24 september 2012

Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III

I denna fristående artikel tar jag upp hur Karen Barad bryter med uppdelningen mikro och makro. Hon bryter också med föreställningar om att vi skulle vara instängda i, och styrda av, stora system som kapitalism eller patriarkatet. Det är inte heller självklart att nationalstater och företag är mäktigare än motståndsgrupper och folkrörelser. Karen Barad visar hur politisk förändring är möjligt utan att peka ut nationalstater och regeringar som aktörer. Jag tar upp flera likheter mellan Karen Barads queermaterialism och Bruno Latours föreställning om aktörer som samagerar i svärmar.


Symmetrisk metod är när forskning, politisk teori, motståndsteori eller journalistik begriper olika aktörer utifrån jämlika teorier. Man använder exempelvis samma begrepp, samma förklaringar och samma teorier för att förstå motståndsgrupper, stater, familjer, personer och organisationer. Symmetrisk metod har utvecklats och finslipats främst inom kvantfysik och systemteori men senare även i aktör-nätverk teori och i realistiska filosofier.

Ifall en motståndsgrupp med ett halvt dussin personer, med tillgång till ett par bilar och några datorer, kämpar mot vissa specifika handlingar som utförs av en organisation som kallar sig USA (vilken både är lokaliserad till Washington och samtidigt verkar på mängder av platser runtom vår jord); är det inte nödvändigt så att USA kan dominera och undertrycka motståndsgruppen. Motståndsgruppen kan på många platser krossa eller tränga undan USAs möjlighet att dominera.

Jämlik metod kan upptäcka hur den ena eller andra organisationen dominerar i olika situationer genom att undersöka vilka allianser och handlingar som i olika situationer och på lokaliserade platser samagerar med varandra.

Jag gör en avstickare till Bruno Latour innan jag återkommer till Karen Barads jämlika queermaterialism.

Jämlika aktörer

Bruno Latour definierar aktör som det som skapar skillnad. “In my vocabulary, an actor that makes no difference is not an actor at all.”[1]

En aktör är aldrig den som bara överför eller förmedlar en skillnad. En aktör kan därmed inte vara helt kontrollerad av ett system, inte heller av en härskare eller av dominerande grupper. En aktör måste bidra med något själv för att bli aktör.

En aktör kan inte heller helt orsaksförklaras. Ifall man helt orsaksförklarar en aktör avsätter man aktören som aktör. Förklaringen blir aktören: ”which means they are not actors at all: they simply carry the force that comes through them.”[2]

Aktörer är aldrig ensamma aktörer. De agerar med miljontals andra aktörer, exempelvis bakterier, nervtrådar, torg, mötesrum, parlament, stolar, bord, organisationer: “action is always dislocated, articulated, delegated, translated.”[3]

Ett subjekt eller en aktör är alltid samagerande, en medaktör bland andra medaktörer.

Bortom mikro och makro

Bruno Latour bryter med föreställningen att makro är större än mikro. Det vi kallar makro är ofta färre, eller enklare eller mindre komplext än det vi kallar mikro.

Jag (eller vi) som sitter och skriver den här texten består av fler varelser än alla människor på jorden. Som ni andra har jag (jaja ursäkta ”vi” menar jag) ett eller två kilo bakterier i kroppen. Jag är många, många fler än man kan föreställa sig.

“Macro no longer describes a wider or a larger site in which the micro would be embedded like some Russian Matryoshka doll, but another equally local, equally micro place, which is connected to many others through some medium transporting specific types of traces. No place can be said to be bigger than any other place, but some can be said to benefit from far safer connections with many more places than others.”[4]

Storleken är inte avgörande

Även Karen Barad bryter med uppdelningen stort och litet, stora organisationer och små grupper, väldiga system och små handlingar.

Världen består inte av olika nivåer, olika skalor: “the different scales of individual bodies, homes, communities, regions, nations, and the global are not seen as geometrically nested in accordance with some physical notion of size but rather are understood as being intra-actively produced through one another”[5].

Med Barad blir det inte heller självklart att globalt och lokalt är olika företeelser. Eller att geografisk närhet egentligen är närmare än stora avstånd.

“The relationship between the local, the regional, the national, and the global is not a geometrical nesting. Local, regional, national, and global are topological matters, intra-actively produced through one another”[6].

Under en specifik motståndskamp kanske organisationen USA kan bygga upp resonanser och samagerande med Säpo, med metodologiskt nationalistiska föreställningar bland aktivister och protestgrupper, med överflöd av information på Facebook, med en missionkyrkas rädsla för att förlora statsbidrag.

En motståndsgrupp kanske bygger upp samagerande med en domstol, med ett par andra motståndsgrupper, med en feministisk clowngrupp, med en folkhögskola, med ett torg och kanske även med vädret. I en viss situation kan motståndsgruppen med alla sina allianser soppa mattan med USA.

För att undersöka möjligheten till motstånd och hur makt blir makt behövs jämlika metoder. Jämlika metoder krävs också för att undersöka hur ojämlikhet blir ojämlikhet. Teorier som förutsätter över- och underordning osynliggör hur över- och underordning ständigt måste återskapas, varje dag, varje timme.

Jämlika metoder kan upptäcka möjligheter till motstånd, revolutioner och direkt performativt förverkligande, sådant som teorier som förutsätter stora maktsystem och ojämlikhet riskerar att dölja.

Per Herngren
2012-09-24, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.
Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.
Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.



[1] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.
[2] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.
[3] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 166.
[4] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 176.
[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 245.
[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 246.

20 september 2012

Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II

Karen Barad och hennes queermaterialism bryter med föreställningar om att vi befinner oss inuti. Saker och ting är inte placerade inne i olika sfärer: inuti kulturen, inuti civilisationen, inuti kapitalismen, inne i globaliseringen, i naturen, inne i en viss nationalstat eller inlåsta i västvärlden. Visst, vi kan vara inlåsta i en cell eller sova inne i ett sovrum. Men hus, lådor och fängelser är olyckliga metaforer för att begripa hur vi i andra sammanhang fungerar tillsammans.

“I am to dislocate the container model of space, the spatialization of time, and the reification of matter”[1].


Container-föreställningar ser ekonomin, marknaden, kulturen, naturen, samhället, nationalstaten, politiken och vetenskapen som väldiga lådor. Saker skulle i så fall befinna sig inuti en låda. Det är svårt att vara inne i olika lådor samtidigt. Dessa olika sfärer eller lådor skulle skapa sig sina egna förutsättningar, logiker, lagar som inte skulle gälla i de andra lådorna.

Naturen pekas ut som en egen sfär som fungerar utifrån helt andra lagar och förutsättningar än marknaden eller kulturen.

Stora sfärer och containrar delas dessutom in i mindre lådor. Tekniska vetenskaper ses som en annan låda än politisk teori, psykologi eller sociologi. Arkitektur ses som en annan låda än kemi.

För Karen Barad är saker och ting mer hoptrasslade med varandra. Vi är inte i, som i inuti. Vi är mer bland saker och ting. Istället för att tänka inuti och utanför, internt och externt, så agerar vi med – eller inte med. Vi kopplar – eller kopplar ur.

Vi är del av saker och ting. Samtidigt är vi inte del av andra saker.

Kön, klass, samhällen som trassel

Inte heller kön och klass ska ses som olika sfärer. De är hopptrasslade och sammanflätade: ”gender is constituted through class and community and other structural relations of power. Gender, class, and community are enfolded into, and produced through, one another.”[2]

Lägg märke till sista delen i citatet ovan: producerade genom varandra. Annars riskerar Karen Barad att ramla in i den fälla hon själv kritiserar. Karen Barad letar ord för att begripa bättre. Men orden trasslar ihop sig med saker och ting, och orden lurar oss gärna tillbaka i de fällor vi kritiserar. Det vore olyckligt att läsa citatet ovan som att kön, klass och samhällen är hopflätade med varandra: Som om de var för sig bestod av rena substanser. Kön är inte något rent könsligt. Kön är snarare trassel av politik, biologi, kemi, språk, teknik, klass, kapitalism. Och klass är ett trassel av kön, biologi, nationalism, rasism, teknik …

Karen Barad måste alltså läsas som att trassel trasslar sig med varandra. Flätor flätar sig med varandra.

Genast hamnar vi i nästa fälla. En fläta är inte hopflätad med en mindre fläta som i sin tur är hopflätad med en ännu mindre fläta. Det är mer som när några dansare och musiker jazzar i hörnet på en klubb. En dialog mellan bongo och piano ändrar förutsättningar för dansen. En kvinna som sitter i baren nickar uppskattande till ett danspars nya tur. Vilket genast ändrar dansturen. Vilket också ändrar dialogen mellan bongo och piano.[3]

När jag försöker nyansera Barads formulering ovan ramlar jag givetvis själv i liknande fällor. När jag påstår att kön är trassel av teknik, språk …, så skulle man kunna tro att det kunde finnas en rent teknisk teknik eller ett rent språkligt språk. Som alltså skulle kunna trassla in sig med exempelvis kön. Men levande språk är också trassel. Trassel av teknik, kemi, biologi. Och kemi är … Hmm, bäst att stoppa där, annars skulle jag kunna hålla på hur länge som helst.

Fenom – att agera med varandra

När saker och ting agerar med varandra skapas vad Karen Barad kallar fenomen. Fenomen är inte sfär utan samagerande. Ett skoköp i en skoaffär, en viss ekonomiska transaktion, kanske samagerar med ett bord, några stolar, miljarder bakterier, solens nedgång, kaffe, flera olika patent, en rad kemiska reaktioner. Och med andra kunders blickar. Och den ekonomiska överföringen genom ett kreditkort av exempelvis 990 kronor samagerar kanske med någon diktatur, och med gamla postkoloniala relationer av över- och underordning. Det är väldigt trassligt.

Inte ens natur och kultur kan ses som olika sfärer: “’materiality’ refers to phenomena, which are explicitly not elements of nature-outside-of-culture. Any attempt to reinstate materiality as ‘natural’ – as brute positivity or the essential givenness of things – would be exposed as being quite bizarre, since this would be to assign materiality to a place outside the real”[4].

Varje fenomen består av samagerande mellan saker som vi i traditionella föreställningar gärna skulle vilja placera i olika sfärer: naturen, kulturen, ekonomin.

Motstånd är samagerande

Motstånd och politisk förändring sker alltid genom samagerande. Motstånd samagerar i fenomen. Men aldrig i sfärer. Motstånd sker aldrig i civilsamhället. Inte heller i kulturen.

Motstånd är hoptrasslat samagerande. Samagerande med politiska motståndare. Med maskiner, med en åklagare, med olika organisationer, med ett konstverk därbak i domstolssalen, med marknader på internet och på torget, med förmiddagens regnväder, och med årstiden, med olika uppfinningar, med pågående och avslutade samtal, med teorier och färdigheter. Och med flera andra pulser och rytmer runt om oss.

Det handlar absolut inte om att allt hör ihop. Tvärtom. Fenomen är specifikt samagerande. Specifika avgränsningar. Karen Barad kallar det för ”cut”. Hon använder snitt eller ”cut” i en betydelse som liknar den när man skär ut en tårtbit. Det finns miljarders miljarder andra fenomen runt omkring som inte samagerar. Samagerande stänger ute annat samagerande. Negativa protester kan utesluta möjligheten till att proaktivt bli del av lösningen av problemet. Våld kan utesluta möjligheten till gemensamma överenskommelser. Sårbarhetspolitik kan utesluta maktkamp.

Motstånd handlar därmed om vad som ska agera ihop, och hur detta ska agera ihop.

Etik utan individualism

Politiskt och etiskt ansvar är, för Karen Barad, aldrig vad jag kan göra åt våld och förtryck. Politiskt ansvar är hur jag ska samverka. Samverka i den politiska förändringen, samverka i motståndet mot våld och förtryck.

Politiskt ansvar handlar inte om att en enskild person eller organisation skulle kunna ställa saker och ting tillrätta. Ifall det inte finns kedjor av påverkan mellan individer går det inte att leva etiskt som enskild. Det går inte att ta ett eget etiskt ansvar. Etiska teorier och diskussioner om individer blir oftast orimliga och overkliga.
“Rejecting the metaphysics of individualism that serves as a foundation for traditional approaches to ethics, agential realism proposes an alternative meta/physics that entails a reworking of the notions of causality and agency.”[5]

Etik handlar om att vi, och om att andra och annat, är del av makt och motstånd, förtryck och befrielse. Vi är del genom olika samageranden som sträcker sig runt världen oberoende av om vi vill eller inte. Det gäller för oss (personer, ting, materia) att bli medansvariga för de förtryckta, för varandra och för politisk förändring. För den enskilde innebär därmed etik att vara del av, att inte längre vara enskild.

”Ethics is about mattering, about taking account of the entangled materializations of which we are a part … even the smallest cuts matter. … ethics is about accounting for our part of the entangled webs we weave.”[6]

Per Herngren
2012-09-19

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.





[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 225.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 243.
[3] Fenomen ska här inte blandas ihop med komplexitet. Fenomen behöver inte handla om ömsesidig, komplex och oförutsägbar påverkan. Samagerande är något annat än påverkan. Pianot och bongo kan fortsätta att spela med varandra ovetande om vad som händer runt omkring. Men om kvinnan i baren följer dansen ändras fenomenet åskådare och dansare och blir något annat än om hon vänder sig om flörtar med en annan kvinna i baren (och därmed blir icke-åskådare till dansen). Åskådandet samagerar även med det som inte är medvetet om att det blir betraktat. Detta kan därmed inte (eller bara ibland) reduceras till gamla föreställningar om växelverkan eller nyare om komplexitet.
[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 211.
[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 393.
[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 384.

11 september 2012

Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I

I en serie texter undersöker jag hur Karen Barads queermaterialism öppnar upp för en bättre förståelse av hur motstånd och politisk förändring går till. I denna första artikel tar jag upp hur Barad avvisar att materia och mening skulle kunna separeras från varandra. Hennes materialism kontrasterar mot hur många ”hårda materialismer” förandligar, hur de idealiserar, politik.


När en ”hård” materialist försöker härleda politiska beslut eller ideologier till materiella förhållanden så förandligar materialisten samtidigt politik och idéer. En sådan materialism blir därmed en idealism. Idealisering av politik, och idealisering av idéer.

Halva världen idealiseras.

“Matter and meaning are not separate elements. They are inextricably fused together, and no event, no matter how energetic, can tear them asunder.”[1]

Karen Barad bryter med den idealisering av tankar, kultur och mening som gärna dyker upp i materialistiska föreställningar. En idé, en fundering, en dikt, ett samtal är lika materiellt som en sten eller som en vind.

Mening är materiellt, mening materialiserar. Mening är inte något andligt som kan härledas ur något annat mer handfast, något som är hårdare och därför skulle vara mer materiellt, eller till och med mer verkligt.

Föreställningen att det som är hårt skulle vara mer materiellt än det som är mjukt blir alltför banal för att någon materialist skulle hävda det. Men man kan ändå ana att det gömmer sig en sådan intuitiv föreställning inom flera materialismer. Det som är hårt är dock inte mer materiellt än det som är mjukt, en sten är inte mer materiell än elden eller solen.

Materia agerar meningsfullt

Materia är, enligt Karen Barad, inte passivt död. Materia agerar. Och materia agerar meningsfullt. Det som materia och saker gör och åstadkommer är begripligt eller obegripligt. Ifall något är begripligt eller obegripligt är det också meningsfullt. Det är därmed översättningsbart: till språk, till teori, till en dikt, till teater, till matematik. Ofta har vi svårt att översätta det som sker. Men det innebär inte att det är meningslöst.

“But matter and meaning, the literal and the figurative, are never as separate as we like to pretend”[2].

Dualismen mellan material och ande renodlades i grekisk filosofi, speciellt bland platonister och gnostiker. Samtidigt som grekisk filosofi utvecklades fanns det inom judendom och senare kristendom en ickedualistisk syn på mening och materia. I den judiska och i den tidigt kristna filosofiska och religiösa traditionen gick det inte att separera ande och materia från varandra. Karen Barad fortsätter och utvecklar en sådan ickedualistisk föreställning om ande och materia, om politik och materialitet.

När jag skriver ande och materia skulle man kunna läsa det som att ande och materia är två olika ”saker” men att de sitter ihop, och att de hela tiden påverkar varandra. Men det skulle i så fall fortfarande vara en form av dualism. Materia är meningsfullt. Och mening materialiserar. Mening och materia är inte två saker som hör ihop. Det är snarare olika ord som beskriver olika aspekter av samma sak.

I senare texter ska jag ta upp hur Karen Barad visar hur politik och motstånd är att agera tillsammans med saker och ting. Detta tillsammans-agerande skapar direkt förändring. Direkt innebär att mål och medel blir ett. Inte heller mål och medel kan dualistiskt separeras från varandra.

Per Herngren
2012-09-11, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.





[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 3.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 362.

Gadgeten innehöll ett fel