31 december 2012

Fängelse är aktör i motståndet – civil olydnad queerar straff

Fängelser tusenfaldigar kraften hos civil olydnad. Hos Gandhi blir detta mystiskt. Var kommer denna kraft ifrån? Karen Barads queermaterialism gör dynamiken mellan fängelse och civila olydnad mer begriplig. Civil olydnad och fängelser samarbetar med varandra, de förvandlar varandra.

Med Barads queermaterialism kan vi undersöka hur straff, fängelser, rädslor, maktmedel, relationer, vänskap, organisationer, motsättningar, visioner, misstag, erfarenheter, torg, rum, celler, prylar, ägande, kläder, kroppsdelar, banklån, lönearbete blir medaktörer i motstånd och makt. De är alla medaktörer som producerar och förändrar makt, underordning, förtryck, motstånd och befrielse.

Queer är ingripande i en ordning. Att göra den underlig och märklig. Queer är att onormalisera. Queer är inte protest eller negation. Det är faktiskt skapande, det är förverkligande av något underligt, av något som attraherar oss snarare än påverkar och styr oss. Queer drar i oss istället för påverkar.

Karen Barads queermaterialism undersöker hur alla inblandade saker medverkar. De agerar med varandra. Med hjälp av varandra. Och tack vare varandra. Saker ingriper och ändrar ständigt på varandra. De agerar tillsammans, med och mot varandra.

Fängelser queeras av motstånd

Genom att trappa upp olydnaden så att fängelse blir en del av motståndet queeras fängelset. Fängelset börjar agera. Fängelset medagerar med den fängslade befrielsekämpen. Fängelset börjar samarbeta. Fängelset gör motstånd.

Fängelsemurar är vanligtvis inverterade. Det håller lydiga medborgare och ickemedborgare fängslade i lydnaden. Fängslade i rädslan för straff, beroende och sårbarhet.

De som fängelserna inte lyckas hålla fängslade i lydnaden utvisas av domstolar utanför lydnadens trygga fängelse. Eller de utvisas till ”innanför” murarna, som man säger i vardagsspråket. Detta ”innanför” ska upprätthålla illusionen av att vi som är fängslade i lydnaden inte är de egentliga fångarna, de som är fångar är ju de andra, de som sitter ”innanför” murarna.

Fängelset queerar motståndet

Genom att göra cellen till hem. Till kreativ arbetsplats. Till intensivt center för politiskt motstånd. Så hamnar detta hem, denna familj, denna arbetsplats, detta motståndscenter, i resonans med den politiske fången. Resonans är ömsesidig förstärkning 1+1+1+1=1000.

Fängelset blir inte längre negation. Fängelset blir inte hindrande. Fängelset blir inte det som blockerar den olydiga kreativiteten. Fängelset blir inte längre protest mot laglösheten. Fängelser blir istället produktivt skapande.

Queerade fängelser befriar samhällen. Och de blir själva befriade samhällen. Fängelser blir retreatgårdar, kloster, hälsohem, bostad, hem, familj. Fängelser bygger nya familjer, syster- och broderskap. Queerade fängelser bygger ansvar, moral, solidaritet, gemenskap, vänskap, närhet, erotik, trohet, begär, befrielse.

Queerade fängelser bygger solidaritet med de som underordnas, med de som trängs bort, med de som kriminaliseras. Fängelser bygger samhällen av jämlikhet, demokrati, socialistisk egendomsbefrielse, feministisk intervention, ickevåldsligt ingripande.

Queerade fängelser intervenerar i det politiska. Det politiska kan inte längre neutraliseras genom underordning, lydnad, tyckande, opinion, medvetande, information. Fängelser som queeras med civil olydnad materialiserar befrielse. Fängelser befriar oss, och vårt myller av samhällen, från politisk fångenskap.

Per Herngren
2012-12-31, version 0.1.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Mohandas Gandhi, Collected works of Mahatma Gandhi, volume 41 och 51, 1999.


Bilaga: Från Gandhi till Karen Barads queera kvantpolitik

Mohandas Gandhi drar politiken ur den mekaniska världsbilden. Mekanisk politik är linjär. Den föreställer sig att en aktion påverkar regeringen eller opinionen. Gandhis brytning med mekaniska föreställningar sker på olika sätt. Gandhi lyfter bland annat fram en rekursiv politik där målet förverkligas i varje aktion. Mål och medel blir ett. Med feminism och queerteori har Judith Butler och Karen Barad lanserat motsvarande teorier runt performativitet, där handlingen faktiskt förverkligar sitt mål.

Läsningen av Gandhi, och ibland Gandhi själv, ramlar dock gärna tillbaka in i mekanisk politik där fängelset skulle äga en politisk kraft som antas påverka politiken. Detta är en linjär föreställning om politik (orsak-verkan, påverkan-politisk effekt).

En mekanisk förståelse av fängelse i civil olydnad tillskriver fängelserna en mystisk kraft. Fängelser gör den politiska aktionen åtminstone tusen gånger effektivare. Men hur? Skulle fängelser innehålla någon sorts fetischistisk kraft som civil olydnad kan utvinna?

Karen Barads  queermaterialism gör Gandhis motstånd mer begripligt. Det handlar inte om en mystisk politisk kraft hos fängelser. Politik är inte linjär politisk påverkan med kraftfulla medel, med medel som har någon mystisk, magisk kraft. Politik handlar istället om medverkan. Kraften förstås därmed som ömsesidigt samverkande, ex som resonans, affekt, dragningskraft, gravitation och kaskader.

Fängelse ger politisk kraft

Gandhi visar att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete i frihet: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined.”[1]

Gandhi queerar fängelset

Gandhi queerar gång på gång både fängelse och straff. Hen förvandlar fängelser till medaktörer i motståndet. ”must have the inner conviction that disobeying is a duty and imprisonment for disobeyance not a task but a matter of joy.”[2]


Fotnoter



[1] Mohandas Gandhi, ”Interview to the press”, januari 27 1931, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 51, 1999, p 73-74.
[2] Mohandas Gandhi, ”Letter to Urmila Devi”, 1928, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 41, 1999.

24 december 2012

Antireduktionism räddar förklaringarna

En del förutsätter att antireduktionism avfärdar alla förklaringar, avfärdar alla försök att reducera något till något annat. Det är snarare så att antireduktionism räddar reduktionen, förklaringarna, från reduktionismen.

Reduktionismen lyfter fram en eller flera förklaringar och suddar ut det myller av förklaringar som verkar. Istället för att bejaka hur förklaringar kan vara med och göra sig självständiga och samtidigt samverka så reduceras alla dessa svärmar av förklaringar till en eller ett par förklaringar.

Hur förklaringar kan vara med och göra något oförklarigt! Hur förklaringar kan vara med och göra något till aktör! Hur förklaringar kan vara med och göra något självständigt! Det blir obegripligt i reduktionismen.

Per Herngren
2012 12 24, version 0.1


Referens
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

22 december 2012

Forskningsobjekt gör motstånd

I forskning används åtminstone två metoder för att ta kontroll över sina objekt:

1 Objekten underordnas hypotes, problem eller teori. Objekten tvingas därmed falsifiera och bekräfta den värld undersökningen är med och skapar. Genom upprepning producerar forskning självgående motorer, projekt, som rullar vidare på till synes oförutbestämda vägar.

2 Objekten underordnas annan aktör. Genom att förklara objektet blir förklaringen aktör. Och objektet reduceras till förmedlare. Förklaringen (den egentliga aktören) kan vara en logik, individuell eller kollektiv, som strävan efter lycka eller klassintressen. Eller en identitet som homofob, rasist, preferens eller genus. Eller så kan den egentliga aktören gömma sig bakom objektet, som den kausala orsaken: gener, marknaden, makten, systemet eller kapitalismen. Detta kallas reduktionism eller bort(om)förklaring.

När ett objekt gör motstånd, när det börjar samverka med forskare och andra, så blir det subjekt. Det bidrar med något oväntat tillsammans med andra som bidrar. Det samverkar. Det kan inte reduceras till sig själv eller till något annat. Det är vare sig själv nog eller helt underställd.

Objektets bidrag är alltid oförklarligt, annars skulle ju bidraget egentligen komma från förklaringen. Aktör är därmed det som inte kan förklaras eller kontrolleras.

Olika förklaringar kan dock vara mer eller mindre jämlika bidragsgivare tillsammans med forskningsobjektet. Samverkan och samarbete är trassligt.

Förklaringarna kan bidra till att göra objektets oförklarighet möjligt. Göra aktörskap möjligt. Självständighet kommer från ömsesidigt motstånd, motsträvig samverkan, inte från självet. Själv är aldrig självt.

Per Herngren
2012 12 22, version 0.2


Förklaring som aktör
När förklaringen bidrar, blir aktör, så kan detta bidrag inte förklaras med en annan förklaring. För i så fall vore den andra förklaringen den egentliga aktören.

Antireduktionistisk läsning av "Forskningsobjekt gör motstånd"
Forskning ska inte läsas som förklaring i analysen. Det finns ingen konspiration eller inbyggd tendens hos forskning att använda de två kontrollteknikerna. Kontrollteknikerna kan mycket väl vara vanliga, de smittar lätt av sig, och de kan översättas till nya undersökningar. Kontrollteknikerna är inte generella eller universella. Kontrollteknikerna är istället transaler, universaler, som kan hoppa ur kontexter över till andra kontexter.

Forskning ska inte läsas som en stor sfär eller container som innehåller något. Forskning är snarare den del i en undersökning, artikel, rapport, bok, anställning, byråkrati som gör anspråk på att vara "forskning". Forskning är alltså en underavdelning eller subsystem till konkreta undersökningar och artiklar. Forskning är alltså inte överordnat system. Ifall forskning förstås som helhet är helheten mindre än delen.

Referens
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Maine de Biran, 1766-1824. Själv produceras tillsammans med, och med hjälp av, att annat och andra gör motstånd.
Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, se speciellt sidan 322.

11 december 2012

Hur medmänsklighet och rättigheter utnyttjas antipolitiskt

Mänskliga rättigheter och människors liv utnyttjas ibland effektivt för att motverka direkta interventioner som förändrar och bygger nya samhällen. Här är några tekniker som ibland används inom rättighetsarbete för att hindra radikala och politiska samhällsförändringar:

  • Hjälpa enskilda jämförs med, och ställs mot, direkta interventioner i exempelvis vapenfabriker, företag och i institutioner. "Vi hjälper faktiskt en människa! Ser ni något resultat?"
  • Aktioner som hjälper enskilda utformas kring empati, istället för att koppla ihop empati med byggande av samhällsförändringar.
  • Aktionerna utformas så man har bråttom. Vi hinner inte med "det där andra". Kortsiktighet och "urgent" byggs effektivt in i aktionen så att detta kan användas som argument för att hindra mer politiska interventioner.
  • Blockader som hindrar "ett fel" väljs framför ockupationer som försöker genomföra politiska lösningar.
  • Nejet, protesten och hindrandet suger effektivt kraften ur byggandet.
  • Hjälpa flyktingar som gömmer sig genomförs humanitärt istället för politiskt.
  • "Politik" hänvisas till en elit i Stockholm och Bryssel istället för att göra sig själva till politiska aktörer, bli politiker.
  • Istället för att börja regera, och producera demokrati, så protesterar man mot en "myndighet" eller en regering någonstans.
  • Man gör sig själv till kvasisubjekt som pekar ut "de styrande" som det egentliga subjektet. "Vi agerar för att "de där därborta" ska bli lösningen." 
  • Klagan används för att slippa arbeta innovativt och byggande: "Hur kan "de" göra så? Det är ju fel!"
  • Betoningen av "brist" och "avsaknad" hindrar effektivt kreativt byggande.
  • Betoningen på rättigheter används för att individualisera och avpolitisera. Människors frihet att leva för sig själva tränger undan och ersätter gemensamma beslut och lösningar.
  • En ovilja att bygga långvariga institutioner kring motstånd och solidaritet försvaras med mytiska föreställningar om platt organisering.
  • Det politiska offentliga samtalet privatiseras på Facebook eller retweetras med enkla musklick. "Gilla" och "retweet" ses som bevis på effektivitet, inte som narcissistisk ersättning av offentliga samtal.
  • Politiska organisationer bygger in självdestruktivitet i organisationen. Kampanjer, projekt, kortvariga aktioner har ett inbyggt "avslut". Byggandet av organisationer, lokalgrupper och institutioner hinns inte med.
  • Föredrag, seminarier och konferenser, där deltagare görs till åhörare och publik, ges mycket mer tid än samtal i smågrupper. Publiken ska lyssna, och ta till sig, istället för att konspirera.
  • Information, speciellt negativt information om elände, pumpas ut som dimslöjor istället för att använda innovativ tystnad och nyfikna frågor. Budskap och information prioriteras framför innovativt frågande. 
  • Överföring av kunskap prioriteras framför skapandet av kunskap, folkbildning.
Någon som kommer på fler tekniker för att individualisera rättigheter och engagemang "istället för" att bygga politisk förändring?

Per Herngren
2012 12 11, version 0.1

09 december 2012

Vad är makt?

  • Makt är lydnad.
  • Makt är mer skapande och producerande än förbjudande (Foucault).
  • Makt, lydnad, hörsam och följsam används här som synonymer. Dessa skapar dessutom förmåga. Förmåga att producera och skapa. Därmed hör mäkta, bemäktiga och givetvis även förmåga nära ihop med makt.
  • Makt kan även användas för att hindra, förbjuda, våldföra och förtrycka. Denna negativa makt är dock inte lika mäktig som skapande makt (Nietzsche).
  • Makthavare existerar inte. Makthavare är en illusion som döljer att den som lyder producerar makt bara de gånger den lyder. Makten kan inte behållas, bevaras eller innehas. Det som gör att illusionen upprätthålls är att vissa frukter av makt kan behållas, som position eller rikedomar.
  • Tvång är motsatsen till makt. Den som inte lyder kan tvingas med galler eller fysiks styrka. Tvång används alltså när makt saknas.
  • Härska innebär att trycka ner och krossa motstånd eller avvikelse. Härska används när lydnaden är svag. När makten är stark blir härskartekniker ineffektiva och oekonomiska.
  • Auktoritär personlighet lanserades av Theodor Adorno 1950 som beteckning på en personlighetstyp som tenderar att underordna sig och lyda överhet. Tidigare hade dock Abraham Maslow 1943 och Erich Fromm använt begrepp med liknande betydelse.

Per Herngren
2012-12-09, version 0.1
Läs mer om makt här.

Helgkurser om metoder för att ingripa vid makt

Gadgeten innehöll ett fel