30 oktober 2014

När rättigheter legitimerar maktordningen

Otto: Vi tänker oss ofta frihet som definierad genom individens okränkbara rättigheter, att göra vad vi vill (så länge vi inte skadar andra), och mode är ett mycket kraftfullt symboliskt system för att manifestera denna frihet; vi klär oss fritt och upplever ju det som att vi inte skadar någon annan. Detta tänkande, och agerande, kan leda till en social atomisering, alltså att vi känner att vi inte hör samman med, eller står i tacksamhetsskuld till, någon annan. Jag står ensam stark för jag har rätten. Hur förhåller sig rättigheter och motstånd till varandra?


Per: Rättigheter är del av ickevåld. Medborgarrörelsen i USA är kanske det mest kända exemplet. Första december 1955 satte sig Rosa Parks på en av de främre sittplatserna i en buss i Montgomery. Dessa sittplatser var avsedda för vita. Hon blev fängslad vilket satte igång en våg av civil olydnad som fick igenom en rad rättigheter och förbud mot diskriminering.
Ickevåld idag frestas dock till att begränsa sig till rättigheter. Rättighetspolitik tränger i så fall undan befrielse. Rättigheter blir flykt från befrielse.
Mohandas Gandhi kämpade inte för folks rättigheter under kolonialism. Problemet var inte heller att hinduer, muslimer och sikher upplevde utanförskap. Han önskade inte integrera indierna i den engelska kolonialismen. Hans vision var inte en mångfaldskolonialism. Han kämpade inte för en kolonialism där icke-vita skulle få samma rättigheter som vita. 
Gandhis civil olydnad var istället revolutionär. Den skapade andra ordningar än kolonialism. Parallellt med det engelska herraväldet så byggde ickevåld demokratiska samhällen och kollektiv som lokalt trängde undan kolonialism. Ickevåldet ersatte kast, klass och kolonialism med ashrams, satyagraha, civil olydnad, jämlikhet, respekt för djur, decentraliserat beslutsfattande, samt med ickevåldsbrigader som kunde sättas in vid krig och ockupationer.
Rättighetspolitik som ensidigt riktar sig mot den dominerande ordningen blir ett sätt att få ordning på Ordningen. Rättighetspolitik ordnar ordningen så alla ska få plats på lika villkor. Maktordningen legitimeras därmed som den etablerade ordning alla ska ha rätt att delta i. På lika villkor! På så sätt återskapar rättighetspolitik den dominerande ordningens dominans över andra ordningar. Rättigheter blir med och producerar maktordningar.
Rättighetspolitik blir då ett sätt för folkrörelser att fly arbetet med att förverkliga bättre samhällen. Rättighetspolitik tränger därmed undan det politiska: fördelandet av makt och resurser.
Den här kritiken innebär inte att rättigheter kan avfärdas. Det är alltför lätt att i befrielsens namn glömma rättigheter. Befrielsen blir då ett kamouflage som döljer det egna förtrycket. Befrielse behöver rättigheter som skydd mot befrielsen. Det kräver dock att rättighetskamp riktar sig mot den egna rörelsen och inte bara mot någon dominerande maktordning.
Rättigheter har skapat flera viktiga principer och verktyg för att motverka diskriminering. Det motverkar bland annat att motståndsgrupper blir kotterier och klubbar med speciella invalsprocesser.
Några plogbillsgrupper formulerade under nittiotalet Ickevåldsrätten. Den gav enskilda rätt till skydd mot mobbing, sexism, rasism och andra övergrepp. Samtidigt innebar rätten att bli skyddad också en skyldighet att ingripa. De som deltog i plogbillsaktioner och rättegångar hade skyldighet att ingripa vid övergrepp och diskriminering.
Vi försökte utforma Ickevåldsrätten så den blev självgående. Ickevåldsrätten innebar en skyldighet att upprätthålla Ickevåldsrätten. En del tänkte sig att det räckte med att individen tog ansvar för Ickevåldsrätten. Men en rätt genomförs inte med duktiga individer. Vi behöver varandra. Vi behöver organisationer och institutioner som tar ansvar. Vi genomförde då några institutionella förändringar. Under beslutsmöten valdes någon av deltagarna till maktingripare. Denne hade förtroende från mötet att ingripa vid diskriminering och härskartekniker. När flera grupper arbetade tillsammans med civil olydnad eller med eurpeiska Hope & Resistance träffar behövde vi en grupp som arbetade mellan beslutsmöten. Då tillsatte vi en grupp som kallades Maktingriparna. Den gruppen ingrep vid exempelvis baktaleri, sexism och utfrysning. Alla kunde anmäla ett övergrepp till Maktingriparna. Vi kunde lita på att skickliga maktingripare ingrep istället för att sprida rykten. I organisationer och verksamheter utan maktingripare frestas medlemmar att genom ryktesspridning frysa ut folk eller placera dem i någon modern variant av skampåle.

Otto: Kanske kan man tänka sig rättigheter lite som membran omkring oss, ytor som släpper genom vissa relationer, lojaliteter och beroenden, men som stöter ifrån andra. Men inom design är det lätt att tänka rättigheter som direkt kopplade till kunden, ägaren eller brukaren. Kanske är det för att vi tänker så individualistiskt, att vi vänder oss till en speciell användare som oftast är en enskild person. Men då blir det svårt att se hur rättigheter kommer ihop sig, hur de möts, hur de är kollektiva och hur de organiseras.
Kan du utveckla lite mer hur du ser på rättigheter?


Per: Rättigheter är utrymme och skydd som grupper och enskilda ges i en gemenskap. Rättigheter är skydd gentemot gemenskapen. Rättigheter är dessutom enskildas skydd mot varandra.
Rättigheter kan förstås som ett skydd mot det politiska, ett skydd mot majoriteter och politiska beslut. Rättigheter skapar utrymme där det politiska inte ska lägga sig i. Detta blir lite paradoxalt eftersom grupper tar politiska beslut om rättigheter. Organisationen beslutar om vad organisationen inte ska besluta om.
Ett politiskt beslut om rättigheter är ett beslut om hur det politiska ska begränsas. Det skapar utrymme för experiment och en mångfald av lösningar.
Det gäller även inom en organisation. Arbetarrörelsens Bildningsförbund har beslutat att den är federation. Och Equmenia Kyrkan har beslutat att den är kongregationalistisk. Det innebär att deras centrala organisationer inte har rätt att styra regionala eller lokala delar av sin organisation. De lokala organisationerna skyddas mot riksorganisationens politik. Rätten till självbestämmande skapar på så sätt ett skydd mot centralism och maktkoncentration. Federationer och kongregationalistiska organisationer gör det möjligt att bygga komplexa och kreativa organisationer.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Har ni förslag på förbättringar?

22 oktober 2014

Trygghet dras mot vithet och medelklass

Trygghet lanseras alltmer som det stora värdet för en gemenskap. Det görs till riktmärket. Trygghet blir rättesnöret för hur grupper och samlingar ska organiseras.
Ifall en grupp verkligen uppnår full Trygghet så har några fått lida för det: de har blivit bortstötta eller så har de fått underordna sig.

Trygghet som det väsentliga värdet för en grupp sätter igång flera maktdynamiker vilka knappast är avsiktliga:
  1. Gemenskapen avlägsnar sig från det osäkra och otrygga istället för att leva sårbarhet.
  2. Gemenskapen drar sig undan från de kritiska, jobbiga, avvikande och störande.
  3. Gemenskapen gör sig alltmer vit, medelklass, normal och åldersseparatistisk. Tryggheten dras mot likhet.
  4. Gemenskapen drar sig undan från ickevåld, från ickevåld som faktiskt berör våld, från ickevåld som går in i förtryck för att sårbart ingripa.
  5. Trygghet tränger alltmer undan andra värden som jämlikhet och demokrati, kamp och motstånd, befrielse och civil olydnad.
  6. Trygghet upplever maktingripande som hot mot tryggheten. Upprättelsen upplevs som konfliktskapande. Att konfrontera makt uppfattas som konflikten.
  7. Bevarande av ordning och bevarande av det normala (igenkännande) blir alltmer det som skapar trygghet i gemenskap.
Visst, ibland behöver vi trygghet. Trygghet ska inte avfärdas. Men att bejaka vårt beroende av varandras omsorg, och att bejaka vårt beroende av att andra ingriper vid förtryck och våld gör det möjligt att leva sårbart bortom trygga, säkra och skyddade medelklassområden.

Per Herngren
2014 10 22, version 0.2


Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.
Per Herngren, Sårbar förutsättning för politik: Judith Butler, 2011
Per Herngren, Prekaritet gör ingripande nödvändigt: Butler, 2011. 
Per Herngren, Lycka som maktteknik: Sara Ahmed, 2013.
Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010.

15 oktober 2014

Motstånd är att komponera - bortom fixeringen vid aktionen

Min bild av plogbillsaktioner och Hope & Resistance är att vi redan på slutet av åttitotalet blev bra på att organisera. Vi byggde upp en väl fungerande organisation. Organisation i betydelsen organ med olika funktioner. Men vi glömde komponerandet. Hur vi skulle komponera olika händelser, saker och gemenskaper så de stärkte varandra.
Hur vi sätter samman saker och ting, vår relation till motpart, till varandra, till andra folkrörelser. Hur vi komponerar dessa relationer, är minst lika viktigt som en effektiv organisation. De franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari trycker på komposition mer än organisation.
“It is a question not of organization but of composition; not of development or differentiation but of movement and rest, speed and slowness”.(1)
Motstånd är att komponera. Att precis som (andra) musiker och (andra) konstnärer ta isär, flytta och sätta ihop saker, skapa kompositioner. Olydnad blir musik. Politik blir konst.
Politisk förändring är inte att sätta ihop statiska legobitar. Politiskt motstånd sätter fart på saker. Eller så får vi dem att sakta ner. Stanna upp. Platser och saker sätter dessutom fart på oss, eller så får de oss att stanna upp.
Deleuze och Guattari visar hur rörelse, vila, hastighet och långsamhet både komponerar och bildar kompositioner.
Motstånd blir därmed inte bara aktioner, rättegångar och fängelse. Det blir även relationen till boende, resor, promenader, fika, festivaler.

Välkomna motståndare

Och hur vi bjuder in våra motståndare. Motståndets motståndare, andra maktordningar, är med och komponerar befrielsen.
Gandhi menade att det var avgörande för den politiska förändringen att inte komponera motståndet som Vi och Dom. Civil olydnad som pekar ut oss som de goda och de andra som problemet skapar en helt annan komposition än sårbara möten. Sårbara möten med andra parter som också är intrasslade i våld och förtryck.
När vi stöter bort våra motståndare bygger vi andra kompositioner, andra samhällen, än när vi välkomnar dem.
Kompositionen gör små detaljer viktiga. Små saker under civil olydnad; som vår omsorg till våra motståndare; vem vi pratar med och vem vi inte pratar med; kan ändra meningen med aktionen.

Otto. För mig finns det något affirmativt i att tänka kompositioner och hacking; att alla som befinner sig i ett systen kan vara delaktiga i att förändra ordningen eller ordnandet, men också att vi faktiskt kan förändra kompositionens tonart med, från en tonart präglad av rädsla och förtvivlan till en tonart av omsorg och hopp. Den som spelar “falskt” i kompositionen, kan vara den som leder över de andra till att testa denna nya skala.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Fungerar den?


Fotnot

(1) Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus capitalism and schizophrenia, The University of Minnesota Press, 1987, original 1980, p 255.

04 oktober 2014

Sverige flockar sig - containerföreställningar

Föreställningar om maktordningar som stora sfärer kallas containerföreställningar: chimärer av stora lådor eller sfärer som omsluter mängder med saker.
Förutom mode, kolonialism och kapitalism så använder vi gärna containerföreställningar på kultur. Folk påstås vara annorlunda för att de skulle komma från en annan kultur. Som om kulturer vore lådor snarare än vanor som trasslar in sig i varandra.

Drömmen om Nationalstaten

Med hjälp av den borgerliga drömmen om nationalstater pekas Sverige ut som en stor låda som omsluter ett landområde. Det som befinner sig därinne i sverige-containern skulle vara svenskt. Insekter pekas ut som svenska insekter och fåglar pekas ut som svenska fåglar. Det blir väldigt mystiskt. Speciellt då exempelvis många svenska svalor bor halva året i Sydafrika. Tja, i Sydafrika? Svalor borde väl främst hålla sig över Sydafrika?
Containerföreställningar om nationalstaten Sverige frestar oss att prata om invandrare. Men vadå vandra in? Inuti vad? “Hallå! Ser ni inte? Jag är instängd härinne! Kan någon släppa ut mig!”
Staten Sverige är mindre än deklarationsblanketten på köksbordet. Sverige flockar sig i dokument, i flaggor, i körkort, i sammanträdesrum och genom olika ceremonier. 

Sverige flockar sig

Sverige är inte större än dessa vardagliga saker och handlingar. Däremot är Sverige många. Flockar av sverigehandlingar åkallar och återskapar Sverige. Men inte ens dessa sverigehandlingar är renodlade. När jag skriver under deklarationsblanketten åkallas min adress och lägenhet i Hammarkullen. Underskriften åkallar också min släkt och min familj. Dessutom åkallar underskriften kön och könsordning. Och så lovar underskriften på deklarationsblanketten att korrekt redovisa inkomst. 
Makt är inte en stor borg. Makt skapar sig utrymme genom att flocka sig. Det öppnar genast upp utrymme för motstånd. Ifall makt och befrielse flockar sig så blir befrielsen inte något som behöver ske i en avlägsen framtid. Så fort kapitalism, mode eller stat uppstår så skapas utrymme. Utrymme som kan användas för befrielse. 


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar man?

Gadgeten innehöll ett fel