Rekursiv demokrati – demokrati V

I rekursiv demokrati är mål och medel samma sak. I denna fristående artikel ges en introduktion till rekursiv demokrati. I kommande artiklar ska jag fortsätta att utveckla rekursiv demokrati. Detta är den femte artikeln i en serie om olika former av demokrati. I en tidigare artikel, Samhällsförändring är rekursiv, tar jag för första gången upp begreppet rekursiv och hur politik och samhällen blir rekursiva.

Rekursiv kommer från latinets recurrere, ’springa tillbaka’. Betydelsen blir något enklare om man istället tänker ’springa tillbaka och hämta’.

Lekar och dans är vanligtvis rekursiva. När jag dansar salsa så förverkligas salsan i varje takt. Varje steg hämtar tillbaka salsan. Varje salsatur förverkligar salsan fullt ut.

Paula, som sitter vid fönstret på Henriksberg och tar sig en öl med en vän som är ny i salsaväarlden, pekar på mina fötter och säger:

”Det där, det är salsa, det! Lite colombiansk salsa kanske, han gör ju en spark på fyran. Men det är ändå salsa.”

Eller så misslyckas jag och ramlar ur salsan. Och då säger Igor, som sitter borta vid bardisken: ”Det där var inte alls salsa, det!”

När Igor blänger på mig försöker jag lyssna efter congaspelarens dubbelslag. Dubbelslaget, som kommer precis innan ettan i takten, är väldigt mycket salsa. Och med hjälp av dubbelslaget kan salsan återhämtas.

Salsan förverkligas inte i ett fryst ögonblick. Salsa är relation mellan fötter och armar, mellan dansare, med dubbelslaget på congas, med en elbas som vägrar spela på ettan, med ett trångt dansgolv ...

Salsan återanropar sig själv i dessa relationer. Inte som en total mängd, eller en totalitet av alla salsadansare. Utan snarare i varje takt. Salsa blir därmed aldrig något mystiskt ideal som ingen kan uppnå. Visst, man kan säga att man aldrig lärt sig salsa. Men en som inte kan salsa kan ofta peka ut dansare och säga att det där är salsa.

När en mor och en dotter dansar salsa med varandra är deras dans större än salsan. Salsan förverkligas helt när de dansar med varandra. Men salsan är samtidigt mindre än deras dans tillsammans. Under dansen kanske de planerar vad de ska äta efteråt. De kanske dessutom upplever att de trivs ihop. Eller så tjatar dottern på sin mor.

Det händer mycket när folk dansar salsa som inte ska reduceras till salsa.

Del och helhet

Som i salsaexemplet ovan är rekursivitet när delen hämtar helheten. När delen återanropar helheten. Helheten blir därmed del av delen.

Vanligen tänker vi oss att delen är en liten del av en större helhet. Detta kan vi kalla totalitetstänkande. I det rekursiva är helheten snarare en del av delen.

Helheten blir därmed mindre än delen.

På så sätt görs helheten möjlig att förverkliga.

På så sätt görs helheten möjlig att mångfaldiga, imitera, kopiera samtidigt som den ständigt kan finslipas, justeras och förändras.

Demokrati, jämlikhet och rättvisa

Demokrati går inte att skilja från delaktighet och jämlikhet, rättvis fördelning av makt och resurser, rättigheter och skydd mot övergrepp och förtryck.

Rekursiv demokrati producerar:

• delaktighet och jämlikhet som i sig själv är demokrati som producerar demokratier som producerar jämlikhet som …
• rättvis fördelning av makt och resurser som i sig själv är demokrati som producerar demokratier som producerar rättvisa som …
• politiska lösningar på gemensamma problem som i sig själva är demokratier vilka producerar demokratier som producerar gemensamma lösningar som …

Demokrati som hel helhet

I ett traditionellt helhetstänkande blir demokrati ouppnåeligt. Demokrati uppnås aldrig totalt. Demokrati kan inte förverkligas som en stor sfär eller en generell egenskap. Det traditionella helhetstänkandet bejakar att man kan närma sig demokratin, men demokratin förblir ändå avlägsen. Våra demokratiska strävanden kanske liknar verklig demokrati. Men demokratin är ändå aldrig riktigt här. Demokratin blir därmed paranoid.

Börja med att förverkliga demokratin

Rekursiv demokrati däremot börjar i förverkligandet av demokrati. Demokratin genomförs genom minimalistisk demokrati. Rekursiv demokrati minimerar sig för att kunna förverkliga sig som både mål och medel.

Därmed blir det också möjligt för demokrati att innovativt ingripa när demokratin misslyckas. Det blir också möjligt att genom motstånd ingripa när härskande, dominans och orättvisa trycker ner eller tränger undan demokrati.

Demokrati kan förverkliga sig i samtal mellan två eller tre personer. Demokratier kan förverkliga sig i svärmar med hundratusentals grupper och deltagare. Genom att fördela talutrymmet rättvist mellan de som talar förverkligar demokratin sig. Och genom att ingripa vid härskartekniker och dominans, för att skapa utrymme för jämlik delaktighet, förverkligar sig demokrati.

Demokrati förverkligas gång på gång. Och på många olika sätt. På parkbänkar, i mötesrum, och vid automatsvarvar. Demokratier skapar sig ibland utrymme mitt i diktaturer, som exempelvis i privata företag. Demokratier skapar sig utrymme på marknader och i nätverk som annars inte är speciellt demokratiska. Demokrati kan sprida sig på en massa oförutsägbara sätt.

Fantomdemokrati

Rekursiv demokrati undviker att göra sig till en fantomsfär. Fantomdemokratier utnämner ofta hela områden och regioner till demokratier.

Rekursiv demokrati producerar istället svärmar av demokratier. Svärmar av hela demokratier istället för demokratisk helhet.

Föreställningen om en väldig demokratisk container som skulle kunna göra hela områden med alla sina organisationer och relationer demokratiska kan aldrig bli något annat än fantomdemokrati.

Rekursiv demokrati förverkligar istället sig själv demokratiskt igen och igen. Demokrati misslyckas då och då. Misslyckandet är kanske det avgörande skälet för att demokrati behövs. Demokrati är att tillsammans ta itu med våra misslyckanden: med att leva tillsammans och med att inbördes stödja varandra. 
  Orättvisor, konflikter och misslyckanden kräver politik och demokrati. Demokrati strävar inte mot överenskommelse. Demokrati går åt ett helt annat håll. Demokrati ger sig in i, och intervenerar i, konflikter.

Per Herngren

2012-02-25, version 0.1

Välkommen på kurs om metoder för i rekursiv demokrati!

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Demokrati blir postdemokrati – demokrati IV

Många demokratier har med tiden utvecklats till postdemokrati, enligt Colin Crouch. Postdemokrati uppstår i en organisation när demokratin utvecklats så att eliter och maktcentran kunnat finslipa olika metoder för att kontrollera demokratin.

Det som gör Colin Crouchs bok Postdemokrati (2011, original 2005) speciellt intressant är att han tar post- i postdemokrati på allvar. Det är demokratierna som utvecklas till postdemokrati. Postdemokrati är en fortsättning av demokratin.

Det handlar alltså inte om outvecklad demokrati. Man måste därför skilja på välutvecklade demokratier som går över till postdemokrati, respektive odemokratiska organisationer där demokratin är dåligt utvecklad eller ickeexisterande.

Postdemokratier har utvecklat demokratiska metoder och institutioner som fungerar. Som ofta fungerar mycket effektivt. Men som med tiden börjat kontrolleras av maktcentran i eller utanför organisationen.

Centralisering skapar postdemokrati

En typisk postdemokratisk utveckling i en folkrörelse sker när engagemanget alltmer övergår från lokalföreningar till riksorganisationen, från arbetsgrupper till riksstyrelser, från medlemmar till tjänstemän.

Denna postdemokratiska utveckling kan vara följden av ett mycket starkt lokalt engagemang en gång i tiden. Det tidigare lokala engagemanget blev förutsättningen för att organisera stora riksomfattande kampanjer och för att anställa alltfler tjänstemän.

Det är alltså det stora engagemanget som genom en speciell utveckling tar bort engagemanget.

Det är avgörande här att man inte föreställer sig ett orsakssamband mellan professionellt anställda och postdemokrati. Anställda i många organisationer förstärker engagemanget bland medlemmar och medborgare. I dessa fall ökar anställda delaktigheten.

Postdemokrati uppstår däremot när centrala organ lyfter verksamheten bort från medlemmarnas delaktighet och engagemang.

Elliptisk postdemokrati

Inom stora folkrörelser och i mäktiga partier trängs ibland det deltagande engagemanget undan. ”De olika ledarskikten … verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister av olika slag”[1], enligt Crouch.

Colin Crouch visar hur detta skapar elliptisk centralstyrning av organisationen. Maktcentrat är både i organisationen och utanför organisationen. Dessa två punkter skapar ellips.

Ellips tar han från elliptiska cirklar och matematiken. En elliptisk cirkel styrs från två centrala punkter istället för som i koncentriska cirklar från en central punkt.

Ledningen av organisationen värvas i elliptiska postdemokratier både från medlemmarna och från eliter som inte tillhör organisationen.

Exempel är om solidaritetsorganisationer, fredsorganisationer och andra radikala organisationer i Stockholm alltmer värvar från varandra för att fylla ledande positioner. Vissa ledare värvas från den egna organisationen medan alltfler betydande ledare värvas från solidaritetseliter som rör sig i ett speciellt skikt mellan organisationerna.

De postdemokratiska riksorganisationerna producerar därmed ett sorts gemensamt skikt. Ett riks-skikt. Eller ett plan. Riksplanet. Detta riks-skikt gör att delaktigheten i organisationen minskar. Medlemmarna görs istället till sponsorer, åhörare och åskådare.

Postdemokrati som resonans

Colin Crouch ger ibland konspiratoriska förklaringar till postdemokrati: ”Bakom kulisserna formas politiken i möten mellan representanter för den folkvalda regeringen och en elit som till största delen företräder det privata näringslivets intressen.”[2]

Dynamikerna som leder till postdemokrati i en organisation är i min analys sällan konspiratorisk. Storföretagen styr mindre än vad konspirationsteorier misstänker. När de väl styr är det snarare dold diktatur eller dolt dikterande, inte postdemokrati.

Det är mycket vanligare att storföretag, eliter och maktcentran hamnar i resonans med demokratiska organisationer. Resonans är ömsesidig förstärkning.

Denna resonans mellan olika maktcentran gör att demokratin i organisationen fjärmar sig från medlemmars och medborgares deltagande och engagemang[3].

Den ömsesidiga förstärkningen i resonans (ex gitarrsträng-gitarrlåda) gör att energiåtgången minimeras. När en demokratisk organisation hamnar i resonans med odemokratiska organisationer skapar man ömsesidig kraft.

Skulle man försöka ta sig ur resonansen förlorar man mycket energi, inte bara sponsorer och bidrag, utan faktisk kraft och ork. Resonansen skapar därmed en mäktig gravitation. Den genererar dragkraft som gör att demokratier dras till maktcentran, och får allt svårare att dra sig ur gravitationen.

Resonansen skulle lika gärna kunnat skapa dragkraft mellan radikala organisationer, lokala kollektiv och motståndsgrupper. Men ifall man väljer att dansa med de som är mäktiga eller de som har mycket resurser dras man också med i deras dans.

Med resonans kan vi delvis ersätta förklaringen av postdemokratin från extern påverkan till gravitation och dragkraft. Det är inte så att mäktiga grupper och eliter styr allt som sker. Det är snarare så att demokratier frestas att dras med i de danser olika maktcentran dansar. Vad som är subjekt och objekt blir därmed inte så enkelt som i linjära, mekaniska förklaringar.

Med resonans kan postdemokrati förklaras som både självskapad och kontrollerad. Det går därmed att undvika att mekaniskt reducera postdemokrati till att det nästan bara skulle vara externa maktorganisationer eller mäktiga system som styr.

Med resonans går det dessutom att undvika att reducera en organisation bara till sig själv, att det bara skulle vara organisationen själv som konstruerade sig själv. Inte ens den bästa demokratin är helt styrd av sin egen demokrati.

Det är snarare så att demokratiska organisationer dansar med varandra, och ibland dansar med kapitalistiska eller statliga organisationer. Detta kan sätta igång dynamiker som ger postdemokrati.

Vi ska dock inte gå så långt att vi reducerar postdemokrati bara till resonans. Resonans är en av många avgörande dynamiker som skapar postdemokrati. Ovan tar jag ju exempelvis upp hur centralisering, ellipser och ”riksplanet” producerar postdemokrati.

Per Herngren

2012-02-14, version 0.1

Välkommen på kurs om metoder för demokrati!

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Bortom metodologisk nationalism - bilaga

Colin Crouch menar att postdemokrati främst är en följd av en ”enorm koncentration av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen”[4].

Crouch fastnar här i metodologisk nationalism och containerföreställningar: han förknippar demokratier med nationalstater. Städer, byar, organisationer och företag skulle därmed befinna sig inuti en demokrati (eller postdemokrati). Demokratin innehåller (contain) i så fall städer, byar, organisationer och landskap. I andra artiklar visar jag mer utförligt hur politiska teoretiker och sociologer sedan sjuttiotalet börjat bryta med metodologisk nationalism och containerföreställningar. Här är bara en kort sammanfattning:

Demokrati är vissa metoder och handlingar samt deras relationer. Demokrati är aldrig sfärer. Demokrati kan därför aldrig bli synonymt med en stat eller en organisation. När jag, i brist på bättre formuleringar, skriver demokratisk organisation menar jag bara de beslut och verksamheter i organisationen som styrs demokratiskt. I alla demokratiska organisationer uppstår ickedemokratiska beslut och ickedemokratiska organisationsformer.

Ifall ett företag väljer diktatoriska former för att styra verksamheter så är företaget diktatoriskt, även om företaget har stolta (och illusoriska) föreställningar om att befinna sig inuti en demokrati.

Genom att bryta med metodologisk nationalism och fantomföreställningar om väldiga demokratiska sfärer (containrar) kan vi analysera regeringar, parlament, Röda Korset, Volvo, Socialdemokratiska partier, moskéer, kyrkor jämlikt, jämte varandra som skilda organisationer snarare än instoppade i varandra. Genom jämlik metod kan vi upptäcka oväntade ojämlikheter och samband som containerföreställningar annars skulle ha dolt.

Jag menar dock att Colin Crouchs analysmetod är användbar för att undersöka hur demokratiska organisationer och grupper går över till postdemokrati. Hur de just genom sina välutvecklade demokratiska metoder lämnar demokratin.

---

Fotnoter

[1] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 12, (original 2005).

[2] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 18, (original 2005).

[3] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).

[4] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).

Demokrati utan påverkan – demokrati III

I liberala demokratier, och därmed i flera vänstergrupper och proteströrelser, uppfattas politisk påverkan,  påverkan av opinion, påverkan av regering, närmast som synonymt med politisk aktivism.

Att påverka ett beslut är dock inte accepterat i deliberativa demokratier. I denna tredje fristående artikel om olika demokratier analyseras deliberationens förbud mot påverkan.

För den som inte har erfarenhet av deliberativa demokratier finns en introduktion till både deliberativa och liberala demokratier i den första artikeln i denna demokratiserie.

I det deliberativa samtalet övervägs vad som sägs utifrån argumentens styrka. Man väger argument mot varandra. Vare sig samtalet eller besluten får påverkas av påtryckningsgrupper. Demokratin ska vara fri från påverkan.

Detta avvisande av påtryckningar och påverkan uppfattas ofta som ovant och väldigt märkligt i de vänstergrupper och proteströrelser som valt liberal demokrati som sin demokratiform.

I liberal demokrati är demokrati resultatet av påverkan.

I liberal demokrati påverkar man åsikter. Och åsikter räknas ihop eller manifesteras för att på så sätt påverka beslutsfattare.

I deliberativa demokratier däremot får man inte påverka folks åsikter. Det är argumenten som regerar. Inte påtryckningar. Inte övertalan. Inte dominans.

Övertyga istället för att övertala

Deliberativ demokrati gör en åtskillnad mellan övertala och övertyga. Övertalan accepteras inte. Övertalan ersätter argumenten med karisma, taktik, påtryckningar och målinriktat handlande.

I deliberation ska argumenten vara övertygande, inte övertalande.

Jürgen Habermas förklarar det så här: ”Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är ett resultat av någon annans yttre påverkan på honom”[1] eller henne.

Förutom övertalan vad annat är det som riskerar att påverka samtal? Det som nämns i texter om deliberativ demokrati är makt, taktik, strategi och lydnad.

Deliberativa demokratier avvisar alltså taktik och politisk strategi. Taktik och strategi anses hindra demokrati. Demokrati får inte bli ett maktspel.

Utan målinriktat och instrumentellt handlande

Deliberativa demokratier bryter med instrumentellt handlande och målinriktat handlande. Genom målinriktat handlande förmås andra att agera så som man vill. Detta accepteras alltså inte i deliberativ demokrati.

I instrumentellt handlande tränger målet undan demokratins självskapande oförutsägbarhet. Argumenten underställs därmed målet. Exempel på instrumentellt handlande är förhandling där parterna kommer fram till en kompromiss.

Förhandling har sin plats, exempelvis i privata tvister. Förhandling har dock ingen plats i själva demokratin.

Förhandling ses som privat- eller ego-rationell. Rationaliteten bygger på egna intressen. Förhandlingen utesluts därmed ur demokratisk deliberation.

Demokratisk deliberation och kommunikativt handlande ses av Habermas och Apel som en annan rationalitet än förhandlingen. Samtalet producerar en helt annan kreativ produktivitet än förhandlingen.

Ett instrumentellt samtal (ex förhandling) styrs av avsikter och målsättning inte av argumentens öppna oförutsägbarhet.

I deliberativa demokratier underordnar sig alltså inte argumenten ett framtida mål eller en bestämd avsikt.

Demokrati vid sidan av det instrumentella

Instrumentella rutiner leva vid sidan av demokratin. Ibland intervenerar demokratin. Och ibland låter man instrumentellt handlande vara eftersom det fungerar bra utan demokrati.

Det är alltså inte så att deliberativa demokratier eller teoretiker förnekar målinriktat handlandet. Man bejakar tvister, sport och tävlingar. Man bejakar trimning av energieffektivitet, teknisk verkningsgrad och minskning av kostnader. Detta förstås dock som något annat än demokrati.

Det instrumentella får inte styra det demokratiska samtalet, för då ersätter intrumentalismen demokratin. Lobbygrupper och påtryckningsgrupper får därmed ingen plats i deliberativa demokratier.

I deliberativa demokratier följer besluten argumentens makt.

Per Herngren

2012-02-08, 0.1

Välkommen på kurs om deliberativa demokratimetoder!

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

---

[1] Jürgen Habermas, 1982, ”Om begreppet kommunikativt handlande”. i Jürgen Habermas Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996, s 114.

Bortom åsikt och vilja – demokrati II

I den andra fristående artikeln om demokrati tar jag upp hur deliberativ demokrati bryter med åsikter, intresse och vilja, vilka är så viktiga i den liberala demokratins uppfattning om opinion. En introduktion till deliberativ demokrati och liberal demokrati finns i den här första artikeln.

Liberal demokrati frågar efter åsikter, efter medlemmarna eller medborgarnas vilja. Deliberativ demokrati däremot överskrider åsikter och intressen. Deltagande samtal sätter fart på argument som får deltagarna att överge sina åsikter och tyckanden.

Så här förklaras skillnaden i boken Deliberativ demokrati, 2004. Liberal demokrati ”bygger på en föreställning om att människor besitter färdigformulerade intressen och åsikter, som … kan uttryckas i de politiska valen och fogas samman … till offentliga beslut. Enligt det deliberativa synsättet bygger emellertid demokratin inte primärt på sådana uttryckta och aggregerade preferenser utan på argument.”[1]

I liberal demokrati räknas åsikterna ihop. De aggregeras, de klumpas ihop. Hopräkningen anses representera medlemmarnas eller medborgarnas vilja. Hopklumpandet av viljor kan göras på olika sätt: genom demonstrationer, omröstningar och opinionsmätningar.

När liberala demokratier organiserar demonstrationer, slagord, plakat, namninsamlingar, massaktioner, stormöten, massmöten och kraftfulla manifestationer klumpas viljor ihop till vad som liberalerna föreställer sig representera opinion.

Rundabordssamtal istället för mobilisering

Deliberativa demokratier överger demonstrerandet av folkets vilja och organiserar istället rundabordssamtal, studiecirklar, bikupor, småseminarier. Alla i syfte att få igång samtal mellan de som berörs av en fråga. Deltagande-samtal tänks leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument, samt till folkbildning.

Demokratin blir på så sätt en innovativ process.

Deliberativ demokrati representerar inte individers eller folkets vilja. Deliberativ demokrati är istället människors delaktighet i politisk problemlösning och i beslutsprocesser. Fokus blir därmed på delaktiga samtal. De berörda har möjlighet att delta i samtal där man lyssnar på varandras argument, och där man bygger vidare på dessa argument.

Det är argumenten som regerar.

Argumentets regerande överskrider intressen och viljor. Man får därför inte vinna över andra till ens ståndpunkt. Demokrati handlar därmed inte om att förankra ett beslut. Deliberativ demokrati försöker inte vinna stöd för ett förslag.

Genom att deliberativ demokrati inte mobiliserar stöd för ett förslag hamnar den inte i en reducering av lösningar till för eller emot, ja eller nej. Deliberativ demokrati mångfaldigar istället lösningarna. I slutändan kanske man bara väljer ett förslag, eller så väljer man trettio förslag. Men beslutet tas inte genom att reducera förslagen till en negation, för eller emot.

I den liberala demokratin däremot mobiliseras stöd för olika förslag. Detta skapar en dynamik av maktkamp. Denna maktdynamik tenderar med tiden att producera negationen för och emot. Ståndpunkten ”för” lägger vanligtvis mäktiga grupper beslag på. Ståndpunkten ”emot” lägger vanligen opposition eller proteströrelse beslag på. Liberal demokrati skapar därmed en stabil ordning med fasta ja-och-nej-positioner som är oberoende av sakfrågorna.

Undantag är fildelning där mäktiga grupper definierat sig som antipirater. Piraterna utpekas därmed till den etablerade gruppen, den som regerar, den som uträttar något. Den uträttar något som antipiraterna är emot, något som antipiraterna vill stoppa.

Opinionsmätning blir dumhet

Liberal demokrati skickar gärna ut enkäter och gör opinionsmätningar. Deliberativ demokrati påvisar att åsikter därmed görs till dumhet och tröghet. Genom den liberala demokratins betoning på att räkna ihop och klumpa ihop åsikter får demokratin svårighet att utföra politik.

Liberal demokrati värjer sig mot kritiken. Den menar sig överskrida dumheten genom fakta och information. Att nå ut med fakta och information blir därmed synonymt med upplysning.

-- Men hallå! ropar Immanuel Kant ilsket. Upplysning är inte information. Upplysning är att tänka ihop, att tänka högt och offentligt.[2]

Deliberativ demokrati är innovativt och överskridande. Deliberativ demokrati producerar därför avvikande, den producerar minoriteter snarare än majoriteter. Människors argumenterande med varandra leder till oförutsägbara, oväntade och bättre beslut än om man klumpar ihop åsikter.

Per Herngren

2012-01-23, version 0.1

Välkommen på kurs om deliberativa demokratimetoder!

Vad är politik? - bilaga

Politik används här om att hantera, och besluta om, gemensamma frågor och problem. Varje organisation som hanterar gemensamma frågor för anställda, medlemmar eller medborgare utför därmed politik. Denna ansats bygger på symmetrisk eller jämlik metod: att undersöka olika organisationer jämlikt istället för att särskilja dem genom ideologiska kategorier. Statliga organisationer förutsätts inte vara mer politiska än ett företag, ett tempel, en avdelning, en institution eller en ideell förening. Det är graden av beslut och handlingar som hanterar eller icke-hanterar gemensamheter som avgör politisk grad.

Referens

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

---

[1] Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004, s 13.

[2] Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989, 28, 29, 31.

Deliberativ eller liberal demokrati - I

I en serie fristående artiklar undersöker jag motsättningar mellan liberala och deliberativa demokratier. Denna artikel är en introduktion till skillnader mellan liberala och deliberativa demokratier. I senare artiklar kommer jag in på rekursiva demokratier samt sårbara materialiserande demokratier.

Deliberativ kommer från latinets librare: väga, att väga saker mot varandra, att överväga. Inom forskning om deliberativa demokratier används samtals- eller diskussionsdemokrati ofta som synonymer.

Bland demokratiaktivister kallas olika varianter av deliberation för konsensus, blockeringsrätt, akvarieform, beslut i smågrupper, feministiska mötestekniker, innovativa beslutstekniker. Deliberationens närhet till folkbildningstraditionens rundabordssamtal och befrielsepedagogik lyfts ofta fram.

Överenskommelse utan makt

Deliberativ demokrati förstås i traditionen från Karl-Otto Apel och Jürgen Habermas som överenskommelser som alla berörda kan komma överens om. Det kallas därför ibland för konsensus eller konsensusdemokrati.

I det deliberativa samtalet får inte makt styra överenskommelsen. Habermas skiljer på att övertala och att övertyga. Det är bara övertygandet som är accepterat i deliberativa demokratier. Övertalande genom påverkan är inte deliberation.

Demokrati utan förhandling

I liberala demokratier kan olika intressegrupper förhandla med varandra för att få till ett beslut. I deliberativa demokratier accepteras inte förhandling eller kompromiss. Det är bara argumentets makt som godtas. Det går inte att kompromissa bort argument. Det är argument för den bästa lösningen som ska gälla.

I liberal demokrati får majoriteter och mäktiga intresseorganisationer stor makt. I deliberativa demokratier stärks minoriteter gentemot dominerande majoriteter: Åtminstone ifall det finns argument för att ett dominerande förslag inte är acceptabelt för en minoritet, ur exempelvis rättvisesynpunkt. Eller ifall det finns argument för att andra förslag är mer acceptabla för minoriteter.

Bland demokratiaktivister som använder konsensus används olika former av vetorätt för att stärka minoriteter och medlemmar. Veto kallas nuförtiden blockering. När ett beslut blockeras måste deliberationen fortsätta. I vissa organisationer har grupper rätt att blockera beslut, i andra har medlemmar rätt att blockera. Det är också vanligt med blandformer där medlemmar har blockeringsrätt i mindre grupper; medan grupper har blockeringsrätt i koordineringsgrupper och samarbetsråd.

Deliberativa eller liberala demokratier

Deliberativ demokrati bryter med liberal demokrati. Liberal demokrati dominerar i politiska partier och i massmedias bevakning av staten. Liberala demokratiuppfattningar dominerar även i många proteströrelser. Detta skapar konflikter när olika organisationer samarbetar eftersom deliberativ demokratier är vanliga i flera traditionella folkrörelser, och deliberation håller även på att bli etablerad i alternativgrupper, i globaliseringsaktivism och i feministiska aktivistgrupper.

Den här första demokratiartikel är en kort introduktion. Senare artiklar fördjupar diskussionen kring deliberativ och liberal demokrati. Avslutningsvis ska jag försöka visa att rekursiv demokrati och sårbar materialiserande demokrati löser flera problem från både liberal och deliberativ demokrati.

Per Herngren

2012-01-18, version 0.1

Välkommen på kurs om deliberativa demokratimetoder!

Referens

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

'Undran' som härskarteknik

Genom att visa osäkerhet, undra över något, och dela med oss av vårt tvivel öppnar vi vanligen upp utrymme för nya tankar och möjligheter. Men undran kan också användas som härskarteknik för att trycka ner, tysta kritik och neutralisera påståenden. Här är några sådana makttekniker som med visst tonfall eller i speciella sammanhang kan förvandlas till angrepp.

• Elak vänlighet. Passiv aggressiv har de senaste åren blivit ett inneord i intellektuella tv-serier från usa. Det är en form av förtäckta övergrepp. En variant är att extra hjärtligt fråga någon hur hon eller han mår. Eller att med närmast terapeutisk röst undra "hur är det egentligen". Istället för vanlig ytlighet, omtänksamhet eller vänlighet förvandlas den intensiva vänligheten till ett angrepp. Den andre blir osäker och hamnar i underläge.
• "Jag är inte säker på vad jag anser om det." Skickligt använd kan frasen få den som är engagerad, arg eller kritisk att framstå som tvärsäker, kategorisk, patetisk eller dogmatisk.
• "Jag undrar hur det är med henne egentligen." Frasen kan referera till underförstådda rykten, och användas för att baktala utan att öppet påstå något. Det kan vara ett sätt att stämpla någon som annorlunda, som ett problem eller som någon som har problem.
• "Det kan väl inte stämma?" Med viss betoning och visst tonfall påstår man att ryktet antagligen eller möjligen stämmer.

Per Herngren
2012 01 01, version 0.1

Välkommen på konflikthanteringskurs om att ingripa vid "mjuka" härskartekniker!

När blir nationalism och företagslojalitet stockholmssyndrom?

Stockholmssyndrom är när ett hot får de som hotas att bli aktivt lojala med dem som hotar. I olika situationer uppstår detta märkliga fenomen. Vanligast är antagligen i familjer med hot eller övergrepp. Men det kan ibland uppstå hos mobbningsoffer och andra som systematiskt kränks.

Det blir svårare att upptäcka stockholmssyndrom när hotet är långvarigt och när det inte ses som hot av omgivningen. Exempelvis många fall av mobbning. Vi har en annan grupp som under långa perioder är utestängda från lönearbete, inkomster och utbildning. De utsätts kanske för systematisk misstro och kontroll av socialarbetare och arbetsförmedling. De kategoriseras som ickeönskvärda av skolans betygssystem. En del av dessa utvecklar en hyperlojalitet mot överhet och nationalstat. Det vore intressant att undersöka om detta fenomen är stockholmssyndrom.

Ett annat exempel är lönearbetare som hotas av avsked. Eller som får anmärkningar och utskällningar från arbetskamrater och chefer. Även här uppstår ibland en hyperlojalitet mot företaget och mot chefer. Är detta en form av stockholmssyndrom? Eller är det ett närliggande, besläktat fenomen?


Per Herngren
2011-12-11, version 0.1

Stockholmssyndromet är uppkallat efter det kända Norrmalmstorgsdramat i samband med ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm, som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973.

Symmetrisk metod: För att ovanstående exempel ska begripas som stockholmssyndrom, eller inte, ska stockholms-dynamiken reproduceras, eller inte reproduceras. Det är därmed inte fruktbart att göra en uppdelning av den här typen av fenomen utifrån "kontext". Frågan om olika saker är samma fenomen eller olika fenomen kan alltså inte avgöras utifrån omständigheter: som utifall det faktisk är kidnappning eller vapenhot.

Dynamiker som tar sig ur ett sammanhang och verkar i andra sammanhang kallar Deleuze för universaler, andra kallar dem absoluter. Jag har själv lanserat begreppet transaler (överskridare). Dessa begrepp visar på dynamiker och fenomen som inte är instängda i en speciell kontext. Kontexten förklarar därmed inte fenomenet.

Däremot kan flera av relationerna i en kontext vara delförklaringar. Det kan handla om relationer som byggs upp mellan personer, saker, rumslighet tid, livsavgörande hot, underlåtelse och lojalitet som överlevnadsstrategier, bekräftelse och uppmuntran från den som hotar, bekräftelse av ordning och auktoritet.

Märk väl att det inte är självklart vad eller vem som agerar i komplexa dynamiker. Bruno Latour visar hur ting och platser kan agera och bli aktörer. För att komplexa syndrom och dynamiker ska kunna uppstå krävs dessutom medagerande, samverkan, resonans, följsamhet. Linjär förutsägbar kausalitet är inte dynamik.

God härskare och onda rådgivare

Det finns otaliga myter om den gode kungen som är omgiven av onda rådgivare. Lösningen i dessa myter är alltid att hitta ett sätt att ta sig förbi rådgivarna och nå ända fram till kungen med sanningen. Bara han verkligen inser hur det ligger till kommer han att regera rätt. Idag är denna myt starkare än nånsin.

De parlamentariker, ledamöter, ministrar som representerar demokratin, de behöver få fakta. De behöver få veta hur det egentligen är. De behöver få veta hur folk faktiskt tänker. Bara vi lyckas ta oss förbi mediabrus och oävna nyhetsredaktörer så kommer demokratin till slut att segra. Bara ledamöterna inser vad som behöver göras. Bara vi når fram.

För det är alltid någon annan som regerar. Det finns någon längst därinne som faktiskt har makten att förändra. Bara vi når in. Dit in. Med fakta. Med bevis. Innanför.

Fängelser är vrängda ut och in

Fängelse är det som håller oss fångna i lydnaden. Muren byggs av hot om att förlora liv, hälsa, jobb, egendom, hus, vänner eller familj. Att under motstånd låsas in i en cell innebär därmed att man brutit sig ut genom fängelsets murar. Problemet är dock att man därmed också blir utelåst. Att låsas ut, utanför fängelset, blir ofta ett större hot än att vara fånge i lydnadens trygghet.

- Hallo! Anybody out there?

Kämpa mot fantomer?

Fantom är kontur eller form av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Avtal, transaktioner, varor och företag som presenteras under bedrägerier men bara existerar på pappret kallas ibland fantomer. Fantomer finns där, fast inte som man tror.

Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det blir ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt presenteras och utformas så det gestaltar något annat, något som inte är där eller som är annorlunda än sin gestaltning. Trolleri är inte privata fantasier utan faktiska tricks som flera kan uppfatta och medverka i. Jag tror egentligen inte trolleri har passiva åskådare, man dras med i tricket, och man är med och medverkar i att skapa skenbilden.

Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper skapar fantomer i formen av sfärer. Små konkreta, lokala handlingar pekas ut som representanter för väldiga sfärer.

Jag har åkt genom olika samhällen på fem kontinenter men ingen har någonsin pekat ut var Kontrollsamhället ligger, eller det där Kapitalistiska samhället, eller Civilsamhället. När jag säger att jag åkt genom samhällen på fem kontinenter tror en del att jag menar Kulturer eller Civilisationer, två andra fantomer. Fast jag syftar på byar och städer. Verkliga samhällen kretsar kring torg. Precis som marknader är på torget. Men hallå! Vet någon vilken gata som leder till Marknaden? Och i vilket hörn hittar jag Marknadskrafterna? Du där, jag känner mig lite ensam vet du var det Sociala ligger? Ursäkta, skulle någon av er kunna fråga Makthavarna var någonstans de förvarar den där Makten de har? Och snälla, kan någon hjälpa mig att hitta vägen ut ur Kontexten?

I min något barnsliga retorik i stycket ovan börjar jag: "Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper ...". Hur kan jag säga detta utan att göra ex samhällsvetenskapen och vänstern till fantomer? För att hitta metoder att undvika fantomisering kan vi analysera två av historiens största sociala system: hälsningscermonier och familjer. Vare sig kapitalism eller nationalstater har brett ut sig så mycket och blivit så stora som familjer och hälsningar. Ifall mikro och makro är mått på omfattning och utbredning är hälsningar och familjer mer makro än nationalstater. Historiskt är hälsningar och familjer också bland de första systemen att bli globala. Men de pekas inte ut som väldiga sfärer och fantomer. Vi ser dem som många. Vi ser hur de upprepas och imiteras i fantastisk omfattning.

Det är inte så att alla hälsningar liknar varandra. Olika hälsningar skiljer sig från varandra. Vi kan se skillnader eftersom vi uppfattar att de gör motsvarande saker. Men vi ser aldrig en omslutande väldig Hälsning. Samma gäller familjer. Vi ser skillnader just för att vi kan koppla ihop olika familjeformer. Vi tror oss dock sällan befinna oss i den väldiga Familjen. När vi ändå nostalgiskt pratar om att vi alla tillhör samma familj så är det snarare metafor för någon annan fantom, som Samhället.

Jag dansar salsa och jag kan känna igen salsa genom att folk dansar tre danssteg på fyra taktslag, rytmerna kretsar kring afrikansk klave, basen spelar inte på första taktslaget, folk dansar med vinklade armbågar aldrig raka armar, dansturerna är i stort sett samma som bugg, fast översatta till salsans steg. Och så är det en massa andra detaljer jag är omedveten om men som jag flitigt använder. Skulle jag och mina vänner analysera salsa skulle vi ta upp svärmar av instrument, klubbar, koder, regler, rytmer, steg och rörelser. Men vi skulle aldrig peka ut en väldig Salsa-sfär som omslöt oss.

Nästan allt i salsa hittar vi i andra danser och musikstilar, men inte i just den kompositionen. Salsa betyder sås. Dansare och musiker behöver blanda för att det ska bli salsa. Det genuina kan inte bli salsa. I salsa-metropolen Göteborg är det vanligt att blanda jazz, afrikanskt, hip hop och ball room. En chilenare lägger även in balett vilket är irriterande för det tar sådan plats på dansgolvet. Visst, salsa tenderar att klumpa ihop sig.

Salsa tar plats. Danssteg och turer handlar om att ta plats. Det innebär att dansspar eller individuella dansare även dansar med dem i närheten. På ett komplext sätt produceras visuella och känslomässiga mönster på dansgolvet. Dessa strukturer kommer dels från att handlingar möter handlingar, dels från att reglerande salsaturer möter rytmer och musikaliska uttryck, dels från att scen, bardiskar och väggar agerar med i dansen. Dansandet men även baren producerar dragningskraft och affekt. Cirkulation uppstår runt gravitation. Det finns ingen stor, generell salsastruktur som styr. Struktur blir snarare verb än substantiv: strukturerande. Strukturer agerar.

Salsan blir knappast fantom själv men den hänvisar dock till andra fantomer: Som om det skulle kunna finnas en afrikansk rytm. Det finns givetvis många olika rytmer i Afrika. Det är mycket möjligt att afroklave är vanligare på vissa platser i Latinamerika än på många platser i Afrika.

Salsa som paradigm för makt och motstånd

Salsan ger verktyg för att bättre greppa hur stater och kapitalismer svärmar snarare än sväller upp som sfärer. Svärmar av handlingar, steg, turer, golv, stolar och bord hamnar i resonans med varandra. De dansar med varandra.

På samma sätt som vi undviker att göra hälsningar, danser och familjer till väldiga helheter, assemblage, substanser eller sfärer är det möjligt att undvika att göra vänster, kapitalism, vetenskap, stater, samhällen till väldig sfärer eller containrar. Genom att undersöka vilka korridorer, arkiv, protokoll, regler, blanketter, underskrifter, samlingar, kroppsrörelser, torg, hänvisningar, utpekanden som arbetar med eller mot varandra upptäcker vi hur stater och även kapitalismer svärmar. Precis som vänster och feminismer svärmar.

Dessa svärmer är sällan låsta till en plats. De handlingar som ingår i svärmen är sällan inlåsta i svärmen. Handlingar och saker lokaliserar och dislokaliserar. De dras till varandra och klungar ihop. De ger sig ibland iväg och börjar verka på andra platser.

Gilles Deleuze kallar det som kan hoppa över till nya lokala sammanhang för universaler. Andra kallar dem absoluter, då de inte är bestämda av sammanhanget. Själv använder jag ibland transaler.

När vi uppfattar hur stater, kapitalism, civil olydnad och feminism svärmar ser vi hur de blir mer jämlika än om de hade varit sfärer. Det blir inte längre självklart vem som dominerar i en situation eller på en plats. Det blir därmed möjligt att upptäcka hur stater dominerar på många ställen och hur feminism dominerar på andra.

Teorier som är med och skapar fantomer och sfärer förutsäger vad som styr och domderar. Ordningen är redan ordnad. Detta osynliggör hur motstånd och makt agerar som svärm för att fortleva. Hur sårbara de är. Hur följsamhet mot varandra, och hur intensitet drar till sig fler handlingar och fler saker till svärmen. Fantomer osynliggör den ontologiska jämlikhet som finns mellan makt och motstånd.

Per Herngren
2011 10 20, version 0.1

Materialiserande politik

Materialiserande tar plats, tränger undan, ersätter. 'Ta plats' förstås både som att inta en plats där andra, eller andra saker, också tar plats; samt även som att breda ut sig och tränga undan. Fågelsång tar plats och skapar utrymme. Samtal tar plats tillsammans med kaffe macciato, sköna stolar och andra som dras in i samtalet. Tänkande tar plats. Utrymmen som materialiseras via fågelsång, läsande, torg, marknader och samhällen, överlappar ofta varandra. Men de tränger alltid undan något. Materialiserande möter alltid motstånd.

'Materialiserande' är besläktat med Deleuzes båda begrepp 'aktualiserande' och 'blivande'. Där mål och medel är ett utan att bli identiska. De är i blivande. Målet blir medlet. Men målet fortsätter vara medel. Målet blir sällan helt uppnått. Man justerar, slipar och gör förhoppningsvis bättre nästa dag. Materialiserande blir därmed ett ständigt återkommande (Nietzsche). Det pulserar. Takt, rytm och resonans är avgörande för en materialiserande politik.

Materialiserande politik kämpar inte för ett bättre samhälle. Det är blivande bättre samhälle. Det är våndan, sårbarheten och kampen i att tillsammans börja leva de samhällen vi vill leva, leva bättre samhälle. Det är att bli beroende av andra och annat, det är att försöka och misslyckas, det är att imitera och finslipa. Politik är inte bara att hamra och bygga, det är också att slipa bort.

Sårbar materialisering

Här är några idéer (jo, jag uppfattar ironin) till en sårbar materialiserande politik. Materialisering har länge praktiserats av radikala kooperativa företag och boendekollektiv, queer och innovativ feminism, proaktiv civil olydnad, rekursivt ickevåld, solidarisk och rättvis handel, samt i de ideella föreningar och folkrörelser som bygger samhällen snarare än protesterar. Det jag möjligen tillför här är ett sätt att urskilja, skilja olika praktiker från varandra för att de ska korsbefrukta och sätta fart åt nya håll. Teori materialiserar på så sätt utrymme tillsammans med andra praktiker.

Innovativ politik. Politik under komplexitet kan inte planeras eller centralstyras i någon större utsträckning. Som segelbåtar styr mängder med organisationer och grupper genom ganska oförutsägbara väder och strömmar. Politik blir därför mycket att uppfinna och experimentera. Experimentera förstås här som att söka bättre metoder att segla mot strömmen. Inte att följa strömmen. Vrakved och timmerflottor följer strömmen. Innovativ politik, som ickevåld, utnyttjar virvlar, motorer och vindar för att gå mot strömmen.

Experiment som deltagande demokrati. Feminister och ickevåldsgrupper har experimenterat med sofistikerade metoder för demokrati och organisation. Det är ena sidan av det politiska. Den andra är att ingripa i orättvisor. Gandhi förstod ickevåld som att experimentera med direkt ingripande i våld och förtryck. Dessa båda former klarar sig inte utan varandra.

Demokrati som smitta. Experimenterande politik sprider sig genom att andra gör det bättre. Experimenterande och imiterande hör tätt ihop. Samhällsförändring sker vanligen genom kedjor av imiterande (Gabriel Tarde). Politisk förändring sker sällan genom försök att påverka väldiga fantomer som Makten, Marknaden eller Samhället.

Smittande politik materialiserar. Allt från att bygga solidariska institutioner till att bygga motstånd materialiserar praktiker som kan imiteras av andra. Solidaritet och omfördelning av resurser har därmed möjlighet att materialiseras. Genom självkritiskt reformerande av rättvis handel, konstruktiv civil olydnad, koalitioner av kooperativ och boendekollektiv, så kan dessa utvecklas, smitta av sig, tränga undan och ersätta andra ordningar. Kritik bör därför riktas mer mot det egna byggandet än gentemot motparter. Varje revolution måste ständigt reformeras för att inte slås ut av andra mer dynamiska ordningar och revolutioner. Precis som i teknikutveckling upphävs dualismen mellan reform och revolution. Däremot stärks motsättningen revolution/reform gentemot nej-sägande/protest. Protest kan med Nietzsche förstås som oviljan att bygga värde.

Resonans. Resonans är ömsesidig förstärkning. Genom återkommande handlingar, som reproduktion av institutioner eller upprepad civil olydnad, byggs pulser och rytmer upp. Organisationer och samhällen pulserar. Det går inte att veta säkert vad som är subjekt och vad som är objekt i resonans. Resonans är ickelinjärt, den kan därför inte kontrolleras eller planeras utan bygger på träning i följsamhet. Både lydnad (makt) och civil olydnad (motstånd) är därmed till stor del träning i följsamhet.

Tillbaka till framtiden. Med hjälp av namn, beteckningar och berättelser kan resonans gå bakåt och framåt i tiden. Tidigare aktioner får liv igen genom att nya aktioner sträcker ut handen och dansar med dem. Samhällen såväl som motstånd dansar tillbaka-till-framtiden-schottis. Återkommande aktioner som är följsamma mot varandra hamnar i resonans. Kraften i aktioner kan därmed tusenfaldigas. Ifall aktionerna fortsätter att koppla armkrok övergår aktionerna till nya ordningar och institutioner.

Förändring bygger institutioner. Handlingar och institutioner är inte väsenskilda. Institutioner kan förstås som pulserande handlingar i resonans med händelser, saker, byggnader, arkiv och med andra institutioner. Även arkiv och byggnader är aktörer i institutioner och organisationer.

Befrielser kommer i svärm. Befrielser kopplar sig till varandra och hamnar i resonans. Gandhis och ickevåldsrörelsens kamp för befrielse från kolonialism utformades så att varje aktion var faktisk befrielse och stärkte andra befrielser. Ensamma aktioner skulle blivit återvändsgränder. Till och med idag lever saltmarschen, som Gandhi deltog i, upp igen genom att dagens civil olydnad fortsätter att koppla sig till den.

Motstånd är dans. Plogbillsaktioner tusenfaldigar kraften genom att dansa med varandras plogbillsaktioner och med andra befrielserörelser. Samtidigt dansar plogbillsaktioner med domstolar och fängelseceller. En plogbillsaktion kommer alltid som en svärm av dansare.

Politik är följsamhet. Att komma i resonans är inte lätt, det kan uppstå oväntat i intensiva eller långvariga relationer men ofta kräver det förmåga till följsamhet, som när man övar salsa eller bugg. Precis som det är tråkigt att dansa med någon som bara dansar med sig själv är motståndsgrupper som bara gör aktioner med sig själva tråkiga. Inga häftiga synkoper och rytmer byggs upp.

Resonans med motparter. Motståndets motpart är aldrig ett, aldrig enhet. Motstånd kan antingen stärka motparters härskande eller så kan det stärka konstruktiva pulser hos motparter. Själva härskandet förstärks genom att hamna i resonans med sin negation: som ex protest eller hot. Härskande förstärks också i konkurens med andra härskare. Undantag är när de krossar varandra. Från detta ska man inte dra slutsatsen att man generellt ska försvaga motparten. Men man ska inte heller förstärka motparters makt genom protest. Motparters komplexitet förstärks mer fruktbart genom att inplantera bättre system. Inympa. Detta sker genom konstruktiva ingripanden i krig, förtryck, orättvisor eller mobbning. Respekt, vänskap, dialog, omsorg kan hamna i resonanser med rättegångar och fängelseceller. Är motståndet riktigt följsamt kan det stärka positiva delar hos motparten som därmed i sin tur tränger undan och ersätta andra delar (displace). Politisk förändring är gemensam (co-poesis). Detta bejakas i demokratier men det gäller även i diktaturer. Diktatorer dikterar inte. De snarare dirigerar och är därför helt beroende av följsamhet.

Ingripa. Ickevåld är att in-gripa i odemokratiska och förtryckande system. 'I system' ska inte förstås som 'inuti system' utan i svärmen som utövar systemet. Inför man ett nytt danssteg mitt bland salsadansare så börjar steget ofta smitta av sig. Folk härmar. Förändring sker i systemen sällan genom påverkan utifrån. Politisk förändring sker vanligtvis genom smitta 'mitt bland'. Civil olydnad måste därför intensifiera och stärka delar av motpart, till synes paradoxalt kan detta försvaga eller tränga undan härskandet.

Träna motstånd och politik. Att öva är att omedvetandegöra. Övning gör snart kroppsdelar, insikter, redskap och verktyg frånvarande. Smedens hammare och dansarens fötter ramlar ur medvetandet när hamrandet och dansandet fungerar. Frånvaro inte närvaro är nyckeln till skicklighet. Samma sak gäller motstånd, samhällsliv och politik. För att få politik och organisationer att fungera måste man öva och omedvetandegöra sig. Genom att filtrera bort information och bli alltmer omedveten blir man samtidigt skicklig. Det är först när något inte fungerar som saker och ting behöver bli närvarande och medvetna. När det blir trögt eller stopp får man ta reda på vilken del som inte fungerade. Efter justeringarna gör man sig omedveten igen. Fungerande politik görs omedveten genom rutiner, färdigheter, samt genom följsamhet med saker, personer och organisationer. Tänk inte på fingrarna om du ska skriva fort på tangentbordet. Tänk inte ettor och nollor om du publicerar dikter på din blogg. Gandhis och senare Martin Luther Kings ickevåldsträning ligger här närmare dansen och hantverket än sjuttiotalets medvetanderörelse. Möjligen är hyperkroppsmedvetande en svaghet i vissa queerpraktiker, men hypernärvaro kan lika gärna vara ett experimenterande som senare övergår i omedvetande och blir då levande. Ickevåldsträning och queer lär oss politisk förändring genom att öva förändring, att förkroppsliga förändring, genom att ta plats. Flera queer-praktiker lär oss också hur intensiv imitation förnyar. Uppfinningar imiterar på nya sätt. Politik förnyar samhällen genom imitation. Politik blir då att öva upp något som är värt för andra att imitera.

Per Herngren
2011 10 12, version 0.1

Subjekt bortom individen

Att förklara samhällen, handlingar, moral eller konflikter utifrån individen kallas metodologisk individualism. Politisk individualism föreställer sig att politisk förändring kommer ur individuella egenskaper som empati, medvetenhet, insikt, kunskap eller livstil.

Subjektet förstås ofta som synonymt med individen. För att komma bort från subjektiva och individualistiska förklaringar talar Habermas om det 'intersubjektiva': Det som händer mellan människor och som bygger något utöver individen, utöver växelverkan mellan individer. Samtal och samarbete lever sina egna liv; och de kan inte reduceras till individerna.

Begreppet 'intersubjektiv' är dock fortfarande fast i en metodologisk individualism: subjekt blir synonymt med individ. Det som händer mellan, intersubjektiva, förstås inte som egna subjekt. Aktörer förstås fortfarande som individer.

Aktörer-i-svärm (Bruno Latour) och objektrealism (Graham Harman) öppnar upp för att det som anses vara mellan, inter, är egna aktörer. Objektrealismen visar hur en diskussion, en handskakning, en organisation eller en ursäkt blir egna individuella 'objekt'. Med Bruno Latour skulle man istället kunna kalla dessa objekt för 'aktanter'. De agerar. En handskakning gör saker med oss och med platsen där händerna skakas. Själv tycker jag 'aktör' och 'subjekt' säger nästan samma sak på ett enklare sätt än Latours aktant.

Ifall ett gräl eller ett skratt agerar och därmed blir subjekt får intersubjektivitet en ny intressant betydelse. Det är det som händer mellan grälet och skrattet, och som därmed har möjlighet att bli ett eget subjekt: kanske försoning eller irritation. I de flesta fall ska man undvika att förklara det ena med det andra; för då skulle vi få en ny metodologisk individualism, fast där även objekt räknas som individer. Aktörer snarare dansar med varandra. De är följsamma eller bryter av (blir olydiga och går sin egen väg).

Så här blir vi medhjälpare då subjektet bryter sig ur fångvaktaren Metodologisk Individualisms fängelse: Genom att undvika att låsa in personer i teorier som förklarar hur de blir subjekt får personer själva möjlighet att bli subjekt. Annars blir ju förklaringen det egentliga subjektet. En teori om hur individer blir subjekt gör teorin till det verkliga subjektet. Teorins förklaring agerar. I många fall är detta rimligt som när man skyller på att bussen var försenad. Jag är inte skyldig. Poängen här är att träna på att upptäcka oväntade aktörer. Och att upptäcka att man aldrig är ensamt subjekt.

Subjekt kommer alltid i flock. Och en flock blir ett eget subjekt. Ett samarbete blir ett subjekt. Utifrån symmetrisk, jämlik analys agerar medlemmar i flocken även med själva flocken, inte bara med varandra. De som samarbetar samarbetar också med själva samarbetet, inte bara med varandra. Vi upptäcker hur enskilda ting, en person, en organisation, ett krig, medagerar med varandra. Och det är inte självklart vilka aktörer som vid ett givet tillfälle leder dansen. Med symmetrisk, jämlik metod upptäcker man oväntad ojämlikhet; ojämlikhet som skulle dolts om man i förväg förutsatte ordningar som mikro-makro eller maktpyramider.

När man inte automatiskt definierar personer som subjekt blir det möjligt för dessa att göra sig till subjekt, att göra motstånd mot, eller samarbeta med, andra subjekt. Subjektet är den som (med)agerar snarare än den som definieras och förklaras. Visst, för att kunna bli subjekt måste man bli objekt. Det är ingen dualism. Att agera och att vara utsatt (objekt) förutsätter varandra. Men teorier som förklarar subjektet missar även detta.

Subjekt är aldrig helt fria. Att agera är både att göra motstånd och att möta motstånd. Genom att vi möter motstånd kan vi bli subjekt. Utsatthet och osäkerhet öppnar upp möjligheter att bli subjekt. Genom att objektiveras kan man bli subjekt. Därmed blir ignorering, ickemotstånd, de största hoten mot subjekt. Ett skratt som ignoreras dör ut. En person som ignoreras dör socialt (Johan Asplund). Det som lyckas bli helt autonomt kan inte längre bli subjekt. Det är som när det blir hål i Enterprise i Star Trek och någon sugs ut i rymden. Man möter inget motstånd längre och blir därmed hjälplös.

Det finns också andra hot. Vi är sårbara. Det finns alltid risk att bli offer för förtryck, våld, trafik, stormar och sjukdomar. Vi behöver varandra: personer, organisationer, djur, växter och flertalet ting (det lär dock finnas ting som klarar att sväva omkring ensamma mellan galaxer oberoende av dessas dragningskraft).

Medaktörer

Istället för att reducera förklaringen, av exempelvis upplopp på Hisingen, till något som ligger bakom, som samhället, kapitalismen eller uppväxten, bör vi leta efter medaktörer och se hur de agerar med varandra. Hur är deras agerande med och skapar upplopp? Vilka resonanser och dissonanser förstärker upploppen? Först ser vi att själva upploppen blir aktörer som agerar med varandra. Upplopp får kraft från en annan aktör, åskådaren. Bland aktörer hittar vi även de som är åtalade, möjligen också droger i deras blod. Sedan har vi gängen. Med svansar som kan agera även mer våldsamt än gängen. Bland medaktörer plockar vi antagligen upp vapen, stenar och slagträn. Vi finner kanske stadsdelsnämd och kommun som skärt ner på fritidsgård och skola. Vi upptäcker bortvända blickar och diskriminerande jobbintervjuer. Vi hittar kanske svenska soldater som skjuter 'svarskallar' på andra sidan jorden. Vi hittar nationalistisk stolthet över vapen och krig. Vi hittar ideologier om rätten till självförsvar. Vi upptäcker att vissa medaktörer agerar som motaktörer. Precis som brottning och fotboll kräver motparter kräver upplopp motparter. Vissa poliser, socialarbetare och fångvaktare agerar som om de befann sig i kamp eller spel. De blir i så fall medaktörer i upploppen.

Även ickevåld bör förstås som svärmar av medaktörer. Tillsammans med plogbillsaktioner agerar plogbillsgrupper, poliser, fångvaktare, fängelser, celler, fångar, stödpersoner, åklagare, målsägande, domare, rättegångar och domslut. Vänskap, vänlighet (Spalde, Strindlund), respekt, dialog, fiendeskap, irritation, förtroende, misstro, maktkamp blir egna aktörer. Även hammare och sönderslagna vapen agerar. Såväl som rättegångsfestivaler och inbjudningskort.

Beteckningen 'plogbillsaktion' gör att gamla plogbillsaktioner runt om i världen agerar tillsammans med nya. Varje plogbillsaktion tar sig ett eget namn, som JAS till Plogbillar eller Plogbillsaktion Bröd inte Bomber. Namn gör att det går att agera tillsammans på stora avstånd i tid och rum. Istället för att bara bli flöde eller formlös massa gör namnen det möjligt att bli egna aktörer.

Plogbillar bor ofta på platser där de bygger långvarig vänskap med hemlösa, flyktingar och fångar. Dessa vänskaper är några av de mäktigaste aktörerna i plogbillsaktioner. Även andra långvariga relationer med lokalsamhällen och folkrörelser är mäktiga medaktörer.

Plogbillsaktioner låser inte in sig i exempelvis fredsrörelsen. Olika plogbillsaktioner kopplar sig till solidaritet, befrielse, revolution, feminism, queer, ickevåld, demokrati, ateism, buddhism, kristendom, islam. Detta öppnar upp för att fler medaktörer ska känna sig välkomna att medagera.

Ytterligare en mäktig aktör är ickevåldets experimenterande. För Gandhi var ickevåld experiment med sanningen och med lösningar. Plogbillsaktioner gör därför inte negationen, nej-et eller protesten till viktiga aktörer. Varje konstruktivt försök att börja lösa ett problem och varje misslyckande blir egna aktörer, de hjälper andra att bygga vidare och utveckla bättre lösningar.

Per Herngren

2011 09 25, version 0,1

Från samtal med Siawash, med turkiskt kaffe, i en smal gränd vid floden Tigris, nära gränsen till Syrien. Uppe i bergen i Amed tränade Siawash och jag demokratiaktivister från Tunisien, Iran, Irak, Egypten, Kurdistan, Turkiet och Syrien i civil olydnad och ickevåld.

Referens

Annika Spalde, Pelle Strindlund, I vänliga rebellers sällskap: Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, Arcus förlag, 2004.

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

Moral motstår lojalitet

Moral väljer främlingar framför de nära relationerna. Moral är det som bryter med lojalitet och närhet. Moral väljer de vi inte känner nämnvärt för framför lojalitet med chefer, arbetskamrater, självintresse, avtal, nation eller familj. Moral är radikal jämlikhet och rättvisa. Mina är inte mer värda än era. Moral gör motstånd och intervenerar när närhet och lojalitet producerar orättvisa.

Anteckning 2011 09 24 vid floden Tigris i Kurdistan på gränsen till Syrien där jag just nu tränar folk från Kurdistan, Syrien, Irak, Turkiet, Iran i civil olydnad och ickevåld.

Vänstern förandligar politiken

Istället för att riskera sårbarheten i att materialisera och förkroppsliga de samhällen och system man vill leva förandligar delar av vänstern sin politiska praktik. Här tar jag upp hur vänsteraktivism förlorar sin kropp.

:::Varning det kan finnas rester av ilska i texten. Barn under 15 år bör ej läsa utan förälders närvaro:::

Metoder att förandliga politisk praxis

Agitation. Rätt åsikter föreställs leda till politisk förändring, till och med revolution. Åsikter tänks komma före materialisering av politisk förändring. Andra tänker sig att det istället är information och informationsutskick som skapar politisk förändring. 'Bara folk visste!'

Politiska föredrag och paneler. Genom att göra folk till publik hindras konspirerande och materialiserande.

Medvetandegöra. Att bli kollektivt medveten om hur mäktiga vi är tillsammans som klass, kvinnor eller social rörelse föreställs leda till politisk förändring. En mer individualistisk variant fokuserar istället på att göra individen medveten. Detta kan förandligas ytterligare genom att reducera medvetande till åsikt. Genom numrerisk mystik och enkäter förvandlas sedan åsikten till opinion. Den här typen av förandligande växer fram ur bilden av ting och materia som död och passiv. Vulgärmaterialister förklarar helheten som en mekanik mellan dess delar. Dualister skapade istället en klyfta mellan ande och materia. Någon form av ande eller liv behövde då tillföras materian för att den skulle kunna bli livlig. Samhällelig och materiell förändring förstås som en följd av medvetande, planering, vilja, styrning, syfte eller målsättning. Det här formuleras lite olika. På sjuttiotalet var det stort fokus på medvetande, senare information, och idag målsättning.

Kritik av makt. Istället för att innovativt bemäktiga de egna organisationerna, samhällena och systemen så ska 'makten' alternativt 'makthavarna' genomskådas. En paranoid politisk kritik tror sig avslöja det som är dolt, det som ligger bakom.

Uppmärksamma elände. Genom att ge våld och förtryck uppmärksamhet och publicitet har man fått för sig att de skulle försvagas. 'Upplysning' har gått över från att innovativt tänka tillsammans till att skapa negativ publicitet och att uppmärksamma våld.

Krav på förändring. Kravet ersätter materialiserande av förändring. Kravet pekar ut ett annat subjekt som aktör. Regering, eller annan utpekad makthavare, återinsätts därmed som regerande. Istället för att låta motståndet regera omyndigförklaras den egna gemenskapen som politiskt subjekt, som ett regerande.

Revolutionen skjuts på framtiden. Som i konservativ kristendom uppskjuts himlen/revolutionen på framtiden. Myllret av revolutioner kan därmed osynliggöras. Revolutionerna får inte möjlighet att materialiseras i innovativa experimentella praktiker. Vänstern tittar bort när nya system utvecklas, misslyckas, konfronteras, finslipas och imiteras. Genom att revolutionerna inte tillåts materialiseras i delar av vänstern hindras de från att tränga undan andra system (displace). Vänstern blir här genuint konservativ. Inte nu, tack. En annan gång. Revolution reduceras till snack. En metod att skjuta upp revolutionerna på framtiden är att föreställa sig samhället eller kapitalismen som väldiga omslutande containrar där vi skulle vara instängda. Revolution reduceras till den totala förändringen av Samhället. Genom att göra revolutionen utopisk kan vänstern ignorera alla oräkneliga omvälvningar som ständigt förändrar och stabiliserar våra liv. Det förvandlar vänstern till kontemplativ praktik. Den undviker svett och muskelvärk.

Fantomer. Istället för att ingripa i konkreta materiella och kroppsliga relationer fjärrskådar delar av vänstern uppåt himlen och tycker sig skymta väldiga fantomer som Samhället, Makten, Staten, Kapitalismen, Marknaden, Kulturen, Civilsamhället, Det globala. Förändring av sfärer och totaliteter anses mer realistiskt än konkret lokaliserat byggande och direkt ingripande i förtryck.

Maktrealism. Tron att det finns ett maktcentrum som styr våra liv kommer från föreställningen om en omnipotent gud. Detta översattes till kejsaren och senare fursten vilka antogs styra oss. Den omnipotente demokratiserades och valdes som centralstyrelse eller regering. Maktrealism är att lägga all kraft på de minimala justeringar som man tror har realistisk möjlighet att påverka den omnipotente. Påverkan av den omnipotente sker genom besvärjande praktiker som slagord, protest, krav eller bön. Experimenterandet med radikalt nya system ses som orealistiskt och utopiskt (tja förutom när det gäller teknikutveckling).

Styrka. Genom idealisering av maskinen och den manlige industriarbetarens kropp uppfattas styrka och massa som avgörande för politisk förändring. Maskiner och kroppar projiceras upp i skyn och vi tycker oss skymta väldiga makter. En projektionsmetod är numrerisk magi. Personer görs individuellt numreriska och kan därmed projiceras som massa. Numrerisk magi får funktionen av kvasimaterialitet. I demonstrationer och civil olydnad uppfattas tusentals deltagare som mäktigare än ett halvt dussin. Numrerisk individualism i form av massaktion och opinionsmätning minskar eller tar bort kreativ komplexitet som annars gärna smittar av sig så som sker i exempelvis karnevaler, under samtal i smågrupper och i myller av civila olydnadsaktioner.

Per Herngren
2011-09-15, version 0.1