29 september 2015

Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället

Liberalismens uppfinner civilsamhället för att både producera lydig underordning och samtidigt begränsa staten.

De tidiga liberala tänkarna kämpade därför med problemet hur lydiga medborgare och lydiga organisationer skulle kunna begränsa staten så den inte blir totalitär. De önskade en lydig underordning som samtidigt kritiskt protesterade mot statens maktmissbruk.

Michel Foucault visar hur underordningen är nedärvd från tidigare ordningar med kungar. Vissa maktordningar från kungaväldet införlivas alltså i den borgerliga staten. “In the seventeenth and eighteenth centuries the problem was how to find a juridical form at the origin of society, at the very root of society, which would limit the exercise of power in advance. … we are dealing with an existing society with phenomena of subordination, … and the problem is simply how to regulate and limit power within a society in which subordination is already at work.”[1]

 

Problemet lydiga medborgare och organisationer

Det var inte så att alla liberala tänkare bortsåg från problemet med att organisationer och medborgare blir helt laglydiga.

“’He who first ranged himself under a leader,’ (Ferguson says), did not perceive, that he was setting the example of a permanent subordination”[2].

När den borgerliga staten växer fram får vi den märkliga effekten att staten undviker att bli totalitär men att många maktkritiska organisationer och folkrörelser blir totalt laglydiga. Den totalitära lydnaden decentraliseras och blir självskapande. Det blir lydnad som producerar makt, snarare än staten.

Per Herngren
2015-09-29, version 0.1.1


Referens


Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 309. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 306.

14 september 2015

Protesten ger staten makt: Michel Foucault

Civilsamhället får i tidig liberalism uppgiften att protestera, att hindra att staten blir maktfullkomlig. Organisationer och medborgare, som inte är del av statens apparat, ges uppgiften att hålla sig upproriska mot staten. 

Michel Foucault beskriver det så här: ”Since the nineteenth century, civil society has always been referred to in philosophical discourse, and also in political discourse, as a reality which asserts itself, struggles, and rises up, which revolts against and is outside government or the state, or the state apparatuses or institutions.”[1]

Civilsamhället är alltså tänkt som revolt mot staten.

Civilsamhället får på så sätt en dubbel funktion. Den får organisationer och människor att flockas runt ”nationalstaten”. Och samtidigt vända sig mot staten, protestera mot statens agerande.

Civilsamhället ska garantera en liberal revolt mot en stat som annars skulle begränsa utrymmet för konst, kultur, ekonomi, företagande, ägande och agerande.

Det räcker dock inte med att liberala tänkare uppfattar civilsamhället som en opposition. Medborgare och organisationer behöver själva bygga upp självbilden att den befinner sig i opposition till staten. Denna opposition mot staten omvandlas sedan till regerande: a tool for the criticism of reality … of a governmentality to which one is opposed and whose abuses one wants to limit, … it will be possible to find liberalism both as a regulative schema of governmental practice and as a sometimes radical oppositional theme.”[2]

På så sätt skapas ett statligt regerande som blir beroende av protesten, av oppositionen.

Negerande regerandeteknik

Civilsamhället ska alltså både generera lojal, lydig nationalism och samtidigt begränsa staten så staten inte blir maktfullkomlig. Civilsamhället blir del av statens regerande. Ett regerande som gör sig självbegränsande.

Liberalt regerande vänder sig bort från frågor kring rättvis fördelning av makt och resurser, bort från frågor om lokal, global och ekonomisk demokrati: civil society – which is very quickly called society, and which at the end of the eighteenth century is called the nation – makes self limitation possible for governmental practice … a self-limitation which infringes neither economic laws nor the principles of right, and which infringes neither the requirement of governmental generality nor the need for an omnipresence of government.”[3] 

Negerandet av staten utvecklas som ett sätt att regera. Staten regerar med hjälp av sin egen negation. Det är faktiskt bara om organisationer och medborgare vänder sig mot staten som det borgerliga regerandet blir möjligt.

Protesten blir på så sätt nödvändig för regerandet. Protesten blir del av regerandetekniken: ”this notion of civil society, amount to an attempt to answer the question … how to govern”[4]. “Civil society is … a concept of governmental technology”[5].

Tidigare ordningar före den borgerliga staten försökte ofta vara självrättfärdigande. Makten skulle rättfärdiga makten. Möjligen upptäckte även dessa ordningar att de blev starkare med en motpol. Och kanske fyllde kriget och ”fienden” denna funktion.

Protesten gör staten mäktigare än kejsaren

Det paradoxala med den borgerliga föreställningen om civilsamhället är att just negerandet av staten gör staten mäktigare och mer detaljstyrande än tidigare ordningar med kejsare och feodalherrar.

Civilsamhället som motvikt till staten genererar makt till staten. a government which conforms to the rules of right, and a government which nevertheless respects the specificity of the economy, will be a government that manages civil society, the nation, society, the social.”[6]

Kejsarväldet i demokratisk förklädnad

Det liberala regerandet gör sig egentligen inte av med kejsarväldet. Istället översätts det centralistiska kejsarväldet till centralistiska regeringar och styrelser. Det gör att centralismen blir även mer centralistisk än tidigare ordningar med kejsare och kungar.

Makten centraliseras alltså mer när oppositionella vänder sig mot ett föreställt centrum. I den liberala demokratin återuppstår kejsaren fast i nya kläder. Och mäktigare: the fact of power precedes the right that establishes, justifies, limits, or intensifies it; power already exists before it is regulated, delegated, or legally established. ‘We follow a leader, before we have settled the ground …”[7].

Vi får alltså den märkliga dynamiken att liberalismens rädsla för staten bygger en starkare stat än vad som kunde vara möjligt i tidigare former av självlegitimerande, självupptaget regerande.

This is … the ambiguity of all the devices which could be called ‘liberogenic,’ that is to say, devices intended to produce freedom which potentially risk producing exactly the opposite.”[8]

Per Herngren
2015-09-14, version 0.1

Referens


Fotnötter 

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296-297.

[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 320.

[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 295.

[5]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[6]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[7]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 304.


[8]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 69.

05 september 2015

Civilsamhället blir regeringens danspartner: Michel Foucault

Civilsamhället uppfinns av borgerliga tänkare för att begränsa staten. Resultatet blir märkligt nog att staten blir starkare än vad kungar och kejsare någonsin kunde vara.


Michel Foucault förstår liberalismen som ett uppror mot staten. The question of liberalism, understood as a question of ‘too much government’”[1]. Civilsamhälle uppfinns och tilldelas uppgiften att begränsa staten: what we see emerging in our twentieth century societies, is not so much the growth of the state and of raison d’État, but much more its reduction”[2].

I den liberala utopin får civilsamhället alltså i uppgift att bli motpart till staten. Som motpart bjuder civilsamhället upp staten till dans. Och staten bjuder in civilsamhället att bli del av sitt regerande. Civil society … seems to me to be absolutely correlative to the form of governmental technology we call liberalism, that is to say, a technology of government whose objective is its own self-limitation”[3].

Som motparter klänger sig staten och civilsamhället fast vid varandra. De gör sig ömsesidigt beroende. Precis som två dansare som dansar pardans. Liberalismen skissar alltså upp en antistat som tyr sig till staten, som binder sig själv till staten. Som regeringens motpol genererar civilsamhället ett batteri, en kraftkälla som ger staten makt och energi (power).

Vi ska dock inte reducera utopin om ett civilsamhälle enbart till en negation. Civilsamhället får även andra funktioner. Det öppnar upp ett utrymme utanför statens styrning, ett utrymme som staten inte ska kunna ockupera och kontrollera.

Stat och civilsamhälle som olika sfärer

För att kunna tänka sig något utanför nationalstaten utvecklar liberalismen föreställningar om olika sfärer. Olika sektorer, boxar eller sfärer uppfattas som särskilda från varandra. Dessa sfärer föreställdes vara ekonomi, marknad, kultur, föreningsliv, familjeliv.

Från början tänker sig de liberala filosoferna att alla dessa sfärer ingår i civilsamhället. På så sätt blir civilsamhället en sorts metasfär, en sfär som inkluderar de andra ickestatliga sfärerna.

Därmed blir det möjligt att föreställa sig samhället som en dichotomi av två motpoler: Stat och civilsamhälle: ”civil society is analyzed in Germany in terms of the opposition and relation between civil society and the state.”[4]

Utan denna tvåsamhet, dichotomi, skulle staten bara bli en organisation bland ett myller av andra organisationer, samhällen och gemenskaper.

Stat och civilsamhälle bygger upp relationen av två motsatta kön.  Två kön som dras till varandra. Som vänder sig till varandra. Som vänder sig mot varandra. Därmed får staten en partner i statsbygget. En partner som samtidigt är dess motpart.

Partnerskapet mellan stat och civilsamhället gör att staten blir mäktigare och mer centralstyrande än vad tidigare kejsare och kungar ens kunde drömma om.

Per Herngren
2015-09-05, version 0.1

Referens

Fotnoter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 321.
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 191.
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297.
[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 309.

Gadgeten innehöll ett fel