30 mars 2007

Akademin tar makt över rörelser

Genom att undergräva organisation och institution, gemensamma beslut och samarbete, stöd och gemenskap kan akademiker kolonisera rörelser och överta narrativt utrymme.

Jag använder kritik mot massa som organisationsform från Emma Goldman och Anti-Mass, samt den feministiska kritiken mot nätverk och informella möten från Jo Freeman.

Massa som maktteknik

En inventering över makttekniker för att undergräva folkrörelser:

  • Massa och mängd: Genom att förstå, och organisera, engagemang och kamp som massa, multitude, skapas myten om aggregerad mängd eller oöverskådligt myller. Mängden mystifieras som antingen aggregerat resultat av individers och gruppers engagemang eller som oöverskådlighet. Massan och mängden görs till fetisch som ska ge rörelsen den politiska sprängkraften. Eftersom mängden inte kan representeras av en institution, ett årsmöte eller någon demokratiskt vald grupp görs ledarna till den som tar plats i talarstolen, medier eller akademisk forskning. Tolkningar inom mäktiga akademiska och mediala institutioner konstruerar rörelsens och massans ledare och uttolkare.
  • Individer och massa: Massideologin använder individen som sin viktigaste maktteknik. Massan splittrar gruppens eller organisationens möjlighet att ta beslut. Att splittra upp gemenskap, interaktion och samarbete i individ och individuellt beteende blir ett effektivt maktmedel för att privatisera kamp och politisk förändring. Massa och individ växelverkar och undergräver interaktivitet, samarbete och demokratiska beslut. Pussen på kinden, handslaget, kramen – vad som händer mellan människor – är motmetaforer gentemot den metodologiska individualismen och dess massa.
  • Publiken görs till rörelsen: Under internationella konferens- evenemang framställs ensamma workshopledare och föredragshållare med stor publik som mer betydelsefulla än den lilla bestående gruppen. Trots bekännelsen till det glokala förstås det lokala som mindre globalt än den tidsbegränsade internationella konferensen. Den akademiska seminarieformen blir själva rörelsen, den senaste trenden. Akademiska föredrags- och seminarieformer är effektiva maktmedel för att konstruera publik och tysta åhörare.
  • Nätverk: Genom att systematiskt prata om nätverk istället för grupp, organisation eller institution omkonstrueras samarbete och engagemang till marknadsmekanismer. Marknadsformen stärker dem som redan har resurser. Den politiska bördan läggs över på individen och hennes förmåga att nätverka.
  • Nya sociala rörelser skapar despoter: När nya sociala rörelser definieras som platta nätverk utan hierarkier förvandlas akademikern, journalisten och den självvalde ledaren, till hierarkin. Årsmöten kan per definition inte sätta sig emot eller uttala sig.
  • Informalism och ”ledarlöshet” osynliggör despotism: Myten om informella och ledarlösa möten osynliggör, enligt Jo Freeman, att det alltid finns hierarkier och ledare. Det informella och ledarlösa blir maktmedel för att dölja kotterier och självvalda ledare. Det informella hindrar också gruppen från att formellt avsätta de självvalda ledarna och välja egna.
  • Nya sociala rörelser undergräver demokratin: Folkrörelser, med sina årsmöten, styrelser och regelverk för ideella föreningar definieras som gamla sociala rörelser. Den hierarkiska demokratin med sina årsmöten, styrelser och redovisningsskyldiga kommittéer definieras som gammalt. Det som feministen och socialisten Jo Freeman 1971 betecknade strukturlöshetens tyranni förstås som det nya. Det nya är på väg in, det gamla är på väg ut. Det som rörelseforskare uppfattar som vetenskaplig observation av nya trender förvandlas till normen.
  • Spontana aktioner: Genom att förstå folkliga aktioner som spontana exotiseras och idealiseras folket som spontant, naivt, oplanerat och oorganiserat. Medelklass och intellektuella har tillgång till institutioner och organisationer, medan underklass, ungdomar eller immigranter definieras som mindre institutionella. De underordnades institutioner - som högtider, festivaler, familjer, grupper, arbetslag, kvartersråd och andra organisationer - osynliggörs eller nedvärderas. ”Folket” konstrueras som det andra, det annorlunda, det mindre utvecklade, något med potentiella outlösta magiska krafter.
  • Det tillfälliga ställs över det bestående: Genom konsekvent användning av projekt, evenemang och kampanjer byggs avslutet in i engagemanget. Den institutionaliserade tillfälligheten leder till att mycket tid och kraft läggs på att bygga upp tillfälliga samhällen (communities) för att sedan avsluta, börja om och bygga nya samhällen. Samtidigt nedvärderas andra institutioner och det kontinuerliga organisationsarbetet. De samhällen som växer fram inom rörelser fråntas genom ”projektet” möjligheten att konkurrera ut etablerade samhällen.

Per Herngren

2007-03-28, version 0.1

Sociala Forum: Akademi snarare än rörelse och aktivism?

Professorn och rörelseforskaren Andrew Jamison menar att det som händer på flera Sociala Forum snarare är traditionell, fast intressant, akademi än social rörelse eller aktivism:

””at the most recent social forum in Lund in February (2007), it was pretty obvious that the claims that are made in the book about social forums being a part of a global social movement are, to put it mildly, highly questionable. In my seminar, we had a good discussion about the effects of globalization on science, but there was certainly nothing at the forum that could meaningfully be characterized as activism, or for that matter, a social movement. It reminded me more of an academic conference than anything else, and a fairly traditionally organized conference at that.”

Andrew Jamison, recension av Wennerhag, m fl, Aktivister: Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse, Atlas, 2006, i Sociologisk Forskning 2007:1.

16 mars 2007

Homi Bhabhas antirealism

Den postkoloniala teoretikern Homi Bhabhas skepsis mot litterär realism drabbar också politisk realism. Min iteration av Bhabhas kritik av realismen skiljer sig naturligtvis något från tidigare iterationer (upprepningar) av hans texter.

Antirealism

”Att vara realist är att ta hänsyn till det faktiskt föreliggande och avstå från att bygga på spekulationer.” Nationalencyclopedin, 2000

Realismen tror den realistiska texten representerar en annan verklighet än den egna texten. Resultatet blir en antivisionär vision, det som realismen tror är - det är. Och det är därför inte något annat. Och kan det inte vara något annat kan det inte heller bli något annat. Realismen som dyrkar det som är möjligt undertrycker det möjliga. Realismen blir därför en maktteknik för att hindra motstånd och befrielse. Men realismen fullbordas aldrig, den lyckas aldrig representera verkligheten. Den motsäger sig själv och skapar sprickor och öppningar för motstånd.

Realismen skapar sin egen motsägelse genom att den hävdar att den realistiska beskrivningen beskriver något annat än sig själv, samtidigt som detta andra realistiskt representeras av realismen. Detta andra än realismen blir därmed icke-realism. Realismens uppgift är att gestalta och representera icke-realism. Denna icke-realism kallas av realismen för verkligheten. Realismen förpassar därmed sig själv utanför verkligheten. Vi får en dualism i texten där verkligheten blir en mystisk värld någon annanstans och som representeras av realismen. Realismen som värjer sig mot idealismens subjektiva världar ramlar själv in i idealismen.

Per Herngren

2007, version 0.11

09 mars 2007

Makttekniker i grupper

Inom plogbillsrörelsen har vi inventerat makttekniker i ickevålds- och motståndsrörelser. Maktinventeringen tar upp hur vi ibland utövar makt och förtryck inom gruppen. Den har även funnit beteenden som ibland är konstruktiva men i andra fall saboterar för, eller undertrycker, gruppen. Ingen av oss har känt oss felfria och vi undviker att använda listan för att peka ut någon. Inventeringen får inte i sig själv bli en ny maktteknik.

Maktdynamiker

Rituella mord på ledare. Dynamik som uppstår i grupper efter en period. Deltagarnas respekt för initiativtagarna har fått sig en stöt men de vågar inte vara raka eller prata ut. Därför använder de menande blickar, suckar när ledaren pratar. De pratar om ledaren bakom dennes rygg. Ledaren blir inte inbjuden eller så blir hon avsatt när hon inte är närvarande.

Utstötning, utfrysning.

Mobbning: Då någras förtryck, förtal eller utfrysning får funktionen att representera hela gruppen.

Informalism. ”Det här löser vi lite smidigt, và?” Informalism leder till: att de som inte kan tränga sig på saknar rättigheter i gruppen, att orättvisa eller förtryck inte kan hanteras att informella kotterier bildas, att ledarnas makt döljs.

Illusionen om frihet från makt: ”Ni bestämmer själva.” ”Här använder vi inte makt.” En antimaktjargong hos ledare leder både till att maktproblem i gruppen inte hanteras samt att ledarens egen makt döljs. Ex: Inte ingripa när någon i gruppen sätter sig på någon annan (ickeingripande).

Pedagogik: Latin – leda barn. En form av förmynderi där läraren i förväg vet vad undervisningen, övningen, diskussionsmomentet kommer att leda till.

Intimitetens konsensus. I små grupper tenderar deltagarna att skapa en känsla av samförstånd. Vi tycker lika. Tydligast är detta i bästisrelationer och prata ut situationer. Med kroppsspråk visar deltagarna att vi förstår varandra precis. Ett falskt samförstånd bildas som döljer censurerar motsägelser och avvikande uppfattningar.

Maktspråk

Subjektivt språk. "Jag upplever att du inte passar in här.", "Jag känner att det inte är bra att umgås med dig" "Jag upplever att du förföljer mig."

Girafföron. Lyssnar inte på kritik, anklagelser, krav eller påståenden utan tolkar om det till att bara vara ett utryck för att den andre har ett otillfredsställt behov, att det är den andres problem.

Gentlemannafeminism: Definiera och stämpla kvinnor, funktionshindrade eller utlänningar som offer eller svaga genom att prata med dem på ett mjukare och försiktigare sätt än med jämlika män. Heta diskussioner och kritik förs mellan jämlikar medan kvinnor och andra ”svaga” grupper hålls utanför. ”De tål inte kritik.” ”Man måste ju visa hänsyn så man inte gör ”dem” illa.” Den ”ödmjuka” makten riskerar att leda till att den offer-gjorde själv stärker underordningen genom snyftroller, omyndiggöra sig eller genom att kräva bli behandlad som ojämlik, med silkesvantar, som annorlunda.

Förstöra diskussionen genom att prata för mycket, för länge och för högt.

Föra diskussionen från ämnet genom att lyfta fram sina egna favoritfrågor.

Prata med stora bokstäver: Att genom tonläge och kroppsspråk framhäva sina åsikter som sista ordet i frågan.

Trycka ner andra genom att påpeka varje fel i dennes uttalanden och lyfta fram varje undantag till varje generalisering.

Nedvärdera andras åsikter genom uttalanden typ "En gång i tiden trodde jag också så. Men nu..." eller "Hur kan du säga så...".

Upprepa med andra ord vad någon redan sagt.

Ignorera någons åsikter, aldrig säga emot, aldrig hålla med.

Prata för andra: "Vad hon verkligen menade var att..."

Makttekniker

Stämpla: ”Du är ju köttätare/förtryckare/borgare.”

Utdefiniera: ”Du är ingen riktig plogbill/feminist/kommunist/anarkist/demokrat.”

Driva showen ensam: Ta ansvaret innan andra får chansen.

Hålla fast vid sina positioner i rörelsen.

Hålla inne med viktig information för sitt eget syfte.

Låsa sig: Ta ett slutgiltigt ställningstagande även i småfrågor.

Defensiv. Svara på varje åsikt som inte stämmer överens med ens egen.

Söka uppmärksamhet genom ett dramatiskt uppträdande.

Se mötet som terapi för att lösa personliga problem.

Undvika känslor: Intellektualisera, skämta, eller dra sig tillbaka i tystnad när det är dags att dela med sig av sina känslor.

Sakfixerad: Glömma deltagarnas personliga behov och koncentrera sig helt på att lösa sakfrågan.

Vänligt överseende: Vänliga leenden och skratt eller vänliga uppmuntrande kommentarer när en kvinna yttrar sig, speciellt när hon är allvarlig eller ger sig in i en häftig diskussion.

Naivisera människor. Kvinnor som inte erkänner att det finns ett förtryck från männen väljer ibland att behandla dessa som barn. Då upplevs männen som ofarliga. Motsatsen är också vanligt. Män blir överbeskyddande när kvinnor ger sig in på deras domäner.

Flörta: Använda sexualitet för att manipulera.

Män söker uppmärksamhet och stöd hos kvinnor i konkurrens med andra män. Eller tvärtom att kvinnor söker stöd hos männen gentemot andra kvinnor.

Könslojalitet. De från samma kön sluter sig samman gentemot representanter för det andra könet.

Gruppens uppmärksamheten riktas mot några få ledande personer.

Osynliggörande av de som är mindre populära.

Gruppen sätter större värde på några personers uttalanden än andras. En del kanske nonchaleras helt.

Försöka få igenom sin åsikt genom att gång på gång upprepa vad man redan sagt tidigare.

Ointresse: Hindra möten genom att komma försent, gå mitt under sammanträdet, byta ämne under diskussioner eller vara allmänt flamsig.

Förtal: Definieras i lagen som att påstå något klandervärt om någon. Det är alltså förtal både om det är sant eller inte. Förtal gör att andra får en negativ bild av någon vilket kan leda till uteslutning ur gemenskap vilket därför ses som allvarligt brott. Det är dock juridiskt inte förtal om man bara pratar med sin partner eller sin bästa vän.

Baktala. Säga negativa saker om en person när denne inte är närvarande.

Antydaren: Hon är inte så populär.

Pragmatikern: Det är inte så bra för vårt rykte om vi umgås med dem.

Självmordsbombaren: Hänga över offret: skapa bråk eller massiv ryktesspridning, vilket gör att både baktalaren och den utsatte dras med i fallet.

Fredlig som kontroll- och censureringsteknik: ”Vi fortsätter när du lugnat ner dig.” ”Den här diskussionen känns inte konstruktiv.” ”Du behöver inte höja rösten.”

Bestraffa

Falsk uppskattning: ”Att du fortfarande orkar hålla på med det där.” Engagemanget definieras som belastning: ”orka”. Och man borde ha slutat för länge sedan: ”fortfarande”.

Påpeka varje litet misstag när någon anstränger sig.

Falsk uppmuntran. Avsluta uppmuntran med ett negativt påpekande. Eller mer sofistikerat: lägga till en kommentar som motsäger det positiva: ”… för att vara dig.” ”Det är ju inte din starka sida.”

Legitimera makt och förtryck

Legitimera: Genom en retorik av mångfald och tolerans legitimeras övergrepp och intolerans. Regler eller uteslutning av intoleranta beteenden skulle alltid vara fel.

Problemet är inte normalt: ”Så här var det inte förut.”

De avvikande är problemet. Ofta pekas fanatiska, psykotiska eller psykopatiska personer ut som ett problem i motståndsgrupper när det snarare är konflikträdsla eller naivt accepterande som gett dem den plattform som gjort att galenskaperna kunnat skada gruppen eller deltagarna.

Balansera bort våld eller förtryck. Hänvisa till att offret faktiskt begått våld eller övergrepp vid något tillfälle. ”Hon började.” ”Det är aldrig en som träter.” ”Det är aldrig den enes fel.” ”Du gjorde ju också dumma saker.”

Skylla på offret: ”Du borde ha förstått.” ”När man säger kontroversiella saker blir man ju utsatt …” ”När du går in i sådana sammanhang så får du räkna med …”

Maktroller

Grå eminenser – De som aldrig sticker ut hakan utan innehar olika positioner. De överlever olika maktövertaganden.

Kulturbärarna – De som kämpar för en viss moral, blir avsatta och får stryk.

Auktoritära personligheten - bli lärjunge.

Trotsaren. Visa för stor respekt för auktoriteter genom att göra motsatsen: Ta avstånd från allt de säger.

Oppositionella. Jobbar aldrig proaktivt för att skapa något eget. Hänger på och bekräftar makten som ständigt oppositionella.

Ledare. Acceptera en permanent ledande roll utan maktdelning och rotation.

Initiativtagare. Risken är att initiativtagare informellt blir ägare av saken.

Klamrare – Vågar inte lägga ner en dåligt fungerande organisation. ”Vi får väl bättra oss.”

Representanten: ”Jag har hört en del säga att ...”

Svansen: De som inte deltar i arbetet men hänger på och har en massa synpunkter på hur det egentligen borde vara. Svansen tenderar att straffa de som inte är till behag.

Överslätaren - "Jag tycker du är för hård." Eller: "Vi ska väl inte bli oense om detta." "Alla metoder är lika bra. Vi ska inte kritisera andra."

Beskyddaren: Lägga armen beskyddande om en kvinna eller någon yngre.

Elitisten – de utvalda. "Oräddhet är nödvändigt för ickevåld." "Man behöver ett speciellt feministiskt/socialistiskt/andligt medvetande för att riktigt förstå." "Fattiga/kvinnor har en speciell insikt som andra inte kan få."

Imperialisten – ta över för att man vet bättre. "Jag är här för att hjälpa er kvinnor i er kamp." "Vi ska organisera de fattiga/arbetarna/flyktingarna och stå bredvid dem i kampen!" "Ni borde ha arbetare med i er organisation!" "Vi bör locka till oss så många som möjligt. De har något att lära från oss."

Kolonialisten – erövra för att upplysa och hjälpa de okunniga.

Riddare – Feminismens riddare är män och kvinnor som tar på sig uppgiften att slå och straffa de orättfärdiga, de som inte är politiskt korrekta. Istället för enkel utfrysning attackerar och jagar riddarna bort de oönskade. Deras funktion är att som en sann patriark skydda rörelsen, stoppa rekryteringen av oliktänkande och oönskade aktivister. Eftersom de slår hårt mot de orättfärdiga så lämnar de bannlysta rörelsen med sår som gör att de kanske aldrig mer orkar engagera sig. På motsvarande finns revolutionens eller de fattigas riddare, de som självpåtaget hindrar de orättfärdiga att komma i närheten av revolutionen eller de fattiga.

Förmyndaren: Förkorta diskussionen genom uttalanden typ: "Okej, är det någon av er flickor som har nå’t att tillägga".

Pyromanen: Tänder bränder lite här och var. Om missnöje ligger och pyr någonstans tänder pyromanen på. Om någon gör fel förstoras det upp och blir till en brand. Om några har konflikter eldas dessa tills de sprids.

Brandmannen: Släcka all kritik och alla konflikter innan de slår igenom.

Exploatera

Vampyr: Suger kraft från en grupp utan att ge tillbaka.

Underordna sig

Rebellen: Allt som är - är fel.

Trotsaren: Lydig - men omvänt.

Protesteraren: Vill att någon annan ska förändra.

Skylla ifrån sig: ”Jag blev provocerad.” ”De gjorde också fel.”

Dys/funktionella roller i grupper

En del roller får en funktionell betydelse, de blir tidvis viktiga för gruppen. Men samma roller kan under vissa perioder bli dysfunktionella och destruktiva för gruppen.

Avhopparen: Säga att man ska göra en sak men sedan hoppa av.

Löshästar: Delta när det går bra för en grupp men hoppa av när det går nerför.

Hoppjerkan: engagera sig lite här och lite där. Eller: Provsmakaren: Gå från grupp till grupp och lämna kvar en känsla av övergivenhet. Bara ta på sig en uppgift en enda gång. Erfarenhet och hantverksskicklighet hinner aldrig byggas upp.

Hobby- eller fritidsaktivisten: Prioritera utbildning och arbete framför motståndet. Inte vilja ta ledigt från skola eller arbete. Ej våga riskera karriären: "Mina arbetskamrater får så mycket att göra om jag blir borta." "Tyvärr kan jag inte vara med. Jag har en tenta."

Preliminärbokaren: Ständig osäkerhet om möten och träffar verkligen blir av. ”Nej, men vi bokade ju bara preliminärt.”

Inte mer än man lovat: Göra exakt det man lovat eller det gruppen beslutat. Inte göra de uppgifter som krävs för att uppgiften ska bli fullständig.

Problemlösaren: Kontinuerligt ge svar och lösningar utan att ge andra möjligheten.

Den erfarne. "Vi prövade det en gång." "Bästa sättet är att..."

Bromsklossen: Vågar inte ta nya beslut. Behöver hela tiden mer förankring eller mer utvärdering.

Reformisten: Vågar inte pröva något helt nytt eller lägga ner en dåligt fungerande grupp. ”Vi får väl se till att lösa det här.”

Den ständiga revolutionären: Ska alltid starta något helt nytt.

Den grinige: Motvilligt medlem, delaktig, ansvarig.

Negativisten: Vara negativ till alla förslag och idéer.

Botgöraren. Utnyttja kampen för att bli kvitt skuldkänslor.

Självlyssnaren: Formulera ett svar medan andra pratar och hoppa in vid första bästa paus. Eller vara mer koncentrerad på vad som ska sägas än vem som lyssnar.

Demokraten

Fixaren

Den flexible pragmatikern.

Nyttjaren. Värderar människor efter hur nyttiga de är för ett visst syfte.

Syndabocken

Pajasen

Hjälparen

Fadern

Modern

Sabotören

Skeptikern

Den positive

Offret

Martyren

Kufen

Psykologen: Vill analysera vad som ligger bakom någons synpunkt.

Skvallerbyttan: Inom ickevåldsrörelsen kan skvallerbyttor uttrycka sig till synes nyanserat och komma med brasklappar: "Det är bara så som jag hört. Jag vet inte om det stämmer."

Antimoralisten: Accepterar ingen kritik. ”Du skuldbelägger ju.”

Moralisten. Använder en sådan här lista för att slå varandra i huvudet.

Maktstrukturer

Sexism: Att behandla människor olika på grund av kön - är inte alltid lätt att upptäcka eftersom det ofta blandas med andra former av förtryck och självförtryck.

Ageism: Behandla människor olika p g a ålder.

Ableism: Behandla människor olika p g a förmåga eller handikapp.

Patriarkat: Fadersvälde. En form av förmyndarvälde när några vet bättre och anses vara bättre lämpade att ta hand om de svagare. Välfärdsstaten är nog det mest utpräglade patriarkatet. Ickevåldsrörelsen tenderar att bli patriarkisk genom kombinationen välvilja och utvecklade metoder/ideologier för konfliktlösning.

Herravälde: Härskande för härskandets skull. Kan ses som motsatsen till patriarkatets omhändertagande.

Homofobi: Rädslan för homosexuella eller för människor av samma kön.

Heterofobi: Rädslan för människor från det motsatta könet.

Homosocialisation: Lika barn leka bäst. Företeelsen att män hellre umgås med andra män och kvinnor hellre umgås med andra kvinnor.

Paternalism: Förmyndarattityd. Att hjälpa de som inte kan själva.

Kategorisering: Avgörande för makt över större grupper är en kategorisering av dem, ex kvinnor-män, handikappade, invandrare, färgade. Vi behandlar varandra därefter omedvetet eller medvetet olika, vilket till slut leder till diskriminerande behandling. Avkategorisering kan därför vara medel för att olikhet ska behandlas jämlikt.

Per Herngren ©

2007-03-02, version 0.82

(kontakta författaren perherngren @ post .utfors .se om du vill använda ovanstående text i något sammanhang.)

06 mars 2007

Icke-ingripande blir kriminellt - Tänker regeringen som Gandhi?

Ett nytt lagförslag skulle innebära att om du upptäcker våld mot personer skulle det bli kriminellt att inte ingripa. Detta ligger nära Gandhis förståelse av ickevåld. Ickevåld är aldrig att bara protestera eller att bara vägra delta. Ickevåld ingriper rent faktiskt.

Lagförslaget om det går igenom, måste innebära att om vi får belägg för att Sverige exporterar vapen till ett krig som strider mot folkrätten: Då skulle det bli kriminellt av freds- och solidaritetsgrupper - och naturligtvis alla andra - att inte fysiskt ingripa och stoppa den vapenexporten.

Hm, tänka sig att det kommer så ickevåldsliga förslag från regeringen!


Från City Stockholm - Tisdag 06 mars 2007

”Du kan tvingas att ingripa vid brott

Snart kan alla svenskar tvingas ingripa när de ser ett brott. Regeringen planerar att införa en civilkuragelag ... Lagen är under bearbetning och kommer att genomföras under mandatperioden, säger Inger Davidsson, vice ordförande i justitieutskottet, kd.

16 februari 2007

Motståndsträning genom fiktion

Några tips på litterära och dramatiserade manualer för de som vill träna varandra. Om man bortser från visst våld och auktoritära inslag i följande berättelser finns flera intressanta aspekter på hur man organiserar och samarbetar i en motståndsrörelse.

Ken Follett Fritagningen: detaljplanering av aktioner, analystekniker, eventualitets-planering, improvisation, friktioner och konflikter i aktionsgrupp, lojalitet och omsorg om aktionsgrupp, ledarskap.

West Wing (tv-serien Vita Huset, främst de fyra första säsongerna): Out of the box-träning, minimalistisk dialog, skydda sig mot information och information overload.

The L Word: (tv-serie) Skapa utrymme och välkomnande i motståndsgemenskap. Queer motstånd, undergräva identitetsbildning och likriktning i en motståndsgrupp. Analysera makt och härskande i och utanför motståndsgrupp utifrån inkonsekventa och motstridiga matriser, och undvika enkel pyramidanalys där makt skulle vara uppifrån och ner. Upptäcka och hantera intersektioner av förtryck, ex där ras, sexualitet, kön och handikapp skapar nya former av makt som inte går att förstås som separata maktsystem.

Oriana Falaci En man: Focus, engagemang och uppoffring, fantasi och improvisation. Och rymningstekniker.

14 februari 2007

Vem ska integreras?

Nere på torget i Hammarkullen finns ett Folkets Hus. När Chile Lindo har fest uppe på andra våningen går jag dit för att dansa salsa och träffa vänner. Men Folkets Hus används även på vardagarna. Då och då dyker det upp någon föreläsare från vårt grannsamhälle Göteborg. Föreläsaren forskar kanske på universitetet, eller är med i något kommunalt eller statligt projekt. Ofta berättar talaren hur viktigt det är att vi från Hammarkullen integreras i Samhället.

Vi som bor i Hammarkullen sneglar på varandra och undrar vem av oss som borde integreras. Viskande frågar min vän vart det där Samhället ligger, och hur länge man är tvungen att stanna där för att bli integrerad.

- Får man flytta tillbaka sedan?
Jag skrattar.
- Du skojar med mig, va?
- Inte bara, säger hon dystert.

Integration kommer ursprungligen från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela.

I Statens Offentliga Utredningar 2005:41 har Paulina de los Reyes och Masoud Kamali gett en suverän kritik av integrationstänkandet:
”Integrationspolitiken … vilar på antaganden om människors inneboende olikheter.” ”Integrationens skapande av skillnad” formar ”majoritetssamhälle” och utgår från ”ett ’vi’ som ska integrera och ett ’de ’ som ska integreras.”

Integration kan ses som en bunt makttekniker som packats ihop i ett paket: Den skapar skillnad genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför blir vi och dom olika.

Integritet alstrar, enligt Reyes och Kamali, dessutom anonymitet genom kategorier som ”svenskar” och ”invandrare”. Låt oss meditera en stund över invandrarna. De flesta som bor i Hammarkullen har slutat vandra. Och även om föräldrarna kommer från Majorna eller Santiago är många födda här i Hammarkullen. Men gång efter gång jagas de ut på vandring. En välmenande besökare undrar om det fungerar bra:

- Alltså när majoriteten är invandrare och så.
- Majoriteten är svenskar här, svarar jag.

Den välmenande besökaren lyfter på ögonbrynen och tittar undrande på mig. Men han vill inte säga emot. Och jag är lite trött på att förklara så jag förklarar inte. Antagligen tror han att om man reser och hälsar på sina föräldrar i Chile för att fira jul så kan man inte vara svensk själv.
Jag är uppväxt i Hammarkullen och har svårt upptäcka invandrarna. Det är inte så att jag är immun mot kategorier. Andra kategorier som fundamentalisterna (frikyrkliga eller muslimska), veganerna, ickevåldarna, mopedterroristerna tränger sig på och invaderar mitt tänkande. Och med kategorierna gror fördomar. Men just invandrarna är svåra att upptäcka. Mina grannar är inte tillräckligt anonyma. Vi har ju dansat salsa och kurdisk dans tillsammans. Dessutom är de alldeles för olika varandra. Det går liksom inte att se dem som lika, som en grupp.

En särdelning som är svår att värja sig mot är när kulturarbetare kommer hit och ordnar mångkulturella fester. Det blir samma uppdelning som i integrationstänkandet. Personer pekas ut som lika varandra genom att dom är olika andra som är lika varandra. I det mångkulturella idealiseras olikheten. Genom musik, kläder och mat görs folk annorlunda, exotiska och spännande.

Kultur är att mötas, och när vi möts har vi metoder för att hantera våra olikheter. Vi lär oss därför gemensamma sätt att hälsa på varandra och umgås, att ta beslut och samarbeta. Det finns ingen som ingår i en kultur. Kultur är inte ett utbrytningssäkert fängelse. Vi är alla transkulturella. Det finns inget genuint, oberört. Alla deltar vi i flera kulturer med rötter utspridda över stora delar av världen.

Jag älskar att dansa salsa. Den salsa-stil jag lärt mig kallas ibland göteborgs-salsa. Den är inspirerad av salsa från bland annat London, Los Angeles och Havanna. Salsa betyder sås. Sås är en blandning. En sås som inte rörs ihop är inte speciellt god.

Per Herngren
med i plogbillsrörelsen och tränare i ickevåld

12 januari 2007

Strafföreläggande för Vin & Fikonträdsplantering

Från åklagaren

Strafföreläggande gentemot Per Herngren

Förseelse mot lag 7 och 35§§ (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar. Ni har uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot ett förbud att fotografera ett skyddsobjekt på Bergfotsgatan i Mölndal 2006-04-14. Om du inte godkänner beslutar åklagaren i de flesta fall om att väcka åtal mot dig i tingsrätten. Straffet är 30 dagsböter.

Till åklagaren

Jag godkänner inte strafföreläggandet och ser fram emot dialogen i en rättegång. Jag hoppas där bevisa att Microwave på Bergfotsgatan i Mölndal regelbundet deltar i seriemord på människor samt i några fall även i massmord. Och jag hoppas bevisa under rättegången att planterandet av vin & fikonträd inne på fabriksområdet var en proaktiv metod att börja omvandla fabriken till något som kan ge liv istället för organiserat dödande av människor.

Vänliga hälsningar

Per Herngren

Angered 2007-01-12

02 januari 2007

Kritik är nödvändigt för en rörelse enligt Judith Butler

Här är en skarp kritik från Judith Butler mot kritikrädsla inom den egna rörelsen:

”På många sätt är motståndet mot sympatisk kritik, eller just immanent kritik, ett utslag av den akademiska återstoden av en identitetspolitik som hävdar att kritik enbart försvagar en rörelse och inte inser att en sådan rörelses demokratiska och icke-dogmatiska utveckling är beroende av dess förmåga att härbärgera, utan att domesticera, utmaningarna från den egna föränderligheten. Om den som framför en sådan kritik påstås ha brutit med rörelsen i fråga, då är det inget som skiljer lojalitet från dogmatiskt avvisande. Jag är övertygad om att det är det dogmatiska avvisandet av sådana utmaningar som försvagar både feminismen och lesbiska och gaystudier”.

” En livskraftig feminism måste komma till rätta med den egna delaktigheten i olika former av förtryck: kolonialt, klassbaserat, rasistiskt eller homofobt.”

- från ”Mot egna objekt” i Judith Butler, Könet Brinner, 2005, först publicerad i differences: a Journal of Feminist Cultural Studies, 1994.

15 december 2006

Medelklassens snällhet skapar klyftor

Jag är uppväxt, och bor fortfarande, i Hammarkullen där vi har ett transkulturellt lokalt samhälle med boende från över hundra folk samt en blandning av folk från under- till överklass. Akademiker från Argentina träffar och umgås med arbetslösa från Sverige eller företagsledare från Libanon. Prinsar från Centralafrika träffar fattiga och rika från Sydkorea och Chile. Före detta fångar och kvinnor som levt under slaveri studerar tillsammans. Detta överskridande av identiteter tränar oss att uppskatta likheter och olikheter.

Själv har jag därför reagerat när jag hamnat i grupper med ett radikalt snällhetsideal. Detta enhetliga ideal uppstår inte bara i vissa svenska medelklassmiljöer utan man kan stöta på det i exempelvis delar av persisk överklass, och ännu vanligare är det i delar av nordamerikansk medelklass. Men kultur är aldrig en mängd. Kultur är aldrig enhetligt. Som alla andra kulturer överskrider snällhetsidealet en uppdelning i folk och klass.

Det radikala snällhetskravet kan ändå förstås som ett ideal i delar av medelklassen. Idealet kan i sin tur förstärkas inom kyrkan eller inom alternativ och fredsrörelse.

Jag menar att snällhetsidealet skapar åtminstone två hot mot ett solidariskt och tolerant samhälle.

1 En konsekvent snällhets-fostran hindrar både barn och vuxna att träna och utveckla verktyg för att hantera konflikter. Om gräl, utskällningar, höjda röster är uteslutet får vi bara två verktyg kvar: Baktaleri utan konfrontation. Och att dra sig undan från den som är jobbig.

Den som inte kan kontrollera och hålla sig lågmäld blir utfrusen. I snälla grupper drar man sig undan snarare än knuffar ut. Därför blir utfrysningen svår att upptäcka.

Det här innebär inte bara att enstaka individer utesluts från gemenskapen. Hela grupper blir uteslutna. De som kommer från folk eller klasser där gräl eller högljudd argumentation är vanligare, och även uppmuntras, utesluts ur den snälla självkontrollerande delen av medelklassen. Därmed riskerar vi att få en av de effektivaste klassbarriärerna sedan adeln tappade sin dominanta ställning. Barriären får dessutom kulturrasistiska konsekvenser. Den skapar skillnader, gränser och murar gentemot andra folkslag.

2 Ett barn som inte får någon respons utvecklar asociala beteenden. Det hindras från att lära sig gemenskapens färdigheter. Om ett barn aldrig möter motstånd: höjda röster, ilska eller starka känsloyttringar riskerar det att hindras i sin sociala utveckling och mognad. Thomas Ziehe, professor i sociologi visade under en föreläsning 18 november 2004 hur alltfler barn och elever går in i självvärldar. Självvärldarna behöver inte vara barnets privata värld. Det kan vara små eller stora gemenskaper kring intressen eller studier. Men i självvärlden får man svårt att upptäcka och förstå det som är främmande, det som är utanför självvärlden.

Ziehes förklaring är att dessa barn och elever har vuxna runt omkring sig som sedan 68 klarat av upproret mot auktoriteter. Barnen är inte vana vid att vuxna i omgivningen höjer rösten eller skäller på dem. Barnen möter inget motstånd. Då kan de inte heller själva göra motstånd eller uppror.

Dagens ideal av supersjälvkontroll och snällhet kan göra att delar av medelklassen lever i sociala bubblor. Om enda tekniken att hantera ilska och upprördhet – egen eller andras – blir att dra sig undan riskerar vi att inom några år närma oss ett apartheidsystem som inte styrs av tullar, nationsgränser, lagar eller regler. Det styrs istället av inlärda färdigheter och beteenden, det styr med a-sociala dispositioner.

Hur en gemenskap klarar konflikter eller bråk handlar inte om attityder och goda tankar. Det handlar om lång vana och träning. Tekniker och metoder för att ingripa och hantera konflikter, makt eller dominans bör därför bli återkommande inslag i skolschemat, på yrkesutbildningar och på fackliga kurser.

Per Herngren

Rörelsekotterier hot mot folkrörelser

Under 1800 o 1900 talet byggde folkrörelserna upp demokratiska principer som med tiden fick definiera själva begreppet folkrörelse.

  • En person en röst var en grundläggande princip. Principen vände sig mot att de som ansågs bidra mer till samhället fick fler röster.
  • En annan var öppenhet och rättigheten att delta i föreningen oberoende av om man var populär eller inte, hade rätt åsikt eller inte, var obekväm eller inte.

Dessa principer har institutionaliserats av staten. Exempelvis får en organisation inte registrera sig och kalla sig ideell förening om medlemmarna väljs in i föreningen. Alla som inte bryter mot stadgarna eller s k objektiva regler har rätt att ansluta sig och delta i en ideell förenings verksamhet. Dessa objektiva regler kan handla om ifall man betalt medlemsavgift, har rätt ålder, ej är ansluten till organisation som är motstridig. Fyller man kriterierna kan man inte uteslutas eller vägras inträde i föreningen.

Under senare år har det blivit mer accepterat i vissa rörelser att bryta med folkrörelseprinciperna.

  • Deltagare i ex aktionsgrupper väljs ut av de gamla deltagarna. Skälet kan vara att man trivs att arbeta med just de man väljer in. ”Det måste kännas rätt om jag ska jobba med någon.”
  • Medlemmar som inte tillhör innegänget (kotteriet) men ändå deltar i arbetet, förlorar ibland sin beslutanderätt. ”Varför ska de som inte gjort något ha besluträtt?”

Dessa tendenser undergräver folkrörelsernas principer och därmed också en viktig tradition.

En del menar att folkrörelserna håller på att gå under för att ersättas med nya sociala rörelser som är informella och verkar i nätverk. Jag tror dock att folkrörelserna bidrar med något avgörande för demokrati och att de är värda att utvecklas och bli ännu mer demokratiska. Detta kommer innebära komplexa formella regler för mötestekniker och organisering som blir mycket mer avancerade än i dagens folkrörelser. Istället för att närma sig formerna för nya sociala rörelser bör folkrörelser fokusera på träning och innovativ utveckling av avancerade metoder för att motverka dominans och förtryck, öka möjligheten till omsorg och solidaritet.

Dagens stora hot mot folkrörelserna kommer kanske inte från kommersialismen eller nationalstaten utan från nya anti-folkrörelseströmmar bland aktivister.

Per Herngren

30 november 2006

Möjligheten att delta aktivt i en grupp

Som yrkesskadad gammal x-doktorand i sociologi och tränare i ickevåld använder jag nångång matematik för att förstå hur grupper fungerar.

Här är en formel som antyder hur möjligheten att delta aktivt i en grupp närmast halveras från 7 till 9 deltagare: Antal individuella relationer (missförstånd, konflikter, presentationer, lära känna) är lika med n(n-1)/2. Resultatet blir 21 med sju personer, och 36 med nio personer, och 55 med elva personer i en grupp. Någonstans vid 7-8 personer krävs det att några i gruppen blir passiva eller lydiga för att gruppen ska fungera. Alternativet är att dela upp tid för samtal, beslut och gemensamt arbete i mindre grupper …

Per Herngren
2006-11-30, version 0.1

10 november 2006

Konservatism som maktteknik

När jag uppdaterade ett motståndslexikon som kanske kommer på mina hemsidor försökte jag tolka om konservatism från uppfattning till en maktpraktik. Detta är inte tänkt att bli en komplett definition utan snarare förskjuta förståelsen – att ideologier finns i praktiker snarare än i medvetandet. Synpunkter någon?

Konservatism: Dagens främsta konservativa maktteknik är: Vi kan inte börja förändra, alla måste ändra sig samtidigt: Sverige kan inte börja, det måste ske globalt. Göteborg kan inte lösa det här, det måste lösas nationellt. Det är inget vår avdelning kan göra något åt, det måste ske i hela företaget. Nej, vår lilla förening kan inte börja lösa den här frågan, vi kan bara skapa en opinion för att Samhället ska ändra sig. Vadå börja, revolutionen kommer när produktionsförhållandena är tillräckligt utvecklade. Motsatsen mot vår tids konservatism är exemplets makt, unilaterala avtal och beslut, direkt aktion, proaktivt motstånd, alternativt samhällsbygge, Gandhis konstruktiva program, rättvis handel.

24 oktober 2006

Jag hör vad du säger - en maktteknik

Inom delar av konfliktlösning och ”aktivt lyssnande” brukas frasen ”Jag hör vad du säger” för att visa att man lyssnar. Jag föreslår här att den ofta fungerar som en maktteknik.

Enligt Anna Gunnarsson, sjuksköterska på psykiatrisk klinik, används ”jag hör vad du säger” gentemot patienter för att tala om att man hört, utan att lova att man kommer att göra det de frågar efter och utan att antyda att man håller med.

Den nyttjas, enligt Anna Gunnarsson, för att ”inte gå med i patientens sjukdom” - uttryck inom psykiatrin - men ändå bejaka att patienten själv upplever eller tycker så.

”Jag hör vad du säger” kan i olika sammanhang motsvara:

  • bekräftelse på att man förstår, utan att gå med på vad den andre säger
  • ”jag har inget intresse att bidra mer till det här samtalet”
  • klappa på huvudet
  • avspisande
  • jag förstår dig så du behöver inte förklara mer
  • snälla, kan vi sluta det här samtalet och prata om något annat

Per Herngren

2006-10-24, version 0.1