18 maj 2016

Lagfundamentalism norm i regering och riksdag: postpolitiska

Parlamentsledamöter och ministrar säger ibland att de inte kan stödja civil olydnad eftersom de sitter i riksdagen eller regeringen. En given norm ersätter kravet på att argumentera för ett påstående. Lagfundamentalism görs till den självklara normen för organisationen. Detta får intressanta konsekvenser.

När moraliska, juridiska och politiska argument avfärdas som irrelevanta skapas en ideologi där parlamentsledamöter och ministrar förväntas gå in i totalitär lydnad till lagen.

Lydnaden blir totalitär

Totalitär förstås här som att motsättningar och motstridiga argument avfärdas. Frågan behöver inte avgöras. Den är redan avgjord.

Det etiska kravet från förtryckta medmänniskor på vårt ingripande avfärdas. Det etiska kravet på att både lydnad och olydnad behöver avgöras på ett likvärdigt sätt utifrån behov och hänsyn avfärdas.

Valet mellan lydnad och olydnad görs till en ickefråga. Det totalitära i lydnaden kamoufleras effektivt bakom en självklar norm. Normen är laglydnad.

Regering och riksdag går i så fall in i lagfundamentalism. Det är lagens bokstav som råder. Etiska, politiska och rättsfilosofiska argument görs irrelevanta. Medmänniskors krav görs irrelevanta. Förtrycktas krav på ingripanden görs irrelevanta. Det som står i lagen står i lagen.

Det totalitära består av mängder med små handlingar med anspråk på total lydnad. Det totalitära blir dock aldrig totalt. Det totalitära är myller av lydnadshandlingar som gör totala anspråk. Det formar aldrig en stor helhet. Alla motioner i riksdagen om civil olydnad är exempel på hur det totalitära alltid möter motstånd.

Lagfundamentalism och det postpolitiska

Lagfundamentalismens brytning med våra medmänniskors krav på oss, krav på moral och rätt, har även funnits som rörelse inom lagen. En sådan rörelse kallas rättspositivism.

I rättspositivism är lagen sig själv nog. Lagen behöver inte jämlikhet, rättvisa, solidaritet eller moral. Den behöver inte rättfärdigas. Lagen rättfärdigas med sig själv. Lag och lagstiftning bildar sitt eget fundament.

Rättspositivismen har dock fått en svagare ställning i lagpraktik och juridik. Civil olydnad får regelbundet stöd av domstolar, i allt från medborgarrättsrörelsen i USA till dagens användning av civil olydnad vid krig och förtryck, i kampen för jämlikhet och demokrati.

Själva bruket av domare istället för att ersätta dem med tjänstemän som noggrant följer regler är ett bejakande av att beslut behöver tas. Lagen är inte självklar. Vad som är rätt och fel behöver avgöras från gång till gång. En domstol tycks faktiskt fungera mer politisk än riksdag och regering.

Ifall lagfundamentalism tidigare varit del av auktoritära regimer är total laglydnad i dagens demokratier snarare en följd av att parlament alltmer går in i postpolitiskt och postreformistiskt tillstånd. Parlament övergår till att bli administrativa organ som justerar ordningen istället för att reformera och förändra. Idag tenderar parlament att fly det politiska.

Per Herngren
2016 05 18, version 0.1.1

Referens 

Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Per Herngren, Civil olydnad - en dialog, Göteborg: Lindelöws Bokförlag, 1999.
Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad, Stockholm: Bonniers, 1990.

Peczenik, A, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes 1995, s 521-563
Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.
SOU 99:101, Olydiga medborgare, Statens Offentliga Utredningar 1999.

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel