30 mars 2015

Varje gemenskap är tvingad att regera

Valet är det i ett beslut som inte kontrolleras av något annat. Möjligen är det så att själva väljandet är en liten del av ett beslutsfattande. Men om väljandet inte fanns där skulle beslutet inte vara ett beslut. Det skulle istället vara bestämt av något annat: orsak, princip, lag eller moral. Jaa, det skulle kunna vara bestämt av kodade rutiner i ett datorprogram.
Ifall vi lyckas förklara någons beslut så har vi ersatt valet med förklaringen. I så fall har vi visat att beslutet egentligen inte var ett beslut. Förklaringen bestämmer.
Valet är alltså en del av något annat än sig själv, beroende av saker och ting, men valet är inte bestämt av något bortanför själva beslutet. Kierkegaard menar att vi är ensamma när vi väljer, men det är snarare själva valet som är ensamt. Ensamt och ändå tillsamman. Jag tror det är fruktbart att koppla Kierkegaard till Bruno Latours tanke att ensamma subjekt aldrig kan existera. I varje handling finns alltid en svärm av aktörer. Att vara subjekt är, för Latour, att tillföra något, bidra med något ingen annan bidrar med.


Vi är tvungna att regera

Varje beslut är en akt av olydnad. Det gäller också beslutet att lyda. Så själva beslutet att lyda är inte lydnad. Det olydiga i beslutet att lyda är en del av lydnaden.
Så även när vi lyder blir vi, enligt Kierkegaard, utsatta för det fruktansvärda i avsaknaden av tvång. Vi blir tvungna att välja ifall vi ska lyda eller inte lyda. När en gemenskap tar beslut gör den sig utsatt och sårbar. Den kan inte skylla ifrån sig på en chef, ledare, regering eller lag. Detta ställer krav. Gemenskapen har ansvar.
Kierkegaards filosofi förnekar inte tvång. När fredsbevararna under civil olydnad bär bort en provokatör är det inte provokatörens val att bli bortburen. Provokatören lyder inte aktionens principer. Och därför bärs hen bort. Tvång blir med Kierkegaards analys alltså motsatsen till lydnad. Makt är det som inte är tvång. Det går dock inte att tänka sig makt som en egen sfär. Det går inte att välja eller lyda ifall det inte finns tvång. Gravitation är tvingande, och då vi trycks mot jordens yta skapas möjligheter till samarbete och lydnad.
Varje gemenskap blir därmed regerande. Gemenskapen regerar. Med Kierkegaard skulle vi kunna säga att varje gemenskap tvingas regera. Grupper och organisationer blir principiellt jämställda med parlament och regeringar. Runt omkring oss sker regerande hela tiden. Och vi är med och regerar. Ojämlikhet måste alltså åstadkommas för att uppstå.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Kirkegaard förklaras tidigare i texten men har ni idéer på hur texten kan göras mer lättläst?

23 mars 2015

Makthavare finns inte - makthavare-ateism

Makthavare-ateism utvecklades av Mohandas Gandhi och på senare tid av Michel Foucault. Den undergräver föreställningen att en president, regering eller kolonialherre har makt. Det går inte att låsa in makt i ett skåp eller förråd. Makt kan inte förvaras.
Makthavare är fantomer som skymmer hur makt är förmågan att följa. Dessa fantomer kamouflerar att makt är en gåva vi ger genom lydnad. Makt reproducerar sig som hörsamhet, följsamhet och samarbete. Och makten måste ges igen och igen. Så fort lydnaden upphör upplöses makten.
Makt pulserar. Makt upphör när verkstäder och kontor stänger. På morgonen måste den återskapas. Någon öppnar en port. Genom porten strömmar lönearbetare och konsulter, och de hittar snabbt sina platser. De börjar utföra rörelser och förflyttningar som kopplar ihop dem med andra. Och snart sätts en väldig dans igång. Folk och maskiner runt omkring vårt klot hakar på.
Den här dansen är inte enkel. Makt är en färdighet. Grupper och enskilda tränar hårt tills de blir allt skickligare på att följa varandra. Makt uppstår bara i denna följsamhet. När dansen inte är följsam försvagas makten. Och när dansen behöver ta paus upphör makten.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Hittar ni någon logisk kullerbytta? Hur gör jag den skarpare?

19 mars 2015

Fokus på 'privilegier' döljer makt och befrielse

Genom att alltmer fokusera på privilegier individualiseras makt. Möjligheter att befria oss från strukturer och maktordningar döljs effektivt genom att peka ut privilegierade och ickeprivilegierade. Utpekandet blir en flykt från befrielse och olydnad. Flykt in i lydnad. Utpekandet av syndabockar blir ett sätt att slippa göra motstånd mot ordningar som över- och underordnar, som förtrycker och skapar privilegier.

Denna flykt-från-befrielse-metod har använts på olika sätt tidigare. Genom att peka ut kapitalisten eller rita tjocka karikatyrer kunde socialister och arbetare dölja hur inblandade de var i kapitalismen. De slapp att organisera revolution.

Det som är speciellt med privilegie-diskursen är att lösningen anges vara medvetenhet, medveten om att en är privilegierad, eller inte. Den är på så sätt genuint liberal. Den kan översättas till värderingsövningar och föredrag, aha-övningar och bekännelser. Den kräver inte att vi konspirerar för att bygga motstånd. Den kräver inte att vi tränar civil olydnad och ickevåldsinterventioner. Den kräver inte att vi organiserar tillsammans.

Per Herngren
2015 03 19, version 0.1

18 mars 2015

Normala assimilerar det avvikande

Otto: Jo, kläder omsluter oss, och de slukar oss. Det är ju därför man lätt kan dra slutsatsen att man borde kunna vinna någon form av självbemäktigande genom att skapa tyg och kläder själv. Thoreau börjar sin bok Walden om just hur viktiga kläder är för vår självständighet - sedan bygger han sig sitt hus, just för att undersöka vad autonomi kan vara. Men då man tar sig an kläder på huvudsakligen en materiell nivå finns det en risk att man missar det immateriella i modet, dess symboler, myter, dess subtila uttryck och signaler, och den makt som finns i själva imitationen, och brytandet av imitationskedjor. Det är här modets makt kanske kan ses som allra störst, i hur det assimilerar och inkorporerar, omsluter och förvandlar identiteter. Hur funkar Gandhis motstånd genom kläder på ett mer abstrakt plan?


Per: I olika ickevåldsrörelser har kläder sedan Gandhis tid varit del av olydnaden mot ordningar som bygger kolonialism, klass och kön. Här vore det lätt att reducera kläder till passiva verktyg för motstånd. Men det är rimligare att se kläder som samarbetspartners. Kläder agerar. Kläder gör motstånd.
I ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet var kläder med och gjorde motstånd mot könsordningar. Barbara Deming och George Lakey skrev att ickevåldsaktioner är androgyna. Androgyna kläder och aktioner vägrade under sjuttiotalet att representera ena könet. Men androgyn representerar ju faktiskt “båda” könen. Andro är grekiska för man och gyne är grekiska för kvinna. Det innebar att motståndet mot könsskillnad fortfarande var kvar i en tvåkönsordning.
Det hade redan hänt mycket i motståndet mot könsordningar när jag blev aktiv med ickevåld 1982. Men fortfarande på nittiotalet kunde transkvinnor på europeiska Hope & Resistance-retreats bli avvisade från kvinnoworkshops.
Och på en av de svenska Hopp & Motstånds-träffarna, också på nittiotalet, skulle en psykolog underlätta (hålla) en mansworkshop. Han startade en runda där vi skulle säga något som vi tyckte var positivt med att vara man. Över hälften av oss svarade att vi inte kunde svara på frågan eftersom vi inte identifierade oss som män. Workshop-underlättaren blev så arg att han avbröt hela workshopen. Hans ilska inspirerade bara fler att att göra motstånd mot tvåkönsordningar.
På nittiotalet började queer bli ett begrepp i ickevåld. Queer onormaliserar. Gör det naturliga onaturligt. Gör det självklara knasigt.
Queer är inte en reaktiv protest mot ordningen eller mot det normala. Men queer är inte heller att ställa sig utanför och att börja om från början. Queer queerar. Queer förvandlar innovativt normala ordningar till andra märkliga ordningar. Märkligt ska här förstås ickelinjärt. Queer är inte en utveckling av den dominerande ordningen. Men inte heller en negation av av den.
Kläder är med och producerar kön och klass. Ser vi filmer och bilder på civil olydnad i USA under femtio och början av sextiotalet ser vi att kvinnor ofta bar klänning och skor med klack. Männen bar kostym, vit skjorta och slips. Detta bröts i vietnamrörelsen, mycket tack vare hippies. Hippiekläder var i sig poesi. Kläderna var kärlek. Hippiekläderna gjorde motstånd mot det etablerade, mot hur kläder representerade klass och kön.

Medvetenhet som elitism

Den radikala medelklassen blev under den här tiden alltmer högutbildad. Det gjorde att en intellektuell elitism kunde smyga sig in i ickevåldsrörelsen. Elitismen gav sig uttryck i en idealisering av det djupa och förakt för det ytliga, idealisering av det äkta och förakt för det artificiella, idealisering av det medvetna och förakt för det omedvetna. Bara några år senare intervenerade punkare i den här medvetna elitismen. Alla kan spela. Och alla kan göra sina egna kläder. Idag gör femmes femininitet motstånd mot hur medelklassen återskapar sig själv som medveten. Femmes intervenerar i den upplysta överlägsenheten. Femmes lyfter fram skamm(1) mer än självrättfärdighet.
Den aktivism som betonar autentiskhet och medvetenhet frestas att nedvärdera feminiteter som uttrycks av exempelvis arbetarklass, hemlösa, fångar eller prostituerade.
Klass produceras genom att underordna. Det är dock inte så effektivt att nedvärdera. Ofta är det effektivare att upphöja. Klädmoden i motståndsgrupper kan återskapa medelklassen som upplyst genom att idealisera de fattiga.  Välvillig medelklass vill hellre exotisera fattiga kvinnor och män än att förakta dem. Feminina uttryck från syd idealiseras som äkta och ursprungliga. Urskogens och bergens kläder är så underbart naturliga! Så äkta! De är ju så autentiska!
Den vita blicken störs dock av städerna. Feminitet i tredje världens städer uppfattas som billigt, kommersialiserat, plastigt och omodernt. Inte som äkta uttryck.
Det autentiska och ursprungliga upphöjs som ett ideal som anses ha försvunnit i städerna och i nord. “Urinvånarna” äger något som solidaritetsaktivisterna saknar.
Att upphöja och idealisera de underordnade är en gammal kolonial maktteknik. Upptäcksresande, författare och missionärer framställde gärna infödingar som naturliga, lyckliga och oförstörda av civilisationens fördärv.
Sådana idealiserande makttekniker gör de andra till en del av oss. De andra omsluts av oss. Detta görs på flera sätt: Mångfald befäster olikhet. De andra är annorlunda men samtidigt del av oss. Eller så görs det genom assimilering, de andra ska göras lika oss. Dessa till synes motstridiga tekniker fungerar utmärkt ihop.

Assimilera den andra

Latinets assimilatio betyder att göra lik. De andra, de som assimileras, behöver bli lika oss. Det förutsätter att de inte är lika. Inte ännu. De saknar något. De andra definieras därför utifrån brist. De har brist på europeiskhet, brist på upplysning, brist på utbildning, brist på civilisation, brist på demokrati, brist på rättigheter.  Dessa brister åtgärdas genom att göra dem lika oss. De behöver utvecklas. Utvecklas till oss.
Assimilering av andra ordningar etablerar vad som är Ordningen. Utan assimilering skulle vit, västerländsk, nationalstatlig ordning med tiden reduceras till en ordning bland många andra ordningar.
Idag används begreppet integration för att påtala brist hos de andra. Integration kommer från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De andra är inte hela. De är utanför det hela. De saknar det som är vi. De andra behöver därför integreras med oss. Bli med oss. Bli en del av oss. Bli oss.
Det normala har under olika perioder stött bort det onormala. Men idag undviker det normala livet vanligtvis att fastna i negation. Rädslan för det annorlunda blir alltmer ett hot mot det normala som normen. Fördomar är onormalt.
Det är annars lätt att tänka att det är tvärtom. Massmedier och sociala medier lyfter så gärna fram näthat och mobbning, rasistiska och homofobiska attacker. Slutsatsen borde väl vara att det normala bygger på fobi. Men fobi legitimerar inte längre det normala. Själva försöket att hävda att afrofobi eller homofobi är normalt undergräver sig själv som legitim norm. Fobin och hatet drar in sig i en liknande svårhanterlig motsägelse som när lagstiftare och domare hävdar att en orättvis lag hör till rättvisan, att orättvisa är del av rättvisan.
Istället för att stöta bort så assimileras idag det onormala in i det normala. Det avvikande används för att göra det normala mindre stelt, mer mobilt och rörligt. Assimilering muterar och anpassar sig. Det behöver inte toppstyras. Det kan snabbt smitta av sig i organisationer, arbetsplatser, kultur, konst, dans, musik, sport, tv.
Tv-serier tar idag gärna på sig funktionen att hantera motsägelser i det normala livet. Ett sätt är att använda humor. Att driva med homofobi, sexism och rasfördomar får en terapeutisk funktion för att få ihop det normala livet.
Annars är väl klädmodet den verkliga experten på att inkludera? Mode skulle kunna beskrivas som konsten att assimilera det annorlunda, det som viker av? Klädmodet producerar sin egen inkluderingspolitik. Det vita klädmodet älskar att sluka det exotiska. Kläder gör det möjligt att bära Afrika eller Indien in på våra bara kroppar. Genom att konsumera de bruna blir den vita kroppen färggladare. 
Som med all makt öppnar assimilering upp mängder med möjligheter för motstånd. När det normala normaliserar det annorlunda byggs broar och flyktvägar ut ur det normala, till utrymmen där andra ordningar kan etablera sig. Exempelvis skapar rättighetspolitik respekt för det annorlunda, vilket samtidigt är en del av hur civil olydnad ska kunna nå överenskommelser om politisk förändring.

Fotnot

1. Ulrika Dahl, Skammgrepp, Leopard förlag, 2014.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att korta ner texten? Ge gärna förslag!

12 mars 2015

Videointervju om kurs i feministiska mötestekniker

Ett par minuters intervju med Per Herngren om kurserna i feministiska mötestekniker och att ingripa i härskartekniker på Studieförbundet Sensus.




Läs mer om kurserna
http://ickevald.net/perherngren/kurser.htm

Maktkritisk uppgift: Analysera stereotyp rasifiering i bakgrundsbilden. Bilden sitter i lekrummet i ett föreningshus!

05 mars 2015

Demokratier blir mindre för att bli mer

(Rekursiv demokrati som nämns nedan minskar sig tills demokratin verkligen kan uppfyllas. Här förklaras rekursiv lite mer ifall någon blir nyfiken.)

Föreställningen om väldiga system får oss att tro att motståndet behöver bli stort för att kunna stå emot. Demokratin skulle behöva bli större och mäktigare än Kapitalismen för att kunna stå emot Marknaden.
Dom dominerar, då måste vi dominera mer.
Men uppsvällande demokratier blir snart tröga. Och demokratin trängs undan. Kvar syns bara ett sken av något som inte längre orkar materialisera.
Rekursiv demokrati gör gång på gång demokratin mindre. Så liten att den klarar av att materialisera. Helt och hållet.

Myller av demokratier

Rekursiv demokrati skapar myller av demokratier istället för en stor demokratisk sfär som sänker sig över oss. Demokrati är inte ett väldigt väsen. Rekursiva demokratier samlas snarare i flockar.
Det här handlar inte om att ge upp, om att låta de som dominerar dominera. Rekursivt mångfaldigande har möjlighet att bli mer omfattande än det stora. Förminskandet blir större.
Rekursiv demokrati hindras inte av det odemokratiska. Den åkallar sig där demokratin behöver intervenera. Det kan lika väl ske i diktatoriska organisationer som i så kallade demokratier. Mina vänner från Uruguay brukar påpeka för mig att även under diktaturen var Uruguay världens kooperativtätaste område. Många demokratiska bostads- och arbetskooperativ startade under diktaturen. Demokratierna frodades även under diktaturen. På motsvarande sätt kan diktaturer, diktatoriska bostadsområden och företag, frodas i vad vi kanske trodde var ett demokratiskt samhälle.
Låt oss använda Uruguays myller av kooperativ som paradigm för demokrati. Många av dem samverkar med varandra. De kan till och med vara bundna vid varandra av avtal.
Kooperativen drivs inte av styrelser och personal i någon riksorganisation. Men det är inte heller så att kooperativen drivs av en samling individer. De består snarare av relationer, av samarbete och ömsesidiga beslut.

Demokrati är inte politisk individualism

Idag sprids föreställningar att organisationer och samhällen bara består av individer. En ännu radikalare individualism tänker sig istället att politisk förändring sker när individer ändrar sitt handlande, lever klimatsmart och köper rätt. Föreställningen att politisk förändring är summan av individuella handlingar kan vi kalla politisk individualism. Men politisk individualism avskaffar det politiska. Det gemensamma är gemensamt, politik är samverkan, det är inte summan av individer.
En lika märklig föreställning som politisk individualism är om det enade “Kollektivet”. Som om Kollektivet vore en egen individ. Individ kommer från odelbar.
Ett kooperativ skulle liksom inte kunna bli kooperativt om det vore en enad enhet. Kollektivet med stor bokstav är bara en ny individualistisk föreställning, även om individen gjorts om till jätte.
Kooperativ kommer från latinet, arbeta tillsammans, samverka. Ifall något blir ett, en enhet, en totalitet, går det inte längre att samverka. Eller att ens vara tillsammans.
Det är alltså inte bara så att det myllrar av kooperativ i Uruguay, det myllrar av samarbeten, beslut och verksamheter även i kooperativen.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behöver orden förklaras bättre? Ge gärna förslag på strykningar av text som inte behövs och som krånglar till det!

Gadgeten innehöll ett fel