Civil olydnad & proaktivt motstånd

Bortom åsikt och vilja – demokrati II

2012-01-23T19:09:00.002+01:00

I den andra fristående artikeln om demokrati tar jag upp hur deliberativ demokrati bryter med åsikter, intresse och vilja, vilka är så viktiga i den liberala demokratins uppfattning om opinion. En introduktion till deliberativ demokrati och liberal demokrati finns i den här första artikeln.

Liberal demokrati frågar efter åsikter, efter medlemmarna eller medborgarnas vilja. Deliberativ demokrati däremot överskrider åsikter och intressen. Deltagande samtal sätter fart på argument som får deltagarna att överge sina åsikter och tyckanden.

Så här förklaras skillnaden i boken Deliberativ demokrati, 2004. Liberal demokrati ”bygger på en föreställning om att människor besitter färdigformulerade intressen och åsikter, som … kan uttryckas i de politiska valen och fogas samman … till offentliga beslut. Enligt det deliberativa synsättet bygger emellertid demokratin inte primärt på sådana uttryckta och aggregerade preferenser utan på argument.”[1]

I liberal demokrati räknas åsikterna ihop. De aggregeras, de klumpas ihop. Hopräkningen anses representera medlemmarnas eller medborgarnas vilja. Hopklumpandet av viljor kan göras på olika sätt: genom demonstrationer, omröstningar och opinionsmätningar.

När liberala demokratier organiserar demonstrationer, slagord, plakat, namninsamlingar, massaktioner, stormöten, massmöten och kraftfulla manifestationer klumpas viljor ihop till vad som liberalerna föreställer sig representera opinion.

Rundabordssamtal istället för mobilisering

Deliberativa demokratier överger demonstrerandet av folkets vilja och organiserar istället rundabordssamtal, studiecirklar, bikupor, småseminarier. Alla i syfte att få igång samtal mellan de som berörs av en fråga. Deltagande-samtal tänks leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument, samt till folkbildning.

Demokratin blir på så sätt en innovativ process.

Deliberativ demokrati representerar inte individers eller folkets vilja. Deliberativ demokrati är istället människors delaktighet i politisk problemlösning och i beslutsprocesser. Fokus blir därmed på delaktiga samtal. De berörda har möjlighet att delta i samtal där man lyssnar på varandras argument, och där man bygger vidare på dessa argument.

Det är argumenten som regerar.

Argumentets regerande överskrider intressen och viljor. Man får därför inte vinna över andra till ens ståndpunkt. Demokrati handlar därmed inte om att förankra ett beslut. Deliberativ demokrati försöker inte vinna stöd för ett förslag.

Genom att deliberativ demokrati inte mobiliserar stöd för ett förslag hamnar den inte i en reducering av lösningar till för eller emot, ja eller nej. Deliberativ demokrati mångfaldigar istället lösningarna. I slutändan kanske man bara väljer ett förslag, eller så väljer man trettio förslag. Men beslutet tas inte genom att reducera förslagen till en negation, för eller emot.

I den liberala demokratin däremot mobiliseras stöd för olika förslag. Detta skapar en dynamik av maktkamp. Denna maktdynamik tenderar med tiden att producera negationen för och emot. Ståndpunkten ”för” lägger vanligtvis mäktiga grupper beslag på. Ståndpunkten ”emot” lägger vanligen opposition eller proteströrelse beslag på. Liberal demokrati skapar därmed en stabil ordning med fasta ja-och-nej-positioner som är oberoende av sakfrågorna.

Undantag är fildelning där mäktiga grupper definierat sig som antipirater. Piraterna utpekas därmed till den etablerade gruppen, den som regerar, den som uträttar något. Den uträttar något som antipiraterna är emot, något som antipiraterna vill stoppa.

Opinionsmätning blir dumhet

Liberal demokrati skickar gärna ut enkäter och gör opinionsmätningar. Deliberativ demokrati påvisar att åsikter därmed görs till dumhet och tröghet. Genom den liberala demokratins betoning på att räkna ihop och klumpa ihop åsikter får demokratin svårighet att utföra politik.

Liberal demokrati värjer sig mot kritiken. Den menar sig överskrida dumheten genom fakta och information. Att nå ut med fakta och information blir därmed synonymt med upplysning.

-- Men hallå! ropar Immanuel Kant ilsket. Upplysning är inte information. Upplysning är att tänka ihop, att tänka högt och offentligt.[2]

Deliberativ demokrati är innovativt och överskridande. Deliberativ demokrati producerar därför avvikande, den producerar minoriteter snarare än majoriteter. Människors argumenterande med varandra leder till oförutsägbara, oväntade och bättre beslut än om man klumpar ihop åsikter.

Per Herngren

2012-01-23, version 0.1

Vad är politik? - bilaga

Politik används här om att hantera, och besluta om, gemensamma frågor och problem. Varje organisation som hanterar gemensamma frågor för anställda, medlemmar eller medborgare utför därmed politik. Denna ansats bygger på symmetrisk eller jämlik metod: att undersöka olika organisationer jämlikt istället för att särskilja dem genom ideologiska kategorier. Statliga organisationer förutsätts inte vara mer politiska än ett företag, ett tempel, en avdelning, en institution eller en ideell förening. Det är graden av beslut och handlingar som hanterar eller icke-hanterar gemensamheter som avgör politisk grad.

Referens

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

[1] Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004, s 13.

[2] Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989, 28, 29, 31.

Deliberativ eller liberal demokrati - I

2012-01-18T16:39:00.000+01:00

Ien serie fristående artiklar undersöker jag motsättningar mellan liberala ochdeliberativa demokratier. Denna artikel är en introduktion till skillnader mellanliberala och deliberativa demokratier. I senare artiklar kommer jag in på rekursiva demokratier samt sårbara materialiserande demokratier.

Deliberativkommer från latinets librare: väga, att väga saker mot varandra, att överväga.Inom forskning om deliberativa demokratier används samtals- ellerdiskussionsdemokrati ofta som synonymer.

Bland demokratiaktivisterkallas olika varianter av deliberation för konsensus, blockeringsrätt,akvarieform, beslut i smågrupper, feministiska mötestekniker, innovativabeslutstekniker. Deliberationens närhet till folkbildningstraditionens rundabordssamtaloch befrielsepedagogik lyfts ofta fram.

Överenskommelse utan makt

Deliberativdemokrati förstås i traditionen från Karl-Otto Apel och Jürgen Habermas som överenskommelser somalla berörda kan komma överens om. Det kallas därför ibland för konsensus ellerkonsensusdemokrati.

I detdeliberativa samtalet får inte makt styra överenskommelsen. Habermas skiljer påatt övertala och att övertyga. Det är bara övertygandet som är accepterat ideliberativa demokratier. Övertalande genom påverkan är inte deliberation.

Demokrati utan förhandling

I liberalademokratier kan olika intressegrupper förhandla med varandra för att få tillett beslut. I deliberativa demokratier accepteras inte förhandling ellerkompromiss. Det är bara argumentets makt som godtas. Det går inte attkompromissa bort argument. Det är argument för den bästa lösningen som ska gälla.

I liberaldemokrati får majoriteter och mäktiga intresseorganisationer stor makt. Ideliberativa demokratier stärks minoriteter gentemot dominerande majoriteter: Åtminstoneifall det finns argument för att ett dominerande förslag inte är acceptabeltför en minoritet, ur exempelvis rättvisesynpunkt. Eller ifall det finnsargument för att andra förslag är mer acceptabla för minoriteter.

Blanddemokratiaktivister som använder konsensus används olika former av vetorätt föratt stärka minoriteter och medlemmar. Veto kallas nuförtiden blockering. Närett beslut blockeras måste deliberationen fortsätta. I vissa organisationer hargrupper rätt att blockera beslut, i andra har medlemmar rätt att blockera. Detär också vanligt med blandformer där medlemmar har blockeringsrätt i mindre grupper;medan grupper har blockeringsrätt i koordineringsgrupper och samarbetsråd.

Deliberativa eller liberala demokratier

Deliberativ demokratibryter med liberal demokrati. Liberal demokrati dominerar i politiska partieroch i massmedias bevakning av staten. Liberala demokratiuppfattningar domineraräven i många proteströrelser. Detta skapar konflikter när olika organisationersamarbetar eftersom deliberativ demokratier är vanliga i flera traditionellafolkrörelser, och deliberation håller även på att bli etablerad ialternativgrupper, i globaliseringsaktivism och i feministiska aktivistgrupper.

Den här första demokratiartikel är en kort introduktion. Senare artiklar fördjupar diskussionen kring deliberativ och liberal demokrati. Avslutningsvis ska jag försöka visa att rekursiv demokrati och sårbar materialiserande demokrati löser flera problem från både liberal och deliberativ demokrati.

Per Herngren

2012-01-18,version 0.1

Referens

RunePremfors, Klas Roth (red), Deliberativdemokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

ImmanuelKant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

JürgenHabermas, Kommunikativt handlande. Texterom språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

Colin Crouch,Postdemokrati, Göteborg: Daidalos,2011, (original 2005).

'Undran' som härskarteknik

2012-01-01T15:17:00.003+01:00

Genom att visa osäkerhet, undra över något, och dela med oss av vårt tvivel öppnar vi vanligen upp utrymme för nya tankar och möjligheter. Men undran kan också användas som härskarteknik för att trycka ner, tysta kritik och neutralisera påståenden. Här är några sådana makttekniker som med visst tonfall eller i speciella sammanhang kan förvandlas till angrepp.

Elak vänlighet. Passiv aggressiv har de senaste åren blivit ett inneord i intellektuella tv-serier från usa. Det är en form av förtäckta övergrepp. En variant är att extra hjärtligt fråga någon hur hon eller han mår. Eller att med närmast terapeutisk röst undra "hur är det egentligen". Istället för vanlig ytlighet, omtänksamhet eller vänlighet förvandlas den intensiva vänligheten till ett angrepp. Den andre blir osäker och hamnar i underläge.
"Jag är inte säker på vad jag anser om det." Skickligt använd kan frasen få den som är engagerad, arg eller kritisk att framstå som tvärsäker, kategorisk, patetisk eller dogmatisk.
"Jag undrar hur det är med henne egentligen." Frasen kan referera till underförstådda rykten, och användas för att baktala utan att öppet påstå något. Det kan vara ett sätt att stämpla någon som annorlunda, som ett problem eller som någon som har problem.
"Det kan väl inte stämma?" Med viss betoning och visst tonfall påstår man att ryktet antagligen eller möjligen stämmer.

När blir nationalism och företagslojalitet stockholmssyndrom?

2011-12-11T21:46:00.001+01:00

Stockholmssyndrom är när ett hot får de som hotas att bli aktivt lojala med dem som hotar. I olika situationer uppstår detta märkliga fenomen. Vanligast är antagligen i familjer med hot eller övergrepp. Men det kan ibland uppstå hos mobbningsoffer och andra som systematiskt kränks.

Det blir svårare att upptäcka stockholmssyndrom när hotet är långvarigt och när det inte ses som hot av omgivningen. Exempelvis många fall av mobbning. Vi har en annan grupp som under långa perioder är utestängda från lönearbete, inkomster och utbildning. De utsätts kanske för systematisk misstro och kontroll av socialarbetare och arbetsförmedling. De kategoriseras som ickeönskvärda av skolans betygssystem. En del av dessa utvecklar en hyperlojalitet mot överhet och nationalstat. Det vore intressant att undersöka om detta fenomen är stockholmssyndrom.

Ett annat exempel är lönearbetare som hotas av avsked. Eller som får anmärkningar och utskällningar från arbetskamrater och chefer. Även här uppstår ibland en hyperlojalitet mot företaget och mot chefer. Är detta en form av stockholmssyndrom? Eller är det ett närliggande, besläktat fenomen?

Per Herngren
2011-12-11, version 0.1

Stockholmssyndromet är uppkallat efter det kända Norrmalmstorgsdramat i samband med ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm, som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973.

Symmetrisk metod: För att ovanstående exempel ska begripas som stockholmssyndrom, eller inte, ska stockholms-dynamiken reproduceras, eller inte reproduceras. Det är därmed inte fruktbart att göra en uppdelning av den här typen av fenomen utifrån "kontext". Frågan om olika saker är samma fenomen eller olika fenomen kan alltså inte avgöras utifrån omständigheter: som utifall det faktisk är kidnappning eller vapenhot.

Dynamiker som tar sig ur ett sammanhang och verkar i andra sammanhang kallar Deleuze för universaler, andra kallar dem absoluter. Jag har själv lanserat begreppet transaler (överskridare). Dessa begrepp visar på dynamiker och fenomen som inte är instängda i en speciell kontext. Kontexten förklarar därmed inte fenomenet.

Däremot kan flera av relationerna i en kontext vara delförklaringar. Det kan handla om relationer som byggs upp mellan personer, saker, rumslighet tid, livsavgörande hot, underlåtelse och lojalitet som överlevnadsstrategier, bekräftelse och uppmuntran från den som hotar, bekräftelse av ordning och auktoritet.

Märk väl att det inte är självklart vad eller vem som agerar i komplexa dynamiker. Bruno Latour visar hur ting och platser kan agera och bli aktörer. För att komplexa syndrom och dynamiker ska kunna uppstå krävs dessutom medagerande, samverkan, resonans, följsamhet. Linjär förutsägbar kausalitet är inte dynamik.

God härskare och onda rådgivare

2011-12-05T22:57:00.001+01:00

Det finns otaliga myter om den gode kungen som är omgiven av onda rådgivare. Lösningen i dessa myter är alltid att hitta ett sätt att ta sig förbi rådgivarna och nå ända fram till kungen med sanningen. Bara han verkligen inser hur det ligger till kommer han att regera rätt. Idag är denna myt starkare än nånsin.

De parlamentariker, ledamöter, ministrar som representerar demokratin, de behöver få fakta. De behöver få veta hur det egentligen är. De behöver få veta hur folk faktiskt tänker. Bara vi lyckas ta oss förbi mediabrus och oävna nyhetsredaktörer så kommer demokratin till slut att segra. Bara ledamöterna inser vad som behöver göras. Bara vi når fram.

För det är alltid någon annan som regerar. Det finns någon längst därinne som faktiskt har makten att förändra. Bara vi når in. Dit in. Med fakta. Med bevis. Innanför.

Fängelser är vrängda ut och in

2011-10-26T11:35:00.001+02:00

Fängelse är det som håller oss fångna i lydnaden. Muren byggs av hot om att förlora liv, hälsa, jobb, egendom, hus, vänner eller familj. Att under motstånd låsas in i en cell innebär därmed att man brutit sig ut genom fängelsets murar. Problemet är dock att man därmed också blir utelåst. Att låsas ut, utanför fängelset, blir ofta ett större hot än att vara fånge i lydnadens trygghet.

- Hallo! Anybody out there?

Kämpa mot fantomer?

2011-10-20T19:51:00.001+02:00

Fantom är kontur eller form av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Avtal, transaktioner, varor och företag som presenteras under bedrägerier men bara existerar på pappret kallas ibland fantomer. Fantomer finns där, fast inte som man tror.

Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det blir ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt presenteras och utformas så det gestaltar något annat, något som inte är där eller som är annorlunda än sin gestaltning. Trolleri är inte privata fantasier utan faktiska tricks som flera kan uppfatta och medverka i. Jag tror egentligen inte trolleri har passiva åskådare, man dras med i tricket, och man är med och medverkar i att skapa skenbilden.

Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper skapar fantomer i formen av sfärer. Små konkreta, lokala handlingar pekas ut som representanter för väldiga sfärer.

Jag har åkt genom olika samhällen på fem kontinenter men ingen har någonsin pekat ut var Kontrollsamhället ligger, eller det där Kapitalistiska samhället, eller Civilsamhället. När jag säger att jag åkt genom samhällen på fem kontinenter tror en del att jag menar Kulturer eller Civilisationer, två andra fantomer. Fast jag syftar på byar och städer. Verkliga samhällen kretsar kring torg. Precis som marknader är på torget. Men hallå! Vet någon vilken gata som leder till Marknaden? Och i vilket hörn hittar jag Marknadskrafterna? Du där, jag känner mig lite ensam vet du var det Sociala ligger? Ursäkta, skulle någon av er kunna fråga Makthavarna var någonstans de förvarar den där Makten de har? Och snälla, kan någon hjälpa mig att hitta vägen ut ur Kontexten?

I min något barnsliga retorik i stycket ovan börjar jag: "Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper ...". Hur kan jag säga detta utan att göra ex samhällsvetenskapen och vänstern till fantomer? För att hitta metoder att undvika fantomisering kan vi analysera två av historiens största sociala system: hälsningscermonier och familjer. Vare sig kapitalism eller nationalstater har brett ut sig så mycket och blivit så stora som familjer och hälsningar. Ifall mikro och makro är mått på omfattning och utbredning är hälsningar och familjer mer makro än nationalstater. Historiskt är hälsningar och familjer också bland de första systemen att bli globala. Men de pekas inte ut som väldiga sfärer och fantomer. Vi ser dem som många. Vi ser hur de upprepas och imiteras i fantastisk omfattning.

Det är inte så att alla hälsningar liknar varandra. Olika hälsningar skiljer sig från varandra. Vi kan se skillnader eftersom vi uppfattar att de gör motsvarande saker. Men vi ser aldrig en omslutande väldig Hälsning. Samma gäller familjer. Vi ser skillnader just för att vi kan koppla ihop olika familjeformer. Vi tror oss dock sällan befinna oss i den väldiga Familjen. När vi ändå nostalgiskt pratar om att vi alla tillhör samma familj så är det snarare metafor för någon annan fantom, som Samhället.

Jag dansar salsa och jag kan känna igen salsa genom att folk dansar tre danssteg på fyra taktslag, rytmerna kretsar kring afrikansk klave, basen spelar inte på första taktslaget, folk dansar med vinklade armbågar aldrig raka armar, dansturerna är i stort sett samma som bugg, fast översatta till salsans steg. Och så är det en massa andra detaljer jag är omedveten om men som jag flitigt använder. Skulle jag och mina vänner analysera salsa skulle vi ta upp svärmar av instrument, klubbar, koder, regler, rytmer, steg och rörelser. Men vi skulle aldrig peka ut en väldig Salsa-sfär som omslöt oss.

Nästan allt i salsa hittar vi i andra danser och musikstilar, men inte i just den kompositionen. Salsa betyder sås. Dansare och musiker behöver blanda för att det ska bli salsa. Det genuina kan inte bli salsa. I salsa-metropolen Göteborg är det vanligt att blanda jazz, afrikanskt, hip hop och ball room. En chilenare lägger även in balett vilket är irriterande för det tar sådan plats på dansgolvet. Visst, salsa tenderar att klumpa ihop sig.

Salsa tar plats. Danssteg och turer handlar om att ta plats. Det innebär att dansspar eller individuella dansare även dansar med dem i närheten. På ett komplext sätt produceras visuella och känslomässiga mönster på dansgolvet. Dessa strukturer kommer dels från att handlingar möter handlingar, dels från att reglerande salsaturer möter rytmer och musikaliska uttryck, dels från att scen, bardiskar och väggar agerar med i dansen. Dansandet men även baren producerar dragningskraft och affekt. Cirkulation uppstår runt gravitation. Det finns ingen stor, generell salsastruktur som styr. Struktur blir snarare verb än substantiv: strukturerande. Strukturer agerar.

Salsan blir knappast fantom själv men den hänvisar dock till andra fantomer: Som om det skulle kunna finnas en afrikansk rytm. Det finns givetvis många olika rytmer i Afrika. Det är mycket möjligt att afroklave är vanligare på vissa platser i Latinamerika än på många platser i Afrika.

Salsa som paradigm för makt och motstånd

Salsan ger verktyg för att bättre greppa hur stater och kapitalismer svärmar snarare än sväller upp som sfärer. Svärmar av handlingar, steg, turer, golv, stolar och bord hamnar i resonans med varandra. De dansar med varandra.

På samma sätt som vi undviker att göra hälsningar, danser och familjer till väldiga helheter, assemblage, substanser eller sfärer är det möjligt att undvika att göra vänster, kapitalism, vetenskap, stater, samhällen till väldig sfärer eller containrar. Genom att undersöka vilka korridorer, arkiv, protokoll, regler, blanketter, underskrifter, samlingar, kroppsrörelser, torg, hänvisningar, utpekanden som arbetar med eller mot varandra upptäcker vi hur stater och även kapitalismer svärmar. Precis som vänster och feminismer svärmar.

Dessa svärmer är sällan låsta till en plats. De handlingar som ingår i svärmen är sällan inlåsta i svärmen. Handlingar och saker lokaliserar och dislokaliserar. De dras till varandra och klungar ihop. De ger sig ibland iväg och börjar verka på andra platser.

Gilles Deleuze kallar det som kan hoppa över till nya lokala sammanhang för universaler. Andra kallar dem absoluter, då de inte är bestämda av sammanhanget. Själv använder jag ibland transaler.

När vi uppfattar hur stater, kapitalism, civil olydnad och feminism svärmar ser vi hur de blir mer jämlika än om de hade varit sfärer. Det blir inte längre självklart vem som dominerar i en situation eller på en plats. Det blir därmed möjligt att upptäcka hur stater dominerar på många ställen och hur feminism dominerar på andra.

Teorier som är med och skapar fantomer och sfärer förutsäger vad som styr och domderar. Ordningen är redan ordnad. Detta osynliggör hur motstånd och makt agerar som svärm för att fortleva. Hur sårbara de är. Hur följsamhet mot varandra, och hur intensitet drar till sig fler handlingar och fler saker till svärmen. Fantomer osynliggör den ontologiska jämlikhet som finns mellan makt och motstånd.

Per Herngren
2011 10 20, version 0.1

Materialiserande politik

2011-10-12T18:44:00.001+02:00

Materialiserande tar plats, tränger undan, ersätter. 'Ta plats' förstås både som att inta en plats där andra, eller andra saker, också tar plats; samt även som att breda ut sig och tränga undan. Fågelsång tar plats och skapar utrymme. Samtal tar plats tillsammans med kaffe macciato, sköna stolar och andra som dras in i samtalet. Tänkande tar plats. Utrymmen som materialiseras via fågelsång, läsande, torg, marknader och samhällen, överlappar ofta varandra. Men de tränger alltid undan något. Materialiserande möter alltid motstånd.

'Materialiserande' är besläktat med Deleuzes båda begrepp 'aktualiserande' och 'blivande'. Där mål och medel är ett utan att bli identiska. De är i blivande. Målet blir medlet. Men målet fortsätter vara medel. Målet blir sällan helt uppnått. Man justerar, slipar och gör förhoppningsvis bättre nästa dag. Materialiserande blir därmed ett ständigt återkommande (Nietzsche). Det pulserar. Takt, rytm och resonans är avgörande för en materialiserande politik.

Materialiserande politik kämpar inte för ett bättre samhälle. Det är blivande bättre samhälle. Det är våndan, sårbarheten och kampen i att tillsammans börja leva de samhällen vi vill leva, leva bättre samhälle. Det är att bli beroende av andra och annat, det är att försöka och misslyckas, det är att imitera och finslipa. Politik är inte bara att hamra och bygga, det är också att slipa bort.

Sårbar materialisering

Här är några idéer (jo, jag uppfattar ironin) till en sårbar materialiserande politik. Materialisering har länge praktiserats av radikala kooperativa företag och boendekollektiv, queer och innovativ feminism, proaktiv civil olydnad, rekursivt ickevåld, solidarisk och rättvis handel, samt i de ideella föreningar och folkrörelser som bygger samhällen snarare än protesterar. Det jag möjligen tillför här är ett sätt att urskilja, skilja olika praktiker från varandra för att de ska korsbefrukta och sätta fart åt nya håll. Teori materialiserar på så sätt utrymme tillsammans med andra praktiker.

Innovativ politik. Politik under komplexitet kan inte planeras eller centralstyras i någon större utsträckning. Som segelbåtar styr mängder med organisationer och grupper genom ganska oförutsägbara väder och strömmar. Politik blir därför mycket att uppfinna och experimentera. Experimentera förstås här som att söka bättre metoder att segla mot strömmen. Inte att följa strömmen. Vrakved och timmerflottor följer strömmen. Innovativ politik, som ickevåld, utnyttjar virvlar, motorer och vindar för att gå mot strömmen.

Experiment som deltagande demokrati. Feminister och ickevåldsgrupper har experimenterat med sofistikerade metoder för demokrati och organisation. Det är ena sidan av det politiska. Den andra är att ingripa i orättvisor. Gandhi förstod ickevåld som att experimentera med direkt ingripande i våld och förtryck. Dessa båda former klarar sig inte utan varandra.

Demokrati som smitta. Experimenterande politik sprider sig genom att andra gör det bättre. Experimenterande och imiterande hör tätt ihop. Samhällsförändring sker vanligen genom kedjor av imiterande (Gabriel Tarde). Politisk förändring sker sällan genom försök att påverka väldiga fantomer som Makten, Marknaden eller Samhället.

Smittande politik materialiserar. Allt från att bygga solidariska institutioner till att bygga motstånd materialiserar praktiker som kan imiteras av andra. Solidaritet och omfördelning av resurser har därmed möjlighet att materialiseras. Genom självkritiskt reformerande av rättvis handel, konstruktiv civil olydnad, koalitioner av kooperativ och boendekollektiv, så kan dessa utvecklas, smitta av sig, tränga undan och ersätta andra ordningar. Kritik bör därför riktas mer mot det egna byggandet än gentemot motparter. Varje revolution måste ständigt reformeras för att inte slås ut av andra mer dynamiska ordningar och revolutioner. Precis som i teknikutveckling upphävs dualismen mellan reform och revolution. Däremot stärks motsättningen revolution/reform gentemot nej-sägande/protest. Protest kan med Nietzsche förstås som oviljan att bygga värde.

Resonans. Resonans är ömsesidig förstärkning. Genom återkommande handlingar, som reproduktion av institutioner eller upprepad civil olydnad, byggs pulser och rytmer upp. Organisationer och samhällen pulserar. Det går inte att veta säkert vad som är subjekt och vad som är objekt i resonans. Resonans är ickelinjärt, den kan därför inte kontrolleras eller planeras utan bygger på träning i följsamhet. Både lydnad (makt) och civil olydnad (motstånd) är därmed till stor del träning i följsamhet.

Tillbaka till framtiden. Med hjälp av namn, beteckningar och berättelser kan resonans gå bakåt och framåt i tiden. Tidigare aktioner får liv igen genom att nya aktioner sträcker ut handen och dansar med dem. Samhällen såväl som motstånd dansar tillbaka-till-framtiden-schottis. Återkommande aktioner som är följsamma mot varandra hamnar i resonans. Kraften i aktioner kan därmed tusenfaldigas. Ifall aktionerna fortsätter att koppla armkrok övergår aktionerna till nya ordningar och institutioner.

Förändring bygger institutioner. Handlingar och institutioner är inte väsenskilda. Institutioner kan förstås som pulserande handlingar i resonans med händelser, saker, byggnader, arkiv och med andra institutioner. Även arkiv och byggnader är aktörer i institutioner och organisationer.

Befrielser kommer i svärm. Befrielser kopplar sig till varandra och hamnar i resonans. Gandhis och ickevåldsrörelsens kamp för befrielse från kolonialism utformades så att varje aktion var faktisk befrielse och stärkte andra befrielser. Ensamma aktioner skulle blivit återvändsgränder. Till och med idag lever saltmarschen, som Gandhi deltog i, upp igen genom att dagens civil olydnad fortsätter att koppla sig till den.

Motstånd är dans. Plogbillsaktioner tusenfaldigar kraften genom att dansa med varandras plogbillsaktioner och med andra befrielserörelser. Samtidigt dansar plogbillsaktioner med domstolar och fängelseceller. En plogbillsaktion kommer alltid som en svärm av dansare.

Politik är följsamhet. Att komma i resonans är inte lätt, det kan uppstå oväntat i intensiva eller långvariga relationer men ofta kräver det förmåga till följsamhet, som när man övar salsa eller bugg. Precis som det är tråkigt att dansa med någon som bara dansar med sig själv är motståndsgrupper som bara gör aktioner med sig själva tråkiga. Inga häftiga synkoper och rytmer byggs upp.

Resonans med motparter. Motståndets motpart är aldrig ett, aldrig enhet. Motstånd kan antingen stärka motparters härskande eller så kan det stärka konstruktiva pulser hos motparter. Själva härskandet förstärks genom att hamna i resonans med sin negation: som ex protest eller hot. Härskande förstärks också i konkurens med andra härskare. Undantag är när de krossar varandra. Från detta ska man inte dra slutsatsen att man generellt ska försvaga motparten. Men man ska inte heller förstärka motparters makt genom protest. Motparters komplexitet förstärks mer fruktbart genom att inplantera bättre system. Inympa. Detta sker genom konstruktiva ingripanden i krig, förtryck, orättvisor eller mobbning. Respekt, vänskap, dialog, omsorg kan hamna i resonanser med rättegångar och fängelseceller. Är motståndet riktigt följsamt kan det stärka positiva delar hos motparten som därmed i sin tur tränger undan och ersätta andra delar (displace). Politisk förändring är gemensam (co-poesis). Detta bejakas i demokratier men det gäller även i diktaturer. Diktatorer dikterar inte. De snarare dirigerar och är därför helt beroende av följsamhet.

Ingripa. Ickevåld är att in-gripa i odemokratiska och förtryckande system. 'I system' ska inte förstås som 'inuti system' utan i svärmen som utövar systemet. Inför man ett nytt danssteg mitt bland salsadansare så börjar steget ofta smitta av sig. Folk härmar. Förändring sker i systemen sällan genom påverkan utifrån. Politisk förändring sker vanligtvis genom smitta 'mitt bland'. Civil olydnad måste därför intensifiera och stärka delar av motpart, till synes paradoxalt kan detta försvaga eller tränga undan härskandet.

Träna motstånd och politik. Att öva är att omedvetandegöra. Övning gör snart kroppsdelar, insikter, redskap och verktyg frånvarande. Smedens hammare och dansarens fötter ramlar ur medvetandet när hamrandet och dansandet fungerar. Frånvaro inte närvaro är nyckeln till skicklighet. Samma sak gäller motstånd, samhällsliv och politik. För att få politik och organisationer att fungera måste man öva och omedvetandegöra sig. Genom att filtrera bort information och bli alltmer omedveten blir man samtidigt skicklig. Det är först när något inte fungerar som saker och ting behöver bli närvarande och medvetna. När det blir trögt eller stopp får man ta reda på vilken del som inte fungerade. Efter justeringarna gör man sig omedveten igen. Fungerande politik görs omedveten genom rutiner, färdigheter, samt genom följsamhet med saker, personer och organisationer. Tänk inte på fingrarna om du ska skriva fort på tangentbordet. Tänk inte ettor och nollor om du publicerar dikter på din blogg. Gandhis och senare Martin Luther Kings ickevåldsträning ligger här närmare dansen och hantverket än sjuttiotalets medvetanderörelse. Möjligen är hyperkroppsmedvetande en svaghet i vissa queerpraktiker, men hypernärvaro kan lika gärna vara ett experimenterande som senare övergår i omedvetande och blir då levande. Ickevåldsträning och queer lär oss politisk förändring genom att öva förändring, att förkroppsliga förändring, genom att ta plats. Flera queer-praktiker lär oss också hur intensiv imitation förnyar. Uppfinningar imiterar på nya sätt. Politik förnyar samhällen genom imitation. Politik blir då att öva upp något som är värt för andra att imitera.

Per Herngren
2011 10 12, version 0.1

Subjekt bortom individen

2011-10-01T14:10:00.001+02:00

Att förklara samhällen, handlingar, moral eller konflikter utifrån individen kallas metodologisk individualism. Politisk individualism föreställer sig att politisk förändring kommer ur individuella egenskaper som empati, medvetenhet, insikt, kunskap eller livstil.

Subjektet förstås ofta som synonymt med individen. För att komma bort från subjektiva och individualistiska förklaringar talar Habermas om det 'intersubjektiva': Det som händer mellan människor och som bygger något utöver individen, utöver växelverkan mellan individer. Samtal och samarbete lever sina egna liv; och de kan inte reduceras till individerna.

Begreppet 'intersubjektiv' är dock fortfarande fast i en metodologisk individualism: subjekt blir synonymt med individ. Det som händer mellan, intersubjektiva, förstås inte som egna subjekt. Aktörer förstås fortfarande som individer.

Aktörer-i-svärm (Bruno Latour) och objektrealism (Graham Harman) öppnar upp för att det som anses vara mellan, inter, är egna aktörer. Objektrealismen visar hur en diskussion, en handskakning, en organisation eller en ursäkt blir egna individuella 'objekt'. Med Bruno Latour skulle man istället kunna kalla dessa objekt för 'aktanter'. De agerar. En handskakning gör saker med oss och med platsen där händerna skakas. Själv tycker jag 'aktör' och 'subjekt' säger nästan samma sak på ett enklare sätt än Latours aktant.

Ifall ett gräl eller ett skratt agerar och därmed blir subjekt får intersubjektivitet en ny intressant betydelse. Det är det som händer mellan grälet och skrattet, och som därmed har möjlighet att bli ett eget subjekt: kanske försoning eller irritation. I de flesta fall ska man undvika att förklara det ena med det andra; för då skulle vi få en ny metodologisk individualism, fast där även objekt räknas som individer. Aktörer snarare dansar med varandra. De är följsamma eller bryter av (blir olydiga och går sin egen väg).

Så här blir vi medhjälpare då subjektet bryter sig ur fångvaktaren Metodologisk Individualisms fängelse: Genom att undvika att låsa in personer i teorier som förklarar hur de blir subjekt får personer själva möjlighet att bli subjekt. Annars blir ju förklaringen det egentliga subjektet. En teori om hur individer blir subjekt gör teorin till det verkliga subjektet. Teorins förklaring agerar. I många fall är detta rimligt som när man skyller på att bussen var försenad. Jag är inte skyldig. Poängen här är att träna på att upptäcka oväntade aktörer. Och att upptäcka att man aldrig är ensamt subjekt.

Subjekt kommer alltid i flock. Och en flock blir ett eget subjekt. Ett samarbete blir ett subjekt. Utifrån symmetrisk, jämlik analys agerar medlemmar i flocken även med själva flocken, inte bara med varandra. De som samarbetar samarbetar också med själva samarbetet, inte bara med varandra. Vi upptäcker hur enskilda ting, en person, en organisation, ett krig, medagerar med varandra. Och det är inte självklart vilka aktörer som vid ett givet tillfälle leder dansen. Med symmetrisk, jämlik metod upptäcker man oväntad ojämlikhet; ojämlikhet som skulle dolts om man i förväg förutsatte ordningar som mikro-makro eller maktpyramider.

När man inte automatiskt definierar personer som subjekt blir det möjligt för dessa att göra sig till subjekt, att göra motstånd mot, eller samarbeta med, andra subjekt. Subjektet är den som (med)agerar snarare än den som definieras och förklaras. Visst, för att kunna bli subjekt måste man bli objekt. Det är ingen dualism. Att agera och att vara utsatt (objekt) förutsätter varandra. Men teorier som förklarar subjektet missar även detta.

Subjekt är aldrig helt fria. Att agera är både att göra motstånd och att möta motstånd. Genom att vi möter motstånd kan vi bli subjekt. Utsatthet och osäkerhet öppnar upp möjligheter att bli subjekt. Genom att objektiveras kan man bli subjekt. Därmed blir ignorering, ickemotstånd, de största hoten mot subjekt. Ett skratt som ignoreras dör ut. En person som ignoreras dör socialt (Johan Asplund). Det som lyckas bli helt autonomt kan inte längre bli subjekt. Det är som när det blir hål i Enterprise i Star Trek och någon sugs ut i rymden. Man möter inget motstånd längre och blir därmed hjälplös.

Det finns också andra hot. Vi är sårbara. Det finns alltid risk att bli offer för förtryck, våld, trafik, stormar och sjukdomar. Vi behöver varandra: personer, organisationer, djur, växter och flertalet ting (det lär dock finnas ting som klarar att sväva omkring ensamma mellan galaxer oberoende av dessas dragningskraft).

Medaktörer

Istället för att reducera förklaringen, av exempelvis upplopp på Hisingen, till något som ligger bakom, som samhället, kapitalismen eller uppväxten, bör vi leta efter medaktörer och se hur de agerar med varandra. Hur är deras agerande med och skapar upplopp? Vilka resonanser och dissonanser förstärker upploppen? Först ser vi att själva upploppen blir aktörer som agerar med varandra. Upplopp får kraft från en annan aktör, åskådaren. Bland aktörer hittar vi även de som är åtalade, möjligen också droger i deras blod. Sedan har vi gängen. Med svansar som kan agera även mer våldsamt än gängen. Bland medaktörer plockar vi antagligen upp vapen, stenar och slagträn. Vi finner kanske stadsdelsnämd och kommun som skärt ner på fritidsgård och skola. Vi upptäcker bortvända blickar och diskriminerande jobbintervjuer. Vi hittar kanske svenska soldater som skjuter 'svarskallar' på andra sidan jorden. Vi hittar nationalistisk stolthet över vapen och krig. Vi hittar ideologier om rätten till självförsvar. Vi upptäcker att vissa medaktörer agerar som motaktörer. Precis som brottning och fotboll kräver motparter kräver upplopp motparter. Vissa poliser, socialarbetare och fångvaktare agerar som om de befann sig i kamp eller spel. De blir i så fall medaktörer i upploppen.

Även ickevåld bör förstås som svärmar av medaktörer. Tillsammans med plogbillsaktioner agerar plogbillsgrupper, poliser, fångvaktare, fängelser, celler, fångar, stödpersoner, åklagare, målsägande, domare, rättegångar och domslut. Vänskap, vänlighet (Spalde, Strindlund), respekt, dialog, fiendeskap, irritation, förtroende, misstro, maktkamp blir egna aktörer. Även hammare och sönderslagna vapen agerar. Såväl som rättegångsfestivaler och inbjudningskort.

Beteckningen 'plogbillsaktion' gör att gamla plogbillsaktioner runt om i världen agerar tillsammans med nya. Varje plogbillsaktion tar sig ett eget namn, som JAS till Plogbillar eller Plogbillsaktion Bröd inte Bomber. Namn gör att det går att agera tillsammans på stora avstånd i tid och rum. Istället för att bara bli flöde eller formlös massa gör namnen det möjligt att bli egna aktörer.

Plogbillar bor ofta på platser där de bygger långvarig vänskap med hemlösa, flyktingar och fångar. Dessa vänskaper är några av de mäktigaste aktörerna i plogbillsaktioner. Även andra långvariga relationer med lokalsamhällen och folkrörelser är mäktiga medaktörer.

Plogbillsaktioner låser inte in sig i exempelvis fredsrörelsen. Olika plogbillsaktioner kopplar sig till solidaritet, befrielse, revolution, feminism, queer, ickevåld, demokrati, ateism, buddhism, kristendom, islam. Detta öppnar upp för att fler medaktörer ska känna sig välkomna att medagera.

Ytterligare en mäktig aktör är ickevåldets experimenterande. För Gandhi var ickevåld experiment med sanningen och med lösningar. Plogbillsaktioner gör därför inte negationen, nej-et eller protesten till viktiga aktörer. Varje konstruktivt försök att börja lösa ett problem och varje misslyckande blir egna aktörer, de hjälper andra att bygga vidare och utveckla bättre lösningar.

Per Herngren

2011 09 25, version 0,1

Från samtal med Siawash, med turkiskt kaffe, i en smal gränd vid floden Tigris, nära gränsen till Syrien. Uppe i bergen i Amed tränade Siawash och jag demokratiaktivister från Tunisien, Iran, Irak, Egypten, Kurdistan, Turkiet och Syrien i civil olydnad och ickevåld.

Referens

Annika Spalde, Pelle Strindlund, I vänliga rebellers sällskap: Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, Arcus förlag, 2004.

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

Moral motstår lojalitet

2011-09-24T09:14:00.001+02:00

Moral väljer främlingar framför de nära relationerna. Moral är det som bryter med lojalitet och närhet. Moral väljer de vi inte känner nämnvärt för framför lojalitet med chefer, arbetskamrater, självintresse, avtal, nation eller familj. Moral är radikal jämlikhet och rättvisa. Mina är inte mer värda än era. Moral gör motstånd och intervenerar när närhet och lojalitet producerar orättvisa.

Anteckning 2011 09 24 vid floden Tigris i Kurdistan på gränsen till Syrien där jag just nu tränar folk från Kurdistan, Syrien, Irak, Turkiet, Iran i civil olydnad och ickevåld.

Vänstern förandligar politiken

2011-09-15T23:35:00.001+02:00

Istället för att riskera sårbarheten i att materialisera och förkroppsliga de samhällen och system man vill leva förandligar delar av vänstern sin politiska praktik. Här tar jag upp hur vänsteraktivism förlorar sin kropp.

:::Varning det kan finnas rester av ilska i texten. Barn under 15 år bör ej läsa utan förälders närvaro:::

Metoder att förandliga politisk praxis

Agitation. Rätt åsikter föreställs leda till politisk förändring, till och med revolution. Åsikter tänks komma före materialisering av politisk förändring. Andra tänker sig att det istället är information och informationsutskick som skapar politisk förändring. 'Bara folk visste!'

Politiska föredrag och paneler. Genom att göra folk till publik hindras konspirerande och materialiserande.

Medvetandegöra. Att bli kollektivt medveten om hur mäktiga vi är tillsammans som klass, kvinnor eller social rörelse föreställs leda till politisk förändring. En mer individualistisk variant fokuserar istället på att göra individen medveten. Detta kan förandligas ytterligare genom att reducera medvetande till åsikt. Genom numrerisk mystik och enkäter förvandlas sedan åsikten till opinion. Den här typen av förandligande växer fram ur bilden av ting och materia som död och passiv. Vulgärmaterialister förklarar helheten som en mekanik mellan dess delar. Dualister skapade istället en klyfta mellan ande och materia. Någon form av ande eller liv behövde då tillföras materian för att den skulle kunna bli livlig. Samhällelig och materiell förändring förstås som en följd av medvetande, planering, vilja, styrning, syfte eller målsättning. Det här formuleras lite olika. På sjuttiotalet var det stort fokus på medvetande, senare information, och idag målsättning.

Kritik av makt. Istället för att innovativt bemäktiga de egna organisationerna, samhällena och systemen så ska 'makten' alternativt 'makthavarna' genomskådas. En paranoid politisk kritik tror sig avslöja det som är dolt, det som ligger bakom.

Uppmärksamma elände. Genom att ge våld och förtryck uppmärksamhet och publicitet har man fått för sig att de skulle försvagas. 'Upplysning' har gått över från att innovativt tänka tillsammans till att skapa negativ publicitet och att uppmärksamma våld.

Krav på förändring. Kravet ersätter materialiserande av förändring. Kravet pekar ut ett annat subjekt som aktör. Regering, eller annan utpekad makthavare, återinsätts därmed som regerande. Istället för att låta motståndet regera omyndigförklaras den egna gemenskapen som politiskt subjekt, som ett regerande.

Revolutionen skjuts på framtiden. Som i konservativ kristendom uppskjuts himlen/revolutionen på framtiden. Myllret av revolutioner kan därmed osynliggöras. Revolutionerna får inte möjlighet att materialiseras i innovativa experimentella praktiker. Vänstern tittar bort när nya system utvecklas, misslyckas, konfronteras, finslipas och imiteras. Genom att revolutionerna inte tillåts materialiseras i delar av vänstern hindras de från att tränga undan andra system (displace). Vänstern blir här genuint konservativ. Inte nu, tack. En annan gång. Revolution reduceras till snack. En metod att skjuta upp revolutionerna på framtiden är att föreställa sig samhället eller kapitalismen som väldiga omslutande containrar där vi skulle vara instängda. Revolution reduceras till den totala förändringen av Samhället. Genom att göra revolutionen utopisk kan vänstern ignorera alla oräkneliga omvälvningar som ständigt förändrar och stabiliserar våra liv. Det förvandlar vänstern till kontemplativ praktik. Den undviker svett och muskelvärk.

Fantomer. Istället för att ingripa i konkreta materiella och kroppsliga relationer fjärrskådar delar av vänstern uppåt himlen och tycker sig skymta väldiga fantomer som Samhället, Makten, Staten, Kapitalismen, Marknaden, Kulturen, Civilsamhället, Det globala. Förändring av sfärer och totaliteter anses mer realistiskt än konkret lokaliserat byggande och direkt ingripande i förtryck.

Maktrealism. Tron att det finns ett maktcentrum som styr våra liv kommer från föreställningen om en omnipotent gud. Detta översattes till kejsaren och senare fursten vilka antogs styra oss. Den omnipotente demokratiserades och valdes som centralstyrelse eller regering. Maktrealism är att lägga all kraft på de minimala justeringar som man tror har realistisk möjlighet att påverka den omnipotente. Påverkan av den omnipotente sker genom besvärjande praktiker som slagord, protest, krav eller bön. Experimenterandet med radikalt nya system ses som orealistiskt och utopiskt (tja förutom när det gäller teknikutveckling).

Styrka. Genom idealisering av maskinen och den manlige industriarbetarens kropp uppfattas styrka och massa som avgörande för politisk förändring. Maskiner och kroppar projiceras upp i skyn och vi tycker oss skymta väldiga makter. En projektionsmetod är numrerisk magi. Personer görs individuellt numreriska och kan därmed projiceras som massa. Numrerisk magi får funktionen av kvasimaterialitet. I demonstrationer och civil olydnad uppfattas tusentals deltagare som mäktigare än ett halvt dussin. Numrerisk individualism i form av massaktion och opinionsmätning minskar eller tar bort kreativ komplexitet som annars gärna smittar av sig så som sker i exempelvis karnevaler, under samtal i smågrupper och i myller av civila olydnadsaktioner.

Per Herngren
2011-09-15, version 0.1

Relationer som förtrycker

2011-09-01T13:24:00.001+02:00

Relationism är när själva relationen börjar kontrollera de som har relation. Till viss del sker detta i alla relationer. Dansen dansar dansarna. Här tar jag dock upp några exempel när relationen blir tvingande, våldsam eller förtryckande mot deltagarna samt möjliga metoder för att bryta relationismen.

Syftet är inte att vara uttömmande eller att ge färdiga lösningar utan att träna analys av relationism, konreta lokala relationsmekanismer. Hur blir själva relationen tvingande eller befriande? Relationer mellan personer, organisationer, saker och handlingar analyseras här symmetriskt, jämlikt, för att upptäcka vad det är som agerar.

Våldsamma parrelationer. Möjlig lösning: Ibland kan nya relationer, med vänner eller skyddande institutioner, skapa tillräcklig dragkraft för att dra sig ur relationens fångenskap. Varning: De kan också bli den oas som gör att man uthärdar och stannar kvar i våldet.

Mobbning. När en grupp, arbetslag eller kamratgrupp, blir tysta åskådare och åhörare till baktaleri eller annat psykiskt eller fysiskt våld blir den en mobb. Mobben fungerar som förstärkande resonans till det direkta våldet som ofta utövas av några få. Möjlig lösning: En enda som ingriper kan förstöra resonansen så mobben upplöses som förstärkare. Varning: Att i stället för ingripande använda medling och 'tala ut' låser fast offer och förövare i den destruktiva relationen. Offret belastas med att själv ta sig ur förtrycket, och får därmed bära ytterligare en börda.

Krig. Möjlig lösning: Söka upp krigets relationer med maskiner, saker, byggnader, räls, hamnar, fartyg, vapen, vinstutdelning, rekryteringskontor, övningsfält och där på plats intervenera och avrusta. Alltså bryta följsamheten i alla dessa relationer. Märk att även saker och platser är aktörer: kanske följsamma och lydiga med möjlighet till att bli del av motståndet. Varning: Dissonans, som ex protest, fungerar ofta som förstärkning av kriget genom feedback loops. Att dessutom fokusera helt på regeringen eller presidenten är att ignorera miljontals andra relationer som bygger upp kriget.

Självupptagen. Möjlig lösning: Bjudas in till andra relationer än med sig själv. Guider kan guida över den självupptagne till andra världar än självvärlden. Varning: Att lyssna och leva sig in i den själupptagnes problem förstärker ofta självupptagenheten.

Beroende och missbruk. Möjlig lösning: Bjudas eller disciplineras in i gemenskaper som inte riskerar att komma i resonans med missbruket. Varning: Dissonans, som moralism, hamnar ofta i resonans och förstärker missbruket.

Förälskelse. Möjlig lösning: Tja. Varning: Hmm.

Per Herngren
2011-09-01, version 0,1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

Relationer - en sårbar politisk filosofi

2011-08-23T10:45:00.005+02:00

Skiss på en osäker och sårbar materialistisk filosofi om politisk förändring som svar på Bruno Latours relationistiska och Graham Harmans individualistiska kritik av materialism.

En politisk filosofi om förändring utifrån sårbara relationer - samarbete och interventioner - är ett alternativ till 'politisk individualism' respektive 'påverkan på Samhället'. Politisk individualism förstår jag som att förändring uppnås om vi kunde få individen att leva annorlunda. 'Påverkan på Samhället' föreställer sig samhället som en väldig individuell enhet vilket ju också är en individualistisk föreställning.

Individualism betyder odelbar. Personer, stater, nationer, landområden, kulturer, organisationer föreställs som individuella enheter. Här använder jag individ inte i betydelsen omöjlig att splittra utan om 'odelat utrymme'. Individ är en avgörande metafor för borgerliga och nationalstatliga självbilder. Det är en sorts glasögon som visar fantomer som Samhället, väldiga stater, massan eller olika individuella kulturer. Dessa fantomer gör politik närmast omöjligt.

Individuella kulturer, samhällen och nationalstater skulle leva sida vid sida som individuella containrar. Dessutom föreställs vi leva i olika individuella sfärer: ekonomisk, politisk, social, kulturell, civilsamhället, civilisation, natur. Politisk förändring skulle vara att påverka dessa väldiga fantom individer. Sårbar materialism rör istället ihop saker som inte tycks ha med varandra att göra eller ens befinna sig i samma sfär.

Motstånd gör oberoende möjligt
Grupper och saker möter motstånd. Det gör det möjligt att bli oberoende. Oberoende är därmed inte helt självskapande. Oberoende är åtminstone beroende av motstånd. Detta kallar vi materialisering av oberoende.

Beroende och oberoende är mödosamt. De byggs genom kamp och motstånd. De är inte statiskt eller generellt varande, snarare blivande. "Relationer är komplicerade", suckar en vän över en kaffekopp. De behöver affekt och livsglädje.

Därmed blir politik och filosofi utsprunget från kamp och motstånd, affekt och liv, glädje och missmod. Filosofi byggs inte som spekulativ mystifiering, som sökande efter dolda sanningar, som meditativ övning, som förandligande eller som logiska språksatser.

Motstånd skapar gemensamma världar

Motstånd skapar gemensamt utrymme. Sit-in av medborgarrättsrörelsen skapade gemensam värld med bardiskar, barstolar, bussar, ku klux klan, ickevåldsträning, fängelseceller, domstolar, lagstiftande, baptistkyrkor och ganska snart med kvinnofrigörelse och senare även fredsaktioner. Men kanske inte med schackklubar, eller mexikansk bolero. Detta upptäcker man genom att undersöka vilka saker som gör motstånd mot varandra, tränger undan varandra, hamnar i resonans med varandra. Ord, berättelser, aktioner, teorier, smitta, fågelkvitter, torg och organisationer skapar utrymme och materialiserar därmed. Detta kallar vi materialisering av utrymme och värld.

Aktioner materialiserar och smittar

Politik är att gemensamt skapa gemensamhet, ex som när queer skapar gemensamt utrymme. Politik är därmed alltid materialiserande. Politik är avgörande för alla relationer mellan allt liv. Såväl fjärilar som familjer utövar politik för att fungera med andra. Politiska innovationer kan imiteras av andra grupper och sprids därmed. Vi får politisk förändring som smittar av sig. Ickevåld och feminism kännetecknas av att experimentera fram politiska praktiker och metoder som kan imiteras av andra grupper, som ex innovationerna maktingripare och tidsunderlättare på beslutsmöten. Proteströrelse kännetecknas av besvärjelser mot det som är fel. Och besvärjelser är med och materialiserar det som besvärjs. Protest återskapar motpartens utrymme.

Utan identitet
Relation är mellan något som är oberoende något annat. Annars skulle det vara identitet, totalitet eller kontinuerlig fortsättning av något. Relation kan då aldrig reduceras till deterministisk kausalitet, helhet eller identitet. Detta kallar vi materialisering av skillnad. Politik är mångfaldigande av mångfaldigande, inte identitet.

En sak kan ha sig själv som något annat och kan därför skapa relationer till sig själv. Beståndsdelar är externa inte interna. Delar är därmed med och särskiljer mot det som är något annat. I de fall delar är interna kan de inte vara med och skilja. Då får saken hitta något annat som särskiljer, ex skinn eller ett lådhölje.

En sak kan göra andra saker till del av sig själv eller sitt subsystem. En proteströrelse kan göra USA till sitt eget subsystem, som sin huvudsakliga motpart. USA som subsystem är då faktiskt USA inte en representation av USA. Delar och subsystem är delvis oberoende annars skulle de inte kunna urskiljas som just del.

Relationer är inte relationism eller korrelation
Relationen kan inte förklaras enbart med relationen. Relationer är inte relationism, relationer kan inte helt reduceras till sig själv för då vore det inte relation. Relationism eller korrelation förstår vi då som det som ersätter, hotar eller tränger bort relationen.

Mobbning och våld är relationistiska metoder som tränger undan relationer och ersätter dem med mekanism, tryck, tvång och kausalitet. Det som Marx kallade vulgärmaterialism, mekanism, är korrelation snarare än relation.

Relationism, korrelation och mekanism existerar om än som begränsad förklaring. Materialisering av osäkerhet är mer avgörande än linjär förutsägbar mekanik. Dessutom skapar många små kausala samband tillsammans ickekausalitet, komplexitet.

Marx och Hegels dialektik är relationismer. Genom att begränsa dialektikernas förklaringsvärde stärker man deras relevans. Vissa delar av dialektik behöver dock avvisas i en sårbar materialism: Som att överbyggnad, ex byråkratiska arkiv eller chefernas fikasamtal, skulle vara mindre materiellt än industriarbetares svarvande. Dialektik riskerar också att göra motparter till individuella enheter, som ex klass. Dialektik skapar också dichotomier som förvirrar: Är ekonomi förandligande eller är ekonomi 'materialistiskt'? Är kapital och ägande ett förandligande av saker och förandligande av materia? Det materiella abstraheras bort och blir ägande. Jämför med att bruka saker vilka då snarare materialiserar?

Koalitioner av olikhet inte enhet

Organisationer, kollektiv, ickevåldsgrupper eller saker gör sig oberoende och ickeidentiska varandra (och sig själv). Det blir därmed möjligt att ingå relation (även med sig själv).

Koalitioner av olikhet producerar mer förändring än politisk enhet. Sårbart beroende producerar mer förändring än styrka. Osäkerhet skapar mer förändring än strategi och styrning.

Det som är totalt icke-beroende är vare sig i relation eller i oberoende av varandra. De har inte med varandra att göra. Detta är givetvs vanligt.

Det som inte är oberoende kan inte ingå relation. Det som inte är oberoende kan inte heller göra sig beroende. Politik är mångfaldigande av oberoende, och därmed mångfaldigande av regerande. Politik är även mångfaldigande av samhällen. Regerande och samhällen kan hamna i resonans, de kan dock aldrig bilda enhet.

Materialiseringar av relationer och (o)beroende är rimligare politisk aktivism än att försöka påverka väldiga fantomer som staten, imperiet, samhället eller marknaden.

Per Herngren
2011-08-23. Version 0,11

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Realismens oberoende mystifierar - Latour, Harman och materialism

2011-08-06T20:36:00.004+02:00

Realismen motsäger solipsismens individualism: att bara min upplevelse av omvärlden är tillgänglig för oss. Realismen motsäger också social konstruktivism: att en del av världen är beroende av hur vi är med och konstruerar den. Realismen blir en filosofi om saker och tings oberoende.

Traditionell realism påstår att världen finns oberoende av oss människor, och oberoende av vårt språk, och av våra sociala system och maktrelationer. Om jag dör så går världen vidare.

Traditionell realism fastnar i en paranoid (anti)solipsism. Vår upplevelse av världen är diffus och orealistisk. Det verkliga blir något annat än oss själva. Något verkligt därute. Realismen blir idealism, en idé om omvärldens verklighet.

Realism som individualism

Graham Harman och objektorienterad realism försöker lösa motsägelserna i traditionell realism. Saker är inte bara oberoende människan. Oberoende existens måste också gälla mellan ex äpplen i en skål. De där andra äpplena är oberoende av om det här översta äpplet ramlar ur skålen. Och byter du ut äpplena så lever äppelskålen vidare. Äppelskålen är oberoende av ett individuellt äpple. Tar du bort alla äpplen så upphör skålen att vara en äppelskål. Men den äppelskål som fanns tidigare var ändå något eget som inte kunde reduceras till sina delar, en skål och några äpplen.

I denna oberoende realism blir allt individer. Ting blir individer. Relationer blir individer. En vänskap blir en egen individ oberoende av de personer som är vänner. Ett gräl blir en individ. Det intressanta med objektsrealismen är en extrem jämlikhet mellan alla dessa individuella objekt. Och en stor respekt för saken själv. Naturen eller samhället förklararar inget. Inget annat förklarar. Gå direkt till saken.

Helt konsekvent blir då objektrealismen också sig själv nog. Den blir intern. Harman plockar från vänner och avfärdar fiender. Och helt konsekvent använder Harman inte referenser när han, i ex Prince of Networks, avfärdar Butler, Foucault eller Derrida eftersom referens skulle lyfta in deras texter i objektrealismen. Ett nytt objekt skulle uppstå som blev oberoende delen objektrealism. Referre är latin och betyder bära med sig tillbaka, ferre betyder bära.

Beroende ger styrka

En radikal relationist skulle vända på resonemanget. Saker blir till genom olika relationer. Relationerna har relationer till relationer, inte till något helt eget, inte bara till sig själv. Något kan bli sig själv genom andra och annat. Eller alternativt så blir allt en följd av totaliteten (helheten av relationer): som ex föreställningen av kapitalismen som ett totaliserande system av klassrelationer och bearbetande av materian (arbete). Relationism fjärmar sig från ett radikalt realistiskt oberoende. Den franske sociologen Latour menar att relationer gör handlingar mer verkliga än realismens oberoende.

Latour är inte helt och hållet relationist. Personliga relationer mellan ex de medborgarrättskämpar som på femtio- och början av sextiotalet gjorde sit-in på vita caféer och restauranger i USA försvinner utom synhåll i aktionen. Den civila olydnadsaktionen blir en egen oberoende händelse som inte kan reduceras till de individuella deltagarna eller deras relationer.

Styrkan i en sit-in kommer i Latours sociologi inte från aktionen själv eller antalet deltagare (massans vikt) utan från de associationer som aktionen gör med andra händelser och ting: andra aktioner och organisationer, såväl som med bardisken och stolarna där sit-in aktionen genomförs, med den vita mobben som protesterar mot att integrationslagarna plötsligt upphört att gälla i caféet, ickevåldsträning för att inte bli reaktiv mot mobben och ge den kraft, rättegångar, fängelseceller, övernattningslokaler, soppkök, vita och svarta ghetton nära sit-in aktionen. Allt handlar om lokala relationer.

Någon väldig eller global makt eller något civilsamhälle existerar inte i Latours sociologi. De är bara myter som döljer konkreta relationer. Styrkan i den politiska förändringen blir då hur relationerna aktualiserar faktisk förändring och bygger fler relationer; inte i någon mystisk påverkan på staten eller makten.

En kausalrealist ser allt som orsakat innan sitt existerande. Det finns verkliga orsaker till kriget eller förtrycket. Hm, när nu orsaken existerade? Tidens början? Eller precis före kriget? Vad är då kriget? Bara en följd? För en kausalrealist är det reala inte realt utan snarare en följd. En variant av kausalrealismen är maktrealismen.

Motstånd utan påverkan

En maktrealist ser maktcentrum som den mäktiga orsaken. Vill man politisk förändring ska man vända sig mot makten, påverka makten, röra sig mot centrum. Inte avvika. Avviker du avfärdas du som extremist=orealistisk. Och extremismen är det som inte fungerar. Tja, förutom när maktcentrum gjort extremismen till det normala, fast då är det ju inte extremt längre. Protestaktioner bygger på maktrealism. Maktcentrum skulle påverkas av protesten. Ju fler deltagare, desto tyngre vikt i massan, och desto större påverkan.

Den objektorienterade realisten Graham Harman avvisar orsaker och påverkan. Politisk påverkan skulle bryta med det realas oberoende existens. Det finns ingen materiell, politisk eller ekonomisk påverkan, bara konkret existerande. Bara direkt aktion. Detta kallas aktualism (se Christopher Kullenbergs bloggserie om Harman). Inget är möjligt. Allt som är är. Eller snarare: Det som är är det. Om än tillfälligt. För Harman blir maktrealismen samt förklaringar med 'samhället', 'kulturen' eller 'marknaden' paranoida mystifieringar. Det finns inget mystiskt bakom. Inget som styr. Inget som påverkar. Däremot finns det möjlighet att översätta, översätta ickevåld inne på en vapenfabrik. Översättningen blir då en oberoende händelse. Intressant är att Harman här inspireras av muslimsk occasionalism, fast han ersätter den omnipotente härskarguden med lokala översättningar.

Ickevåld som sårbar materialism

Realismen sätter oberoendet i rörelse med Harman som radikalt oberoende. Jag menar att en beroende, sårbar och darrande materialism kan undvika flera realistiska och relationistiska motsägelser. Men även mångfaldiga flera av de realistiska ontologierna. För att inte ramla in i brus och plottrig eklekticism får man ta till sig men begränsa förklaringsvärdet hos realistiska och ickerealistiska förklaringar. Ta vara på det man kritiserar men begränsa hur mycket varje teori förklarar (Ricoeur). Här är en snabb skiss:

Språk är materialitet

Ifall realismen menar att språk och tankar inte ändrar något därute så är språkhandlingar för materialisten lika mycket materialisering som en hammare eller en hand som hamrar. Språk tar plats. Materialismen tar sig ur Harmans och andra realisters (anti)språkidealism. Samtidigt bejakar materialismen både beroende och oberoende. Språklig reduktionism är bara en av många förklaringar. Språkliga handlingar innehåller dålig andedräkt, vibrationer, resonans, vind, sköna stolar eller något gott att dricka. Det materiella är inte tillägg till andliga språkhandlingar - eller vice versa. Språk materialiserar och hamnar i resonans, dissonans. Språk tar plats. Språk existerar inte i en ickerumslig värld bredvid det materiella.

Motstånd gör oberoende möjligt

Oberoende växer fram ur motstånd och kamp. Detta gäller såväl bakterier som människor. Oberoende är beroende men tar sig ur relationistiska eller kausala reduktionismer. Eller snarare: materialismen begränsar deras förklaringsvärde och kan därmed bejaka dem istället för att avfärda. Materialismen kan inte bli sig själv nog.

Beroende och oberoende är inte motsatser. För att leva i beroende av andra behöver man kämpa för att bli något eget och delvis oberoende, och det kan man bara göra med andra och annat (Ricoeur). Motstånd gör personer, ting och organisationer möjliga. Det gäller atomer, molekyler såväl som personer och organisationer.

Ting är politiska

En person och en organisation skulle omedelbart upphöra om man tog bort bakterier, kemikalier och saker (Latour, Brennet, Butler) men även om man tog bort andra personer och organisationer. Det är inte bara människor som är sociala (Tarde, Haraway, Butler). Duvor och atomer slår sig gärna ihop med annat, med olikt. Människor, växter och djur är beroende och sårbara (Butler). Men även ting är livliga (Brennet) och beroende, såväl som oberoende. Intressant med Gandhis ickevåld är att salt, spinnrockar, hus, odlande, mat och djur spelar så stor roll. Motstånd utförs inte av en abstrakt mänsklighet.

Språk utan lingvistisk reduktionism

Saker som slår sig samman bildar nya saker, nya materialiteter. Materialiseringar som inkluderar språk kan vara med och skapa materialiteter som Rödluvan och internet. Begrepp är innovativa och lekfulla. De dansar gärna med andra dansare. Dansarna skapar sig även dansgolv, bord och stolar, och något att dricka.

Det är inte enkelt att ta kontroll över begrepp och samtal (diskurs). Latours relationism med enbart lokala aktörer och deras allianser med andra aktörer, eller Harmans objektrealism med enbart individuella objekt blir reduktionism. Eftersom de använder språkliga förenklingar utan att problematisera språkanvändandet så hamnar de i större lingvistisk reduktionism än mycket av den lingvistik de avfärdar och raljerar över. Deras ontologier förutsätter att språket inte gör motstånd, att språkets materialitet är svagt, att språket inte har starka allianser med andra materialiteter, att språket inte agerar mot dem eller mot det de säger, att språket lyder dem.

Materialistiskt ickevåld kan lära sig av Harman och Latour och ändå behålla sitt oberoende. Med dem kan vi undvika mystifieringar som 'samhället', 'civilsamhället', 'makten', 'marknaden', 'massan' och 'det globala'. Motstånd är alltid lokalt och kan därmed smittas över stora delar av vårt klot.

Per Herngren
2011-08-06, version 0,1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Materialism eller vetenskapsism, filosofism, realism, förandligande

2011-07-19T19:48:00.002+02:00

Vetenskap, myt, andlighet, filosofi, mystik, fundamentalism gör ibland påståenden om världen som om själva påståendet inte skulle vara del av verkligheten.

'Verkligheten finns.'
'Det finns något övernaturligt.'
'Det finns en verklighet oberoende av språket.'
'Vi kan inte veta något annat än vår upplevelse av omvärlden.'
'Vi kan göra sanna påståenden om omvärlden.'
'Det är vetenskapligt belagt.'
'Det som står i koranen/bibeln är sant.'

Sådana påståenden sätter sig gärna i ett torn över verkligheten. Då slipper de göra motstånd. De betraktar verkligheten som utomstående domare. Eller ibland som instängd domare med världen utanför. Inre mot det yttre.

Vetenskap, filosofi och religion förväntas ibland avgöra det verkliga istället för att föverkliga. De förväntas representera en annan verkligare verklighet. Världsbilden blir aningen paranoid. De paranoida är ofta förvirrade av den där omvärlden eller också vet de precis hur den är. Den som använder ordet verklighet ofta är med stor säkerhet paranoid. Skeptisk eller tvärsäker. Den vill inte riktigt delta, den vill gärna sätta sig över.

Påståenden om den där världen någon annanstans krockar aldrig med stenar, duvor eller andra påståenden. Inga konflikter. Conflictus är latin och betyder kollision. Här bör vi undvika
att reducera konflikt till negation, motsättning, opposition eller frontalkrock. Varför köra rakt in i varandra? Konflikt är mer gripa in, intervention, knuffa/s undan, ta plats.

Ett språk, en filosofi, en andlighet, en gud som inte knuffas, inte tar plats, som inte är rumslig eller materiell blir över-naturlig. Och därmed spekulativ. Specula är latin och betyder utsiktstorn. Däruppe i tornet avfärdas andra påståenden som ovetenskapliga, obevisade, mysticism, postmoderna, positivistiska, ologiska, okristna, villolära, västerländska eller något annat lägre.

Uppe i tornet får vi ingen dans, inga krockar, inga synkoper. Vare sig resonans eller dissonans hörs däruppe.

Att sätta klarheten och seendet över motstånd, vibrationer, dans, samtal, lyssnande och andra materialiseringar kommer från platonism och gnosticism. Klarseendet har sedan dess skapat märkliga motsägelser. Medvetande ses som ickemateriellt och högre än det materiella. Eller den skenbara motsägelsen när realism hävdar verkligheten där utanför. Vilket blir att återskapa den karikatyr man polemiserar mot: att man bara skulle ha tillgång till den subjektiva upplevelsen eller bara till språket. Vetenskap blir i vilket fall visshet. Världen ses som utanför människan. Beroende eller oberoende människan. Världen blir yttervärld till tankar och språk. Mysticism blir därmed förutsättning för vetenskap. Världen blir tudelad.

Ande, gud, kultur, språk, filosofi, vetenskap eller civilisation skulle lida brist på natur och materialitet och blir därmed övernaturliga, alternativt onaturliga. Men på något sätt ger det ickematerialiserade ändå liv till den livlösa materian. Materian ses annars som död, eller enbart som objekt. Liv blir något som tillförs den döda materian.

Att istället för att höja upp seendet, insikten till spekulationens torn kan vi klättra ner till jämlik kroppslighet. Samtal möter motstånd. Inte bara med andra samtal utan med andra materialiseringar. Samtal är materialisering och intensifiering. Samtal kan hamna i resonans med espresso, värk i lederna, duvor på torget och med krig långt bort.

Vi förlorar mycket om vi sätter upp vetenskapen, guden, matematiken, religionen, språket, kausaliteten, mekanisk determinism, realismen eller makten ensam uppe i ett spekulativt torn. Dansa med eller mot. Knuffas och känn skakningarna. Oförutsägbara saker kommer att hända. Låt stenar, vampyrer och filosofer tala. Värna jämlikheten. Lyssna. Du kommer inte i förväg veta vem som viker undan, vad som sätter fart. Det har aldrig funnits en ordning, ingen plan, ingen övergripande princip. Vi kan inte reducera allt till individer, individuella objekt, information, relationer, processer eller flöden. Det finns inget enkelt påstående som avgör eller förklarar alla möten och krockar. Därför är du bjuden att dansa med. Dansa något annat. Eller sätt dig ner och vila lite.

Per Herngren
version 0.1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Passion - Deleuze

2011-06-08T10:24:00.003+02:00

Den franske filosofen Deleuzes kritik mot passionen är att dess lidelse skapar en brist: Passionen vill något annat än det den gör. Passionen skapar saknad. Politiskt och personligt hindrar den därmed skapandet av det vi vill. Lidandet, lidelsen ersätter då levandet av det liv vi vill leva.

Men det finns en annan passion. Det är när lidelsen, lidandet uppstår ur att vi vill mer än det vi kan. När vi kämpar men misslyckas, när vi kämpar men hindras eller fängslas. Denna passion är i blivande. Mål och medel är ett. Det uppstår dock ett glapp mellan att utföra och att helt och hållet genomföra. Den passion som verkar i det glappet drar sig ur Deleuzes kritik. En sådan lidelse är politiskt produktiv.

Per Herngren
2011-06-08, version 0.1

Rättigheter genomförs performativt i kamp - Judith Butlers ickevåld VII

2011-05-31T14:39:00.006+02:00

I maj 2011 föreläste Judith Butler på Södra Teatern, Stockholm, ”om rätten att ha rättigheter. Hon menade att den är performativ, den uppkommer i samma ögonblick som en pluralitet av människor framträder tillsammans för att göra anspråk på en rätt”[1].

Performativ utvecklades av John Langshaw Austin i sin berömda föreläsning från 1955 om hur man gör och genomför saker med ord[2].

Performativ handling är när tal når sitt mål genom att utsägas. Handlingen genomförs genom att uttalas. Exempelvis är en vigsel, man blir vigd genom en vigselakt där ord uttalas enligt vissa regler.

Judith Butler utvecklar sin teori om politiskt handlandet där målet utförs direkt genom performativa handlingar i flera av sina texter; mest i sin Excitable Speech A Politics of the Performative[3] från 1997.

Om jag läser Butler på ett rimligt sätt behöver en kamp göra anspråk på rättigheter för att de ska uppkomma. Det räcker då inte att kräva rättigheter av någon regering för att de ska uppkomma. Krävandet är en performativ handling där man pekar ut någon annan som regerande. Det renodlade kravet blir då ett icke-uppkommande av rättigheter: ett performativt avsättande av sitt anspråk. Det renodlade kravet eller protesten blir då ett avsättande av anspråket som regerande och faktiskt gällande.

Genom att istället göra anspråk så får rättigheterna liv, de uppkommer, eller snarare återuppkommer. Anspråket pekar på något som redan finns. Anspråket bygger sitt anspråk bland annat på själva anspråket. Anspråket är därmed självskapande.

Det blir då inte stater eller FN som skapar rättigheter. Det performativa regerandet utförs i själva kampen. Kampen som gör anspråk på rättigheter börjar också omedelbart utföra dessa rättigheter.

Det behöver inte innebära att rättigheterna är helt genomförda. Rättigheter kan givetvis uppkomma utan att vara helt genomförda. Rättigheter handlar inte bara om anspråk och performativa handlingar, de handlar också om ris och takbjälkar. Något kan också utföras på ett ställe utan att vara genomfört på andra ställen. Rättigheter behöver översättas till olika organisationer och sammanhang. Det performativa behöver inte heller vara perfekt för att vara utfört. Det kan alltid utföras igen, och bättre nästa gång. Det är just detta ’igen’ som kännetecknar performativa handlingar.

Alla möjliga organisationer som skolor, stater, domstolar, föreningar, motståndsgrupper kan återskapa rättigheterna genom att satsa resurser, skapa administrativa principer för sitt agerande.

Rättigheter blir därmed inte något som uppkommer centralt. Rättigheter är snarare något som performativt smittar genom att det imiteras, återskapas. Det kan därmed tränga undan och skapa utrymme för rättigheter, eller till och med börja ersätta andra praktiker. Displace är ett engelskt ord som betyder både tränga undan och ersätta.

Performativa handlingar är att genomföra genom att uttala. Det överlappar Gandhis föreställning om ickevåld där målet börjar genomföras genom att utföras. Det har jag i tidigare artiklar kallat för ickevåldets rekursivitet, mål och medel blir ett, målet finns i medlet, medlet genomför målet genom att utföras.

Performativa talhandlingar är alltid rekursiva. Butlers och Austins performativa handlingar behöver därmed bli en avgörande del av en rekursiv teori om ickevåld och motstånd.

Per Herngren

2011-05-31, version 0.1

[1] Edda Manga, ”Vi kan inte besegras”, Göteborgs-Posten 2011 05 31, s 58.

[2] John Langshaw Austin, How to do Things with Words: The William James Lectures delivered at Harvard University in 1955, Oxford: Clarendon, 1962.

[3] Judith Butler, Excitable Speech: A Politics of the Performative. New York: Routledge, 1997.

Kritik mot mångkulturalism - Judith Butlers ickevåld VI

2011-04-30T14:58:00.003+02:00

Motstånd mot krig, förtryck och imperialism riskerar att bekräfta och förstärka det man bekämpar. Ickevåld förstärker ibland etniskt särskiljande istället för att undergräva den. I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld tar jag upp hennes kritik mot mångfalds- och erkännandepolitik. Hennes kritik och hennes förslag på lösningar är användbara för ickevåldsmotstånd och annan politisk kamp.

De senaste decennierna har det blivit vanligare att ickevåldsgrupper ingriper direkt i förtryck och krig. Sedan åttiotalet har Internationella Fredsbrigaderna skickat ickevåldslivvakter till bland annat Columbia, Sri Lanka, Guatemala och El Salvadore. International Solidarity Movement har skickat internationella fredsövervakare till Palestina. Till Palestina och Israel har även Sveriges Kristna Råd skickat följeslagare som är tillsammans med människor och grupper som hotas av våld. Flera av skeppen från Ship to Gaza har valt ickevåld när de kombinerat brytandet av blockaden mot Gaza med att ge förnödenheter. Kristna Freds har skickat fredsobservatörer till Mexiko och Guatemala. Peace Makers Team etablerar sig i Kurdistan, Irak och andra platser där det är krig eller förtryck för att gå emellan och hindra våld.

I alla dessa olika former av ingripanden riskerar ickevåldet att förstärka etnisk särskiljning. Ickevåld kan bli del av krigspropagandan.

Exempel är då ickevåldsgrupper pratar om ’den andra sidan’ eller ’båda sidor’. Som om det bara skulle finnas två sidor! Reducering till ’båda sidor’ är ett effektivt sätt att dölja alla andra sidor, som barn, skolelever, pensionärer, fackförbund, och myllret av politiska grupper och organisationer som kämpar för befrielse.

Mångkulturalism producerar särskillnad genom identitet

Judith Butler kritiserar mångkulturalismen för att peka ut en kultur eller ett folk som subjekt. Mångkulturalismen föreställer sig att det skulle vara möjligt att ’judarna’ och ’palestinierna’ kan vara i krig med varandra. Folk eller kulturer pekas ut som aktörer eller ’parter’ som skulle kunna agera i konflikt med varandra.

Mångkulturalismens lösning på dessa konflikter är att kulturer lever sida vid sida i tolerans och respekt för varandra.

Mångkulturalismen skapar kulturmöten. Kulturer anses kunna möta varandra på ett respektfullt sätt. Under kulturmöten kan olika kulturer visas upp. En kultur skulle då kunna bli en respektfull åskådare till en annan kultur. Att sitta på sin plats och åskåda ses däremot inte som en kultur.

Genom föreställningen om identitet tenderar mångkulturalistisk kritik mot nationalism och rasism att reproducera kulturell avskildhet: Likhet inom en kultur ger skillnader mellan kulturer.

Ickevåldsteam som åker till områden med krig eller förtryck riskerar precis som mångkulturalismen att fösa ihop människor, grupper, landområden med kultur. Den görs därmed till enheter som särskiljs från ’andra kulturer’.

Fredsobservatörer och ickevåldsingripare riskerar att dras in i en jargong där de i sitt arbete förespråkar försoning mellan kulturer, och en fredlig mångfald av olika kulturer.

Erkännande och mångkulturalism stämplar människor

Butler visar hur en politik som kämpar för erkännande samtidigt skapar åtskillnad mellan människor genom att ge dem kännetecken och attribut. Det blir därmed möjligt att paketera ihop människor i en kultur.

Judith Butler skriver: ”Om mångkulturalismens termer och erkännandets politik kräver antingen att subjektet reduceras till ett enstaka, definierande attribut, eller att ett multipelt bestämt subjekt konstrueras, då är jag inte så säker på att vi har börjat ta itu med den utmaning mot kulturell metafysik … som genomkorsar och animerar flera dynamiska bestämmanden samtidigt.”[1]

Kultur som box eller container

I mångkulturalismen kan man prata om kultur som singularis eller pluralis. Kultur föreställs i mångkulturalism som en box eller en container som kan innehålla människor. Dessa människor blir därmed fångar i sin egen kultur. När folk flyttar anses de bära med sig sin egen kultur. Kultur blir då en mobil bubbla runt dessa människor.

Föreställningen om kultur-boxar kallas i sociologin ibland för container-teorier. Contain betyder ju innehålla. En kultur skulle då kunna innehålla människor. Utifrån container-föreställningar uppfattas människor alltså leva inom en kultur. Därmed skulle man kunna säga att människors kommer från en kultur. Och de skulle kunna hamna i en kultur som är främmande för dem.

Kulturalism och nationalism tänker sig virtuella boxar som står på ett väldiga landområden. Dessa virtuella kulturboxar kan innehålla människor. Mångkulturalismen tänker sig istället virtuella boxar som kan innehålla människor utan att vara låsta vid ett landområde.

Även i mångkulturalismen kan man alltså vara instängd i en kultur. Därmed kan enskilda samtidigt vara instängda i sin egen kultur men ändå leva blandat med andra kulturer. Mångkulturalismen kan även tänka sig att man kan ta sig in i en annan kultur. Att ta sig in i en annan kultur blir då en lång och svår utbrytnings- och inbrytningsprocess.

När aktivister precis som militär och journalister talar om kultur och folk som väldiga boxar blir det möjligt att peka ut dessa boxar som subjekt och objekt, angripare och offer.

Ifall fredsobservatörer, följeslagare och ickevåldslivvakter pratar om ’palestinierna’, ’judarna’ eller ’kurderna’ som aktörer som är i konflikt med någon annan aktör, eller med varandra, hamnar ickevåldet i resonans med krigspropaganda.

Motståndet mot krig hjälper då kriget att peka ut miljontals människor som en enhet. En enhet kan sedan pekas ut som ett subjekt eller ett objekt. Det blir då möjligt att vara i krig med denna enhet.

Om man kan peka ut ’ folk’ och ’ kulturer’ som krigande blir det därmed möjligt att skapa speciella lagar för våld mellan ’folk’. När soldater dödar barn och gamla, kvinnor och män, från ett folk i krig används speciella lagar som man kallar krigslagar. Soldaterna kan då undvika åtal för mord eller dråp.

Krig gör ’folk’ och ’kultur’ till enheter för att legitimera kriget. Mångkulturalism kan ofrivilligt hamna i resonans med legitimerandet av krig.

Resonans är förstärkning. En tunn gitarrsträng hörs inte mer än ett par meter. Men med en resonanslåda kan strängen höras i en stor sal. Mångkulturalism tenderar att genom resonans förstärka krig och etnisk separatism.

Enade blir vi svaga

Om man inte ser kultur och inte heller folk som väldiga enheter, boxar, containrar går det inte att se dem som subjekt. Då blir det inte längre relevant att försöka göra dem förenliga med varandra. Visserligen är det vanligt att organisationer, ex stater, åberopar religion, folk, kultur eller identitet när de utövar krig och förtryck.

Men inga folk och inga kulturer krigar.

Det är organisationer som krigar. Att säga att ett folk krigar med ett annat folk är krigspropaganda.

Organisationer, som stater, militär och gerilla, hävdar hegemoniskt att de representerar en kultur eller ett folk. Staten eller rebellerna eller gerillagruppen tränger därmed undan folket och blir folket. Detta kallas hegemoni: delen representerar helheten.

Liknande hegemoniska operationer görs när olika aktionsgrupper börjar representera klass, kön, civilsamhället eller fredsrörelsen.

Med Judith Butlers ickevåld kan motstånd bygga på samarbete och kopplingar istället för enhet eller totalitet. Judith Butler utvecklar en sårbarhetsontologi. Vi är sårbara, vi behöver varandra, vi kan inte bli hela, vi kan inte bli fullkomliga i oss själva, vi är hjälplösa utan varandra.

Ingen motståndsgrupp eller politisk organisation är tillräcklig i sig själv. Varje motståndsgrupp behöver därför samarbeta.

Genom att samarbeta i koalitioner fortsätter motståndet att mångfaldiga olikheter och konflikter. Skillnader som skapar skillnader möjliggör ständigt nya sätt att samarbeta.

Vi får därmed lämna föreställningen om att enade är vi starka.

Ett kraftfullt motstånd behöver, enligt Butler, inte enhet utan olikheter och meningsskiljaktigheter. ”I den meningen är ’koalitioner’ inte nödvändigtvis baserade på subjektspositioner, eller på att skillnader mellan subjektspositioner görs förenliga; i själva verket kan de vara baserade på provisoriskt överlappade mål där det kan finnas – och kanske också måste finns – aktiva meningsskiljaktigheter kring vilka dessa mål bör vara och hur man bäst uppnår dem.”[2]

Koalitioner bryter upp mångkulturalism

Judith Butler menar att koalitioner av ickevåldsgrupper, solidaritetsgrupper, befrielserörelser, feminister och andra har möjlighet att överskrida åtskillnad och identitet. I koalitioner blir det allt svårare att skilja feministerna från ickevåldsaktivisterna, solidaritetsgrupperna från befrielserörelserna.

Givetvis kan även samarbete i koalitioner fastna i mångkulturell åtskillnad. Koalitionen kan stelna i mångfald istället för mångfaldigande. Koalitioner kan användas för att visa upp ’andra kulturer’. Vi görs då till åskådare av ’andra kulturer’ istället för att bli del av varandra, bli samarbetspartners.

Även koalitioner riskerar att utesluta människor som inte passar in i en identitet ’Kurdisk nationalism’, ’queer’, ’feminism’, vänster, klass kan inte bli totala. Men de kan agera som om de vore identiteter. Koalitioner behöver därför aktivt värja sig från att reproducera föreställningar om skilda identiteter och enheter.

Koalitioner har många möjligheter att bryta upp identiteter. Genom att koppla ihop sig i koalitioner bejakar man att man behöver varandra för att bekämpa förtryck och våld. Koalitioner bryter då upp särdelning mellan vänster, fred, feminism, kurdisk, arabisk och olika nationalistiska befrielsekamper.

Koalitioner bygger på motstånd - inte identitet

Istället för att bygga på identitet bör koalitioner, enligt Judith Butler, bygga på motstånd mot orättvisor, förtryck och våld. ”När sådana nätverk bildar basen för politiska koalitioner, är de inte förenade så mycket av saker som rör ’identitet’ eller allmänt accepterade termer för erkännande som av former av politiska motstånd mot viss statlig och annan reglerande policy som åstadkommer uteslutningar, abjektioner, delvis eller fullståndigt suspenderat medborgarskap, underordning, förnedring och liknande.”[3]

Motståndskoalitioner överskrider enfrågeaktioner genom att koppla ihop och koppla om. Jag föreslår därför att koalitioner blir holografiska.

Hologram fungerar inte som en hel helhet. I ett hologram visar delen helheten. Täcker du för halva bilden så ser du ändå helheten. Holografiskt motstånd är därmed aldrig enfrågerörelser. Å andra sidan kan de inte heller bli totaliteter, de kan inte styras eller kontrolleras från någon central punkt.

Hos holografiska koalitioner visar varje enskild del upp en möjlig befrielse. Holografiska koalitioner lever befrielsen. Inte som en helhet utan i varje del. Delen lever helheten. Befrielsen kan därmed mångfaldigas. Den kan imiteras. Befrielse blir mer som smitta än som en befriad enhet.

Judith Butlers ickevåld visar på möjligheter. Vi behöver inte vänta på den stora revolutionen, eller den framtida befrielsen. Kultur och ickevåld är praktiker som har möjlighet att slå sig ihop och fungera tillsammans. Kultur och ickevåld är då snarare svärmar och stim än väldiga dinosaurier.

När vi i våra praktiker erkänner att vi behöver varandra, just för att vi är olika, just för att vi är oense, just för att vi inte har hela svaret och just för att vi är hjälplösa utan varandra, det är förstå då vi bygger ett kraftfullt motstånd.

Producera skillnader istället för identitet

Låt oss sammanfatta Judith Butlers kritik. Mångkulturalism och erkännandepolitik producerar skillnader genom att producera likhet. ’Vår kultur’ förutsätts bygga på likhet och är därför annorlunda andra kulturer. ’Andra kulturer’ ses som annorlunda ’vår kultur’. En ’annan kultur’ blir lik sig själv och den blir därmed annorlunda vår.

De andra ska respekteras som annorlunda.

Förutom att göra kultur och folk till enheter gör mångfaldspolitik och erkännandepolitik även kön, sexualitet och klass till olika enheter.

Butler visar att mångkulturalismen förutsätter att man tillhör en viss kultur eller en viss identitet. ”Subjekten som presumeras av de liberala och mångkulturella … betecknas tillhöriga vissa … kulturella identiteter, och … bestämda av kategorier som etnicitet, klass, ras, religion, sexualitet och genus.”[4]

En politik av ickevåld och sårbarhet visar att vi inte är hela i oss själva. Vi behöver varandra.

Per Herngren

2011-04-30, version 0.1

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.

[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 129.

Per tränar civil olydnad i Kurdistan norra Irak - Och publicerar bok

2011-04-19T21:36:00.009+02:00

Pressmeddelande 19 april 2011

Kurdiskt förlag publicerar bok av Per Herngren 2011
Lär ut civil olydnad i södra Kurdistan och norra Irak över påsk

Per Herngren åker till södra Kurdistan, vars område också är ockuperat av Irak, över påsk (20-25 april) för att lära ut civil olydnad till bl a ledamöter av parlamentet, demokratiaktivister och en polichef. Ett förlag i Kurdistan publicerar en av Per Herngrens böcker på kurdiska. Och i samband med detta har en tidning bjudit in honom till Kurdistan för att hålla träning och föredrag om civil olydnad och ickevåld. I ett område där han ska hålla ickevåldsträning har flera kurdiska demonstranter blivit dödade av militären under våren 2011.

Per är aktiv i plogbillsrörelsen och har deltagit i två plogbillsaktioner (avrustning av vapen med hammare) vid vapenföretag som tillverkat vapen för krig i Irak. Han har även suttit fängslad för detta.

Kontakt

Siawash Goudarzis (översättare svenska-kurdiska samt tolk under resan) mobil Sverige 0768354598
Pers mobil i Sverige 0708877211
Pers mobil i Irak 009647503680138

Info om Per Herngren
Pers bilder från södra Kurdistan, norra Irak

Pers kurser i ickevåld och civil olydnad
Per Herngrens manus på kurdiska
Bilder från deltagande i plogbillsaktion (civil olydnad) på SAAB Microwave som levererade eldledningssystem för irakkriget.

Åldersism bland aktivister

2011-04-18T18:09:00.000+02:00

Ickevåldsrörelsen har inte lika många verktyg för att upptäcka åldersism (diskriminering på grund av ålder) i den egna rörelsen som att upptäcka rasism eller sexism. Det är därför intressant och användbart att läsa Arne Nilssons personliga artikel om åldersism bland internationella ickevåldsaktivister på Västbanken, Palestina. Han tar upp konkreta maktmedel för åldersism som användes av aktivisterna. Läs Arnes artikeln.

Arne Nilsson arbetar med queerforskning. Bland annar har han forskat om manligt homoliv kring mitten av 1900-talet i Göteborg och på de svenska amerikabåtarna.

Erfarenheter med underlättare, stämningsunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare - audio poddradio

2011-04-04T15:50:00.002+02:00

På inspelningen föreläser Per Herngren om erfarenheter och misstag när olika grupper använder innovativa mötesfunktioner från feminism och ickevåld. Mötesunderlättare, stämningsunderlättare, maktingripare och tidsunderlättare används ofta omtänksamt och effektivt, men han visar också hur funktionerna alltför ofta används destruktivt och hindrande istället för att underlätta demokratin och omsorgen om varandra.
(1 mars 2011 Jämshögs Folkhögskola, 7 min 30s)

Lyssna på föredraget om mötesfunktioner

Gå kurs i mötestekniker: Ifall du inte själv är van vid dessa mötestekniker är du välkommen på en kurs 14-15 april.

Lyssna på andra program på Billradion (poddradio)

Allianser av olikhet istället för identitetspolitik - Judith Butlers ickevåld V

2011-03-30T16:56:00.002+02:00

Förra artikeln i den här serien om Judith Butlers ickevåld tar upp hur prekaritet, bekymmer, gör att vi behöver varandra. Ömsesidig hjälp och att vara social är en förutsättning för att kunna leva.

Denna fristående artikel visar att prekaritet gör att även folkliga rörelser och organisationer behöver varandra. Judith Butler menar att motstånd och folkliga rörelser behöver skapa skillnader snarare än identitet. Organisationer som arbetar för solidaritet, feminism, rättvisa, politisk förändring behöver samarbeta i allianser. Att organisera sig autonomt skulle vara en återvändsgränd.

Kritiken mot individualism blir ibland alltför individualistisk. Judith Butler kritiserar dessutom organisationers individualism. Även politiska rörelser och motståndsgrupper är beroende av samarbete och ömsesidig hjälp.

Butler skriver: ”Prekaritet skär tvärs över såväl identitetskategorier som mångkulturella kartor, och bildar sålunda grunden för … allians … mot statligt våld och dess förmåga att skapa, exploatera och distribuera prekaritet för ändamålen profit och territoriellt försvar. En sådan allians skulle inte kräva enighet i alla frågor om begär eller övertygelse eller självidentifikation. Det skulle bli en rörelse som ger skydd åt vissa slags pågående motsättningar mellan deltagarna och värdesätter sådana fortgående och animerande skiljaktigheter som tecknet på och substansen i en radikalt demokratisk politik.”[1]

Motståndsgrupper och politiska organisationer kan inte vara sig själva nog. De behöver alltid gå in i allianser och koalitioner med andra grupper.

Allianser istället för identitetspolitik

Istället för en kamp som bygger på enhet och identitetspolitik föreslår Judith Butler allianser och koalitioner mellan grupper som producerar skillnader snarare än identitet.

Judith Butler menar att därför ”bör inriktningen vara mindre på identitespolitik, eller de slags intressen och övertygelser som formulerats med identitesanspråk som grund, och mer på prekaritet och dess differentiella distribution, i förhoppning att nya koalitioner kan bildas”[2].

Det solidaritetsgrupper, vänster, feminister, ickevåldsrörelser har gemensamt är inte identitet utan sårbarhet, osäkerhet, oförutsägbarhet, prekaritet. Att de behöver varandra.

Möjligheten till förändring ligger därför i allianser och koalitioner mellan grupper och organisationer. Prekaritet är det som tvingar fram samarbete därför behöver allianserna också ha prekaritet som avgörande del av alliansen, av hur man organiserar sig, av hur man tar hand om varandra, av hur man kan bli solidariska med varandra. Att erkänna och ta hand om varandras osäkerhet och sårbarhet tvingar fram andra former av organiserande än kamp som bygger på styrka och enhet.

Bejakande av prekaritet förändrar vårt organiserande på åtminstone två sätt. För det första behöver allianser alltid organisera och kämpa utifrån sårbarhet och osäkerhet. För det andra behöver allianserna organisera hur man fördelar de resurser som hanterar eller tryggar den osäkerhet människor lever under.

Allianser istället för autonomt självorganiserande

Prekaritet blir hos Judith Butler en kritik mot föreställningar om autonoma subjekt. Kollektiva subjekt: klasser, kvinnor, undertryckta folk eller sociala rörelser, har i kritiska teorier ibland setts som förutsättning för radikala politiska förändringar.

Ofta har synliggörandet av revolutionära eller progressiva subjekt ställts gentemot ödesbestämd determinism, strukturalism eller mekanisk materialism vilka skulle bortse från aktörer och subjekt.

Genom prekaritet blir det dock möjligt för Butler att välja en tredje väg: ”(K)oalitionen i sig kräver ett omprövande av subjektet som en dynamisk samling sociala relationer. Mobiliserande allianser formas inte nödvändigtvis mellan etablerade och erkännbara subjekt, och de är inte heller beroende av en förhandling mellan identitära anspråk. Istället kan de mycket väl komma att sättas igång av kritik mot godtyckligt våld, kringskärandet av den offentliga sfären, … samt instrumentaliseringen av rättighetsanspråk”[3].

Subjektet blir därmed inte en ensam politisk aktör eller grupp som ensam utför en förändring. Det är snarare samarbetet och våra relationer (inklusive djur, natur) som är subjektet, det som bygger samhällen och förändring. Subjektet är inte enhet: ”där ’subjektet’ inte är så mycket en separat substans som en aktiv och transitiv uppsättning ömsesidiga förhållanden.”[4]

Det skulle därmed bli missvisande att förstå allianser som nya enheter. Det handlar inte om den ena eller andra samarbetsorganisationen eller om just den gemensamma kampanjen. Judith Butler talar om det ständiga sökandet efter samarbete med andra, med de som är olika, med de som inte riktigt passar in, med de som har fel. Snarare än allians som substantiv bör man nog förstå det som verb: samarbete mellan grupper och organisationer snarare än just ett definierat samarbete.

Kamp producerar konflikter och skillnader – inte enhet

Istället för en klasskamp eller kvinnokamp som skapar enhet visar Butler att möjligheten till verklig förändring finns i kamp som producerar skillnader och konflikt, alltså även mellan de som kämpar med varandra.

”Tvärtom fortsätter jag, i Laclaus och Mouffes fotspår, att argumentera att antagonism håller alliansen öppen och suspenderar idén om försoning som ett mål. … Det som håller en allians mobil är … det kontinuerliga fokuserandet på de maktformationer som överskrider den strikta definitionen av identitet tillämpad på dem som är inkluderade i alliansen.”[5]

Konflikt och antagonism kan därmed bli kreativt. Det hindrar motståndet från att kollapsa in i enhet, identitet och autonomt självorganiserande. Det är inte rätt ideologi eller rättfärdigt leverne som gör en organisation radikal utan snarare fel ideologi och orättfärdigt leverne.

Kamp för rättvis fördelning av resurser och politisk förändring innebär alltid samarbete med dem som har fel, med dem som inte är så ’upplysta som en själv’. Krav på ett upplyst medvetande skulle göra både motstånd och socialt liv tillsammans omöjligt.

”(S)ekulariserade eliters försök att exkludera religion från den offentliga sfären kan ha sitt ursprung i vissa klassprivilegier och en blindhet inför det faktum att religiösa nätverk ofta ger det stöd som sårbara befolkningar med nödvändighet är beroende av.”[6]

För att sammanfatta: Prekaritet skapar förutsättningarna för hur vi organiserar och kämpar. Sårbarhet och osäkerhet avgör metoderna för hur vi organiserar tillsammans, men även hur vi gör motstånd mot våld och förtryck, samt hur vi organiserar våra samhällen så resurserna för att hantera livets prekaritet fördelas jämlikt mellan oss.

Per Herngren

2011-03-30, version 0.1

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 38.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 38.

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 149.

[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 137.

[5] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 138.

[6] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 135.

Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV

2011-03-24T14:14:00.002+01:00

I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld försöker jag förklara ordet prekaritet, bekymmersamhet. Det är skillnad mellan hur Butler använder prekaritet som förutsättning för motstånd och för liv överhuvudtaget; och hur prekaritet ibland används i klassanalyser av marxister, autonoma och anarkister. De behöver inte motsäga varandra, men Butler använder prekaritet i en vidare bemärkelse vilket inte kan reduceras enbart till kapitalism eller klass.

I nästa artikel tar jag upp hur Butlers prekaritet tvingar identitetspolitik över i en osäkerhetspolitik som producerar skillnader, inte identitet. Enhet i kampen och autonomt självorganiserande ersätts av allianser. Butler visar på nödvändigheten av samarbete som bejakar och producerar konflikter och olikheter.

Hmm, men först en diskussion om själva ordet.

Prekär betyder bekymmersam, vansklig, ömtålig. Prekaritet och prekär kommer från det latinska precarius: ”som vinns genom böner”. Även om jag inte hittat något ställe där Judith Butler själv tar upp ordets etymologi menar jag att den blir viktig för hur hon använder begreppet i sin teori om ickevåld.

Livets bekymmersamhet kan leda till elände, men det kan också tvinga oss till ömsesidigt stöd. Till av vi bekymrar oss om varandra. Istället för att ensam klara sig genom svåra bekymmer finns möjligheten att be om hjälp och att hjälpa andra.

Butler visar hur prekaritet gör socialitet nödvändigt. Hushåll, samhällen och organisationer skulle inte behövas om inte prekaritet fanns. Prekaritet som sårbarhet blir därmed också nödvändigt för motstånd, både som medel och som mål.

Civil olydnad och ickevåld kan ses som handgriplig solidarisk intervention. Men interventionen löser inte problemen. Det är inte nog. Civil olydnad måste därför också förstås som en bön om hjälp. Ickevåld och civil olydnad förstärker genom sårbara interventioner i våld och förtryck de förtrycktas rop efter solidaritet.

Detta behöver inte förstås som att motståndsgruppen representerar de förtryckta. Det kan läsas som resonans: resonans som ömsesidig förstärkning. Förtrycktas kamp och solidariskt motstånd kan hamna i resonans med varandra. De förstärker i så fall varandra. Detta sker inte alltid jämlikt. Maktproblem kan givetvis uppstå. Representation av det förtryckta blir då en bland flera möjliga maktproblem som motståndet kan hamna i.

Butlers poäng med prekaritet som del av ickevåld är dock här att en kamp av sårbarhet och osäkerhet också kan producera ökad sårbarhet som gör socialitet möjligt.

Prekaritet i senkapitalismen

Prekaritet är inte bara nödvändigt för att skapa socialitet och samhällen, prekaritet kan fördelas orättvist och leda till ökat elände för vissa. Prekaritet kan öka på destruktiva sätt genom krig eller genom imperiers agerande runt om i världen.

Prekaritet har diskuterats av autonoma, marxister och anarkister utifrån ökningen av otrygghet och osäkerhet i lönearbetet under senkapitalismen. Arbetsrätten försämras. Skyddsnätet vid arbetslöshet försämras. Exempel är försämringar i a-kassan. Eller exploateringen av kvinnor och barn i viss låglöneproduktion där arbetarna slits ut snabbt och förväntas lämna jobbet efter några år.

Prekariatet används ibland om de som står utan arbete eller utan ett skyddsnät. Prekariatet kan då ses som en underklass, antingen under arbetaklassen eller som en del av arbetarklassen.

En kritik mot att koppla prekaritet enbart till klass skulle vara att den i så fall missar prekaritet som inte enbart kan förklaras genom kapitalism, klass eller arbetsförhållanden. Det finns flera exempel som inte enkelt kan reduceras till klassrelationer: prekaritet för hbtq-personer runt om i världen där lagen hotar snarare än skyddar, för de som flyr förtryck och krig, för kvinnor som utsätts för våld från familj.

Romantisering och fetischering av prekaritet

I vänsterdiskussioner om prekaritet har jag hittat[1] en intressant självkritik kring hur ’den nya vänstern’ ibland använder prekaritet. Prekariatet, de utan skyddsnät, har pekats ut som den nya revolutionära klassen. Flera är dock kritiska till att romantisera ett liv i marginalen, att leva utan skyddsnät. Detta är inte bara en kritik mot bohemer och hippies utan mot autonoma och anarkister när de fetischiserar ett liv ”utanför”.

Fetischering av utanförskap är då man utvinner kraft, ett högre sinnestillstånd eller speciella insikter, i fattigdom och utanförskap.

Denna kritik är viktig även för ickevåld. Flera ickevåldsrörelser har som praxis att leva i sårbarhet med människor i marginalen, att leva i kollektiv utan privat egendom, att själv sitta i fängelse för civil olydnad, att flytta till områden där fattiga lever, samt att leva och verka i krigsområden. När dessa olika praxis av sårbarhet med tiden hamnar i resonans med varandra uppstår ickevåldssamhällen.

Den politiska och solidariska förändringskraften i dessa intensifieringar av sårbarhet kommer inte genom den utvinner revolutionär kraft ur utanförskap och elände. Tvärtom, det är genom att sårbarheten i ickevåld har möjlighet att skapa hållbarare och kraftfullare former av samarbete och solidaritet som den kan tränga undan förtryck och våld.

Samtidigt frestas även ickevåldsaktivister att romantisera och fetischera fattigdom och marginalitet. Det behöver inte alltid vara ickevåldsaktivisterna själva som romantiserar, det kan vara tidningsartiklar, och fetischeringen kan frammanas under föredrag och seminarier när ickevåldsaktivister bjuds in efter att de suttit i fängelse eller handgripligt intervenerat i en krigszon.

Judith Butler visar hur prekaritet är en nödvändig del av politisk förändring. Hennes teori om ickevåld och sårbart motstånd hjälper oss att undvika romantisering och fetischering av prekaritet.

Prekaritet nödvändig del av motstånd

När Judith Butler kopplar prekaritet till ickevåld använder hon det lite annorlunda än autonoma och marxister. Prekaritet handlar inte främst om arbetslivet, eller om senkapitalismens produktion av otrygghet och elände.

Judith Butler kopplar prekaritet till sin sociala ontologi om hur sårbarhet och osäkerhet förutsätter att vi samarbetar och blir sociala och politiska varelser.

Ömtålighet och bekymmersamhet är en del av livet, en del av att överleva. Det går inte att få kontroll. Säkerhet är ouppnåeligt. Prekaritet är oförutsägbarhet och osäkerhet. Det är denna sårbarhet alla människor och allt liv har gemensamt i alla tider.

Säkerhet och osårbarhet ökar våldet

Ifall man försöker göra det omöjliga, ifall man försöker fly prekaritet, ifall man försöker nå säkerheten, produceras dynamiker av kontroll, härskande och våld, vilket därmed ökar prekariteten för andra. Exempel på metoder som ska öka säkerheten och minska den egna prekariteten är koncentration av rikedom och krig. Judith Butler menar att det omöjliga projektet att tvinga fram säkerhet, säkra stater eller säkra områden, ökar prekariteten hos andra.

Försök till osårbarhet och säkerhet producerar krigsoffer, flyktingar, våld mot kvinnor, våld mot barn, rättslöshet, gangstervälde, vapenhandel, samt orättvisa skillnader mellan rika och fattiga.

Stärka sårbarhet och osäkerhet

Till synes paradoxalt ökar ickevåldmotstånd sårbarheten och osäkerheten; samtidigt som den därigenom stärker solidaritet och omsorg. Genom att öka sårbarheten får samhällen möjlighet att bli starkare och tryggare.

Prekaritet gör oss beroende av varandra, av varandras omsorg och solidaritet. Prekaritet är en del av det som skapar sociala relationer, hushåll, samhällen och organisationer. Prekaritet och omsorg, inte säkerhet och kontroll, är det som gör det möjligt att leva och verka tillsammans. Vi lever inte själva, vi lever genom varandra.

Civil olydnad är inte undantag

Solidariska interventioner då samarbete inte fungerar, när våld och förtryck uppstår, är nödvändiga delar av att leva tillsammans. Prekaritet gör det alltså nödvändigt med handgripliga interventioner.

Direkta interventioner, som civil olydnad, är därmed inte ett undantagstillstånd vid extremt förtryck eller när ’makten’ flippat ut. Ickevåld som sårbara interventioner är nödvändigt i alla relationer. Ickevåld omöjliggör därmed en absolut uppdelning i vi och dom, förtryckta och förtryckare.

Ickevåld är både mål och medel. Sårbarhet och osäkerhet används för att stärka den sårbarhet och osäkerhet som gör omsorg och solidaritet möjligt, det som gör sociala relationer och samhällen möjliga.

Per Herngren

2011-03-24, version 0.1

[1] Diskussioner om fetischering av prekaritet på old.socialism.nu 2006 04 samt på socialism.nu 2010 03

Välkommen på intensivkurs i konflikthantering & ickevåld 14-15 april 2011

2011-03-14T15:57:00.000+01:00

torsdag-fredag 14-15 april 2011,

Välkommen på intensivkurs i dialogtekniker, konflikthantering och kreativa mötesformer: Kursen är öppen för både professionella och alla intresserade av metoder för samarbete, beslut och konflikthantering. Kursen bygger på ickevåld och Proaktivt Konfliktingripande. Läs mer.

Anmälan på Bilda Göteborg.

Inte princip eller mirakelmedel - Judith Butlers ickevåld III

2011-03-10T15:43:00.003+01:00

Mekaniska eller linjära föreställningar om politisk förändring söker politiska metoder som ger säkra resultat. En mekanisk föreställning om motstånd och förändring behöver inte vara naiv. Man kan tänka sig att det finns mängder med hinder. Men ifall dessa hinder börjar övervinnas ger metoden resultat. Mekaniska föreställningar söker förutsägbarhet.

Bland ’aktivister’ i Europa och USA urskiljer jag åtminstone två vanliga typer av mekaniska föreställningar kring politisk förändring. Den ena skiljer på medel och mål. Där tänker man sig att kraften i aktionen påverkar opinion och regering. Den andra för istället ihop mål och medel: mål och medel blir ett. Målet uppnås genom ett recept eller en handling som löser problemet.

Sådana recept kan dock bara lösa det politiska problemet när tillräckligt många följer det. När tillräckligt många lever klimatneutralt är det problemet löst. Ifall alla blir veganer är djurförtryck borta. När tillräckligt många lever enkelt löses problemet med överkonsumtion. Ifall folk är snälla mot varandra slipper vi mobbning. Ifall män och kvinnor lever jämlikt tillsammans så blir det jämlikt. I grupper som tänker sig politisk förändring så används renlevnadsregler eller principer som man ska följa.

Här tänker man sig att generella lösningar, såsom livsstil, aktioner och handlingar, kan aggregeras till en global lösning. Ibland är lösningen individuell, ex individuell renlevnad av något slag, ibland tänker man sig större kollektiva enheter som behöver handla rätt.

Inom ickevåldet finns båda mekaniska föreställningarna. Civil olydnad är ofta tänkt att ge politiskt kraft antingen genom att vara spektakulärt, medialt kraftfullt eller genom att mobilisera en massa som ger tyngd åt de politiska kraven. Här är medel och mål åtskilda.

Ickevåld som individualism

Det finns andra mekaniska föreställningar där mål och medel blir ett, och där lösningen istället ligger i att tillräckligt många utför lösningen, eller alternativt vägrar utföra det som är fel. Pacifismen tänker sig att krig inte kan genomföras om flertalet vägrar bli soldater och vägrar att betala militärskatt.

Mahatma Gandhi och Martin Luther King lanserar en annan mekanisk variant. Istället för antalet deltagare bygger den politiska kraften på aktionernas och deltagarnas renhet. Bara man agerar helt rent, eller gör helt rätt, får vi politisk förändring. Ytterligare en variant ersätter renhet med mod och oräddhet. Tillräckligt stort personligt mod skapar politisk förändring.

Den här andra typen av mekanisk föreställning om politisk förändring kan vi kalla för generell eller principiell. Bara man följer en generell princip eller en generell regel är ett problem löst. Det är inte helt tokigt. Det gäller ju faktiskt i många sammanhang. Ifall alla tar av sig skorna i hallen så slipper vi få lera och hundskit i kök och vardagsrum.

Jag argumenterar för att mekaniska (linjära) lösningar där ett visst medel ger säkra resultat främst gäller i enkla sammanhang. När många enkla lösningar verkar på varandra, krockar med varandra, dynamiskt samverkar, då produceras komplexitet och osäkerhet. Osäkerhet är alltså en förutsättning för samhällen, makt, och för motstånd och politisk förändring.

Ickevåld är inte princip

Som jag visat i tidigare artiklar i den här serien om Judith Butler lanserar hon osäkerhet som ontologisk förutsättning för liv. Vi är i grunden sociala och sårbara. Vi behöver varandra. Osäkerhet blir därmed också förutsättning för politisk förändring. Därmed får vi överge alltför principiella och generella lösningar på hur vi ska agera politiskt.

”Jag tvivlar starkt på att icke-våld kan vara en princip, om vi med princip menar en kraftfull regel som kan tillämpas med samma tillförsikt och på samma sätt i alla upptänkliga situationer. Ifall det finns ett hävdande av icke-våld eller om icke-våld kommer med hävdanden gentemot oss, då tycks det vara en annan sak. Icke-våldet anländer då som ett tilltal eller en appell. Den väsentliga frågan blir då: under vilka omständigheter är vi responsiva gentemot ett sådant hävdande, var gör det möjligt att acceptera hävdandet när det anländer, eller, snarare, vad ombesörjer hävdandets ankomst överhuvudtaget?”[1]

Judith Butlers ickevåld och feminism skapar alltså inte generella principer eller livsstilar, inte heller politiska metoder som ger förutbestämda politiska resultat. Hennes ickevåld och hennes feminism är alltså inga mirakelmedel. De bygger istället på osäkerhet, att vi är sårbara, och att vi behöver varandra för att leva.

När hon säger att ickevåld är tilltal och hävdande ska man inte se detta som påverkan som ger resultat. Dynamiken i ickevåld kommer istället från vår respons till varandra, till de förtrycktas krav, vår respons när någon ropar på hjälp. Ickevåld är respons, och ickevåld gör respons möjligt.

Jag menar att man kan läsa Judith Butler så att ickevåld faktiskt börjar materialisera lösningar. Ickevåld verkar genom att mål och medel blir ett. Men detta sker dynamiskt, inte mekaniskt. Ickevåld behöver frigöra sig från mekaniska, linjära föreställningar.

Kriget bygger på en dröm om säkerhet, ickevåldet är inte ett nytt medel för att bättre än kriget nå denna säkerhet. Ickevåld verkar i och genom komplexa, oförutsägbara former för gemenskap och politik. Genom att stärka osäkerheten och sårbarheten stärker ickevåldet möjligheten till respons.

Per Herngren

2011-03-10, version 0.1

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 153.

Respons istället för politisk påverkan - Judith Butlers ickevåld II

2011-03-03T16:24:00.003+01:00

Judith Butler visar att vår sårbarhet inför varandra och vårt beroende av varandra bestämmer förutsättningarna för politisk förändring och hur vi överhuvudtaget kan leva tillsammans. Hon kritiserar föreställningar om politik som en strategisk eller taktisk maktkamp. Jag visar här att hennes kritik också drabbar protester och massaktioner. Detta är den andra i en serie fristående artiklar om Judith Butlers ickevåld och feminism.

Även Mahatma Gandhi visar att sårbarhet är en förutsättning för motstånd och för hur samhällen fungerar. Men när protestgrupper i Europa och USA översatte Gandhis ickevåld och civil olydnad reducerades sårbarhet ofta till taktik eller tom ickevåldsretorik. I styrkedemonstrationer genom blockader och massaktioner togs sårbarheten ofta bort helt.

Proteströrelsen sökte i ickevåldet kraft snarare än sårbarhet. Civil olydnad tänktes få tyngd genom föreställningen om massa. Ickevåld kopplades därmed till massrörelse och massaktioner. Civil olydnad förvandlades till ett styrkemedel i en maktkamp med ’makten’. Dynamikerna som uppstår genom att göra sig sårbar inför motståndaren och inför varandra pressades undan från ickevåldet.

Istället för att öka osäkerheten och stärka vårt beroende av varandra sökte proteströrelsen tyngd i massaktionen. Civil olydnad skulle producera (mot)makt, civil olydnad skulle bli mäktigt – det skulle absolut inte öka osäkerheten, inte göra oss mer sårbara inför varandra.

Ickevåld är inte strategi

Judith Butlers teori om ickevåld ligger närmare Gandhi än mycket av det ickevåld som utvecklades i väst:

”Osäkerheten är inte effekten av en viss strategi, utan en generaliserad betingelse för vilken strategi som helst.”[1]

Istället för att föreställa sig att ickevåld är ett medel för en framtida politisk förändring visar Judith Butler att ickevåld förändrar direkt, ickevåld är förändring. Denna förändring konstituerar dessutom möjligheten för nya förändringar. Precis som för Gandhi blir därmed mål och medel samma sak, och samtidigt något som går utöver sig själv, något som producerar förutsättningar för nya förändringar.

”Våld och icke-våld är inte bara strategier eller taktiker, utan de formar subjektet och blir dess konstitutiva möjligheter och, således, en pågående kamp.”[2]

Ickevåld är kroppsligt, fysiskt kemiskt

Den mekaniska, linjära föreställningen hos proteströrelsen tänker sig att massaktioner skapar en opinionskraft som överförs av massmedia för att när den får tillräcklig tyngd till slut påverka regeringen. Protesten vänder sig därmed till regeringen, den utnämner regeringen till subjektet för förändring. Protesten tror sig därmed stå utanför regerandet. Protesten avsätter sig själv som ett regerande.

Butler bryter med linjära föreställning om politik och motstånd. Politik kan inte reduceras till orsak-verkan, medel-mål. Ickevåld är därmed inte en linjär påverkanskraft som pekar mot regeringen eller mot makthavarna.

Detta ska inte läsas som att Butlers politik bara skulle vara självskapande och introvert. Politik och ickevåld är att relatera sig, det är att ställa krav, att hävda. Ickevåld bygger genom civil olydnad nya sårbara och osäkra relationer. Ickevåld intervenerar i olika maktordningar. En kamp som bara ägnar sig åt sig själv producerar inte förändring.

Ickevåld är förändring

Butler menar att ickevåld materialiserar själva förändringen samtidigt som den ställer krav på ytterligare förändring. Ickevåld är förändring. Och ickevåld är krav på förändring. Jag skulle föreslå, vilket möjligtvis Butler håller med om, att detta sker i just den ordningen. Kraven på förändring kommer inte före förändringen. De politiska kraven materialiseras genom att ickevåld börjar producera politisk förändring.

Ickevåld förändrar inte främst genom massmedier. Ickevåld verkar genom alla sinnen. Detta sker genom lukter, smaker och känsel, och genom bilder och ljudet av röster. Butler skapar alltså en materialism som, jag menar, skiljer sig radikalt från idealistiska föreställningar om politisk påverkan genom demonstrationer, massmedia och opinion.

”Med andra ord sker hävdandet … genom sinnena, vilka delvis är formade genom olika former av media: den sociala organiseringen av ljud och röst, av bild och text, av känsel och lukt. Om den andres hävdande gentemot mig skall kunna nå mig, måste det medieras på något sätt, vilket innebär att själva vår kapacitet att respondera med icke-våld … beror på de ramar som kringskär världen och framträdandets domän.”[3]

Ickevåld är alltså kroppslighet och materialitet, förkroppsligande och materialiserande. När Butler använder begreppet ’media’ och ’medieras’ får det en annan betydelse än information eller massmedia.

Respons snarare än politisk påverkan

En fälla vore att förstå ickevåldets materialitet som bara ett nytt effektivare sätt för politisk påverkan. Jag menar att Judith Butlers ickevåld ersätter föreställningen om politisk påverkan med begrepp som respons, materialisering och performativa handlingar (handlingar som faktiskt genomför).

Osäkerhet och sårbarhet ska alltså inte förstås som en ny säkerhet. Ickevåld innebär inte att om vi bara gör oss sårbara kan vi bli säkra på politisk förändring. Vår respons till varandra är oförutsägbara och bygger på komplexa omständigheter.

När vi hävdar saker genom civil olydnad ska vi alltså inte förstå detta som att vi påverkar motparten, och att regeringen är det egentliga subjektet, den som till slut ska förändra politiken.

Med Butlers ickevåld menar jag att vi kan lämna föreställningen om politisk påverkan genom aktioner. För att politisk förändring ska bli begriplig behöver vi överge föreställningar om linjära påverkanskedjor: aktion-massmedia-opinion-regering.

Den respons som uppstår mellan oss (mellan makter, ordningar, motståndare, allianser) är mer som resonans, som att dansa med varandra, än en kausal orsak-(på)verkans-kedja. Respons är ömsesidighet, respons är motstånd. Respons är vägran och följsamhet. Vår respons inför varandra är både medel och mål. Om protesten bygger på en mekanisk orsak-verkan föreställning bygger Judith Butler snarare på våra ömsesidiga relationer till varandra, på att vi är sociala varelser.

Per Herngren

2011-03-03, version 0.1

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 166.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 153.

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 165.

Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I

2011-02-12T13:55:00.004+01:00

Judith Butler utvecklar i Krigets ramar När är livet sörjbart? en ontologi för människan som bygger på förutsättningarna för ickevåld. Vår sårbarhet inför varandra ska ses som möjlighet inte något som ska övervinnas. Säkerhet är en omöjlighet som med nödvändighet leder till våld och förtryck. Detta är den första i en serie fristående artiklar om Judith Butlers teori om ickevåld.

Det vi har gemensamt som levande varelser är att vi är sårbara, att våra liv är osäkra och att vi därför är beroende av varandra.

Vi är dessutom är beroende av övrig natur, vi är beroende av annan materia och andra ting än våra egna kroppar. Alla dessa relationer är förutsättningen för vår gemensamma överlevnad.

Att själv försöka klara sig själv, att försöka bevara sig själv, att själv överleva, producerar våld och förtryck.

Det vi har gemensamt som människor, vår ontologi, är, enligt Butler, att vi inte kan separeras helt från varandra. Vi kan därmed inte reduceras till enbart individer. Vi kan inte ha ett vara som enskild människa.

Vi kan inte heller separeras från andra ting, från annan natur. Det går alltså inte att dualistiskt skilja helt på människor och ting, eller på människa och natur.

Vi är i grunden sociala, men socialitet kan aldrig reduceras till ren mänsklig socialitet, vi är sociala i/med/genom ting och annat levande. Som människa kan jag alltså inte reduceras till enbart människa.

Genom att bryta med dualismer som samhälle-individ, natur-människa, natur-kultur, ande-materia, blir det återigen möjligt att tala om människor och om det sociala utan att ramla in de motsägelser som produceras genom föreställningar om en ren mänsklighet.

När Judith Butler diskuterar människor och socialitet ska man alltså inte läsa det som ren humanism eller ren mänsklig socialitet. Viss kritik av Butler utgår dock från just en sådan läsning av henne. Ett sådant avfärdande av Butler tyder snarare på att kritikerna förutsätter att socialitet och mänsklighet är något rent, något i sig själv.

Inte ens våra ’egna’ kroppar kan ses som helt skilda från varandra och från övrig natur. Vi bär på ett eller två kilo bakterier som vi inte kan klara oss utan. Var och en av oss är samhällen av miljarder varelser, vi är ekologier. Dessutom materialiseras våra kroppar på olika sätt genom ordningar, genom makt och motstånd. Vi kanske smälter in som vita i vita rum, eller framträder som ickevita i vita rum. Eller vi kanske smälter in som män i manliga rum eller framträder som kvinnor i manliga rum. Här lägger sig Judith Butler nära Donna Haraway och cyborgfeminismen.

”Vi måste överväga om kroppen är korrekt definierad som ett begränsat slags väsen. Vad som gör en kropp särskiljd är inte en etablerad morfologi, som om vi kunde identifiera vissa kroppsliga gestalter eller former som paradigmatiskt mänskliga. Jag är i själva verket inte säker på att vi kan identifiera en mänsklig form”[1].

Liv är osäkra – säkerhet döljer liv

Människors liv är osäkerhet och sårbarhet. Detta skapar en grundläggande relation mellan oss av beroende.

”Liv är per definition osäkra: de kan släckas med vilja eller av olyckshändelse … I viss bemärkelse är detta en egenskap hos allt liv, och det finns inget tänkande om liv som inte är osäkert – utom i fantasin förstås, och i militära fantasier i synnerhet.”[2]

Vår sårbarhet och vårt beroende av varandra gör kriget och militärapparaten begriplig som det omöjliga försöket att ta bort osäkerheten. Kriget försöker ta bort osäkerheten för ’en själv’ som grupp, stat eller nation genom att öka osäkerheten för andra. ”Om vi tar livets osäkerhet som utgångspunkt, då finns det inte något liv utan behovet av husrum och mat, inget liv utan beroende av större nätverk av socialitet och arbete, inget liv som höjer sig över skadebarhet och dödlighet. Vi skulle då kunna analysera några av militärmaktens kulturella tillflöden under dessa perioder som försök att maximera osäkerhet för andra”[3].

Statens symbios med kriget bygger därmed på en omöjlig vision om säkerhet vilket i sig återskapar kriget.

”Att bli skyddad från våld av nationalstaten är att vara utsatt för det våld som utövas av nationalstaten, att förlita sig på nationalstaten för skydd från våld är alltså inget annat än att byta ett potentiellt våld mot ett annat.”[4]

Sårbarhet innebär grundläggande jämlikhet med varandra

Det finns en grundläggande jämlikhet mellan oss människor som vi delar med annat liv, det är vårt beroende av varandra. Vår jämlikhet bygger alltså inte på en individuell egenskap eller likhet utan på vårt beroende av varandra.

”Det finns inget liv utan de livsbetingelser som på olika sätt bevarar liv, och dessa betingelser är i grunden sociala, de skapar inte den separata ontologin om personen, utan snarare om det ömsesidiga beroendet mellan personer, vilket inbegriper reproducerbara och livsbevarande sociala relationer, och relationer till miljön och till icke-mänskliga former av liv, i vid bemärkelse. Denna form av social ontologi (för vilken det inte existerar någon absolut distinktion mellan det sociala och det ekologiska) har konkreta implikationer för hur vi på nytt närmar oss frågorna om reproduktiv frihet och antikrigspolitik.”[5]

Sårbarhet blir därmed också en grundläggande förutsättning för motstånd och för politik. Detta ska jag med Judith Butler utveckla i kommande artiklar.

Per Herngren

2011-02-12, version 0.1

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 57.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32.

[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 33.

[5] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 28.

ProVoka pris till Ofog! Men priset missförstår civil olydnad

2010-12-27T16:28:00.002+01:00

Grattis till Ofog för att de får ProVoka pris för att Ofog avrustat haubits och carlgustaf granatgevär! I motiveringen till priset ser man dock att ProVoka-priset förvandlar civil olydnad till en paranoid handling som bekräftar och återinsätter makten/lydnaden. Andra sätt att se på civil olydnad är att den ersätter och tränger undan (displace) makt genom att återskapa lösningen igen och igen. Gandhi skulle säga att civil olydnad är att låta målet bli medlet. Tarde skulle säga att civil olydnad smittar genom att den imiteras igen och igen (samhällen är imitationskedjor).

Civil olydnad som paranoia
'Paranoia' används ibland av sociologer, som Latour, och poststrukturalister, som Deleuze, om föreställningen att det skulle finnas konspirationer eller något gömt som behöver avslöjas. I den paranoida traditionen tror man att detta avslöjande leder till ett nytt seende, en insikt, ett nytt medvetande. Denna insikt om det som tidigare var gömt skulle sedan skapa någon sorts kraft som leder till samhällsförändring.

Här är några exempel på paranoida föreställningar i motiveringen till ProVoka priset:
"syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets"
"för att synliggöra"
"inte tycks vilja inse vår egen medverkan"
"med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på"

Uppmärksamhet som bekräftelse och återinsättande av makt
Postprotest, Nietzsche och Deleuze, Judith Butler och många feminister har visat hur "kritisk uppmärksamhet" tenderar att återinsätta och bekräfta makt och härskande. Alternativet till att vända sig mot makten, alternativet till att återinsätta och bekräfta makten genom uppmärksamhet, är att vika av, producera och leva andra lösningar. Detta sätt att bli "politiken", bli det samhälle man vill ha, har möjlighet att tränga undan och ersätta (displace) destruktiv makt.

Här är ett exempel hur ProVoka motiveringen uppfattar civil olydnad som (negativ) reklam:
"Ofog har således såväl aktivt informerat om" och "uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten"

Per Herngren
20101227, version 0.1

Bilaga
Motivering för ProVoka priset: "Nätverket OFOG får 2010 års ProVoka-pris för "en envis och personligt uppoffrande kamp med syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets förödande följder". I "bästa provokation" inbegriper vi såväl personligt mod och kurage som envist agerande för att synliggöra en ökad politisk acceptans av militära strukturer och ökad svensk medverkan i krigshandlingar där allt fler oskyldiga människor blir offer, medan vi i Sverige inte tycks vilja inse vår egen medverkan. Därför går årets pris till nätverket Ofog. Nätverket har med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på sådant som stora delar av mainstreammedia tycks anse vara helt i sin ordning. Ofog har således såväl aktivt informerat om, och agerat mot, att Sverige upplåter Europas största övningsområde för Natos träning för bombflyg, som uppoffrande och modigt uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten."

Opium för aktivister

2010-10-19T16:35:00.002+02:00

Jag undersöker här hur aktivism ibland genererar sin egen stimulans som förvandlas till droger och gör aktivister passiva.

Informationsmissbruk

Symptom: Missbrukaren känner behov att informera och bli informerad. Man fyller gärna sina vänners ’inkorg’ med fakta och information om vad som sker i rörelsen eller i världen. Vänner görs därför gärna medberoende.

Informationsmissbrukaren upplever att information har en magisk kraft som gör världen, regeringen eller individen bättre.

Behandling: Ursäkta dig och gå iväg när folk prackar på dig information vid föredrag eller vid kaffebordet. Använd filter i din email. Skicka inte information vidare även om den känns frestande viktig.

Information dränerar aktioner på kreativ kraft. Ifall du är organisatör, skicka inte ut information, ange istället en länk eller hänvisa till ett arkiv. Viss information som datum, plats och klockslag kan vara nödvändigt, det går inte att vara informations-absolutist.

Informationsmissbrukaren kan träna sig berätta berättelser istället för att informera. Berättelser och politiska aktioner kan hamna i resonans och stärker då varandra. Berättelser blir ofta ett effektivt skydd mot informationsmissbruk.

’Förtryck’-missbruk

Symptom: Negativ information är en farligare variant av informationsdrogen. ’Förtryck’-missbrukaren vill inte gärna acceptera att hon eller han är missbrukare. Missbrukaren känner behov av att informera andra, och själv bli informerad, om förtryck, våld, övergrepp, krig och missförhållanden. ’Förtryck’-missbrukaren får stimulans av att tänka på motståndaren och låta dennes handlingar fylla ens tankar. Man blir mer stimulerad av motståndarens ondska än av att försöka leva lösningen.

En variant är att utvinna stimulans ur skvaller om enskilda personers misstag eller övergrepp.

’Förtryck’-missbrukaren gör gärna andra medberoende genom att pracka på dem historier och skvaller om missförhållanden och elände.

Behandling: Fokusera på att bygga istället för att vara emot. Utveckla innovativa lösningar istället för att bara säga nej till det som fungerar dåligt. Träng undan det negativa genom att försöka leva det samhälle man vill ha.

Föredragsmissbruk

Symptom: Föredragsmissbrukare söker aha-upplevelser och nya insikter. Föredragsmissbrukaren utvinner kraft och tillfredsställelse av att förvandlas till åhörare, åskådare och publik. I USA kallas föredragsmissbrukare för seminar junkie.

Föredrag genererar olika former av stimulans som gör att den stillasittande åhöraren utvinner kraft och en känsla av engagemang. Föredrag blir då magisk fetischism. Effekten avtar snabbt så man söker snart nya föredrag.

Behandling: Undvik föredrag där det inte ges möjlighet till aktiva samtal i smågrupper. Diskutera, konspirera och organisera är bra behandlingar mot föredragsmissbruk.

Per Herngren

2010-10-19, version 0.1

Hur riksdagsval skapar enpartistat - ickelinjärt VIII

2010-09-11T15:34:00.003+02:00

Handlingar producerar spektrum av andra möjliga handlingar. Låt oss kalla detta spektrum av möjligheter för möjlighetsutrymme. Ifall alla tillgängliga möjligheter sprids ut på en yta så får vi alltså ett möjlighetsutrymme. Detta utrymme ger oss ett verktyg att analysera dynamiker som produceras av möjligheter istället för av utförda handlingar. Möjlighetsutrymmet kallas inom matematiken för fasutrymme. Fasutrymme är alltså den rymd av möjligheter som framträder under vissa relationer och förhållanden.

Jag ska här visa hur utrymmet av möjligheter under speciella omständigheter producerar likhet. Hur utrymmet av möjligheter tar bort möjligheterna.

Möjlighetsutrymmet är en förklaring till hur företag som konkurrerar med varandra börjar producera närmast identiska produkter, alltså till hur konkurrens i vissa fall avskaffar konkurrens.

Möjlighetsutrymmet är också en förklaring till hur konkurrerande partier i ett parlament sätter igång och producerar närmast identiska motioner och förslag. Möjlighetsutrymmet förklarar alltså hur konkurrens och parlamentsval tar bort valmöjligheter.

Det intressanta med möjlighetsutrymme är att förklaringen till det som sker kommer från det som inte sker.[1] “Phase space contains not just what happens but what might happen under different circumstances. It’s the space of the possible. … What’s possible depends on what questions you ask.”[2]

Hur konkurrens minskar konkurrensen

I The Collapse of Chaos använder de båda komplexitetsforskarna Cohen och Stewart en badstrand för att enkelt förklara dynamiken i möjlighetsutrymmet.

Tänk på en lång strand och två glassförsäljare. Den ena heter Eva och den andra Rosa. Eva och Rosa konkurrerar med varandra om att få sälja glass till badgästerna. Optimalt för de som badar är ifall Eva och Rosa delar upp stranden i två delar och ställer sig mitt på sin egen del. Då får badgästerna kortast väg att gå för att köpa glass. Den som råkar bada mitt på den smala stranden har lika långt till Eva och Rosa och kan alltså välja vilken som utan att behöva gå längre.

Eva sneglar på alla badgäster och bort mot Rosa. Hon kommer på att hon kan öka sin intäkt genom att dra sig närmare Rosa. Några av Rosas kunder får då närmare till Eva.

Tyvärr får de av Evas kunder som ligger längst ut på yttersidan längre att gå för att köpa glass, men de har inget val, det finns ingen annan säljare åt det hållet.

Dynamiken i möjlighetsutrymmet (phase space, fasutrymmet) gör att de båda glassförsäljarna, Eva och Rosa, till slut hamnar bredvid varandra. Mitt på den långa stranden! Detta är ingen bra lösning för badgästerna som i snitt får gå längre för att köpa glass.

Och den totala försäljningen för Eva och Rosa tillsammans blir antagligen lägre då de som badar längst bort, och har längst att gå i solhettan, struntar i att köpa glass. Men ifall antingen Eva eller Rosa struntar i möjlighetsutrymmet förlorar hon väldigt många kunder till den andre. Ifall de vill sälja så mycket som möjligt och få så mycket vinst som möjligt måste båda dra sig mot mitten. Detta är inte vinstmaximering eftersom de båda sänker sina intäkter när båda ställer sig bredvid varandra. De förlorar kunderna längst ut. De hade fått högre vinst ifall de stannat kvar på sina ursprungliga platser. Men strävan att öka vinsten minskar med tiden vinsten.

Möjlighetsutrymmet skapar en attraktor (gravitation, dragkraft, affekt) som drar både Eva och Rosa mot samma ställe. Denna attraktor ligger alltså mitt på strandremsan.

Attraktorn produceras genom den enkla regeln, eller snarare dynamiken, som uppstår när man kombinerar strävan-att-öka-vinsten och möjlighetsutrymmet på badstranden[3].

Även på andra marknader kan möjlighetsutrymmet leda till en dynamik som gör att man till slut säljer i stort sett samma produkt. Konkurrens sätter i vissa fall igång dynamiker som tar bort konkurrensen. Ibland kallar vi sådana likhets-attraktorer för trender eller mode.

Vi anar här att önskan att få uppmärksamhet i massmedia eller att få så många deltagare som möjligt genom motsvarande trendutrymme skulle kunna få proteströrelser att producera likhet istället för att mångfaldiga kampen.

Hur parlament skapar ’enpartisystem’

Möjlighetsutrymmet i glassexemplet kan även hjälpa oss att förstå hur dynamiken i parlament och i allmänna val kan leda till närmast identiska partier, kanske inte i sina partiprogram men i hur de praktiskt röstar och motionerar i parlamentet.

Möjlighetsutrymmet är en förklaring till då partiblock eller två dominerande partier driver i stort sett samma praktiska politik.

Skillnaderna mellan partierna förstoras givetvis upp av partierna själva men när vi tittar efter upptäcker vi att partierna i omröstningar bara skiljer sig ekonomiskt från varandra med några procentenheter.

Ibland kan dock ett parti eller en politiker motionera om ett helt nytt förslag. Andra kan stödja eller rösta emot det. Men det som tycks vara helt skilda förslag är bara små och marginella. De är ofta så marginella att de egentligen borde beslutas lokalt eller av tjänstemän. I praktiken är det samma politik som drivs av alla partier. Striderna kring de stora reformerna förpassas till en stolt historia, hmm, innan partierna genom möjlighetsutrymmet gjorde sig till kopior av varandra.

’Glassförsäljar-dynamiken’ verkar främst i parlament med två politiska block eller två dominerande partier. När partierna sätter igång dynamiken hamnar alla partier alltså till slut på samma plats.

Skillnaderna mellan parlament blir större än inom

Ett sätt att undersöka ifall denna dynamik verkar i ett parlament är att jämföra systerpartier i olika länder. Dynamiken skulle i så fall leda till att partier i ett parlament liknar varandra mer än vad partierna liknar sina systerpartier i andra staters parlament.

Vi struntar i retoriken och tittar på konkreta motioner och omröstningar. När dynamiken verkar skulle socialister i ett parlament hamna närmare de konservativa i samma parlament än till socialister i andra stater. Samma sak skulle förstås hända mellan konservativa i olika länder.[4] Vissa konservativa partier kämpar för kärnvapen, för rätt till tortyr och mot äktenskap mellan homosexuella. Medan konservativa från andra parlament har motsatta ståndpunkter i samma frågor.

Möjlighetsutrymmet i den här typen av parlamentarisk demokrati kan alltså producera en dynamik som skapar ett skimärt flerpartisystem. I praktiken har vi inget att välja mellan. Det händer när ett visst valsystem sätter igång en dynamik som med tiden tar bort möjligheten att välja. Riksdagsval och parlamentsval kan alltså producera en form av enparti-stater.

Per Herngren

2010-09-11, version 0.1

[1] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 202.

[2] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200.

[3] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 205.

[4] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200-2002.

Avskaffa styrelser - ickelinjärt VII

2010-08-17T15:09:00.005+02:00

Traditionen med central styrelse och en ordförande växte fram ur myten om den styrande fursten. Den gamla utopiska visionen om en furste, kung eller härskare som faktiskt styrde flertalets angelägenheter moderniserades och demokratiserades genom att återinföras som regering, president, styrelse och ordföranden.

Furstar har väl aldrig styrt speciellt mycket av det som faktiskt händer men myten om fursten som faktiskt härskar har funnits länge. Den har under århundraden producerat centralistiska organisationsformer, identitets- och enhetssymboler, allsmäktiga gudsbilder och teoretiska föreställningar om maktpyramider.

Jag argumenterar här för att styrande styrelser skapar tröghet mer än styrning. Det finns dock undantag. Styrelser har till viss del kunnat styra när verksamheten har varit enkel och förutsägbar (linjär) snarare än komplex: exempelvis när organisationen producerat några få bilmodeller eller arrangerat enstaka demonstrationer någon gång i månaden.

Fast inte ens i dessa enkla fall har lydnaden dominerat organisationen. Ifall anställda eller deltagare plötsligt valde att enbart vara lydiga skulle även enkla organisationer och verksamheter tvärstanna och upplösas.

Nitisk lydnad blir sabotage

Hur en alltför stark lydnad leder till sabotage av organisationens verksamhet illustreras på ett komiskt sätt av Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Švejk vilken har skapat en egen motståndsform som kallas svejkism. Genom nitisk lydnad saboteras en verksamhet.

När organisationer utvecklas och möjlighetsutrymmet mångfaldigas blir styrande styrelser alltmer en flaskhals. Visserligen kan inte central styrning helt hindra komplexitet förutom i maskiner och enkla datorprogram. Ickestyrning (komplexitet) kan till och med produceras av försök till styrning. Men ifall organisationen alltför mycket lyder den centrala ledningen undergrävs verksamheten. Nitisk lydnad mot central styrning motverkar produktiviteten. Resultatet blir att mycket energi går åt till att producera ganska lite.

Istället för styrelser

Som ett sätt att utveckla större komplexitet har organisationer innovativt prövat olika sätt att mångfaldiga maktcentran.

Vissa radikala folkrörelser har ersatt styrelsen med flera koordineringsgrupper, råd och interventionsgrupper. Detta ersättande av styrelsen ska förstås som ett mångfaldigande av maktcentran, alltså ett mångfaldigande av grupper som kan ta beslut vilka berör en stor del av organisationen.

Det är alltså inte så att makten minskar ifall centralstyrning ersätts med komplexa organisationer. När ickelinjära dynamiker mångfaldigar maktcentran kan även den totala mängden makt öka:

Fler beslut kan tas. Mer disciplin kan tränas in. Delaktigheten i beslut och genomförande kan ökas.

Ifall engagemanget ökar ökar vanligtvis lydnaden till beslut. Detta gäller både i demokratiska folkrörelser såväl som i ickedemokratiska organisationer så som Google. Centralstyrda organisationer har inte möjlighet att producera samma mäktighet.

Problemet med centralstyrda organisationer är inte att de skapar för mycket makt: Det är snarare att centralismen producerar för lite makt. Den bemäktigar inte att lösa problem.

Per Herngren

2010-08-17, version 0.1

Stabilitet och ordning kräver olydnad och hierarki - ickelinjärt VI

2010-07-28T17:31:00.013+02:00

Tidigare i denna serie om ickelinjär makt och motståndsteori har jag skrivit om makt och motstånd som omloppsbanor kring gravitation. Makt och motstånd rör sig genom att pulsera eller oscillera. Men vart är de på väg?

Ickelinjär komplexitetsteori bygger flera av sina teorier på det matematiska begreppet attraktor. Attraktor upptäcker vi genom närmanden. Närmande når inte fram för då skulle det inte längre närma sig, det skulle vara framme. Passion och lidelse kan förstås som närmande utan full tillfredsställelse; vid tillfredsställelse upphör passionen. Passion och tillfredsställelse kan dock skapa en oscillerande puls.

Utopiska kollektiv och organisationer lever det samhälle de vill ha utan att fullständigt lyckas. De som tror sig lyckas stagnerar och blir outhärdliga. En komplex utopism är oscillerande och innovativt föränderlig.

Repetitioner närmar sig en attraktor. Detta skapar ibland stabilitet: “the mathematical notion of the ‘attractor’ to explain why systems only move within certain ‘spaces’ within the entire field of global possibilities.”[1]

Attraktor, lockelse, attraktion och gravitation kan förklara hur oordnad komplexitet producerar ordning och stabila tillstånd - som är i förändring!

I komplexa organisationer krävs det alltså oordning för att skapa ordning. I några texter ska jag försöka visa att det bara är i enkla (linjära) verksamheter som centralstyrning och central kontroll leder till ordning. I komplexa system producerar centralstyrning tröghet, stagnation, konflikter och instabilitet.

Centralstyrning blir därmed en svag styrning. Problemet är inte att centralstyrning leder till för mycket makt, utan snarare att den är alltför svag och får svårt att lösa problem. Att centralstyrning ibland genererar härskande, våld och förtryck ska inte blandas ihop med verklig makt. Makt är mäktighet, att mäkta, att bemäktiga. Makt är mer produktivt än negativt hindrande och undertryckande.

Ordning behöver oordning

Något förenklat kan man säga att komplexitetsteori visar att förutom i enkla, linjära verksamheter är det komplexitet som bygger ordning.

En alltför konsekvent lydnad gentemot central ledning eller gentemot generella principer hotar stabiliteten när organisationers verksamheter blir komplexa.

Därmed inte sagt att komplexa organisationer alltid är stabila. Men en alltför konsekvent lydnad omöjliggör de stabiliteter som oordning (komplexitet) kan producera. Komplexa organisationer kräver alltså kontinuerlig olydnad mot generella principer och central ledning för att bli stabila. Ifall personer och organisationer blir alltför lydiga produceras istället tröghet och instabilitet.

Stabila ordningar uppkommer ur oförutsägbara dynamiker mellan lydnad och olydnad; mellan makt och motstånd; mellan hierarki och anarki; mellan ordning och oordning; mellan tvång och frihet.

Hierarkierna mångfaldigas och räfflas

Komplexitetsteori visar hur enkla regler och enkla förutsägbara handlingar börjar samverka och producera oförutsägbarhet. Ickelinjärt, komplexitet och oförutsägbarhet ska här närmast förstås som synonymer.

Översätter vi komplexitetsteori till makt- och motståndsorganisationer bygger vi ett verktyg för att upptäcka hur makt mångfaldigas i organisationer: Disciplinerade färdigheter, arbetsgruppers beslut inklusive lydnaden till dessa beslut, fasta ordningar, tilltro till samarbete, tillit till gemenskaper, samt taktfasta pulser och rytmer samverkar på ett oordnat sätt för att producera oförutsägbara komplexa organisationer.

Det är just oordningen mellan alla dessa ofta mäktiga ordningar som efterhand producerar stabilitet och ordning.

Här vore det ett alltför lätt misstag att avfärda lydnad och hierarkier. Men även en alltför konsekvent olydnad skulle avskaffa komplexiteten.

Komplexa organisationer ska inte heller blandas ihop med platta organisationer eller släthet. Istället för central hierarki så mångfaldigades hierarkierna i komplexa organisationer. De är alltså på intet sätt platta så som de ibland framställs i management eller social rörelse litteratur

En helt platt organisation är inte komplex. Platta organisationer är en ideologisk myt vars funktion är att dölja den makt som produceras.[2] De enda helt platta organisationer som existerar skulle möjligtvis vara materia som befinner sig mellan galaxer. Där händer det inte så mycket. Det är inte så mycket som organiseras där.

Komplexa organisationer är alltså aldrig platta, de är snarare räfflade. Och räfflornas toppar (maktens mäktighet) kan mycket väl vara högre än ifall dessa organisationer använt sig av centralstyrning. Komplexa organisationer producerar möjligheten att bli mycket mäktigare än centralstyrda organisationer.

Per Herngren

2010-07-28, version 0.1.1

[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 75.
[2] Jo Freeman, Cathy Levine, Untying The Knot Feminism, Anachism & Organisation, London, Dark Star Press/Rebel Press, 1984 s 5-16.

Träning för Ship to Gaza

2010-06-29T17:07:00.006+02:00

I midsommar träffade jag Ulf Carmesund. Han var en i besättningen på det lilla fartyget Sofia på väg med förnödenheter till Gaza när det 31 maj, 2010, blev kapat av Israeliska pirater. Medan vi satt i en trädgård vid Björkö hamn och grillade berättade Ulf hur han och en kvinna använde en klassisk fredsbevararteknik och lyckades stoppa en engelsman från att börja slåss med piraterna. Troligen hindrade de bådas ingripande skottlossning och dödande på fartyget Sofia.

Lite längre ner tar jag upp hur man kan träna den fredsbevarar-metoden som Ulf och kvinnan använde.

Besättningen på fartyget Sofia gjorde armkrok runt styrhytten när det blev bordat. Armkrok är en gammal metod som användes mycket vid vietnamaktioner i USA på sextiotalet, men även här i Norden under åttiotalet för att skydda naturområden från skövling. Armkrok har kritiserats för att metoden låser aktivisterna till en plats, för att den försvårar samtal med motparten, för att den symboliserar kraftmätning snarare än ingripande för att börja lösa ett problem, och för att den är defensiv snarare än ett direkt byggande av det samhälle man vill leva. Men låt gå. Besättningen hade valt att använda armkrok.

Ulf Carmesund och kvinnan råkade hamna på var sida om den storväxte engelsmannen. Tidigare under resan hade besättningen både tränat och diskuterat ickevåld. Engelsmannen hade starkt poängterat att ickevåld är avgörande för att Ship to Gazas brytande av blockaden skulle lyckas. Engelsmannen var en anhängare av ickevåld.

När de israeliska piraterna slängde ljudgranater och sköt med paintballgevär mot besättningens kroppar märkte Ulf hur engelsmannen blev alltmer spänd och höll på att tappa fattningen. Plötsligt slet sig engelsmannen loss för att slåss med piraterna. Ulf tog tag runt magen på engelsmannen medan kvinnan på andra sidan försökte lugna ner engelsmannen med ord. Ulfs fasthållande och kvinnans ord lugnade till slut ner engelsmannen och slagsmål och skottlossning kunde avstyras.

Att träna ’Ulf Carmesunds’ fredsbevararteknik

Fredsbevarare är vanligtvis sådana som inte deltar i själva aktionen men som är tränade i att ingripa och lugna ner. På ett fartyg eller om man är långt inne på en militärbas så kan även fredsbevararna gripas. Fredsbevararna behöver träna sig i att inte fångas upp av själva aktionen. De ska bevaka vad som händer och vara maximalt rörliga och kunna gripa in både när motpart eller den egna sidan tappar fattningen eller brukar våld.

Under ickevålds- eller fredsbevararkurser brukar jag lära ut en liknande teknik som Ulf Carmesund och kvinnan använde. Det avgörande är att de två har helt olika funktioner, och att de inte ska blanda ihop dessa funktioner.

Ett vanligt misstag kursdeltagare gör är att den som muntligt ska lugna ner en situation börjar knuffa tillbaka, eller ta tag på, den som bråkar. Då förloras den lugnande effekten och risken för slagsmål ökar. Deltagarna behöver därför gång på gång träna sig i att renodla sin uppgift istället för att försöka hjälpa till, alltså hjälpa andra fredsbevarare att hålla fast i bråkmakaren.

Ett annat misstag är att den eller de som har uppgiften att hålla fast i någon efter en stund känner att hon eller han förlorat överblicken över vad som händer runt omkring. Man litar inte riktigt på att de andra fredsbevararna har koll över läget och lossar då greppet lite om provokatören för att titta sig omkring. Provokatören eller bråkmakaren kan då slita sig loss. Att slita sig loss är i sig upphetsande och våldsamheterna eskalerar. Att istället vara ordentligt fasthållen kan ifall det görs på ett bra sätt ha en lugnande effekt på någon som tappat fattningen. Även här behöver alltså deltagarna träna sig i att fokusera på sin uppgift.

Ytterligare ett misstag fredsbevarare ofta gör är att alla fokuserar på motparten. Istället ska fredsbevararna dela upp olika målgrupper mellan sig. Några fokuserar på de egna aktivisterna och andra på motparten. Ibland behöver det även finnas fredsbevarare som ägnar sig åt åskådare eller arbetare. Några fredsbevarare fokuserar på de som hetsar upp sig medan andra stärker lugnet hos de som verkar lugna.

Ifall det är möjligt ska fredsbevarare personligt försöka hälsa på alla individer bland polis eller militär innan dessa börjar gripa de aktivister som utför själva aktionen, misstaget är att bara prata med befäl.

Ickevåldsträning handlar inte om ’ värderingar’, ’insikter’ eller om att ’veta’ vad man ska göra. När något verkligen händer är alla teorier som bortblåsta. Ickevåldsträning handlar om att träna reflexer och vanor så att de inte behöver finnas i medvetandet. Man kan då ägna sig åt att se vad som händer runt omkring en, utan att man behöver tänka på vad man själv ska göra. Ickevåld fungerar ungefär som att träna fotboll eller dans. Det måste helt enkelt sätta sig i kroppen. Först då kan man improvisera och lösa problem.

Per Herngren

2010-06-29, version 0.1

Mer om träning i ickevåld och konfliktingripande.

Aktivister och politiker neutraliserar Ship to Gaza

2010-06-02T15:56:00.009+02:00

Ship to Gaza använder flera intressanta tekniker för politisk förändring. De bygger allianser av palestinier, hjälporganisationer, judar, muslimer, kristna, socialister, aktivister. Sedan gör de dessa till subjekt, till aktörer. Det är de som med hjälp av fartyg och en inbjudan från organisationer och människor i Gaza bryter själva blockaden mot Gaza: Genom praktiska och solidariska hjälpsändningar.

De som deltar ombord på fartygen får träning i att hantera olika kris- och våldssituationer. Politisk förändring kommer därmed inte ur opinion eller åsikter utan från komplexa färdigheter och innovationer som är möjliga att repetera och lära sig. Genom utvärdering, ännu bättre träning och nya innovationer blir nästa sändning bättre och provokatörer kan effektivt oskadliggöras.

Ship to Gazas metoder kan därmed spridas till nya aktörer som kan vara med och bryta blockaden mot Gaza. Befrielsepolitik utförs inte av regeringar utan pulserar och repeteras mellan organisationer och människor. Befrielse kan därmed smitta av sig.

Efter piraternas dödsskjutningar av människor på ett av skeppen i Ship to Gaza har flera partier och organisationer gett sitt stöd. Några av dessa använder dock tekniker som neutraliserar den politiska dynamiken i Ship to Gaza. Här är några av dessa neutraliseringstekniker som jag upptäckt:

Neutraliseringstekniker mot Ship to Gaza

Ship to Gaza bryter blockaden mot Gaza. Israels regering protesterar genom att använda våld och fängelse mot hjälparbetare och besättning.

Flera politiker som stödjer Ship to Gaza försöker göra om dem till en simpel protest. Dessa politiker gör därmed Israels regering till subjektet. Ship to Gaza och de lokala palestinierna är inte längre subjektet i brytandet av blockaden; Israels regering och andra regeringar görs till de subjekt som ska bryta blockaden. Politiker som vill visa sitt stöd till Ship to Gaza avsätter därmed palestinierna och Ship to Gaza som aktörer, de som faktiskt håller på att bryta blockaden.

Ship to Gaza som är ett folkligt regerande i Foucaults bemärkelse blir därmed neutraliserat till negation och protest. Ship to Gaza blir vare sig en hjälpsändning eller ett faktiskt brytande av blockaden. Ship to Gaza förvandlas av dessa solidariska politiker till en megafon som vädjar till Israels regering att bli en god regering. Politiker som med traditionell partipolitisk eller aktivistisk jargong velat ge Ship to Gaza sitt stöd, återinsätter därmed Israels regering som regerande i Gaza. De som ska befria Gaza.

Flera politiker har protesterat mot Israels övervåld mot Ship to Gaza och mot palestinier. Det man därmed (förhoppningsvis omedvetet) påstår är att det skulle finnas ett proportionerligt eller rimligt våld mot palestinier och mot Ship to Gaza. Ett våld som skulle kunna rättfärdigas. Israel skulle alltså ha rätten att borda Ship to Gaza, bara man gör det med rimligt våld. Genom att bara använda begreppet övervåld och inte klargöra vilket våld man ger Israels regering rätt att använda, kan rimligt våld tolkas efter behag. Den klassiska formen av proportionerligt våld är talionprincipen: öga för öga, en hand för en hand. Eller vad är det för rimligt våld man syftar på?

Ship to Gaza är en del av befrielsen av Gaza och på intet sätt ett förespråkande av att Israel borde använda rimligt våld i Gaza.

Ship to Gaza är ett sätt att träna och praktisera färdigheter och innovationer som bygger folkligt regerande (demokrati); snarare än ett vädjande till andra att de ska lösa problemen. På så sätt möjliggörs en smitta av befrielse. En befrielse som kan smitta av sig till andra folkliga organisationer, till myndigheter runt om i världen och kanske även till delar av Israels stat. Befrielse är komplext och oförutsägbart (ickelinjärt). Vi tvingas ta stora risker. Men befrielse är något vi kan träna oss på. Och tillsammans kan vi få mod att leva befrielsen.

Per Herngren

2010, version 0.11

Makthavare finns inte - ickelinjärt V

2010-05-24T17:46:00.004+02:00

Ickelinjära sociologer och samhällsvetare, som John Urry och John Law, gör upp med föreställningar om att det skulle finnas makthavare. Traditionella teorier kring politik och samhällsförändring utgår gärna från att makt är något som kan ägas och innehas: “in much social science power conceived as a property of agents remains central to the analysis of social relations. … Power gets attached to agency in the couplet agency-structure.”[1]

Makt är inte egendom. Makt kan inte innehas. John Urry ser istället makt som flöden och relationer. “Power would not be regarded as a thing or possession. It is something that flows or runs and may be increasingly detached from specific territory or space”[2].

Det går därmed inte att hävda att en regering, styrelse, klass, eller kön har makten: “this refusal of reduction, is why (one) doesn’t see power as something that a group, a class or an apparatus might ‘have’. Power isn’t … driving other parts of the system … it is a ubiquitous relational effect.”[3]

Ickelinjär sociologi kan ses som en mer optimistisk syn på samhällsförändring än föreställningen om makthavare. Makten finns inte långt där borta eller högt upp i toppen.

Makt kommer inte uppifrån

I pyramidmetaforen kommer makt uppifrån. Här får ickelinjär samhällsteori, enligt John Law, bygga vidare på Foucaults analys av makt: “Michel Foucault advises us against treating power as something that trickles down from the top. He pictures it, instead, as an effect, a product, that is generated and penetrates right through the social body.”[4]

Foucault menar att makt och motstånd producerar varandra. Makt kan bara produceras där det finns motstånd. Motstånd är då inte något som finns bortom makten. Motstånd är inte bara det där som är i vägen, som hindrar och blockerar makten. Precis som makt så är motstånd producerande.

Makt och motstånd, lydnad och olydnad, genomsyrar alla organisationer och samhällen: ”we all seek to resist the orderings that are laid on us at least some of the time.”[5]

Tidigare har jag skrivit om hur Maine de Biran (1766-1824) och Paul Ricoeur visar att motstånd möjliggör medvetande. Vi börjar tänka och utveckla språk för att vi möter motstånd. Jag menar att man kan använda deras resonemang för att visa att motstånd möjliggör samhällen. Och motstånd möjliggör makt. Makten kommer alltså inte före motståndet. Motståndet måste finnas före makten. Utan motstånd kan inte makt börja producera sig själv. Makt producerar därför att den möter motstånd. Sedan skapas förstås sammanvävningar och särskiljanden, resonanser och dissonanser. Då blir frågan om vad som kommer först ganska irrelevant.

John Urry och John Law använder symmetri som vetenskaplig metod. Ifall vi analyserar makt och motstånd symmetriskt förstår vi dem med samma metod och samma analyssätt. De förutsätts inte vara väsensskilda. Därmed blir det lättare att upptäcka hur de konkreta skillnaderna i makt förändras över tid. Makt och motstånd skapar komplexa dynamiker som är oförutsägbara: ickelinjära.

En enkel symmetrisk metod är att byta begrepp: Makt krockar med andra makter. Eller lika gärna: Motstånd möter motstånd. En motståndsgrupp stöter alltid på motstånd, i form av poliser och vakter, när den intervenerar i mäktiga organisationer. Motståndsgruppen stöter också på motstånd från medlemmarna, från svårigheter med att samarbeta i gruppen, och från trötthet och andra kroppsliga begränsningar hos muskler och medvetande.

Därför bör vi inte utforma teorier där motståndsgrupper definieras som underordnade staten eller som underordnade multinationella storföretag. Genom interventioner, ex civil olydnad, krockar olika organisationer och verksamheter. Komplexa dynamiker uppstår. Det ickelinjära innebär oförutsägbarhet. Vi kan upptäcka maktskillnader. Vi kan upptäcka stabila ordningar. Men dessa är inte konstanta, de är historiska och dynamiska. Vi kan därmed inte förutsäga resultatet av motstånd. Vi behöver utveckla ickelinjära motståndsteorier.

Per Herngren
2010-05-24, version 0.1

[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 111.

[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 112.

[3] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.

[4] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 124.

[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 128.

Gravitation istället för politisk påverkan - ickelinjärt IV

2010-04-26T16:36:00.009+02:00

Ifall vi överger de linjära föreställningarna om att politisk förändring sker genom påverkan behöver vi söka bättre förklaringar. Ickelinjära teorier om oförutsägbara förhållanden tycks visa att förändringskraften går åt motsatt håll än vad den antas göra i föreställningen om politisk påverkan. Den drar snarare än skjuter på.

Det som Karl Marx 1845 i sin kritik av Feuerbach kallade mekanisk eller vulgär materialism kallar jag här knuffa-på-föreställningar. De tänker sig att världen fungerar ungefär som biljardbollar. Kraften i aktionen verkar proportionerligt på sin omgivning. Ju större kraft i aktionen desto större påverkan.

Det finns givetvis olika knuffa-på föreställningar om politisk förändring: Massaktioner antas ge större effekt än småaktioner. Ökad information antas leda till bättre beslut hos individen eller hos beslutsfattare. Ökat politiskt medvetande tänks också leda till bättre handlingar. Opinion och opinionsbildning föreställs kunna förmå regering och riksdag att ta bättre beslut. Inom vänstern har det funnits föreställningar om att agitation leder till klassmedvetande, vilket leder till revolution. Motstånd och civil olydnad ses ofta som del av någon av dessa knuffa-på föreställningar. Civil olydnad anses då öka påverkanskraften i det politiska arbetet. Detta är att se på motstånd mekaniskt, ungefär som biljard.

Dra-med istället för att knuffa på

Flera ickelinjära sociologer visar att dragningskraft och gravitation förklarar politisk förändring bättre än påverkan. Vi kan kalla dessa för dra-med föreställningar. Som jag visar längre ner kan dragningskraften skapa omloppsbanor vilka ibland kan dra iväg och bli politisk förändring.

Påverkan och knuffa-på föreställningar ska inte avfärdas helt. Mekanik gäller ju ofta i enkla vardagshandlingar. Vi kan sätta upp tavlor med hjälp av spik, hammare och tillräcklig kraft i hammarslagen. Bygger vi broar och höga hus måste vi dock göra dessa både flexibla och inflexibla utifrån att det uppstår ickelinjära resonanseffekter som annars raserar dem.

I vår samhälleliga, materiella tillvaro är dock påverkan undantagsfall vilka gäller i vissa enkla, linjära förhållanden där de politiska problemen inte är alltför komplexa.

Makt och motstånd är gravitation

Jag undersöker här hur både motstånd och makt verkar som gravitation. Genom pulser och rytmer skapas intensiteter, attraktion och affekt. Denna gravitation leder till omloppsbanor.

Samhällen liknar inte vårt solsystem. De är mer som galaxer eller solsystem med många solar. Planeter och meteorer hamnar i omloppsbanor runt en sol för att senare byta omloppsbana till en annan sol. Eller så ändras bara riktningen lite.

Om jag förstått matematiken rätt går det med formler att förutsäga omloppsbanan mellan två kroppar. Men det finns inga formler som kan förutsäga omloppsbanor där tre kroppar är inblandade. Istället för formler krävs det då upprepade beräkningar: algoritmer och simuleringar. Med alltfler kroppar uppstår oförutsägbarhet. Aningen ironiskt kallar vi sådana rörelser och omloppsbanor för ickelinjära vilket inte betyder cirkulära utan just oförutsägbara.

Det blir lite förvirrande då vi upptäcker gravitation och omlopp i samhällen. Det beror möjligtvis på att vi under skolans gamla astronomilektioner skiljde på omloppsbanor och planeternas massa. Samhällen blir möjligtvis mer begripliga ifall vi istället föreställer oss molekyler och atomer. Visserligen såg det ut på skolans affischer som att även atomkärnorna var massiva planeter med elektroner i omlopp. Istället för att rita en atomkärna som en planet är det mer rimligt att tänka sig den som ytterligare omloppsbanor. Atomkärnor är i så fall inte massiva och statiska. De borde inte ens kallas atomer (odelbara).

Inte heller molekyler byggs upp som lego eller mekanodelar. De är mer som komplexa omloppsbanor vars delar också är komplexa omloppsbanor.

För att begripa samhällen och politisk förändring är det bäst att tillfälligt glömma föreställningen om konstant och stabil massa. Samhällen lever snarare genom omloppsbanor runt omloppsbanor. Socialt liv fungerar till stor del med hjälp av pulser och rytmer som dras runt andra pulser och rytmer.

Allianser mångfaldigar gravitationskrafterna

Makt såväl som motstånd ska förstås som intensiva relationer. Attraktion, dragkraft och gravitation kan uppstå i intensiteter. Detta gäller makt och motstånd, såväl som andra sociala relationer.

Olika motstånds- och befrielserörelser kan genom resonans och intensitet koppla ihop sina gravitationskrafter. Därmed skapas komplicerade omloppsbanor där gravitationen drar åt olika håll men ändå samverkar. Ifall det uppstår resonans mångfaldigas energin. Resonans kan definieras som att lite energi får stor effekt.

Då blir det begripligt varför civil olydnad är beroende av resonanser med andra institutioner och organisationer. Gravitation, resonans och omloppsbanor kan skapas genom pulser av möten mellan människor och platser. Det kan handla om samtal, fika, fester, poesi, dans, reflektion, samarbete. Motstånd handlar mer om allianser än om motståndsgruppens egna aktioner.

Enstaka händelser och aktioner hinner aldrig skapa resonans. Gravitation och omlopp är helt beroende av repeterande puls. Det går därmed aldrig att renodla motståndet. Motstånd är pulserande relation. Motstånd går inte att särskilja från karnevaler och fester. I varje fall inte om motståndet ska bli kraftfullt: “organizations will intermittently come together to ‘be with’ others in the present, in moments intensely localized fellow-feeling. These moments, involving what has been called the ‘compulsion to proximity’, include festivals …”[1].

Mycket av motståndets gravitationskraft, dess attraktion, byggs upp av vänskap eller kärlek, spännande samtal eller ilska och konflikter. Detta kan leda till svåra och jobbiga konflikt-resonanser, såväl som inspirerande och samhällsomvälvande resonanser.

Gravitation mellan motstånd och makt

Ovan nämnde jag att motstånd handlar om allianser snarare än motståndsgruppens egna arbete. Det man lätt förbiser är att det dessutom bildas gravitation och omloppsbanor mellan motparter. Mellan motståndet och det man gör motstånd emot. Samt mellan motstånd och olika rättssystem: polis, domstol och straff. Jag undviker här medvetet att använda ’rättsystemet’ som om det vore en helhet.

I intensiva och repeterande motståndsrelationer bygger motstånd och motpart dragningskraft tillsammans. “Many social practices are drawn to what could be called in complexity terms the ‘power-resistance attractor”.[2]

Genom intensitet och resonans i relationen mellan rättegångar, fängelsestraff, karnevaler, fester och politiska allianser kan det skapas enorma dragkrafter. Det är alla dessa oförutsägbara och ofta väldigt otaktiska relationer som bygger upp motståndets gravitationskraft. Precis som en gitarr med dålig resonanslåda inte riktigt hörs eller låter lite tråkig, uppstår det inte heller någon större resonans i ett motstånd som inte är lyhört till de olika omloppsbanor som börjar byggas upp.

Med ickelinjär komplexitetsteori tror jag det är möjligt att ersätta föreställningen om 'politisk påverkan' med mer rättvisande begrepp som gravitation och dragkraft. En linjär knuffa-på föreställning om politisk förändring kan ersättas med en ickelinjär dra-med teori.

Per Herngren

2010-04-19, version 0.1

[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 90.

[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 10.

Politisk kamp är dans och resonans - ickelinjärt III

2010-04-08T17:04:00.017+02:00

Traditionella linjära föreställningar letar efter egenskaper hos organisationer, aktioner, kulturer, individer, samhällen eller hos materia. Politisk förändring i en linjär värld blir att påverka sådana egenskaper.

Det ickelinjära däremot visar att egenskaper uppstår i relationer snarare än hos det enskilda och individuella. Politik är då inte att påverka något, utan att ändra relationerna. Med hjälp av John Urrys komplexitetssociologi försöker jag här visa hur motstånd och radikal politik kan gå till i en ickelinjär värld.

John Urry hävdar att vi behöver sociologi och samhällsvetenskap som förstår politik, samhällen och världsordningar utifrån relationer snarare än utifrån helheter med vissa inre egenskaper: “Overall my argument here is one that rests upon a profound ‘relationality’ … a mutable function of the character of the mode-of-being-related and its capacity for relationality”[1].

Organisationer, precis som annan materia, producerar och får nya egenskaper genom sina relationer, genom att relatera sig till varandra. Dessa relationer skapar nya egenskaper som inte kan förklaras utifrån delarnas egenskaper. Det handlar alltså inte om en mångfald av delar med olika egenskaper: “complexity examines how components of a system can through their dynamic interaction … develop collective properties or patterns”[2].

För motståndsgrupper och andra politiska grupper skulle detta innebära att ett alltför stort fokus på att bjuda in till det egna arbetet blir en återvändsgränd, en avpolitisering av det politiska. Politisk förändring produceras inte genom egen verksamhet eller egna beslut utan genom koalitioner, samarbeten och konfrontationer. “Quantum behaviour is instantaneous, simultaneous and unpredictable. The interactions between parts are far more fundamental than the parts themselves. Bohm refers to this as the occurrence of a dance”.[3]

Dans och resonans

För att koalitioner och konfrontationer faktiskt ska producera politisk förändring krävs en lyhördhet till resonanser. Motstånd och politik är därmed en form av dans: “pattern is different from and irreducible to the individual components. The key issue is that of relationality, a dance”[4].

Den motståndsgrupp som fokuserar sitt arbete på att påverka regeringen, opinionen eller andra organisationer blir stum. Stumma material hamnar inte i resonans. Ren påverkan leder till noll förändring förutom i simpla linjära förhållanden som inte är komplexa. Exempelvis staket på sidorna av en bro gör det oftast säkrare att cykla över bron. Politisk påverkan är en linjär föreställning. Men den ska inte avfärdas helt. Den gäller i undantagsfall, alltså i vissa enkla eller linjära sammanhang där ickelinjaritet och komplexitet inte råder.

Ifall politisk påverkan är ett undantagsfall måste politiskt arbete tänkas om. En ickelinjär politik förändrar genom att förändra. Den grupp eller organisation som vill förändra måste själv bli förändringen. Dessutom måste denna blivande förändring skapa rytmer tillsammans med andra grupper och organisationer: “Change in living nature involves the notions of becoming and rhythmicity.”[5]

Politisk förändring är alltså en form av dans där man genom lyhördhet hamnar i resonans och rytm med varandra: “that rhythmicity is a crucial principle of each organism and its relationships with its environment”[6]

Utan lyhördhet är det osannolikt att motståndet hamnar i, och förstärker, resonanser. Politik handlar därmed om att öva och repa tillsammans med andra. Resonans tar tid.

Motstånd och politiskt arbete förklaras genom John Urrys ickelinjär samhällsteori på samma sätt som stater, institutioner och företag. Det ickelinjära förstår därmed organisationers sammanhållning, samarbete och kollaps; samhällsordning och politisk förändring; makt och motstånd på ett symetriskt sätt. De förstås utifrån de relationer och rytmer som skapas eller inte skapas. Stater och kapitalistiska företag hamnar i och förstärker resonanser. Frågan är vilka resonanser som ett radikalt politiskt arbete är med och förstärker. Hur blir man förändringen?

Per Herngren
2010-04-08, version 0.1

[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 122.

[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 13.

[3] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.

[4] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003.

[5] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.

[6] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.

Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II

2010-03-30T16:43:00.024+02:00

(Denna text är också publicerad på kurdiska, samt internationellt här)

Nietzsche ger med sin eviga återkomst ett alternativ till linjära föreställningar om samhällen och samhällsförändring. Den kanske vanligaste linjära föreställningen om samhällsförändring är politisk påverkan av makthavare genom aktioner, medvetandegörande och opinionsbildning. Med Nietzsche och ickelinjär teori kan vi bryta med denna dominerande föreställning om hur samhällen fungerar. Och hur man förändrar dem.

Politik som återkomst låter kanske konservativt snarare än som politisk förändring. Men låt oss påminna oss om att re- i revolution och reform hänvisar till återkomst. Jag ska här försöka visa att återkomst eller rekursivitet kanske är den viktigaste förklaringen till politisk förändring.

Vad är rekursiv?

Rekursiv är något som anropar eller sätter igång sig självt. Det kan vara en domstol som dömer sig själv; en hemsida som har en länk till sig själv. De flesta har säkert sett en bild som innehåller en mindre bild på sig själv som i sin tur innehåller samma bild på sig själv i all oändlighet.

Inom datorprogrammering är rekursiva återanrop kanske det viktigaste verktyget för programmering. Här anas kopplingen till samhällen och politisk förändring: Låt oss tänka oss ett program som heter Avrustning. I slutet av programmet finns ett kommando som skulle kunna lyda enligt följande: ”Ifall det fortfarande finns vapen kvar utför Avrustning.” Programmet repeteras igen och igen tills alla vapen är borta. Det rekursiva anropandet av sig själv är inte bara en tom loop som går runt och runt. Programmet kan innehålla tusentals eller miljontals andra saker som behöver repeteras varje gång programmet återanropas.

Flertalet institutioner, regeringar, parlament, organisationer och företag är rekursiva. De repeterar sig själva och blir därmed självskapande. De anropar sig själva. Ifall någon av dessa istället sätts igång eller styrs externt, utifrån är den inte rekursiv.

De föreställningar av politik och motstånd som dominerar inom proteströrelser, politisk aktivism och samhällsvetenskap missar gärna detta. Istället dominerar en linjär föreställning där kraften i politiska aktioner påverkar beslutsfattarna. Som med bilmotorer tänker man sig att ju kraftfullare aktioner desto större påverkan. Linjär politik söker kraftfulla aktioner och påtryckningar. Rekursiv politik återanropar istället sig själv så smidigt och intensivt som möjligt. Den rekursiva politiken skapar genom intensitet attraktion eller dragningskraft.

Från Aristoteles till kristendom och judendom

Den rekursiva brytningen med dualismen medel och mål finns redan i Aristoteles praxis-begrepp. Praxis är när den andre är mål i sig själv snarare än medel för ett mål. Hos techne eller instrumentellt handlande skils däremot medel och mål från varandra. Den andre blir ett medel för ett externt mål.

Det tycks som Jesus också tillhör de tidiga sociologer som bryter med det linjära medel-mål-tänkandet.: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”[1] Lagen ska alltså, enligt Jesus, läsas rekursivt – mål och medel blir ett i en ständig cirkulation. Lagen uppfylls i det rekursiva. Samhälls-kritiken (det profetiska) var inom både judendomen och kristendomen ofta rekursiv, (åter)skapa genom att uppfylla.

Både religioner och politiska aktioner fastnar gärna i rekursiv negativitet. Det som återskapas är bara protesten och det som protesten vände sig emot. Genom att vända-sig-emot återskapar därmed protesten makten i ett rekursivt återupprepande. Då protesten särskiljer sitt vara-emot från byggandet ramlar protesten därmed ur det rekursiva uppfyllandet av samhällsförändring. Protesten blir därmed återskapande av makt inklusive dess negation.

Gandhi uppfinner rekursivt motstånd

Gandhis förstod motstånd och ickevåld på ett rekursivt sätt vilket ligger nära komplexitetsteoretikerna. 1926 tänker han sig att medel och mål är ”inter-connected”, de sitter ihop eller hör ihop.

“From some of my actions you have reached the conclusion that I would use any means to gain my end. It is absolutely against my nature to act in that manner. I have stated time and again, and proved through my actions, that I believe means and ends to be intimately inter-connected.”[2]

På trettiotalet går Gandhi ännu längre. Medel och mål blir helt utbytbara. Dualismen mellan medel och mål, och linjariteten mellan dem, kollapsar och blir istället rekursiv, återkommande och självuppfyllande:

“I believe that ultimately means and ends are convertible terms”[3].

“But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”[4].

Radikaliteten hos Gandhi blir därmed att ickevåld förändrar genom att bli självskapande. Det självskapande ickevåldsmotståndet kan upprepas av andra och tränger därmed undan och ersätter förtryckande makt. Som vi ska se nedan är förtryck och makt också rekursivitet snarare än väldiga samhällssystem som styr oss.

Samhällen som rekursiva istället för styrda

Parallellt med dominerande linjär sociologi har rekursiva sociologier utvecklats. Den rekursiva och ickelinjära sociologen John Law nämner exempelvis symbolisk interaktionism. ”It tells that society and mind are recursive processes.

Den rekursiva sociologin undergräver föreställningar om generella samhällsordningar som nationalstater, kapitalism, globalisering eller imperiet: “So I’ve already tried to argue that there is nothing outside – no ‘last instance’ – that drives the process of the social. So we’re left with this awkward conclusion: somehow or other, they are driving themselves. They are self-generating processes. This is the message of recursion … the social is both a medium and an outcome”[5].

Samhällsordning finns inte

Givetvis kan rekursiv reproduktion upprepas i den omfattning att man får uppfattningen att det skulle finnas en jättelik ordning som styr. Komplexitetsteori förklarar sådana stabila ordningar med små, enkla handlingar och relationer som genom att repeteras skapar oförutsägbar komplexitet. Komplexitet skapar både ordning och oordning. Det finns därmed ingen överordnad, jättelik ordning som styr.

“There is no social order. Rather, there are endless attempts at ordering. Indeed, this is where I have gone to draw my own picture of the social: the recursive but incomplete performance of an unknowable number of intertwined orderings.”[6]

Istället för att se kapitalism, stater, könsordning, apartheid, familj, fascism, rasism, kolonialism som väldiga system som styr och ställer kan vi upptäcka hur enkla rekursiva handlingar och relationer återskapas i vår vardag. Detta vardagliga återskapande skapar genom sitt repeterande, sin puls och rytm, nya oförutsägbara komplexa relationer.

För en motståndsgrupp innebär detta att det inte finns något fjärran system att bekämpa eller krossa. Att som på sextiotalet bekämpa ”systemet” är att slåss mot väderkvarnar. “this pragmatism is linked to a commitment to recursion – to the idea that events are self-organizing in character – then the tug from necessity is even greater. The assumption is that the search for distant causes is, indeed, a lost cause.”[7]

Det är avgörande att skilja rekursiv sociologi från andra föreställningar om reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Flera cirkulära föreställningar förklarar återskapandet med en övergripande logik eller en central ordning. Repetitionerna återförs därmed till en linjär orsak. Det rekursiva blir därmed förlorat: “sociology of process … tends to want to say, sure, there are processes. But then it slips away from symmetry to make non-recursive suggestions about how those flows are shaped.”[8]

Rekursiv materialism bortom dualism

Rekursivitet hjälper oss att bryta med dualistiska föreställningar om språk och materia. Dualismen leder till vad Deleuze kallar en paranoid föreställning om världen. Språket representerar i den paranoida föreställningen en materiell verklighet. Vi får då en ickemateriell språkvärld och en fysisk värld. Språket blir därmed en paranoid mystifiering av det materiella.

Det rekursiva kan visa hur stenar, årstider, dans, musik och motstånd är med och tänker och talar. Tänkandet är inte subjektiv upplevelse av en mystisk yttervärld. Exempelvis en stol återkallar rekursivt sig själv, bland annat genom att stolen kallas för stol. Stolen har en åkallan av sig själv i ordet stol. Den kan därmed återanvändas som stol. Världen materialiseras med oss genom sin rekursivitet, där språket är en del av detta materialiserande.

Min rekursiva materialism liknar Judith Butlers diskussion om mat(t)erialism i Bodies that Matter, 1993, och performativa och queera språkhandlingar i bland annat Excitable Speech: A Politics of the Performative, 1997, och Undoing Gender, 2004.

Ickelinjära teoretiker fastnar ibland i dualistiska föreställningar av språk. De talar om att vår värld är både språklig och fysisk. Något motsägelsefullt blir ickelinjära materialister därmed gärna idealister när de ska förklara språk och mening. Men det finns undantag. John Law gör ett försök att förstå diskurs som rekursivitet, förkroppsligande och materialitet: ”Discourse is discourse is discourse … For a discourse is a pattern that performs recursively. This means that we can look for the pattern in its performances and embodiments and ask how these generate the discursive effects of which they are products.”[9]

Det här var några snabba reflektioner om hur rekursivitet tvingar våra föreställningar om samhällsförändring och motstånd in i oväntade och självskapande banor. Skriv gärna en kommentar!

Per Herngren
2010-03-30, version 0.1

[1] Matteus 7:12

[2] Gandhis Collected Works vol 36, p 29, original 1926.

[3] Gandhis Collected Works vol 54, p 269, original 1931.

[4]Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939.

[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 15.

[6] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 101.

[7] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 96.

[8] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 16.

[9] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.

Introduktion till ickelinjär teori - I

2010-03-17T15:36:00.004+01:00

Denna första artikel är en introduktion till ickelinjär teori och ickelinjär politik. Fördjupning och referenser kommer i de följande fristående artiklarna som tar upp olika problem inom ickelinjär teori.

Det linjära är förutsägbart. Linjära teorier förklarar natur- och samhällsförändringar med en eller några orsaker. Mest känt är mekanik. Det ena påverkar det andra.

Att reducera till enstaka orsaker kallas reduktionism. I psykologi, samhällsvetenskap, ekonomi och politisk teori är det vanligt med linjära förklaringar där man tänker sig att helheter följer generella kausala principer och lagar. Även politiskt engagemang bygger ofta på linjära föreställningar om hur samhällen fungerar: Att information skapar opinion. Och att opinionen påverkar regeringens beslut.

Det ickelinjära är oförutsägbart. Ickelinjärt och komplexitet används till viss del synonymt inom komplexitetsteori och kaosteori. Här nämner jag ytterligare några ickelinjära föreställningar förutom kaos och komplexitet. Dessa teorier är mer komplexa än min framställning här, men att förenkla det komplexa är ett sätt att hantera komplexiteten:

Olika ickelinjära föreställningar

I dialektiska tänkanden skapar motsättningar oförutsägbara kvalitativa hopp; upphävningar till högre stadier med nya motsättningar. Kvalitativt hopp innebär att en högre nivå inte kausalt kan härledas ur en lägre nivå. Den högre nivån innehåller nya motsättningar och är därmed oförutsägbar.

I cybernetik och systemteori utgår man från att varje handling skapar en mångfald av möjliga handlingar vilka i sin tur mångfaldigar ytterligare möjligheter. Även i extremt begränsade världar, som ett schackbräde, ger några handlingsdrag en ofattbart mängd möjliga handlingsförlopp. Det är här system kommer in. Ett system skyddar sig mot det oförutsägbara och mot det överblickbara genom att särskilja sig från omvärlden. Därmed producerar systemet sig själv och sina egna förutsättningar. Detta kallas självproducerande eller autopoiesis. I en oförutsägbar och oöverblickbar värld så förenklar system sig själv.

Förutom att system skyddar sig mot omvärldens oförutsägbarhet skyddar det sig även mot påverkan från andra system. Därmed försvinner den linjära föreställningen att ett system kan påverka ett annat system. System kan intervenera i varandra och dra undan förutsättningarna för varandras existens. Men de kan inte påverka eller styra varandra på ett förutsägbart sätt.

När jag seglar i Bohuslän med en Albin Vega behöver jag inte följa vindens nycker så som en bortblåst badboll. Med ett rörligt segel kan jag till och med utnyttja vädrets komplexitet och kryssa mot vinden. Jag kan segla från Björkö till Orust oberoende av åt vilket håll vinden blåser. När det blåser storm skulle dock systemet Per-Vega-Entusiasm-Behagligt väder-Seglingsteknik kunna kollapsa. Denna kollaps av systemet har jag dock undvikit genom att segla in i välskyddade naturhamnar, som norrviken vid Rammen. Ett system hanterar krafter i sin omgivningen och ifall det lyckas undviker det på så sätt att upplösas, eller att låta sig styras av omgivningens krafter.

Inom systemteori går det inte att hävda att motstånd, eller andra politiska gruppers aktioner, påverkar eller styr regeringen. Regeringen och motståndet kommer ur olika självskapande system som skyddar sig mot påverkan från varandra. Ifall systemteori har rätt måste politisk förändring gå till på andra sätt än att ett system påverkar ett annat system.

Förståelseteorier, som hermeneutik, förklarar inte förståelse kausalt. Förståelse förstås ickelinjärt. Wilhelm Dilthey, som levde 1833-1911, menar att det finns en dualism mellan förklaringar av kausalitet i naturen och förståelse av historia. Dilthey tänker sig att naturen är linjär och kausal. Den kan därmed förklaras. Men en människa förstår en annan människa eftersom hon liknar denne, hon kan leva sig in i den andres tankar och upplevelser. Denna inlevelse är alltså inte deterministiskt bestämd, den är inte linjärt kausal.

För Wilhelm Dilthey var förståelsen av andra människor individualistiskt och psykologiskt. Det var jaget som förstod den andre.

Paul Ricoeur ser däremot förståelse som relation, förståelse kommer genom den andre. Det är inte jaget eller subjektet som förstår.

Maurice Merleau-Ponty bryter med Diltheys dualism mellan natur och människa, mellan naturvetenskap och humanvetenskap. Precis som hos Ricoeur sker tänkandet inte inuti ett subjekt. Tänkandet sker, enligt Merleau-Ponty, i världen. Vi tänker tillsammans med kroppar, vi tänker tillsammans med träd och stenar. Tänkande är alltså inte rent andligt eller rent medvetande. Det upplöser dualismen inre och yttre. Det upplöser också föreställningen om ett inre medvetande som ska begripa en yttervärld.

Kaos och komplexitet

Dilthey tänker sig att människor och historien är ickedeterministisk, men han bejakar föreställningen att naturen och fysiken är linjärt deterministisk och förutsägbar. Hos kaosteorin kommer däremot oförutsägbarheten ur determinismen. Det är determinismen som bryter med linjariteten. Determinismen skapar med nödvändighet ickelinjaritet.

Den mekaniska linjära föreställningen om proportionella kausala krafter vänds till och med upp och ner hos kaosteori: Små händelser kan orsaka gigantiska effekter. Mest känt är fjärilens vingslag som orsakar storm på andra sidan jordklotet. Ifall detta gäller motstånd och politiska aktioner så är det alltså inte alls så att ju större massa desto större politisk effekt. Många föreställningar om massans betydelse och massaktioner kollapsar.

Komplexitetsteori skiljer sig från kaosteori. Komplexitetsteori undersöker hur ordning skapar sig själv med hjälp av oordning. Ordning är beroende av oordning, men den bestäms inte av oordningen.

Komplexitetsteorin visar hur enkla relationer skapar komplexitet. Ur denna komplexitet uppstår ibland stabilitet. Stabilitet är inte jämvikt som i många äldre teorier, exempelvis föreställningar om ekologisk eller ekonomisk jämvikt. Stabilitet är stabila ojämvikter, alltså flöden och förändringar. Stabilitet är ur balans.

Relationer och repetitioner bygger både stabilitet och instabilitet, både oordning och ordning. Att oordning inte är förutsägbart är kanske självklart. Men inte heller ordningen ses som kausalt förutsägbar. Komplexitetsteori visar att enkla relationslogiker skapar komplexa fenomen. Det finns en äldre ickelinjär föreställning att helheten är större än summan av delarna. Komplexitet visar snarare att relationerna skapar något annat än delarna. Det som händer kan inte härledas ur delarnas egenskaper.

Komplexitetsteori bejakar att det finns linjaritet, som i mekaniken, men det ickelinjära dominerar våra samhällen och vårt universum.

Det oförutsägbara kan till viss del bli förutsägbart just genom sin oförutsägbarhet. Eftersom man inte kan använda linjära kalkyler och logiker används istället gärna datorsimuleringar. Dessa visar möjliga ordningar. Komplexitet används exempelvis för väderprognoser eller för att simulera flockbeteenden. Det är inte helheten som simuleras utan interaktioner och relationer mellan delarna.

När det gäller flockbeteenden har komplexitetsteori vänt upp och ner på den gamla förklaringen. Det är inte flocken som helhet som bestämmer deltagarnas beteende. Det är relationerna mellan delarna som skapar flocken. Ganska enkla relationslogiker kan förklara vissa flockbeteenden. Låt oss anta att varje fisk i ett stim, eller fågel i en flock, gillar att hålla sig väldigt nära de som är runt omkring, men inte så nära att de krockar med dem. Med hjälp av dessa två relationslogiker kan vi simulera den närmast estetiska kedjereaktion som uppstår när ett rovdjur tränger in i flocken. När de som är närmast rovdjuret flyr skapar de två enkla relationslogikerna en kedjeeffekt där flocken agerar otroligt snabbt, men flockens hålls ändå till stor del ihop. Nära men inte krocka. Tidiga linjära förklaringar tänkte sig istället att flocken fungerar som helhet, att det är flocken som agerar genom ett flockbeteende; alternativt att alla i flocken följer en ledarfisk eller en ledarfågel.

Det här är en snabb introduktion för de som inte är vana vid ickelinjärt tänkande. Den kan bli till hjälp för att hänga med i de fristående texter där jag tar upp olika problem kring ickelinjärt politiskt motstånd och ickelinjära teorier.

Per Herngren
2010-03-17, version 0.1

Bortom styrning och styrmodeller - motstånd på arbetsplatser V

2010-03-10T14:51:00.015+01:00

En trög organisation dräneras på lust och engagemang. Detta kan yttra sig i uppgivenhet, motstånd, kostnader och flykt från organisationen.

Enligt ett linjärt tänkande är organisationer förutsägbara och styrbara. I den linjära föreställningen anses en organisation bli ineffektiv när den får motstridiga styrsignaler. Detta kallas av forskare för interinstitutionell inkompatibilitet.

Men problemet behöver inte vara motstridiga styrsignaler, problemet kan vara styrning i sig. Alltför stark styrning av komplexa dynamiker skapar tröghet och ineffektivitet snarare än kontroll.

Sven Siverbo och Johan Åkesson från Handelshögskolan i Göteborg menar att organisationer ofta får problem med överdos av styrning[1].

Styrmodeller

Metoder för styrning av organisationer kallas styrmodeller, styrverktyg, styrsignaler och managementkoncept.

Olika styrmodeller bygger på organisationslogiker vilka kan motverka varandra. De kan, enligt Siverbo och Åkesson, ha införts när de var på modet och sedan okritiskt levt kvar i organisationen. Detta kan leda till tröghet och ”en förvirrad värld av motstridiga styrsignaler”[2].

Detaljstyrning eller mikrostyrning var länge den populära styrformen. Mest känd är taylorismen. 1911 lanserade Frederick Taylor en starkt centraliserad styrning som byggde på instruktioner och tid. Denna linjära styrteknik förutsäger att människor i en organisation är förutsägbara och påverkbara, samt att den som skriver instruktionerna vet bättre än den som utför dem.

På sjuttiotalet gav denna form av detaljstyrning vika för målstyrning. Folk ansågs vara så komplexa att man inte kunde styra deras handlingar i detalj. Central detaljstyrning ansågs skapa tröghet och ökade kostnader. Däremot tänkte man sig att man centralt skulle se till att olika delar av organisationen styrde mot samma mål.

Här blandas linjärt och ickelinjärt. Med ett starkt mål ansågs det möjligt att navigera sig förbi komplexitet och rädda visionen om styrning. Här fick mellanchefer och medarbetare befogenhet att utforma olika lösningar. Mikrostyrning blev ett skällsord. Chefen skulle inte längre vara en beslutsmaskin. Istället skulle man tänka helhet och formulera mål vilka skulle vägleda deltagarna.

Lokal frihet och befogenhet ”blev en förutsättning för att kunna hantera ökande konkurrens”[3]. Inom företag mättes målet och målstyrningen genom resultat och vinst.

Folkrörelser tog över detta tänkesätt och fokuserade alltmer på kampanjer och projekt vilka kunde målstyras genom att de genomfördes och avslutades. Istället för att bygga-vidare är de alltså själv-avslutande. Mätinstrumentet här blev publicitet eller massa (vilket mättes i antalet åskådare eller medlemmar).

Kampanjer och projekt bröt med folkrörelsernas tidigare fokus på engagemang och visioner vilka kunde handla om rättvisa, jämlikhet, samhällsförändring eller revolution. Visioner, engagemang och solidaritet gick inte att målstyra och utvärdera på samma sätt som kampanjer och projekt. Dessa tenderar därmed att tränga undan det samhällsbygge som sker i folkrörelserna och det långsiktiga engagemang och gemenskap som varit dynamiken i folkrörelserna.

Styrningen döljs

Siverbo och Åkesson visar att målstyrning ofta varit ideologin men att praktiken ändå blivit detaljstyrning. Inom exempelvis offentlig sektor formuleras mål men samtidigt ges mängder med regler, detaljinstruktioner och policys som ska följas. Här har målstyrningen alltså lagts ovanpå detaljstyrningen. Målstyrningen legitimerar snarare än ersätter detaljstyrningen.

Detaljerade metoder för kvalitetsmätning av verksamheten har blivit en metod för att återinföra detaljstyrning. En annan metod är att lansera många olika mål. Att införa många mål eller en lista på mål är detaljstyrning även om de kallas mål.

Ett tredje sätt att återinföra mikrostyrning är att med varje medarbetare formulera individuella mål. I organisationen formuleras en oöverblickbar uppsjö av individuella mål vilket i praktiken blir detaljerade instruktioner för vad varje medarbetare ska göra. Resultatet blir tröghet istället för flexibilitet och kreativitet.

Värderingsstyrning

Nästa managementtrend efter målstyrning är värderingsstyrning: att organisationen ska styras av värderingar. Olika värdegrundsprojekt ska leda till ”eget ansvarstagande för helheten och öva medarbetarna i förmågan att göra förnuftiga bedömningar”[4].

Här är trenden likadan, enligt Siverbo och Åkesson. Värderingsstyrning införs ovanpå detaljstyrning och målstyrning istället för att ersätta dem. ”Det skapar ytterligare inkompatibilitet.”

Inom folkrörelser har värdegrund utvecklats åt två håll: individualisering och frånvaro. Båda används för att neutralisera värde. Å ena sidan individualiseras värdegrunden och görs till individuell moral. ”Börja med dig själv” används som slogan för att göra om värde till individuella egenskaper och praktiker. Politisk individualism avpolitiserar – värde blir inte en gemensam (politisk) angelägenhet utan en individuell.

Å andra sidan görs värdegrunden till ett framtida avlägset mål för organisationen. Värdegrunden kan därmed inte bli beslut eller praktik. Värdegrunden blir något man väntar på som en framtida frälsare.

Processorientering

Den ökande kundorienteringen hos företag banade under 1980-talet vägen för ett horisontellt tänkande vilket skulle ersätta det vertikala styrtänkandet. Vi får processorientering, flödesmodeller och värdekedjemodeller. Syftet var att stimulera samarbete och koordination och värde för kunden. Dessa processmodeller neutraliseras dock av containertänkande: ”Vi jobbar inom den enheten. Vi kan inte springa runt på andra enheter.” Även metoderna för utvärdering fastnade i containertänkande: ”Vår enhet höll budgeten!”

Företagskultur, hjärntvätt och sekterism

De processorienterade poängterar ibland styrning genom en gemensam kultur. Med olika medel försöker man bygga upp en organisationskultur av samarbete och ansvar för helheten.

Styrning av kultur riskerar att bli styrning av personlighet och tänkande. Här återanvänds metoder från sekter och hjärntvätt. En vän till mig som blev utbränd fick som behandling från företaget lyssna på självsuggererande ljudinspelningar där budskap om positivt tänkande, självhjälp, målinriktning och kreativ problemlösning präntades in genom att han repeterade fraser, följde olika instruktioner och fokuserade medvetandet enligt röstens anvisningar. Ifall man förutsättningslöst undersöker olika organisationer kan man mycket väl upptäcka att en del företag blir mer sekteristiska än de som traditionellt kallas för sekter.

Per Herngren
2010-03-10, version 0.1

Referens

Motstånd på arbetsplatser I

Skapar snarare än hindrar - II

Bortom containerföreställning av organisationer - III

Definition som maktteknik - IV

Bortom styrning och styrmodeller - V

[1] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[2] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[3] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[4] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

Kurs i konflikhantering 27-28 mars

2010-03-05T14:19:00.004+01:00

Grundkurs i proaktivt konfliktingripande
på Bilda Göteborg

27-28 mars 2010, lördag-söndag: anmäl dig hos Bilda.

Konflikter, våld, förtryck eller mobbning kan inte lösas enbart med samtal, goda tankar eller insikter. Vi behöver dessutom vanor och reflexer i att ingripa snabbt och konstruktivt.

Proaktiv är att initiera förändring snarare än att bara reagera – vara reaktiv. Under kursen tränas verktyg för att bygga och leva det samhälle vi vill ha. Varje organisation, företag och gemenskap som är bestående förstås som ett samhälle (Social Systems Theory).

Proaktivt Konfliktingripande har utvecklats av Per Herngren för att träna tekniker för att bygga fungerande gemenskap/samhälle, ingripa konstruktivt i konflikter och utveckla ett sunt samarbete där diskussion, stöd och oenighet befruktar varandra snarare än hämmar. Kurserna har utvecklats vidare från Ingripande Konflikthantering och forskargruppen Powerbreaking and dialogue facilitation där Per deltog.

Fler kurser

Definition som maktteknik - motstånd på arbetsplatser IV

2010-02-27T13:38:00.005+01:00

I Jan Ch Karlssons användbara bok om motstånd på arbetsplatser, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, diskuteras olika definitioner av motstånd, makt och organisatorisk olydnad. Dessa begrepp används i de senaste årens forskning kring maskning och organisatorisk olydnad på arbetsplatser. Här analyserar jag hur definitioner av motstånd blir makttekniker där forskaren tar kontroll över motståndet. Som alternativ till definitioner föreslår jag dynamiska begrepp som omförhandlas utan att slutgiltigt fastställas.

Gilles Deleuze och Felix Guattari visar i What is Philosophy?[1] att begrepp blir mer precisa och mer produktiva i sina relationer än ifall de generaliseras. Generellt drar jag alltså slutsatsen att dynamiska begrepp kan användas mer vetenskapligt exakt än generella begrepp om motstånd.

Vetenskapens självsyn har annars traditionellt hävdat motsatsen. Exempelvis Durkheim letade efter det konstanta och bestående under det flyktiga. Med Deleuze blir det flytande, det flyktiga och det som är i blivande mer fruktbara för att undersöka makt och motstånd i en organisation än alltför generella föreställningar om över och underordning.

Motstånd och makt förstås bättre genom dynamiska begrepp än genom att definieras: Jag föreslår att man undviker att definiera makt, motstånd, civil olydnad, eller organisatorisk olydnad på arbetsplatser.

Visst, definitioner är användbara i många sammanhang men inte när man undersöker praktiskt motstånd. Fördelen med definitioner är att de har funktionen att värja sig mot det språkliga samspel som uppstår när språket används. I fallet med organisatorisk olydnad på arbetsplatser, då motståndsforskare samtalar med lönearbetare som lyder eller är olydiga, tar forskaren kontroll över både makten och motståndet. I dessa samtal blir definitioner av motstånd och makt en maktteknik som kontrollerar hur motståndet förstås. Med definitioner tar forskaren därmed kontroll över arbetaren; vilket blir aningen ironiskt när det handlar om motståndsforskning.

Istället för definitioner föreslår jag därför att man använder dynamiska abstraktioner, läsningar och beskrivningar vilka preciseras genom att omförhandlas under forskarens undersökning av motstånd – inte minst med de som utför motståndet. Omförhandling innebär att vare sig forskaren eller aktivisten förutsätts ha en mer rättvisande eller slutgiltig förståelse av motståndet.

Detta innebär inte att forskaren ska vara förutsättningslös eller objektivt neutral. Begrepp blir begripliga i kamp och motstånd. Genom att forskaren hävdar saker kan motståndsaktivisten säga emot. Neutrala intervjuer blir paternalistiska: Forskaren klappar aktivisten på huvudet, samtidigt som forskaren ställer sig ovanför motståndet.

Jag använder här greppa för att visa på när forskaren bara kan begripa genom att hävda sin analys och sin förståelse inför motståndsaktivisten.

För att greppa motstånd på arbetsplatser och i organisationer hävdar jag att följande ansats blir en bra början på en dynamisk dialog: Organisatorisk olydnad är när delar av organisationen hindrar eller intervenerar i andra delar av organisationens verksamhet vilka hegemoniskt etablerats som representativa och förhärskande.

Därmed kan vi undersöka hur maktrelationer institutionaliseras, men även hur motstånd, makt och maktkamp producerar osäkerhet och lokala omsvängningar i organisationen.

Per Herngren
2010-02-27, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994.

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994, p 20.

Bortom containerföreställning av organisationer - motstånd på arbetsplatser III

2010-02-22T17:16:00.005+01:00

Organisationer förutsätts ibland vara monolitiska helheter. Monolit är ett föremål som består av ett enda stycke, som ex en byggnad uthuggen ur ett enda stenblock. Monoliter förstås inte som relationer utan som en helhet.

För att förstå organisationen som helhet väljs en del ut vilken sedan får representera helheten. Delen blir helheten. Den del som anses representera helheten kan vara ledningen i organisationen, eller den forskare som förklarar organisationen.

Något motsägelsefullt kombineras en monolitisk helhetsbild ofta med en container-föreställning. Ifall en organisation vore en container så skulle personer, material, maskiner, saker eller handlingar befinna sig inuti eller utanför organisationen.

Det som händer på en arbetsplats kan begripas som engagemang runt arbetsuppgifter, arbetstakt, tid, årstider, väder, ansvar, vila, vänskap, lojalitet, solidaritet, familj, jämlikhet, facklig kamp, rättigheter och olika former av aktivism. Containerföreställningen gör dessa verksamheter i organisationen obegripliga eller så förpassas ickeformella verksamheterna automatiskt till det som sker utanför organisationen, till det externa.

Precis som nätverk är organisationer relationer, resonanser, kopplingar och flöden snarare än en låda med ett innehåll (contain-er). För att inte hamna i en container-föreställning om organisationer bör man undvika begrepp som innanför och utanför organisationen. Istället undersöker man olika former av kopplingar och relationer. Vissa saker är kopplade till organisationen men de sker utanför arbetstiden, på spårvagnen, andra saker sker på arbetstid men de är inte kopplade till organisationen. Några av de saker som inte är formellt beslutade skulle ändå kunna organisera organisationen som ex toalettbesök eller flört. Handlingar som formellt är beslutade tillsammans med arbetskamrater eller av ledning kanske inte har någon betydelse alls förutom att producera utmattning, ex onödig dubbel arkivering, eller att läsa email från kolleger med information dessa tagit fram, eller att läsa deras arbetsrapporter.

En tjänsteman på ett Volvo företag (jag undviker att avslöja vilket) berättade för mig att han och hans kolleger använde ungefär två timmar per dag för att läsa email från varandra. Min kommentar blev att Volvo företaget hade infört sex timmars arbetsdag för sina tjänstemän.

Makt- och motståndsintensiteter

För att begripa organisationer behöver vi alltså lämna både en monolitisk helhetsförståelse, såväl som en container-förståelse, av organisationer. Vi behöver därmed verktyg för att upptäcka komplexiteten av de dynamiker som producerar organisationen.

Varje organisation består av en mångfald av makt/motståndsintensiteter vilka kan befinna sig i resonans eller dissonans med varandra. Dessutom gör olika maktintensiteter sig ibland oberoende av varandra. Maktsystem i organisationen kring verksamhet, beslut, ålder, kön, nationalism, åsikter, kamratskap eller intressen kan ibland bli självproducerande utan att korsa varandra, utan intersektioner. I andra fall hamnar de i resonans/dissonans med varandra. Organisationer bildar därmed aldrig monolitiska helheter, de formar inte heller containrar med ett innanför och ett utanför.

Därmed bör en teori om organisatorisk olydnad undvika att förutsätta en enkel motsättning där det ena är makt och det andra är motstånd. Makt producerar motstånd (ickelydnad) och motstånd producerar makt (lydnad). Vi upptäcker därmed komplexiteter av olika maktcentra och olika motståndscentra.

Per Herngren
2010-02-22, version 0.1

Referens

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

Skapar snarare än hindrar - motstånd på arbetsplatser II

2010-02-15T16:27:00.010+01:00

Traditionellt har både arbetarrörelse och forskare förutsatt att motstånd på arbetsplatser, som organisatorisk olydnad och maskning, hindrar organisationen. Man tänker sig att organisationen representeras av företagsledningen, dess avsikter och beslut; och att motstånd hindrar företagsledningen. Här föreslår jag att makt på arbetsplatser inte ska begripas som centraliserad pyramidformad hierarki. Jag visar också att motstånd inte ska förstås som enbart negativt hindrande av företagsledningen.

Motstånd på arbetsplatser är i många fall positivt skapande verksamheter vilka utvecklar organisationen. Detta osynliggörs om man förutsätter att organisatorisk olydnad är en negation till organisationens syfte och mål. Vi bör därför undvika att reducera motstånd till en negativ spegling av företagsledningen. I vissa fall blir motstånd formellt accepterade delar av organisationen, som vid strejker och förhandlingar kring strejkerna. I andra fall blir motståndet del av arbetsplatsen och organisationens verksamhet utan att formella beslut tas av ledningen.

Snarare än att vara negativt hindrande bör man förstå motstånd som produktivt. Motstånd är med och skapar organisationen. På motsvarande sätt bör man undvika att förstå makt som enbart förbjudande. Makt är också produktivt skapande. I vissa specialfall är givetvis makt förbjudande, och olydnad på arbetsplatser negativt hindrande.

Strejken är ett exempel på ett motståndsverktyg som med tiden reducerats alltmer till negation. Strejken fungerar då som medel i en maktkamp där företagsledningen ska tvingas backa. Detta befäster föreställningen att det är företagsledningen som skapar organisationen och därmed också förändrar organisationen. Även om strejken kan försvaga en specifik företagsledning så stärks företagsledandet som generell praktik.

Makt är sällan centraliserad

När strejken reduceras till negativ motmakt skapas illusionen av centraliserad makt, att företag och andra organisationer är uppbyggda som pyramider. Strejken osynliggör därmed den mångfald av maktintensiteter och hierarkier som i resonans och dissonans med varandra verkar inom organisationen. Forskning om organisatorisk olydnad får inte bli ytterligare ett medel för att osynliggöra denna komplexitet av olika maktdynamiker. Istället bör motståndsforskningen undersöka hur makt och lydnad verkar i en mångfald av dynamiker vilka inte enkelt kan förstås som centraliserad hierarki.

Forskningen om organisatorisk olydnad behöver göra upp med föreställningen om att makt är pyramidformad och centraliserad; att organisationer styrs av centraliserad hierarki. Makt och motstånd måste förstås som relationer. Men det innebär inte att man måste förutsätta att en centraliserad grupp av överordnade bestämmer i organisationen, och att det skulle vara företagsledningen som helt avgör vad organisationen förväntar sig av deltagarna.

Olika maktmatriser verkar sida vid sida. De stärker eller konkurrerar med varandra, de kan även verka oberoende av varandra.

Deleuze visar hur olika maktcentra hamnar i resonanser med varandra. Det som uppfattas som centraliserad makt kan tvärtom vara ett mångfaldigande av maktcentran.

Lydnadspraktiker (makt) producerar över och underordning i en organisation både genom beslut och genom ickebeslut. Mobbning, lojalitet, nationalism, sexism och heterosexualitet är exempel på praktiker som kan vara med och organisera en arbetsplats utan att beslut tas av ledningen.

Snarare än att enhetligt centralisera över och underordning genom en pyramidformad beslutshierarki mångfaldigar organisationer hierarkierna. Hierarkier kan alltså verka vid sidan av varandra utan att de behöver centraliseras till en pyramidformad ordning.

Per Herngren
2010-02-15, version 0.1

Referens

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

Motstånd på arbetsplatser I

2010-02-08T17:03:00.011+01:00

Jan Ch Karlsson, professor i sociologi, har skrivit en intressant bok om motstånd på arbetsplatser. Där utvecklar han på ett fruktbart sätt begreppet organisatorisk olydnad. Hans arbete är en del av en allt starkare forskning kring maskning, organisatorisk olydnad och motstånd på arbetsplatser. Detta är en viktig och spännande forskning. Här på bloggen undersöker jag i ett par texter ifall det blir fruktbart att justera ansatsen något. I den här första texten gör jag en kort introduktion till organisatorisk olydnad. Jag föreslår att man inte ska förutsätta att makt är centraliserad till företagsledning eller central styrelse. Makt reduceras aldrig till en central hierarki. Organisationer mångfaldigar hierarkierna.

Vad är organisatorisk olydnad?

Organisatorisk olydnad är ”allt du gör på arbetet som du inte förväntas gör”[1], enligt en klassisk bok i ämnet, Organizational misbehaviour, av Ackroyd och Thompson. Författarna lyfter fram olika former av olydnad på arbetsplatser från självorganisering till sabotage och maskning. Även skvaller och rekreation kan ligga utanför vad som förväntas av en anställd och förstås därför av Ackroyd och Thompson som exempel på motstånd.

Själv menar jag att det är olyckligt att lägga in förväntningar och avsikter i definitionen av organisatorisk olydnad. Det osynliggör ifall lydnad till strukturer, vanor och praktiker utgör en stor del eller till och med större del av makten än lydnaden till företagsledningens förväntningar.

Förväntning, så som Ackroyd och Thompson använder det, förutsätter någon form av enhet och helhet på arbetsplatsen, samt föreställningen att makt är centraliserad hierarki. Toppen av denna hierarki skulle då representera organisationen och dess förväntningar. Lönearbetare kan därmed bara vara organisatoriskt lydiga eller olydiga gentemot toppen av en centraliserad hierarki. Lydnad och olydnad mot strukturer av kön, klass och rasism blir därmed per definition externa företeelser utanför organisationen. Ifall dessa genom olika praktiker bakas in i organisationen osynliggör definitionen detta.

Makt som relation

I sin Den smidiga mellanchefen definierar Jan Ch Karlsson motstånd och organisatorisk olydnad som: ”Allt som anställda gör, tänker och är som överordnade inte vill att de ska göra, tänka och vara.[2]

För begripa makt och motstånd som relation snarare än egenskap trycker Karlsson på att det ”är de överordnade som genom sin position i arbetsorganisations makthierarki (som) avgör vad som är olydnad och var som inte är det Organisatorisk olydnad är alltså inte vissa handlingar, tankar eller identiteter som vi kan peka ut i förväg, utan en relation mellan över- och underordnade[3]

Genom att se makt och motstånd, lydnad och olydnad, som relation använder Karlsson en dynamisk ansats för att förklara organisatorisk olydnad. Makt blir därmed en rörlig och föränderlig relation mellan lydnad och olydnad istället för en fast egenskap eller mängd som man skulle kunna äga eller inneha.

Karlssons syn på makt hjälper oss att komma ur föreställningen om makthavare, alltså att man skulle kunna ha makt eller att man skulle kunna stoppa undan makten i något valv.

Per Herngren

2010-02-08, version 0.1

[1] Stephen Ackroyd, Paul Thompson, Organizational misbehaviour, Sage, 1999, citerad från Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 132.
[2] Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 132.
[3] Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 133.

Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III

2010-01-23T14:00:00.010+01:00

Elin Grelsson problematiserar den allt ökande användningen av ”sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation”. Allt fler ”driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna”.

Om sjuttiotalets feminism använde det privata för att förändra det kollektiva så argumenterar man allt oftare idag genom att företräda sig själv snarare än politiska kollektiv. Personliga upplevelser formas till teser om samhälle och kön. ”Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot.” ”Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.” Tendensen är en del av ”en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten.”

Elin Grelsson tar upp hur Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik (2008) ifrågasattes för att Kielos själv aldrig blivit våldtagen. Ett annat exempel är Maria Svelands starka kritik av kärnfamiljen i Bitterfittan. Grelsson visar hur Sveland blev bombarderad av frågor om ”hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn”.

Sådan kritik visar på en avgörande tendens: ”Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig … innan den har rätt att uttala sig.”

Enligt Grelsson skapar den här typen av individualisering avpolitisering. Det gemensamma och det politiska ersätts med det personligt upplevda. Hon avfärdar på inget sätt personliga erfarenheter. Hon tar upp hur Lars Gårdfeldt genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit utsatt för sexuellt våld lyfter ”fram en tidigare marginaliserad skildring” och skapar ”nya sätt att tala om ämnet”. Detta blir återigen att göra det personliga politiskt.

Per Herngren
2010-01-23, version 0.1

Referens

Elin Grelsson, Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas, elingrelsson.se, 20100122.

Läs alla tre artiklarna: Börja inte med dig själv
Börja inte med dig själv I - Maine de Biran, Ricoeur
Börja inte med dig själv II - Heidegger
Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III