28 februari 2015

Proaktiv eller reaktiv

Otto: Hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?


Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Lösningen blir därmed inte det som ska komma sedan, det blir istället utgångspunkten. Lösningen blir medlet.
När flera av oss plogbillar började vända oss bort från protesten och nej-sägandet analyserade vi de skilda dynamikerna i att vara reaktiv eller proaktiv. Att bli reaktiv är att låta motparten bestämma dagordningen. Att reagera definierar den andre som regerande, som huvudperson, som den som agerar. En protestgrupp som reagerar på Dom tillsätter Dom som regerande. Samtidigt så avsätter protestgruppen sig själv som agerande, som den som kan börja genomföra.
Föräldrar och barn fastnar lätt i en reaktiv dans som blir allt svårare att ta sig ur. Exempelvis då tjatiga föräldrar och trotsiga barn fångas av varandras handlande. Det reaktiva tjatandet på barnen känns hopplöst. Men samtidigt så bekräftar barnens trotsighet vem som är stor, vem som är den vuxne, den som bestämmer. Det reaktiva tappar lusten att agera. 
Det proaktiva riktar istället in sig på att genomföra. Trögheten hos det reaktiva handlar mycket om vart det riktar sig. Att vara emot är att rikta sig mot. Det proaktiva öppnar upp andra riktningar. Det gör det samtidigt svårare för andra parter att hålla fast vid sin reaktiva dans. Det blir svårt att vara reaktiv mot den som inte är reaktiv tillbaka. Ifall någon ändå envetet fortsätter övergår de till att bli stalkers eller förföljare. För att rättfärdiggöra det så fantiserar de gärna ihop en reaktiv föreställning om att det egentligen är offrets fel. Offret är problemet. Det proaktiva kan dock bryta omgivningens bild av att allt är offrets fel.
Det proaktiva innebär inte att alla blir överens, men förhoppningsvis att den reaktiva låsningen tappar sitt grepp.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Förslag?

26 februari 2015

Samtidsslaveri

Per: Samtidsslaveri inom aktivism är tvånget att prata om, dela, föra vidare och kampanja kring det som för tillfället är aktuellt i massmedier eller i sociala medier.
Samtidsslaveri gör det möjligt för företag att tjäna pengar på aktivister som på facebook och twitter delar det elände eller den kampanj som för dagen säljer massmedia. ”Är inte dessa ivriga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ’content’?” skriver Johannes Nilsson på sin blogg.
När vi använder facebook och twitter blir vi inte bara gratis arbetskraft för facebook och twitter. Vi arbetar gratis även för traditionella tidningsbolag och tv-bolag. Dessas profit är beroende av att vi dansar kring det som för tillfället görs till nyheter.
Hur dras mode in i samtidsslaveri? Finns det verktyg inom mode att ta sig ur tvånget att ständigt producera senaste nytt? Och som en tid senare ska avfärdas som omodernt?

Otto: Mode är per definition en form av samtidsslaveri eftersom man som konsument följer sin åtrå efter det nya, det hetaste, det samtida. Samtidsslaveriet inom mode är ett sätt att ständigt vara uppdaterad, att vara på väg någonstans, att lova eller locka med något av sig själv. Men det finns ingen slavägare, ingen synlig piska. Men ändå kan vi känna rappen från andra genom skiftningar i uppmärksamhet, småkommentarer och utfrysning, att inte bli sedd eller tagen på allvar.
(..............)
   Första steget för att hantera samtidsslaveri måste vara att vi uppmärksammar och plockar itu de mekanismer och kraftspel som driver denna typ av värden och system. Henry Giroux perspektiv för "kritisk pedagogik" skulle kunna vara en ingång, då den uppmärksammar och ifrågasätter de krafter och sociala relationer där kunskap, värden, färdigheter, identitet och auktoritet uppkommer. För Giroux saknar utbildning idag värden som socialt ansvarstagande, medlidande och solidaritet och istället har skola och universitet blivit en plats där individer skapas, besatta av en självbild som fri och autonom konsument, utan några tvång, åtaganden eller skyldigheter än lojaliteten till vårt engagemang i marknaden. Detta med avsikt att legitimera social-darwinistisk och marknadsanpassad konkurrens utan att se några sociala konsekvenser. Är man inte på topp får man skylla sig själv.
För Giroux gäller det att skapa en kritisk pedagogik som inte bara uppmärksammar och kritiserar detta, utan som även kan skapa hopp och nya möjligheter.
   Så för att bemöta samtidsslaveriet måste vi inte bara stanna upp och tänka efter, utan vi måste också skapa ett språk, perspektiv och färdigheter som får oss att se de sociala konsekvenserna kring det vi gör och hjälper oss gripa in i dem. Vi måste lära oss odla andra värden än marknadens. Som Oscar Wilde sa, “we know the price of everything, but the value of nothing”.
Hur tar sig samtidsslaveri uttryck inom motståndskulturer?

Vad är slaveri?

Per: Ibland uppstår självbilden i radikala aktionsgrupper att där finns det minsann inget tvång. Detta kamouflerar hur deltagarna gör sig till varandras slavdrivare.
Slaveri är arbete som utförs av tvång snarare än av avtalad överenskommelse När det gäller samtidsslaveri är det lätt att tro att det är massmedia som håller i piskan. Men även massmedier dras in i samtidsslaveri.
Piskan genereras av att flera samtids-ordningar hamnar i resonans. De förstärker ömsesidigt varandra så mycket att organisationer och medlemmar känner sig tvungna att förhålla sig till samtiden. Det finns flera metoder för att skapa ett slaveri under samtiden:

  • Vilja att hålla sig kvar i gemenskapen, i samtalet. Inte ta risken att hamna utanför.
  • Rädsla hos organisationer och enskilda att uppfattas som förlegade, ute, omoderna, inaktuella, att de fastnat i gårdagens fråga eller gårdagens rörelser.
  • Ömsesidig bekräftelse av vad som gäller. Aktivister bekräftar och peppar varandra när någon lyfter fram det aktuella. Förluster av denna bekräftelse skapar tomhet.
  • Ointresserat ignorerande av dem som inte pratar om det aktuella. Att inte hänga med får dubbel betydelse: inte hänga med oss och inte hänga med i vad som gäller. Tystnaden är sällan illvillig bland aktivister men den blir outhärdlig för den som ignoreras.
  • Tvångsmässigt beroende av att dela det som för tillfället är aktuellt i sociala medier. Samtidsslaveri-missbrukare tenderar att generera en samtids-trötthet eller alternativt ett medberoende hos vänner. Dela-med-sig-beroende råkar ut för att vänner och bekanta drar sig undan för att slippa “information overload”.

Samtidsslaveriet har blivit så mäktigt att många folkrörelser och motståndsgrupper behöver bygga upp ett effektivt immunförsvar.
En svårighet är att en organisation som lyckats bygga upp ett riktigt bra immunförsvar mot nyhetsflödet blir attraktiv, den attraherar nya medlemmar. Dessa kan mycket väl vara fast i samtidsslaveri. I så fall angrips organisationen av sina egna medlemmar. Bara i extremfall är lösningen att utesluta dessa. En bättre lösning är att bygga immunförsvaret så organisationen skyddas även mot angrepp från sina egna medlemmar. Här är några metoder som genom att koppla sig till varandra kan bilda ett immunförsvar mot samtidsslaveri.

  • Behålla fokus på långsiktig samhällsförändring.
  • Undvika "aktivism" i betydelsen vara aktiv i lite av varje som just nu drar i en.
  • Undvika individuella och tillfälliga lösningar. Fokusera på att bygga upp ordningar, metoder, institutioner och organisationer som på lång sikt kan tränga undan gamla.
  • Låta sig vara ute. Undvika att vara inne.
  • Ignorera ”aktuella” frågor.
  • Undvik att själv bli nyhet. Ifall “engagemanget” plötsligt blir nyhet i medier, undvik att sugas med. Grupper vars envetna engagemang “äntligen” hamnar i massmedia sugs lätt med. Äntligen! En tid senare förlorar gruppen kraft och envetet engagemang som under lång tid byggts upp. Att bli inne kan knäcka även väl organiserade organisationer.
  • Och använd inte aktioner, demonstrationer, kampanjer och civil olydnad för att göra sig till nyhet.
  • Sök inte uppmärksamhet för organisationen. Bli inte en vara. Motstå begäret att säga något bara för att höras. Våga hålla käft.
  • Distraheras inte av sensationella dumheter, politiker, skandaler, pinsamheter, knäppskallar, högerextremister eller hatare som för tillfället tar uppmärksamhet.
  • Förlöjliga och håna inte dem som säger dumheter. Hån fetischeras. Hat suger kraft när folk tjafsar emot. Ge inte det negativa mer energi och uppmärksamhet.
  • Förvandla inte aktivismen till en nyhetsbyrå. Sprid inte vidare nyheter. ”Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra, är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå.”
  • Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring frågor. Bygg gemenskaper där tänkande, diskussion, uppfinnande och genomförande kan ske befriat från massmediernas dagordning.

Aktuella politiska frågor och kampanjer drar till sig kraft som hindrar politisk förändring. Administration och byråkrati kan vi använda effektivt för dagsaktuella problem.
Politik är att tillsammans bygga nya ordningar. Det handlar mycket om att finslipa och justera för att få det att fungera. Politik måste därför ta sig ur samtiden för att bli politisk. Att bli politisk är att låta tiden vara ur led.


Referens





Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Finns det upprepningar eller krångliga formuleringar?

24 februari 2015

Både naiv och kritisk

Kritiskt tänkande drar sig gärna ner i oförmåga. Det blir en ovilja till att vilja. En rädsla för att våga. Ett skäl till att inte genomföra.


Kritiskt tänkande måste därför varvas med en återkommande naivitet: tillit till att saker går att förverkliga. Det performativa handlandet - förverkligandet - behöver naivt tro sig kunna genomföras - för att kunna genomföras.

Kritiken återkommer dock. Den blir en rotknöl på en rot. En knöl där roten kan ändra riktning. Eller där en ny rot kan sticka iväg. Kritiken går dock snart över i naivitet, annars blir den nya riktningen bara ett pekande, en vilja som tappat sin vilja, en riktning som aldrig får fart.

Per Herngren
2015 02 24, version 0.1


Referens

Per Herngren, bloggtexter om performativitet: http://perherngren.blogspot.se/search?q=performativ

14 februari 2015

Namn får eget liv - performativ

Otto: Visst, det finns ju något mycket kraftfullt i att uttala modemärkets namn - nästan som magi: -“det här är en äkta Chanel!” Modemärken har idag egna museer och kraftfull lobby för att bevaka just namnet och logon. Märket markerar inte bara äktheten utan skriver in plagget i sin egen historia, i sin egen symboliska sfär av traditioner och referenser - märket är på så vis sin egen aktör, sin egen handling. Namnet skapar en distinktion: detta vs icke-detta, X vs icke-X.


Per: Ja, märkesnamn får eget liv. Sara Ahmed bygger vidare på John Austins teori om hur prat och tal är handlingar. Tal utför saker. Hon intresserar sig främst för performativa handlingar: handlingar som genomför ett mål, där mål och medel är ett. Att namnge är en performativ handling: genom att ge ett namn så blir namnet del av det som namnges. Namnet skapar mängder med kopplingar till andra saker. Minst lika viktigt är dock att namnet också frigör sig från dessa kopplingar.
Namn bär med sig kvalitéer och egenskaper. Ahmed skriver: “Such speech acts might involve naming: the institution is named, and in being given a name, it is also given attributes, qualities, and even character.”
Namn agerar. När ett namn materialiserar gör det sig självständigt. Namn kan därför inte reduceras till representation eller identitet. Snarare är det så att namn intervenerar, de lägger sig i.
Namn har flera märkliga förmågor. Namn gör så att en person eller grupp kan finnas på flera platser samtidigt. 
En civil olydnadsaktion som får ett namn kan mångfaldiga sig. Trots att den utfördes på en plats börjar den agera även på andra platser i världen. Och trots att den utfördes på ett bestämt datum så sätter den igång att göra märkliga hopp i tiden. Ibland kan den agera så långt in i framtiden att alla dess deltagare hunnit dö.
 En civil olydnadsaktion med ett namn fortsätter verka på andra platser och vid andra tidpunkter. Ett tydligt exempel är Saltmarschen där Gandhi och andra bröt Englands saltmonopol. Saltmarschen fortsätter marschera. Den tar sig över till samtal, reflektioner, filmer och böcker. Saltmarschen gör fortfarande motstånd mot lydnad och koloniala ordningar.
Vi som jobbar med plogbillsaktioner är noga med att namnge varje plogbillsaktion. Min första avrustning av vapen 1984 var med Pershing Plowshares. Vi avrustade kärnvapenraketen Pershing II i Martin Mariettas fabrik i Florida. Vi åtta som hamrade på raketen fick åtta års fängelse, själv utvisades jag efter femton månader.
Tjugofyra år efter Pershings Plowshares avrustning blev jag gripen då jag den 5 februari 2008 mellanlandade på JF Kennedys flygplats. Gränspolisen ville utvisa mig tillbaka till Sverige. Jag var dock på väg till Guatemala för att träffa en gammal plogbillsaktivist som senare arbetat som en sorts ickevåldslivvakt för befrielsekämpar i Centralamerika. Under förhöret med immigrationspolisen föreslog jag att de skulle utvisa mig till Guatemala istället. Efter fem timmar i fångenskap blev jag troligen den första svensk som utvisats till Guatemala.Ytterligare några år senare, påsken 2014, planerade jag och två från Pershing Plowshares att fira 30-års jubileet för vår avrustning av kärnvapenraketen. Vi tänkte återigen åka till en vapenfabrik i Florida och utföra civil olydnad. För att jag skulle kunna ta mig till Florida konspirerade plogbillar och krigsvägrare från tre nationalstater om att smuggla mig över USAs gräns. Den här gången var det inte immigrationspolisen som hindrade mig. Vi gränslösa ickevåldsaktivister var alltför fast i våra nationella organisationer och vi hann inte med att koordinera smugglingen. 
Jag har aldrig sett en nationsgräns i naturen så de är väl en form av vidskepelse. Men när gränser namnges kan de sätta sig i våra kroppar och organisationer, där existerar de.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Var behöver texten göras mer begriplig?

07 februari 2015

Makt flockar sig

Makt skapar utrymme genom att flocka sig. Makt blir inte större. Makt blir fler.
Flockar är relationer, något som sker mellan. Och relationer är aldrig solida. En flock av bufflar och hjortar kan dra till sig en flock med kohäger. Flockar ger ibland utrymme till varandra. På samma plats. Till skillnad mot när organisationer och maktpyramider föreställs som solida stenkolosser genererar flockar öppningar och mellanrum. Mellanrum där det ibland ges möjlighet att klämma sig fram.
När stater och diktatoriska företag myllrar fram trampar de upp utrymme som kan användas för befrielse. Makt öppnar alltid upp för motstånd, lydnad öppnar upp för olydnad. Det är just därför makt kan bli mycket mäktigare än våld och tvång.
Även motstånd trampar upp utrymme för makt. Olydnad gör lydnad möjligt.


Makt skapar mellanrum

Ifall en ordning dominerar så måste det existera andra ordningar att dominera över. På samma plats.
Ifall makt och befrielse flockar sig får vi överge föreställningen om befrielse som något som sker i en avlägsen framtid då Systemet till slut har krossats. Befrielser blir till genom att börja hänga med varandra, söka efter vatten tillsammans.
Befrielse är inte likhet eller enhet. Det är ständigt skapande av skillnad. Flockar av revolutioner och befrielser blandar sig med varandra. De trängs. De tar plats och ibland tränger en befrielse undan en annan befrielse. Men det händer att befrielser söker sig till varandra och istället tränger undan gamla etablerade ordningar. 
Jämlik fördelning av makt och resurser kan tränga undan och ersätta en orättvis ordning. Det kan ske i ett kvarter eller i ett arbetslag. När det börjar fungera tillräckligt väl smittar metoden för jämlikhet av sig och så börjar rättvisare ordningar återskapas på andra platser. Men det är aldrig den stora Jämlikheten som tar över. Jämlikheten får liv genom att sätta sig i våra kroppar, i våra linnen och skjortor, i sättet att prata med varandra, i hur vi samarbetar och samtalar, i hur vi tar beslut tillsammans.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna kommentarer som gör boken bättre!

Gadgeten innehöll ett fel