23 maj 2013

Frihet

Frihet växer fram ut motstånd. Ifall inget hindrar oss, ifall inget gör motstånd så skulle vi bara sprattla i tomma intet. Frihet är inte något som vi kan äga, vare sig som individ eller samhälle. Här är ett avsnitt ur en bok som Otto von Busch och jag håller på att skriva. Kommentarer vore till stor hjälp för oss!


Otto: I vardagen förknippar vi ofta rättigheter som en garant för vår frihet. Paradoxalt nog känner vi oss ofta också helt fria i förhållande till modet, vi kan köpa alla möjliga plagg och stilar, men vi ser inte hur de är definierade av vår tid, och det är nästan omöjligt att få tag på det som inte finns i butikerna just nu. Likaså är rättigheter ett ganska smalt redskap för att försvara frihet. Vad är ditt perspektiv på det luddiga begreppet “frihet”?


Per: Jo, frihet har blivit luddigt! Luddigheten är ett sätt att dölja frihetens linjer och konturer. Det är en kamouglageteknik. Frihet som rättigheten att köpa, eller som rättigheten att välja yrke, blir en elegant maktteknik för att kamouflera hur vi underordnar oss. Detta är ju egentligen samma teknik föräldrar använder för att lura sina barn: Vill du borsta tänderna före eller efter barnprogramet? Du får bestämma!

En viktig del av att kamouflera friheten är att förvisa den till den enskilde, som om frihet vore ett ägande: jag äger friheten att … Men hur skulle frihet kunna ägas? Var skulle jag i så fall förvara den?

Genom att låsa in friheten i individen döljs makt.

En fortsättning på denna kamouflageteknik är att skapa en uppdelning mellan inre och yttre. Men friheten är inte ett äkta inre jag som lyckas ta sig ut. Det finns inget inre jag vars frihet hindras av omvärlden. Frihet är inte när ett andligt medvetande spränger kroppens och materians bojor.

Frihet blir aldrig riktigt subjektiv. Som ett ensamt subjekt skulle jag sakna frihet. En enskild aktör är inte fri. Befrielse är inte en egenskap som den enskilde kan besitta.

Frihet är inte heller en egenskap i ett samhälle. Ett samhälle är inte fritt. Att påstå att ett samhälle är fritt döljer elegant makt och tvång i det samhället.


Friheten är alltid ett trassel av samverkan. Inte bara mellan människor, utan mellan människor, djur, växter och ting. Ja, även med tid och rum.

Friheten gör oss väldigt beroende.

Friheten är sårbar. Friheten gör oss sårbara. Användandet av makt och våld för att försvara och skydda friheten tränger undan och ersätter friheten.


Frihet växer fram ur motstånd


Saker och ting gör motstånd mot varandra. Detta skapar möjligheter. Frihet växer fram ur detta motstånd. Hinder producerar frihet.

När platser, saker, organisationer och våra medmänniskor gör motstånd så sätter friheten fart. Friheten blir därmed en aktör. Friheten agerar. Friheten är en aktör som vi kan hänga på.

Genom motstånd och friktion blir det möjligt att hänga på eller knuffa ifrån. Vi hänger på friheten, vi hoppar på och följer med. Som att hoppa på tåget. Det är alltså inte jag som subjekt som är fritt. Frihet är något vi ibland lyckas följa med.

Senare hoppar vi av tåget. För att hoppa på ett annat. Friheten tvingar oss att välja. Vilken frihet ska vi hoppa på? Vilken frihet ska vi följa med?

Per Herngren, Otto von Busch
2013 05 23, version 0.1

Referens

Per Herngren, Avsaknad av tvång tvingar oss att välja - Kierkegaard fyller 200

19 maj 2013

Antirasism som svensk stolthet

Sara Ahmed analyserar hur antirasistisk skuld kan återskapa vithet och särskillnad, vilket sedan genom antirasism och mångfaldspolitik producerar en ny nationalistisk stolthet. Jag sammanfattar denna dynamik till tre steg. 

Sara Ahmed är queerfeminist och forskar med kritiska vithetsstudier.

1. Sara Ahmed visar hur obehaget inför vita och nationalistiska privilegier kan återskapa en vit självupptagenhet. Skuldkänslor återskapar därmed särskillnad och vithet.

"They may also respond to the work of bell hooks (1989) and Audre Lorde (1984), who both emphasise how feeling bad about racism or white privilege can function as a form of self-centeredness, which returns the white subject ‘back into’ itself, as the one whose feelings matter. hooks in particular has considered guilt as the performance rather than undoing of whiteness. Guilt certainly works as a ‘block’ to hearing the claims of others in a re-turning to the white self."

2. Antirasism och mångfaldspolitik skulle kunna fungera som ett verktyg för "vita" att komma bort från obehagliga känslor.

"I would suggest that Whiteness Studies does not turn away from the white subject in turning away from bad feeling. ... Ruth Frankenberg has argued that if whiteness is emptied out of any content other than that which is associated with racism or capitalism ‘this leaves progressive whites apparently without any genealogy’ (1993, 232). The implication of her argument is in my view unfortunate. It assumes the subjects of Whiteness Studies are ‘progressive whites’, and that the task of Whiteness Studies is to provide such subjects with a genealogy."

3. Antirasism och mångfaldspolitik skulle till och med kunna förvandlas till en ny källa för stolthet. En ny svensk stolthet. Eller en stolthet över mångfalden i vår organisation.

"whiteness studies would be about making ‘anti-racist’ whites feel better, as it would restore to them a positive identity. Kincheloe and Steinberg make this point directly when they comment on: ‘the necessity of creating a positive, proud, attractive antiracist white identity’ (1998, 34). The shift from the critique of white guilt to this claim to a proud anti-racism is not a necessary one. But it is telling shift. The white response to the Black critique of shame and guilt has enabled here a ‘turn’ towards pride, which is not then a turn away from the white subject and towards something else, but another way of ‘re-turning’ to the white subject. Indeed, the most astonishing aspect of this list of adjectives (positive, proud, attractive, antiracist) is that ‘antiracism’ becomes a white attribute: indeed, anti-racism may even provide the conditions for a new discourse of white pride.
34. Here, antiracism becomes a matter of generating a positive white identity, an identity that makes the white subject feel good about itself. The declaration of such an identity is not in my view an anti racist action. Indeed, it sustains the narcissism of whiteness and allows whiteness studies to make white subjects feel good about themselves, by feeling good about ‘their’ antiracism."


Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, "Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004.

17 maj 2013

Funktioner i feministiska mötestekniker

Olika varianter av feministiska mötestekniker började utvecklas på sjuttiotalet. De bröt konstruktivt med 68-rörelsens stormöten och strukturlöshet, samt med de traditionella mötesteknikerna.

Inför en aktion på Saab Electronic Defence System nu i pingsthelgen skrev jag ner en kortfattad beskrivning av de olika funktionerna och funktionärerna som används i den variant av feministiska mötestekniker som jag lär ut på kurser i ickevåld och konfliktingripande:

Funktioner i feministiska mötestekniker

  1. Mötesunderlättare: Leder samtalet, fokuserar på problemlösning. Varvar rundor med fri reflektion.
  2. Maktingripare: Ansvarar för att gripa in när någon avbryter någon eller om härskartekniker, mobbing eller baktaleri uppstår. Maktingriparen stärker också de andra funktionerna när en deltagare försöker ta över.
  3. Stämningsunderlättare: Ser till att gruppen har det trivsamt, öppnar fönster, ser till att inte ljud eller springande stör samtalet, städar undan. Avbryter någon gång i halvtimmen med pausövningar.
  4. Hustomte (en variant av stämningsunderlättare): Ansvarar för att hjälpa till och plocka fram fika (kolla med köket och tiderna). Tar fram glas, vatten till gruppsamtalet. Städar undan.
  5. Tidsunderlättare: Anger diskret, då och då, tider baklänges till när samtalet ska vara slut, ex ”15 minuter kvar till rast”. Tidsunderlättaren tar bort tidsstress från gruppen och löser tidsproblem.
  6. Sekreterare: Skriver ner alla förslag och beslut. Sätt både upp dessa på väggen och mejla alla. Någon av sekreterarna kan ta på sig att skicka ut en deltagarlista med mejladresser, telefon. 

Vilka andra funktioner i feministiska mötestekniker har ni använt eller stött på? Skriv gärna en kommentar.

Per Herngren
2013 05 17, version 0.1


Helgkurser som tar upp feministiska mötestekniker

15 maj 2013

Digitalisering och demokratisk delaktighet - regeringen intervjuade mig

Medlemskap i folkrörelser börjar ersättas med reklamalgoritmer. Offentligt internet ersätts med privata företags intranet. Och långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts med samtidsslaveri.

Idag blev jag intervjuad om delaktighet och digitalisering utifrån att jag arbetar med civil olydnad. Intervjun var för en utredning som regeringen gör. Här är en förkortad version av mina svar. Är min analys rimlig?

Utredare: Hur fungerar digitaliseringen när det gäller delaktighet.

Per: Internet har skapat nya offentligheter som vi som arbetar med civil olydnad blivit en del av. Men på senare år har det blivit en förskjutning av digital aktivism från offentligt internet till privat intranet som Facebook. Jag uppfattar tre trender som skapar demokratiska problem.

1. Reklamalgoritmer bestämmer vem som får inbjudningar. Medlemskap i en motståndsgrupp eller folkrörelse gav medlemmen demokratiska rättigheter i organisationen. Både mejlinglistor och medlemstidningar gav varje medlem rätt att få inbjudningar till möten och information om beslut. När det gäller inbjudningar till möten och aktioner har det blivit en förskjutning från mejlinglistor till utskick på twitter och facebook. Rätten att som medlem i demokratisk organisation ha tillgång till organisationen ersätts med reklamalgoritmer. Ifall du skickar ut en inbjudan på twitter och facebook använder de privata företagen algoritmer för att bestämma vem som ska få inbjudan.

2. Intranet istället för internet. Aktivism utfördes tidigare i en offentlighet på torg, i föreningslokaler, på gator, ute på internet och webben. Idag utförs aktivism alltmer inne på privata företags intranet där du måste logga in, exempelvis Facebook. Vi får en förskjutning från offentlig politisk aktivism till aktivism i privata rum.

3. Samtidsslaveri. Långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts alltmer av samtidsslaveri. Aktivister som inte vill ramla ur den politiska gemenskapen i sociala medier dras med av det som för tillfället görs till nyheter av tidningar eller via delningar på facebook och twitter. Aktivism som långsiktigt, historiskt och politiskt organiserande trängs undan av ett antihistoriskt flöde av nyheter, delningar och gilla-tryckningar.

Ge gärna kommentar ifall ni ser andra trender, både kreativa och förödande.

Per Herngren
2013 05 14, version 0.1



13 maj 2013

När 'köna' blir våld även med jämlika

Jämlika män kan skada en kvinna utan att deras handling i sig innehåller våld. Handlingar där våldet inte ingår i själva handlingen kan genom att könas av andra handlingar förvandlas till våld. Kön, klass och andra former av över- och underordning kan förvandla en våldsfri handling så att den tillfogar en person bestående skador.

Köna och dansa

Det är inte så att väldiga och mäktiga system av kön och klass förvandlar enskilda handlingar till våld. Det är snarare intensiv växelverkan mellan mängder av små handlingar. Handlingar samverkar och förstärker varandra. Jag använder här orden köna och klassa om små handlingar som vi lär oss tillsammans med andra, och som samverkar och förstärker varandra. Köna och klassa har väldigt lite med individuella egenskaper att göra. De är snarare sätt att agera tillsammans. Köna och klassa är att samverka, att återskapa vissa relationer till varandra. Köna och klassa är att lära sig mängder med olika danstekniker, olika sätt att dansa ihop.

Vi kan känna igen många av varandras handlingar. Vissa steg och vissa handrörelser är väldigt mycket argentinsk tango, andra är typiskt salsa. Vi kan känna igen könande i exempelvis tonläge och blickar. Men även i hur vi rör oss runt varandra. Könande och klassande kan begripas som danser. En lär sig olika rörelser för att dansa med varandra. Och dessa rörelser sätter sig i kroppen, i rösten, i vårt sätt att röra oss runt varandra, i hur vi riktar oss mot eller från varandra.

Riktningar är viktiga. Sexuell läggning heter på engelska sexuell riktning (orientation). Sara Ahmed visar i sin queerfenomenologi att ett bättre ord vore orienterar. Köna och klassa är att orientera sig i rummet, i förhållande till saker och ting, och i förhållande till varandra. Det gör att även rum och ting börjar köna. Kön och klass blir därmed inte så mycket individuella egenskaper. De relaterar oss till varandra.

Kaskader

Köna och klassa som inlärda danssteg verkar kanske inte så svårt att analysera. Det vore väl bara att observera noggrant med ett bra genusperspektiv och ett bra klassperspektiv. Problemet är dock att könade handlingar ändrar på andra könade handlingar. Och könade handlingar ändrar på klasshandlingar. Och klasshandlingar ändrar på könade handlingar. Här skulle vi dessutom behöva lägga till mobbing, kränkningar, nationalitet, ras, ålder, familj, husägande ... På oförutsägbara sätt ändrar saker och ting hela tiden på varandra. Detta kallas kaskader.

Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar förutsättningen för de andra handlingarna. En ny handling får egenskaper från de andra handlingarna. Och den nya handlingen ändrar dessutom egenskaper hos de andra handlingarna.

Män och män och kvinnor och kvinnor dansar könande med varandra. Inte jämt. Men ganska ofta. Exempelvis genom klädstil eller könade personnamn. Exempelvis exotiska kläder och danssteg kan producera både kvinnlighet och vithet. Genom att lyfta upp mångfald och konsumera bruna människor som exotiska kulturer, spännande maträtter och danser, särskiljer vi varandra. På så sätt kan välvilliga mångfaldshandlingar skada människor, och förvandlas till våld.

På oförutsägbara sätt förändrar handlingar varandra fram och tillbaka. Det är som vi gång på gång blir utsatta för svärmar av könsattacker och svärmar av klassattacker och svärmar av vithetsattacker. Dessutom är våra enskilda handlingar med och ändrar på vad dessa svärmar betyder, vilka egenskaper de får, när de attackerar oss. Könande, klassande och vithetande determinerar oss inte. Däremot är dessa svärmar ofta kraftfulla. Vi kan inte ta kontroller över dem.

Svärmar av könsattacker kan förvandla relativt jämlika handlingar till våld som skapar bestående skador. Ibland lyckas vi eller någon i vår närhet att ändra våldets egenskaper hos dessa svärmande könsattacker. Vi kan inte kontrollera exakt hur, men ibland lyckas vi hindra bestående skador.

Små handlingar kan förvandlas till våld

Men låt oss här strunta i hur svärmen av könshandlingar får oss i sitt våld. Det jag försöker undersöka här är snarare hur tidigare eller frånvarande svärmar av könsattacker kan förvandla en liten oförarglig synpunkt eller ett påpekande till våld. En liten handling utförd av en jämlik man med goda intentioner kan återaktivera tidigare svärmar av attacker. I en grupp där en kvinna tidigare kände sig trygg kan samma kvinna plötsligt bli hämmad och tyst. En skada har uppstått.

Ett misstag i analysen vore att ignorera hur kön, klass, ras, nationalitet ständigt ändrar varandras egenskaper. Kön och klass är intrasslade kaskader. De är inte särskilda sfärer.

I uppräkningen i förra stycket gör jag dock ett andra misstag. Detta andra misstag vore att återinföra gamla föreställningar om mikro och makro. Olika nivåer. Vi behöver även lägga in sådant som mobbing, fysiska våldshandlingar, elakheter, kränkningar, utfrysningar, baktaleri och osäkerhet på samma nivå som kön, klass och ras. Det är inte olika nivåer.

Tidigare mobbing kan förvandla en könad handling till våld. Och tidigare könanden kan förvandla påpekanden till mobbing. Ifall vi tar med övergrepp som mobbing och baktaleri i analysen av könande och klassande blir inte hierarkierna helt givna, speciellt inte i enskilda fall. Även privilegierade vita medelklasskvinnor kan bli undertryckta och skygga av våld. Även manliga socialdemokratiska toppolitiker kan få skador av övergrepp. (Här gäller det att inte blanda ihop min analys med märkliga anklagelser om att generell feministisk kritik skulle vara kränkande bara för att en del män och kvinnor upplever skuld när de hör den.)

Vithet eller medelklass skyddar inte någon från att bli utsatt för mobbing eller övergrepp. Judith Butler visar med sin sårbarhetsontologi att det vi alla har gemensamt är att vi är sårbara och beroende av varandra.

Varsamhet och  ingripande

Men tillbaka till utgångspunkten för den här texten. Jämlika mäns handlingar kan förvandlas till våld gentemot kvinnor genom att de könas av andra handlingar.


Det här kan låta hopplöst. Men nu är det så att även feministiska, queerande och solidariska ingripanden fungerar som kaskader.  Ett ingripande kan hindra att skador uppstår. Och ett ingripande kan förvandla framtida handlingar så att dessa inte åsamkar skador. Ingripanden kan till och med omvandla tidigare våld så att dess skador läks eller förvandlas till motstånd.


För att kunna gripa in vid våld där handlingen inte i sig själv är våld, behöver vi bli varsamma. Vi behöver bli varsamma när någon tystnar, eller blir defensiv, eller tittar bort, eller tja, ändrar röstens tonläge. Motstånd i jämlika grupper handlar mycket om varsamhet gentemot de som är tysta eller som slutar komma på möten. En fallgrop här vore att offergöra dem, underordna dem genom att göra dem till offer.

Jag använder ordet varsam istället för uppmärksam. Att ständigt gå omkring och vara medveten och uppmärksam om våld, klass, genus och makt gör en till slut tokig. Det gör att makten får makt över oss. Varsam använder jag snarare som något som sitter i kroppen, i reflexer och färdigheter. Varsam är närmare följsam än uppmärksam. För att bli följsamma mot varandra i en ringdans behöver vi glömma fötter, tekniker och dansteori. Att bli varsamma eller följsamma mot varandra kräver att vi blir omedvetna. Vi lär oss dansa bra med varandra när vi slutar titta på våra egna fötter. När teorier, färdigheter och träning försvinner bort i det omedvetna då övergår det feministiska och queera ingripandet till kunnande och skicklighet.

Per Herngren
2013 05 13, version 0.1 


Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009
Sara Ahmed, Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, Duke University Press, 2007.

09 maj 2013

"Helhet" eller myller av vängrupper - civil olydnad

Under civil olydnad vid Seabrooks kärnkraftverk i New Hampshire 1976 uppfanns vängrupper. Istället för att agera som en massa agerade aktivisterna i små vängrupper. Ett par tusen deltagare verkade i vängrupper på två till femton personer i varje grupp. Erfarenheter från feministiska stödgrupper var en viktig del av denna utveckling. Åren efter Seabrook utvecklades olika former av koordineringsgrupper för att samordna vängrupperna under aktioner.

Undvika centralstyrning

Koordineringsgruppen skulle inte bli en ny styrelse eller ledning som styrde aktionen. Vängrupperna var de som planerade och organiserade. Under "en aktion" utförde vängrupperna mängder av olika aktioner. Aktioner inne på militärbaser och kärnkraftverk blev myller av teater, musik, religiösa ceremonier, byggande av ekologiska hem, rivande av stängsel och samtal med vakter och polis.

När en aktion bestod av flera vängrupper blev den snart ett eget samhälle. Ett samhälle är inte en organisation. Det går inte att centralstyra samhällen. Ett samhälle är när personer, grupper och institutioner börjar cirkulera runt något sorts torg. Aktionsplatsen blev torget. Motstånd som blir samhälle får liv. Motstånd börjar leva på oförutsägbara sätt. Fast inte individualistiskt. Samhällen består inte av atomer. Grupper,  organisationer, institutioner och personer hamnar i resonans med varandra. De kopplar sig.

Struktur behövs för att undvika maktkoncentration

För att inte vängruppernas olika aktioner skulle motverka eller undergräva varandra fastställde koordineringsgrupper tydliga intentioner och tuffa riktlinjer. I riktlinjerna för civil olydnad som publicerades i aktionsmanualer ingick nästan alltid att alla deltagare var tvungna att gå igenom ickevåldsträning och vara med i en vängrupp.

Skarpa strukturer och riktlinjer gjorde paradoxalt nog att centralstyrning kunde undvikas. Centralt fastställda ramar gjorde centralstyrning överflödigt.

Vängrupperna hamnade i resonans med varandra via gemensam träning, motståndsfestivaler, rättegångar och koordineringsgrupper. De kunde på så sätt stärka varandra trots att deras politiska uppfattningar kunde stå väldigt långt ifrån varandra. Många vängrupper stod förmodligen närmare flera av de poliser som grep dem än vissa av de vängrupper som de gjorde aktion tillsammans med.

Helhetstänkande inom vänster och religion

Denna form av myllrande allianser av vängrupps-civil olydnad är inte allenarådande i ickevåldsrörelsen. När denna vängruppstradition samarbetar med vana organisatörer inom traditionell  vänster, kyrka och andra religioner så möts den ofta av begreppet helhet.
- Aktionen måste vara en helhet.
- Vi tar beslut gemensamt. Vi behöver stå enade.

I praktiken översätts denna "helhet" till att stormöte, samordningsgrupp eller koordineringsgrupp ska styra det som händer på aktionen. Istället för ett myller där alla deltagare genom vängrupperna planerar olika aktioner så börjar en grupp styra det som ska hända. De som vill följa dessa beslut inbjuds att delta. Myllrande motståndssamhällen ersätts av centralstyrning.

Formlös civil olydnad

Kravet på "helhet" kan vara en konstruktiv reaktion på den andra ytterligheten: när några sammankallar till en aktion där alla gör som de vill. Dessa aktioner blir formlösa. Motståndet mellan de motståndsgrupper som deltar försvinner. Skillnader och konflikter förlorar sin kreativa funktion.

Aktionen övergår till massaktion, det innebär att den individualiseras. Individer (individuella grupper och personer) hamnar inte i resonans med varandra. Just därför hamnar de istället i resonans med polis, i resonans med själva konfrontationen. "Konfrontationen" blir det centralstyrande organet. Aktionerna kontrolleras av konfrontationen istället för att bli levande samhällen.

Ifall civil olydnad inte ska bli kraftlöst och styrt av själva konfrontationen behöver civil olydnad bryta med frestelsen att bli antihistorisk. Aktivism blir gärna antihistorisk, den glömmer traditionen av erfarenheter och misstag. Istället för att glömma bort bör motstånd  utveckla traditionen av vängrupper, ickevåldsträning, ickevåldsriktlinjer och radikala visioner. För att ickevåld ska bli kreativt behöver det bygga vidare på på sin egen historia.

Traditionen möjliggör radikala brott. Det går inte att bryta eller ändra på metoder som systematiskt glöms bort. Minnet av tidigare sårbart och ofullkomligt motstånd behöver finnas med i nya aktioner. Först då blir motståndet dynamiskt. Det kan historiskt bryta med sin egen historia.

Motstånd blir därmed att leva de samhällen vi vill ha.

Per Herngren
2013 05 09, version 0.1

Referens

Per Herngren, "Vängrupp", kapitel i Handbok i civil olydnad, Bonniers, 1990.

06 maj 2013

Är svenska domstolar strukturellt rasistiska?

Rasism i domstolar skulle existera ifall de konsekvent behandlar vissa bruna annorlunda än vita. En sådan rasism kan döljas genom en uppdelning i våra bruna och deras bruna. Med våra bruna menar jag i den här texten de bruna som görs till våra genom svenskt uppehållstillstånd eller medborgarskap. Deras bruna bor istället på andra sidan jordklotet och har väldigt svårt att ta sig hit.

Domstolar i Sverige vägrar mer konsekvent än i exempelvis Tyskland och England att acceptera nödvärn för civil olydnad som skyddar folk i fattiga länder mot vår vapenhandel. Bruna som bor i fattiga länder ges inte samma rätt att leva som vita. Bruna som bor i bruna länder ges inte samma rätt att överleva som bruna som bor i vita länder. Bruna i fattiga länder har inte rätt att slippa bli dödade av handlingar som utförs i Sverige. Domstolar väljer att inte skydda dem mot att bli dödade av vapen som tillverkas hos oss.

En svårighet med min analys ovan är att rasism i nationalstatliga institutioner döljs av imaginära gränser. Gränserna är inte uttryckligen rasistiska. Rasism är snarare än följd av nationalstaternas gränser.

Per Herngren
2013 05 06, version 0.1

Bruna används i kritiska vithetstudier om de som görs annorlunda utifrån hudfärg. Brun är alltså inte en egenskap utan ett särskiljande mellan vita och ickevita.

Strukturellt rasistisk: Med struktur menar jag inte något stort över de enskilda domstolarna. Struktur är de handlingar som enskilda domstolar utför igen och igen. Och som just därför gör att domstolar hamnar i resonans med varandra.

05 maj 2013

Avsaknad av tvång tvingar oss att välja - Kierkegaard fyller 200

Søren Kierkegaard fyller 200 år idag. Hans filosofi handlar mycket om det fruktansvärda i att vara tvungen att välja. I valet blir vi ensamma. För Kierkegaard blir valet att inte agera ett lika aktivt val som valet att agera. Att ingripa vid vapenhandel eller att inte ingripa vid vapenhandel likställs. De är båda likvärdiga som handling och val.

Vi kan läsa Kierkegaard som att avsaknaden av tvång tvingar oss att välja. Väljandet, beslutandet, blir per definition det som inte är bestämt av orsak, kalkyl, regel, lag, dominans eller tvång.


Varje beslut är därför olydnad. Detta gäller även beslutet att lyda. Själva beslutet att lyda är inte lydnad. Beslutet att lyda föregår lydnaden. Så även när vi lyder blir vi utsatta för det fruktansvärda i avsaknaden av tvång.

Denna filosofi förnekar inte tvång. När vi bär bort en provokatör från en aktion så är detta inte provokatörens val eller beslut. Provokatören lyder oss inte. Tvång blir i Kierkegaards mening motsatsen till både att välja och att lyda.

Beslut kan inte förklaras

Ifall vi lyckas förklara någons beslut så har vi ersatt beslutsvalet med förklaringen. Vi har bevisat att beslutet egentligen inte var ett val. Beslutet och väljandet är det som inte kan förklaras. Valet blir alltså den del av en handling som inte kan förklaras med något bortanför sig själv, bortanför valet av beslut.

Möjligheten att välja och ta beslut gör oss därmed i Kierkegaards mening till enskilda, skyddslösa och sårbara. Detta, hävdar jag, gäller minst lika mycket för en grupp, organisation som för en person. Det går att använda Kierkegaard för att visa att samma värnlösa, skyddslösa förutsättning även gäller gemenskaper. När en gemenskap väljer att ta ett beslut så gör den sig utsatt, skyddslös och sårbar.

Per Herngren
2013 05 05, version 0.1


"Det handlar inte egentligen om att visa den faktiska möjligheten av ett rent eller avskalat själv utan snarare om ett upplyftande av den förtvivlades ångest, vargtimmens ensamma våndor eller dödsskräckens perspektiv på livet som moment av klarsyn. Dessa ögonblick menar (Kierkegaard) inte vara en defekt i livet eller något vi ska försöka arbeta bort – tvärtom är de ögonblick där vi överblickar en av det mänskliga livets djupaste paradoxer, den att vara född in i ett släkte, en samtid, en historia och samtidigt bara vara en utslängd människokrake i livet lika ensam och utsatt som spädbarnet i sina första flämtande minuter. I medvetandet om denna paradox, denna ensamhet är vi skyddslösa."

Jonna Hjerström Lappalainen, Kierkegaard och det lysande mörkret, Svenska Dagbladet, 5 maj 2013.

03 maj 2013

Antirasism blir nyhetsbyrå för rasism

En del antirasism fångas av sin motvilja mot uttalanden från sverigedemokrater, socialdemokrater eller moderater. Den förvandlar sig själv till nyhetsbyrå och delar med sig av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat till andra genom facebook eller twitter.

Den rasism som utvinner fetischistisk kraft från att ensamma stolt stå upp mot majoriteten får därmed hjälp av enskilda antirasister som jobbar frivilligt åt rasismen som gratis pr- och nyhetsbyråer.

Möjlig lösning: sprid inte vidare rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat. Fokusera istället på motstånd, motståndstekniker, motståndsträning, träning i demokrati, bygga befriade samhällen, självkritik, uppfinningar, interventioner i maktordningar, analys av makttekniker och strukturer. Och ha kul! Dansa!

Per Herngren
2013 05 03, version 0.1

Referens

Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

01 maj 2013

Organisationsegoism - självupptagen aktivism

Organisationsegoism är när en grupp bjuder in alla till sin verksamhet istället för att söka samarbete, allianser och koalitioner med andra organisationer.

I morse, 1 maj, hängde jag på Järntorget. Därifrån utgår olika vänstertåg i Göteborg. Jag pratade med en kvinna som stod vid bokbordet för Svenska Kvinnors Vänsterförbund, vilka tog sitt namn 1931. Förutom det förlegade nationalistiska namnet är det en intressant organisation som kopplar kvinnorörelse, vänster och solidaritet.

Hon var starkt kritisk till civil olydnadsgruppen Ofog som hon menade var organisationsegoister. Jag blev mer intresserad av hennes begrepp än av hennes kritik mot Ofog. Jag frågade ifall jag fick använda hennes namn men hon ville hellre att jag lyfte fram Svensk Kvinnors Vänsterförbund. Så här förklarade hon organisationsegoism:

Organisationsegoism

  1. Bjuda in alla att delta i sin aktion eller sin verksamhet.
  2. Undvika samarbete och samtal med andra organisationer förutom några utvalda upplysta och medvetna likatänkande.
  3. Undvika att fråga ifall ens aktioner förstör för andra organisationers kamp.
  4. Lansera sig själv som representant för kampen, exempelvis som Motståndsrörelsen.

Politisk förändring kräver allianser

Ifall politisk förändring uppstår som smittor när organisationer härmar varandra så blir organisationsegoism en politisk återvändsgränd. Det blir sekteristiskt och självupptaget. De politiska uppfinningarna som organisationen skapar stängs inne i organisationen istället för att smitta av sig till andra organisationer.

Judith Butler menar att motstånd och folkliga rörelser behöver skapa skillnader snarare än identitet. Organisationer som arbetar för solidaritet, feminism, rättvisa, politisk förändring behöver samarbeta i allianser. Att organisera sig autonomt skulle vara en återvändsgränd.

Konflikter bryter organisatorisk individualism

Kritiken mot individualism blir ibland alltför individualistisk. Judith Butler kritiserar dessutom organisationers individualism. Även politiska rörelser och motståndsgrupper är beroende av samarbete och ömsesidig hjälp.

Istället för en klasskamp eller kvinnokamp som skapar enhet visar Butler att möjligheten till verklig förändring finns i kamp som producerar skillnader och konflikt, alltså även mellan de som kämpar med varandra.

”Tvärtom fortsätter jag, i Laclaus och Mouffes fotspår, att argumentera att antagonism håller alliansen öppen och suspenderar idén om försoning som ett mål. … Det som håller en allians mobil är … det kontinuerliga fokuserandet på de maktformationer som överskrider den strikta definitionen av identitet tillämpad på dem som är inkluderade i alliansen.”[1]

Konflikt och antagonism kan därmed bli kreativt. Det hindrar motståndet från att kollapsa in i enhet, identitet och autonomt självorganiserande.

"Gemenskap av medvetna" skapar politisk sekterism

Det är inte rätt ideologi eller rättfärdigt leverne som gör en organisation radikal utan snarare fel ideologi och orättfärdigt leverne.

Kamp för rättvis fördelning av resurser och politisk förändring innebär alltid samarbete med dem som har fel, med dem som inte är så ’upplysta som en själv’. Krav på ett upplyst medvetande skulle göra både motstånd och socialt liv tillsammans omöjligt.

Per Herngren
2013 05 01, version 0.1

Fotnot

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 138.

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009
Per Herngren, Allianser av olikhet istället för identitetspolitik - Judith Butlers ickevåld V, 2011.



Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Gadgeten innehöll ett fel