, controls, forms of coercion, and obligations relying on threats”[2].

 

Befrielse

Befrielse är att bygga något som tränger undan och ersätter den frihet som producerar makt och rikedom.
När makt och kapital trängs undan har de dock möjlighet att bejaka förändringen. De kan försöka omvandla befrielsen till en frihet som kan konsumeras och bli rikedom och makt.
Religioner, kooperativ, kollektiv, hippies, punk, alternativrörelser, queer och många andra innovativa rörelser har under olika epoker delvis neutraliserats som befrielse genom att förvandlas till valmöjligheter. En ökning av valmöjligheterna hos kapitalism och nationalstat.
Per Herngren
2015-10-19, version 0.1

Referens

Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 63. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 64.

10 oktober 2015

Existerar Sverige? Foucault & mikromakt

Den långa cyklisten pekar på sin karta. ”Ursäkta, kan du visa mig vägen till Samhället?” Den andra nickar som om hon förutsätter att jag vet vägen. Hon undrar i förbifarten om Marknaden möjligtvis ligger på vägen till Samhället. De skulle behöva köpa lite att äta och några tillbehör till sina cyklar, ifall de nu skulle hinna fram till Samhället innan kvällen.

Hur produceras makt ifall inte Makten existerar? Hur görs Sverige ifall inte Sverige existerar per se?
Genom att inte förutsätta att staten, samhället, nationen, kulturen, marknaden eller civilsamhället existerar som stora ordningar, nivåer, sektorer eller sfärer tvingas Michel Foucault att undersöka vad som egentligen händer i konkreta situationer, vid specifika tidpunkter.
Historicism starts from the universal and, as it were, puts it through the grinder of history. My problem is exactly the opposite. I start from the theoretical and methodological decision that consists in saying: Let’s suppose that universals do not exists. And then I put the question to history and historians: How can you write history if you do not accept a priori the existence of things like the state, society, the sovereign and subjects?”1
Resultatet av Foucaults analys av samhällen och makt blir ett annat sätt att begripa vad stat och samhälle är än den liberala utopin om individuella ordningar som existerar var för sig, i sig själv, som sig själv (per se, latin: i sig själv).

Makthavare-ateism

Tidigare har jag analyserat makthavare-ateistism2 som brytning med föreställningen att en organisation eller person skulle kunna förvara och ha makt. Jag har också tagit upp brytningen med container-världsbild3 som tror att vi befinner oss inuti Sverige eller inuti Kapitalismen och innanför huden.
Michel Foucault förutsätter inte stora ordningar eller maktsystem där vi skulle vara instängda. Makt blir istället hur vi kopplar och riktar oss. Makt blir metoder, färdigheter och rutiner som vi och institutioner använder vid specifika tider och platser. Makt dyker upp och försvinner, återkommer vid olika tidpunkter, pulserar och flimrar. Makthandlingar svärmar med andra makthandlingar.
Foucaults forskning visar att staten inte har ett väsen: the state does not have an essence. The state is not a universal nor in itself an autonomous source of power.”4
Med Foucaults jämlika, makt-ateistiska, kritiska metoder upptäcker vi att politiska och vetenskapliga självklarheter ibland är fantomer. Och då och då faktiskt ren vidskepelse (skepelse: skepnad). Liberala och samhällsvetenskapliga vandringshistorier blir så självklara att den som ifrågasätter dem blir betraktad som idiot.
Foucault avmytologiserar staten: “The state is nothing else but the mobile effect of a regime of multiple governmentalities.”5

Mikromakt utan makro

Ifall vi förstår regerande och stat som kroppsliga vanor, färdigheter, sätt att prata, mikroinstitutioner, lydnadshandlingar så hamnar stat och regerande på samma nivå som familjer, dansklubbar, flaggstänger, stängsel och gränskontroller. Världen blir ganska platt snarare än bestående av olika nivåer: mikro-makro.
Michel Foucaults metod för att analysera makt hjälper oss dessutom att skissa en ontologi om samhällen och makt. Ontologi är läran om någots vara, om någots blivande. Foucaults maktanalys erbjuder en lära om blivande mer än en lära om varat. Eller snarare: varat är ett blivande. Varat är blivande igen och igen.
En jämlik, platt ontologi ger oss inte bara andra föreställningar om samhällen och världar än liberala föreställningar om sfärer och nivåer, den ger oss också metoder för motstånd. Motstånd får därmed ingripa mer jämlikt i hierarkier vilka inte existerar per se utan som reproduceras gång på gång.
Visst, svärmar av familjer består fortfarande av många fler individuella familjer än alla kollektiv och queera hushåll. Och flimret av Sverige-punkter kan tyckas överväldigande. Men i praktiken är handlingarna inte så mycket större eller mindre än varandra, i varje fall inte så mycket som när metodologisk nationalism och container-världsbilder skissar upp väldiga ordningar.
Precis som makt och motstånd är vanor och rutiner som behöver tränas och finslipas för att fungera ihop så är Foucaults metoder och teorier mer träning än insikt. Det handlar om att öva mer än att förstå. Men visst, då och då tycker vi oss förstå vår värld. Att förstå makt som flimmer och punkter är möjligen mer begripligt när det gäller krig än stater. Det finns inget Krig bortom smattret av kulor och missiler. Missförstå inte det här! Kriget kan inte bara reduceras till kulor. Krig existerar också som vapenhandel, och vapenhandel existerar också i pensionsfonder och banker, och pensionsfonder existerar också som flykt över land och hav.

Jämlik metod och jämlik ontologi

Jämlik ontologi och jämlik metod undersöker hur ordningar och hierarkier uppstår och kollapsar, för att dyka upp vid andra tidpunkter, på andra platser.
Jämlik metod undersöker hur handlingar blir makt och underordning. Men jämlik metod undersöker inte hur handlingar tillsammans producerar en väldig ordning. Maktordningar är inte aggregering, ihopslagning av lydnadshandlingar till en väldig totalitet. Lika lite som familjer producerar en väldig Familj producerar marknader en väldig Marknad.
Den jämlika ontologin gör att motstånd inte kan reducera sig själv till åskådare. Hierarkier växer fram och svärmar med andra hierarkier. Vi står inte bredvid detta. Ickevåldsmotstånd får därför också svärma med andra former av politik och motstånd. Det finns inget individuellt motstånd. Och tillsammans i allianser tränger motstånd undan förtryck och våld, överordning och underordning.
Det handlar inte om enkla fix eller success-stories. Lydnad kan lika gärna tränga tillbaka motståndet.
Jämlik metod undersöker hur vi agerar både makt och motstånd. Vi reproducerar makt och vi tränger undan och modifierar maktordningar. Det går inte att vara helt på ena sidan eller helt på andra sidan.
Foucault undersöker punkter i tid och rum, vart vi riktar oss och hur vi förflyttar oss. Det är också så som makt och motstånd blir till. Forskning, makt, motstånd skiljer sig därför inte så mycket från varandra.
Maktkritik lyckas lika lite som vetenskap, kapitalism eller staten skapa sig en egen domän vid sidan av: the analysis of micro-powers, or of procedures of governmentality, is not confined by definition to a precise domain determined by a sector of the scale, but should be considered simply as a point of view, a method of decipherment which may be valid for the whole scale, whatever its size. In other words, the analysis of micro-powers is not a question of scale, and it is not a question of a sector”6.

Per Herngren
2015 10 10, version 0.1

Referens


Fotnötter

1 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 3.

2 Per Herngren, Makthavare finns inte – makthavare-ateism, 2015, http://perherngren.blogspot.se/2015/03/makthavare-finns-inte-makthavare-ateism.html. Per Herngren, Makthavare finns ej: Erich Fromm, 2013, http://ickevald.net/perherngren/makthavarefinnsejFromm.htm.

3 Per Herngren, Träna bort containervärldsbilden, 2008, http://ickevald.net/perherngren/tranacontainerbilden.htm.

4 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.

5 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.


6 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 186.

03 oktober 2015

Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault

Det är inte så att ”regeringen” regerar. Inte bara. Civilsamhället rekryterar organisationer och medborgare, protestgrupper och rebeller, att själva regera.


“Civil society … leads the individual to enlist ‘on the side of one tribe or community’”[1].

Genom att lojalt bli del av civilsamhället producerar organisationer och medborgare underordning och lydnad. Vi frestas gärna att skapa en dualism mellan lydig underordning och regerande. Några ger order och andra lyder. Men det är snarare lydnaden som regerar. 

Undersöker vi var besluten faktiskt tas upptäcker vi att de som lyder tar mängder med beslut. Fler än den så kallade ”regeringen”. Och att de beslut som ”regeringen” tar också är lydnad.

Eftersom ”regeringen” inte regerar speciellt mycket, kan underordningen fungera även med komplexa och flödande maktordningar: “civil society makes it possible to designate and show an internal and complex relationship between the social bond and relationships of authority in the form of government.”[2]

Regerandet, beslutandet, är en färdighet. En skicklighet i underordning.


Organisationer blir hybrider av stat och icke-stat

Det är alltså inte så att organisationer och medborgare underordnar sig en regering som sedan styr dem. Det existerar faktiskt inte så mycket centralstyrning som vi gärna tror. Visst, centralstyrning är en levande utopi hos både stater och organisationer. Och det händer gång på gång att överstyrning skapar tröghet. Trögheten kan leda till funktionell dumhet så att organisationen inte kollapsar, även då den gör helt tokiga saker. Eller till att medborgare och anställda hackar systemet så det faktiskt börjar fungerar.

Föreställningen om civilsamhället gör att organisationer, protestgrupper och folkrörelser regerar underordning. De regerar med staten. De blir staten. 

Allt detta problemlösande, beslutsfattande, organiserande blir genom civilsamhället samtidigt genuin underordning. Oppositionell, maktkritisk laglydnad blir självregerande.

Sjävlregerande folkrörelser, proteströrelser, företag, medborgare gör sig på så sätt till hybrider: De blir en del av statens regerande. De blir regerande. Samtidigt uppfattar de sig som civilsamhället, vilket definierar sig i opposition mot staten. “the idea of civil society as spontaneous synthesis and subordination … we are dealing with a stable equilibrium.”[3]


De underordnade blir subjekt

Ibland skapar proteströrelser en vidskepelse att det är regeringen som är subjekt. Och att det är de underordnade som är objekt. Detta kamouflerar makt.

Det är snarare tvärtom.

De som underordnar sig en chef eller en regering producerar ledaren som ledare. Ledaren blir objekt, objekt för underordning, objekt för organisationers och medborgares kritiska underordning. “within civil society there is no need of a pactum subjectionis, of the surrender of certain rights and the acceptance of someone else’s sovereignty. There is a spontaneous formation of power.”[4]

Makt är lydnad. Och genom civilsamhället är det lydnaden som regerar.

Per Herngren
2015-10-03, version 0.1

Referens

Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 302. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 308. 
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 305. 
[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 303.

29 september 2015

Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället

Liberalismens uppfinner civilsamhället för att både producera lydig underordning och samtidigt begränsa staten.

De tidiga liberala tänkarna kämpade därför med problemet hur lydiga medborgare och lydiga organisationer skulle kunna begränsa staten så den inte blir totalitär. De önskade en lydig underordning som samtidigt kritiskt protesterade mot statens maktmissbruk.

Michel Foucault visar hur underordningen är nedärvd från tidigare ordningar med kungar. Vissa maktordningar från kungaväldet införlivas alltså i den borgerliga staten. “In the seventeenth and eighteenth centuries the problem was how to find a juridical form at the origin of society, at the very root of society, which would limit the exercise of power in advance. … we are dealing with an existing society with phenomena of subordination, … and the problem is simply how to regulate and limit power within a society in which subordination is already at work.”[1]

 

Problemet lydiga medborgare och organisationer

Det var inte så att alla liberala tänkare bortsåg från problemet med att organisationer och medborgare blir helt laglydiga.

“’He who first ranged himself under a leader,’ (Ferguson says), did not perceive, that he was setting the example of a permanent subordination”[2].

När den borgerliga staten växer fram får vi den märkliga effekten att staten undviker att bli totalitär men att många maktkritiska organisationer och folkrörelser blir totalt laglydiga. Den totalitära lydnaden decentraliseras och blir självskapande. Det blir lydnad som producerar makt, snarare än staten.

Per Herngren
2015-09-29, version 0.1.1


Referens


Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 309. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 306.

14 september 2015

Protesten ger staten makt: Michel Foucault

Civilsamhället får i tidig liberalism uppgiften att protestera, att hindra att staten blir maktfullkomlig. Organisationer och medborgare, som inte är del av statens apparat, ges uppgiften att hålla sig upproriska mot staten. 

Michel Foucault beskriver det så här: ”Since the nineteenth century, civil society has always been referred to in philosophical discourse, and also in political discourse, as a reality which asserts itself, struggles, and rises up, which revolts against and is outside government or the state, or the state apparatuses or institutions.”[1]

Civilsamhället är alltså tänkt som revolt mot staten.

Civilsamhället får på så sätt en dubbel funktion. Den får organisationer och människor att flockas runt ”nationalstaten”. Och samtidigt vända sig mot staten, protestera mot statens agerande.

Civilsamhället ska garantera en liberal revolt mot en stat som annars skulle begränsa utrymmet för konst, kultur, ekonomi, företagande, ägande och agerande.

Det räcker dock inte med att liberala tänkare uppfattar civilsamhället som en opposition. Medborgare och organisationer behöver själva bygga upp självbilden att den befinner sig i opposition till staten. Denna opposition mot staten omvandlas sedan till regerande: a tool for the criticism of reality … of a governmentality to which one is opposed and whose abuses one wants to limit, … it will be possible to find liberalism both as a regulative schema of governmental practice and as a sometimes radical oppositional theme.”[2]

På så sätt skapas ett statligt regerande som blir beroende av protesten, av oppositionen.

Negerande regerandeteknik

Civilsamhället ska alltså både generera lojal, lydig nationalism och samtidigt begränsa staten så staten inte blir maktfullkomlig. Civilsamhället blir del av statens regerande. Ett regerande som gör sig självbegränsande.

Liberalt regerande vänder sig bort från frågor kring rättvis fördelning av makt och resurser, bort från frågor om lokal, global och ekonomisk demokrati: civil society – which is very quickly called society, and which at the end of the eighteenth century is called the nation – makes self limitation possible for governmental practice … a self-limitation which infringes neither economic laws nor the principles of right, and which infringes neither the requirement of governmental generality nor the need for an omnipresence of government.”[3] 

Negerandet av staten utvecklas som ett sätt att regera. Staten regerar med hjälp av sin egen negation. Det är faktiskt bara om organisationer och medborgare vänder sig mot staten som det borgerliga regerandet blir möjligt.

Protesten blir på så sätt nödvändig för regerandet. Protesten blir del av regerandetekniken: ”this notion of civil society, amount to an attempt to answer the question … how to govern”[4]. “Civil society is … a concept of governmental technology”[5].

Tidigare ordningar före den borgerliga staten försökte ofta vara självrättfärdigande. Makten skulle rättfärdiga makten. Möjligen upptäckte även dessa ordningar att de blev starkare med en motpol. Och kanske fyllde kriget och ”fienden” denna funktion.

Protesten gör staten mäktigare än kejsaren

Det paradoxala med den borgerliga föreställningen om civilsamhället är att just negerandet av staten gör staten mäktigare och mer detaljstyrande än tidigare ordningar med kejsare och feodalherrar.

Civilsamhället som motvikt till staten genererar makt till staten. a government which conforms to the rules of right, and a government which nevertheless respects the specificity of the economy, will be a government that manages civil society, the nation, society, the social.”[6]

Kejsarväldet i demokratisk förklädnad

Det liberala regerandet gör sig egentligen inte av med kejsarväldet. Istället översätts det centralistiska kejsarväldet till centralistiska regeringar och styrelser. Det gör att centralismen blir även mer centralistisk än tidigare ordningar med kejsare och kungar.

Makten centraliseras alltså mer när oppositionella vänder sig mot ett föreställt centrum. I den liberala demokratin återuppstår kejsaren fast i nya kläder. Och mäktigare: the fact of power precedes the right that establishes, justifies, limits, or intensifies it; power already exists before it is regulated, delegated, or legally established. ‘We follow a leader, before we have settled the ground …”[7].

Vi får alltså den märkliga dynamiken att liberalismens rädsla för staten bygger en starkare stat än vad som kunde vara möjligt i tidigare former av självlegitimerande, självupptaget regerande.

This is … the ambiguity of all the devices which could be called ‘liberogenic,’ that is to say, devices intended to produce freedom which potentially risk producing exactly the opposite.”[8]

Per Herngren
2015-09-14, version 0.1

Referens


Fotnötter 

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296-297.

[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 320.

[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 295.

[5]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[6]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[7]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 304.


[8]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 69.