30 oktober 2012

Maktstrukturer är handlingar – Karen Barad IX

Strukturer agerar. Handling och struktur står inte i opposition till varandra. En struktur, hos Karen Barad, blir därmed inte en stor extern ordning som kontrollerar handlingarna. Struktur är istället en typ av handling vi skulle kunna kalla för ”ordnande” eller ”strukturerande”.

Karen Barads bryter med uppdelningen handling och struktur. Denna fristående text analyserar vad hennes teori om struktur innebär för motståndet mot maktstrukturer som kön, klass, nationalism och etnicitet.


Struktuerandet måste agera för att bli struktur. Alla handlingar är dock inte struktur. Struktur är en speciell typ av handling genom att den faktiskt genomför sig själv. Struktur är alltså en performativ handling. Den blir det den gör. Mål och medel blir ett.

Det innebär därmed att en struktur kan misslyckas. Och att vi kan tränga undan och ersätta den med andra strukturer, andra struktureranden.

Struktur är att strukturera med varandra

På en bilväg skulle man kunna tänka sig att vita linjer strukturerar bilarnas körande åt ena eller andra hållet. Eller så hjälper de vita linjerna vissa bilar att köra av vägen, in på en annan väg.

Men bilarna är också med och strukturerar vägen genom att köra åt ena eller andra hållet, genom att agera tillsammans med de vita linjerna. En struktur måste bli ett samagerande för att bli struktur.

Karen Barad vidareutvecklar Foucaults teori om strukturer. Struktur är i Foucaults teori inte externa till handlingarna. Struktur är att ordna och strukturera tillsammans. Struktur är att relatera sig: “structures are not an external set of relations but ‘force relations immanent in the sphere in which they operate’ (Foucault 1978).”[1]

Aktör strukturerar om

Aktör förstås som det som skapar skillnad. För Barad sker detta genom medagerande, genom sammanflätning. Det är en helt annan förståelse av aktör än den som förstår aktör som påverkan, att påverka något annat. För Karen Barad medverkar aktörer. De verkar sällan på något annat, något som skulle vara ett rent objekt, en ren mottagare.

Aktörer kan ändra strukturer. Men det gör aktörer bara genom att bli strukturer, genom att bli en del av strukturerandet: “agency – rather than being thought in opposition to structures as forms of subjective intentionality and the potential for individual action – is about the possibilities for changing the configurations of spacetimematter relations.”[2]

Motstånd mot kön, etnicitet, nationalism och klass

Kön, sexualitet, etnicitet och klass är inte stora externa system som styr vårt handlande. De är snarare en typ av handlande: Handlande som särskiljer. Handlande som över- och underordnar.

Strukturer kan bli väldigt stabila och kraftfulla genom att struktureranden kan hamna i resonans med varandra.

Ett strukturerande kan vara med och strukturera sig själv, och det kan även vara med och strukturera andras strukturerande.

Olika varianter av könanden (kläder, personer, träd, blommor, stilar, parning, födande, ord, grammatik, beteenden) kan hamna i resonans och förstärka varandra. Det är alltså inte så att bara biologin, eller att bara språket, könar.

Könanden hamnar också i resonans med struktureranden som ras, etnicitet, nationalitet, familj, hushåll, platser och klass. Indier och afrikaner kan feminiseras. Krig kan maskuliniseras samtidigt som stater feminiseras. Dessa olika struktureranden kan förstärka varandra och ibland undergräva varandra.

Motstånd mot maktordningar är att bli ordning, att bli ett ordnande. Motstånd mot maktstrukturer är ett ordnandets makt att ordna sig själv, och samtidigt ordnandets makt att tränga undan och ersätta det där andra ordnandet, det som man gör motstånd mot.

Per Herngren
2012-10-30, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 229.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 230.

22 oktober 2012

Motstånd flätar ihop platser och skapar utrymme – Karen Barad VIII

Motstånd flätar alltid samman. Motstånd flätar ihop med motpart, med andra organisationer, med saker och ting, och med platser.

I denna fristående text om Karen Barads teori om rumslighet undersöker jag hur platser och utrymme blir till i motstånd. Och hur platser blir olydiga, hur platser gör motstånd.


Karen Barad kallar en sammanflätning av samagerande för fenomen eller intra-aktion: “phenomena are the ontological inseparability/entanglement of intra-acting ‘agencies’.[1]

Det är alltså inte så att bara människor och organisationer agerar. Även saker och platser agerar. Med varandra, och med oss.

Motstånd är med Barads begrepp intra-aktion. Och intra-aktion kan aldrig utföras bara på en enstaka plats. Motstånd är aldrig inlåst eller bunden av en viss kontext.

Motstånd flätar snarare samman olika kontexter.

“Neither are we simply located at particular places in the world; rather, we are part of the world in its ongoing intra-activity.”[2]

Motstånd agerar ihop med fabriker, kontor, garage, bunkrar …

Att göra motstånd är att vara med och få olika plaster att agera tillsammans. Och att vara med och få andra platser att inte agera tillsammans.

Det är inte så att platserna är passiva. Platser agerar ihop med motståndet. Platser sätter fart på motståndet. Platserna förmår motståndet att agera.

Platserna gör motstånd.

Vad eller vem som är subjekt och objekt är inte förutbestämt. Det växlar. Eller så är man både och, samtidigt[3].

Att bli subjekt, att bli aktör, är inte en egenskap hos något eller någon. Det uppstår i agerandet. Det är att agera tillsammans: “agency is a matter of intra-acting; it is an enactment, not something that someone or something has.”[4]

Motståndet blir motstånd genom att göra motstånd. En plats tar plats genom att ta plats. Plats är mer verb än substantiv.

Materia materialiserar, agerar, tar plats: “matter does not refer to a fixed substance; rather, matter is substance in its intra-active becoming – not a thing but a doing, … agency. Matter is a stabilizing and destabilizing process of iterative intra-activity.”[5]

Intra-aktion utförs inte på en plats. Intra-aktion är inte att påverka en plats eller en sak. Det är alltid medagerande. Att medagera med platser. Och det är platser som medagerar med varandra.

Motstånd skapar utrymme

Platser som flätar sig samman skapar utrymme. Utrymme, rumslighet produceras genom att platser skapar utrymme mellan varandra. Och utrymme, rumslighet, är med och flätar ihop olika platser.

Rumslighet är mer intra-agerande än egenskap.

Motstånd skapar utrymme. Detta utrymme tränger undan och ersätter andra maktordningar. Genom att vara med och foga ihop platser tränger motståndet undan makt och härskande.

Motstånd tränger alltid undan. Gör saker omöjliga.
Motstånd inkluderar alltid. Gör saker möjliga.

Intra-aktion bemäktigar, drar med och stänger ute: “intra-actions are constraining but not determining. … new possibilities open up as others that might have been possible are now excluded”[6].

Makt är inte överordnad motståndet. Motstånd är jämlikt med makt. Och makt är jämlikt med motstånd. Motstånd producerar och ger utrymme till makt, lydnad, bemäktigande, förmåga.

Precis som makt alltid producerar motstånd. Makt ger alltid utrymme för motstånd. Makt har alltid rum för motstånd.

Motstånd är motståndskraft. Motstånd är en förmågas förmåga att skapa utrymme. Motståndskraft är platsers förmåga att fortsätta att ta plats.

Per Herngren
2012-10-22, version 0.1


Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 139.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 184.
[3] Aktör och objekt ska dock inte reduceras till samma sak.
[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.
[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 336.
[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 234.

21 oktober 2012

Civil olydnad eller lag-fundamentalism?

Sveriges Television bad mig svara en tidigare riksdagsledamot på en debattartikel om civil olydnad. Mitt svar är skrivit så att man inte behöver läsa ursprungligt inlägg. Någon som kan bidra med funderingar?

Henrik S Järrels menar att en statschef, eller kung, inte bör främja eller belöna civil olydnad. Jag tycker argumentet är intressant. För några år sedan kändes det som att lag-fundamentalismen, tron på total lydnad mot lagar, försvann.

Det var 1999 som Statens Offentliga Utredningar (99:101) kom fram till att civil olydnad är nödvändigt för att demokratier ska kunna bli demokratier.

Järrel hjälpte mig dock att begripa bättre vad som egentligen hände där i slutet på nittiotalet. Tron på att alla medborgare ska vara totalt lydiga har i stort sett försvunnit. Men, och detta är intressant, lag-fundamentalismen har istället överförts till statliga tjänstemän och politiker. Vissa hävdar då att total lydnad är nödvändigt för att statens inre verksamhet ska fungera. Men man bejakar samtidigt att staten kan göra fel och att medborgare ibland därför behöver civil olydnad för att rätta till tokigheter.

Lag-fundamentalism är en vision, en utopi. Den har aldrig kunnat genomföras. Regeringar, statschefer, avdelningar, institutioner, tjänstemän och även politiker är minst lika olydiga som andra medborgare. Ibland leder detta olyckligtvis bara till tröghet. President John F. Kennedy hävdade att hälften av hans beslut ignorerades. Proportionerna är kanske ungefär samma idag? Vi skulle ofta behöva mer lydnad i våra institutioner. Mycket mer. Ibland räddas dock hotade människor och gemensamma värden genom att tjänstemän inte är speciellt bokstavstroende gentemot enskilda beslut och lagar. De värnar andra viktigare värden, exempelvis andra lagar och överenskommelser.

Total lydnad är omöjligt. Det gäller demokratier såväl som diktaturer. Total lydnad går helt enkelt inte att genomföra. Det finns till och med en aktionsform som kallas svejkism inspirerad av den tappre soldaten Svejk. Genom ordagrann och bokstavlig lydnad saboterade soldat Svejk de order han fick av överordnade.

Det går inte att argumentera övertygande för att all lydnad eller all olydnad är bra. Som tur är har vi andra värden som är viktigare för oss, och för våra institutioner, än lydnad eller olydnad. Genom demokratiska samtal, som exempelvis civil olydnads-rättegångar, lyckas vi ibland tränga undan orättvis fördelning, och orätt förstörelse, av gemensamma resurser. Genom samtal och samarbete som inte underordnar sig någon fundamentalism bygger vi samhällen som förhoppningsvis blir mer demokratiska.

Per Herngren
2012-10-19, version 1.0

16 oktober 2012

Skola, journalistik och forskning medverkar i verkligheten – Karen Barad VII

Det finns ett ideal om hur vi neutralt kan observera en ren, oberoende verklighet därute. Detta ideal formar en journalistik som ska observera utan att påverka och störa. Eller så kritiseras viss journalistik för att den producerar sina egna nyheter, den borde ju bara beskriva verkligheten, inte skapa verkligheten!


Motsvarande ideal finns i forskning och i skolundervisning. Att neutralt observera och beskriva. Utan att påverka och störa.

Från kvantfysiken tror man sig samtidigt ha lärt sig att man alltid påverkar och stör verkligheten. Idealet omvandlas då istället till att man ska störa så litet som möjligt. Ju mindre man stör ju bättre förstår man verkligheten därute.

Här tar jag upp kvantfysikern Niels Bohrs och queerfeministen Karen Barads alternativ till sådana föreställningar.

Denna fristående text om Karen Barads queermaterialism är ett förarbete till en annan text som redan publicerats vilken ger alternativ till föreställningar om politisk påverkan: Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV.

Från påverkan till medagerande

Werner Heisenberg fick nobelpriset i fysik 1932 för sitt bidrag till kvantfysiken. Han formulerade osäkehetsprincipen. Från början tänkte han sig att en mätning av en partikel påverkade och störde partikeln.

Hans lärare Niels Bohr som fick nobelpriset 1922 menade att det inte handlade om påverkan eller störning. Det var snarare ett gemensamt och ömsesidigt agerande mellan instrument och det som mättes. Mätningar och beskrivningar är med och agerar tillsammans med det som mäts.

Resultatet är därmed inte bestämt i förväg.

Det är därför bättre att kalla det för en obestämdbarhetsrelation än en osäkerhetsprincip.
Mätinstrumentet är med och skapar resultatet. Men det som mäts är också med och skapar resultatet. Eller det är snarare så att deras samagerande skapar resultatet.

Det är alltså inte så att forskning, medvetande, språk eller journalistik producerar verkligheten, de är bara med och producerar verkligheter.

Det är inte heller så att det som observeras är passivt, att det bara är objekt. Det är också med och skapar verkligheter.

”Påverkan” får oss att missförstå kvantfysiken

Niels Bohr menade att föreställningen om påverkan gör att vi missförstår vad det är som sker. Så här skriver han själv:

“Speaking, as is often done, of disturbing a phenomenon by observation … is, in fact, liable to be confusing” (1938).

Och tio år senare skriver han: “All confusion arises, in fact, from the use of such utterances as ‘disturbance of phenomena by their observation’, a phrase equally irreconcilable with any unambiguous meaning of the very words ‘observation’ and ‘phenomena’” (1946)[1].

Ontologi

Niels Bohr skriver inte så mycket om ontologi, om saker och tings vara. Men Karen Barad har gått igenom alla hans texter för att vaska fram hans ontologi, hans lära om varat.

Men hennes forskning om Niels Bohr är inte bara en beskrivning av Bohrs teorier. Hans böcker, brev och artiklar börjar samverka med Karen Barads teorier. De samagerar med varandra.

Istället för påverkan så lyfter Karen Barad och Niels Bohr fram hopflätning mellan observatör och det som observeras ”entanglement of ’objects’ and ’agencies of observation.’”[2]

Istället för påverkan så handlar det alltså om sammanflätning, medagerande. Det går inte att skilja helt på subjekt och objekt. De är båda subjekt och objekt.

Föreställningar om att subjekt gör något med ett objekt, att orsak skapar en verkan, kallas för linjär eller mekanisk förklaring.

Karen Barad hittar hos Bohr en annan föreställning om aktör och objekt.

“Rather than a question of disturbance, what is at issue for Bohr in our understanding of the nature of physical reality is the objective resolution of the ontological indeterminacy between ‘object’ and ‘agencies of observation’”[3].

Världen är inte deterministisk och förutsägbar. Olika samagerande skapar olika resultat: “since they use different experimental arrangements to measure different complementary variables, there is an essential ambiguity in their criterion of physical reality.”[4]

Ifall detta även gäller motstånd och politiska aktioner så skulle man inte prata om att en politisk påverkan skulle leda till ett mål någon gång framtiden. Olika typer av motstånd skapar helt olika resultat. Och dessa resultat är inte avlägsna i framtiden. Vi får därmed en mängd politiska fenomen, ett mångfaldigande av politiska verkligheter. Politiska verkligheter som samagerar med kvantpartiklar, jorden, solen … Politiken är inte en egen värld eller en egen nivå.

Bortom mikro och makro

Kvantmekaniken är inte instängd i en mikrovärld. Exempelvis mätinstrumenten som Bohr och Heisenberg talar om när de diskuterar osäkerhet eller obestämdbarhet kan vara större än hus. Gigantiska instrument medagerar med mikropartiklar. Inte är de i olika världar.

Vare sig Karen Barad eller Niels Bohr gör en skarp uppdelningen mellan mikrovärld och makrovärld, kvantfysisk värld och mekanisk värld. Det är samma värld.

Ok, kvantfysik kan inte förklara allt. Men den visar på flera saker som kan gälla i många olika sammanhang.
Det blir därmed olyckligt om att prata om vår mänskliga och maskinella värld som Newtons mekaniska värld. Och att det skulle finnas en annan mikrovärld någon annanstans. Som verkade på en annan nivå.

Karen Barad menar att kvantfysiken och mekaniken inte kompletterar varandra. Kvantfysiken ersätter snarare mekaniken.

“No empirical evidence exists to support the assertion that there are two different domains of physical laws: one described by quantum physics and another by classical mechanics … Quantum physics supersedes Newtonian physics; it does not merely supplement it.”[5]

Fenomen av medagerande

Karen Barad skapar en queermaterialism som samagerar med Niels Bohrs teori om hur observation och det som observeras tillsammans skapar avskilda fenomen.

Det är alltså inte holistisk teori om hur allt påverkar allt. Det är en teori om hur medagerande skapar gemensamma fenomen. Och hur fenomen skiljer sig från andra fenomen.

Hennes queermaterialism undviker på det sättet individualistiska förklaringar till hur världen fungerar. Och den undviker dessutom föreställningar om att stora helheter som kapitalismen eller patriarkatet bestämmer hur världen fungerar.

Medagerande inom olika fenomen skapar olika verkligheter.

Per Herngren
2012-10-16, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Niels Bohr 1938 och 1946 citerat från fotnot i Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 401.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 403.
[3] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 274.
[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 275.
[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 279.

13 oktober 2012

Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad

Här försöker jag reda ut ett vanligt missförstånd om Judith Butlers begrepp performativ. Det blandas ihop med ’performance’, uppträdande, framträdande. Performativ är ett nyckelbegrepp hos Butler. Performativ är också ett nyckelbegrepp i Karen Barads queermaterialism så missförståndet lär smitta av sig i läsningen av Barad.


Performativ kommer från John Langshaw Austins föreläsning[1] om talhandlingar från 1955. Performativ är en handling som faktiskt förverkligar sitt mål. En handling vars syfte fullföljs i och med handlingen. Mål och medel är ett. 

En präst som förklarar två personer som vigda har faktiskt vigt dem. En domare som uttalar en dom mot någon har faktiskt dömt denne. Lovar jag någon något så har jag faktisk gett ett löfte. Austin fokuserar på performativa yttranden. Judith Butler breddar detta till andra handlingar än tal. En doktors skriftligt fastställande av kön fastställer kön. Diskriminerande beteende uppnår diskriminering. Jämlik behandling förverkligar jämlikhet. Karen Barad breddar performativ till ting och materia. Även saker genomför och förverkligar på meningsfulla sätt.

Performativ är alltså något helt annat än instrumentella handlingar där målet, förverkligandet, ligger i framtiden. Performativ är inte att påverka regeringen till att göra världen mer jämlik. Performativa jämlikhetshandlingar gör en del av världen jämlik direkt. Sedan kan detta självklart smitta av sig åt olika håll.

Performativ är inte performance

Performativ är också något annat än ”performance”. Att fullfölja och genomföra är något annat att uppträda, agera eller spela. Visst, uppträdande förverkligar också vissa av sina mål. Uppträdande förverkligar ofta teater, intensitet, upplevelse, äkthet och mycket annat. Det finns mängder med fall där orden överlappar. Men dessa överlappningar är möjliga att analysera eftersom orden har olika betydelser.

Så här säger Judith Butler själv om missförstånden och hopblandandet av performativ och performance:

“it is important to understand performativity - which is distinct from performance - through the more limited notion of resignification. I'm still thinking about subversive repetition, which is a category in Gender Trouble, but in the place of something like parody I would now emphasise the complex ways in which resignification works in political discourse. I suspect there's going to be a less celebratory, and less popular, response to my new book. But I wanted to write against my popular image. I set out to make myself less popular, because I felt that the popularisation of Gender Trouble - even though it was interesting culturally to see what it tapped into, to see what was out there, longing to be tapped into - ended up being a terrible misrepresentation of what I wanted to say!

[...]It is important to distinguish performance from performativity: the former presumes a subject, but the latter contests the very notion of the subject. The place where I try to clarify this is toward the beginning of my essay "Critically Queer", in Bodies that Matter, I begin with the Foucauldian premise that power works in part through discourse and it works in part to produce and destabilise subjects. But then, when one starts to think carefully about how discourse might be said to produce a subject, it's clear that one's already talking about a certain figure or trope of production. It is at this point that it's useful to turn to the notion of performativity, and performative speech acts in particular - understood as those speech acts that bring into being that which they name. This is the moment in which discourse becomes productive in a fairly specific way. So what I'm trying to do is think about the performativity as that aspect of discourse that has the capacity to produce what it names.[2]

Per Herngren
2012-10-13, version 0.1

Referens

John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.
Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.



[1] John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.
[2] Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

08 oktober 2012

Motstånd bortom position och perspektiv – Karen Barad VI

Vi är inte placerade i världen. Vi innehar inte en position i världen. Vi har inte heller en position i ett maktsystem. Vi är istället intrasslade och sammanflätade. I denna fristående text tar jag upp Karen Barads alternativ till en feminism och en maktkritik som utgår från position, situering och perspektiv.


Att utgå från individen, eller från den subjektiva upplevelsen är vanligt inom liberal filosofi och subjektfilosofi. Ibland förstås företeelser som individers samlade ageranden. Ibland ställs individen istället utanför verkligheten eller utanför världen. Världen reduceras då till individens upplevelse av verkligheten. Vi kan kalla detta för perspektivism.

Dualismen mellan individ och verklighet överförs ibland till skolan och verkligheten, eller till vetenskapen och verkligheten, eller till massmedia och verkligheten.

Det finns även feministiska, postkoloniala och socialistiska teorier som utgår från perspektiv och position.

Position, situering och perspektiv

Position kan handla om position i över- och underordning: maktposition, offerposition, motståndsposition. Position eller situering blir direkt kopplad till makt.

Position kan också handla om kontext. I vilket sammanhang är förtryckta eller motståndsgrupper placerade?

Det finns också flera spännande analyser kring kroppens plats och kroppens position.

Relationen position och kontext kopplas gärna till perspektiv. Några feminister och postkoloniala teoretiker lyfter fram osynliggjorda eller tystade perspektiv. På så sätt mångfaldigar de perspektiven.

Ibland skapas här en paranoid föreställning om att det finns en dold verklighet därute som vi bara kan ”av-slöja” genom att se via alla dessa olika perspektiv.

Samagerande som direkt solidaritet snarare än att avslöja makten

Med dålig göteborgshumor skulle jag kunna säga att Karen Barad har ett annat perspektiv. Men skämtet blir givetvis tokigt. Karen Barads feminism utgår inte från hennes, kvinnornas eller de förtrycktas perspektiv. Hennes queermaterialism är alltså inte ett queerperspektiv (bland andra perspektiv). Hennes feminism är inte ett feministiskt perspektiv (bland andra perspektiv). Hennes teorier kan alltså inte reduceras till henne, till kollektiv, till egenskap, till intresse eller till plats och position.

Hennes feminism och hennes queermaterialism är inte hennes.

De är istället hennes direkta samagerande med andra ageranden runt om i världen. Hennes teorier är direkt med och ändrar i olika fenomen. Och andras ageranden är med och ändrar på hennes queermaterialism. Den är därmed vare sig statisk eller ens underordnad Karen Barad. Hon är med och agerar. Men hennes böcker agerar också. Och tryckpressar och bibliotek blandar sig i. Och vårt läsande i, eller om, böckerna agerar med henne.

Begrepp som praxis och direkt solidaritet ligger närmare ”hennes” feminism än ett fokus på att ”avslöja makten”, eller ett fokus på att ”förstå” genom att lyfta fram olika perspektiv.

Motstånd bortom plats och perspektiv

Samageranden begränsas inte av platser, kroppar, kontexter, positioner eller perspektiv. Medagerande bryter snarare med enskilda kroppar, handlingar, positioner och perspektiv.

“Bodies are not situated in the world; they are part of the world. Objectivity can’t be a matter of seeing from somewhere, as opposed to the view from nowhere (objectivism) or everywhere (relativism), if being situated in the world means occupying particular coordinates in space and time, in culture and history.”[1]

Det är inte så att vi finns i världen. Vi har inte en position i världen. Vi är del av världen.

Varje motståndshandling är lika verklig som det förtryck eller våld motståndet försöker krossa och tränga bort. Det blir därmed en förminskning att förstå motstånd som ett försök att påverka verkligheten.

Per Herngren
2012-10-08, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 376.

05 oktober 2012

Kaskadpolitik - Karen Barad V

Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar förutsättningen för de andra handlingarna. En ny handling får egenskaper från de andra handlingarna och den ändrar dessutom egenskaper hos de andra handlingarna. I denna fristående artikel undersöker jag några politiska konsekvenser av Karen Barads teori om kaskader.


Vi är vana att tänka på politik som mekanik och motorer. Det ena påverkar det andra Men politiska handlingar följer sällan på varandra. Det ena leder inte till det andra. Kaskader verkar på helt andra sätt. Politisk förändring sker inte genom att en aktion påverkar opinion och regering vilket skulle påverka politiken.

Varje politisk handling är en politisk förändring. Varje handling förändrar förutsättningar för politik. Varje handling ändrar förutsättningar för andra handlingar.

Kaskader är, ifall jag förstår Karen Barad rätt, en förklaring till hur politik alltid blir queer: märkligt obestämdbar. Varje politisk handling producerar kaskader av möjligheter på oförutsägbara sätt.

Politik blir aldrig normaliserat eller förutsägbart för i så fall hade det politiska handlandet upphört. Då skulle politik ju kunna ersättas med orakel och siare: kalkyler, fasta principer, bestämda regler, eller av vetenskap.

Bortom maktkamp och maktbalans

Kaskadpolitik innebär att en handling producerar helt nya egenskaper och möjligheter för andra politiska handlingar. Detta gäller för olika parter, för motståndsrörelse likaväl som för motpart, för lagstiftare och för företag. Och för helt andra parter, exempelvis för en folkrörelse som sysslar med något helt annat, eller för en politisk befrielserörelse som verkar på andra sidan jordklotet.

Dessa andra gruppers och organisationers handlingar genererar i sin tur helt nya förutsättningar för den motståndsgrupp som var med och satte igång kaskaden.

“Causality is an entangled affair: it is a mater of cutting things together and apart (within and as part of phenomena). It is not about momentum transfer among individual events or beings. The future is not the end point of a set of branching chain reactions; it is a cascade experiment.”[1]

Seeds of Hope


En lokal olaglig motståndsaktion av tre kvinnor , från en feministisk ickevåldsgrupp, kan genom att slå sönder ett Hawkflygplan en tidig januarimorgon i Warton i nordvästra England på ett märkligt sätt ändra förutsättningar för en nobelpristagare på andra sidan jordklotet, för hur en gerillagrupp lämnar sin väpnade kamp, för Irak-krigsmotståndare i Dublin flera år senare, för en ubåtsbas i Skottland, för en fackförening i Bohuslän, för ett kollektiv i Hammarkullen, för flera vänstergrupper på olika platser runt om i världen, säkert även för en och annan högergrupp.

Dessa grupper behöver aldrig ha varit i närheten av de tre kvinnorna som hamrade på Hawkflygplanet. De kan verka på olika platser och i olika länder.

Gruppen tog sig namnet Seeds of Hope. Och namnet ändrade på gruppen. Namnet byggde resonanser med andra hamranden på vapen runt om i världen. Resonansen byggdes upp med hjälp av det gemensamma namnet plowshares (plogbillar). Kaskader gick fram och tillbaka mellan Seeds of Hope och andra plogbillsgruppers direkta avrustningar av vapen. Seeds of Hope förändrade tidigare aktioner, och dessa tidigare avrustningar förändrade Seeds of Hope.

Ytterligare en kvinna från Seeds of Hope fängslades med kvinnorna och de fyra började arbeta med aktionen från fängelset. De förvandlade fängelset till en resonanslåda. Och fängelset bröt kvinnornas eventuella isolering i aktivistkretsar och bland medelklass. Andra fångar, celler, vakter, murar, kedjor, fångdräkter förvandlade Seeds of Hope.

Domarens ilska mot kvinnorna, och kvinnornas lugna argumenterande, förändrade både rättegången och Seeds of Hope. Kanske skapade dessa kaskader förutsättningar för att en jury frikände kvinnorna efter att de suttit sex månader i fängelse. Frikännandet förvandlade Hawkflygplanet till en kriminell handling och avrustningen till en laglig handling. Detta satte igång motkaskader genom ett krismöte bland vapenföretag ett par dagar efter frikännandet, och juristers försök att förminska juryns beslut.

Motståndshandlingen kunde även ändra egenskaper för några till synes irrelevanta grupper som sånggruppen Seize the Day, för olika författare, för några lagstiftare, för vissa investerare och för tjänstemän.

Alla deras handlingar verkar bakåt i tiden och ändrar i sin tur förutsättningarna för Seeds of Hope som tidigt på morgonen 29 januari 1996 satte igång kaskaden genom att hamra på Hawkflygplan. 

Motstånd kan förstärka makt och förtryck

Motståndshandlingar ändrar på förutsättningarna även för tidigare motståndshandlingar, kaskader verkar alltså även bakåt i tiden.

En lyckad motståndsaktion kan förvandlas till en misslyckad aktion genom en framtida motståndsaktion. Vilket sätter igång andra kedjeeffekter där en rad lyckade aktioner plötsligt förvandlas till misslyckade aktioner.

Ett motstånd kan mycket väl genom kaskader av handlingar förstärka motparten istället för att försvaga denne. Motstånd kan förvandlas till fetischistisk kraft för rådande maktordningar.

Politik hade varit enklare om världen fungerat mekaniskt, då hade det ju räckt med att mobilisera, med att vinna över motparten.

Motstånd som resonans och kaskader

Motståndshandlingar förstärker varandra. Detta kan ske på märkliga sätt. Effekten av en till synes obetydlig politisk handling kan tusenfaldigas genom andra politiska handlingar.

Motstånd som lyckas finstämma sina instrument och sitt samagerande mellan till synes helt olika grupper, verktyg och platser kan skapa resonanser mellan varandra.

Resonans är kaskader av ömsesidig förstärkning.

Kaskader genererar kraftiga förstärkningseffekter som alltså både kan vara användbara eller katastrofala för den politiska förändring motståndsgruppen försöker materialisera.

Förutsättningarna kan ändras radikalt med varje aktion. Varje politisk handling skär av mängder med möjligheter till motstånd som annars hade funnits. Samtidigt skapas hela tiden nya förutsättningar.

Enkla och till synes obetydliga handlingar som hälsningar, visad sårbarhet, eller hjälp till motparten med städning, kan generera oväntade förutsättningar för politisk förändring. Maktkamp, dogmatik och låsningar kan plötsligt förlora sin kraft. Vilket i sin tur gör revolutionerande förändringar möjliga.

Negativitet eller gnäll från en enda aktivist kan genom kaskader av distanserande och irritation effektivt stoppa önskade politiska förändringar. För att istället förstärka förtryck. För att istället förstärka över- och underordning.

Agera runt om i världen, och bakåt i tiden

När jag skriver lokal ska det inte läsas som närhet. Lokaliteter som direkt ändrar förutsättningarna för varandra kan vara utspridda över jordklotet. De kan även vara utspridda i tiden, hundratals eller tusentals år. Lokaliteter kan vecklas in i böcker. De kan produceras med kaffekoppar.

Enligt Karen Barad är handlingar med och skapar tid. Handlingar skapar också avstånd och närhet. Handlingar är alltså inte instängda i tiden och rummet.

”Not even a moment exists on its own. ‘This’ and ‘that’, ‘here’ and ‘now’, don’t preexist what happens but come alive with each meeting. The world and its possibilities for becoming are remade with each moment.”[2]

Kaskadernas förstärkningseffekter fram och tillbaka blir oförutsägbara och absurda. Stora politiska förändringar kan sättas igång på oväntade ställen, medan det inte blir några synbara förändringar där man trodde att det skulle bli en omställning.

Den politiska förändringen av en aktion kan mycket väl bli större på lokala platser på andra sidan jordklotet än på den plats där den utfördes.

Det finns därmed inga enfrågerörelser. Bara under mekaniska förhållanden skulle det kunna finnas enfrågerörelser. Ojoj, vad världen vore enklare ifall det ena ledde till det andra. Ifall det räckte med att mobilisera politisk kraft eller med att mobilisera massorna.

Ååh, om jag bara kunde vara säker på att mitt engagemang ledde till att saker blev bättre. Jag vill inte höra att mitt engagemang skulle kunna leda till att saker blev sämre, till att de mäktiga blev mäktigare.

Kaskadpolitik sysslar med små detaljer. Men kaskadpolitik fastnar aldrig i detaljer. Kaskadpolitik finstämmer resonanser mellan olika detaljer utspridda runt om i världen och ”runt om i tiden”. Detta möjliggör revolutionerande politiska förändringar. Det som kan kännas hoppfullt med kaskader jämfört med mekanisk politik är att små handlingar kan leda till revolutionerande politiska förändringar, och dessa förändringar behöver inte ligga långt in i framtiden.

Per Herngren
2012-10-05, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 394.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 396.

03 oktober 2012

Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV

Politiskt motstånd påverkar inte opinionen eller makten. Motstånd snarare samagerar med olika aktörer och även med härskare och förtryckare. Varje motståndshandling medagerar tillsammans med det som motståndet intervenerar i. 

Denna fristående artikel undersöker hur Karen Barads queermaterialism vidareutvecklar Niels Bohrs kvantfysiska sammanflätning till en politisk teori. Sammanflätning och medagerande är alternativ till dualismen subjekt och objekt, aktör och passiv. Motstånd är inte att påverka någon annan som ska lösa problemen. Motstånd är inte en biljardkula som studsar mot en annan kula. Motstånd är mer som att dansa med varandra, ett litet steg kan ändra förutsättningarna för dansen.


Kvantfysikerna Karen Barad och Niels Bohr producerar teori som bryter med traditionella föreställningar om politisk påverkan och politiska konsekvenser. Det är inte så enkelt att solidariskt motstånd eller att själviska handlingar får framtida konsekvenser. Vi är snarare direkt hopflätade med både förtryck och befrielse.

”The point is not merely that there is a web of causal relations that we are implicated in and that there are consequences to our actions. We are much more intimate part of the universe than any such statement implies.”

Motstånd och politisk förändring är mer kvantmekanik, och mer gemensam dans, än mekanisk orsak-påverkan: “”to say that there are consequences to our actions is to miss the full extent of the interconnectedness of being. Future moments don’t follow present ones like beads on a string. Effect does not follow cause hand over fist, transferring the momentum of our actions from one individual to the next like the balls on a billiards table. There is no discrete ‘I’ that precedes its actions. Our (intra)actions matter – each one reconfigures the world in its becoming”[1].

Även små handling och små aktioner arrangerar om världen (reconfigure the world). Jämför med ett blomsterarrangemang, små ändringar kan ändra hela arrangemanget.

Motstånd som samagerande

Varje motståndshandling är med och förverkligar. Motstånd genomför förändring snarare än påverkar politiken. Detta förverkligande eller genomförande sker genom att motståndet börjar samagera med förtryck, våld och härskande.

Arrangemanget av lydnad, förtryck och våld ändras omedelbart när motstånd intervenerar i arrangemanget.

Eftersom motståndet förverkligar snarare än påverkar så gäller det att använda precisa instrument för motståndet. Annars blir motståndet med i att producera mer förtryck, mer kontroll och mer lydnad.

Samagerande ska alltså inte förstås som att man harmoniskt samarbetar för att nå samma sak. Deltagarnas olika bakomliggande motiv eller framtida mål är inte ens speciellt relevanta. Mål och medel samagerar mycket mer intimt än instrumentella och strategiska föreställningar där mål och medel separeras från varandra.

Motstånd är med och skär ut verkligheter

En motståndshandling är med och skär ut ett arrangemang, eller en tårtbit, av samagerande tillsammans med domstol, poliser, och storföretaget som kanske är motståndare. En annan motståndshandling skär ut en annan tårtbit tillsammans med arbetslaget, chefer, fackförening och arbetsdomstol.

Arrangemang eller tårtbit är mina översättningar i brist på bättre. Karen Barad kallar det istället för fenomen eller ”cut”. ”Cut” kan möjligen översättas till snitt, eller snarare utskärning. ”Cut” eller utskärning för ihop vissa saker och skär bort andra. Någon som har bra förslag på översättning av Karen Barads ”cut”?

”Cut”, utskärning, arrangemang eller fenomen är inte så mystiskt som det låter. Det är inte märkligare än att några på en restaurang äter mat och pratar tillsammans, medan andra sitter vid baren och bekänner synder, och ytterligare andra dansar med varandra borta på dansgolvet. Plötsligt gör någon i baren en gemensam utskärning tillsammans med två dansare, när dansarna visar upp sin skicklighet gör hen i baren tummen upp, och för ett ögonblick produceras scen, publik och uppvisning.

Arrangemang, tårtbitar, utskärningar, av lokalt motstånd och lokal makt är inte kontrollerad (determinerad) av externa ordningar som kapitalism, globalisering, genusordningar eller stater. Däremot kan sådana olika ordningar vara med och agera lokalt tillsammans med det lokala motståndet, alltså medagera med motståndet. Andra maktordningar kan trängas undan, och skäras bort, de är i så fall inte med och agerar.

”Lokalt” ska inte hos Karen Barad och Niels Bohr förstås som nära eller intill. Lokaliteter i Mexiko City och i Göteborg kan samagera med varandra och tillsammans genomföra en direkt politisk förändring. Till det bättre eller till det sämre.

Bortom massivt motstånd

Effekten av motstånd är sällan resultat av hur mäktigt eller massivt motståndet är. Resultatet är mer direkt. Precis som när några dansar med varandra och en plötsligt byter dansstil, de andra följer efter eller fryser ut.

Resultatet av motstånd är väldigt olika beroende på vilka instrument som används för motstånd, och vilka instrument som används för kontroll och lag. Alla instrument, som bloggar, tidningar, celler eller handbojor, är också medagerande.

Enligt Karen Barad produceras de medagerande mitt i arrangemanget, mitt i fenomenet. De existerar inte innan, inte som medagerande.

Politisk förändring ska inte förstås som slutresultatet av en massa aktioner, eller av en massiv opinion. Motstånd är inte en kraftfull motor, inte heller en explosion, eller ett bränsle. Politisk förändring sker mer direkt i varje samagerande.

Den politiska förändring som genomförs kan inte kontrolleras helt av den ena eller andra parten. Det går inte göra en uppdelning i rena subjekt och rena objekt. Det finns inget enkelt samband mellan mäktighet eller politiskt inflytande och den politiska förändring som genomförs i varje politiskt snitt (fenomen).

”The very nature and possibilities for change are reworked. With each intra-action, the manifold of entangled relations is reconfigured. And so consequentiality, responsibility, and accountability take on entirely new valences. There are no singular causes. And there are no individual agents of change. Responsibility is not ours alone. And yet our responsibility is greater than it would be if it were ours alone.”[2]

Föreställningen om politisk förändring genom individuella handlingar eller individuella organisationer och kampanjer måste ersättas av en mer sammanflätad, ihopvecklad och samagerande teori.

Per Herngren
2012-10-03, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 394.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 393-394.

Gadgeten innehöll ett fel