07 april 2015

Forskning privatiserar undersåten

Upplyst despoti behöver veta vad undersåten upplever och tycker. Denna kunskap är med och producerar politisk styrning. Åsikter och opinion blir på så sätt medel för att ersätta demokratisk kreativitet med upplyst ledning. Demokrati ersätts med ledarskap.

Inom vetenskap och offentliga utredningar används flera makttekniker för att tränga undan medborgaren, folket, undersåten som demokratiskt skapande, tränga undan dem som politiska subjekt.

Genom att i mötet med den underordnade osynliggöra forskarens, stadsplanerarens, arkitektens expertis isoleras undersåten till privat och individualiserad upplevelse. Detta kan göras genom intervjuer, enkäter och observationer. Istället för att under en process på ett jämlikt sätt bolla idéer och innovationer, kunskap och erfarenheter så något nytt skapas, förvandlas undersåten tillfälligt till statiska objekt för kunskapsinsamlande.

Genom att forskaren eller utredaren undviker att bidra med kunskap och idéer hindras det politiska samtalet, samtalets produktion av något nytt och innovativt stoppas. Forskaren får tillgång till undersåten, men undersåten får inte tillgång till forskaren. Undersåten knuffas bort från det politiska och in i privata uppfattningar vilka samtidigt görs till forskningens objekt.

Stadsplanerare använder ibland en variant av medborgardialog i form av stormöten för att tränga undan demokratiska processer och ersätta dem med individuella åsikter och ilskna tyckanden.

Även maktkritisk forskning riskerar att privatisera den underordnade istället för att alliera sig i produktionen av politisk förändring. När den maktkritiska forskaren frågar efter personliga erfarenheter är det risk att berättelserna förvandlas till upplevelser och kränkande offeranektdoter.

Mara Lee analyserar hur deltagare i maktkritisk forskning genom att "föra tillbaka de explicita frågorna kring annanhet, observation, ras, underordning och maktlöshet till en personlig anekdot," kortslöt "möjligheten till att kritiskt ifrågasätta ... naiva jämförelser (för jag upprepar, det är omöjligt att argumentera mot eller kritisera en privat upplevelse eller känsla)."(1)

Den kritiska forskarens försök till respektfullt lyssnande kan bli det medel som utestänger folk från politiskt skapande. Den ständigt lyssnande, observerande forskaren omöjliggör kritik av forskningen. Kritiken av forskningen, det politiska samtalet, förs någon annanstans.

Analysen av undersåtens upplevelser förs över till rapporter och vetenskapliga artiklar. Dessa blir del av ett politiskt revir dit andra forskare bjuds in att kritisera och fortsätta forskningen. Forskning och utredningar (beställda både av stat och företag) bygger på så sätt upplyst politisk aristokrati. Genom introverta forum för kritisk forskning utestängs även välutbildade från dessa politiska samtal. Det kan mycket väl vara så att forskare och utredare faktiskt producerar mer politik än "politiker" som är invalda i kommun och stat.

Per Herngren
2015 04 07, version 0.1.1


Politik förstås här som samtalsprocesser som producerar gemensamma beslut och lösningar. I det politiska producerar de som deltar tillsammans något annat än deras ursprungliga åsikter, uppfattningar och erfarenheter.

Fotnot

1. Mara Lee, När Andra skriver Skrivande som motstånd, ansvar och tid, akademisk avhandling, Glänta produktion, 2014, s 180.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar