27 april 2015

Blir storföretag en form av statssocialism?

Kapitalism återskapas som del i vår vardag. Igen och igen. Kapitalism flockar sig i mikrohandlingar som återskapar vinst, rikedom, lönearbete och privat egendom.
Trots att jag tränat upp mina ögon är kapitalismen ofta så liten att jag inte upptäcker den. Tja, trots att jag håller i den. En del av det jag betalar till caféet för att dricka ur det här glaset går till att göra rika rikare.
Eftersom kapitalismen är så liten kan den plocka fram saker, tidpunkter och platser där den kan ta ut vinst. Idéer, imitation, design, planering, emballage, frakt, transaktioner, reklam förvandlas från kostnad till vinstproduktion. Det svärmar av varor i det vi tror vara en enda vara.

Storföretag som en variant av socialism

Många av dessa varor kamoufleras som varor eftersom marknaden hålls internt inom företaget, inom vad Manuel de Landa kallar mini-sovjeter. Mini-sovjeter är Manuel de Landas begrepp på storföretag som fungerar som toppstyrda planekonomier(1). Då en del storföretag har större omsättning än många länder blir de en form av stater organiserade som statssocialism. Gemensamt ägande styrt av centraliserat regerande.
Just genom att storföretag äger sina inre marknader skyddas dessa mot andra stater och företag. Så även en hel marknad kan bli en vara som kan ägas. 
Företag skapar olika gränssnitt för att handla på externa marknader. Mini-sovjeter är alltså inte slutna samhällen.

Fotnot

1. Konrad Becker and Miss M, “An Interview with Manuel de Landa at VirtualFutures”, Warwick, 1996.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behövs det mer förklaring, förtydliganden?
 

23 april 2015

Maktstrukturer

Otto: De materiella mönster som bestämmer plaggens form skapar också samhällsmönster: de som inkluderas och de som exkluderas, de som “passar in” och de som inte gör det. Alla kroppar underordnas måtten, och kropparnas form måste lyda.
Jag tror det är mycket svårt för designers att se hur de medverkar i produktionen av detta ideal, kanske främst för att många designers redan är “inne”: de passar i formen och märker därför inte hur den exkluderar. Det är lite som vardagsrasismens mönster: den är tydlig för dom som utsätts för den, men svår att märka för de som ovetande återskapar den. Men mönstret finns ändå.


Mönster

Per: Maktstrukturer är lydnadshandlingar som bildar mönster. Tecken och saker åkallar dessa mönster: scheman, avtal, ägarbevis, pass. Vägskyltar får bilar, cyklar och gående att röra sig i flöden. En trafikstockning är dålig maktstruktur. 
  Det är dock ofta mer de där otydliga markörerna du nämner som gör mönstret skarpt. Det finns en otydlighet som är väldigt tydlig. Med frågor om var någon kommer ifrån, att “hjälpa till” med svenskan, eller ge tydliga komplimanger om hår, kläder, kultur markeras att den andra inte riktigt passar in i det svenska.  
  Lydnad skapar ett minne, ett mönster som kommer ihåg vad som förväntas. Maktstrukturer är minnen som aktivt används. Strukturer är en närvarande dåtid, där dåtiden vanligtvis kamoufleras av närvaron. Av att det närvarande förvandlat sig till självklarhet.
Det är som om jag upptäcker att mönstret sitter kvar när jag tar på mig mina 501-kopior. Men hm, mönstret sitter ju faktiskt kvar. Som du påpekar blir klädernas passform och stil mönster för hur vi kan och hur vi bör röra oss. Ett par levisjeans är ju dessutom ett mönster som kan användas för att klippa och sy nya levisjeans.
Lydnad är inte lätt, vi behöver lära oss lyda. Det vore enklare om maktstrukturer styrde exakt vad jag ska göra. Men det fungerar främst i biljettautomater och där rutinen är väldigt logisk. I mer komplexa sammanhang skulle mikrostyrning bara skapa tröghet. Makten skulle snart gå förlorad. Det krävs faktiskt viss hacktivism krävs för att makt ska fungera. Maktstrukturer behöver olydnad för att bli kreativ och lösa problem.

Lydnad är alltid olydnad

Lydnad kan bara bli makt genom att vara olydig mot andra ordningar. Exempelvis är löneskillnader olydnad mot jämlikhet. Får du jobb på Volvo förutsätts du vara olydig mot Toyota och andra konkurrenter.
Det behöver dock inte vara så att en makt måste hota andra maktcentran. Även genom att oppositionellt rikta sig mot andra maktcentran kan den stärka dessa. Exempel är hur konkurrerande skoaffärer stärker varandra när de lägger sig nära varandra. Coca cola hade inte varit så starka utan Pepsi. Oppositionspartier i en riksdag etablerar varandra som styrande och trycker ner andra mer decentraliserade strukturer. Ett nytt rebelliskt parti i riksdagen blir med i att etablera en viss typ av centralism och underordna andra strukturer.
Strukturer får oss att styra oss själva genom att de anger riktningar. När vi riktar oss mot stat, egendom, kärnfamilj och lönearbete producerar vårt riktande en maktstruktur. Det är dock sällan dessa maktstrukturer detaljstyr oss. De anger möjliga riktningar, som vägvisare. Maktstruktur uppfattas därför gärna som frihet.
Maktstrukturer koordinerar oss med varandra. Så vi på morgonen kan återskapa ett arbetslag. Tja, återskapa hela arbetsplatsen. Bord och stolar kommer över helgen ihåg hur chefer och anställda ska positioneras i förhållande till varandra. Även golvet strukturerar oss. Mjuka heltäckningsmattor överordnar vissa. Cementgolv underordnar andra.
Det är egentligen märkligt att det fungerar så effektivt som det gör. Under natten upphör stora delar av den svenska staten att existera. Och så återskapas den på morgonen igen. Varje morgon byggs en stat upp. Tänk om vi under natten fick kollektiv minnesförlust.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behövs det mer förklaring, förtydliganden?

12 april 2015

'Förstå dom' som rasifiering

I engagerade och välvilliga sammanhang hör jag olika varianter av följande 'förklaring av dom': 'Dom har ju varit utsatta för fruktansvärda saker så man måste förstå att det inte är lätt att komma hit och anpassa sig efter vår svenska kultur.'

'Vi måste förstå dom' rasifierar människor på flera sätt:

  1. Deras erfarenhet förklarar varför de liknar varandra och därför är annorlunda oss. Vi och dom skapas. Detta döljer att människor har väldigt olika erfarenheter. Det döljer dessutom att människor som varit med om exakt samma händelse reagerar väldigt olika. Dom reduceras till sin erfarenhet istället för komplexa personligheter, gemenskaper och relationer.
  2. Dom görs till offer. Offer för omständigheter 'därborta'. Och offer i Sverige. 'Förstå dom' uppmanar oss andra att tycka synd om dom. Denna generalisering av 'dom' som offer kamouflerar konkreta maktrelationer och förtryck där vi är direkt inblandade genom våra företag och vapenhandel. Att göra människor till generella offer hindrar både personlig empati och politiska maktanalyser.
  3. Förståelsen av dom underordnar dom. Vi bör förstå varför de inte är lika goda svenskar som oss. Vi får ju förstå att dom ibland är mer våldsamma och kriminella än oss. Och att deras barn blir så stökiga.
  4. 'Förstå dom' definierar oss - det västerländska, det demokratiska, det svenska - som lösningen på 'deras problem'. Dom behöver hjälp att bli som oss.

Per Herngren
2015 04 12, version 0.1

Referens

Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Erkännandepolitik skapar gäster - Sara Ahmed, utkast till kommande bok Mode & Motstånd.
Per Herngren, Kultur är inte container, 2007.
Per Herngren,
Vem ska integreras?, 2007.
Per Herngren,
Kritik mot integration, 2006.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet , 2013.


07 april 2015

Forskning privatiserar undersåten

Upplyst despoti behöver veta vad undersåten upplever och tycker. Denna kunskap är med och producerar politisk styrning. Åsikter och opinion blir på så sätt medel för att ersätta demokratisk kreativitet med upplyst ledning. Demokrati ersätts med ledarskap.

Inom vetenskap och offentliga utredningar används flera makttekniker för att tränga undan medborgaren, folket, undersåten som demokratiskt skapande, tränga undan dem som politiska subjekt.

Genom att i mötet med den underordnade osynliggöra forskarens, stadsplanerarens, arkitektens expertis isoleras undersåten till privat och individualiserad upplevelse. Detta kan göras genom intervjuer, enkäter och observationer. Istället för att under en process på ett jämlikt sätt bolla idéer och innovationer, kunskap och erfarenheter så något nytt skapas, förvandlas undersåten tillfälligt till statiska objekt för kunskapsinsamlande.

Genom att forskaren eller utredaren undviker att bidra med kunskap och idéer hindras det politiska samtalet, samtalets produktion av något nytt och innovativt stoppas. Forskaren får tillgång till undersåten, men undersåten får inte tillgång till forskaren. Undersåten knuffas bort från det politiska och in i privata uppfattningar vilka samtidigt görs till forskningens objekt.

Stadsplanerare använder ibland en variant av medborgardialog i form av stormöten för att tränga undan demokratiska processer och ersätta dem med individuella åsikter och ilskna tyckanden.

Även maktkritisk forskning riskerar att privatisera den underordnade istället för att alliera sig i produktionen av politisk förändring. När den maktkritiska forskaren frågar efter personliga erfarenheter är det risk att berättelserna förvandlas till upplevelser och kränkande offeranektdoter.

Mara Lee analyserar hur deltagare i maktkritisk forskning genom att "föra tillbaka de explicita frågorna kring annanhet, observation, ras, underordning och maktlöshet till en personlig anekdot," kortslöt "möjligheten till att kritiskt ifrågasätta ... naiva jämförelser (för jag upprepar, det är omöjligt att argumentera mot eller kritisera en privat upplevelse eller känsla)."(1)

Den kritiska forskarens försök till respektfullt lyssnande kan bli det medel som utestänger folk från politiskt skapande. Den ständigt lyssnande, observerande forskaren omöjliggör kritik av forskningen. Kritiken av forskningen, det politiska samtalet, förs någon annanstans.

Analysen av undersåtens upplevelser förs över till rapporter och vetenskapliga artiklar. Dessa blir del av ett politiskt revir dit andra forskare bjuds in att kritisera och fortsätta forskningen. Forskning och utredningar (beställda både av stat och företag) bygger på så sätt upplyst politisk aristokrati. Genom introverta forum för kritisk forskning utestängs även välutbildade från dessa politiska samtal. Det kan mycket väl vara så att forskare och utredare faktiskt producerar mer politik än "politiker" som är invalda i kommun och stat.

Per Herngren
2015 04 07, version 0.1.1


Politik förstås här som samtalsprocesser som producerar gemensamma beslut och lösningar. I det politiska producerar de som deltar tillsammans något annat än deras ursprungliga åsikter, uppfattningar och erfarenheter.

Fotnot

1. Mara Lee, När Andra skriver Skrivande som motstånd, ansvar och tid, akademisk avhandling, Glänta produktion, 2014, s 180.

Gadgeten innehöll ett fel