31 december 2014

Trappa upp sårbarheten - inte provokationen: Om motstånd

Otto: “Nej-till-mode” är ju också en typ av mode, och ett kraftfullt sådant dessutom. Inom mode är det vanligt att en stil, som ursprungligen var en form av motstånd, inkorporeras i modeindustrin och blir en etablerad kommersiell produkt. Punk är ju ett klassiskt exempel på något som först var ett provokativt avståndstagande från modevärlden för att sedan bli helt etablerad som stil. Punkens uttryck blev snabbt en del av marknaden, medan dess ethos, dess gör-det-själv-kultur tog en annan riktning, men förvisso också blev detta förhållningssätt en förelöpare till det fria entreprenörskap som den nyliberala ekonomin hyllar. Och det säljs “gör-det-själv-kit” i affären där vi kan göra oss till punkiga konsumenter.
Det som var motstånd “bjuds in” av opponenten och avväpnas på så vis.


Per: Jag tror denna inbjudan blir ett sätt att ignorera motståndet. Motståndet välkomnas på ett sådant elegant sätt att det passar in i ordningen.
I augusti 1920 under kampanjen för samarbetsvägran med det brittiska kolonialväldet och ännu mer i civil olydnadskampanjen sommaren 1930 lyfte Mohandas Gandhi fram hur vi behöver vi trappa upp när stat och lag ignorerar oss.
Det blir dock missvisande att likna Gandhis upptrappning med punkens provokativa mode. Det går givetvis inte att reducera punk till provokation. När jag var tonåring i Göteborg var punkrörelsen kreativ. Den organiserade ickekapitalistisk tillverkning och försäljning. Och den bröt sig ur könsordningar som dominerade i pop och hårdrock. Men delar av punken drogs in i provokationen.
Jag funderar om provokationerna möjligen gjorde punken mer lydig? Den provokativa punken var tvungen att återskapa borgerligheten för att kunna provocera det borgerliga. Punken gjorde på så sätt sig själv till uttryck för borgerligheten.
Provokationen gör sig beroende av motparten, av vad motparten känner sig provocerad av. Men att bli provocerad är ofta stimulerande. Provokationer kan lätt fetischeras och förvandlas till profit.
För Gandhi är det inte provokationen som ska trappas upp. Det är snarare tvärtom. Det är nakenheten som eskalerar. När vi fängslas för civil olydnad är det vår sårbarhet som trappas upp. Sårbarheten under fängelsetiden öppnar upp möjligheter till möten och samarbete. Med motparten och med andra.
Öppenheten för samarbete med motparten gör märkligt nog ickevåld mindre beroende av motparten än behovet av att få motparten provocerad. Provokationen mot Normen fastnar i Normen. Ickevåldets nakna beroende gör sig oberoende av maktordningar. Det är den sårbarhetspolitik som lever inom delar av feminism, hacktivism och queer.
Precis som queer försöker ickevåld sällan påverka. Queer bjuder istället in. Queer attraherar. Queer skapar affekt. Queer drar i oss. Njaoo, Gandhis ickevåld var queerpolitik.



Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter!

17 december 2014

Befrielse skapar kaskader

Otto: Visst, även små detaljer, som till exempel en oönskad fläck, kan förändra en annars perfekt utstyrsel, och likaså motsatsen, en väl vald accessoar kan bli “pricken över i:et”.  Modet är ett spel med denna typ av sammanställningar av agens. Ofta leker ju nya stilar och subkulturer med just dissonanser och synliga konflikter, de skapar oväntade kombinationer och utmanar konventioner. Ibland då en ny stil kommer kan ju denna aversion kännas också bland modeintresserade. "Jag skulle aldrig bära det där", kan man säga, för att ett par månader senare klä sig just så. Ens smak har skulpterats om.
   Man skulle kunna säga att modet har ett slags inre konflikt, mellan en massa stilar, högt och lågt, gammalt och nytt, och där olika delar motstår varandra, utövar olika former av friktion. Något är dynamiskt och något står stilla, beronde från vilket perspektiv man tittar.



Per: Hur du beskriver accessoarer som detaljer som ändrar andra detaljer är ju hur civil olydnad fungerar. Politisk förändring sker inte genom att en mystisk helhet ändrar sig. Förändring är snarare detaljer som ändrar andra detaljer. Jag kallar ju det för kaskadpolitik, fast accessoarpolitik skulle nog fungera också.
Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar egenskaper och förutsättningar för andra handlingarna. Samtidigt ändras dess egenskaper av de andra handlingarna(1).
Det här låter märkligt. Vi är vana att tänka på politik som mekanik. Det ena skulle påverka det andra. I följd. Som en linje av politisk påverkan, där politiska aktioner påverkar andra politiska aktioner. Men politisk förändring är sällan linjärt, politiska handlingar följer sällan på varandra. Det ena leder inte till det andra. Politik är mer som accessoarer än som mekaniska motorer.
Detaljer i en aktion som vi genomför ändrar egenskaper hos tidigare aktioner. Och detaljer i tidigare aktioner ändrar samtidigt på aktionen vi utför.
Det här blir jobbigt för en motståndsgrupp. De som utför civil olydnad tappar omedelbart kontrollen över sin aktion. Och samtidigt börjar de kontrollera en mängd andra aktioner.
Det här kan bli destruktivt men det också fungera som gemensamt politiskt byggande. En aktion kan förstärka andra aktioner genom att ändra deras egenskaper. Tyvärr händer det även att dåligt utförda detaljer försvagar kraften hos tidigare och framtida aktioner. Slarv med detaljer i en aktion kan försvaga decennier av motstånd.
Det som gör det här kämpigt för oss som kämpar är att vi själva kan förstöra det som byggts upp med stor omsorg under lång tid. Gemenskaper, grupper och organisationer, är sårbara.



Varje civil olydnad är samhällsförändring

Varje politisk handling är en politisk förändring. Varje handling förändrar förutsättningar för politik. Så varje politisk handling ändrar förutsättningar för andra handlingar.
Detta gäller för civil olydnad likaväl som för lagstiftare och företag. Volvo i Göteborg är på så sätt lika politisk som en riksdag i Stockholm.
Domstolar, parlament och andra folkrörelser genererar i sin tur nya förutsättningar för den motståndsgrupp som sätter igång en kaskad av civil olydnad.
Hur långt i tid och rum en kaskad sträcker sig är omöjligt att förutse. Ibland når kaskader runt jorden. En befrielserörelse på andra sidan vårt klot kan ändra förutsättningarna för civil olydnad här. Och civil olydnad här kan skapa nya förutsättningar för befrielserörelser på andra sidan jordklotet.
Befrielserörelser kan vara med och befria varandra. De kan också begränsa varandras befrielse. Ibland kan en motståndkamp göra det omöjligt för andra att genomföra befrielse.

Arabiska våren

Under det som kallas arabiska våren 2011 fick jag förmånen att resa runt och hålla träning i civil olydnad på flera ställen i Kurdistan, Irak och Turkiet. De befrielsegrupper och demokratigrupper jag träffade kunde bli starkare både när en regering blev mer repressiv eller när en regering blev demokratisk. De använde ickevåldsmetoder som gjorde dem starkare oberoende av hur regeringen agerade. Men samma befrielsegrupp kunde förlorade hela sitt momentum och trängas undan när rebeller startade väpnad kamp mot regeringen. Rebellerna förändrade de ickevåldsliga gruppernas betydelse. Befrielsen suddades bort och reducerades till protest mot en diktator eller en korrumperad regering. För att befrielsen inte skulle exploateras av våldets kaskader blev befrielsegrupperna därför tvungna att dra sig bort från rebellerna. Befrielsen kunde ibland återigen skapa sig utrymme i mindre städer och byar, där väpnade rebeller inte kunde exploatera dem.
Kaskader kan göra att en motståndskamp neutraliseras. Eller att den istället mångfaldigas på oväntade sett. Oförutsägbarhet ska inte blandas ihop med slumpen. Med lång träning lär sig motståndsgrupper att hantera både destruktiva och kreativa kaskader, motstånd är att lära sig improvisera.

Folkrörelser skyddar sig mot befrielse

Det händer att folkrörelser bygger murar för att skydda sig mot befriande kaskader. Genom att konsekvent vända sig mot regeringen och kräva olika saker skyddar organisationen sig mot att själv bli befrielse.
Massmedier och politiska partier skyddar sig ibland mot befrielsekaskader genom att reducera grupper till “enfrågerörelser”. Till partikulära intresserörelser som inte ser helheten. Det är ett skäl till varför plogbillsgrupper har vägrat att själva reducera oss själva till fredsrörelse eller solidaritetsrörelse. Men vi råkar ofta ut för att andra försöker reducera oss. Vanligaste makttekniken har varit att reducera oss till fredsrörelse.
Karen Barad lyfter fram kaskader som en del av hennes queerfenomenologi. Kaskader är en förklaring till hur politik alltid blir queer. Hur politik alltid blir märkligt. Politik vore inte politik ifall det vore förutsägbart och normalt. Varje politisk handling producerar kaskader av förändringar på oförutsägbara och märkliga sätt. Och handlingens egenskaper förändras gång på gång, även efter den borde ha varit avslutad.
“Causality is an entangled affair: it is a matter of cutting things together and apart (within and as part of phenomena). It is not about momentum transfer among individual events or beings. The future is not the end point of a set of branching chain reactions; it is a cascade experiment.”(2)


Fotnoter

1. Per Herngren, “Kaskadpolitik - Karen Barad V”, http://perherngren.blogspot.se/2012/10/kaskadpolitik-karen-barad-v.html
2. Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning,London: Duke University Press, 2007, p 394.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar en i läsningen?

13 december 2014

Makt och motstånd är pulserande motorer

När vår lydnad återkommer uppstår puls. Makt pulserar. Och utan puls blir makt bara tillfälligt och knappast speciellt mäktigt. Detta gäller även motstånd. Utan puls blir motstånd maktlöst.
Det tar åtminstone tre aktioner innan civil olydnad skapar puls. En enda aktion är en enskild händelse och därmed en form av återvändsgränd. Två aktioner definierar intervallets längd. Det är först ifall detta intervall används en tredje gång som puls har uppstått.
Ifall pulsen fortsätter kan motstånd komma i resonans med andra pulser. Resonans är ömsesidig förstärkning. Resonans är det som skapar politisk kraft. Den tusenfaldigar kraften i aktionerna. Vi kan jämföra med hur väggar och dansgolv, stolar, bord och bardiskar, kläder och kroppar ibland hamnar i resonans med varandra och med dansare och musiker. Ifall de kommer in i takten. Musiker och dansare kan tappa takten och så går pulsen förlorad, matgästerna droppar snart iväg.
Genom resonans skapar puls gravitation. Det är inte en dragningskraft mot ett ursprungligt centrum utan snarare dragning mot själva pulsen, mot fortsatt pulserande.
Ifall själva dansrestaurangen vore gravitationscentrumet skulle ju folk dras dit dygnet runt, alla dagar. Men dansare och matgäster dras istället mot en speciell puls även om den behöver vara lokaliserad till ett bra ställe. Under torsdagskvällar på somrarna dras jag tillsammans med några vänner till ett salsaställe. Vi börjar med att äta och dricka och prata poesi och politik. Senare på kvällen börjar några av oss dansa. Vi skulle komma av oss ifall Davar, klubbarrangören, bytte klockslag eller veckodag. Eller om Davar bytte från sommaren till hösten. Dansen kan ibland vara ganska queer men takten behöver hållas.
Ifall en motståndsrörelse klarar av att hålla takten produceras en ’motor”. Det är den som driver motståndet. Annars skulle motståndet bara bli ett tungt släpande. Denna roterande nästan självgående motstånds-motor är i sig politisk förändring. Motorn är alltså inte ett medel för en framtida politisk förändring. Motorn är både mål och medel. Den tar sig dock olika former, den blir traditioner, vanor, institutioner, organisationer, träffar. Och den blir det vi kallar historia.
Makt och motstånd fungerar här på samma sätt. Genom att pulsera drar makt i oss. När olika pulser av lydnad hamnar i resonans med varandra skapar de enorm dragningskraft. Lydiga organisationer förstärker lydnaden. Lydnad drar till sig lydnad.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Dela gärna funderingar och idéer i en kommentar!

10 december 2014

Einsteins konfliktingripande när Marie Curie mobbas offentligt

När Marie Curie mobbades offentligt för hennes intellekt i kombination med att hon var kvinna gjorde Albert Einstein ett intressant ingripande direkt till henne. Einstein använde flera ingripandemetoder:

1 Ta direkt personlig kontakt med Curie (offret för mobbningen).

2 Börja med att be om ursäkt för att han inte hade något riktigt smart att säga. Det gör att han undviker att framhäva sig själv som beskyddare (patriark). Han är helt enkelt tvungen att säga några saker (tvungen att ingripa).
3 Definiera påståendena mot Curie som struntprat och skitsnack.
4 Definiera mobbningen som respektlös mot Curie.
5 Einstein säger sig själv vara väldigt glad över att ha lärt känna Curie.
6 Han berättar att han mer och mer har kommit att beundra hennes ärlighet, intellekt, och driv. Här undviker han att betygsätta henne som person, som exempelvis: Du är bra. Du är duktig.
7 Han påstår att förutom mobbarna så håller flertalet med honom. Alla, förutom de som är med i mobben, är glada över att ha dig ...
8 Han uppmanar henne att inte läsa skitsnacket eller lyssna på det. Lösningen är inte att vara stark. Håll dig undan.
 


Idag används ordet troll om de som klampar runt i sociala medier och mobbar. Einstein använde ordet reptil. Troligen med samma betydelse: Klampa runt, krossa. Svag empatisk förmåga.

Per Herngren

2014 12 10, version 0.1.1



Albert Einstein, 23 november 1911
In 1911, Albert Einstein Told Marie Curie To Ignore The Trolls

02 december 2014

Laglig protest som vaccin mot civil olydnad

Tilltron till att ledare och regeringar styr det som händer och sker fungerar som ett effektivt vaccin mot att bli smittad av civil olydnad och befrielse.
Tron på att det finns en regering däruppe som styr det mest som händer är en form av vidskepelse. Men det innebär inte att vidskepelsen är effektlös. Vår tids övertro på styrning bygger upp motståndskraft.
Rådande maktordningar kan bara existera genom att smitta ner våra kroppar och organisationer. Men för att kunna dominera behöver maktordningar motståndskraft mot motstånd. Tron på att det är ledare, chefer och regeringar som ska lösa våra gemensamma problem bygger upp en sådan immunitet.
Det innebär att protester och laglig aktivism som vädjar till regeringen kan fungera som vaccin mot befrielse. De skyddar rådande ordningar mot alltför omvälvande förändringar. Laglydiga protester börjar i så fall fungera som antikroppar, de neutraliserar kraften i civil olydnad.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Förslag på ändringar mottages tacksamt!