24 februari 2014

Feministisk mötesteknik - intervju



Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Kommentarer är mycket välkomna!
Thor: Men i våra traditionella folkrörelser, är det inte klokt att – så långt det är möjligt – fokusera på att komma överens. Att på ett demokratiskt sätt arbeta tillsammans så att det inte uppstår situationer där motstånd är nödvändigt. I alla fall för föreningar och organisationer. Du har också skrivit om just detta, alltså att skapa demokratiska möten och arbetssätt. En sak som du har skrivit mycket om är balansgången mellan att vara fixerad vid starka ledare och att vara helt struktur- och ledarlös. En del organisationer verkar alltid söka tydligt ledarskap, mer och hellre än demokrati. Går det att kombinera starkt ledarskap och öppenhet? Och kan en organisation fungera med bara demokrati – utan ledarskap?

Per: Feministen Jo Freeman visar i sin text från 1970 att platta och strukturlösa grupper blir informella tyrannier. Platta organisationer döljer ledarna – de ledare som väljer sig själva genom att dominera och ta plats på stormöten.
Det blir, enligt Freeman, svårare att avsätta ledarna i informella strukturer än vad det är i organisationer med formella strukturer. Med formella strukturer kan ju årsmöten och beslutsmöten formellt tillsätta och avsätta en funktionär. I informella strukturer blir det dominans som bestämmer.
Men alternativet måste inte vara pyramidformade hierarkier. Det finns effektivare och jämlikare alternativ än pyramidformade hierarkier.
Pyramidformade, centralististiska demokratier är egentligen en kvarleva från kungaväldet. Folkrörelser och parlament tog över kungaväldets centralism och valde att behålla “härskaren”, även om denne valdes genom omröstningar.
En del folkrörelser motverkar centralismen genom att göra lokalgrupper självständiga och självbestämmande, de kan då inte styras av organisationens centralstyrelse. Så länge de följer organisationens stadgar och målsättning blir de i praktiken jämlika en eventuell riksstyrelse. Men den centralistiska kejsarstrukturen blir ändå ofta kvar. Många lokalgrupper kopierar centralismen och väljer en styrelse som styr det mesta av verksamheten.
Ickevåldsgrupper och feministiska grupper har utvecklat andra former än platthet och pyramid. En möjlighet är att mångfaldiga hierarkierna. Istället för en pyramid med en centralistisk topp får vi en fjällvärld av arbetsgrupper och lokalgrupper. Dessa behöver givetvis utveckla olika sätt att koordinera med varandra, annars blir de ensamma atomer.
Koordineringsgrupper kan vara utformade som råd där olika arbetsgrupper och motståndsgrupper har rätt till representanter. Här uppstår givetvis också frestelsen att rådet börjar styra istället för att stödja och koordinera grupperna.
Även grupperna själva tenderar att överlåta sitt ansvar och sin makt till centrala organ. Arbetsgrupper frågar kanske rådet hur de ska göra. De ber om lov. De lastar över beslutet på rådet.
Här gäller det för för rådet att bolla tillbaka beslutet. Ickecentralistiska råd kan då fokusera sin energi och tid på att skapa resonans och ömsesidig förstärkning mellan grupper i verksamheten.
Jag har deltagit i organisationer som har flera råd. Flera råd kan fördela ansvaret mellan sig. I en ickevåldsorganisation i USA där jag jobbade som voluntär ansvarade ett råd för ekonomi, personal och kontorsbyggnad. Ett annat råd ansvarade för själva verksamheten.
Från sjuttiotalet och framåt har feminister och ickevåldsaktivister uppfunnit flera verktyg för jämlikare och kreativare demokrati. Några av dessa kallas för feministiska mötestekniker.
Feministiska mötestekniker utvecklades med inspiration från Jo Freemans text från 1970, om strukturlöshetens tyranni. Istället för att, som i 68-rörelserna, använda stormöten och låta “de som dominerar dominera” så mångfaldigar feministiska mötestekniker funktionärerna.
Den som leder samtalet kallas mötesunderlättare. Den som har hand om att fördela tid mellan olika frågor och personer är tidsunderlättaren. Och den som löser maktproblem under mötet kallas maktingripare. Stämningsunderlättaren organiserar rummet på ett kreativt sätt och ser till att gruppen tar pauser och fika.
Med dessa olika funktionärer blir feministiska mötestekniker faktiskt mer strukturerat än gamla traditionella möstestekniker med ordförande.
Dagens fokus på ledarskap tror jag mycket är en flykt från befrielse. På sjuttiotalet skulle vi sätta vårt hopp till gräsrötterna. Idag ska vi sätta vårt hopp till ledarna. Istället för medarbetarskap och jämlikhet ska vi förlita oss på ledare.
Det är frestande att underordna sig. Det känns så skönt att ha en ledare som ansvarar för allt viktigt.
Mångfaldigandet av hierarkierna handlar inte om att avskaffa ledarna utan om att låta fler ansvara för olika funktioner. Organiserandet och beslutsfattandet decentraliseras. Funktionärerna roteras då och då för att inte skapa nya förstelnade ordningar.
Dessa jämlikare mötesordningar blev med tiden effektivare än traditionella former. Centrala ledare skapar gärna tröghet. En kreativ och effektiv organisation måste kunna ta hundratusentals beslut – vilket blir omöjligt med centralstyrning. Centralstyrning är möjligen den största flaskhalsen i dagens folkrörelser.
Det som kan vara lite svårt att upptäcka är att stormöten också tenderar att bli centralstyrning. Alla ska lägga sig i alla frågor. Ansvariga frågar ofta stormötet om hur de ska göra. Stormöten råkar då snabbt ut för “information overload”, informationsförstockning.

Thor: Du nämner den där listan på olika uppgifter som kan vara bra att dela ut när en har möten. Det är ”mötesunderlättare”, ”tidsunderlättare”, ”maktingripare”, ”stämningsunderlättare” och ”förståelseunderlättare”. Det låter som små snälla figurer som smyger runt på föreningens möten och hjälper till i hemlighet. Men vad innebär de här rollerna egentligen och hur används de?


Per: Njaee, det är inte hemliga funktioner. I början av ett möte, eller ännu hellre i slutet på förra mötet, väljer vi mötesunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och sekreterare.
Förståelseunderlättare används främst under kurser och i undervisning, men det borde kunna användas även i möten. Förståelseunderlättare skulle kunna samarbeta med maktingriparen för att motverka att över- och underordning uppstår på grund av jargong, utbildning och expertis.
När vi i ickevåldsgrupper håller ett beslutsmöte, eller en kurs, vet alla vem som är ansvarig för vilken funktion. Det gör att resten av deltagarna kan ägna sig åt syftet med mötet eller kursen. De slipper tänka på alla problem som uppstår. Ingen klarar av att tänka på allt. Funktionärerna avlastar alltså mötet från en massa frågor som annars skulle belasta gruppen: som exempelvis tid, makt, dominans, detaljbeslut, gruppdynamik, dagordning, städning, vädring, fika och så vidare. 
Efter några möten roterar vi funktionerna. Jo Freeman varnade de grupper som roterade vid varje möte. Funktionärer behöver tid att finslipa sina verktyg och utveckla bättre mötesformer. Problemet med dåliga möten och härskartekniker beror numera ofta på svaga och ovana funktionärer. Problemet är inte lika ofta starka ledare. När vissa fortsätter att dominera och använda härskartekniker så behöver gruppen stärka maktingripare och stämingsunderlättare. Demokrati och samhällsförändring handlar mer om träning än att vara upplyst och informerad.

04 februari 2014

Postprotest - intervju

Här är ett utkast från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna förslag på hur jag blir mer begriplig. Tar jag upp för många saker samtidigt? Tack! Per

Thor: Den här boken handlar ju om att försöka förändra organisationer och föreningar – folkrörelser. Att våga stå upp för ett öppnare klimat och att driva på för positiv utveckling. De flesta av oss, som på ett eller annat sätt är aktiva i civilsamhället, spenderar en del tid och kraft på att klaga. Vi klagar på hur saker är. Vi pratar om hur det borde vara. Vi kanske då och då höjer rösten även på ett möte eller på vår arbetsplats – när det verkligen är någonting som är fel. Men sedan händer inte så mycket mer. Jag kom att tänka på det när jag läste en historia i en av dina böcker, om skillnaden mellan att protestera och på att göra motstånd. Du menar att det inte är samma sak, men att vi blandar ihop det här, allt som oftast. Kan du förklara lite kring det? Vad är skillnaden?

Per: Protest är att vända sig mot ledare och regeringar – och göra dem till subjekt, kräva att de ändrar sig. Men protester avsätter ju därmed oss andra som regerande. Protesten återinsätter istället en regering eller ett parlament som regerande. Protest stärker därmed maktordningar som redan dominerar.
Befrielse blir, enligt feministen Sara Ahmed, att vända oss i nya riktningar. Vi vänder oss mot varandra, över- och underordnade, istället för att rikta oss mot härskare och regeringar eller mot vinst och karriär.
Ickevåld låter mål och medel bli samma sak. Ickevåldsmotstånd skapar faktisk befrielse. I varje aktion. Varje ickevåldshandling uppnår befrielse.
Handlingar som direkt uppnår sitt mål kallas av queerfeministerna Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed för performativa handlingar. Performativ politik och Gandhis ickevåld bygger befrielse långt från föreställningen om den stora framtida Revolutionen eller den stora Befrielsen långt därborta.
Ickevåld är inte en stor revolution, den är snarare många revolutioner. Många revolutioner som ofta slår sig ihop och kommer tillsammans. Som ett fiskstim, eller en svärm av flygmyror. Ickevåld, performativa handlingar, bygger svärmar av befrielser, svärmar av revolutioner. Dessa svärmar av befrielser börjar tränga undan och ersätta andra ordningar.
Det här innebär givetvis kamp eftersom andra maktordningar gör motstånd när de trängs undan.
Motstånd handlar därmed mycket om just motståndskraft: Motståndskraft att klara av fängelse, skadestånd eller avsked. Inte så mycket om att som enskild själv klara av det utan om att vi tillsammans bygger motståndskraft.
Vi är sårbara, vi behöver varandra.
Det är bara genom motståndskraft organismer och kroppar kan ta plats. Den kropp eller det ekosystem som inte har motståndskraft kollapsar snart, de slutar att ta plats.

Thor: Du har alltså (bland mycket annat) skrivit en handbok om civil olydnad – och situationer som beskrivs i den kanske inte riktigt liknar de som uppstår i våra svenska föreningar och organisationer. När är det okej att göra aktivt motstånd och när räcker det att protestera? Var går gränsen? Och hur kan en känna igen den?

Per: Vi behöver lämna protesten om vi vill ha politisk förändring. 2005 lanserade ickevåldsaktivister från fem länder och två kontinenter termen postprotest. Postprotest jobbar både med självkritik då vi fastnar i nej-sägandet samt med att bygga politiska praktiker och teorier som är proaktiva och skapande, där mål och medel är ett.
Protesten har blivit det stora hindret för befrielse. Folkrörelser behöver fokusera på att faktiskt bygga de samhällen och de ordningar vi vill leva. Och vi behöver göra det så att de tränger undan och ersätter förtryckande ordningar. En del av detta byggande är lagligt, andra delar innebär civil olydnad.
När förtryck och systematiskt våld uppstår går ickevåld in i våldet. Civil olydnad blir därmed inte en protest utan ett sätt att bryta den lydnad som gör förtrycket möjligt.
Politisk förändring handlar inte så mycket om att skapa alternativ vid sidan av. Befrielse går in i förtrycket och tränger undan och ersätter det med en annan samhällsordning. När denna befriande ordning fängslas och ställs inför rätta börjar den verka även i domstolar och i fängelser.
Hacktivister skulle säga att lagen hackas. Queerteoretiker skulle säga att lagen queeras. Civil olydnad blir lagstiftning. Civil olydnad börjar regera. Detta är svårt att föreställa sig eftersom vi tror att regerande är något stort och långt borta.
I plogbillsrörelsen använder vi hammare för att smida om vapen till något bättre, något som ger liv istället för död. Avrustning utförs genom avrustning. En del miljögrupper cementerar igen avloppsrör som släpper ut gift. Underjordiska järnvägar, vilka sällan är speciellt underjordiska, hjälper flyktingar över nationalstatliga gränser. Och fristadsrörelsen ger fristad till flyktingar som flyr eller gömmer sig. Dessa rörelser regerar. Med tiden kan deras regerande smitta av sig och bli den etablerade ordningen.
Civil olydnad inriktar sig på konkreta frågor. Samtidigt är den en långsiktig kamp mot vår lydnad, mot vår flykt in i laglydig aktivism. Civil olydnad blir därför aldrig en enfrågerörelse. Befrielsen i en lokal aktion kring en specifik fråga sprids och blir befrielse i helt andra frågor. Varje ickevåldshandling smittar av sig på märkliga sätt, den börjar befria i oväntade och oavsiktliga sammanhang.

Gadgeten innehöll ett fel